Föregående sida

Minnen från min tjänstgöring på Lärbro krigssjukhus juli – oktober 1945

LÄRBRO KRIGSSJUKHUS JULI – OKTOBER 1945

av Edna Högström

 

Alla sjuksköterskor i Sverige hade en krigsplacering under andra världskriget. När jag blev färdig sjuksköterska 1944 fick jag tills vidare krigsplacering på min tjänst i Torsås.

I juni 1945 kom en inkallelse till krigssjukhuset i Lärbro på Gotland från mitten av juli och 4 månader framåt. Krigssjukhuset i Lärbro var det största och modernaste i sitt slag i Sverige. Det bestod av ett antal baracker, utspridda i ett stort tallskogsområde på norra Gotland.

Inkallelsen väckte oro och frågor. Vad väntade? Också min arbetsgivare blev oroad och beslöt omgående anhålla hos Medicinalstyrelsen om avkortad tjänstgöringstid för mig. Man behövde sin sjuksköterska på hemmaplan.

I senare delen av juli gick färden till Gotland. På kajen i Nynäshamn möttes vi, en liten grupp sjuksköterskor, många unga. Och en kände jag igen, Susanna Götherström. Vår gemensamma hemort var Torslunda på Öland och vi var jämngamla. Sist vi hade setts var våren 1938. Susanna var utbildad på Sahlgrenska i Göteborg.

Några av kollegerna hade fältuniform, bl a jag, de andra sin skolas uniform. Fältuniformen var en grå ylledräkt, bestående av kjol, blus, väst, jacka och mössa, framtagen för sjuksköterskor i tjänst i försvaret under kriget. Den blev sedan arbetsdräkt för sjuksköterskor i öppen vård.

I krigets slutskede hade tyskar kommit i små båtar från Balticum till Gotlands östkust. De var i dåligt skick och fick komma till krigssjukhuset. Efter krigets slut skickades de vidare. Men några av dem vilar på Lärbro kyrkogård.

Nu var det dags att öppna sjukhuset för en annan kategori av krigets offer. Folke Bernadottes vita bussar hade börjat sina transporter från koncentrationslägren till Sverige. Malmö var mottagningsstation och därifrån slussades de vidare.

 

En sjuktransport anländer till Slite.

 

Männen på sjukhuset i Lärbro kom med Röda kors-fartyg till Slite i omgångar. Om de kom direkt från polsk hamn eller via Malmö, vet jag inte. Merparten var polacker, men Östeuropa, Tjeckoslovakien och Österrike fanns också representerade. De flesta kom från Auschwitz och Bergen-Belsen. Omkring 300 personer tog sjukhuset emot.

Den minsta baracken blev "min" avdelning. Den låg litet avskild från de övriga. Det betydde också många mycket sjuka personer.

  

Ednas avdelning

 

Magra, bleka och hostiga låg de där, ofta med fler diagnoser än TBC, alla med svarta nummer intatuerade på armen. Ingen kunde jag tala med. Det var kroppsspråk som gällde. Jag hade ett tysk-svenskt lexikon i kjolfickan, om jag använde det någon gång minns jag inte. De lite friskare patienterna lärde sig snabbt svenska ord.

  

En sjuksal

 

Något botemedel mot tuberkulos ägde vi inte. PAS (para-aminosalicylsyra) var ett nytt och lovande preparat. F ö gällde det gamla, dvs bra kost, ren, frisk luft (gärna tallskog) och god omvårdnad. Det sista gällde i allra högsta grad för mina dåliga patienter: att göra deras – ibland sista – dagar så smärtfria och ljusa som möjligt.

Alla som kunde fick gå uppe så mycket de ville och orkade. De strövade runt mellan barackerna och kom också till min och hälsade på. En man hade en balalajka, som han gick runt och spelade vemodiga (östeuropeiska?) melodier på.

När någon blev smittofri fick han lämna sjukhuset för annan plats i Sverige. Också jag hade en patient, som fick lämna Lärbro för Södertälje. Då gladdes man.

På min avdelning hade jag en zigenarpojke, troligen i 16-årsåldern, med dålig prognos. Han talade bara romani.

När han orkade vara uppe, ville han vara så nära mig som möjligt. Därför höll han i min rock och följde mig vart jag gick, trogen som en liten hund.

 

Den romske pojken

 

Men så fanns också de, som gick till vila på Lärbro kyrkogård. All personal som kunde deltog i begravningarna. Också deras kamrater deltog. Gravarna grävdes intill de tyska gravar som fanns där tidigare.

 

Begravning. Lärbro kyrkogård.

 

Min arbetsgivare i Torsås hade fått gehör för sin skrivelse till Medicinalstyrelsen. Efter drygt 2,5 månader fick jag lämna sjukhuset. En stjärnklar oktoberkväll flög jag från Visby till Bromma. Det var min första flygresa. Utanför kabinfönstret glimmade stjärnorna. En resa jag aldrig glömmer!

Annars är det mycket jag inte minns från min tid på Gotland. Hur bodde vi? Vad gjorde vi på lediga dagar? Hur var kamratskapet mellan sjuksköterskorna? Hur stor och vilken personal hade jag på min avdelning?

Jag minns att jag hade en sjukvårdare som var gotlänning. Han bjöd mig hem till sin syster med familj, som bodde i närheten. En gång lånade jag en cykel och åkte till Slite och gick till hårfrisörskan.

 

Edna med arbetskamrater och patienter.

 

Förmodligen var det så att mötet med dessa illa hanterade människor överskuggade allt annat. Min lille zigenarpojke, som sökte trygghet hos mig, de andra männen, som jag bara kunde visa omtanke och medmänsklighet, men aldrig kunde tala med – de finns kvar i minnet, liksom stjärnorna i oktoberkvällen, när jag lämnade Gotland.

 

Edna med några av sina patienter.

 

Hösten 1951 var Gösta (min blivande make) och jag på cirkus i Kalmar. På väg in i området kommer en av cirkusarbetarna emot mig och hälsar. Det var en av "mina" män från den lilla baracken i Lärbro. Nu kunde vi tala med varandra. Än idag förundras jag över att han kände igen mig.

En gång har jag mött en man, som mycket bestämt förnekade koncentrationslägrens existens. I vilket sammanhang och när, 1970- eller 1980-talet, är jag inte riktigt säker på. Jag berättade om svårt sjuka män med intatuerade, svarta nummer på sina armar och det blev tyst i sällskapet.

I mars 1947 började jag på epidemisjukhuset vid Roslagstull i Stockholm. Jag hade kommit in på Statens distriktssköterskeskola och skulle komplettera min utbildning.

Vid ankomsten gjordes flera provtagningar, bl a tuberkulinprov. Det brukade man sätta på vänster överarm men här satte man det på låret. Ett positivt prov gav en rodnad upphöjning på ca 10 x 10 cm. Jag har alltid reagerat positivt.

När provet avlästes hade jag en rodnad upphöjning, stor som min handflata. Det blev lungröntgen direkt och frågan: "Var har du varit?" Krigssjukhuset i Lärbro naturligtvis, även om det var nästan 1½ år sedan jag var där.

Då förstod jag vilken smitta jag varit utsatt för. Visst hade alla munskydd, men ofta hängde det runt halsen. Och jag kunde inte låta bli att bli att tänka på all personal, som arbetat där. Medan jag var där, förekom inga undersökningar vare sig när man började eller slutade.

Färjestaden 2013

Edna Högström, f. Pettersson

f. 1920-02-10

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig