Stockholms-Tidningens korrespondent i Helsingfors, Allan Beer, har bland de ryska krigsfångarna i Finland träffat på en svenskbybo, som bott på Gotland.

Han kom med de första svenskbyborna men längtade tillbaka till Gammal-Svenskby och den svarta, bördiga jorden. Tillbaka kom han också, men så bröt kriget ut och han tvingades in i armén för att slåss mot Finland.

—Jag försäkrar, att det ville jag inte alls, berättar han. Men vad skulle jag göra? Om jag vägrat, hade jag blivit skjuten. Jag kom mycket snart till de främsta linjerna och hade inte varit där många dagar, förrän jag blev tillfångatagen. Ryssarna hade spritt ut den värsta propaganda man kan tänka sig om finnarnas sätt att behandla fångar, men jag som varit i Sverige kunde omöjligt tro, att nordborna skulle behandla oss illa, och det gjorde de inte heller. Jag har det bra här, även om jag tusen gånger hellre skulle vilja vara i Sverige och bittert ångrar, att jag reste från Gotland. Jag har fått skriva brev till några vänner på Gotland. Man har behandlat mig väl här och när kriget blir slut och vi fria då hoppas jag, att man skickar mig till Sverige, för aldrig i världen vill jag till Ryssland igen.

Tilläggas bör att det var genom sina brev till Gotland, vilka härifrån rapporterades till hr Beer, som denne erhöll uppslaget till intervjun och även lyckades leta reda på den fångne svenskbybon i de finska fånglägren. (Gotlands Allehanda 24/1 1940)  (Avskrift "Micke")

Han kom som krigsbarn till Visby 1919 och blev elev i läroverket. 1929 reste han hem till Österrike igen. Där blev han tio år senare anhållen av Hitlers polis. Tyskarna sände ut honom i kriget. Han fick sumpfeber i Ryssland och satt i fångläger i England. Så småningom blev han välbeställd kassör i Wien. Nu har han besökt Visby och hälsat på gamla vänner.

Det handlar om Penningbonden. Eller mera officiellt Pfenningbauer, 62 år, Wien.

Han talar felfri gotländska.

-Tycker folk att jag har en främmande brytning på min svenska, så säger jag att det beror på gotländskan. Rudolf Pfenningbauer är gäst hos klasskamraten och vännen C. A. Jacobsson, postmästare i Visby. Han bor i samma kvarter som när han var liten, nu på Nicolaigatan, då i gamla borgmästargården på Tranhusgatan.

Rudolf Pfenningbauer var 13 år när han kom som krigsbarn till borgmästareparet Hjalmar och Matilda Torpadie. Han bodde i Visby i tio år, och gick i läroverket, men hoppade av i andra ring och började på drätselkammaren. En tid praktiserade han också på byggnadskontoret. Men 1929 for han tillbaka till Österrike och började arbeta på ett försäkringsbolag. På fritiden var han aktiv inom scoutrörelsen. Så kom kriget.

Hitler var emot scouting och Rudolf Pfenningbauer greps av polisen eftersom han var scoutledare. 1939 uttogs han till soldat och kom till intendenturen i Frankrike. Så småningom sändes han till Ryssland.

-Det vidrigaste var sjukdomarna jag fick, säger han. Sumpfeber, gallsjuka, förfrusna fötter.

Efter Ryssland kom han till ett fångläger i England.

-Där fick vi skicka ett kort till våra anhöriga med meddelande om att vi var i livet. Då hade de inte hört av oss på ett år.

Efter kriget återvände Rudolf Pfenningbauer till Wien. Han arbetade som huvudkassör på ett försäkringsbolag och pensionerades för en tid sedan.

-Nu gör jag det som jag inte hunnit med förr. Lyssnar på musik, reser, besöker mina vänner. Och framför allt en sak, säger Rudolf Pfenningbauer. Jag lär mig leva som pensionär. Det ger fullt upp…  (Gotlands Allehanda 29/7 1968)

(Avskrift "Micke")