Föregående sida

Sture Karl Lennart Karlsson

f. 14/10 1928 i Kulla, Sandkulla, Kisa, Östergötlands län, (Westmans BB i Linköping) d. 25/1 2013 på Lövholmsvägen 21, Hägersten, Stockholms stad.

 

Sture var sin till möbelsnickaren Karl Alfred Karlsson f. 31/5 1863 i Västra Eneby, Östergötlands län, d. 15/9 1947 i Kisa, Östergötlands län. Gift 2:a gången den 15/9 1923 med Hilda Josefina Jonsson f. 23/10 1896 i Hägerstad, Östergötlands län, d. 9/4 1934 i Kisa, Östergötlands län av tuberkulos i lungorna.

Stures syskon:

Karl Ragnar f. 23/10 1921 i Kisa, d. 28/6 2013 i Ör.

Margit Magdalena f. 8/6 1925 i Kisa. g. Dahlgren.

 

Sture flyttade den 11/10 1951 till Visby från Steneby. Fänrik, löjtnant.

--------------------------------------

Sture gifte sig 1:a gången med Britt Barbro Elisabet Segerlund f. 1/10 1928 i Visby s.f., Gotlands län, d. 22/4 2002 i Visby, Gotlands län. Skilda den 10/1 1978.

Barn:

Karl Lennart f. 11/9 1954 i Visby.

Torsten Jan Håkan f. 5/8 1958 i Visby

 

De flyttade den 17/11 1959 till Vantör.

De flyttade den 22/6 1964 från Martin Luther, Halmstad till Autsarve 1:15, Fole. kapten.

(Sture begärde utträde ur Svenska kyrkan den 31/12 1968)

 

Sture flyttade den 31/8 1977 till Maria Magdalena, Stockholm.

 

Sture gift 2:a gången den 20/7 1979 med Karin Maria Schibbye f. 6/3 1947 i Porjus, Norrbottens län.

Barn:

Martin Karl f. 17/10 1980 i Nederluleå. Schibbye.

Greta Sara Barbro f. 16/9 1982 i Nederluleå. g. Rydermark Schibbye.

 

Studentexamen i Linköping 1948, fänrik Gotlands infanteriregemente 1951, KHS, FJS, löjtnant 1953, kapten 1962, tjänstgöring FBrevS 1969, FNobs Palestina 1970-71, major 1972, Ast/RL 1974, avgång 1978

Skrev bl a boken Översten och jag 1971, Förvandlingen 1972, De överlevande 1974, Det förlorade landet 1974, Vägen till Damaskus 1976, Snitt genom Afrika 1980, Linda Syréns bergsbestigning 1986, Saga Maria 1998. Han skrev även pjäser, Norbergsstrejken 1977, Sundsvallstrejken 1979 och Döderhult 1979

   
   

Gud skapade inte människan. Det är människan som skapar sin Gud. Det har varit min fallskärm för att övervinna rädslan. I stunder av fara har jag bett till min Gud. Det har han förmodligen haft skäl till. Idag skriver Sture Karlsson "Tranekungen", en utstött som går sina egna vägar.

Nej, den handlar inte om mej! Den handlar om de odöda, Jerusalems skomakare, som nekade Jesus vila under vandringen till Golgata. "Du ska stanna kvar tills jag kommer åter" sa Jesus. Skomakarn, den vandrande juden, vandrar i legenderna ännu världen runt intill domedagen.

Till dem som inte har människovärde måste man ge det, säger han. Det är 40 år sedan han skrev "Översten och jag". En tidlös roman jag har svårt att lägga ifrån mig - tänk, att den var så bra, så hållfast... "Översten och jag " är en uppvisning i civilkurage som bristvara, skriven av en överlevare som kritiserade ett system tänkt att bygga på förtroende, öppenhet och demokrati. Den är också en uppvisning i hur lätt sanning blir till lögn. Och lögn till "sanning". Den handlar om maktens tolkningsföreträde. Eller som en civil äldre man sa: - Är det inte kapten Karlsson? Tro inte på storgubbarna. Dom håller ihop. Du är så ensam. Du kan inte få rätt mot dom. Hur var det nu? Det var 60-tal. En kapten på P18 som älskade sitt jobb, hade ord om sig att vara rakryggad, lojal, uppskattad ordförande i officersfacket, pålitlig och klartänkt. Lite väl klartänkt, skulle det visa sig. Och någon blind lojalitet var det inte tal om.

Så här var det... Kapten Sture Karlsson på P18 var under några år chef för plutonchefsskolan där värnpliktiga gjorde 15 månader. Den som ville kunde sedan fortsätta ett halvår på kadettskola och bli officer. Det ville generalmajor Brandbergs blivande svärson, furir Stenlund (fingerat namn = Tommy Sundberg). Det ville följaktligen även översten på P18, Gerhard Hjukström. "Hur går det för pojken" frågade generalen översten. "Nu har han varit på mej igen", sa översten till kapten Karlsson. "Hur går det egentligen?" Regementet hade blivit riktigt familjärt. Karlsson var dock inte tjänstvillig på det förväntade sättet. Karlsson inbjöd istället översten att komma ut i fält och studera de prov befälseleverna gjorde. Översten kom inte. Karlsson och de tio befäl som svarade för utbildningen hade gett generalens blivande svärson "icke godkänt", ett betyg översten därefter ändrade till "godkänt" och ville att Karlsson skulle skriva under. Det gjorde nu inte Karlsson. Av samvetsskäl. Då hotade översten med förlorad karriär för Karlsson. Kapten Karlsson svarade med att JO-anmäla överste Hjukström. Därmed var Karlsson, med dagens språkbruk, rökt. Och rikskändis. Leden slöt sig, Karlsson förpassades ut i kylan. Sanningen blev en fråga för dem som hade makt att tolka den. Den intellektuella hederligheten, om det fanns någon i ett militärt system som vilade på föreställningen om fläckfri tillförlitlighet och heder, övergick till ställningskrig inom regementet där ammunitionen huvudsakligen bestod i allt fler JO-anmälningar. Det kunde ha stannat där. Men så blev det inte.

Han skrev istället en bok om hela historien. Det var kanske inte strategiskt klokt. Men det var modigt. Läser med häpnad och skratt - vilken satirisk pärla är inte Översten och jag! Tills jag mellanlandar i insikten att detta var ingen satir - det var en livskraftig dagsens sanning som utspelade sig inför öppen ridå och skulle vara lika sann idag - om det bara funnits några regementen kvar på Gotland. "Mitt syfte var att försvara de betyg som övriga befäl och jag ansåg rättvisa...

När översten efter tio minuters samtal med generalens blivande svärson ändrade betyg för honom...kunde jag inte skriva under..." Det gick inte att ifrågasätta försvarsmaktens heder när den upprätthölls av en vinglig överste med förutsättningar för hämnd, repressalier. Sture Karlsson var, om inte landsförrädare, så åtminstone körd som yrkesmilitär. Hur rätt han än hade. Hur hade han gjort idag? Karlsson sökte sig till Försvarets brevskola medan han väntade på sin tjänst som FN-observatör i Mellanöstern. Och medan den vetgirige kaptenen väntade, så studerade han. Beteendevetenskap. Och skrev. Han skrev Översten och jag (Rabèn&Sjögren, 1971) Det var onekligen en lysande avskedsföreställning. "När jag stod i vintermörkret och utfodrade djuren, kom ett stort lugn över mig. En känsla av att jag var jag och att jag levde", skriver han. - Bråkig har jag aldrig varit, säger han milt. Det var ju inte jag som bråkade! Men frågan finns där - skulle han agerat på samma sätt idag? Ja, säger han. Det är ett militäriskt, kort JA.

Helene Körner (Källa: 1000)

   

Major Sture Karlsson, Stockholm, avled 25 januari, i sitt åttiofemte levnadsår. Han efterlämnade hustrun Karin Schibbye och sönerna Lennart, Torsten, Martin, dottern Greta samt barnbarn. Sture växte upp i Kisa och i Linköping med studentexamen 1948. Värnplikten på Gotlands regemente ledde till kadettskola och vid Karlberg till fänrik 1951. Sture blev uppskattad som en skicklig utbildare av befälskompanier. ”Det hela är en fråga om regi!” kunde han säga. Krigshögskolan 1959-1961 med goda betyg, var en tid taktiklärare och FN-tjänst i Mellersta Östern 1971. Arméstaben 1974 -1978. Observatör 1970-1971 i Libanon och Syrien, där kom han att engagera sig i konflikten mellan israeler och palestinier. Detta resulterade i böckerna: ”Det förlorade landet 1974”, Vägen till Damaskus” 1976 och ”Snitt genom Afrika” 1980. I folkvagnsbuss for han tillsammans med Karin Schibbye från Alger via Angola till Kapstaden. De ville nå innanför myterna och mötte folk i Saharas urangruvor. De upplevde med beklämning det sydafrikanska Soweto. Sture Karlsson som regissör fick en annan bana, då han med lokala teatergrupper i Norberg genomförde ett spel om en historisk strejk 1891- 1892, en av de allvarligaste i svensk arbetarrörelse. 1977 och 1979 genomfördes spelen med framgång. Kamraterna från Gotlandstiden kände honom som den i alla lägen oförfärade, i täten för sin trupp och som en god rebell, när en sådan behövdes. Från den tiden härstammar också hans mest kända bok ”Översten och jag”. Bertil Nelsson  (Källa: P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratföreningars Tidning 2013)

   

Värnpliktig svårt skadad vid sprängövning

Den 26/1 1953 ledde fänrik Sture Karlsson en övning i försvar av motståndsnäste, fientlig stormeld markerades genom friliggande 2,5 kilos nitrolitladdningar. Då en av dessa laddningar briserade befann den sig på taket till ett splitterskydd. I detta splitterskydd befann sig bl. a. värnpliktige Bertil Sigfrid Besterman. Han skadades allvarligt då taket exploderade.

Karlsson som var ansvarig för övningen skulle ha sett till att ingen laddning låg på taken till splitterskydden, och glömde att peka ut platsen för laddningen och ej då han gav order om tändning av laddningen förvissat sig om ingen laddning låg på splitterskyddens tak.

Karlsson förnekade att han gjort sig skyldig till dessa gärningar. Då laddningarna utplacerades anvisade han med foten var de skulle placeras. Innan order gavs om sprängning från en höjd i närheten av splitterskydden, konstaterade han att laddningarna var placerade utanför skyddens tak ungefärligen på det sätt han givit anvisning om. Före övningen hade han också varit inne i en del av skydden för att se om det fanns något att anmärka på. Någon närmare undersökning hade inte gjorts, men i en del av splitterskydden hade han sett lager av rundsten skymta genom jordlagret. Han trodde att ett sådant också fanns i skyddet där olyckan inträffade. Efter olyckan konstaterade han dock att det föreskrivna stenlagret ej fanns i detta splitterskydd, ej heller en föreskriven hylla. Om splitterskyddet hade funnit skulle olyckan inte ha inträffat. Rådhusrätten ansåg ej att Karlsson fällas till ansvar i målet.  (Gotlandstidningarna nämnde intet om olyckan).   

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig