Föregående sida

Sixten Emanuel Öström

f. 15/1 1922 i Torslunda, Tierp, Uppsala län, d.15/5 1944 i Nordanå № 3, Alfta, Gävleborgs län ”omkom vid flyghaveri enl. meddl. fr. K. Södermanlands flygflottilj.” ”Den döda kroppen icke anträffad.”

 

Ogift.

  

Sixten var son till skogsarbetaren Rickard Emanuel Öström f. 16/3 1896 i Älvkarleby, Uppsala län, d. 26/5 1972 i Essinge, Stockholms stad. Gift kyrkligt den 5/10 1919 skomakardottern Elsa Katarina Blomster f. 16/4 1898 i Tierp, Uppsala län, d. 16/10 1969 i Essinge, Stockholms stad.

Sixtens syskon:

Anna Lisa f. 12/11 1919 i Söderfors, d. 25/11 1919 i Älvkarleby av ”klenhet från födelsen.”

Sixtens halvsyskon: (Moderns ”oäkta” dotter)

Märta Gunhild f. 10/11 1914 i Tierp, d. 30/3 2004 i Sveg. g. Bäckström.

 

De flyttade den 4/5 1923 till Östanå, Älvkarleby. Fadern byggnadssnickare.

De flyttade den 24/10 1931 till Krångede, Ragunda.  Fadern anläggningsarbetare.

De flyttade den 13/3 1936 till Bodarne, Gustafs. Fadern byggnadssnickare.

Sixten flyttade den 6/9 1938 till Säter? Hyddan 1. Student
De flyttade den ? till Läggesta 5, Bollnäs

De flyttade den 18/9 1942 till Nordanå № 3, Alfta. Sixten kontorist, fadern verkmästare.

   

Värnpliktig flygförare vid F 11 Kungl. Södermanlands flygflottilj. Vpl.-nr: 478 14/42. S16 Caproni Ca 313 RPB/s.

   

Flygplan borta på havet öster om Gotland

Beredskapen kräver sina offer. — Fyra man saknas.

Ett svenskt flygplan med fyra mans besättning, som på söndagseftermiddagen utförde övningsflygning i farvattnen öster om Gotland, har inte återvänt inom beräknad tid, meddelar flygvapnet. Under söndagen bedrivna flygspaningar ha varit resultatlösa. Spaningarna återupptogs i dagningen med fartyg och flygplan.

Besättningen utgjordes av flygspanaren löjtnant Erik Gustav Albin Eriksson, I 4, född 1913 och hemmahörande i Norrköping, värnpliktige flygföraren furir Jens Aarup Reiman, född 1921 och hemma i Halmstad, flygsignalisten korpral P. I. Ringström, från Stockholm, född 1922, samt flygskytten värnpliktige 416-10-42 Bengt Karlsson, som är född och hemmahörande i Eskilstuna. (Gotlands Allehanda 15/5 1944)

    

-----------------------

 

Ännu ett flygplan borta vid Gotland

Tre man från det tidigare försvunna planet ha räddats

STOCKHOLM, 15 maj (TT). Tre av de fyra flygare, som i söndags (14/5 1944) försvunno vid Gotland, ha anträffats av en tysk båt och räddats.

Samtidigt meddelas, att ett av de plan, som deltagit i spaningarna efter den försvunna maskinen, icke återvänt inom rätt tid.

Tyska legationen har meddelat, att ett tyskt fartyg anträffat och bärgat en gummibåt med tre man av besättningen, från det på söndagen öster om Gotland försvunna flygplanet. De räddade flygarna äro löjtnanten E. G. A. Eriksson, vpl. flygföraren J. A. Reiman, samt vpl. B. Karlsson. De befinna sig samtliga väl och komma att genom tyska statens försorg återtransporteras till Sverige.

Några underrättelser om den saknade korpral P. I. Ringström ha icke ingått. Efterspaningarna fortsätta.

Samtidigt med ovanstående meddelar försvarsstaben att ett flygplan, som deltagit i spaningarna efter det försvunna planet, icke återvänt inom beräknad tid. Besättningen utgjordes av löjtnant Sven August Heribert Håkansson, född 1914 och hemmahörande i Nyköping, vpl. flygföraren Sixten Emanuel Öström, född 1922 och hemmahörande i Nordanå, furir Hans Blomström, född 1920 och hemmahörande i Tvetaberg, Södertälje, vice korpral Henry Ragnar Lennart Ekstrand, född 1921 och hemmahörande i Ekan, Värmlands Åtorp.

Spaningarna efter de vid Gotland senast försvunna flygarna samt den ännu inte anträffade flygsignalisten korpral P. I. Ringström från det först förolyckade planet igångsattes i gryningen på tisdagsmorgonen. (16/5 1944) Ännu vid 12-tiden på middagen hade inga fynd rapporterats till flygvapnet. Spaningarna fortsätta. (Gotlänningen 16/5 1944)
 

-----------------------

 

Det försvunna flygplanet sköts ned av tyskarna

Flög in över tyska territorialgränsen, förklaras från tyskt håll

STOCKHOLM, 17 maj (TT). Tyska luftfartsministeriet har med beklagande meddelat, att det svenska flygplan försvann under övningar öster om Gotland i söndags, (14/4 1944) blev nedskjutet innanför den tyska territorialgränsen. Meddelandet bestyrkte att tre man av besättningen räddats och befinna sig på väg hem, medan en man saknas. Först sedan de räddade hemkommit torde de svenska undersökningarna i saken kunna slutföras.

I den svenska kommunikén på tisdagskvällen påpekades att svenska flygvapnets flygplan ha bestämd order att inte överflyga gränsen till främmande territorium. Några uppgifter om det i måndags (12/4 1944) försvunna flygplanet föreligga alltjämt inte. (Gotlands Allehanda 17/5 1944)

  

-----------------------

 

Som en brinnande fackla…

Skytten Bengt Karlsson, en av dem som blevo nedskjutna av ett tyskt jaktplan utanför den baltiska kusten, omtalar för St.-T:s (Stockholms-Tidningen) berlinkorrespondent att det hela gick så snabbt, att de ombordvarande knappast kommo underfund med hur de kommo ur planet. De sågo endast i några ögonblick hur kamraten, signalist P. I. Ringström, som en fackla hoppade ur planet med brinnande kläder. De andra sökte i timtal efter honom men förgäves. (Gotlänningen 24/5 1944)

 

-----------------------

 

Under en av ÖB anbefalld spaningsflygning över internationellt vatten, utmed den baltiska kusten anfölls ett svenskt beväpnat spaningsplan av tyska jaktplan av typen Messerschmitt Bf 109. Det svenska Caproniplanet S16A/3335 (F11-14), ur 1:a divisionen F11, hade startat från Bunge på Gotland på eftermiddagen den 14 maj 1944.. Uppdraget gällde regelmässig avspaning av kusten från Memel (Klaipėda) till Dagerort (Kalana, den västligaste udden på Dagö) och åter mot Fårösund. Besättningen hade order att studera förekomst av fartyg och trafikintensitet till sjöss samt i hamnarna utmed baltiska kusten. Kusten skulle inte anflygas närmare än 5 distansminuter! (9 260 m.)

Besättningen i S16A nr 3335 märkt 11 med koden 14 utgjordes av: värnpliktige flygföraren furir Jens A. Reiman, löjtnant I4 (Livgrenadjärregementet) res. E. G. Albin Eriksson (flygspanare), korpral P. Ingvar E. Ringström (flygsignalist) och värnpliktige K. Bengt Karlsson (flygskytt).

För Reiman var detta en av många rutinmässiga spaningsflygningar över Östersjön. Han hade tidigare genomfört 25 liknande uppdrag varvid han även blivit beskjuten av luftvärn vid 3-4 tillfällen dels i trakten av Memel men även intill Libau. (Liepāja)

Den tysk pilot som ansvarade för nedskjutningen av det svenska flygplanet skrev efter landningen i Libau en rapport som i översättning från tyska lyder:

 

Uppdrag: Anfall mot regelbundet återkommande fientliga flygningar i luftrummet Libau-Windau. (Liepāja-Ventspils) Den 14 maj kl. 18.50 skedde larmstart med typ Bf 109 efter anvisning från jaktledningsofficeren för attack mot ett främmande flygplan. Företaget hade observerats 20 km. söder om Libau med kurs mot nordnordost. Tio minuter efter start såg jag ett flygplan som jag bedömde vara en sovjetisk DB-2. Flyghöjden var omkring 1000 meter. Jag anföll uppifrån och bakifrån. Efter först skottsalvan brann flygplanet med ljusa flammor som kom från flygkroppens undersida. En besättningsman hoppade med fallskärm. Då flygplanet efter beskjutningen svängde ner mot nödlandning på vattnet avbröt jag anfallet. När jag kurvade in mot det fientliga flygplanet såg jag för första gången på kroppssidan en nationalitetsbeteckning med tre gyllene kronor på blå bakgrund och på stjärtfenan stora vita siffror med nummer 14. På vingarnas ovansidor såg jag inga nationalitetsbeteckningar. Min rotekamrat såg samtidigt, som det fientliga planet svängde undan till lägre höjd på 50-100 meters avstånd, hur två kasettliknande föremål slängdes ut från en dörr på flygplanets vänstra sida. (Måtten på föremålen var omkring 80 x 30 x 20 cm). Omkring 15 km. från kusten genomförde planet en nödlandning på vattnet. I anslutning till flygplanet såg jag ytterligare tre besättningsmedlemmar ute på flygplanets vinge, som under några minuter fortfarande befann sig ovan vattenytan. Kl. 19.27 landade jag åter på flygbasen. Väder: molnundersida 1 500 m., moln 7/10, disigt, sikt 10-15 km. Oberfeldwebel Gerhard Frenzel aus Plauen.

 

Rapporten överlämnades för kännedom en tid efter nedskjutningen till svenske flygattachén överstelöjtnant Gärdin i Berlin av tyska myndigheter. Det är intressant att notera att Gerhard Frenzel ingår i en besättning som landar på Bulltofta den 8 maj 1945. Vid senare förhör under interneringen i Sverige kunde den förre jaktpiloten bekräfta uppgifterna han tidigare skriftligt lämnat efter sin nedskjutning av Reimans Caproni.

I den svenska haveriutredningen efter nedskjutningen beskrivs det synnerligen dramatiska händelseförloppet mer ingående. Själva anfallet kom helt oväntat. Besättningen hade inte iakttagit några främmande flygplan innan planet plötsligt träffades av fientlig eld. Samtidigt såg spanaren Albin Eriksson hur spårljus passerade alldeles intill flygkroppen. Troligen träffades korpral Ringström av ett eller flera skott samtidigt som den extra bränsletanken i hans närhet även träffades och det kvarvarande bränslet antändes. Ringström har sedan med brinnande kläder hoppat ut genom dörren intill signalistplatsen. Fallskärmen utvecklades aldrig och signalisten måste ha omkommit

vid nedslaget i vattnet. Övriga tre i besättningen såg aldrig vad som hände med Ringström utan antog att han fortfarande var kvar i flygplanet.

Flyghöjden vid beskjutningen var 900 m. Reiman har omedelbart efter beskjutningen svängt 70° åt höger in mot kusten samtidigt som han dök ner mot vattenytan. På 300-400 meter har han sedan planat ut och i flack vinkel fortsatt ner mot ett par meters höjd över vattnet. Med infällt ställ och landningsklaffar har föraren därefter ansatt nödlandning i medvind och vinkelrätt mot vågorna med en sättningsfart på 120 km/tim. I detta brann hela bakre delen av flygkroppen och vpl. Karlsson har med eldsläckare förgäves sökt bekämpa den kraftiga branden. Vid själva sättningen de tre kvarvarande i besättningen samtliga befunnit sig invid förarplatsen. Takluckorna hade redan tidigare lossats och kastats ut. Vid landningen slungades Karlsson ut ur planet och hamnade en bit från flygplanet. Han kunde utlösa livvästen och flöt med brännskador på främst händerna en bit från flygplanet. Reiman och Eriksson lyckades även få ut linbåten och blåsa upp denna. Efter omkring 5 min. satte man livbåten i sjön och hämtade upp Karlsson som nu drivit iväg ett 50-tal meter från det nu sjunkande flygplanet. Trots att flygplanet genomsöktes av föraren och spanaren innan man lämnat det och vattnet i den närmaste omgivningen avspanades har inget spår efter den försvunne signalisten påträffats.

Efter omkring en timmes paddling har de tre överlevande plockat upp av det tyska fartyget Luise Schröder. Sedan fartygets kapten fått veta att en man saknades har även fartyget sökt i omgivningen ända fram till mörkrets inbrott dock utan resultat.

Det tyska fartyget anlöpte hamnen i Windau vid 23-tiden och den svenska besättningen fördes direkt till den tyske militärkommendanten. Svenskarna behövde enligt gällande internationella regler enbart lämna uppgifter om namn, grad och nationalitet. Under den kommande vistelsen i Tyskland skedde i övrigt ingen vidare utfrågning. Via militärflyg flögs de tre svenskarna till Rīga varifrån en ny flygresa i en Ju 52/3m anträddes via Königsberg till Berlin. Efter byte till tåg gick färden vidare till Warnemünde där svenskarna kunde ta kontakt med den svenske konsuln för att få denne att utverka ett utresetillstånd.

Under en längre tid hade de svenska spaningsflygningarna utmed den baltiska kusten under stigande irritation kunnat följas och registreras av tysk radar. Med anledning av detta fanns en viss ökad beredskap att vid behov kunna sätta in jaktflyg för att bekämpa dessa företag. Att det rörde sig om svenska spaningsflygningar var man knappast medveten om förrän den tyske piloten efter eldgivningen såg de svenska nationalitetsbeteckningarna. Tidigare hade man misstänkt att de återkommande främmande flygplanen varit sovjetiska. Vid senare diplomatiska kontakter mellan Tyskland och Sverige med anledning av nedskjutningen över internationellt vatten hävdades att nedskjutningen skett av misstag men att Sverige fortsättningsvis borde avhålla sig från dylik spaningsflygning eftersom det inte ansågs tjäna det svenska neutralitetsskyddet. Att tyska spaningsflygningar riktade mot Sverige kunde ske obehindrat ansågs från tysk sida motiveras av att Tyskland var krigförande makt!

Den 26 maj kom överste Gärdin, som tjänstgjorde som svensk flygattaché i Berlin, till Warnemünde för att personligen övervaka svenskarnas hemresa. Redan på eftermiddagen kunde de tre svenskarna resa ut med färja till Gedser. Med tåg fortsatte sedan färden till Köpenhamn dit man kom tidigt på morgonen den 27 maj. Här lämnade den tyske följeofficeren de tre vid morgonfärjan till Malmö. Därmed var de tre överlevande tryggt åter hemma i Sverige. Några ytterligare uppgifter om den saknade Ringström har tyvärr inte gått att få.

 

Nedskjutningen den 14 maj 1944 var inte en engångsföreteelse. Dagen efter den 15 maj försvann ytterligare en S16B/3304 (F11-8) i Östersjön sydväst Steinort. Planet befann sig på spaning efter Reimans plan. Flygningen skedde på låg höjd utmed och på behörigt avstånd från den baltiska kusten. Besättningen utgjordes av värnpliktige flygföraren korpral Sixten Öström (flygförare), löjtnant Sven A. H. Håkansson (flygsignalist), furir Hans A. E. Blomström (flygsignalist) och vpl. Henry R. L. Ekstrand (flygskytt).

Inget hade egentligen framkommit som verkligen tydde på att 3304 blev nedskjutet. På förfrågan hos tyska myndigheter förnekade man all kännedom om ännu en nedskjutning. Besättningen antogs ha omkommit när planet havererat i havet. Haveriorsaken kunde inte med säkerhet fastställas men det misstänktes att planet drabbats av motorstörningar i samband med omkoppling av bränsle från reservtank till vingtankar. Caproni hade ett inte helt okomplicerat bränslesystem, som i andra sammanhang ställt till problem.

Enligt Kindbergs omfattande beredskapshistorik, som i sammanfattning publicerades i Flygvapen Nytt, kunde fastställas att även flygplan 3304 blev nedskjutet av tyska Bf 109, baserade i Libau. Det var personal från den tyska jaktstrids- och luftförsvarsledningen, som i krigets slutskede med fartyg flytt över Östersjön till Sverige, och som vid förhör kunde berätta att ännu ett svenskt spaningsplan skjutits ner den 15 maj 1944. (Widfeldt, Bo. In Memoriam) 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig