Föregående sida

Johannes "Johan" Felldihnj

(Felldin / Felldihni) f. 28/9 1844 i Härnösand Västernorrlands län d. 12/7 1886 i Stockholm

 

Son till köpmannen Mathias Felldin f. 23/2 1803 d. 1851 i Härnösand Västernorrlands län o h h Christina Margaretha Salin f. 19/6 1808 i Härnösand Västernorrlands län d. 5/6 1866 i Härnösand Västernorrlands län.

-------------------------------

Gift 2/12 1883 med änkan Ebba Mariana Rosina Ihlström f. 23/7 1834 i Göteborg d. 23/4 1900 i Storkyrkoförsamlingen Stockholms stad

Äktenskapet var barnlöst

Hästgardist 1865, underofficerexamen 1867, underlöjtnant i franska främlingslegionen Carabinieri Esteri ”Antibeslegionen”  med tjänstgöring i Rom 1867, Fransk-tyska kriget 1870-71, med främlingslegionen till Afrika 1874, underlöjtnant vid Gotlands Nationalbeväring 1880, löjtnant därst. 1885. Utm. R Påfl. S:t Greg. d. t. O. 1870, Påfl. Mil. M. t.f. ”Bene merenti” 1870.

   

Eftersom Felldin insåg att han aldrig, på grund av fattiga omständigheter, skulle kunna bli officer i sitt hemland sökte han tjänst utomlands. På grund av sin katolska tro lyckades han komma i kontakt med änkedrottning Josefina och genom hennes bemedling erhöll han 1867 en tjänst som underlöjtnant i franska främlingslegionen.

Legionen var under den aktuella tiden förlagd i Rom för att vara säkerhetsvakt åt påven Pius IX. Förbandet bestod av 1.200 frivilliga och kallades Antibeslegionen. I samband med en sammandrabbning mellan Garibaldis friskaror och de förenade påvliga-franska trupperna vid Mentana 3/11 1867 sårades Felldin svårt. Under ett bajonettanfall träffades han av en kula i låret. För sin tapperhet erhöll han den Italienska fälttågsmedaljen.

Felldin deltog därefter i ett flertal sammandrabbningar med den italienska frihetsarmén bl a vid Tusculum i Kyrkostaten den 6 november 1868 där de påvliga trupperna tvangs dra sig tillbaka.

När det Fransk-tyska kriget utbröt i augusti 1870 hemkallades de flesta av de franska styrkorna i Italien. Detta medförde att Rom föll i de italienska truppernas våld.

I september 1870 hade de italienska styrkorna ryckt in i Kyrkostaten och belägrade Rom. Felldin var med 95 man förlagd till Villa Borghese i närheten av Porta Pia (16-20/9 1870). Platsen lades under en häftig artilleribeskjutning för att där skjuta upp en breach i muren. Felldins trupp blev därmed avskuren från förbindelsen med staden och man beslöt därför att så snabbt som möjligt försöka slå sig igenom. Sammanlagt stormades Rom tre gånger. Den första kunde med knapp nöd slås tillbaka. För de instängda i Villa Borghese blev det snabbt klart att en utbrytning måste till varje pris ske så snart som möjligt. Då de fientliga stormkanonerna för andra gången ryckte fram mot porten måste det fientliga artilleriet göra ett kort uppehåll i sin beskjutning. Tillfället ansågs gynnsamt för att försöka med utbrytningen. Med fällda bajonetter störtade Felldin och hans kamrater mot den överraskade fienden. En strid man mot man uppstod och männen runt omkring Felldin stupade den ena efter den andra. Tillsammans med sex man lyckades Felldin dock slå sig igenom.

För sin tapperhet utnämndes Felldin av påven till riddare av Gregorius den stores orden, en ganska så sällsynt utmärkelse varmed även följde romerskt adelskap. Med anledning av utmärkelsen ändrade Felldin namnet till Felldihnj.

Felldihnj förflyttades därefter till Frankrike och till ett förband ingående i general Bourbakis armékår. Generalen själv blev efter en del strider, bl a vid Altkirch den 22 oktober 1870, internerad i Schweitz tillsammans med sina trupper, 2.192 officerare och 88.381 man. Eftertruppen där Felldihnj ingick hamnade emellertid i fiendens händer och fördes till fångenskap i Tyskland. Han kunde dock förklädd snabbt fly från lägret och ta sig fram till Lübeck där han lyckades ta sig ombord på ett svenskt fartyg och ta sig till hemlandet.

Han stannade emellertid inte länge hemma utan tog sig återigen till Frankrike där han i Versailles anmälde sig till tjänstgöring. Under främlingslegionens fanor deltog han därefter i de blodiga striderna mot den s k kommunen i Paris 21-28/5 1871.

Efter freden fick Felldihnj, tillsammans med ett antal andra franska officerare, tillstånd att sluta sig till den spanska tronpretendenten Don Carlos, som 1872 gjort uppror i Spanien.

Felldihnj placerades som adjutant hos Don Carlos men tjänstgöringen där blev inte så långvarig. Frankrike hade till en början ställt sig avvaktande till Don Carlos men förklarade sig nu som hans motståndare. Alla de franska officerarna kallades hem.

Felldihnj blev efter hemkomsten till Frankrike 1874 befordrad till löjtnant och beordrades att ansluta sig till främlingslegionen i Oran i Algeriet. Där tjänstgjorde han fram till den 28 juli 1879. Han genomgick även legionens skjutskola i Blidha 28/8 1878 - 28/1 1879.

På hemväg från ett uppdrag mot en motsträvig arabsheik vid den Marockanska gränsen överfölls det franska förbandet av arabiska prickskyttar. Felldihnj beordrades att med några män driva bort fienden. Under striden träffades han av en kula som slet bort ett flertal tänder och en del av gommen på honom och stannade i trakten av högra örat. Kamraterna trodde först att han var död men då han rörde lite på sig tillkallade omedelbart sjukvårdshjälp. Efter att han tillfrisknat lämnade han legionen och reste hem.

  

 

Artikel ur Släktforskarnas årsbok 2001

I september 1868 konverterade en ung livgardist till den katolska kyrkan och lämnade sedan Sverige för tjänst i olika utländska arméer. Artikeln beskriver hans äventyrliga liv med hjälp av bevarade brev och andra dokument.
Julaftonen 1874 anlände ett brev från utlandet till byn Söråker norr om Sundsvall. Nämndeman Olof Felldin sprättade upp kuvertet och började läsa: ”Högtärade Farbror och Faster! I torden blifva förundrade att bekomma ett bref från Paris, men nu vill jag ändteligen efter 8 à 10 års tystnad ännu en gång skrifva till Norden, till de få som ännu finnes af mina slägtingar.”
Avsändare var Olofs trettioårige brorson Johan, uppvuxen i Härnösand. Han bad om ursäkt för sin långa tystnad, ”men på månget år har jag ej just haft något särdeles glädjande att meddela. Nu är det, Gud vare lofvad! bättre.”
Det han hade att förtälja var märkligt nog. Han hade haft tjänst först i österrikiska och sedan franska armén, krigat i Italien, under fransk-tyska kriget fått ett sabelhugg i pannan och förts som fånge till Tyskland. Nu skulle han om några dagar resa till Nordafrika som officer i franska främlingslegionen.
”Gud allena vet om jag någonsin mera återser den svenska jorden”, slutade han och bad släktingarna att be för honom. De fick ett porträtt av honom i paraduniform, med fjäderprydd hatt och ordnar på bröstet.
Olof Felldin tyckte inte att fotografiet liknade Johan men denne uppmanade farbrodern ”betänka att tio års fält-lif fullt af mödor, faror, strapatser och sjukdomar väl kunnat förändra pojkens mjölkansigte till mannens alvarsamma och mognade drag.”
Detta var inledningen till en brevväxling i fyra år mellan Sahara och Söråker. Främlingslegionen var förlagd i det av fransmännen erövrade norra Algeriet med uppgift att kuva upprorsförsök och tränga söderut i Sahara. Legionären Johan gav sina släktingar del av sitt krigarliv i öknens hetta. I en av ”slagtningarna”, som han kallade striderna med araberna, stupade nästan halva hans kompani. Själv kom han helskinnad undan – ”för denna gången, men hvem vet hvad som kan ske härnäst. [...] Infödingarna äro ytterst hatfulla, och om en af oss aflägsnar sig blott 300 famnar från lägret är han säker att blifva mördad.”
I januari 1876 befann han sig i en gränsfästning vid gränsen till Marocko. Ansvaret var mycket stort, han kommenderade hela garnisonen. En arabisk stam hade gjort uppror. ”Om de komma så vill jag visa dem att en svensk norrlänning kan taga emot dem med varma servieter. [...] Redan samlas trupper för att, med de mina, öfverraska och nedergöra dem alla; det blifver då stort skrik, ty när en gång våra soldater äro uppretade så spara de ej ens barnet i moderlifvet, allt måste då vigas åt döden.” Han lugnade dock farbrodern med att hans revolver mer än en gång hade räddat hans liv.
Vid ett tillfälle var han längre söderut än andra officerare varit. Det var svårt att hitta en källa och ofta var den uttorkad. Vad var då att göra? ”Att döda en kamel och taga det vatten som detta djur bevarar mången gång ända till 4 dagar i magen. Tänken er detta vatten!” uppmanade han sina släktingar.
Mitt i sina ruskiga skildringar hälsade han till bekanta och ställde frågor: ”Har vintern varit sträng hos eder, går comersen bra, hafven I haft god gröda detta år?”
Kom hem!
De flesta breven adresserade Johan till sin jämnåriga ogifta kusin Olivia som bodde hos sina föräldrar i Söråker. Han skrev om ”musulmännens” krokiga sablar och långa lansar men också om sina jakter på pantrar, hyenor och antiloper. Fjädrar från en stor örn som han skjutit och en liten pressad ökenblomma fick följa med i breven till Olivia. ”Jag hade gjerna velat sända Farbror en Lejon-hud för hans släda”, tillade han, ”men de äro nu så dyra att jag ej mägtat att kunna köpa den. Jag vill heldre döda Lejonet med egen hand!”
Johan bad Olivia skriva riktigt långa brev – ”snart, snart, snart!” Själv hade han allt mindre tid för brevskrivning: ”Jag måste sluta ty mina män äro snart färdiga, för att kanhända gå en säker död till mötes. Jag går med dem, med mina ädla bussar – Gud hjälpe oss!” Han förvarnade henne: ”Gud vet om du någonsin mer får höra af din stackars broder annat än som fallen på hederns, ärans och stridens valplats.”
”Jag har ej något hem mer”, förklarade han, ”ty tältet är mitt hem, striden och slagtningen mitt blodiga och hemska, men ärofulla och glänsande yrke.” Han tröstade sig med tanken att han stred för Europa mot muslimer som hotade de kristna. Krigsfacklan som tänts i Orienten kommer snart att flamma också i Europa, förkunnade han och talade av egen erfarenhet: ”Jag tycker mig redan höra de olyckliga sårades sönderslitande skrik, och mången dör med en af smärtan och förtviflan afpressad förbannelse på läpparne. – O Gud, det är förfärligt!”
Olivia bönföll sin kusin att återvända till fosterjorden. ”Ingen kan önska det mer än jag”, svarade han men suckade: ”Med hvad kan jag lefva i den fjerran kalla Norden, jag är ju fattig, jag har blott mitt svärd, min ära och mina blesurer!”
Därtill kom att han ännu inte fått någon hemkallelseorder. Kung Oscar hade nämligen – uppgav han – sagt till honom vid hans avresa till Afrika: ”Jag kallar dig tillbaka när Sverige har nödigt [s]ina söner. Till dess var tapper och hedra det svenska landet i Södern, i öknen och i den armé som du tjänar. För din värja som gjorde Bernadotte i Frankrike och som gjorde Gustav Wasa i Dalarne.”
”När kommer stunden att blöda och dö för den höga och ädla Norden?” frågade sig Johan. ”Om jag faller här under en brännande sol, hvad nytta har då mitt fosterland af mina studier, af mina mödor och af mina utståndna faror? Ingen!”
Johans sista bevarade brev till Olivia, skrivet 1879, är som alla de and-ra en blandning av stolthet över krigaruppdrag och längtan till hemlandet. ”Ack om du min kära syster kunde veta huru gjerna jag ville taga afsked ur denna tjenst och komma hem till Sverige igen för att där i mitt fosterland få lungt sluta mina dagar, men emedan jag hvarken har förmögenhet eller en plats så kan jag ej lefva i Sverige, och derföre måste jag troligtvis hålla ut till ändan.”
Hån och smädelser
Vem var denne norrlänning som hamnade i Afrika? Kyrko- och domböcker avslöjar en fattig uppväxttid. Hans far hade ringa framgång som diversehandlare i Härnösand och ansökte förgäves efter ett slaganfall att få driva värdshusrörelse. Han dog 1851 efter att ha gjort konkurs, efterlämnande en hustru med klumpfot och den sexårige Johan.
Hustrun försökte försörja sig som bagerska och Johan blev bagarlärling. De flyttade från plats till plats i Ådalen. Tjugo år gammal begav sig Johan till Stockholm och tog värvning vid Konungens Livgarde till häst. Modern dog året därpå.
Vid livgardet genomgick Johan en sexmånaders kurs i korpralskolan. Han var duktig i innanläsning, skrivning och andra teoretiska ämnen och hade ett berömligt uppförande. Examensbetyget – som han senare i livet ofta framvisade – blev fint och berättigade den spenslige kavalleris-ten till hans livs första utmärkelse: en med silvertråd prydd sabelhandrem. I januari 1868 fick han tjänst som vicekorpral. Längre kom han inte som livgardist. I september samma år begärde han avsked och reste utomlands. Varför?
En förklaring hittar man i Katolska biskopsämbetets arkiv i Stockholm. Där ligger, bland skrivelser till den dåvarande biskopen Studach, en tre sidor lång redogörelse undertecknad av Johan. Innehållet är överraskande. Han vill anta den katolska läran som, skriver han, ”jag uti nära fyra års tid innerligen, fast hemligt, varit djupt tillgifven”. Ett sådant steg var upprörande i Sverige på 1860-talet och gardisten Felldin har det inte lätt.
Han skildrar de förföljelser som hans regementskamrater utsätter honom för sedan de upptäckt att han brukar besöka Stockholms katols-ka kyrka, hur hans befäl förlöjligar honom och hotar att sända honom till dårhus, hur regementspastorn varnar honom för att inträda i Satans tjänst och försöker hindra honom från att utträda ur Svenska kyrkan. Överallt bara hån, satir och smädelser. Han har emellertid stått fast. Nu har förföljelserna nått sin kulmen. ”Hade jag ej haft ett kraftigt stöd af denna så föraktade, misstydda och af elakheten och fanatismen vanställda lära, så hade jag för länge sedan sjelf ändat en tillvaro som är så dyster och hatad”, uppger han och slutar: ”Jag hoppas dock och tror att så fort jag kan komma härifrån och erhålla afsked från regementet skall ingenting kunna hindra mig från att kunna få aflägga min trosbekännelse och upptagas uti den hel. Katholska Kyrkan, men så länge jag tjenar qvar vågar jag ej.”
Fjorton dagar senare, den 16 september 1868, fick han på egen begäran avsked från regementet. Den 21 september upptogs han i den katolska kyrkan i Stockholm. Påföljande dag erhöll han pass för resa till Frankrike och Italien.

 

I påvens tjänst

Den katolska församlingen i Stockholm hade bara några hundra medlemmar men många internationella kontakter. Någon (kanske den till Sverige nykomne katolske prästen Bernhard Stolberg) måste ha hjälpt den svenske konvertiten att bli omhändertagen utomlands. För Johan tycks inom kort ha befunnit sig som menig soldat i det påvliga utlänningsregementet Carabinieri Esteri. Regementet ingick i påvens armé som helt bestod av värvade soldater – 15 000 man – vilka under den italienska enhetskampen försvarade Kyrkostaten mot Viktor Emanuels framträngande trupper.
Johan, som i Rom kallade sig Feldini, fick medalj för sin tapperhet och utnämndes 1870 till underlöjtnant. Hans plutonchef lovordade honom som ”en värdig förebild för de yngre både inom och utom tjänsten och särskilt då Rom omringades och bombarderades, såväl genom sin kunskap och erfarenhet i tjänsten, sin iver och noggrannhet som genom sin fasta karaktär och sitt oförvitliga och distingerade uppträdande.”
Påvens soldater förmådde inte hindra de italienska trupperna från att den 20 september tåga in i Rom och påven, Pius IX, gjorde sig till ”fånge i Vatikanen”. Icke desto mindre upphöjde han den unge underlöjtnanten/konvertiten från Sverige till riddare av S:t Gregorius den Stores orden, militära klassen. Med anledning härav satte Johan ett de framför sitt efternamn och stavade detta Felldihnj – med j:et uttalat sch.
Den påvliga armén upplöstes hösten 1870. Johan slöt då i stället upp på fransmännens sida i det pågående tysk-franska kriget, med ett långt ärr i pannan som minne. Han återvände sedan till Stockholm, möjligen för att försöka få tjänst vid något svenskt regemente. Våren 1871 begärde och fick han på nytt ett pass för utrikes resa.

 

Antagen på falska premisser

Denna gång var Paris hans mål. Ämnade han deltaga i det inbördeskrig som rasade där så kom han för sent, kriget var nästan slut. Den franska armén hade emellertid ett regemente för yrkessoldater – främlingslegionen – som var öppet för män från vilket land som helst. Men det krävdes rekommendationer för att bli antagen. Johan lyckades beveka Sveriges minister i Paris att skriva till den franske krigsministern och framhålla de goda vitsord som svenska officerare gett Johan – här kom alltså betyget från korpralskolan väl till pass. Svaret blev emellertid negativt eftersom det just då rådde anställningsstopp för officerare i legionen.
Johan vände sig också till en annan uppsatt person i Paris, en general. Denne vädjade för honom både muntligen och skriftligen. I ett brev förklarade sig generalen vara övertygad om att krigsministern skulle vilja i sitt beskydd ”taga en person i en så exceptionellt intressant belägenhet.”
Vad generalen anspelade på framgår av ett brev som generalens hustru hösten 1874 överlämnade då hon bad om en audiens hos krigsministern. Brevet innehöll nämligen uppgifter om den person audiensen gällde, en hårt prövad förnäm svensk:
”Chevalier de Felldihny, arvtagare i en adlig familj i Sverige, page vid kung Carl XV:s hov, utbildad vid volontärskolan varifrån han utexaminerats med bästa betyg, därefter fanbärare i kungens garde, har vid tjugofyra års ålder, på grund av att han avsvurit sig lutheranismen, upplevt att hans familj tagit avstånd från honom, att han måst avstå från sitt fädernearv, att han blivit avskedad från armén och utvisad från sitt land, och står utan medel till sitt uppehälle.”
Generalskan sade sig veta att det var en sällsynt ynnest att bli antagen till en tjänst i främlingslegionen men ”chevalier de Fellidhnys bakgrund för att utbe sig denna ynnest är också exceptionell. […] Hans antecedentia, hans karaktärs ädelhet, hans övertygelsers fasthet, hans pliktkärlek gör honom värdig att tjäna som exempel i den kår i vilken han önskar få inträda.”
Ett intyg från ”Hernösands Domkyrkoförsamling” bestyrkte konvertitens adliga härkomst: hans fader hette von Felldihnj och modern var född Ehrenkrona.
Uppgifterna gjorde verkan, krigsministern hade förståelse för den svenske officerens svåra lott. En ledig tjänst vid infanteriet tilldelades honom.
Johan fick i Paris den 5 december 1874 meddelande om att han utnämnts till underlöjtnant i främlingslegionen och att han omedelbart skulle infinna sig vid regementet i Mascara i Algeriet. Några dagar därefter skrev han sitt första brev till farbrodern. Han kände nog behov av att ta upp kontakten med släktingar i hemlandet inför det farliga äventyr som han stod i begrepp att ge sig in i.

 

Blesserad i huvudet

Sous Lieutnant Jean de Felldihnj var varken den ende eller den förste svensken i främlingslegionen. Men få härdade ut så länge som han – drygt fyra och ett halvt år. I början var det idel beröm från hans överordnades sida: En mycket bra officer med utmärkta principer, en uppriktig och öppen natur, arbetar med glädje. Senare fann man honom vara föga intelligent men ambitiös och ivrig i tjänsten. Hans franska förblev bristfällig. Hans uppträdande var däremot alltid perfekt, han var mycket disciplinerad och förekommande.
”Vi hafva rysligt med tjenst och arbete”, skrev Johan till släktingarna. Ständiga förflyttningar, sträng disciplin, många examina. Han var övertygad om att han skulle avancera snabbt, fortare än andra.
Vid årsskiftet 1878–79 genomgick han en kurs vid skjutskolan i staden Blida i Algeriet. När han i mars 1879 var tillbaka i vakttjänst i en fästning i Tiaret, beklagade han i ett brev till Olivia att han inte skrivit på länge. ”Mitt långa dröjsmål kommer derutaf att jag för nära 3 månader sedan blef bleserad i hufvudet af en kulskärfva, som kastade mig på sjuksängen och hvarifrån jag nu för blott 8 dagar sedan uppstått. Man har under 3 veckors tid tviflat om att jag skulle kunna gå igenom, men med Guds hjelp har jag dock kommit undan ehuru jag ännu är rätt svag, men jag går dock uppe nu.”
Olivia oroade sig säkert för Johan. Men hon hade inte fått höra sanningen. Johan hade flera gånger uppträtt berusad i Blida, satts i arrest och gått ut kursen som nr 13 av 13 elever. I Tiaret fortsatte han sitt supande, ådömdes allt längre och hårdare straff och intogs tre gånger på sjukhus för delirium tremens. När detta skedde för fjärde gången förekom han hotet att bli avskedad genom att skriva under en ansökan att få lämna legionen. Ansökningen beviljades utan svårighet, alla befäl tillstyrkte.

 

Blöda och dö för Norden

I augusti 1879 kom Johan tillbaka till Stockholm. Han tålde inte längre det afrikanska klimatet, förklarade han. Men blev det krig i Europa, då tänkte han vara med. Kanske var tiden nu kommen för honom ”att få blöda och dö för den höga ädla Norden”.
Någon glansfull insats blev det inte. Tack vare intyg om utländsk krigstjänst, beröm av påvliga officerare och ordensriddarutnämningen – samt examensbetyget från korpralskolan – beviljades han dispens från svensk officersexamen och fick 1880 anställning som underlöjtnant vid Gotlands nationalbeväring. Katolska församlingen i Stockholm lånade honom 500 kr för ekipering.
Tjänsten på Gotland var föga ansträngande. Den bestod i att han några dagar om året skulle vara med och leda landstormens övningar på ön. Han var emellertid inte lyckad inför trupp. Av gammal vana skrek han ut sina kommandon på franska och italienska. De gotländska mannarna stod frågande.
Absolutist hade han inte blivit. Det gick rykte om deliriumanfall också i Sverige. Han ursäktade sig med att det utomlands brukat utdelas spritdrycker för att höja de stridandes mod – och vanan att stärka sig satt i.
1883 gifte han sig i katolska kyrkan med en välbärgad bokbindaränka – tio år äldre än han själv – hos vilken han fick ett ombonat hem. Att hustrun följde med honom på tjänsteresorna till Gotland var dock mind-re roligt. 1885 befordrades han till löjtnant.
Tilltagande fetma och bekvämlighet gjorde att han helst satt hemma med sin långpipa eller i glada vänners lag. Han blev en välbekant person på Stockholms gator där han flanerade med uniformkappan uppknäppt även på vintern så att hans ordnar syntes. De var fyra stycken. Franska hederslegionen uppgav han sig ha fått under sin tjänstgöring i främlingslegionen och den guldmedalj, med hans adliga namn ingraverat, som han alltid bar i en kedja runt halsen, sade han att påven överlämnat till honom när han adlades.
Johan var en snäll och anspråkslös person, omtyckt av sina kamrater. Han var tystlåten i stora sällskap men kunde på tu man hand, om han fick några glas konjak, bli talför. Då berättade han så vidunderliga historier från sin utlandstjänstgöring att åhörarna ibland hade svårt att tro honom.
In i det sista var det dramatik kring honom. Då han en dag intog middag i sin bostad blev han illamående och två dagar senare dog han. Hans hustru som visste att han kort förut fått ett hotfullt brev, misstänkte att han bragts om livet genom gift. Det blev rättsmedicinsk undersökning. Den utvisade inget brottsligt, dödsorsaken var en leversjukdom. Glasen konjak hade kanske till slut blivit för många.
Han hade blivit känd även i landsorten. Den svenska pressen berättade om begravningen ”med viss pomp och ståt” i katolska kyrkan i Stockholm av löjtnant Felldihnj ”om vars levnad och bedrifter tidningarna haft åtskilligt att förkunna”. Kalendern Polstjernan noterade hans dödsfall och angav (felaktigt) att han var den ende svenske riddaren av påvliga S:t Gregorius orden.
Vid sin bortgång den 12 juli 1886 var han bara 41 år gammal. Man skulle tro att hans levnadsöde, hur ovanligt det än varit, snart skulle vara glömt.

 

Vad är sanning?

Löjtnantsänkan Felldihnj älskade sin make och beundrade hans krigargärning. Hon lät på hans grav i Stockholm sätta upp en stor gravsten i form av en vapensköld, på vilken ristades en hjälm och initialerna J.F., krönta av en adlig krona. Tvärs över stenen nitades en sabel fast som, bruten i två delar, låg i korsform.
Den avbrutna sabeln fascinerade en förbipasserande pojke. Som vuxen mötte denne en gammal man som kunde lämna upplysningar om den person som vilade i graven. Det som sagesmannen berättade om Johan Felldin blev till en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 1932.
 
Då var Johans brev till släktingarna inte kända. De påträffades 1971 när ett hus i Söråker, i vilket en dotter till Olivia hade bott, skulle rivas. I ett skrin på vinden låg en tygpåse med ett prasslande innehåll. Det visade sig vara breven från Johan i Nordafrika, sparade av Olivia. En journalist berättade om breven i Sundsvalls Tidning 1974 och breven deponerades som ett enskilt arkiv i landsarkivet i Härnösand. Forskningar i andra arkiv, i Sverige och utomlands, har gett ytterligare upplysningar.
Den bild av Johan Felldin, som på detta sätt har växt fram, förbryllar. Liksom hans umgängesvänner ställer man sig undrande till mycket av det han berättat. Han tycks ha varit en mästare i att fabulera.
Till exempel uppgav han i breven till farbrodern att han deltagit i flera fältslag på den europeiska kontinenten – men dessa slag utkämpades medan han ännu befann sig i Sverige. För sina Stockholmsvänner berättade han att han deltagit i gerillakrig i Spanien och flytt till Frankrike 1876 – men då var han främlingslegionär.
Den beklagansvärda situation som han målade upp för generalsparet i Paris saknade helt verklighetsbakgrund. Prästbeviset angående hans föräldrars adliga börd var en förfalskning av hans egen hand. Felldin hade varken blivit avskedad eller utvisad eller arvlös för sitt trosbytes skull. Dessa påföljder för avfall från den evangeliska läran hade avskaffats genom en förordning 1860. Uppgiften till Olivia om hans svåra sjukdom var osann. Hans påståenden om täta kontakter med kung Oscar II och ”andra högmögende såväl i Sverige som i hela Europa” – vilken sanningshalt har de?
Roms statsarkiv har inte hittat honom i regementsrullorna eller bland dem som belönats med någon medalj. I främlingslegionens dossier om honom finns inte antecknat att han fått hederslegionen. Orsaken till hans adlande och ordensinnehav – inte minst av den förnämliga S:t Gregorius orden – är dunkel och uppgifterna härom har inte gått att få bekräftade.
Däremot tycks han ha förtigit för de katolska prästerna att han som livgardist kort före sin upptagning i katolska kyrkan ådömts sex dagars arrest och mist sin vicekorpralstjänst för att han medverkat i en utpressning och försökt tilltvinga sig pengar. Ville han därför snarast försvinna till utlandet?
Den energiske fattigpojken, tvungen att arbeta sig upp, strävade nog ständigt efter att bli uppmärksammad och visa sig betydelsefull. Eller var hans vårdslöshet med sanningen en följd av en hjärnskada, orsakad av en kula eller ett alltför ymnigt inmundigande av starka drycker?

 

Arm syndare, trogen tjänare

Säkert är emellertid att Johan var ambitiös, företagsam och orädd. Han var självständig i sina åsikter och höll fast vid dem. Den präst som undervisade honom före hans konversion antecknade i dopboken att han ägde ”den själsliga styrkans gåva” – något som många nog instämt i. Johan var religiös. Det framgår av hans brevväxling med Olivia. När hon i ett brev sagt sig vara glad över att han inte blivit en gudsförnekare skrev han genast ett långt brev till henne. ”Min kära Cousine, huru kunde jag vara så dum att villja förneka Herren? Han som alltid hjelpt mig fram, Han som hjelpt mig ur farorna som tusentals gånger hotat mitt lif, huru förneka Honom och hans ord om man är en förnuftig menniska?
Hans innersta önskan är något helt annat än ära och glans, anförtror han Olivia: ”O huru gerna ville jag ej lefva gömd och okänd i någon vänlig vrå af verlden för att i tysthet och i ödmjukhet tjena min Frälsare och Gud!” Bland prinsar, grevar, markiser och baroner utomlands har han funnit den djupaste fromhet, berättar han, ”och detta har ännu mer stärkt mig och upplyftat mig i min tro och i min föresats att tjena Gud till det yttersta”. Hans livstid kan avklippas av en kula ”men döden är ingen fasa för dem som ällska Herren och söka att lefva så som hvarje dag vore den sista. Jag är beredd, ske Herrans villja!” Från skjutskolan i Blida skriver han: ”Jag vill blifva min Gud och Herre trogen till sista stunden och då kann jag med säkerhet räkna på Hans nåd och barmhertighet för sin arma syndare, men trogna tjenare.”
”Bedjen för mig i Julottan”, uppmanar han sina släktingar och lovar själv: ”Tron ej att jag glömmer eder! Oh, nej! I soldatens korta, men säkert till himlen gående böner ären I alltid hvarje dag inneslutne. Ej gör det något om bönen är lång eller kort blott den går från hjertat. Till och med den tystaste suck under det skarpaste kanondån går till himlen raka vägen, och blir hörd!”
Bara en gång antydde han i breven till släktingarna att han blivit katolik. Det var när han en gång började ett brev med ”Dominus vobiscum”. Det är latin och är en fridshälsning som ofta upprepas i vår heliga kyrka, förklarade han.
Vad fick den unge livgardisten att söka sig till den lilla katolska kyrkan vid en bakgata i Stockholm? Vad grep honom där så att han ville bli katolik? Någon har förmodat att det endast var längtan efter att lukta krutrök på allvar som drev honom utomlands. Men det måste ha varit något mer som gjorde att han – ensam och oförstådd – övergick till den katolska kyrkan. Också efter sin återkomst till Sverige höll han fast vid sin katolska tro. Än idag ihågkommes han med årsdagsmässor i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm.
I grund och botten var det väl hans konversion till katolska kyrkan som gjorde att han fick ett så märkligt liv.
Frågetecknen hopar sig. Ännu 120 år efter sin död fortsätter bagarlärlingen från Härnösand att fängsla fantasin.
 
Artikeln har i en något utförligare version och med källhänvisningar publicerats i Släktforskarnas årsbok 2001

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig