Föregående sida

Fårösunds fästning

 

 

Sommaren 1854 anföll engelska och franska örlogsflottor Ryssland genom Östersjön. Sverige förklarade sig neutralt men medgav att Fårösundsbassängen fick utnyttjas som operationsbas för anfall mot ryssarna i Finska viken och på Åland.

Ryssland protesterade men Sveriges möjligheter att hävda neutraliteten gentemot England och Frankrike var små då försvarsåtgärderna på norra Gotland var ringa och i Fårösund helt obefintliga.

Fårösundsbasen utnyttjades av ca 2000 fartyg under denna tid och en omfattande byggnation och kommers förekom. För Sveriges del var denna episod föga ärorik och ett klart neutralitetsbrott hade ägt rum utan att vi vidtagit några kraftfulla åtgärder. Det är därför helt naturligt att när det våren 1885 förelåg risk för en ny konflikt mellan Ryssland och England, ryssarna hörde av sig och krävde att situationen från Krimkriget ej fick upprepas. Även Tyskland krävde direkt hos svenska myndigheter att Fårösund skulle befästas för att Sveriges neutralitet skulle erkännas och respekteras.

  

 

Våren 1885 igångsattes därför byggandet av tre batterier och två kontrollerbara mineringar. I början av 1886 anlände artillerimaterialen till Fårösund med kanonbåten Astrid. Den 18 april inkallades Gotlands Nationalbeväring och i månadsskiftet april-maj hade minor lagts ut och garnisionen förstärkts med 35 man ur Göta artilleriregemente och 12 örlogsfartyg. Befälet över garnisionen sköttes av amiral Virgin och matroser och beväringar fick bygga och rusta batterierna. Redan i mitten av maj var konflikten mellan Ryssland och Frankrike bilagd och man återgick till fredsförhållanden.

Befälsförhållandena var mycket kuriösa. Anläggningarna benämndes "Flottans batterier och minpositioner i Fårösund". Artillerimateriel, ammunition och övriga inventarier sorterade under sjöförsvarsdepartementet och förvaltades av varvschefen vid Flottans station i Stockholm. Befästningarna sorterade under lantförsvarsdepartementet och förvaltades av fortifikationsbefälhavaren i Visby. Någon permanent bemanning hade batterierna inte utan bemanningen utgjordes av matroser ur flottan och soldater ur fästningsartillerikompaniet som utkommenderades vid behov.

Ett batteri och minposteringarna skulle bemannas av flottan och övriga två batterier av fästningsartilleriet. Det måste ha känts befriande när kustartilleriet skapades 1901 och tog över både materiel, befästningar och bemanningsansvar.

 

Batterierna benämndes I, II och III. I låg vid nuvarande bombfältet, batteri II vid Norra gattet och III vid Bungenäs. Alla var grupperade med öppet vallavettage.

Batteri I och II bestod vardera av fyra 8 cm framladdningskanoner m/70 i släplavettage m/54 samt batteri III av åtta 17 cm bakladdningskanoner m/69 med kammarskruv och i halvkusörlavettage m/74. Pjäserna var före detta fartygspjäser och hade bland annat använts på korvetten Norrköping.

Batteri I och II var grupperade för att kunna skjuta över den sydliga respektive nordliga minlinjen. Batteri III var grupperat på Bungenäshalvöns inre del och sidriktfältet täckte del av södra inloppet och ön Bunge ör. Skottvidden var ca 5000 meter. Pjäserna sidriktades med fyrskurna taljor. När man drog i taljorna åkte lavettaget i regel förbi målen och det var mycket svårt att fånga och följa målet med denna typ av sidriktning. Höjdriktningen var mycket enkel och skedde med handspakar. Rekylinrättningen utgjordes av brokar av grovt tågvirke som var fastsatta i murverket framför pjäsen med grova bultar och dessutom av lamellbromsar som måste lossas mellan varje skott. Lavettaget var dessutom på grund av pjäsernas ursprung som skeppskanoner utrustat med instrument för att kompensera fartygets krängningar. Det väckte stor munterhet när batterichefen ur A 7 vid en generalinspektion kommenderade "korrigera 35 grader för krängning". Pjäserna var försedda med fyra räfflor och projektilerna hade styrklackar som passade in i dessa. Laddningen av pjäserna var en mindre vetenskap. Bakstycket bestod av en cylinderskruv med den så kallade "franska flottans" tätskål. För att denna skulle kunna fungera krävdes dels att tätskålen skyddades med en läderhylsa vid laddning och att laddning i övrigt skedde med ett koger av läder. Inte att undra på att det behövdes ett speciellt hus i Fårösund för förvaring av mekanismerna och att bemanningen om 12 man hade det snärjigt trots att eldhastigheten var ringa.

 

 

Ammunitionen förvarades i ett träskjul i batteriområdet (som var fullt synligt från havet utanför). Pjäserna stod som tidigare nämnts i öppen vallgång men bakom batteriplatserna fanns skyddsrum "av ett slag som gjorde vistelsen där riskablare än utanför under beskjutning".

Det fanns inga förläggningsutrymmen i batterierna utan tältförläggning ordnades i en park i Utbunge. I ett av uthusen i Utbunge ordnades kök för utspisning av manskapet medan officerarna åt hos Martin i Mattise. När kårbefälhavaren för A 7 sommaren 1895 inspekterade sina trupper under skarpskjutning med batteri III ställde han följande fråga: "Vad skulle befälhavaren för batteriet vidta för åtgärder i händelse av fientligt anfall?". Svaret blev: "Jag låter ladda kanonerna och inrikta dem för bestrykning av inloppet och eventuellt utlagda minlinjer, låter så besättningen inta skyddat läge i skogen åt Bungenäs och väntar på mål vilka kan nås med batteriets materiel, och först då besätta detta, samt avge ett lag eld. Mer än detta laget blir det ej".

Det var nog tyvärr så att det fasta försvaret av inloppet till Fårösund var hopkommet under stor tidspress, med föråldrad materiel och med komplicerad och oklar befäls- och ansvarsförhållanden. Det var nog mest till för att kunna visa Ryssland och Tyskland att man i Sverige var beredd att hävda neutraliteten. Som tur var behövde vi den gången ej visa några praktiska prov på vår förmåga.

Det måste ha varit förhållanden som liknar de ovan nämnda som ledde fram till att den 1 januari 1902 ett kustartilleri organiserades med ansvar för kustbefästningarnas materiel, befästningar, utbildning, bemanning och beredskap. 

 

Samtidigt fick försvaret i Fårösund namnet Fårösunds kustposition. Personalen som skulle bemanna batterierna kom fran Vaxholms kustartilleriregemente. Vid sekelskiftet 1900 moderniserades anläggningarna och försågs med bättre kanoner. 

De gamla mynningsladdade 12 centimeters kanonerna byttes ut mot mer tidsenliga 57 millimeters pjäser. Dessa hade tidigare troligen varit en del av beväpningen på pansarbåten Thule. Man återanvände alltså utrustning i stället för att köpa ny för dyra pengar.Ytterligare två gamla fartygspjäser tillfördes under första världskriget 1914-18. Det var två 15 centimeters kanoner från korvetten Freja. Ytterligare förbättringar gjordes på befästningarna. Fårösund "uppgraderades" också från Fårösunds kustposition till Fårösunds fästning. 

"På grund av det fredliga läget i Östersjön" bestämde Sveriges riksdag att Fårösunds fästning skulle läggas ner vilket ägde rum den 30 september 1919. All utrustning avlägsnades.

 

Borttransport av kanoner vid demoleringen av fästningen

I en gotländsk tidning 1919 stod följande:

 

"En högtidlig akt när flaggan sänktes. I går inföll dagen för den beslutade nedläggningen av Fårösunds fästning. I order från Sjöförsvarsdepartementet till fästningens kommendant hade nämligen föreskrivits, att flaggan på Fårösunds fästning skulle halas ned och detachementet upplösas den 30 september 1919 klockan 12 midd.

För detta ändamål uppställdes detachementet på kaserngården och mottogs av kommendanten kapten Erik Ekström. Han riktade några avskedsord med tack till personalen och utbragte ett leve för minnet av Fårösunds fästning och kustartilleridetachementet vid densamma. Därpå gjordes parad för flaggan och blåstes paradmarsch, och så firades den tretungade duken ned.

I går afton var avskedsfest anordnad i gymnastiksalen, till vilken detachementet inbjudit traktens ungdom.

Detachementets personal överflyttas nu till tjänstgöring vid Vaxholms kustartilleriregemente."

 

 
 
 

 

 
_________________________________________________________________________________
                            

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig