|
Sommaren 1854 anföll engelska och franska
örlogsflottor Ryssland genom Östersjön. Sverige
förklarade sig neutralt men medgav att
Fårösundsbassängen fick utnyttjas som operationsbas
för anfall mot ryssarna i Finska viken och på Åland.
Ryssland protesterade men Sveriges möjligheter att
hävda neutraliteten gentemot England och Frankrike
var små då försvarsåtgärderna på norra
 Gotland var
ringa och i Fårösund helt obefintliga.
Fårösundsbasen utnyttjades av ca 2000 fartyg under
denna tid och en omfattande byggnation och kommers
förekom. För Sveriges del var denna episod föga
ärorik och ett klart neutralitetsbrott hade ägt rum
utan att vi vidtagit några kraftfulla åtgärder. Det
är därför helt naturligt att när det våren 1885
förelåg risk för en ny konflikt mellan Ryssland och
England, ryssarna hörde av sig och krävde att
situationen från Krimkriget ej fick upprepas. Även
Tyskland krävde direkt hos svenska myndigheter att
Fårösund skulle befästas för att Sveriges
neutralitet skulle erkännas och respekteras.
Våren 1885 igångsattes därför byggandet av tre
batterier och två kontrollerbara mineringar. I
början av 1886 anlände artillerimaterialen till
Fårösund med kanonbåten Astrid. Den 18 april
inkallades Gotlands Nationalbeväring och i
månadsskiftet april-maj hade minor lagts ut och
garnisionen förstärkts med 35 man ur Göta
artilleriregemente och 12 örlogsfartyg. Befälet över
garnisionen sköttes av amiral Virgin och matroser
och beväringar fick bygga och rusta batterierna.
Redan i mitten av maj var konflikten mellan Ryssland
och Frankrike bilagd och man återgick till
fredsförhållanden.
Befälsförhållandena var mycket kuriösa. Anläggningarna
benämndes "Flottans batterier och minpositioner i
Fårösund". Artillerimateriel, ammunition och övriga
inventarier sorterade under sjöförsvarsdepartementet
och förvaltades av varvschefen vid Flottans station
i Stockholm. Befästningarna sorterade under
lantförsvarsdepartementet och förvaltades av
fortifikationsbefälhavaren i Visby. Någon permanent
bemanning hade batterierna inte
 utan bemanningen
utgjordes av matroser ur flottan och soldater ur
fästningsartillerikompaniet som utkommenderades vid
behov.
Ett batteri och minposteringarna skulle bemannas av
flottan och övriga två batterier av
fästningsartilleriet. Det måste ha känts befriande
när kustartilleriet skapades 1901 och tog över både
materiel, befästningar och bemanningsansvar.
Batterierna benämndes I, II och III. I låg vid
nuvarande bombfältet, batteri II vid Norra gattet
och III vid Bungenäs. Alla var grupperade med öppet
vallavettage.
Batteri I och II bestod vardera av fyra 8 cm
framladdningskanoner m/70 i släplavettage m/54 samt
batteri III av åtta 17 cm bakladdningskanoner m/69
med kammarskruv och i halvkusörlavettage m/74.
Pjäserna var före detta fartygspjäser och hade bland
annat använts på korvetten Norrköping.
Batteri I och II var grupperade för att kunna skjuta
över den sydliga respektive nordliga minlinjen.
Batteri III var grupperat på Bungenäshalvöns inre
del och sidriktfältet täckte del av södra inloppet
och ön Bunge ör. Skottvidden var ca 5000 meter.
Pjäserna sidriktades med fyrskurna taljor. När man
drog i taljorna åkte lavettaget i regel förbi målen
och det var mycket svårt att fånga och följa målet
med denna typ av sidriktning. Höjdriktningen var
mycket enkel och skedde med handspakar.
Rekylinrättningen utgjordes av brokar av grovt
tågvirke som var fastsatta i murverket framför
pjäsen med grova bultar och dessutom av
lamellbromsar som måste lossas mellan varje skott.
Lavettaget var dessutom på grund av pjäsernas
ursprung som skeppskanoner utrustat med instrument
för att kompensera fartygets krängningar. Det väckte
stor munterhet när batterichefen ur A 7 vid en
generalinspektion kommenderade "korrigera 35 grader
för krängning". Pjäserna var försedda med fyra
räfflor och projektilerna hade styrklackar som
passade in i dessa. Laddningen av pjäserna var en
mindre vetenskap. Bakstycket bestod av en
cylinderskruv med den så kallade "franska flottans"
tätskål. För att denna skulle kunna fungera krävdes
dels att tätskålen skyddades med en läderhylsa vid
laddning och att laddning i övrigt skedde med ett
koger av läder. Inte att undra på att det behövdes
ett speciellt hus i Fårösund för förvaring av
mekanismerna och att bemanningen om 12 man hade det
snärjigt trots att eldhastigheten var ringa.
Ammunitionen förvarades i ett träskjul i
batteriområdet (som var fullt synligt från havet
utanför). Pjäserna stod som tidigare nämnts i öppen
vallgång men bakom batteriplatserna fanns skyddsrum
"av ett slag som gjorde vistelsen där riskablare än
utanför under beskjutning".
 Det fanns inga förläggningsutrymmen i batterierna utan
tältförläggning ordnades i en park i Utbunge. I ett
av uthusen i Utbunge ordnades kök för utspisning av
manskapet medan officerarna åt hos Martin i Mattise.
När kårbefälhavaren för A 7 sommaren 1895
inspekterade sina trupper under skarpskjutning med
batteri III ställde han följande fråga: "Vad skulle
befälhavaren för batteriet vidta för åtgärder i
händelse av fientligt anfall?". Svaret blev: "Jag
låter ladda kanonerna och inrikta dem för
bestrykning av inloppet och eventuellt utlagda
minlinjer, låter så besättningen inta skyddat läge i
skogen åt Bungenäs och väntar på mål vilka kan nås
med batteriets materiel, och först då besätta detta,
samt avge ett lag eld. Mer än detta laget blir det
ej".
Det var nog tyvärr så att det fasta försvaret av
inloppet till Fårösund var hopkommet under stor
tidspress, med föråldrad materiel och med
komplicerad och oklar befäls- och
ansvarsförhållanden. Det var nog mest till för att
kunna visa Ryssland och Tyskland att man i Sverige
var beredd att hävda neutraliteten. Som tur var
behövde vi den gången ej visa några praktiska prov
på vår förmåga.
Det måste ha varit förhållanden som liknar de ovan
nämnda som ledde fram till att den 1 januari 1902
ett kustartilleri organiserades med ansvar för
kustbefästningarnas materiel, befästningar,
utbildning, bemanning och beredskap.
Samtidigt fick försvaret
i Fårösund namnet Fårösunds kustposition.
Personalen som skulle bemanna batterierna kom fran
Vaxholms kustartilleriregemente. Vid sekelskiftet 1900
moderniserades anläggningarna och försågs med bättre
kanoner.
De gamla mynningsladdade 12 centimeters
kanonerna byttes ut mot mer tidsenliga 57 millimeters
pjäser. Dessa hade tidigare troligen varit en del av
beväpningen på pansarbåten Thule. Man återanvände
alltså utrustning i stället för att köpa ny för
dyra pengar.Ytterligare två gamla fartygspjäser
tillfördes under första världskriget 1914-18. Det
var två 15 centimeters kanoner från korvetten Freja.
Ytterligare förbättringar gjordes på befästningarna.
Fårösund "uppgraderades" också från Fårösunds
kustposition till Fårösunds fästning.
"På grund av det fredliga läget i
Östersjön" bestämde Sveriges riksdag att Fårösunds fästning skulle
läggas ner vilket ägde rum den 30 september 1919. All utrustning avlägsnades.
 |
| Borttransport av kanoner vid demoleringen av Fårösunds fästning |
I
en gotländsk tidning 1919 stod följande:
"En
högtidlig akt när flaggan sänktes. I går inföll dagen för
den beslutade nedläggningen av Fårösunds fästning. I order från
Sjöförsvarsdepartementet till fästningens kommendant hade
nämligen föreskrivits, att flaggan på Fårösunds fästning
skulle halas ned och detachementet upplösas den 30 september 1919
klockan 12 midd.
För
detta ändamål uppställdes detachementet på kaserngården och
mottogs av kommendanten kapten Erik Ekström. Han riktade några
avskedsord med tack till personalen och utbragte ett leve för
minnet av Fårösunds fästning och kustartilleridetachementet vid
densamma. Därpå gjordes parad för flaggan och blåstes
paradmarsch, och så firades den tretungade duken ned.
I
går afton var avskedsfest anordnad i gymnastiksalen, till vilken
detachementet inbjudit traktens ungdom.
Detachementets
personal överflyttas nu till tjänstgöring vid Vaxholms
kustartilleriregemente." |
|
