Föregående sida

Sven Hedengren

f. 1/4 1897 i Örebro Örebro län d. 13/2 1972 i Vallentuna Stockholms län. 

 

Son till överstelöjtnanten vid Livregementets grenadjärer Josef Hedengren o h h Gerda Lilliehöök.

----------------------------------

Gift 21/2 1931 med Ingrid Andersson f. 19/3 1910 i Södertälje Stockholms län d. 10/7 1967 i Saltsjöduvnäs Nacka Stockholms län.

Studentexamen i Härnösand 1916, kom i tjänst 1916, fänrik Göta livregemente 1918, löjtnant 1920, KHS 1925-27, löjtnant Gotlands infanterikår 1928, kapten 1933,vid Gotlands infanteriregemente kompanichef för 3. Skyttekompaniet 1939 - 1941, chef Roma försvarsområde 1939 - 1941, frivillig i Finland 1941 - 1942, kapten Ainspektionen 1943, befälhavare för Slite skyddsområde 1943, major i reserven 1947, aktuarie Ast 1947 - 1963

 

I Finland: SFB 6/9 1941 - (26/9 1942), SFBnr: 1543, kapten, Hangöfronten. Överflyttad till IR 24, ersatte finska officerare som stupat under strid vid IR 24 under de sista augustidagarna i segerrika motstrider sydost om Viborg vid Somme-Porlampi, major och bataljonschef IR 61, ? - 26/9. Utm. FFrK2kl m sv, FFrK3kl m sv o  ekl.

 

Långe Sven Hedengren i parad på Adelsgatan i Visby

I Fjärrkarelen 1941

 

Från fjärrkarelens slagfält 1941/42

(Från boken "Till bröders hjälp, K Olsson)

 

"Efter rensningsoperationer på Karelska näset, efter en kort viloperiod och tågtransport till Jessoila i Östkarelen marscherade regementet till fots 300 km på hala och snömoddiga vägar till sjön Seesjärvi i norra Östkarelen. Marschen gjordes i dagsetapper upp till 40 km på 17

dagar, varav fem var vilodagar. Under fortsatt framryckning längs Seesjärvi erövrades i hårda strider först Paatene därefter Karjalan Masselkä och Suurlahti, innan fronterna stelnade i ställningskrig mellan sjöarna Seesjärvi och Onega.       

Till en finsk krigskorrespondent berättade Hedengren: "Jag har kastats hit och dit och fått ersätta sårade eller stupade kommendörer. Men nu har jag varit här i närmare tre månader och hoppas innerligt, att jag får behålla denna bataljon. Bättre folk kan man inte önska sig eller ens drömma om.

 

 

Frontjul vid Murmanskbanan

De hårda striderna om den stora timmerkolossen Suurlahti hade slutat med att de ryska regementena med blodiga förluster åter kastats ut i skogarna och de ändlösa tillfrusna sumpmarkerna öster om Seesjärvis vidsträckta isar. Den svensk-finska bataljonens manskap var nu i färd

med att mitt bland hundratals, i den bittra decemberkölden stelfrusna liken av välutrustade ryssar, mödosamt spränga och korpa sig ner i den mer än meterdjupa tjälen. Eller också byggde de bröstvärn och skyddsrum av de jättelika upplagen timmerstockar och syllar i byns östra utkant, där stickspåret från banan löpte ner till stranden. Nätterna igenom gnisslade det i månljuset av hundratals slädar från truppförband i närheten, och med febril iver lastades i skydd av mörkret material till korsorna i de under utbyggnad varande försvarsställningarna.

I väntan på att korsurna för tunga vapen skulle bli färdiga kunde kompanierna - tack vare svårigheten för fienden i den låglänta myrmarken finna eldledningsplatser, varifrån elden effektivt kunde inriktas mot byn - inkvarterades i de små korstimmrade trästugorna och stora tvångsarbetsbarackerna med sina primitiva ugnar. Nu nalkades julafton mitt i förödelsen. Kölden, som höll sig omkring 40 grader, och den korta dagen försvårade arbetet som den oavlåtliga vakttjänsten i "groparna" om nätterna.

Likväl ville ingen gå miste om att så gott sig göra lät här djupast inne i det förryskade Ostkarelens skogar högtidlighålla Fridens och hemmets stora högtid.

Själv lyckades jag med en av mina stridsstafetter som följeslagare hitta ett par små ömkliga granar i skogskanten bakom byn, där snön färgats sotsvart av bombernas nedslag under det sista ryska flyganfallet. Bombflyget brukade två gånger varje dag göra ett svep med lågangrepp mot byn.

Hittills hade vi därvid rusat ut ur vår av granater illa medfarna stuga, i vars icke spolierade rum (med jättefotografiet av Lenin vänt bakfram på väggen) vi kamperade. Vi kröpo ner i en djup, öppen grop en bit därifrån medan attacken pågick, bomberna skrällade och kulsprutorna rasslade mellan stugorna. Men när "dopparedagen" närmade sig började ryssarna slänga granater, tydligen riktade efter kartan, och jag föredrog därför tillbringa nätterna på min stridsledningsplats, en i själva grunden till en större ryssbarack utgrävd källarhåla. Den uppvärmdes av en tältkamin, vars rökrör utmynnade i rummet över. Till skydd mot "fullträffar" hade vi genom fönstren i huset släpat in och förstärkt stuggolvet - d.v.s skyddsrummets tak - med dubbla lager järnvägssyllar, samt därtill ett lager järnvägsskenor. Givetvis var fälttelefonen och vår egen radioapparat installerad här. En brun kappa från en stupad ryss tjänstgjorde som "dörr" för ingångsöppningen. I ett rum i baracken logerade artilleriledningen med eldledningsplatsen i ett av de åt fienden vettande fönstren.

Julaftonen bröt in, och eftersom inga oroande rapporter ingått från förposterna avmarscherade den vaktfria delen av bataljonens kompanier till byns folkskola (sedermera själva brännpunkten i de våldsamma striderna vid årsskiftet), där fyrkant formerades av de prövade nyländska krigarna - många av dem veteraner från vinterkrigets slagfält vid Summa och Taipale. Det var en säregen, men oförglömlige stämning: bataljonspastorns till hjärtat gående andaktsord och regementschefens kärnfulla, patriarkaliska julhälsning, då han påvisade det innerliga, fasta bandet mellan den avlägsna hembygden och dess i fjärran neder mot generationer finnars arvfiende kämpande söner. På klingande svenska steg så julpsalmen mot stjärnhimmelen, där Karlavagnen påminde oss, rikssvenska officerare, om fädernas tåg in i Ukraina en vinter, som dock ej kunde mäta sig med den, som nu rådde ifråga om köld. Så marscherade de tysta kolonnerna tillbaka till postställena eller den väntande stugvärmen, där på fältmarskalkens order en härlig julmiddag med julskinka, risgrynsgröt och soppa på sydfrukter, äkta kaffe, karameller och en sup brännvin väntade - förutom de många gåvopaketen från hemmen och skyddskårslottorna i hemsocknarna. Egendomligt nog tycktes ryssarna eller "slobona", som fienden benämndes på denna front, ha glömt dagens betydelse, annars brukar fienden slösa särskilt rikligt med granater vid våra religiösa högtider.

Då jag nu passerade förbi den vid strandsluttningen anbragta ryska byklockan i dess galge flög tanken i mig: Vi måste ringa julringningen! Sagt och gjort! Pulsande i snön nådde jag platsen, fick fatt på järntenen från ett sönderskjutet maskinförråd i närheten och klämtande med full kraft lät jag klockklangen dallra ut över den tysta nejden, där fienden lurade i skogen mitt emot. Ett barndomsminne - hemvägen med föräldrarna från julafton-sången i min födelsestad Örebro föll med ens över mig.

I vårt trånga källarhål hängde den lilla granen i ett snöre från golvbjälken ovanför oss, och ett stort julljus från Sverige upplyste hålan med ett väldigt sken. På radion hörde vi de kära gamla julsångerna och snart gnisslade kokslädesmedar utanför, och den goda julförplägnaden bars ned i kokkärlen.

Enkla, men ack så kärkomna julklappar delades broderligt mellan befäl och mannar, och allt var fröjd och frid. Så togos hjälmar, yllehuvor och snökläder på, och kosan ställdes till stuga efter stuga, där julsångerna och psalmerna ljödo och frontkamratskapet - denna djupa, orubbliga solidaritet, som endast vapenbröder, som sida vid sida sett kamrater stupa för samma stora mål kunna fatta - befästes än ytterligare i den gemensamma tanken på dem därhemma.

Till sist inbjöds jag som gäst till en kompanistab vid färdigdukat bord med t.o.m. julbockar och andra julens attribut. På väggen hängde Mannerheims porträtt -  Men just då kaffet slagits upp brakade det löst - julfriden blev störd! Tungt hördes i julnatten braket av briserande granater alldeles i närheten. I golvet fanns den sedvanliga källarluckan. I lugn och ordning kröpo vi nu i underjordens mörker man efter man - en fullträff genom taket kunde få obehagliga följder! Där sutto vi tätt tryckta intill varandra - 8 man - och lyssnade till ryssarnas störningseld mot byn. Det var deras julringning, sade vi oss. men snart steg i muntraste allsång tonerna av den välkända visan "En sjöman älskar havets våg" ur kraftiga strupar, och då småningom elden upphörde, avslutades i glädje och gamman julaftonsfirandet däruppe i stugvärmen.

Tidigt i juldagens otta väcktes jag i min håla av nya granatnedslag i byn. En företagen inspektionstur visade, att en granat slagit ner blott 1 meter från en stuga, där 20 man ur maskingevärskompaniet bodde. Jag skickar in min ordonnans för att efterhöra hur man reagerat inför denna närgångenhet på själva julmorgonen. Han kom genast ut igen med rapport, att ingen rört sig ur fläcken vid skrällen, och att alla helt lugnt somnat om. De sovo ännu" Gott virke i finnarna!

God beredskapsjul önskas tidningens läsare av Sven Hedengren.

 

 

Politruksystemet orsakade ryssarnas nederlag på näset

Det är politrukerna som får ta på sig ansvaret för den ryska Viborgsarméns förintande, ty den saken kunde sedan klart fastställas genom den krigsberättelse, som Viborgska arméns befälhavare, general Kirpitsjnikov, skrev straxt sedan han tagits tillfånga av en sjukvårdare vid regementet. Han hade velat ge order om återtåg för att undvika motti men politruken tillät inte detta, ty först skulle behörigt tillstånd härom inhämtas från Leningrad. Finnarna hunno emellertid före tillståndet och det var alltså den olyckliga dualismen i ledningen som tillfogade ryssarna detta väldiga nederlag. Först i dessa dagar har Stalin som bekant i ett dekret avskaffat de politiska cheferna.

På min väg till fronten i bil kom jag givetvis genom Viborg, över den provisoriska träbro, som finnarna slagit. Och när jag sommaren 1939 såg denna vackra stad i dess glansdagar med alla ståtliga byggnader och det rörliga folklivet är det lätt att förstå, att den nu gjort ett minst sagt beklämmande intryck. Hela staden föreföll vara utdöd och man såg endast en del ryska krigsfångar, som höll på med röjningsarbeten. Förstörelsen var fruktansvärd och de byggnader, som man först trodde var oskadade, visade sig vid närmare påseende i de allra flesta fall vara eldhärjade invändigt. Inte en enda hel fönsterruta kunde upptäckas i hela staden. Fabrikerna i stadens omgivningar var totalt slagna i spillror, men Torgils Knutssons staty stod där helt oskadd liksom det gamla slottet, från vilket finska flaggan vajade. Det var en syn som värmde en mitt i all förödelsen.

Mottin, där ryska viborgsarmén förintades, kom att ligga kring Poralampi, och den erbjöd en fantastisk syn. Här hade de ryska truppmassorna med sina väldiga förråd pressats samman på stigar och småvägar, som kilometervis fylldes med fordon, artilleripjäser och all möjlig annan krigsmaterial, som för långa tider framåt tillfredsställde de finska behoven av vapen och ammunition. Hästarna sprang lösa i skogarna och då och då kom finska patruller i kontakt med grupper av "skogsryssar", som gjorde motstånd in i det sista.  Vid en sådan strid dödades två bataljonschefer under ett eldöverfall mot deras bil och regementschefen blev sårad, men lyckades dock tillkalla förstärkning och likvidera motståndsgruppen. Chauffören fick ensam uppehålla elden med sin maskinpistol och gjorde stora luckor bland ryssarna. Ingen finsk soldat fick någonsin gå utan vapen, det gör detsamma om han är framme vid frontlinjen eller många mil bakom densamma. Man har nämligen tråkiga erfarenheter av de ryska desanternas verksamhet bakom de finska leden, och det kan nämnas, att den kända chefen för den finska soldathemsrörelsen generalskan Palojärvi, stupade tillsammans med en annan soldathemslotta långt bakom fronten i öppen strid med ryska fallskärmsjägare.

 

 

Kustbevakning vid Finska viken blev den första uppgiften

Kapten Hedengrens första uppgift blev att med sitt kompani ingå i kustbevakningen på norra stranden av Finska vikens inre del. I kikaren såg man tydligt de tyska och finska bombardemanget av Kronstadt och i sydväst syntes på kvällarna skenet från det brinnande Leningrad. Man väntade sig att nästa order skulle föra truppen fram mot den stora staden, som man då trodde var nära att falla, men därav blev intet. Istället fick vi i början av oktober order att förflytta oss norrut genom de fruktansvärt härjade bygderna på näset. Under vinterkriget hade varje karelsk bonde bränt sin gård för att ryssarna inte skulle få nytta av den och vår väg gick fram bland idel ruiner ur vilka skorstenspiporna pekade som svarta fingrar mot himlen. Stridsvagnsskelett och stora ryssgravar hörde också till ordningen för dagen i dessa trakter. Före uppbrottet fick pojkarna en veckas tid ett högt uppskattat avbrott i krigstjänsten, de sattes nämligen till att bärga den skörd, som ryssarna måst lämna i sticket på de nyerövrade finska områdena och det var ett jobb som bedrevs med stor energi. På de ryska kolchoserna fanns väldiga kålland, hela åkrar med tomater samt stora odlingar av morötter och rödbetor. Allt lades in i källare, som försågs med påskrift om innehållet. Här fick man också tillfälle att variera kosten i större omfattning än vad som annars kunde ske.

Den finska armén lever under sina fälttåg på vad vi kallar frisksportardiet, alltså med gröt och hårt bröd, grönsaks-, potatis- eller makaronisoppa till middag samt 8-10 sockerbitar eller honung och en ordentlig smörklick och ett stycke ost som dagsranson. I bland förekommer också lite kött i soppan, antingen då i konserverat skick men oftast från någon häst, som man fått göra sig av med. Det hände aldrig att någon magsjukdom förekom och följaktligen var det heller aldrig någon som klagade.

 

 

Transport mot okänt mål

Efter en lång fotmarsch över Karelska näset lastades vi in i mörkret på ett tåg med hemlig körorder. Transporten gick ostört under de tre dygn den varade och vi sände tacksamma tankar till de finska trupper, som kört i väg ryssarna från det närmaste grannskapet neråt Aunusnäset och därmed också befriat den finska civilbefolkningen från de ständiga lufträderna, som kändes mer än något annat under den fruktansvärda kampen i vinterkriget. Hur ryssarna ordnade sina flygbaser inpå den finska gränsen fick vi talande bevis på redan under tjänsten på näset, ty där hade ryssarna vid Y-järvi anlagt ett jättestort flygfält, som just var färdigplanerat. Vid fältet träffade vi på väldiga staplar av gräsfrö, som aldrig hunnit komma till användning, och invid fältet syntes spåren efter finska bombare. En bomb hade också hamnat mitt i ett stort ammunitionsupplag och sprängt en del i luften, men alltjämt fanns det så mycket kvar att man formligen kunde vada i explosivkulor, som tyvärr är den genomgående ammunitionen i ryssarnas lätta vapen och som hade en förödande verkan.

Det mörklagda transporttåget gick mot det okända målet och det enda vi visste var riktningen, som vi tog ut på kompassen. Det bar i väg mot nordost, över den gamla gränsen. Under denna resa liksom allt framgent under bivackslagning och uppbrott i mörker och på marsch fick jag bevittna finnarnas otroliga uppdrivna fältmässighet och perfekta organisation. Allt gick lugnt och städat utan överdrivet stoj och prat och alla rörelser gick raskt och välberäknat. Under den tid som kom skulle jag få ytterligare en mångfald bevis på de finska soldaternas kampvilja och kallblodighet samt befälets lugn och organisationsförmåga under pågående strid.

 

 

Cykeltrupperna spelade ofta en avgörande roll

Vid sjön Säämäjärvi ca. 15 mil nordost om Ladoga slutade vår järnvägstransport och våra förband sattes in på långmarsch norrut genom de ostkarelska skogarna. Här om nånsin är benämningen urskog på sin plats, och ingen svensk kan göra sig en föreställning om hur där egentligen ser ut. Att finska cykeltrupper kunde ta sig fram där och bilda förtrupp är en verklig gåta, ty här hade den ena generationen jättefuror efter den andra mognat och stupat av ålderdomssvaghet och bildade nu väldiga bråtar på flera meters höjd. Terrängen bestod av idel lösa sandåsar och vår marsch blev därför mycket påfrestande, upp och ner ideligen. I uppförsbackarna fick soldaterna hugga i, då fordonen hade svårt att klara sig fram, och blev långa uppehåll i marschen, men vidare gick det oförtrutet i hårda dagsmarscher den över 300 kilometer långa vägen in i Fjärrkarelen. Ryssarna flydde hela tiden framför oss under lamt uppehållande småstrider och drevs allt längre norrut av avantgardets cykeltrupper, och bilartilleri, motsvarande vårt A 7.

Det var glädjande för en gotlandsinfanterist att erfara hur de finska cykeltrupperna nästan i detalj använde samma taktiska tillvägagångssätt som de gotländska, och nästan alltid var det cyklisterna som satte in de första avgörande stötarna och bringade oordning bland fiendetrupperna. Längre söderut var det general Lagus cyklister och pansartrupper som intog Petroskoi-Äänislinna genom en synnerligen djärv manöver och förtruppen vid Poventsas erövring, vid Stalinkanalen, bestod av cyklister, som mitt i den smällkalla vinternatten åkte genom staden medan ryssarna prickade på dem från källargluggarna.

 

 

Ruskiga interiörer från "Sovjetparadiset"

Under marschen mot norr fick vi otaliga bevis på hur innebyggarna i "sovjet-paradiset" hade det och om våra svenska kommunister ha fått se och känna lukten av något litet av dessa stinkande eländiga ruckel, som slagits upp i massor, så hade de säkert gjort en helomvändning. Dessa små och stora träkåkar täckte ibland väldiga arealer, ty virke hade man ju i obegränsade mängder. Däremot var det ont om järn, ty alla hus var knuttimmrade eller hopfogade med träpluggar. I fråga om husgeråd fanns det en gryta, en dålig stol och usel järnsäng, allt av standardtyp, samt en spishäll, som också var standardiserad vara. Målarfärg tycktes vara en okänd lyx. Smutsen och stanken tog obeskrivliga proportioner, och vi hade svårt att tänka oss, hur dessa arma karelare och med tvång dittransporterade kulaker kunnat härda ut i denna fattigdom och nöd. Dessa stora skogskolchoser, som förekom ganska tätt i dessa trakter hade tydligen ett dubbelt ändamål, dels att utmed de befintliga traktorvägarna genom en hänsynslös skogsskövling få fram så mycket timmer som möjligt till dumpingen på världsmarknaden och dels att stå till reds som förläggningsplatser vid en länge förberedd militär uppmarsch. Alla värden som skapades gingo till röda armén och vi fingo sedan tillfälle att se hur perfekt vinterutrustning ryska armén förfogade över. De ryska livpälsarna och filtstövlarna var ett begärligt krigsbyte, ty finnarna var till en början betydligt sämre ställda i fråga om kläder.

Något som det inte fanns brist på i Fjärrkarelen var böcker. Överallt träffade vi på böcker i mängd, det fanns propagandatryck i oanade mängder och fina läroböcker i de mest skilda fackämnen. Skolböckerna var tryckta på finska.

 

 

Ostörd men ansträngande 30-milamarsch

Marschen i huvudstyrkan kunde fortfarande pågå utan att fienden lät höra av sig och det var först vid Porsjärvi på halva vägen som något starkare motstånd förekom. Det besvärligaste här var att ryssarna intill marschvägen sprängt verkliga jättefuror, som bilda väldiga spärrar över vägen. Här högg avantgardet in och klarade upp saken så raskt att huvudstyrkans marsch inte blev avsevärt fördröjd.

Straxt före framkomsten till Paatene vid den stora sjön Seesjärvi utsattes den långa marschkolonnen för kulspruteeld från luften av ryska jagare.

Platsen för överfallet var mycket väl vald, ty på högra sidan hade vi en brant höjd och omedelbart till vänster om oss gick en å fram. Fyra plan strök fram på låg höjd och pepprade på med sina kulsprutor, en av mina bästa vänner, en löjtnant Smeds, stupade och flera sårades. Vi lyckades dock få in mannarna i skogen och nådde sedan utan svårigheter fram till Paatene. Hit hade ryssarna skickat en massa straffångar till skogsavverkning och befästningsarbeten. I alla ryssarnas större byar och städer fanns rymliga civilfångläger med höga vakttorn och finnarna behövde sålunda inte bygga några fångläger, ty det var bara att överta de ryska.

 

 

Straxt norr om Paatene stupade fänrik Åberg

Norr om Paatene hade en rysk styrka grupperat sig i närheten av Seesjärvis strand och den bataljon, som fänrik Åberg tillhörde, fick order att dold utmed sjöstranden ta ryssarna i vänstra flanken, medan kapten Hedengren bildade fältvakt för att skydda den anfallande bataljonen mot angrepp från sjön, då man misstänkte att ryska styrkor höll till på några öar straxt utanför och sålunda kunde ställa till med överraskningar. Större delen av kompaniet överskeppades till öarna, som genomsöktes efter ganska stort besvär, och under tiden hörde man hur striden i land tilltog i styrka. Detsamma gjorde också vinden och det blev en vådlig återfärd i roddbåtarna. Allt gick dock lyckligt trots mörker och överbrytande sjö och samtliga båtar kom tillbaka. Det var under dessa strider mot ryssarna, det var den 24 oktober, som fänrik Åberg stupade. Hans pluton skulle erövra en höjd och han var den förste i framryckningen. Man skulle anfalla ett ryskt maskingevärsnäste men den första nattkylan hade gjort de insmorda vapnen tröga, varför de inte fungerade. Åberg tog då sin Waltherpistol till hjälp, men också den klickade, och medan han höll på med att avhjälpa felet träffades han i huvudet av en kula och stupade. (Se även Åberg) Anfallet ledde till framgång men en del av ryssarna kom undan genom ett stort kärr, varefter de förföljdes norr om sjön av finska flygare.

 

 

Mot Murmanskbanan

Marschen gick sedan tillbaka utmed Seesjärvis södra strand och målet var att avbryta Murmanskbanan, som stryker fram straxt öster om sjön. Framryckningen blev synnerligen besvärlig på grund av hård snöblåst och terrängens beskaffenhet, och man fick på nytt tillfälle att beundra de finska "körkarlarna", som var verkliga mästare i att ta sig fram även om det så aldrig så mörkt ut. Detsamma gäller chaufförerna, och man trodde knappt sina ögon när man fick relativt färska brev och paket hemifrån.

På sydstranden av Seesjärvi inleddes nu de strider, som skulle räcka över hela vintern och som motståndare hade vi ryska elittrupper till en början under ledning av en finsk desertör kommunistisk gränsjägarsergeant "major Valli", som bekämpade de finska trupperna med deras egna medel. Därför uppstod det många kritiska situationer under de rörliga motti-operationerna och svårigheterna var många. Sålunda råkade avantgardet in i en motti och vår bataljon grupperades för anfall medan en annan bataljon sattes in för att anfalla fienden i flanken. De ryska bataljonerna varsnade faran och smet i väg genom ett kärr i mörkningen. Den 29-31 oktober fick vi det verkliga elddopet i slaget vid Karjalan Maasälkä, då vi skulle företa ett frontalt anfall mot den av ryssarna segt försvarade passterrängen. Redan i början av dessa strider sårades den tappra löjtnanten Lindberg och fördes sedan till krigssjukhus i Paatene samt så småningom till hemorten, där han senare avled av sina skottsår i axeln. (Se även Lindberg)

Här endast en och en halv mil från Murmanskbanan satte ryssarna in allt vad de hade av stridskrafter och här utvecklade sig en skarp strid när kapten Hedengren vid detta tillfälle beordrades framgå till våldsam spaning längs vägen österut. Det blev ett helvetiskt stridslarm och den finska truppen blev så spridd i den täta snårskogen att Hedengren ett tag befann sig totalt ensam i kulregnet bakom en barrikad av rysslik. Han hade emellertid lyckan med sig och inom kort var den fientliga kulspruteställningen erövrad. Just då kom order om att truppen skulle dra sig tillbaka och man undrade mycket över vad anledningen kunde vara. Man beslöt att dröja en stund, men då tredje ordern om återtåg kom måste man ju lyda. Sedan visade det sig att man fått fram en föråldrad rapport om ryskt flankhot från den ovan berörda motsidan och de finska pojkarna grämde sig djupt över att de så snöpligt fått avbryta striden.

 

 

Hårt motstånd och svåra förluster

Följande dag fick jag order om att gå fram med en halvbataljon och jägarplutonen och rensa Maaselkä by från norr och vi mötte snart hårt motstånd. Det såg ut som om ryssarna skulle kringränna oss i nattmörkret och helt plötsligt utsattes kommandogruppen, där jag befann mig, för en våldsam granatkastareld. En rapportkarl blev dödligt sårad och ingen av de övriga utom jag själv kom undan utan blessyrer, trots att vi tog betäckning bakom ett stort stenblock. På morgonsidan visade det sig att ryssarna smitit undan i skydd av nattmörkret. I dessa strider, som varade två dagar, hade regementet nära 400 mans förluster i sårade och stupade. Då det blivit ljust kom order om att ta byn och anfallet skulle börja ett visst klockslag. Mot givna order väntade vi en liten stund över tiden och fem minuter över tiden kom ryssarnas avskedssalva från artilleriet, som hamnade i en dal straxt framför oss. Den gången var det rena intuitionen som räddade oss. Mitt i byn stötte vi så på, det från söder efter lika hårda strider segerrikt framryckande finska grannregementets förpluton.

Efter en tids nattliga strider runt den karelska byn, där vi som vanligt träffade på rikligt förråd men ständigt oroades av ryssarnas artilleri, inleddes den väldiga omfattningsrörelsen i skog och kärr, som skulle ge  mottin vid Listepohja som resultat. Återigen hade vi de finska kuskarna att tacka, ty de förde fram alla förnödenheter under natten och möjliggjorde den snabba inringningen. Ryssarna hade här en hel division till förfogande, grupperade i fyra avsnitt. Vi stormade en av deras flankställningar i skogen i en närstrid efter en kort eldförberedelse av lätta granatkastare och bakom deras front mötte vi utmed den av brinnande bilar, sprängda kanoner och renskrapade hästkadaver belamrade vägen den andra finska gruppen, som kastat ryssarna över ända ut på Seesjärvis isar.

 

 

Infanteriet Suulahti

Nästa stridsområde blev Suulahti by vid Seesjärvis sydöstra ända vid Murmanskbanan. Hit kom vi i början av december och trupperna var då svårt ansträngda efter två månaders oavbrutna marscher och strider. En av bataljonscheferna kollapsade i en svår hjärtattack, varför jag plötsligt fick rycka in på hans plats dagen innan ryssarna gick till motangrepp. Vi hade trängt fram öster om byn men sedan strömmade alla slags av förstärkningar från urlastningsstationerna fram till ryssarna och vår ställning med de dödströtta trupperna blev ohållbar. Till en början släppte tjugo ryska bombplan sin last över byn och sedan satte fienden igång stormeld med artilleri och granatkastare.

Vi hade också en fenomenal otur och fick genast fullträffar på våra kulspruteställningar och mitt i ett befälstält, varför den tunna finska linjen tvangs tillbaka på ena flygeln. Några reserver hade vi som vanligt inte råd att hålla oss med.

Men av jägare och kuskar bildade vi en pluton som sattes in som spärravdelning i skenet av de i brand skjutna husen. Det var omänskliga strapatser dessa fåtaliga uttröttade finnar av äldre årsklasser utsattes för i den hårda kölden. En svår situation uppstod också när ryssarna på det nya årets första dagar oförberett satte in 10 stridsvagnar, som lyckades bryta igenom sidobataljonens linjer och helt överraskande dök upp bakom kapten Hendengrens ställningar. Det blev ögonblickliga order om utrymning av de framskjutna fältvakterna och de finska kuskarna etablerade kapplöpning med ryssarnas vilt skjutande tvangs för att försöka rädda undan ammunitionskärrorna. Ryssarna visade sin svaghet som anfallskrigare genom att inte utnyttja den bräsch de slagit, och det hela klarade sig, som alltid. Ett utslag av den asiatiska bestialiteten blev vi vittne till under episoden med ryssarnas stridsvagnar. Några finska soldater, kom släpande på en sårad kamrat på en pulka, då de överaskades av en stridsvagn, de tog betäckning fortast möjligt och han inte få med sig den sårade, vilket föranledde den ryska tankföraren att göra en sväng tillbaka och mangla den hjälplösa sårade till döds under vagnens breda larvfötter.

Det ypperliga finska artilleriet gjorde försvaret utmärkta tjänster.

Så småningom blev vi avlösta i detta avsnitt och min bataljon avdelades för kustförsvaret vid Seesjärvis södra strand, där vi tidigare slagit oss fram. Vårt arbete bestod i upprättande av pansarvärnsställningar samt minering av flaskminor, som höggs ner i isen utanför och tändes elektriskt om någon större styrka skulle uppenbara sig. I regel var det mindre patruller på 50-100 man sibiriska skidlöpare som sökte sig över sjön i skydd av mörkret, men de avfärdades oftast innan de nådde land. Detta var en nog så ansträngande tjänst i den starka kölden men de finska karlarna kallade det likväl vilsamt till skillnad från de tidigare drabbningarna. Vi stannade här till början av mars, då vi fördes bakom fronten för att bilda arméreserv. Det var f.ö vid denna tid som kapten Hedengren fick sin utnämning som major i finska armén och han dekorerades då också med Frihetskorset 3 kl. med svärd. Sedermera följdes denna utmärkelse av Frihetskorsets 3 kl. med eklöv.

 

 

Som bataljonschef på Aunusnäset

Major Hedengren blev i tillfälle att föra befäl som ordinarie bataljonschef på ännu en av de finska huvudfronterna innan han nu i oktober återvände till Sverige. Kort efter det att den stora ryska apriloffensiven inletts på Svirfronten placerades han som chef för en bataljon helt österbottningar. I en ytterligt oländig terräng, som var så fylld av träsk och moras att finnarna inte hade någon allvarligare tanke på kommande storanfall i detta avsnitt, satte ryssarna då in en och en halv arméfördelning elittrupper för att få en bräsch och återerövra Murmanskbanans södra del så att undsättning söderut till Leningrad och norrut till Ishavet kunde nå fram på denna väg. Det finska befälet trodde först inte de rapporter som bataljonens patruller meddelade och den begynnande uppmarschen och skickade bl.a ut en mineringspatrull på skidor för att minera en väg på ryska sidan om det nu skulle bli ett anfall. När minörerna helt blygsamt förklarade att de inte kunde utföra sitt uppdrag, därför att det gick ständig trupptrafik i båda riktningarna på vägen, så att man inte kunde få ner en enda mina, då förstod man ju vad som var i görningen. Trupper fördes fram i en fart och sattes in till motoffensiv och genom en fantastisk operation likviderades ryssarnas 114:e division helt och hållet i flera motti och åtskilliga tusen man ur en sibirisk skidlöparbrigad stupade också för finnarnas träffsäkra artilleri och maskinpistolskulor. Major Hedengren kom till fronten just som inringningen pågick och fick bevittna det enorma ryska manfallet. På en liten kulle kunde man räkna till 3-400 man som fallit och mängden av krigsbyte var också imponerande. Hälften av det talrika beståndet av maskingevär på bataljonen var av rysk tillverkning liksom också mycket annat i finnarnas vapenutrustning. Sedan anfallet misslyckats tog finnarna tillbaka det de förlorat i terräng och en del av fronten, där major Hedengren nu fick gruppera sin bataljon, går nu några mil söder om Svir. Stora delar av denna front är svensktalande och de krigshärdade pojkarna är pålitligheten själv. Varje man och varje pluton har alltid ett rikt mått av tillförsikt: "Det ordnar sig nog" och "Nog kan vi klara av en bataljon ryssar här alltid" är de repliker man hör, när man passerar stödjepunkternas besättningar i deras nu väl utbyggda försvarsställningar.

 

 

Relativt lugn på fronterna just nu

Efter det stora aprilslaget har det varit relativt lugnt på Aunusnäset och finnarna har i bland hemförlovat en del av sina trupper så att de kunnat hjälpa till med nationens försörjning. Man kan undra om någon annan nation skulle ha givit sig tid till detta mitt under brinnande krig, där vad som helst kan hända. I varje fall har ryssarnas arméer i norr fått någon sån förmån, inga permissioner utdelas och det sker ständigt nya mobiliseringar bland de sibiriska trupperna, som torde avse för den norra fronten, enligt vad överlöpare berättat. Som motståndare har major Hedengren bataljon senast ett regemente med nummer över 1000-talet, vars folk till stor del utgöres av vad vi inrymma under benämningen "efterbesiktigade", kaukasier uppblandade med små sneögda sibirier.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "tjelvar.se"