|
Det som i första hand
särskilde de militära boställena från de övriga var att de genom lagar och
förordningar var hårt reglerade. Emellertid togs stor hänsyn till varje orts
speciella egenskap. År 1653 utkom troligen den
första förordning angående båtsmanstorpen. Där ålades rotebönderna att de
skulle förse sina 
båtsmän med stuga, fähus och pörte. De skulle även ha
tillgång till mulbete för en eller högst två kor och några får. 1684 uppmanades bönderna
att förutom stugan även en "nödig" upplöjd åker och en äng borde
tilldelas deras båtsmän. Om båtsmannen var ogift
behövde man dock inte uppföra någon byggnad utan han kunde inhysas på någon
annan lämpligt sätt. Den person som i första
hand framgår som dessa torps skapare var Karl XI. Till en början visade han
dock föga intresse för torpen, han ansåg bl.a att kronans karlar kunde inhysas
i något nödtorftigt husrum på någon av roteböndernas gårdar. Kungen ändrade sig
dock då det framkom att det skulle bli betydligt billigare för rotebönderna om
båtsmännen själva kunde medverka till sin försörjning. Torpets plats valdes ut på
stamrotens ägor. Ofta placerades det så långt som möjligt från de bördigaste
markerna, och på så oländig mark som möjligt. Det var, menade Karl XI, även
viktigt att båtsmannen inte fick inbilla sig att han på något sätt var jämlik
bönderna och jordägarna, och om han blev van med för mycket välmåga på torpet
kunde han kanske till och med mista sin lust att dra ut i krig. Det uppstod dock många
tvistigheter mellan rotebönderna och båtsmännen om vilka plikter och
rättigheter som gällde. Som en följd av detta utkom 1690 en förordning, där det
tydligt framgick vad var och en hade att rätta sig efter. Rotehållarna skulle
hålla sin båtsman med en "stugu om otta alnar inom knutarna, jämpte
fahrstuga". Han skulle även ha en liten loge och en lada samt fähus för
två kor. Kunde inte roten på anbefalld
tid få torpet beboeligt så skulle båtsmannen med familj inhysas hemma hos
någon rotebonde eller istället erhålla 1 1/3 daler smt i huslega årligen.
Förutom själva byggnaderna skulle roten tillse att båtsmannen fick ett halvt
tunnland åker till "träde och säde" eller så pass mycket att
avkastningen skulle uppgå till två tunnors årsväxt. Även en äng, som gav
två sommarlass hö och som skulle vara väl brukad och besådd, skulle roten ge
sin båtsman. Båtsmannen skulle sedan gentemot roten sköta och bruka sina
grödor för att om så blev fallet en dag kunna överlämna torpet i samma
skick som han en gång själv hade mottagit det. Förutom det som ovan nämnts
skulle roten även bestå sin båtsman med bete åt kreaturen, ved samt
stängselmaterial efter "nödtorft" som roten kunde erbjuda.
På de ställen i riket där
varken torp eller åkermark fanns skulle båtsmannen istället få två tunnors
spannmål, ett sommarlass hö samt ett lass halm. Om roten inte kunde prestera
det 
anbefallna så skulle ersättning utgå, för vart lass hö 1 daler smt samt för
vart lass halm 16 öre smt. Ersättningen skulle emellertid anpassas efter vad
orten kunde förmå.
Torpen var fritagna
tiondet, påsk-, vigsel-, dop-, hustruns kyrkgångs- samt begravningspenningen.
Kyrktjänsten slapp han dock inte undan utan den skulle erläggas med 12 öre smt
eller tre dagsverken.
Hur själva
båtsmansstugorna såg ut under 1600 och 1700-talet finns tyvärr mycket få
uppgifter om. Troligen var det en låg, knuttimmrad stuga innehållande en
förstuga och en avdelad kammare. Stugans mått skulle enligt 1690 års reglemente
vara 8 alnar inom knutarna. I en gammal båtsmansstuga från Södermanland, som
man tror byggdes i början av 1700-talet, håller måtten 4.75 X 7.25 m vilket
sammanfaller ganska väl med de anbefallna. Takbeklädnaden bestod av antingen
torv eller ag. Väggarna var timmrade. Stugorna i Blekinge mätte
i allmänhet 13 alnar på längden och 7 till 8 på bredden. Själva stugan mätte
invändigt ca. 7 X 7 alnar medan förstugan och den bakomliggande kammaren
vardera mätte 6 X 3 1/2 aln. Halvdörrarna tillsammans var ca. 1.35 m på höjden
och 75 cm på bredden. Trösklarna var oftast ca. 20 cm höga.
I stugan fanns en öppen
spis och bakugn placerad mot kammarens hörn, vilket ofta föranledde att
kammaren omgjordes till kök. På Gotland var
båtsmansstugorna under 1700-talet byggda av antingen trä eller sten. Man var
inte alltid så noga med att följa de anbefallna reglerna, utan byggde lite hur
som helst, därför kom öns båtsmansstugor att växla utseendemässigt mellan de
olika delarna av ön. Stugornas mått varierade mellan 12 och 13 alnar på längden
och 9 till 10 alnar på bredden. Den var i allmänhet utrustad med två fack fönster
samt ligg- eller ståndspis och bakugn. Takets beklädnad bestod på södra delen
av ön oftast av flis medan spån var det vanligast förekommande på norra delen.
Stugornas utseende skilde
sig också på om de var byggda av sten eller trä. Stenstugorna hade
vanligtvis ett loft vilka de mindre trästugorna saknade. Som ett exempel kan
nämnas en stuga som var byggd år 1786. Den var av sten 12, 1/4 aln lång och
10 alnar bred. Stugan hade loft och spåntak, två fack fönster, ståndspis av
Burgsvikssten och bakugn. Vidare hade stugan golv, dörr på gångjärn och med
handtag och fälla. Bredvid bakugnen fanns en liten kammare med en dörr på
gångjärn med hasp. Från kammaren gick en trappa upp till loftet.
Förstugudörren var på gångjärn och utrustad med 
lås. En stuga av trä
kunde vara beskaffad som båtsman Kroksabels i Hemse socken. Den var uppförd
någon gång
på
1770-talet och var knutbyggd med flistak utan loft. Stugan var 9 alnar lång och
7 alnar bred. Stugan hade två fack fönster, ståndspis och bakugn. Invid
förstugan fanns det en liten kammare.
Även fähusens utseende
växlade. De flesta var byggda av trä men det fanns även de av sten. De av trä
kunde antingen vara knutbyggda eller hornstocksbyggda (bulhus).
Under slutet av 1700-talet
inträffade inte några större förändringar angående båtsmännens torp.
Rotehållarna klagade dock allt oftare över sina många i deras ögon betungande
utgifter då det gällde dessa torp. Även båtsmännen beklagade sig över att
rotarna inte skötte sina åligganden gentemot dem.
För att klarlägga för de
olika parterna vad som gällde utfärdade kung Gustaf III år 1772 en förordning
där rikets rotehållare i skarpa ordalag tillsades att de hädanefter skulle
"torpstellens otilräckelighet uti åker och äng" vid vite "sine
skyldigheter enligt contracerne oförsummeligen fullgöra på thet båtsmannen måge
ställas klagolös".
Under 1800-talets första
hälft utkom det vid ett flertal tillfällen regler och föreskrifter om hur
torpbyggnaderna borde vara uppförda i de olika landsändarna. Oftast var de
baserade på respektive orts egna byggnadstraditioner. I de skogsrika områdena
borde stugorna vara byggda av trä. På Gotland som däremot hade god tillgång på
sten borde det komma i första hand. Vissa socknar på ön som ansågs
"stenlösa" erhöll emellertid tillstånd att få bygga i trä.
På Gotland fortsatte
klagomålen, nu i första hand från båtsmännen sida. De ansåg att de i motsats
till det övriga rikets båtsmanshåll inte hade fått någon boplats utan istället
endast fått säd, hö och halm in natura av rotebönderna. Återigen tvangs Kungl.
Majt. att påminna rotebönderna om vilka skyldigheter de hade. För att få en
uppfattning om hur öns båtsmän hade det ordnat med sina boplatser beordrades
att det tingsvis skulle upprättas listor över boplatsernas befintlighet. Under
hösten 1816 reste därför konungens befallningsmän runt på öns landsbygd för att
syna rotarnas båtsmansboställen. Resultatet av undersökningen visade att
huvuddelen av de gotländska båtsmännen saknade boplats. Men nu liksom tidigare
sköts problemet på framtiden.
År 1822 uppmanades öns
makthavare att återigen se till "att båtsmanstorp måtte wid hwarje rote
för båtsmännen anläggas, funnit så wäl gällande författningar som nödig ordning
sådant fordra". Rotehållarna kände nu att snaran började dras åt och snart
kunde de inte längre undvika att uppfylla sina tidigare löften. Vid riksmötet i
Stockholm 1823 framförde en riksdagsfullmäktige från norra Gotland, Erik
Detlofsson, på rotehållarnas vägnar en petition där det framhölls att om Kungl.
Majt:s beslut angående öns båtsmanstorp skulle vinna laga kraft så kunde det
inte ske utan samtliga rotehållares undergång. Hemmanens ägor var så
"inskränkte" att det inte fanns någon plats för någon torpbyggnad.
Man ville istället ha ett system med naturaförmåner. Kungl. Majt menade dock att
ett sådant system skulle medföra avsevärda försämringar för rotehållarna då
båtsmannen skulle kosta betydligt mer att uppsätta. Om han istället erhöll en
torpplats så kunde han ju själv stå för en stor del av sin egen bärgning.
Eftersom torpplatserna även borde uttas på ouppodlade marker så kunde det ju
inte medföra några större problem. Att det inte inom roten skulle finnas någon
utmark, skog eller äng "som inte lemnar tillgång för en torplägenhet af
tre och ett halft tunnlands widd", höll man för ganska så otroligt.
Rotehållarnas förslag avslogs och det bestämdes att tidigare regler skulle
gälla. Om rotehållarna fortsatte med att trilskas skulle de med lagens hjälp
tvingas att rätta sig efter vad de tidigare lovat. Hotet synes emellertid inte
ha haft någon större verkan på rotehållarna.
År 1835 utkom därför
återigen en befallning "utan någon som helst fördröjning de anbefallna
båtsmanstorpen skulle uppföras". Rotehållarna ändrade nu taktik. De menade
att då det inte fanns några direkta regler för hur de anbefallna torpen skulle
se ut så kunde man ju inte bara sätta igång och bygga. Det hade ju tidigare
klagats på orättvisorna vad gällde storlekarna på stugorna, och det var
faktiskt båtsmännen själva som stod för dessa klagomål. Makthavarna ansåg att
man en gång för alla måste få ett slut på problemet. Vad man måste göra var att
försöka hitta någon form av enhetliga byggnadsregler som kunde gälla för hela
ön. Man vände därför blickarna mot andra delar av riket för att se hur de hade
löst liknande problem. Man fastnade vid en överenskommelse som hade träffats
mellan rotehållare och de makthavande angående torpbyggnader för ryttare och
soldater vid Kongl. Lifgrenadjärregementet i Linköpings län. Där hade man
lyckats få fram enhetliga byggnadsregler som sedermera hade kommit att gälla
hela länet och även blivit godkända av alla de berörda parterna. De gotländska
makthavarna trodde nu att man kanske kunde överföra dessa regler till öns
förhållanden. Man anlitade därför en ingengör Ehinger som fick till uppgift att
göra en översyn av dessa byggnadsregler och att försöka anpassa dem till
gotländska förhållanden. Den 11 juni 1839 sammankallades vid Kvie gård i Endre
socken rotehållarna från 1:a kompaniet och en vecka senare, den 18 juni,
rotehållarna från 2:a kompaniet vid Skogs i Levide för att ta del av Ehingers
omarbetade byggnadsregler. På frågan om de kunde tänka sig att godkänna det
framlagda förslaget svarade rotehållarna att om förslaget godkändes så skulle
huvuddelen av de församlade tvingas gå från gård och grund. Inte heller kunde
man begripa varför i herrans namn båtsmännen behövde ha såna stora och fina
byggnader. Det uppstod nu ett läge där ingen part vill ge med sig. Makthavarna
som nu såg att deras förslag kanske skulle förkastas erbjöd sig att ändra något
i det ursprungliga förslaget till förmån för rotehållarna. Efter en del mindre
förändringar godkändes förslaget, dock under stora protester. Nu återstod
endast att få Kungl Majts godkännande. Det fick man i mars 1840, dock med en
del mindre påpekanden. Bland annat så borde rotehållarna inte tvingas att följa
de nya reglerna utan ville man följa de äldre från 1690 så hade man tillstånd
till det. Som ett resultat av 1839 års överenskommelse utgavs ett tryckt
formulär där de nya byggnadsreglerna upptogs punkt för punkt.
|
|
BYGGNADSREGLER FÖR HUSEN Å BÅTSMANSTORPEN I
GOTTLANDS LÄN, AF
KONGL. MAJ:T GENOM NÅDIGT BREF D. 10
SISTL. MARS TILL
BEGAGNANDE
TILLÅTNA, PÅ SÄTT KONUNGENS BEFALLNINGSHAFWANDES KUNGÖRELSE
D. 22 I
DENNE MÅNAD N:O 57, NÄRMARE INNEHÅLLER.
1:o Boningshuset
Skall äga 11 alnars
inwändig längd och 8 alnars inwändig bredd, med 3 1/2 alns höjd från golfwet
till underkant på takriorna. Det indelas till Stuga, innehållande 6 alnar i
längd och 8 alnar i bredd inwändigt, samt det återstående af husets längd till
Förstuga och ett Skafferi, hwaraf detta sednare upptager 3 alnar och förstugan
med ugnen 5 alnar af husets inwändiga bredd.
Huset förses till ytter-
och innerwäggar samt Spis och Ugn med stenfot, som skall wara minst 12 tum hög
öfwer marken, wäl lagd af passande kalksten utan murbruk; men utwändigt
afrappad. På denna fot lägges underslagen eller golfriorna, hwilka skola wara 7
tum ena wägen och 7 á 8 tum tjocka andra wägen samt 9 alnar långa, lagda på
högkant 1 1/2 aln emellan hwardera. På riornas underkant fastspikas smala
ribbor, hwarpå lägges från ri till ri och kant i kant bräd-, troder- eller
läcktstumpar och på dessa ler eller kalkbruk som till riens öfwerkant wäl
tillstampas. Denna fyllning måste fullkomligt hafwa hårdnat och torkat innan golfbräderna
derpå inläggas. Till golfriornas bestånd och förekommande af swamp och röta,
anbringas på hwarje af husets långsidor i stenfoten 2ne draghål, som under
trossbotten befordrar wäderwerling, eller ock göres golf af 2 tums plöjda
bräder utan trossbotten och draghål.
Husets yttre och inre
wäggar ofwan foten uppmuras af kalksten, lagd i ler- eller kalkbruk, yttre
wäggarna 18 tum och de inre 12 tum tjocka.
Spisen och skorstenen uppmuras
af kalksten, äfwenså bakugnen med ärlan af lera på här i orten allmänneligen
öfligt sätt, den sednare 2 alnar djup, 1 1/2 aln bred och 15 tum hög, midt i
hwalfwet.
Tak- eller loftriorna, som
skola wara af samma storlek med golfriorna, hyflas på 3:ne sidor och inläggas 1
1/2 alnar från hwarandra, så högt från golfwet som ofwanför blifwit
bestämdt. I
stället för uppmurning ofwanom riorna fasthålas 10 tums enkla band på riorna i
ytterkant af muren. Ifrån twärbanden på gaflarna, som i långbanden inlaras och
tillika med desse böra wara 7 á 8 tum grofwa, blifwer till toppen på hufwen 4
alnar 14 tum.
Takresningen uppsättes på
wanligt sätt med 6 tums sparr, och handbalken så högt att derifrån till
loftgolfwet blifwer 3 1/4 alnar. Sparrparens antal skall wara 7 stycken
inberäknadt bägge gafwelsparren, försedda med 2:ne spikläckten emellan huf och
band. Taket täckes med 7 alnars 1 1/4 tums tjocka bräder och derpå faler.
Takbräderna och falerna snörslås, kanthuggas och grypas. De förra läggas tätt
kant i kant och derpå falen som icke får wara under 5 tum bred, samt tillspikas
med 6 stycken 4 tums furuspik i hwarje bräde. Äfwen må det tillåtas att, på det
i orten brukliga sätt, täcka husen med flisor, under willkor att muren
uppdrages 1 aln öfwer loftriorna, enär dessa tak icke kunna konstrueras med så
stor lutning som andra. Skorstenen uppdrages 1 aln högre än hufwen. Gaflarne
uppmuras 12 tum tjocka och på hwarje anbringas en lucka 1 aln bred och 1 1/4
aln hög i dagen med karm af 3 tums plank, lucka af enkla sammanplöjda hyflade
bräder, 12 tum långa hakgångjern och wanlig haspel.
Stugan får 2:ne
fönsterlufter, 1 1/2 aln breda och 1 1/4 aln höga i dagen med karmar af 3 tums
plank, 2:ne bågar i hwardera luften och i hwarje båge sex rutor med
trädspröjdser, på wanligt sätt beslagne. Den ena luften sättes midt på gafweln
och den andra på samma långsida med yttre dörren, 3 1/2 alnar från hörnet af
huset till midteln af fönsterluften och bägge 1 3/4 aln från golfwet till
öfwerkant af fönsterbrädet. I Skafferiet insättes 3 1/2 alnar från hörnet af
huset på dess baksida och 1 3/4 aln högt från golfwet ett mindre fönster, 12
tum bredt och 15 tum högt i dagen, med karm och båge af 4 rutor.
Husets dörrar blifwa alla
3 alnar höga med karmar af 3 tums plank, den yttre eller förstugedörren 1 1/2
aln bred i dagen, beklädd samt försedd med 18 tums stadiga styttshakgångjern
och ett godt fällbomslås; de 2:ne inre, en från förstugan till stugan och en
från stugan till skafferiet, 1 aln 9 tum breda i dagen, af enkla hyflade
sammanplöjda bräder, med infällda naror, 12 tums styttshakgångjern och
jernklinkstängsel. Den yttre dörrens läge motswarar fönstrets på samma sida,
sålunda 3 1/2 alnar från husets hörn till dess midtel, och de inre 1 aln 3 tum
från långsidowäggen till midteln af dörren. Spisen får sitt läge midt på
skiljowäggen med ugnsmunnen åt ena sidan.
Trappan till loftet
blifwer från förstugan bakom ugnen. De nedre golfwen i stuga, skafferi och
förstuga, äfwensom loftgolfwet, inlägges med sammanplöjda bräder, de nedra
golfwen hyflade på öfra, men loftgolfwet på undra sidan, och hwarje bräde
spikade med 6 spik.
Alla wäggar uppföras efter
lod och rigtkäpp, finrappas utwändigt, klistras inwändigt och hwitlimmas.
2:o Fähus och Lada
Skall äga 16 alnar
inwändig längd och 6 alnar inwändig bredd. Af denna längd upptager Ladan 9 och
Fähuset 7 alnar. Den förra inredes med en 5 alnars loge och 4 alnars bås. Den
sednare med ett lamhus, 2:ne spiltor, fodergif eller höjmd och kalfstige. Häraf
upptager tageten framför dörren 1 3/4 alns bredd och 3 1/2 alnars längd, till
wänster om tageten 2:ne spiltor 1 3/4 aln breda och 3 1/4 alnar långa. Wid
ändan af tageten, lamhuset, 5 alnar långt och 2 1/2 alnar bredt, till höger om
den; höjmden, 2 alnar bred och 4 alnar lång, samt bakom dörren på samma sida
kalfstigen, 2 alnar lång, 1 1/2 aln bred, allt inberäknadt de nödige
skiljowäggarne.
Huset uppföres af
kalksten, lagd i ler- eller kalkbruk med 3/4 alns tjocka ytterwäggar på en
stenfot, 12 tum hög. Från denna fot till takfoten skall wara 4 alnar. Takresningen
uppsättes på wanligt wis för att täckas antingen med bräder, halm eller ag.
Loggolfwet och tageten
göras af klufwet wirke på i orten öfligt sätt. De inre wäggarne kunna uppsättas
af bräder. Foderloftet ofwan fähuset lägges med bräder. Laddörrarne äfwensom
fähusdörren göres af enkla sammanplöjda och hyflade bräder, försedde med nödige
jernbeslag af gångjern och lås.
Huset finrappas
utwändigt,
grofrappas inwändigt, samt hwitlimmas.
_______________
Efter de wid Sammanträden
med samteliga Rotehållare den 12 och 18 Juni nästl. år förda protokoll,
rätteligen sammandragna, intygar. Wisby Lands-Kontor den 29:de April 1840.
L. J. Gardell
|
|
Huvuddelen av de
båtsmansbyggnader som uppfördes efter år 1840 var byggda efter dessa
byggnadsregler.
Nu trodde man att äntligen
skulle alla oklarheter vara lösta. Men då uppstod problemet med att få
rotehållarna att uppföra byggnaderna på överenskommen tid. Rotehållarna hade
hela tiden ursäkter att komma med. Och till råga på allt så skulle på vissa
orter laga skifte genomföras, och då tvangs man lämna uppskov för byggandet.
Emellertid kom samtliga gotländska båtsmän att få sitt torp. Under slutet av
1870-talet fanns på ön 260 båtsmanstorp. Efter båtsmanshållets vakanssättning
år 1887 upphörde även rotehållarnas skyldigheter att tillhandahålla och
underhålla torp. De flesta lämnades till sitt förfall. Några nedrevs direkt,
några övertogs och friköptes av båtsmännen själva. En del inköptes och byggdes
om till större bostäder. En efter en försvann dessa byggnader som under så
många år medfört så mycket split mellan makthavare, båtsmän och
rotehållare.
BOPLATSEN
Den valdes i allmänhet ut
på stamrotens ägor. När det blev bestämt att en rote skulle uppföra ett nytt
båtsmanstorp var den första åtgärden att utse torpplatsen. Representanter för
kronan och samtliga rotehållare möttes hemma hos rotemästaren för att försöka
nå en överenskommelse om lämplig mark för torpet. Oftast var det kompanichefen
som var kronans representant, någon gång kunde det vara en kronofogde. Efter
att kompanichefen dragit upp riktlinjerna fick rotehållarna lämna förslag på
lämplig plats. Parterna besåg därefter den tilltänkta marken och om
kompanichefen ansåg att den uppfyllde de anbefallna kraven uppmättes 4 tunnland
till boplats åt båtsmannen. 1/2 tunnland skulle besås med råg, 1/2 tunnland med
korn, ca. 2 tunnland skulle besås med gräsfrö för att användas till äng. Den
resterande arealen skulle avsättas till själva byggnaderna. Intill byggnaderna
skulle en stensatt brunn med holk grävas.
BYGGKOSTNADER
Det var rotehållarna
tillsammans som skulle bidra med torpens byggnadskostnader. Ett nyanlagt torp
år 1863 beräknades kosta roten 1.232 riksdaler. Av den summan åtgick 486
riksdaler till manbyggnaden och 326 till fähuset. Torpjordens
iordningsställande med bl.a uppbrytning av stubbar och stenar, besåning,
plöjning, dikesgrävning mm beräknades kosta 420 riksdaler. Till bygget
åtgick 250 lass sten, 7 läster kalk, 950 taktegel, 4 tolfter läckter, trä till
7 sparrar, trä till band, 16 tolfter bräder till tak, 6 tolfter bräder till
fähusinredningen, 10 tolfter 10 tums bräder till loft, golv och dörrar i
manbyggnaden, 12 plankor till dörrar och fönsterkarmar samt till lofttrappan,
18 plankor till logen och tageten i fähuset, 16 golv och loftrior, 2000 4 tums
spik, beslag till dörrar och fönster, glas till fönstren. Arbetskostnaden
beräknades till 75 riksdaler.
SYNER
Underhållet av torpen var
underlagda rotehållarna. För att bl.a kontrollera att de olika parterna skötte sina
åligganden genomfördes s.k. syner. Syner skulle ske, vid båtsmans till- och
avträde, om någon part begärde det samt för att kontrollera att anmärkningar,
som vid tidigare syner upptagits, hade avhjälpts. Tidpunkterna för synerna
bestämdes av konungens befallningsman. Syneförrättare var en kronolänsman som
till sin hjälp hade två nämndemän. Båtsmannens stöddes av sin korpral. Med var
också samtliga rotehållare med rotemästaren i spetsen. Synerna skulle två
veckor innan verkställandet utlysas från predikstolen i den socken där roten
var belägen. Under förrättningen skulle alla brister införas i ett s.k.
syneinstrument, där det klart skulle framgå om felet hade åsamkats av
rotehållarnas försumlighet eller av båtsmannens eftersatthet. Bristerna skulle
införas och specifikt värderas i instrumentet som därefter skulle undertecknas
av nämnden. Syneinstrumentet skulle därefter tillställas landshövdingen som
efter eget prövande skulle bestämma vilka åtgärder som skulle vidtas samt på
vilken tid bristerna skulle vara åtgärdade. Om någon av parterna var missnöjd
med landshövdingens beslut hade man rätt att överklaga till Kungl Majt.
|
