Historik

Från min bok om det Gotländska båtsmanshållet

Det gotländska båtsmanshållet är i huvudsak en svensk företeelse. Innan år 1645 då Gotland var under danskt styre skedde troligen inga egentliga utskrivningar av manskap till den danska örlogsflottan på ön. Den danska örlogsflottans manskap uttogs i allmänhet genom värvningar och utskrivningar, då främst från landets s.k. köpstäder. Detta system kom dock med tiden att visa sig mer och mer olämpligt då man sällan erhöll sjövant manskap, dessa lade handelsflottan beslag på. Konung Kristian IV, som hade ett särskilt gott öga till sin flotta, var av den meningen att en fast kader av manskap borde inrättas, man skulle då alltid ha en stabil och sjövan personalstyrka. Om man dessutom kunde förlägga styrkan till Köpenhamns närhet så kunde flottan ständigt hållas i hög beredskap.

Under 1610-talet genomfördes den ovan nämnda omorganisationen. I Köpenhamn uppfördes speciella bostäder till flottans personal, de s.k. Nyboderna. Även en skola och en kyrka, Holmens kirke, byggdes.

För att kunna finansiera den nya organisationen ville Kristian pålägga allmogen en skatt, den s.k. båtsmansskatten.

År 1633 beordrades länsmännen runt om i det danska riket att tillsammans med allmogen föra överläggningar om hur man bäst skulle kunna genomföra en sådan skatt, både praktiskt som ekonomiskt. På Gotland samlade den dåvarande länsmannen, Holger Rosenkrantz, Visbys borgmästare och råd, hamnfogden samt ett antal tingsdomare för överläggningar. Resultatet tillsändes därefter de makthavande i Köpenhamn. Vad som framkom i dessa överläggningar är dock obekant, men troligen så gav man sitt stöd till den nya pålagan. I ett kungl. brev 1635-03-23 fastställdes grunderna för den nya skatten.

Bådsmandsskatten eller som den ibland benämndes i mantalslängderna, bådsmandshverveskat, defensionsskat, tolvskillingsskat eller S:t Hansdagsskat, skulle presteras varje år till S:t Hansdag (24 juni) och beloppet var fast i de tjugofem år skatten uttogs. Skatten var upplagd så att för varje hel gård skulle 1/2 ortsdaler eller 12 skilling erläggas och för varje halv gård 6 skilling. De skattepliktiga skulle indelas i rotar efter principen att rik kunde hjälpa fattig.

Visbys borgare skulle tillsammans erlägga 30 riksdaler. Bådsmandsskatten var en s.k. graverskatt vilket innebar att den skattskyldige hade möjligheten att antingen betala i reda penningar eller i natura. Blev den skattskyldige, en son eller en tjänare utskriven behövde inte skatten erläggas under den tid som personen var utskriven, detta gällde dock inte på Gotland där det inte skedde några utskrivningar.

DET SVENSKA BÅTSMANSHÅLLET

Att inrätta det gotländska båtsmanshållet blev en av de första åtgärder som den svenska statsmakten utförde efter sitt övertagande av ön år 1645. Denna organisation kom att bestå i nästan två och ett halvt sekel och upplöstes inte förrän 1887. För att bättre kunna förstå det gotländska båtsmanshållets organisation måste man se det som en del i hela den svenska organisationen. I Sverige hade allmogen under medeltiden varit indelade i s.k. skiplag (skeppslag). Antalet skeppslag varierade mellan de olika landsändarna. Hemmanen som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla örlogsflottan skepp, utrustning, manskap samt kost till dessa. Skeppslagen i sin tur var indelade i mindre s.k. ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män eller ett visst antal markland jord. Varje ar skulle hålla och utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Under första hälften av 1500-talet ökades behovet av erfaret sjöfolk väsentligt. Gustaf Vasa begärde till sin flotta att man skulle uppfordra sjövana lantmän samt borgare och köpsvenner i sjöstäderna. De skulle erhålla samma sold (lön) som de värvade utländska knektarna. De män som kom att utgöra besättningar på de svenska örlogsskeppen var dels s.k. bösseskyttar dels båtsmän.

Det fanns två olika kategorier av båtsmän. Det var de s.k. årstjänarna, de var frivilligt värvade och var kontrakterade på minst ett år. Den andra gruppen var de som hade tvångsvärvats s.k. hyrebåtsmän. Förhyrningssystemet visade sig dock snart vara otillräckligt för den snabbt växande svenska örlogsflottan. Man försökte därför i stället med utskrivningar av manskap. Det var i allmänhet de som tillhörde hyresbåtsmännens skara som kom att drabbas av dessa utskrivningar. Systemet med utskrivningar var egentligen ett mycket gammalt uppfordringssystem för bemanning av flottan. Den grundade sig på att ett visst antal av självägande bönder inom kustlandskapen och i städerna uttogs till tjänstgöring. Dessa utskrivningar beordrades antingen av konungen själv eller av riksdagen.

År 1567 utfärdade konung Erik XIV fullmakter för de utskrivningsförättare som tillsammans med fogdarna skulle uppfordra alla ogifta män och sända dessa till Stockholm för att utgöra besättningar på örlogsskeppen. Utskrivningsförättare kunde antingen vara en skeppshövidsman eller en kapten. Det fanns inte några egentliga bestämmelser för hur många båtsmän som skulle uppfordras på detta sätt utan man tog så många man kunde.

I början av Erik XIV:s regeringstid uppgick det totala antalet båtsmän som tjänstgjorde på de svenska örlogsskeppen till ca. 1000 man. Två år senare var styrkan fördubblad och efter ytterligare två år fyrdubblad. 1/5 del av manskapet bestod av de s.k. årstjänarna.

Efter att Johan III hade tillträtt som regent sjönk personalstyrkan dramatiskt för att år 1591 endast bestå av 53 årstjänare. Under 1600-talets början steg dock antalet något till ca. 850 man.

Man började nu även att som en löneförmån ge dels ständig, dels tillfällig frihet åt de hemman som höll båtsmän. I det s.k. Björneborgska riksdagsbeslutet år 1602 beslöts att hemman som höll en båtsman skulle förskonas från "gärden, utskrivningen, gästningen samt andra ovisse persedlar". Emellertid skulle den årliga räntan erläggas som tidigare. Detta lönesystem med löneräntor eller hemmansräntor blev under Karl IX och sedermera under hans son Gustaf II Adolfs regeringstider det vanligaste lönssystemet för krigsfolk.

Vid 1610 års riksdag som hölls i Örebro beslöts att på var tionde borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas och brukas till båtsman. De skulle under sommaren underhållas av kronan men under vinterhalvåret skulle de vara förlagda i borgarläger i städerna.

År 1618 utkom en förordning angående tillvägagångssättet vid utskrivningsförättningarna. Till en viss dag skulle man sammankalla en lagman, en häradshövding, en fogde samt en präst. Dessa beskedliga herrar skulle tillsammans utgöra utskrivningsnämnden.

De karlar som tidigare tjänstgjort som båtsmän tillsades att vid livsstraff inställa sig vid den kommande mönstringen. Allt manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar. Av skatte- och kronobönderna tillsammans med barn och tjänstefolk skulle 10 man bilda en rote. Frälsehemmanen skulle bidra med det dubbla antalet.

Ur varje rote skulle därefter en vapenför och frisk karl mellan 18 och 40 år utses. Dräng eller son skulle tas före husbonde. Obesuttna bönder och lösgångare skulle inte ingå i rotarna utan inskrivas direkt.

Detta system med utskrivningar visade sig dock snart bli väldigt besvärligt och otillfredsställande.

Man försökte istället med det s.k. ständiga båtsmanshållet. Där skulle örlogsflottan erhålla ett bestämt antal båtsmän.

År 1623 uppsattes fyra kompanier om vardera 400 man. Två kompanier skulle uppsättas i Finland (Nylands och Åbo läns kompanier), ett på Åland (Ålands kompani) samt ett i Uppland (Värmdö kompani).

För att underlätta anskaffandet av manskap lovade man bönderna att de som framskaffade och underhöll en båtsman kostnadsfritt skulle erhålla ett mindre hemman. Dessutom skulle de befrias från skatter och andra former av utskrivningar.

1634 lades samtliga kustsocknar i landet under båtsmanshållet. Båtsmännen indelades i rotar om 10 man. Rotarna i sin tur ingick i 5 kompanier bestående av vardera ca. 180 man. Kompanierna bildade tillsammans regementen.

Efter freden vid Brömsebro år 1645 bestämdes att de kustlandskap som hade överlämnats av danskarna, bl.a Gotland, skulle läggas under båtsmanshållet.

Det gotländska båtsmanshållet inrättades (1646) 1647. Egentligen var det ett byte mellan örlogsflottan och armén. I utbyte mot Gotland lämnade flottan några båtsmansprovinser i Finland.

HURU DÄR PÅ LANDET HÅLLAS SKALL MED BÅTSMANSHÅLLET

Enligt en kungl. resolution av den 11 juni 1646 beslöts att Gotland skulle upplösa de två kompanier med skyttar som fanns och istället i likhet med de flesta andra svenska sjöprovinserna uppsätta båtsmän till rikets örlogsflotta.Den gotländska båtsmans-organisationen skulle baseras på indelning i rotar, där varje rote skulle utgöras av fyra hemman. Visby stad skulle uppsätta en båtsman för var tionde borgare.

Då båtsmännen inte behövdes i kronans tjänst skulle de vistas hemma i sina rotar och där uppbära hemkallspenningen av sina rotehållare.

Klagomål uppstod nästan genast från den gotländska allmogen över den indelning som de hade påtvingats om att fyra hemman skulle uppsätta en båtsman. Genomfördes denna indelning skulle det medföra stora orättvisor rotarna emellan då de indelade hemmanens storlek varierade. Makthavarna gav då tillstånd att i vissa fall kunde en utökning till fem hemman beviljas.

Det första gotländska båtsmanskompaniet uppsattes under hösten 1647 och i början av nästkommande år anlände den första kompanichefen, skeppskaptenen Peter Holländer-Ridder från Stockholm. Hans order var att till första vårdag samla och överlämna sitt nya kompani till amiralitetet i huvudstaden.Drottning Christina hade i en skrivelse tidigare anmodat sin guvernör på ön att på alla sätt vara den översända skeppskaptenen behjälplig i hans svåra arbete. Guvernören skulle även se till att de båtsmanslåddjor, som tidigare hade beordrats, färdigbyggdes och utrustades. Låddjorna var tänkta att användas till överförandet av de gotländska båtsmännen till Stockholm. Förutom allt arbete med låddjorna hade öns guvernör även fått problem med båtsmännens hemkallspenning. Rotebönderna vägrade att betala då de ansåg att de helt enkelt inte hade råd med ytterligare pålagor.

Uppsättandet av det gotländska kompaniet gick trögt. På våren 1649 hade ännu inte någon båtsman kunnat översändas för tjänstgöring. Det föranledde amiralitetet att sända en skrivelse till den nya guvernören på ön Gustaf Banér, att han på alla tänkbara sätt måste hjälpa kompanichefen med uttagningar av manskap, kompaniet måste någon gång kunna bli tjänstgöringsdugligt.

År 1652 hade ännu inte något manskap övertransporterats till Stockholm. Inte heller hade någon förändring inträffat vad gällde hemkallspenningen. Banér hade vid ett flertal tillfällen försökt påtala problemet för öns settingsdomare och påpekat hur viktigt det var att rotehållarna skötte sina åligganden gentemot kronan och sina båtsmän. Men detta synes inte ha hjälpt nämnvärt.

I en skrivelse till amiralitetet beklagade sig den dåvarande guvernören Axel Sparre över att han nu hade tröttnat på roteböndernas vägran och bad att någon mer bemyndigad person sändes till ön så att problemet någon gång kunde få en avslutning. Amiralitetet hörsammade Sparre och skickade en örlogskapten som hette Evert Holm med order att ta kontakt med samtliga berörda parter och därefter "hålla stämma och rannsakning". Han skulle resa runt på ön och socken för socken kräva de gotländska rotebönderna på de anbefallna hemkallspenningarna utan "gensägelse och upphåld".Förutom rotebönderna hade man också problem med borgarna i Visby. De hade redan i mars 1647 begärt att få bli förskonade från båtsmanshållet. Borgarna ansåg att den anbefallna hemkallspenningen var alldeles för betungande.

Det ständiga gnället och klagomålen från borgarna medförde att amiralitetet genom vice riksamiralen Gustaf Wrangel framföra en "varning till efterrättelse". I ett brev år 1654 befalldes borgarna att på rätt tid erlägga till sina båtsmän det de senare hade rätt till.

Emellertid medförde skrivelsen inte några större reaktioner från Visbys borgare som nu istället tog sig till att dela upp den påbjudna hemkallspenningen mellan de ordinarie och fördubblingsbåtsmännen. Det medförde att de ordinarie båtsmännen endast kom att få ut halva sitt hemkall. Många ordinarie båtsmän avgick därför från sina tjänster och några nya i deras ställen gick inte att få tag i på grund av den dåliga lönen. I en ny skrivelse år 1656 uppmanades borgarna återigen att till sina båtsmän utbetala det föreskrivna beloppet. Det påpekades också i samma skrivelse att Visbys borgare tidigare vid 1652 års riksdag hade godkänt dessa föreskrifter. Inte nog med att det blev svårt att hitta dugliga båtsmän, man gjorde även genom sitt förfarande sitt land en stor otjänst.

Under danska kriget 1643-44 hade de svenska städerna åtagit sig att hålla fördubblings-båtsmän. Först skulle hälften av den ordinarie styrkan uppsättas för att sedermera helt fördubblas. Det hela genomfördes dock med förbehållet att så fort fred uppnåtts så skulle fördubblingssystemet upplösas. År 1655 åtog sig åter städerna att under en treårsperiod uppsätta fördubblingsmanskap. Det kom emellertid att dröja ända fram till 1811 innan fördubblingssystemet helt togs bort. Då Gotland och Visby 1645 kom under svenskt styre kom Visby att förutom de ordinarie 25 båtsmännen även att hålla ett antal fördubblings-båtsmän. På landsbygden infördes fördubbling år 1657.

1655 hade en örlogskapten översänts till Gotland för att i första hand utföra en översyn och en del kompletteringar av Visbys båtsmansstyrka, både ordinarie och fördubbling. Fördubblingsmanskapet skulle utökas så att det kom att hålla helt manskapstal gentemot den ordinarie. Kaptenen skulle även tillse att denna styrka kom att bestå av dugligt och sjövant folk. Visbys hela båtsmansstyrka kom nu att uppgå till 25 ordinarie och lika många fördubbling.

Sedan konung Karl X börjat kriget mot Polen och Danmark 1655 kom order om att de gotländska båtsmännen skulle uppfordras till tjänstgöring. Någon gotländsk båtsman kom dock inte att överföras till krigstjänst under åren 1655-56. I början av 1657 föreslogs i riksrådet att man skulle sända ett antal bojortar (mindre skepp) till ön för att avhämta det gotländska manskapet. Öns båtsmän arbetade med att befästa Slites hamn. Riksrådet övervägde om man skulle sända över annat manskap till ön för ett utbyte mot den vid Slite placerade gotländska styrkan. Man beslöt emellertid att låta de inhemska båtsmännen stanna hemma och avsluta sitt arbete. En annan orsak till att man lät öns båtsmän stanna hemma var att man slapp problemet med var de skulle förläggas. Amiralitetet hade inte tillgång till någon egen förläggningsort. Ett förslag hade varit att placera båtsmännen ute bland skärgårdsbönderna. Ett annat förslag som väckts var att rådsherrarna själva kanske kunde bistå med förläggning, åtminstone till uppbrottsorder anlände. Några gotländska båtsmän kom inte att överföras till tjänst under detta krig. Den 6 juni 1660 slöts fred mellan Sverige och Danmark. 

BÅTSMÄNNEN OCH ÖDEHEMMANEN

Under mitten av 1600-talet skedde en dramatisk ökning av antalet ödehemman på Gotland. För att åtminstone delvis kunna hejda denna utveckling tog man bl.a hjälp av de gotländska båtsmännen. Ett problem var emellertid att båtsmännen var tjänstgörings-skyldiga gentemot kronan och därför var tvungna att inställa sig vid anbefallen uppfordring. Generalguvernören på ön, Seved Båth framförde därför en önskan, till krigskollegiet att de båtsmän som fått tillstånd att uppta ödehemman skulle slippa uppfordringar och att andra skulle få rekryteras i deras ställen. Krigskollegiet svarade välvilligt på Båths begäran och gav order till den dåvarande kompanichefen Niklas Heis (chef för det gotländska kompaniet av knektar som i huvudsak bestod av före detta båtsmän, se vidare i nästa kapitel) att snarast nyrekrytera och komplettera kompaniets styrka med "gode och dughelige karlar" istället för de knektar (båtsmän) som upptagit ödehemman. Båth hade av öns landshövding Ludvig Fritz begärt in diverse upplysningar angående de båtsmän som fått tillstånd att uppta ödehemman. Fritz hade redan i mars 1664 genomfört en ransakning av det gamla båtsmanskompaniet och genom den för- teckning, som därefter upprättades, visades att 48 båtsmän hade upptagit ödehemman.Då ön i slutet av år 1664 återigen hamnade under amiralitetet och det kom order om att ett nytt kompani skulle uppsättas återkom problemet med tjänstgöringsskyldigheten. Båth begärde nu hos amiralitetet att de båtsmän som upptagit ödehemman skulle få stanna kvar hemma och att andra uttogs i deras ställe. Om krigskollegiet tidigare hade ställt sig välvilliga så intog amiralitetet en mera återhållsam inställning till frågan. Man ansåg att de båtsmän som skulle komma ifråga för avsked tillhörde det manskap som var mest erfaret och sjödugligt samt att det även skulle medföra stora svårigheter att hitta ersättare. Kungl. Majt grep emellertid in och menade att man borde bevilja de berörda båtsmännen avsked dock med villkoret att de själva skaffade dugliga ersättare. Efter konungens inlägg ändrade sig amiralitetskollegiet och meddelade att man hädanefter skulle bevilja avsked för de båtsmän som så önskade.

MELLANSPEL - KNEKTHÅLLET 1660-64

Efter fredslutet 1660 blev det nödvändigt för Sverige att börja göra en översyn av hela den krigsapparat som hade byggts upp under krigsåren. Man började med att genomföra den s.k. reduktionen eller avvecklingen. Den gick ut på att man bl.a skulle försöka återföra de inhemska förbanden till sina hemorter, avskeda överflödigt manskap samt minska antalet styrkor. I juni 1660 utgick order till de olika förbandsorterna om att påbörja den beslutade reduktionen. Vid riksdagen tidigare samma år hade rikets städer och därmed även Visby begärt att Kungl. Majt vid fred med Danmark skulle upplösa städernas båtsmanshåll. Många av de städer som tidigare hade uppsatt båtsmän skulle nu istället uppsätta och underhålla knektar eller ryttare. Gotland och Visby borde enligt konungen kunna sätta upp minst 200 ryttare, men då de andra städerna och orterna hade erhållit lindring så borde även Gotland erhålla samma förmån. Däremot kunde denna lindring inte sträcka sig längre än till att ön borde förmå att sätta upp 150 ryttare. Någon order om båtsmanshållets upplösande kom dock aldrig. Det föranledde Visbys borgerskap att skicka en skrivelse och påminna om vad som beslutats vid den tidigare riksdagen gällande båtsmanshållet. Svar kom genom en Kungl. resolution av den 13 december 1660 där det fastställdes att ön hädanefter skulle underställas krigskollegiet och lantmilisen. Gotlands bönder skulle nu hädanefter uppsätta knektar istället för båtsmän. Emellertid kom denna omorganisation inte att gälla Visby. Stadens borgare som varit de mest pådrivande i denna fråga kom på något underligt sätt att ställas utanför. Visby kom alltså även under åren 1660-64 att uppsätta båtsmän i samma numerär som tidigare. Huvuddelen av de män som uttogs till knektar kom från det avdankade fördubblingsmanskapet, endast ett fåtal kom från det ordinarie manskapet.Det 121 man starka gotländska kompaniet av knektar kom att underläggas Kalmar regemente, till chef för kompaniet utsågs kaptenen Niklas Heis. För rotehemmanen gällde i stort sätt samma regler som för den tidigare fördubblingsstyrkan, att för vart tionde hemman skulle en knekt uppsättas. Knekthållet blev dock inte omtyckt på ön. Man kan ju kanske undra varför, då de gotländska rotehållarna med denna organisation kom att drabbas endast hälften så hårt som de gjort under båtsmanshållet. Nu bestod hemmantalet av 10 mot de tidigare 4 till 5 som hade gällt. Vid riksdagen 1664 begärde öns allmoge att de ville befrias från knekthållet och i stället få återgå till det tidigare båtsmanshållet. I ett kungl. brev av den 2 september samma år beviljades deras önskan och Gotland återfördes under amiralitetskollegiet och återfick båtsmanshållet.

DET ÄR ELJEST ALLOM BEKANT ATT GOTTLÄNNINGEN 

INTET DUGER TILL BÅTSMAN

År 1664 anlände till Gotland den nya båtsmanskompanichefen kapten Ludvig Briant. Han hade order att skyndsamt tillse att ett nytt kompani blev uppsatt. Han försökte i första hand återinsätta de karlar som tidigare hade tjänstgjort som båtsmän. I de fall där det inte gick fick man nyrekrytera. Briant skulle även utföra en översyn av hela det gotländska roteringssystemet. Han fann att det ännu fanns ett stort antal hemman som låg öde och därför inte kunde inräknas i roteringen. En annan kategori som inte heller kunde inräknas var de hemman som erhållit skattefrihet, åtminstone inte så länge deras frihetsår räckte. Arbetet med att skaffa manskap till de vakanta båtsmanstjänsterna gick trögt. Vid ett flertal tillfällen beklagade sig Briant för konungen över detta. Han fick då tillåtelse att om det framstod som omöjligt att erhålla manskap på det normala förfaringssättet så fick han tvångsvärva de lösdrivare som fanns på ön. Problemet med att få tag i folk till flottan var inte enbart en gotländsk företeelse, hela det svenska båtsmanshållet hade liknande problem. En bidragande orsak var bl.a det stora antalet båtsmän som på olika sätt avvikit från sina tjänster. Då efterfrågan var så stor på manskap ansåg sig regeringen tvungen att utfästa pardon för de båtsmän som frivilligt återkom till sina tidigare tjänster. År 1675 utbröt det danska kriget eller som det även ibland kallas det skånska kriget. Nu blev behovet av erfaret manskap ännu större än förut. Förutom de båtsmän som hade återkommit efter konungens pardonutfästelse fanns det en annan kategori av båtsmän som man försökte övertala att inträda i aktiv tjänst. Det var de båtsmän som tidigare hade avskedats på grund av antingen hög ålder eller någon form av skada. De skulle erbjudas att åter emot sold träda i flottans tjänst. Order utgick även till de olika båtsmansdistrikten runt om i hela riket om uppfordring av båtsmän. Från Gotland överskeppades till Stockholm huvuddelen av öns båtsmän för tjänstgöring. År 1676 intog danskarna Gotland och höll ön besatt fram till krigets slut 1679. Det medförde att de gotländska båtsmännen inte under tre år kunde återkomma till sin hemort utan fick förläggas, troligen på Dalarö. Hur stor den gotländska båtsmansstyrkans avgång var under detta krig är obekant. Men då de nummer som blev vakanta inte kunde nyrekryteras då ön var besatt av danskarna kan man kanske dra den slutsatsen att manskapsavgången inte uppgick till mer än något hundratal, fördubblingsbåtsmännen då inräknade. Vid krigets slut uppgick hela den svenska båtsmansstyrkan till ca. 5000 man, fast egentligen var behovet minst det dubbla.

För att försöka utöka antalet började man genomföra en omorganisation. I första hand skulle en utbyggnad av det ständiga båtsmanshållet, som sedan gammalt fanns i vissa kust-landskap, påskyndas och även införas i de övriga kustlandskapen. En annan nyhet var också att städernas båtsmanshåll hädanefter skulle grundas på deras respektive kontributioner och rikedomar. Genom denna organisationsförändring tillfördes örlogs-flottan ytterligare ca. 4.700 ordinarie och ca. 3.600 fördubblingsbåtsmän. Ett annat önskemål var att, sedan Karlskronas örlogsstation hade grundats, ett större antal båtsmän borde förläggas i stationens omedelbara närhet för att snabbt kunna uppfordras vid behov. Därför infördes nu den s.k. båtsmansindelningen. Skillnaden mellan indelningssystemet och roteringssystemet var att vid indelningen kunde mindre jordegendomar indelas för att hålla en båtsman. Istället lämnade kronan ersättning till båtsmannens underhåll bl.a genom att efterskänka grundskatten. Den första gruppen indelningsbåtsmän uttogs från de längst bort belägna båtsmansdistrikten i Norrland och Finland. Dessa förflyttades därefter till Blekinge och Södra Möre där de indelades. Efter indelningens genomförande fanns det ca. 2.300 man förlagda i nära anslutning till Karlskronas örlogsstation. De norrländska och finska distrikten som hade fått släppa ifrån sig sina båtsmän fick nu istället erlägga en vakansavgift till kronan. Denna form av indelning kom endast att gälla Blekinge och Södra Möre. Även om försök att införa indelningen i andra distrikt längre fram genomfördes, behöll de andra båtsmansdistrikten det tidigare roteringssystemet. På Gotland medförde den nya omorganisationen att öns båtsmanshåll fördelades i 2 kompanier år 1685. 1:a kompaniet kom att bestå av rotar från norra ön (norra häradet) och 2:a kompaniet av rotar från södra ön (södra häradet). Visbys båtsmän kom att underläggas 1:a kompaniet. Den sammanlagda gotländska båtsmansstyrkan kom därefter att uppgå till 427 man. 1:a kompaniet innehöll 147 ordinarie och 73 fördubblingsnummer. 2:a kompaniet innehöll 138 ordinarie och 69 fördubblingsnummer.

Den svenska båtsmansorganisationen bestod nu av 6 kompanier indelningsbåtsmän och 21 kompanier roteringsbåtsmän samt 3 kompanier från städerna. 

De gotländska rotehållarna framförde vid ett flertal tillfällen klagomål på att deras båtsmän utnyttjades till andra arbeten än det som tidigare överenskommits. Bl.a hade mellan åren 1680 och 1681 ett flertal gotländska båtsmän överförts till Riga för att där arbeta vid skeppsvarv och med ekhuggning. Kungl. Majt utfärdade därför en förordning där man upprepade vad som tidigare hade bestämts, att inga gotländska båtsmän skulle behöva utnyttjas av kronan annat än då krig hotade eller rådde.

En annan stor fråga som också dök upp under 1680-talet var hur öns fördubblingsstyrka skulle vara utformad. Gotland hade i Sverige en särställning vad gällde hur många rotar som skulle uppsätta en fördubblingsbåtsman. I det övriga Sverige gällde att en fördubbling skulle uppsättas av varje ordinarie rote, därav namnet fördubbling. Gotland hade emellertid erhållit den förmånen att en fördubbling uppsattes av två rotar. Nu ville emellertid de makthavande att ön skulle ansluta sig till det systemet som gällde för det övriga riket. Förslaget framkallade ett ramaskrik från de gotländska rotehållarna. I ett brev till Kungl. Majt från öns guvernör Olivekrantz år 1689 anhöll han enträget att den gotländska allmogen skulle förskonas från den extra pålagan. Han framlade en mängd olika orsaker till att ön skulle slippa. Bl.a menade han att man på ön ännu inte hämtat sig från den stora pesten härjningar åren 1660-62 och att det ju även låg i konungens eget intresse att "landet framdeles må bevaras så väl byggt och kultiverat, men om båtsmansskrivningen skall ske så starkt och stå under amiralitetens utskickades egensinniga disposition som de pretendera och verkligen exercera, då måste allmogen förarmas och landet bliva öde". Till sist påtalar han även att "det är eljest allom bekant, att gottlänningen intet duger till båtsman, efter det hantverket är emot hans natur".Troligen medförde guvernörens framställan att ön fick behålla det gamla systemet med att två rotar uppsatte en fördubbling.

DET STORA NORDISKA KRIGET

Under det stora nordiska kriget utgjordes den svenska örlogsflottan av dels värvade dels indelta och roterade båtsmän. En annan stor grupp var det enrollerade sjömanskapet. Förutom dessa erhöll man även från handelsflottan sjövant manskap som tillfälligt inhyrdes av flottan. Den värvade styrkan bestod av bl.a vintervaktsbåtsmän, handelsflottans båtsmän, volontärer samt skeppsgossar.Den indelta styrkan bestod av manskap från Blekinge och Södra Möre. Det roterade manskapet utgjordes av manskap från: Roslagens 2 kompanier Norrlands 2 kompanier, Östergötlands kompani, Södermanlands kompani, Tjust kompani Smålands kompani, Bohusläns 2 kompanier, Västergötlands kompani, Åland o södra Finlands kompani, Ölands 2 kompanier, Gotlands 2 kompanier, Stockholms stads kompani, Skånska städernas kompani, Uppstädernas kompani.

De roterade kompanierna hade en sammanlagd manskapsstyrka på 4.322 ordinarie samt 3.578 fördubblingsbåtsmän.

På våren år 1700 uppfordrades de båda gotländska kompanierna, både ordinarie som fördubbling. Styrkan embarkerade i Klintehamn för vidare färd till Karlskrona och tjänstgöring. 

Den gotländska styrkan utgjordes av sammanlagt 427 man. Man tvingades emellertid redan på hösten hemsända 163 man på grund av sjukdom. Uppgifter om den gotländska båtsmansstyrkans, dess uppfordringar och avgång under krigets första hälft är tyvärr mycket knapphändiga. Man vet emellertid att mellan åren 1705 och 1707 uppfordrades ca. 150 man per år.

På våren 1711 översändes, efter det att alla vakanserna hade blivit tillsatta, de båda kompanierna till Karlskrona. Man hade emellertid nu även fått problem med båtsmän som för att slippa uppfordring simulerade sig sjuka. Det förde med sig att man tvingades införa nogranna kontroller av de s.k. sjuka båtsmännen för att eventuellt kunna hitta dessa svikare.I början av år 1712 gavs order om nyrekrytering av de vakanser som uppkommit. Man skulle även utföra en översyn av båtsmännens utrustning så att allt var färdigt och klart då order om uppfordring anlände. Meningen var att dessa båtsmän skulle brukas till besättningar på ett antal skepp som senare på året skulle anlöpa Slite hamn för att där påmönstra den gotländska styrkan och därefter avgå på årets sjöexpeditioner. Avgången av båtsmän under år 1712 beräknas ha uppgått till omkring 100 man. 51 båtsmän hade dött i själva kriget eller i Karlskrona, och 50 man hade dött antingen under hemresan eller efter framkomsten till Gotland. Här måste emellertid påpekas att de sistnämnda siffrorna berör avgången år 1713 men troligen härrör de sig från 1712 års sjöexpeditioners manskaps-styrka. Under 1715 uppfordrades vid ett flertal tillfällen båtsmän på ön. Huvuddelen påmönstrades på skepp vilka via Slite hamn utgick på expeditioner, bl.a det till Hangöudd. Avgången under år 1715 hänvisas till landshövdingens skrivelse till Kungl. Majt. där han upptar avgången till "över och ej under 100 man". Denna siffra måste emellertid tas med en nypa salt då den förmodligen utgör en svartmålning av de reella förhållanden som rådde på ön under den aktuella tidsperioden. Orsaken till denna svartmålning berodde antagligen på det cirkulär som regeringen hade utgivit och som i huvudsak berörde de s.k. socken-knektarnas uppsättande. Det var då naturligt att försöka nedvärdera den gotländska förmågan att kunna uppsätta de anbefallna styrkorna.  

Under år 1716 uppfordrades troligen i stort sätt lika många som året innan. Från 1717 och fram till krigets slut minskade antalet uppfordrade båtsmän. Detta gäller då också naturligtvis även avgången. Orsakerna kan man nog finna i att detta år inleddes freds-förhandlingar mellan svenskarna och ryssarna och då avtog i stort sätt de flesta krigshandlingar i Östersjön.

Avgången under nästkommande år uppgick till 13 döda, 1 avskedad samt 3 förrymda, alltså en sammanlagd avgång på 17 man. Under år 1720 uppges 17 man ha avskedats samt 18 avlidit på flottan.  

För att erhålla en bättre och slagkraftigare organisation genomgick hela det svenska båtsmanshållet år 1717 en genomgripande omorganisation. Karl XII lät då sammanslå de kompanier som var likställda varandra till regementen: 2 värvade regementen som bestod av: Artillerivolontärregementet och Kofferdiregementet. 5 indelta eller roterade regementen, bestående av: Sluproddarregementet, Västernorrlands änterkarlsregemente, Smålands äntergastregemente, norra och södra Roslags sjögastregemente samt Ölands sjögastregemente (här ingick de båda gotländska kompanierna). Därtill kom Södermanlands äntergastbataljon, Uppstädernas bösseskyttar, Bohus 2 kompanier samt Skånes, Hallands och Blekinges stadsbåtsmän. Södra Finlands och Ålands båtsmanskompanier kunde inte vid denna tid inräknas.

Äntergast- och änterkarlsstyrkorna var organiserade på likvärdigt sätt. De skulle utrustas och övas som infanteriregementen och av infanteribefäl. Även sjögastregementena var organiserade i överensstämmelse med varandra. Den här organisationen kom emellertid inte att bli särskilt långlivad, redan år 1719 upplöstes de nybildade regementena och man återgick till den organisation som gällt tidigare.

1741-43 ÅRS KRIG

Då nu det stora kriget hade tagit slut och fred rådde gällde det att återigen få de båda gotländska kompanierna i fullgott skick. Vissa rotar hade genom de avgångar som skett under kriget tvingats fylla sina vakanser med inte alltid så lämpliga personer.

År 1724 anbefalldes generalmönstring med hela den gotländska styrkan. Där framkom att de rotar som tidigare behövde nyrekrytera hade gjort det och man ansåg nu att de båda kompanierna bestod av ett relativt gott material.

År 1741 utbröt det återigen krig med Ryssland, och återigen uppfordrades öns båtsmän till tjänstgöring. Under det första krigsåret härjade ombord på de svenska örlogsskeppen en skeppssjuka som var så svårartad att av 5000 man hade 400 avlidit och ca. 2000 var så svårt sjuka att de inte kunde sköta sina åligganden. Inte en enda båtsman kom att dödas av fienden detta år. Året därefter hade sjukdomen även spritt sig till stationen i Karlskrona där den fortsatte att kräva liv. Fram till juli månad uppges 5.348 svenska båtsmän ha avlidit. På Gotland rekryterades mellan juni 1741 och juli 1742 392 båtsmän. Rotarna tvangs hela tiden nyrekrytera, några ända upp till elva gånger, otroligt men sant. Mot slutet av kriget, då enligt landshövdingen alla drängar tagit slut, tvangs man ta till lottning mellan hemmansbrukare om vilka som skulle uttas till båtsmän. Ett fyrtiotal gotländska hemmansbrukare tvangs på detta sätt ut i kriget, många kom aldrig att återvända hem.

I landshövdingens berättelse för år 1742-43 uppges att mellan juni 1741 och juli 1742 hade 392 nummer nyrekryterats och att det på hela ön endast fanns 5 vakanta nummer. Troligen försökte landshövdingen i sin berättelse att skönmåla siffrorna ganska mycket. Man kan genom tabellen ovan se hur vakanserna hela tiden ökade under de tre första månaderna år 1742 och inte minskade. I samma landshövdingeberättelse uppges att öns båtsmansstyrka under åren 1741 och 1742 kompletterats med:  

1741 1:a kompaniet Ordinarie 18

Fördubbling 57

2:a kompaniet Ordinarie 17

Fördubbling 50

1742 1:a kompaniet Ordinarie 64

Fördubbling 27

2:a kompaniet Ordinarie 77

Fördubbling 34

Summa 202

ÖRLOGSFLOTTANS GOTLÄNDSKA SJUKLÄGER 1741-43 

Under den tidsperiod som Gotland bidragit med manskap till den svenska flottan har aldrig så många gotländska båtsmän fått bidra med sina liv som i kriget mot Ryssland åren 1741-43. Nära 30% av den styrka som kom från ön avled under de två år som kriget pågick. Någon hjältedöd fick de inte utan det var sjukdomar som satte punkt för de arma pojkarnas levnad.

Under det första krigsåret härjade ombord på örlogsflottan en skeppssjuka som var så svårartad att av 5000 man så avled 400 och ca. 2000 var så sjuka att de inte kunde sköta sina åligganden ombord.

Den 28 juli 1741 hade Sverige förklarat Ryssland krig. Redan i april hade förberedelser för det krig som alla visste skulle komma startat. Samma månad satte en eskader svenska örlogsfartyg segel och lämnade Karlskrona med riktning Finland. I början av maj månad anlände eskadern till Hangö. Styrkan stod under befäl av vice amiralen Thomas Rayalin. Kungl. Majt hade föreslagit Rayalin att förlägga sin eskader vid Helsingfors men Rayalin ansåg att Aspö gaddar var en lämpligare plats på grund av att man där skulle erhålla bättre utrymme för eskadern. Eskadern bestod av 11 skepp och 4 fregatter samt ett antal mindre farkoster av varierande storlek. Manskapet uppgick till 4250 båtsmän och matroser och 700 soldater ur Kalmar regemente. Nästan omedelbart började provianten att tryta. Man väntade proviantskepp från Karlskrona men troligen kom de aldrig fram. Det var inte bara provianten som började ta slut, man började även få vattenbrist. Sjukdomar började nu härja på fartygen. I början av augusti hade redan över 700 man dött och 2000 låg svårt sjuka. Amiral Rayalin begärde då hos Secreta utskottet att få segla hem till Karlskrona innan de långa mörka höstnätterna tog sin början. Men Secreta utskottet beordrade Rayalin att stanna kvar på sin plats. Ett tillskott på ca. 3000 båtsmän ankom till styrkan men ställningarna förvärrades i alla fall hela tiden. Amiral Rayalin, som själv drabbats av sjukdom, avled den 4 september. Eskaderns nya chef blev istället Schoutbynachten Aron Siöstierna. Den 19 september erhöll Siöstierna tillstånd att sända hem de fyra största skeppen. Eskadern hade även minskats genom att två av skeppen hade gått på grund och fregatten Svarta Örn hade gått förlorad. Efter det att Siöstierna hade medföljt de fyra hemvändande skeppen övertogs befälet av Cronhaven. Eländet fortsatte dock ombord på flottans skepp. Redan i början av oktober tvangs Cronhaven anhålla om att få återföra den resterande flotteskadern till Karlskrona. Anhållan beviljades och eskadern återkom till Karlskrona i slutet av november. Dock behölls fem fartyg för att kunna upprätthålla säkerheten av den finska kusten. Fyra av dessa fartyg, skeppet Pommern, skeppet Verden samt fregatterna Jaramas och Christina, skulle enligt kungl. order segla till Slite för att där gå i vinterläger. Den 6 november ankom till Slite kapten von Krusenstierna med skeppet Drottningholm och dagen efter ankrade skeppet Finland upp på Slite redd. Drottningholm, som skulle inta vinterläger i Slite, hade en manskapsstyrka av 142 båtsmän och 12 volontärer förutom de soldater som även fanns ombord. Av dessa 154 man var ett sjuttiotal så svårt sjuka att de måste föras iland omedelbart för att få vård. Den första hjälpen fick de på strandkanten av en fältskär. Därefter skulle de forslas längre in på ön för att inkvarteras i särskilda sjukläger. Skeppet Finland, under befäl av kapten Ankarloo, skulle egentligen ha seglat direkt till Karlskrona men tvingades uppsöka Slite för att få vård till sina sjuka besättningsmän. En stor del av skeppets besättning hade redan dött till havs. Kvar fanns endast 300 man varav 160 var så svårt sjuka att de måste föras iland. Kvar ombord för att sköta skeppet fanns endast 53 friska båtsmän. Till Slite väntades även skeppet Pommern och skeppet Verden samt fregatten Jaramas. Om dessa fartyg även medförde ett stort antal sjuka besättningsmän så skulle det uppstå väldiga problem bl.a med var dessa skulle inkvarteras. Man beslöt att utplacera manskapet hos vissa "bättre" ställda husbönder. För att inte några tvister skulle uppstå mellan de utsedda bonde-härbergena beslöts att varje hel gård skulle bestå inkvartering i fyra veckor, halv gård i två veckor och varje 1/4 dels gård i en vecka. Bönderna skulle dock inte tvingas att särbehandla sina gäster utan de skulle "äta det bonden åt." För att kunna föra sitt skepp hem till Karlskrona anhöll kaptenen på skeppet Finland hos landshövdingen att få friska båtsmän levererade till sitt skepp. Det skulle räcka med 30 båtsmän eller, om det inte gick att få tag i sådana, så kunde han även tänka sig annat sjövant folk. Troligen fick Ankarloo sina begärda båtsmän för han lämnade Slite tyst och stilla. Till landshövdingens stora lycka kom det nu endast att bli skeppet Drottningholm som kom att övervintra i Slite. De andra fartygen hade tvingats vända då deras manskap var så sjuka att en fortsatt seglats till Gotland inte kunde genomföras. Den lilla styrkan drevs av en hård storm tillbaka in i Finska viken där de frös fast i isen. Arbetet med skeppet Drottningholms vinterläger tog nu sin början. Proviant skulle utforslas och läggas upp i kvarter inför den kommande vårrustningen. Gotländska båtsmän beordrades ut till Slite för att avlösa skeppets båtsmän som behövde vila. Ju närmare våren man kom, desto mer bråttom blev det med att få skeppet iordning. Kapten Krusenstierna skrev skrivelse på skrivelse till landshövdingen om att man på alla sätt måste påskynda arbetet. Den svenska örlogsflottan i Karlskrona hade order att den vid första öppna vatten skulle utan dröjsmål vara utrustad och klar att gå ut. Det drog dock ut på tiden då arbetet förhindrades av att även vid stationen i Karlskrona härjade sjukdomar vilt. Ca. 900 båtsmän hade insjuknat och under en månad hade 174 dött. Förutom de två fregatterna, som i början av april hade löpt ut men på grund av is tvingats gå in till Slite, hade inga fartyg lyckats lämna Karlskrona förrän i början av maj. De två fregatterna, Famas och Ekholmsund, som tvingats in till Slite, medförde även de ett stort antal sjuka besättningsmän. Order utgick från landshövdingen att man snabbt skulle föra dessa iland och inkvartera dem i sjukläger. De skulle där utspisas med färskt kött så att de snart kunde återföras till sina tjänster. Allt som allt ilandfördes 54 man varav några avled nästan omedelbart. Det kom även begäran om att gotländska båtsmän skulle rekryteras för tjänstgöring på de två fregatterna. Landshövdingen meddelade emellertid att de av öns båtsmän som eventuellt skulle kunna komma ifråga själva var sjuka och var sängliggande.

Den 8 maj ankom till Slite schoutbynachten Cronhaven själv ombord på sitt skepp jämte tre andra örlogsskepp samt lastdragaren Laxen. Dagen innan hade de två fregatterna Famas och Ekholmsund åter varit tvungna att ankra upp utanför Slite. Orsaken denna gång var liksom tidigare att nästan hela besättningen hade insjuknat. Dessa blev nu förda iland till sjuklägren runt Slite. Cronhaven hade ombord på sitt skepp 250 extra båtsmän som skulle transporteras till Finland för tjänstgöring. De blev nu istället överförda till de två fregatterna för tjänstgöring där. Från de ankrade fartygen i Slite hade 186 sjuka besättningsmän förts iland. Från skeppet Freden 70 man, från fregatten Famas 60 man och från fregatten Ekholmsund 56 man. För att underlätta något för de hårt ansträngda fältskärerna som tjänstgjorde vid de olika sjuklägren, överfördes från Famas en arkliemästare och från Ekholmsund en fältskär. De sjuka tvingades ligga i tält gjorda av segelduk och enligt en kapten var vädret mycket dåligt. Det antal sjuka som nu vårdades i sjuklägren på ön beräknades totalt vara 230 man. Landshövdingen beklagade sig också över hur han skulle kunna hitta mat till alla de sjuka. Böndernas kreatur var så magra och eländiga så det knappast var någon idé att slakta dom. I ett brev till amiralitetet bönföll han om att de så fort som möjligt skulle skicka något skepp som kunde föra de sjuka till Karlskrona där de kunde få bättre vård i barackerna och sjukhusen. De två fregatterna Famas och Ekholmsund hade, innan de anlöpte Slite, haft uppdrag i Finska viken och kunde därför meddela de andra kaptenerna att havet ända fram till Hangö var isfritt och fullt segelbart. Efter det att fartygen provianterats beslöts att hela styrkan så snart det blev rätt vind skulle sätta segel och gå mot Finland. Den 27 maj dök fartyg återigen upp utanför Slite. Denna gång var det skeppet Sophia Charlotta och den tidigare avseglade fregatten Famas som utan att ge tecken eller lösen seglade rätt in i Slite hamn och ankrade. Även dessa fartyg hade drabbats av sjukdomar. Från skeppet Sophia Charlotta fördes 108 man sjuka iland. Av dessa avled 6 man inom 3 dygn. Från fregatten Famas ilandsattes 52 sjuka. En trolig orsak till att så många insjuknade var den dåliga kosten ombord. Därför försökte man i sjuklägren att utspisa de sjuka med färskt kött, rågmjöl till gröt mm. Öl och brännvin delades ut rikligt.

I slutet av juni månad ankrade fregatten Christina upp på Slite redd med order att lasta ombord de båtsmän som ansågs friska och tjänliga för arbete. Dock skulle, på amiralitetets order, en "Provincial docktore assessor" Pihl innan båtsmännen fördes ombord utföra en besiktning av de sjuka. Han kunde ganska snart konstatera att huvuddelen ännu var för sjuka för att kunna tas i tjänst. 57 man ansågs som friska och togs ombord på Christina, som den 24 juni lämnade Slite under god vind.

I juni hade den svenska örlogsflottan återigen ankrat upp utanför Aspö. Eskadern bestod av 11 skepp, 5 fregatter, 1 brigantin, 2 bombgallioter, 1 brännare, samt 2 pråmar. Till allt elände började skeppssjukan återigen härja bland fartygen. En månad efter att eskadern anlöpt Aspö var en tredjedel redan så sjuka att de inte kunde användas till arbete. Man började nu fundera på om man inte måste överge sin nuvarande plats vid Aspö för att söka en ny ankringsplats vid Hangö där man kanske kunde få bukt med den svåra sjukdomen. En anhållan om att få flytta flottan ingavs. Man menade att om inte man nu genomförde förflyttningen så skulle det inom en snar framtid inte ens en gång finnas så många friska att ankaret kunde hissas. På skeppet Enigheten fanns 259 friska, 235 sjuka och 241 döda eller så pass sjuka att de inte kunde användas. Skeppet Westmanland hade 128 friska 157 sjuka och 222 döda eller oförmögna till tjänstgöring. Den 11 (12) juli lämnade eskadern Aspö och seglade till Hangö.

På Gotland hade det kommit order från amiralitetet att upprätta förteckningar över de båtsmän och soldater som varje vecka fanns i sjuklägren samt hur många som avlidit. Dessa listor skulle upprättas av amiralitetsfältskären Elbogen. Enligt en sådan förteckning för första veckan i juli 1742 var:  

I land förda sjuka från: Skeppet Sophia Charlotta. 250 man

Fregatten Famas............ 54 man

I land döda........från: Skeppet Sophia Charlotta. 12 man

" Freden........... 13 man

Fregatten Famas............ 10 man

" Ekholmsund....... 8 man

I land friska......från: Fregatten Famas............ 41 man

Diverse fartyg............. 60 man

I början av september månad anlände till Gotland två kronolast dragare. Med dessa skulle de 113 man som fanns kvar i sjuklägren återföras till Karlskrona. Tidigare hade 164 man återsänts. Landshövdingen kunde nu också meddela amiralitetet att dödligheten bland de sjuka hade minskat så pass att inga båtsmän hädanefter behövde begravas i sina häng-mattor utan i kistor.

Kriget gick dåligt för svenskarna. Helsingfors hade fallit i fiendens händer, likaså Fredrikshamn. Den 24 augusti undertecknades kapitulationen i Helsingfors, enligt vilken den svenska hären skulle utrymma Finland. Örlogsflottan beordrades att dra sig tillbaka till Elfsnabben.Av det manskap som överförts till hären i Finland återstod endast en tredjedel. Det var alltså inte endast flottan som lidit av sjukdomar och nöd.

Örlogsflottans förluster uppgick fram till kapitulationsdagen till 5348 döda utan att vid ett enda tillfälle varit i strid. De sjukdomar som man trodde örlogsflottan hade drabbats av var bl.a skörbjugg och febres catharales. Orsakerna till detta hänfördes huvudsaklingen till de stenbarlaster som skeppen medförde. En troligare orsak var förmodligen den dåliga kosten.Det egentliga kriget var nu slut och istället tog fred- förhandlingarna över. Den 7 augusti 1743 skrevs huvudtraktaten under och hädanefter rådde nu fred med Ryssland. Några större markförändringar medförde kriget inte, varken för ryssarna eller svenskarna. Däremot gick många liv till spillo till vad man kan tycka, ingen nytta.

1747-48 ÅRS ROTEJÄMNKNING

I en skrivelse år 1730, uppgav öns landshövding att då det gotländska båtsmanshållet grundades hade man blivit lovad att öns rotar skulle bestå av 4 till 5 hemman. Det kunde emellertid finnas rotar som bestod av både 8 och 9 hemman. Denna orättvisa fördelning medförde naturligtvis många klagomål, då främst från de rotar där antalet var minst. Även landshövdingen ansåg att detta system var mycket orättvist vilket han även påtalade vid ett flertal tillfällen. Han fick dock alltid till svar att någon omorganisation av det gotländska båtsmanshållet inte kunde ske förrän kammarkollegiet hade bestämt sig för den revning och skattläggning av hela ön som tidigare hade beslutats.

Vid 1738 års riksdag togs frågan återigen upp och klagomål framfördes om den orättvisa roteringsskyldigheten. Konungen ville dock innan något beslut om jämkning togs genomföra en undersökning om hur det gotländska båtsmanshållet tidigare hade fungerat. Åren gick dock utan att någon undersökning kom till stånd. Återigen tvangs öns riksdagsledamöter påminna de makthavande.Ett viktigt problem var tydligen att gårdarnas mantalssiffror inte ansågs motsvara deras skattekraft. Genom den 1747 fastställda skattläggningen ändrades detta och de gotländska gårdarna fick nya, rättvisa mantalssiffror. År 1748 beordrade äntligen Kungl. Majt. att den begärda rotejämkningen skulle påbörjas. På landskansliet i Visby samlades den nämnd som fått till uppgift att utarbeta riktlinjer för hur en sådan jämkning skulle kunna genomföras. Förutom öns landshövding von Hökerstedt deltog vice amiralen Abraham Falkengren, regements-skrivaren Du Rees, befallningsmännen Edmark och Hoffstedt samt kompaniskrivarna Rydeberg och Strömbecker. Samtalen varade från den 1 september till den 22 oktober. Man skulle i möjligaste mån försöka bibehålla rotarna vid sina gamla nummer för att slippa svåra tvister med rotehållarna i framtiden. Hänsyn skulle även tas till rotehemmanens placeringar gentemot varandra. Nämnden skulle från den år 1693 upprättade roterings-rullan noga jämföra de skillnader som fram till dags datum uppkommit gällande hemmanens kvantitet och kvalitet. Vad man där fick fram skulle införas i en ny roteringsrulla. Vad gällde hemmanens storlek så skulle man helt och fast följa den föreliggande jordeboken. Någon förminskning av antalet båtsmansnummer fick inte förekomma utan istället måste hemmanen efter nya mantalsläggningen beordras att prestera båtsmän enligt nya mantalet. Efter det att revningen och skattläggningen av öns samtliga hemman hade genomförts fastställdes det nya roteringssystemet.

Antalet roteringsskyldiga hemman hade efter skattläggningen minskat med 90. I norra häradet hade 3 1/4 hemman lämnats oroterade, liksom 3 3/4 hemman i södra häradet. Dessa hemman som tillsammans utgjorde 7 hela hemman skulle istället årligen erlägga en fastställd avgift till kronans förrådskassa. Fördubblingssystemet skulle bibehållas som tidigare.Häradshövdings-, fjärdingsmans- och länsmansboställen skulle inte befrias från roteringen men för att undvika eventuella rubbningar i roteringslängderna skulle de istället erlägga en vakansavgift. Det nya roteringssystemet medförde även förändringar i rotarnas territoriella sammansättningar. Man försökte i allmänhet förlägga rotarna i den socken som innehade det mesta mantalet.

INDELNINGSFRÅGAN

Amiralitetskollegiet hade till riksdagen år 1756 inlämnat ett förslag om hur man kunde erhålla en utökad och stabilare manskapsstyrka vid örlogsflottan. Förslaget som lades innebar att man skulle ersätta roteringssystemet på Öland, Gotland samt Åland med ett indelningssystem liknande det som brukades i bl.a Blekinge. Gotlands årliga ränta uppgick till 35.617 daler och 24 öre, varav 3.471 daler och 4 öre såsom avkortning mm. Kronans behållna ränta blev då 32.156 daler och 20 öre smt. På ön fanns under den aktuella tiden 1098 1/2 hemman varav 728 85/192 utgjordes av kronoskatte och 370 11/192 av kronohemman. Till de sistnämnda hörde även två kungsgårdar, Romaklosters landshövdingeboställe och Visborgs kungsladugård. Roteringen som ön utgjorde, förutom den årliga räntan, bestod av 260 ordinarie och 130 fördubblingsbåtsmän. När de båda kungsgårdarna tillika med präst, post samt gästgiverierna och ett antal andra boställen, som var befriade från roteringen, borträknades bestod varje rote av ungefär 4 hemman, vilka beskattades med 6 daler årligen för vart helt hemman. Om man nu istället skulle införa indelningssystemet så skulle öns båtsmansantal kunna utökas betydligt. Om varje helt hemman skulle uppsätta en båtsman skulle den gotländska båtsmansstyrkan kunna uppgå till ca. 1000 man. Samtidigt kunde öns allmoge befrias från roteringsskyldigheten. Visborgs kungsladugård kunde förvandlas till ett bondehemman. Emellertid kunde man inte förändra något vad det gällde kungsgården i Roma då den var anslagen landshövdingen på lön. Då varje roteringsbonde beräknades kosta 6 daler om året så skulle hemmanets jordeboks- och hemmanstalsränta efter förvandling kunna ökas så att summan blev mellan 18 och 22 daler silvermynt. Allt skulle beräknas efter hemmanets godhet och beskaffenhet. På dessa grunder och efter detta belopp skulle varje hemman utan problem kunna underhålla en båtsman. Båtsmannen skulle erhålla sin beklädnad in natura, men de övriga rättigheterna i kontanta penningar. Innan man kunde genomföra ett sådant indelningssystem måste man få en viss stadga i markegången som omfattade båtsmannens persedlar. Om den föreslagna indelningen skulle vinna laga kraft så beräknades antalet båtsmän i Sverige öka med 1.415 man och kronans förlust skulle endast uppgå till 34.428 daler smt årligen. Indelningssystemets genomförande fördröjdes dock och order om dess påbörjande upprepades vid ett flertal tillfällen. Till sist beslöts att man skulle skjuta hela förslaget på framtiden. På Gotland blev aldrig indelningssystemet infört.

DEN NYA NUMMERORDNINGEN