Föregående sida

Andreas Yrjasson Buskas

f. 24/7 1898 i Gammel svenskby Ukraina d. 21/1 1981 vid Bondarve Guldrupe Gotlands län.

 

Gift 6/12 1928 med Christine Georgine Henriksdotter f. 12/11 1897 i Gammel svenskby Ukraina d. 24/11 1992 vid Klints Lojsta Gotlands län.

Barn:

Nils Ansgard f. 2/2 1930 i Veckholm Uppsala län

Gunnar Erik 18/5 1931 i Guldrupe Gotlands län

Linnea Emma f. 13/9 1932 i Guldrupe Gotlands län

Ingeborg Gertrud Kristina 4/2 1936 i Guldrupe Gotlands län

Sven Olof f. 23/6 1937 i Guldrupe Gotlands län

      

Tjänstgjorde i den ryska armén under Första världskriget. Bland annat vid fronten i Polen 1914. Tjänstgjort som rapportkarl i en infanteridivison mm. Har tillhört både den reguljära ryska armén som vitgardisterna.

 

Liten intervju med svenskbybo i Visby

Bland de många svenskbyborna som befolkar Gotland och det övriga Sverige, är efternamnet Buskas ett av de mest kända. Vi skall emellertid inte gå in på någon släktbeskrivning, utan endast syssla med en av de många i släkten Buskas. Man finner honom i sitt dagliga knog ute på Norra kyrkogården, och han heter Yrjö Buskas. Han är född år 1889 och är alltså 64 år gammal. Det är synd att påstå att han är någon vän av det myckna pratet och de stora åthävorna, ty någon mera tystlåten och vänlig man får man leta efter. Och just därför har man lite svårt att tro att bakom den småväxte mannens filosofiska lugn döljer sig en människa som har ett synnerligen äventyrligt liv bakom sig. Äventyraren är emellertid långt ifrån alltid angenäma, den saken kommer man underfund med efter en liten pratstund med honom. Yrjö Buskas föddes som sagt 1889 i Ukraina vid Svarta havet. I Svenskbybornas egen stad Gammalsvenskby, framlevde Yrjö Buskas sina ungdomsår. Gammalsvenskby ligger vid Dnjeprs strand norr om staden Berislav och ungefär hundra kilometer från den plats där floden utmynnar i Svarta havet. Buskas kunde berätta om de omfattande majsodlingarna och vingårdarna, som före första världskriget kunde ge upp till 50.000 liter vin per år. Relativt lugnt och stilla gick livet sin dagliga gång för den unge Yrjö. Och föga anade han väl också vad framtiden hade i beredskap åt honom.

Redan 1914 fick han en försmak av kommande bistra tider, fyllda av sorger och besvikelser över årtal av arbete som i ett enda svep nu blev omstörtat. Det var det stora världskriget 1914 som blev en början till allt elände för svenskbyborna. Yrjö Buskas var 25 år gammal den gången när han tillsammans med alla andra män mellan 20-50 år inkallades till krigstjänst vid fronten. Hemma blev endast kvinnor och barn jämte åldringar som nu fick sköta allt lantbruk. Och det var åtskilliga som den gången stupade, antingen för en välriktad kula från fienden, eller också på grund av sjukdomar som härjade fruktansvärt på krigsskådeplatsen.

 

Skadad i kriget.

- Vi låg en gång vid Karpaterna. Det var på vintern och kylan höll sig omkring 30-35 grader. Utrustningen var mycket bristfällig och vi led fruktansvärt av kylan i de usla paltorna. Den väldiga mängd med snö som ständigt vräkte ner gjorde också sitt till att vi fick fara till. Köldskador hörde också till dagordningen för oss, det var heller inget annat att vänta. Vid ett tillfälle minns jag att vi hade haft det ganska lugnt vid det frontavsnitt jag befann mig. Endast smärre kanonader hördes i fjärran. Men så, ett tu tre, dunsade en tysk handgranat ner i den snögrop jag låg. Där låg den och fräste som en katt och sekunderna rann i väg med fruktansvärd fart. Jag hann inte heller uträtta så värst mycket. Pang! så kreverade granaten och flög åt alla håll i miljoner skärvor. Jag kände en skärande smärta över högra ögat och vänstra benet. Nästa gång jag vaknade var på ett fältsjukhus. Granatsplitter i huvudet och i benet.

Och Buskas visar mig djupa ärr efter sina skador. Ärren väcker dystra minnen till liv, och någon tapperhetsmedalj var det ingen som begåvades med. Som tack för svenskbybornas uppoffringar under kriget satt de ”röda” in en fruktansvärd offensiv mot Gammalsvenskby, under sina strider med ”de vita”. Ryssarna for fram som onda andar under 1919-1920. De plundrade, skövlade, brände, misshandlade, och mördade. De lade beslag på all svenskbybornas boskap, ”Vi fick visserligen kvitto på kreaturens ”utlämnande”, men dessa kvitton tog ryssarna sedan utan vidare tillbaka igen.

År 1929 fanns omkring 950 invånare i Gammalsvenskby och cirka 850 personer av dessa lämnade den 22 juli 1929 sin koloni. Ett 20-tal svenskar och ungefär dubbelt så många ryssar stannade kvar i Gammalsvenskby.

Det utspelades tragiska, och

 

Tårdränkta scener

vid de andras avresa från byn. De tiggde på sina bara knän att få följa med svenskbyborna till Sverige. De talade ju samma språk och de hade vuxit upp tillsammans. Men återigen visade ryssarna på sin sadistiska grymhet i det att de blankt vägrade utresetillstånd under motiveringen: ”Ni är ju ryssar och ni är ju alltså i ert fädernesland”.

Vad nu slutligen vår vän Yrjö Buskas beträffar, började han om på nytt här i Sverige. Och sedan ett tiotal år äger han en fastighet vid Björkvägen på öster, och har i alla år trivits med en fri tillvaro i ett fritt land.

Nils Fagerlund. (Källa: 1369)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "tjelvar.se"