Föregående sida

Aage Erhard Hansen

f. 21/9 1918 i Danmark d. 19/8 1996 i Slite Othem Gotlands län. Begravd i Danmark.

Tjänstgjorde vid den danska frivilligbataljonen under vinterkriget. Han kom sedan att delta i kriget bl a som motståndsman i Danmark, angavs och hamnade i tyskt fångläger, flydde och hamnade till slut i franska främlingslegionen i Nordafrika, efter att tyskarna besegrats i Afrika hamnade Hansen vid den engelska örlogsflottan i Stilla havet där han bl a bevittnade den första atombomben.

   

(Nedan text är taget från boken "Till bröders hjälp. Gotländska frivilliga i Finland 1939-44 berättar". Texten får inte kopieras eller användas utan författarens (sidansvarige) godkännande.)

  

En dansk frivilligs vedermödor

(Intervju 1996-01-27) 

"Jag var i Umeå när kriget bröt ut. Vi var två stycken murare som jobbade där. Vi byggde en biograf tror jag.

De skulle få ett tyskt besök. Jag vet inte om det var Göring men det var i alla fall en storgubbe. Han kom med en kryssare och hela stan blev smyckad med flaggor. Det tyckte vi inte om vi två danskar. Han hade blivit lika väl mottagen vid ett besök i Köpenhamn. Polisen i Umeå hade sett till att det inte fanns några skumma personer på gatorna. Men de glömde oss. Vi var på första våningen, på en balkong. Vi skulle därifrån se vem det var som kom. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Vi kunde kanske ha tagit någon tegelsten och slängt i skallen på honom. Så kom han då åkande i en öppen vagn. Precis när han kom så började vi sjunga den tyska nationalsången. Kanske en något märklig form för ironi. Göring vände sig om och tittade upp och hälsade oss med en "Hitlerhälsning". Det var den enda gång jag fått en sådan hälsning.

                     

Ryssarna och tyskarna hade skrivit den s k Molotov-Ribbentropp pakten där de hade delat upp Europa mellan sig. De baltiska staterna och Finland fick ryssarna förstod vi. Danmark skulle förmodligen tyskarna ta hand om. Vi unga talade mycket om det. I Danmark var man nazist, kommunist eller vi vanliga socialdemokrat. Men vi hade två parter redan då. Det var i första hand nazisterna och senare kom kommunisterna som vi nog hade mer sympati för. De var ju inbördes ovänner tyskarna och ryssarna och vi förstod också att den pakt som de hade förr eller senare skulle spricka.

                     

Vi hade föraningar om vad som skulle komma och vi visste att vi skulle bli kanonmat förr eller senare, det var bara frågan om på vad sätt. Då vi inte visste hur det hela skulle utveckla sig åkte vi hem. Så kom kriget mot Finland. Vi fick ett raseri mot ryssarna i anfallet på Finland som vi kände sympati för. Det var nog därför jag tog beslutet att åka till Finland. Jag anmälde mig i Stockholm hos den Svenska frivilligkåren. Jag fick biljett till Haparanda. Vi kom fram på natten och gick i svarta natten över älven och kom till ett uppsamlingsläger i Torneå. Sedan var det meningen att jag skulle till Kemi dit svenskarna blev skickade. Men då började de organisera ett danskt kompani så jag blev förflyttad till det danska kompaniet som blev stationerat i Uleåborg. Jag fick nummer 90 så jag var bland de första. Vi fick officerare från Danmark och vi fick vapen från Danmark. Men det tog tid och tiden använde vi till vakttjänst i Uleåborg. Vi låg i en kasern som låg vid älven. Vi kom aldrig direkt till fronten där. Men ryssarna höll på att bryta igenom fronten och dela Finland i två delar. Vi skulle då försvara Uleåborg. Nu lyckades inte ryssarna.

Vi danskar var inte vana med skidåkning och sådant utan vi ansågs passa bättre på Näset och när vi fick kanoner och allting var klart skulle vi sändas till Näset. Det var i krigets sista dagar och freden kom. Vi blev i alla fall skickade mot Näset, men stannade i Lovisa där vi blev förlagda.

                     

Vi var finska soldater och löd direkt under finnarna. Vi hade kontrakt med finnarna att stanna kvar så länge kriget varade. Man var inställd på att kriget nog kom att fortsätta, man gjorde nog endast en paus.

Vi var många danskar, halva styrkan var tyskorienterad och den andra halvan var det inte. Vi var uppdelade i två partier, för eller emot tyskarna. De som var med tyskarna de reste nog hem med det samma medan vi andra var kvar.

Men vi bestämde oss för att ta oss till Norge för att hjälpa norrmännen som kämpade mot tyskarna. Men det kunde man ju inte göra officiellt då Danmark hade kapitulerat. Finnarna sade också att kontraktet med oss kunde lätt bliva löst.

Vi var tjugo man som lyckades komma till Norge i sista minuten. Men där hände detsamma. När vi var kampklara så kapitulerade Norge. Vi befann oss i en tråkig situation. Vi fick fly från Norge och var tvungna att återvända till Finland. Där blev vi internerade tillsammans med en massa norrmän, jag tror det var ca 500 norrmän och tjugo danskar. Först blev vi internerade i Rovaniemi och sedan i Kemi och därefter i Vasa.

                     

Samtidigt började det komma in tyskar i Finland. Vi förstod att vi inte kunde stanna kvar i Finland då tyskarna för eller senare skulle uppsöka oss. De finska lägervakterna sade till oss att försvinna "stick för fanen här ifrån".

Men varthän skulle vi fly. Vi fick 50 mark per man. En summa nog att räcka till Helsingfors eller till Sverige. Att fly till Sverige var svårt. De var så rädda för tyskarna att de betraktade oss danskar som rebeller. Danskar som blev tagna med vapen i Norge blev avrättade då de inte betraktades som krigsfångar utan som rebeller. Svenskarna gick på samma linje. Så kom vi till Sverige så skulle vi säkerligen bli internerade.

Jag reste med en kamrat till Helsingfors. Vi hade kontakter i Kanada och vi hade kontakter i London. Men vi kunde inte komma ut ur Finland utan att ta oss igenom Sverige. Men svenskarna gav oss inte några genomresetillstånd.

Vi tog istället jobb på landet i Finland i ett par månader, sommaren 1940.

Men vi bearbetade norska och danska rederier för att försöka komma på en båt som gick till Kanada. Men båttrafiken hade tyskarna kontroll över. De började till och med jaga oss. Finnarna lade sig däremot inte i. Vi lyckades inte men vi hamnade på tyskarnas svarta lista.

                     

I Helsingfors bodde vi på kasernerna där vi även utspisades. En dag kom Mannerheim på besök. Vi låg och sov i en stor sal tillsamman med finska soldater. Helt plötsligt skreks "givakt" och in kommer Mannerheim. Han brukade åka runt och inspektera helt oanmält. Men hur skulle vi danskar ställa oss. Vi hade delvis uniform på oss då vi inte ännu hade fått helt civila kläder. Mannerheim kom gående längs med raden av soldater. Till slut kom han fram till oss som stod längst ner. Han tittade på oss men sa ingenting. Vi sa naturligtvis ingenting heller. Vi fick sedan höra att han frågat vad vi var för några. Då han fick veta att vi var danska frivilliga teg han och ville inte höra mer om den saken. Orsaken var nog att han visste att tyskarna ville ha tag på oss.

                     

Sedermera fick vi höra att engelska och franska soldater hade flytt från Narvik på samma sätt som vi i Norge och blivit internerade i Finland. De hade dock fått fri lejd genom Sverige och skulle från Göteborg föras vidare till England. Vi tänkte att även vi skulle kunna få fri lejd genom Sverige till England. Vi hade pratat med England och de hade lovat att hämta oss. Men först måste vi ha svenskarnas tillstånd. Vi försökte få tillstånd på fri lejd genom Sverige på konsulatet i Helsingfors. Jag och min kamrat var tvungna att resa till Stockholm och besökte där svenska utrikesdepartementet. Vi förhandlade med dem i ett par dagar om att få ett tillstånd. Det var alltså tillstånd för ca 400 man norrmän och tjugo danskar.

Vi fick inget tillstånd men den man vi förhandlade med till slut han var mycket ledsen för att han inte kunde hjälpa oss, det var nästan så han grät.

- Vi kan inte göra det, vi kan inte ge er fri lejd. Vi frågade varför kan ni inte det. Ni gav ju fransmännen och engelsmännen fri lejd, varför kan då inte vi få det?

Han svarade, ja jag skulle vilja ge er tillstånd, men jag kan inte göra det. Engelsmännen och fransmännen de reste hem, men naturligtvis kan även ni få tillstånd att resa hem.

Vi fick alltså inte tillstånd. Jag och min kamrat reste tillbaka till Helsingfors.

På den tiden fick vi inte veta något om hur det gick i kriget. Vi visste inte heller Sveriges ställning. De var för farligt för oss att bli internerade i Sverige om tyskarna skulle få mer inflytande. Så det ville vi inte. Men vad skulle vi då göra. Så vi kom överens om på mötet där att nu måste var man klara sig själv och försöka på något sätt och ta sig ut ur den här fällan. Vi ville ju till Kanada. I Kanada fanns en flygkår, jag hade en kusin som var där. Vi skulle alltså till Kanada eller London. Men det verkade hopplöst. Vi bestämde att vi skulle resa till Danmark och gå under jorden. Jag lyckades komma till Köpenhamn.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig