Föregående sida

Erik Gustav Vilhelm Nygren

f. 18/7 1923  i Visby d. 27/9 1999 Lidingö Stockholms län

  

Son till överpostiljon Artur Oskar Nygren f. 25/4 1895 i Hejnum Gotlands län d. 20/4 1977 i Visby. Gift 16/5 1920 med Ester Adéle Berg f. 12/8 1899 i Piteå Norrbottens län d. 28/1 1987 i Visby.

Eriks syskon:

Anna Ester Maria f. 12/8 1920 i Visby

Britta Signe Johanna f. 23/7 1922 i Visby d. 6/5 2012 i Skärholmen Stockholms län

Elly Signe Maria f. 3/1 1929 i Visby

Siv Johanna Maria f. 9/7 1931 i Visby d. 23/8 2013 i Norrköping Östergötlands län

---------------------

Gift 1:a 16/5 1948 med Elsie Gerda Löfveberg f. 13/7 1925 i Visby d. 8/10 1989 i Kungsholm Stockholms stad

Gift 2:a med ? (Frånskilda 28/11 1997)

 

Fänrik i Flygvapnet 1946, FKHS 1951, divisionschef F 3 1949-54, stabstjänst 1956-57, major 1958, flygchef vid F 15 Söderhamn 1958-1961, i samband med Österrikes köp av Saabs flygplan tjänstgjorde han i Österrikes flygvapen 1961, stabstjänst E 2 1962-66, överstelöjtnant 1963, överste 1966, flottiljchef vid F 4 Frösön 1966-1968, flyginspektör Milo S 1969-74, överste 1 gr. 1969, systeminspektör vid flygstaben 1975-76, generalmajor 1977, stabschef för militärområde Övre Norrland 1977-1978, chef flygstaben 1979-80, chef för Första flygeskadern 1980-1983.

 

 

Student 43: Erik Nygren, Kristianstad

När det är för grått sticker jag upp och tittar på solen

 

Av OLA SOLLERMAN

 

Erik Nygren, student 1943, tog chansen, att söka till flyget fast han inte ens varit i närheten av ett flygplan tidigare. I dag är han fyrstjärnig överste och flyginspektör inom milo syd.

 

Det har sagts att han är omilitärisk och att han är pacifist! Hur man nu kan säga så om Erik Nygren, Visbygrabben som blev fyrstjärnig överste och flyginspektör vid södra milo-staben i Kristianstad.

Jo, man menar inget illa med det. Med omilitärisk menar man bara att han är trevlig och lättsam och inte alls typen stram militär. Och om pacifisten Nygren säger han själv:

− Vi militärer är faktiskt pacifister – men pessimistiska pacifister.

Att Erik Nygren blev militär och flygare var dock något av en tillfällighet. Det var kriget som spelade in när han efter studentexamen hemma i Visby 1943 hade att välja jobb.

 

Lantmätaren

Nej, det var knappast för någon brinnande längtan att gå ut och försvara sitt fosterland han valde det militära. Det medger han själv:

− Vad jag ville ha var ett utejobb, ett fritt yrke. Tänkte mycket på att bli jägmästare eller lantmätare. Annars var alternativen att bli lärare eller officer på I 18. Det hade jag ingen lust till. – Men det var inte lätt att studera vidare. De flesta fick efter studentexamen ligga inne i det militära ett par tre år. Och just då såg man inget slut på kriget. – Det gällde alltså att utnyttja de här åren i det militära på ett vettigt vis. Jag tänkte på flottan eller flyget. Jag valde flyget ur ekonomisk aspekt. Det innebar ju framtidsutsikter, de kunskaper man fick under flyget kunde man sen ha nytta av i det civila.

 

Krasst? Javisst!

− Visst var det ett krasst sätt att välja. Mitt val var definitivt inte känslomässigt. Men framtiden kom att visa att Erik Nygren gjorde ett gott val. Här fick han möjligheter att utveckla sina ambitioner och starka vilja att uträtta något, egenskaper som redan hans klasskompisar hemma i Visby noterat.

− Och dessutom, säger han, har det varit ett skojigt liv. Inte minst därför att det är så roligt att flyga.

  Annars var det här med att bli flygare en ren chanstagning av Erik Nygren. När han sökte till Ljungbyhed hade han inte suttit i ett flygplan tidigare.

− Ja, jag hade inte ens varit i närheten av ett flygplan tidigare, erkänner han. Men jag tog en chans.

De övriga som kom till Ljungbyhed hade helt andra erfarenheter. Många hade byggt modellplan sen de var i koltåldern och snackade som om de redan var färdiga flygare. Många hade redan provat på flygning vid flygklubbar i deras hemtrakter.
− Men det jämnade ut sig. Det blev helt andra egenskaper som slutligen fällde utslaget. De som flugit tidigare fick svaret: Vi skall nog kunna lära er flyga i alla fall…

Jodå, Visbygrabben och postiljonsonen som tänkte bli lantmätare tog sin flygareexamen med glans. Han hörde till de tio, tolv procent som klarade sig igenom den hårda gallringen.

 

Smärtsamt

Sen klättrade Erik Nygren snabbt uppåt. Blev så småningom flygchef vid F 15 i Söderhamn överstelöjtnant och sektionschef vid E 2 i Göteborg, överste och chef för F 4 i Östersund och sen fyra år tillbaka flyginspektör inom milo syd.

− Tänk vilken utveckling jag varit med om, säger han. Inte för att jag har haft så mycket tid att tänka tillbaka – men jag kan bara se på hur det var när jag 1944 kom ut på förband för första gången. Då satte man sig i flygplan från första världskriget!

− Men i dag får jag tyvärr uppleva en smärtsam omställningsprocess genom de nedskärningar som sker inom försvaret. Det känns svårt när man har viljan att försöka åstadkomma något…

 

Att flyga själv

För en flygare har det förstås sina problem att hänga med i denna snabba utveckling som skett och sker inom flygets område. Särskilt svårt kan det vara för dem som hamnar i stabs- och specialtjänst. Då brukar det, som Erik Nygren uttrycker det, vara slut på det roliga.
− För att flyga själv, det är verkligen roligt. Tillfredsställelsen i det här jobbet är just att få vara i aktiv flygtjänst.

− Jag tillhör de få som kontinuerligt haft flygjobb även om jag suttit på flygbänken eller haft stabstjänst. Det är inte många som får en sådan chans att hänga med.

Erik Nygren hoppar gärna in i en kärra när han ger sig ut på flyginspektion. Det är ett bra överraskningsmoment, menar han. Han tar också den möjlighet som finns för stabsmilitärer att låna ett plan ur flygvapnet och weekend-flyga. Till Gotland, till exempel.

− Ja, han har till och med prövat på Viggen, tillägger hustru Elsie och verkar inte det minsta orolig över att hennes 50-åring ger sig upp i det blå med en av de allra nyaste krutkärrorna.

 

Mot solen

− Men jag är inte någon slags flygromantiker, påpekar överste Nygren. Fast – visst händer det någon gång att jag sticker upp för att titta på solen. Här i Skåne försvinner solen i november och återvänder först någon gång i februari. Då är det skönt att kunna ta sig upp över diset och molnen och se att solen verkligen finns kvar där ovanför!

− Men visst börjar man bli överårig snart. Fast jag har förstås ett inspirerande jobb på staben. Att föröka få ett flygsystem att fungera, att få ut så mycket som möjligt av det. Att få vässa svärdet när det börjar bli trubbigt med hjälp av övningar, utbildning och dylikt.

Man kunde tro att Erik Nygren inte hinner med andra intressen än flygvapnet. Men han satsar också på sport och idrott. Och inte enbart för att idrotten, som han säger, är en ren livsförsäkring för en flygare.
− Jag idrottade mycket redan hemma i Visby. Av gammal vana tvingar jag fortfarande min kropp att gå ut och röra på sig. Tävlar fortfarande i en del fältidrotter, motionerar och kastar en och annan varpa.

 

Erik Fornsamle

Ett annat intresse är historia. Helt naturligt för en gotlänning i förskingringen. Den som läser historia lär sig uppskatta ännu mer av Gotland när han kommer hem. Man förnyar bekantskapen med Gotland hela tiden.

− Och har man börjat läsa gotländsk historia så utvidgar sig snart intresset till andra områden. När jag till exempel bodde i Östersund och Jämtland, också det en gammal kulturbygd, kallades jag ibland för Erik Fornsamle.

 

Gotland är hemme

 

Att Erik Nygren håller så intim kontakt med Gotland beror förstås mycket på att också fru Elsie är född på Gotland. Hon är dotter till Gösta Löfveberg vid gamla Atterdags-affären i  Visby.

 

När vi i familjen pratar om hemme, med e på slutet, så menar vi Gotland. När vi säger hemma menar vi den plats vi just då bor på.

− Nackdelen med det här jobbet är ju alla flyttningar. Vi har flyttat åtminstone sju gånger och det är minst tre gånger för mycket.

− Man behöver en fast punkt i tillvaron – och för oss har det blivit Gotland. Inte minst för barnen. Så som de tvingats flytta har de aldrig fått chansen att skaffa sig barndomsvänner. När de talar om sina gamla kompisar menar de kamraterna från somrarna på Gotland.

− Vi återvänder till Gotland minst en gång varje år. Och jag är övertygad om att barnen kommer att fortsätta med det också i framtiden. (Källa: 1254)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "tjelvar.se"