Föregående sidaa

Den militära bränsleförsörjningen / kolningen under beredskapen

Under andra världskriget användes gengas som fordonsbränsle i Sverige på grund av bristen på olja. I början av kriget improviserades en del gengasaggregat med en oren gas till följd, vars förbränning slet hårt på motorn. Aggregaten blev med tiden bättre. Gengas (kortform för generatorgas) var en gas som uppstod vid ofullständig förbränning av trä eller kol. Den bestod huvudsakligen av kolmonoxid, vätgas, metan och koldioxid. Gengasen var på grund av sitt innehåll av kolmonoxid giftig innan den förbränndes. Innan gengasen kom in i motorn behövde den renas. I november 1940 fanns det 22 000 inregistrerade gengasbilar i Sverige. Vid samma tidpunkt året därpå var antalet 71 000.

 

Nödvändigheten av att spara på drivmedel föranledde från militärbefälhavarens sida vissa restriktioner i fråga om bensindrivna bilars användning.

Övergången till gengasdrift för större delen av den militära bilparken medförde ett nytt och besvärligt problem, anskaffning av träkol. Delvis löstes detta problem genom kolning i egna ugnar, men svårigheterna övervanns fullständigt först genom verksamheten av en särskild för bränslefrågan tillsatt organisation.

När andra världskriget bröt ut 1939 blev det ganska fort brist på oljor och bensin. Det infördes ransoneringar i olika former, men efterhand måste åtminstone nyttotrafiken inrikta sig på att få ersättningsbränsle när det blev allt svårare att få bensin. Gengasaggregat började tillverkas både för träkol och ved.

Personbilar utrustades företrädesvis med träkolsaggregat, lastbilar och traktorer använde sig som regel av ved, bäst var torr björkved i bitar ungefär så stora som en tändsticksask. Träkol måste tas fram på något sätt och det byggdes upp kolugnar här och var i skogarna.

Bränsleförsörjningen fick baseras helt och hållet på ved. För bränsleåret 1940-41, då bränsleläget blivit allvarligt, om inte kraftiga åtgärder vidtogs. Som läget var höggs veden av beredskapsförbanden men avverkningen försvårades bl a av att snödjupet under vintern 1939-40 var stort och vägarna till avverkningsplatserna ofta långa.

 

Långt innan fastlandet hade en aning om att brist på bensin skulle kunna förekomma, insåg chefen A 7 överstelöjtnant Dyrssens tillsammans med chefen I 18 överste Linde, att så skulle kunna ske. Dyrssens tillkallade experter och konstruktörer inom gasgeneratorsbranschen. Det prövades och kasserades. Men snart hade han klart för sig, att ett visst märke var användbart.

Chefen för I 18 var inte svår att övertyga och så, inmonterades kolaggregat på förbandens bilar. Någon anmärkning kom inte heller då från högre myndighet men väl ett föreläggande att "ha Ni köpt kolaggregat få Ni också skaffa kol".

Dyrssen köpte skog och byggde kolugnar och chefen I 18 följde i kölvattnet.

En liten episod från denna tid. Söder om Kappelshamn finns en kronoskog. Man ansåg det förmånligt att anlägga en kolugn där, då virkespriserna kunde tänkas bli skäliga. 

Ugnen (en ganska avsevärd anläggning) kom att ligga ca 100 meter från en torpstuga. Då platsen var bestämd för ugnen, visste man inte, att röken från kolningen kunde bli mycket obehaglig. Det dröjde inte heller länge, förrän överste Linde genom vederbörande hälsovårdsnämnd uppmanades att flytta sin kolugn. Överste Linde for dit upp och träffade gumman i torpet. De förstodo varandra fullt, och överste Linde var beredd att flytta ugnen, men samtidigt framhöll han, att de måste ha en tillsyningsman för kolningen, då den nuvarande skulle sluta sin anställning, och undrade, om inte hennes man skulle vilja ha platsen. Han skulle få 150 kronor i månaden. Gumman sa: "Så mycket pengar ha vi aldrig sett här i stugan. Men då får I allt lova att inte flytta ugnen, för jag vill allt ha ett öga på gubben".

 

Händelserna den 9 april 1940 (tyskarnas invasion av Norge och Danmark) föranledde ett avbrott i avverkningen. När den återupptogs var den lämpligaste tiden redan förbi och det visade sig svårt att få fram veden till bestämmelseorterna.

I början av år 1941 anställdes en "forstmästare" vid militärbefälsstaben och en särskild organisation inom staben skapades för anskaffning av träkol och ved. Genom detta befriades linjeförbanden från allt arbete med anskaffningen som istället verkställdes genom att man anlitade i huvudsak civil personal.

 

 

Gengas (generatorgas) är en gas som uppstår vid ofullständig förbränning av trä eller kol. Den består huvudsakligen av kolmonoxid, vätgas, metan och koldioxid. Gengasen är på grund av sitt innehåll av kolmonoxid giftig innan den förbränns. Innan gengasen kommer in i motorn behöver den renas. Detta sker traditionellt sett i fyra steg:

1. Cyklonfilter: Gasen går in i en cyklon där större sot- och askpartiklar av centrifugalkraften virvlar ner i en behållare medan gasen fortsätter ut.

2. Vattenbad: Gasen skrubbas i vatten i vilket syror och mindre askpartiklar löses upp.

3. Kylning: Gasen passerar en kylare som kondenserar bort vatten och minskar gasens volym vilket gör att mer brännbar gas får plats i motorn.

4. Korkfilter: Filtret suger åt sig ytterligare vatten, askpartiklar och tjära ur gasen.

 

---------------------------------------------------------------------------------

 

Gotländsk militär lär sig kolning

 

Milan vid Banner i Lärbro har tänts. Skorstenen som gett milan dess namn ses till höger

 

I lördags tändes som förut omtalats den första skorstensmilan på Gotland vid Banner i Lärbro. Den är byggd av militär och instruktör har varit en studerande vid skogshögskolan vid namn Löfgren, vilken f. n. tjänstgör son studentfurir på Gotland. Furir Löfgren har praktiserat kolning i Värmland. För att vinna inträde vid skogshögskolan fordras en två månaders kurs i kolning.

Vid kolning skall man helst ha torr ved, men detta har man inte lyckats uppbringa i dessa vedbristens dagar. Milan som rymmer hela 62 kbm. och därför med säkerhet är den största milan som byggts på Gotland och är fylld med gran- och furuved, därav 20 proc. rå ved, som man under veckan avverkat i trakten. Den torra veden har man fått från Vallstena. På onsdagen i förra veckan började man bygga milan som vilar på en rost av sparrar. I mitten står en grov stock med tvärribbor, mot vilken de tre meter långa sparrarna ha rests, så att en tändtrumma bildats i mitten. Utanpå veden har lagts granris och sågspån och utanför är det kraftiga stöttor. Milan har en omkrets av 21 meter i botten och 11 meter i toppen och är nära tre meter hög. Milorna täckas vanligtvis med kolstybb, men sådan har inte stått att uppbringa på Gotland. Sågspån är som bekant eldfängt, men man försöker neutralisera faran av att milan skall brinna genom att sågspånen hålles fuktig.

Milan är av den typ som kallas skorstensmilor, en tidsbesparande värmländsk uppfinning. I stället för at man vid vanliga milor har tre veckors kolningstid klaras kolningen vid skorstensmilan av på en vecka. Utbytet av kol blir c:a 50 proc. och man räknar med att få ut 30 kbm. kol ur milan. Dessutom finnas fyra luftintag som samtidigt tjäna som rökgångar. Dessa skola emellertid täppas igen när kolningen kommit i gång.

Tändningen av milan gjordes på lördagseftermiddagen. En brasa av ved gjordes upp på toppen av milan och när veden blivit tillräckligt genombränd kastades alltsammans ned i tändtrumman, vilket man upprepade än en gång. Det tar i regel 4-5 timmar innan kolningen kommer i gång.

Denna mila skall tjänstgöra som instruktionsmila och den kommer att skötas av elva man som äro förlagda i ett tält i närheten. Samtidigt utbildas dessa mannar av furir Löfgren till kolare. Det är nämligen meningen att kolningen skall bli mera omfattande på Gotland. Vid Banner kommer man att samla ved till hösten för att då sätta i gång på allvar med kolning och då komma kanske fyra eller fem milor att ligga bredvid varandra. Även på södra Gotland kommer man att bygga milor.

Kolen som man får skall användas för militärens behov för drift av gengasbilar. Många sådana finnas redan i bruk här på Gotland och flera blir det väl om bensintillförseln stoppar.  (Källa: 305)

 
 
 

Heldagskväll vid kolmilan

Inne i en skog någonstans på norra Gotland skall milan just tändas. Sotiga figurer klättra omkring högst uppe och sköta om den lilla brasan på miltoppen vars glöd skall tända all den torra veden. Glöden rasar ner, kvickt kommer mer ved på och milan täckes...

Det låter kanske som inledningen till en berättelse från kolningens storhetstid på Gotland några hundra år tillbaka, när gubbarna vakade i en "kurru" bredvid milan och berättade historier om bysen, di sma under jårdi, och andra troll och sagoväsen.

Men det är i nådens år 1940 som den gamla hederliga kolningen har kommit till heders igen.

Gotland har blivit isolerat och det kan bli, och är förresten redan, knappt om motorbränsle. Den militära ledningen har dragit konsekvenserna härav och skaffat ett antal gengasbilar och därför behövs det kol.

A 7:s överste kolningschef, major von Zweigbergk var vänlig nog att bjuda ut pressens representanter till den märkliga reprispremiären. Majoren har på sitt förband en verklig kolningsspecialist, studentfuriren Löfgren, som studerar på Skogshögskolan och nyligen genomgått kolarskolan i Gammalkroppa, och det är han som har det direkta ansvaret för kolningsarbetet. Vi få reda på en del fakta därom.

Det har gått åt 62 kubikmeter trä till milan, som är av en ny typ, en s k skorstensmila. Virket har rests på en rost av bjälkar och det finns luftintag i höjd med marken. Och så går en kanal, också i höjd med marken, till en skorsten alldeles bredvid. Man slipper nu ta upp hål i själva milan, vilket underlättar passningen, och framför allt går kolningen på en vecka i stället för tre, vilket gjort att skorstensmilan kan ta upp konkurrensen med kolugnarna. På skorstensrökens färg kan den vane kolaren avgöra, när det hela är färdigt, och då bör milan ge cirka hälften av virkesmängden i träkol. Den är täckt med granris och sågspån i brist på stybb, tre meter hög och 21 meter i omkrets.

"Kolarna" tio man under furir Löfgrens ledning som samtidigt utbildas till instruktörer, ha ingen romantisk men sotig koja att bo i. De ha ett vanligt militärtält, utrustat med den nya fältspisen, och det är säkert både varmare och mer hygieniskt än föregångaren. Säkert går det att sjunga Dan Andersson där också under vakten i vårkvällarna.

Till hösten lär det bli fler milor, och kolugnar lär också sättas i gång. Det kanske kan komma att behövas en gång. Det är ju dessutom ett gammalt gotländskt näringsfång som tas upp igen. Det finns ännu gamla gutar som varit med om kolning i sin ungdom. En av dem, herr Kviström i Banner, var med på reprispremiären. Han berättade att han för 45 år sedan vaktade milor i Stenkyrka. Då gällde det att få träkol till smedjorna. Efter en noggrann inspektion medgav han, att den nya milan var bättre än den han varit med om att resa i sin ungdom. Och det är säkert ett gott betyg åt de militära kolarna! (Källa: 1167)

 

 
 

Kolugnen i Hogrän

Det var lantbrukare Edvin Engström och Viktor Larsson, Buters samt trafikbilägaren Adolf Olofsson, Visby som år 1940 lät uppföra en kolugn På August Jakobssons, Tomsarve, mark i första skogsbrynet norr om Langfänsväg västerut från Hogräns kyrka, på en plats där det tidigare legat ett "Sojde" (tjärdal).

Där byggdes även en kollada att förvara det färdiga träkolet i, samt ett mindre hus för krossning och sortering av den kolade veden. Det iordningställdes också ett utrymme där kolarna kunde övernatta. Kolare har varit Adolf Olofsson, Arvid Björkander, Arthur Björkander, Gustav Ahlström samt Sune Björkander.

Kolugnen fylldes med 40 kbm ved i varje omgång. 3-meterslängder användes de första gångerna men sedan 1-meterslängder som var lättare att handskas med. Träslaget var tall och gran. Ved köptes upp av kringliggande skogsägare och lagrades så att den blev ordentligt torr. Vid tändningen eldade man i en eldstad på den östra sidan av ugnen.

Ungefär 2.5 ugn per månad brändes. Vid inläggning av ved fordrades fem man och vid utbrytningen måste man vara sex. För övrigt var två stycken kolare fast anställda året om. Bränntid för varje inläggning var fem dygn och kyltid lika länge. Ungefär 300 hl kol utvanns per ugn. 150 ugnar hann man med att bränna på hela tiden. 6000 kbm ved gick åt sammanlagt.

45.000 hl träkol utvanns som nästan uteslutande såldes till försvaret. En del kolstybb såldes också vilket användes som isolering. Kolningen pågick fram till 1945 då kriget tog slut och det gick att köpa bensin igen. Kolugnen i Hogrän är den enda som finns kvar på Gotland i renoverat skick.

 

 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig