Föregående sida

Sven-Åke Jansson

f. 1937-10-25 i Ängelholm Kristianstads län d. 2014.

Gift med Agnes Anita f. 1942-08-11 i Nederkalix i Norrbottens län.

Barn: Hans Kristian 1966-11-05 i Heliga Trefaldighet Kristianstads län, Agnes Helena 1970-01-02 i Oscar Stockholms stad, Anna Kristina 1971-03-22 i Oscar Stockholms stad

 

Gjorde militärtjänsten vid P 6 i Kristianstad. Officer 1961, kapten Norra Skånska regementet 1969, major 1972, Generalstaben och det. chef Fst 1973, kompanichef Norrbottens regemente 1976, överstelöjtnant Generalstaben och avdelningschef Milo ÖN Boden 1977, chef Norrbottens pansarbataljon 1980-81, bataljonschef FN Cypern 1981, sektionschef Milo ÖN 1981, överste 1983, chef Norrbottens regemente 1984-86, överste 1:a gr, försvarsområdesbefälhavare och chef Södra Skånska regementet 1986-88, generalmajor och chef MKG Gotland 1988-94, generallöjtnant och Militärbefälhavare Syd 1994-97, avgång 1997, utlandstjänst som bataljonschef på Cypern 1981 och ledarskapsutbildning i USA 1990, rådgivare åt Litauens försvarsministerium

   

”Litauen har bestämt att försvaret är något som angår alla"

En gång i månaden brukar han transportera sin resliga lekamen över Östersjön och konferera med Litauens försvarschef och dess tre vice försvarsministrar.
Sven Åke Jansson är en av två personer i landet som har utsetts av regeringen till att vara militär rådgivare åt Litauen. Sverige vill ge Litauen hjälp till självhjälp.
– Det slumpade sig så att vi var två svenska militärbefälhavare som slutade samtidigt kring 1998. Jag fick förfrågan, och tyckte att detta kunde vara intressant, säger den 64-årige militären. Han tar emot i det som sedan 1998 är hemmet– prästgården i Färlöv. Den röda tegelbyggnaden har under åren kompletterats med förrådsbyggnader, garage och växthus med exotiska plantor. Citronträdet bär redan gula frukter, men gardinerna har han denna vår ännu inte behövt dra för.
Utanför finns en grill murad av gammalt tegel och en välskött trädgård som skapar en pastoral idyll.
– Här har vi hittat vår lilla oas, säger han och påstår att han varit intresserad av växter så länge han haft tid och råd till det.
Den förväntade kommentaren om grönklädda militärer med gröna fingrar kommer genast på skam.
– Många tycker det är svårt med växter, men det är det inte. Det man inte kan får man läsa sig till– det trycks lika många trädgårdsböcker som kokböcker.
Nej, han tror inte på gröna fingrar. Mer på kunskap. Och det är kunskapen som gjort honom till den rådgivare han är åt Litauens försvarschef Jonas Kronkaitis. – Jag ska tala om vad jag tycker, utifrån mina erfarenheter. Jag är inte där för att företräda Sverige eller vår politik, utan är där för min persons skull och den bakgrund jag har. Om vi för några diskussioner sitter jag på deras sida av bordet och arbetar för Litauen.
Det är viktigt att Litauerna kan lita på honom, att de hela tiden vet att han tänker på vad som är bäst för dem–inte för Sverige.
– Det har varit några fall där jag tyckt annorlunda än de beslutat. Ofta handlar det om när de har erbjudits material. Jag har sett konsekvenserna– att det de tar emot ska de utbilda soldaterna på, materialen ska underhållas och förvaras och det medför kostnader. Men då har de av politiska skäl sagt ja, för att hålla sig god vän med landet som erbjudit dem materialet. Sverige är för övrigt en av de större bidragsgivarna till de tre baltstaterna.
– Vi ger dem hela förband. Är det ett luftvärnsförband innebär det uniformer, cyklar, vapen, ammunition, allt som hör till. Till och med frysen man förvarar ficklampsbatterier i. Om de sen anser det är för lyxigt att utrusta varje soldat med en egen ficklampa lägger vi oss inte i–men vi ser till att de utbildas på den material de får.
Annars är det just på hur man bygger upp en försvarsorganisation med värnpliktiga han ger flest råd.
– Litauen har liksom vi bestämt att försvaret är något som angår alla, inte bara soldaterna. Vi har en viss erfarenhet av detta från vårt land, säger han ödmjukt.
De värnpliktigas situation i Litauen präglades förr av det ryska tankesättet. De behandlades illa och bodde i usla baracker.
– Nu sägs det att de bor bättre än de gjorde hemma. Så bra! säger jag, och försöker att tala om att om ni vill ha värnpliktiga som kommer hem med en positiv uppfattning om försvaret måste ni ta väl hand om dem. När de kommer hem och talar om vilken bra mat de får, hur bra de bor, skryter för pappan om hur tuffa de är och beklagar sig för flickvännen över hur hårt de har det, men ändå är positiva, då blir allmänhetens inställning till försvaret också positiv.
– Så ja, jag tror nog att jag har medverkat en del till att göra livet drägligare för de värnpliktiga i Litauen. Sven Åke Jansson var själv värnpliktig på P6 i Kristianstad. Som yrkesmilitär säger han att han medverkat till att leva i fred...
– Vem vill inte leva i en fredlig värld? undrar han retoriskt.
Men han vet inte om det var därför han började jobba i försvarsmakten.
– Jag tror inte att jag tänkte så på den tiden. Det är nog mer något som kommit med åren och erfarenheterna.
Under åren gjorde han karriär i det militära. Var regementschef i Ystad, senare i Boden och så småningom på Gotland. Alltid trogen pansartrupperna.
När man spelar i den divisionen söker man inte jobben, utan blir tillfrågad. Och kan faktiskt tacka nej om inte familjen är ense om att flytta igen. Åtminstone några gånger.
1994 kom han till Kristianstad som militärbefälhavare– dagen efter att P6 lagts ner. Han och frun ville tillbaka till Skåne, och förfrågan kom lämpligt.
– Man är väl lite dum, svarar han på frågan om varför man blir militärbefälhavare i en ort där båda regementena ska läggas ned.
Sen kommer ett annat svar. Mer eftertänksamt. I kortversion går det ut på att det är bättre att vara med och påverka än att själv bli styrd.
Det är också det som är en av drivkrafterna till att han efter sin pensionering, istället för att fortsätta tukta växter, även ansar ett försvarsministerium på andra sidan Östersjön.
– Det, och erfarenheterna. När jag lägger av är det inte för att det är ointressant – utan för att jag är trött på resorna. Hotellrum är ingen kul miljö att bo i.
Frågan är när han lägger av. General Jansson gillar att sprida sin kunskap vidare.
Han tittar förbi mig, på det fruktbärande citronträdet, och säger:
– Ett träd klarar sig inte utan rötterna. Vi lite äldre är människans rötter. Fast det där blev nog för filosofiskt... Källa: Clifford Johansen Kristianstadsbladet

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig