Föregående sida

Maria Elisabeth Lind

f. 26/5 1881 i Lilla Vellarve Roma Gotlands län d. 19/6 1968 i Lidingö Stockholms län.

 

Dotter till husbonden Carl Oscar Lind f. 12/9 1817 i Roma Gotlands län d. 25/4 1888 i Roma Gotlands län.

Gift 1:a 1842 med Lovisa Charlotta Jacobsdotter 18/5 1808 i Roma Gotlands län d. 30/1 1868 i Roma Gotlands län av bröstinflammation.

Gift 2:a 25/10 1877 med Anna Christina Jonsson f. 17/12 1852 i Stenbrohult Kronobergs län d. 1/3 1880 i Roma Gotlands län av blodinflammation.

Gift 3:e 30/4 1881 med Maria Jonsson f. 29/5 1858 i Stenbrohult Kronobergs län d. 23/1 1935 i Engelbrekt Stockholm stad.

Barn:

Maria Margaretha Charlotta f. 2/9 1835 i Dalhem (Styvmoderns barn i tidigare äktenskap)

Jacob Carl Petter f. 13/4 1837 i Roma (Styvmoderns barn i tidigare äktenskap)

Oscar Wilhelm f. 12/8 1844 i Roma (Elisabeths halvsyskon)

Carolina f. 8/2 1846 i Roma d. 10/2 1846 i Roma (Elisabeths halvsyskon)

Fredrica Lovisa Wilhelmina f. 18/3 1847 i Roma d. 1/5 1851 i Roma (Elisabeths halvsyskon)

Hulda Amalia f. 6/6 1855 i Roma (Elisabeths halvsyskon)

Marta f. 7/2 1880 i Roma d. 14/2 1880 i Roma.

Märtha f. 28/3 1887 i Roma d. 3/1 1937 i Kalmar. g. Lundin.

 

De flyttade den 9/11 1889 till Sankt Hansroten 3:14, Visby s.f.

 

Modern omgift 1/6 1889 med slaktaren, hemmansägaren Carl Bernhard Myhrström f. 30/3 1846 i Roma, Gotlands län, d. 12/2 1923 i Visby s.f. Gotlands län.

Elisabeths halvsyskon:

Josef Bernhard Emanuel f. 1/2 1890 i Visby d. 20/1 1975 i Täby. Myhrström.

Signe Vilhelmina f. 4/7 1897 i Visby d. 18/1 1988 i Borås Gustav Adolf. g. Axelsson.

Elisabeths styvsyskon: (Styvfaderns barn i hans 1:a äktenskap)

Emil Gunnar Karl f. 11/4 1881 i Visby d. 16/4 1901 i Visby av lungsot och njurlidande.

 

Elisabeth flyttade den 29/10 1908 till Kungstensgatan 50, Gustav Vasa. Sjuksköterska.

Hon flyttade den 3/1 1910 till Sibyllegatan 46-48, Hedvig Eleonora. Sjuksköterska.

Hon flyttade den 14/12 1916 till Boo, Lidingö. Sjuksköterska.

Hon flyttade den 3/8 1917 till Döbelnsgatan 18, Johannes. Sjuksköterska.

--------------------------------

Maria Elisabeth var ogift.

   

Sjuksköterska som tjänstgjorde i bl a Österrike under Första världskriget

 

 

Under första världskriget fortsatte svenska Röda Korset att skicka ”ambulanser” till bl.a. Polen och Österrike. 1915 åkte den så kallade Wienambulansen iväg och en av sjuksköterskorna som åkte med på expeditionen var Elisabet Lind. Hon hade växt upp i en lantbrukarfamilj i Roma på Gotland och utbildade sig till sjuksköterska vid Sabbatsbergs sjuksköterskeskola i Stockholm. Hon skaffade sig efter utbildningen erfarenhet som sjuksköterska i privat tjänst. Senare arbetade hon som fabrikssköterska (nutida företagshälsovård) vid L M Ericsson.

 

Elisabet arbetade på reservlasarettet ”Reservespital nr 15” i Wien under knappt ett år mellan 1915-1916. Hon reste även runt till flera sjukhus i Österrike och i och utanför Berlin. 

Wien led brist på sjukvårdsplatser under kriget. Flera platser tillkom successivt. Vid krigsutbrottet fanns 8000 sängar, i november 1915 fanns 40 000. Förutom de sjukhus som stod till buds etablerades också s.k. reservlasarett. 1915 fanns 56 reservlasarett i Wien.

Alla disponibla byggnader togs i anspråk, skolor, slott, fabriker, gymnastiksalar. Många av de provisoriska lokalerna saknade rinnande vatten, avlopp eller elektriskt ljus. Det var inte bara ont om sjukvårdsplatser, det saknades också utbildade sjuksköterskor i landet och yrket hade inte hög status.

Sjuksköterskor och läkare från andra länder, däribland Sverige, reste ned till Wien för att hjälpa till i vården av krigets offer. Den svenska Röda Korsexpeditionen var inrymt i ett skolhus.

 

”Vid ankomsten mottas soldaterna, först till badafdelningen, här aflämnas deras kläder (som alltid undgå desinfektion) och själva blifva de, så vidt det låter göra, badade och rakade, hvarefter de föras till jourhafvande läkaren för nödig behandling, förbandsväxling o.s.v.. Först härefter taga afdelningssystrarna hand om dem, och man förstår, att det för dessa är en stor tillfredställelse att se de stackars patienterna hvila i sina goda sänger efter allt, hvad dessa stackars människor haft att utstå sista tiden och i synnerhet, sedan de blifvit sårade.”

  

I flera brev hem beskriver hon situationen: "Det ambulerande sjukhuset består av fyra våningar där svenskarna förfogar över tre, medan den översta är en österrikisk avdelning. Förutom sjuksalar finns två operationssalar, ett röntgenrum, en kyrksal och ett rum för den katolska prästen. Tillströmningen av skadade soldater är till en början mindre än väntad p.g.a. de långa transporterna. De flesta kommer från Karpaterna och sägs vara ”mycket eländiga och medtagna vid ankomsten till sjukhuset.”

  

Till en början är sammanhållningen mellan personalen god. Det enda dåliga är kosten som är bristfällig till en början. Den första dagen består lunchen av en kopp kaffe och ett stycke grovt rågbröd, middagsmålet av ”någon konstig kötträtt” för att avslutas med kvällsmålet som enbart bestod av kokt ris. Sjuksköterskorna fick krigsranson av bröd på 280 gr per dag. Maten förbättras så småningom genom bland annat bidrag från den svenska konsuln som t.o.m. sänder en sockerkaka till kaffet.

  

Elisabet beskriver den stora tillfredställelsen i att få göra nytta och på det fina och tacksamma bemötandet från patienterna. ”Det värmer när man ser den glädje som strålar ut från dessa soldater vid den minsta hjälp”.

Patienter och personal kan ofta inte kommunicera med varandra verbalt då de talar skilda språk. Hon skildrar också hur rädda många av patienterna är för sprutor då de inte kan ”behärska sig” sig utan börjar skrika rakt ut när personalen närmar sig med smärtstillande sprutor. Ganska snart förbyts den goda stämningen bland personalen ”beroende på trötthet men nog mest på skilda uppfattningar av sjuksköterskekallet”.

 

Elisabet funderar på att resa vidare och göra nytta någon annanstans men då hennes reskamrat och vän som är föreståndare för sjuksköterskorna stannar, väljer hon att göra detsamma. Stämningen förbättras, midsommar och jul firas på sjukhuset. Hon beskriver hur hon får möjlighet att arbeta mycket självständigt då läkarna ofta är för upptagna då de alltmer börjar få de lite svårare fallen med komplicerade ben, lung-och huvudskador på sjukhuset.

Ibland är hon så trött att hon inte orkar skriva några långa brev men ”arbetet är knogigt men ack så roligt det är”. Mycket tack vare patienterna ”Du kan inte ana hur rara alla gubbarna äro. Gubbar kan man säga ty nog ha kriget satt sin stämpel på deras ansikten.” Hon stiger upp kl. 5 och arbetar till 8-9 på kvällen då transporterna med nya sårade ofta kommer kvällstid.

  

Mot slutet av vistelsen, i februari 1916, uttrycker hon sin stora tacksamhet över att ha fått detta år i Wien som ”man som sjuksköterska ej skulle vilja ha ogjort, trots att man […] kanske skulle kunnat uträttta en stor del mera arbete men det är ju att finna sig i som det är”.  

 

Utbildad vårdpersonal, och sjukvården i sig, var i början på förra seklet bristfällig. I Österrike, liksom i många andra katolska länder, arbetade ofta klostersystrar utan större medicinsk kunskap på sjukhusen. ”Begreppet hygien ingår för öfrigt ej i deras uppfattning, hvilket tillräckligt bevisas af att de vid uträttandet af allt arbete bland de sjuka äro klädda i långa, tjocka ylleklädningar med långa vida ärmar. Den stränga religiositeten ställer äfven på dem sina kraf framför de sjukas, så att för handen varande arbete ofta måste afbrytas af bön- eller biktstunder eller besök i mässan.” (Ur: ”En blick på nuvarande sjukvårdsförhållanden i Österrike och Tyskland” föredrag hållet av Elisabet Lind)

 

”Med ett par exempel skulle jag äfven vilja presentera några af de så kallade fristående sjuksköterskorna, d.v.s. de icke organiserade, som voro anställda på den österrikiska afdelningen vid det sjukhus, där jag arbetade i Wien. Oftast när man hade något ärende till deras afdelning, fann man dem cigarettrökande eller drickande vin eller öl tillsammans med patienter, ofta i sköterskerummet och därtill sysselsatta med kortspel. /…/ Det förekommer äfven ganska ofta att denna kategori af sjuksköterskor äro gifta, med man och flere barn bosatta utom sjukhuset. Detta ingår därnere så i den allmänna uppfattningen af en sjuksköterskas tillvaro, att det på det högsta förvånade många, då de fingo höra, att vi svenska systrar ej voro gifta, och att det endast i sällsynta undantagsfall förekom hos oss, att man som gift fortsatte i sjukvård.” (Ur: ”En blick på nuvarande sjukvårdsförhållanden i Österrike och Tyskland” föredrag hållet av Elisabet Lind)

 

En tysk sjuksköterska som skriver i Svensk Sjukskötersketidning nämner dock att hjälpinsatserna från hjälpsystrarna, som många gånger var arbetslösa arbetarkvinnor och flyktingar, kunde förbättras om de blev satta på specialuppdrag som de hade tränats för. Sensationslystnaden som varit starka drivkrafter kunde då omvandlas till yrkesstolthet. En sjuksköterska med 20-40 kvalificerade hjälpsystrar beräknades då kunna ta hand om 250 till 500 sjuka. (Källa: TAM-arkivet: Elisabeth Linds personarkiv)

 

Elisabet Lind (i mitten längst bak) på Reservlasarettet i Wien

 

"Weinachtsstimmung" på Reservespital nr 15. Elisabet andra från höger

 

Sjuksköterskor och hjälpsystrar under arbete

 

Personalen från Sverige med 12 systrar och fyra läkare

 

Syster Elisabeth Lind i mitten

 

Sjukhussal från Reservespital nr 15

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "tjelvar.se"