Föregående sida

Estnisk krigshistoria 1940 - 1981

Av Mickael Lundgren

Sovjetiska soldater överskrider gränsen till Estland 1939

Efter den sovjetiska ockupationen av Estland sommaren 1940 så ökade antalet estniska flyktingar som sökte sig till Finland. Våren 1941 hade 70 ester visat finnarna sitt intresse för att vara med och befria Estland. Av dessa skapade finnarna spaningsenheten Erna, vilken i händelse av krig skulle sändas till Estland.

De tidigaste uppgifterna om män som gömde sig i de estniska skogarna, skogsbröder som de kom att kallas, dateras till sommaren 1940. De skulle skydda landet från förödelse och återupprätta den självständiga estniska republiken. Efter junideportationerna 1941 ökade antalet dramatiskt. Antalet skogsbröder under kriget uppskattas till omkring 12 000. Skogsbröderna saknade dock till en början vapen, därför kunde de inte deltaga i strid. Vapen erhöll de då de sedan gjorde räder mot utrotningsbataljonerna.

Esterna trodde att ett kommande krig mellan Sovjetunionen och Tyskland skulle gagna Estland för en eventuell befrielse från det Sovjetiska oket. I samband med operation Barbarossa, som tog sin början söndagen den 22/6 1941, så erövrade Tyskland de baltiska staterna från Sovjetunionen som erhållit dessa i en hemlig klausul i Molotov-Ribbentroppakten. Detta hälsades till en början med glädje då man trodde att tyskarna skulle hjälpa dem att få tillbaka sin självständighet, så visade sig dock inte vara fallet.

 

I juni 1941 reste sig esterna mot den sovjetiska ockupationsmakten. Skogsbröderna tog kontrollen i många områden och återinförde där estnisk lag. Hårda strider rasade mellan skogsbröderna och Röda arméns utrotningsbataljoner (Иcтребительный бaтaльoн) som NKVD hade grundat. Större strider ägde rum i Liivamäed vid Kilingi-Nõmme, Pärnumaa och också vid Häädemeeste, Põltsamaa, Laiuse, Rapla och vid Emajõgifloden. Den 10/7 befriade esterna södra delen av staden Tartu från Röda armén och höll den till de tyska styrkornas ankomst två veckor senare.

 

Den 7/7 1941 korsade tyska trupper gränsen till det av Sovjetunionen ockuperade Estland. Ryssarna märkte till en början dock inte detta på grund av de hårda striderna de förde mot skogsbröderna. Estland utgjorde inte huvudmålet för tyskarna så de sände till att börja bara mindre styrkor dit. Trots detta avancerade de fort. De erövrade Pärnu i ett överraskningsanfall och nådde fram till Märjamaa. Röda armén lyckades dock repa sig och tryckte med överlägsna styrkor tillbaka tyskarna och Skogsbröderna som hade gjort gemensam sak med tyskarna.  Vid slaget vid Audru den 19/7 misslyckades ryssarna med att återerövra Pärnu. I mitten av juli stabiliserades fronten längs linjen Pärnufloden - Põltsamaa – Emajõgifloden. Detta gjorde att Röda armén kunde koncentrera sig på de orter i norra Estland som skogsbröderna hade befriat, ryssarna lyckades med att driva ut dem i skogen igen. Hundratals skogsbröder samlades runt spaningsenheten Erna som hade anlänt från Finland. I slutet av juli samlade Röda armén enheter som övervakade området bakom fronten i länen Harjumaa och Järvamaa till en stor operation som hade till uppgift att eliminera Ernaförbandet. I samband med detta mördades civila i Albu-Kautla-området, i samma område brändes också jordbruk ner till grunden.

Estniska skogsbröder 1941

Detta till trots lyckades Erna att ta sig ur omringningen tillsammans med hundratals flyktingar.  Då tyskarna senare sände större förband till Estland så anföll de den 21/7 1941, tillsammans med estniska frivilliga, Põltsamaa. Den 7/8 nådde tyskarna fram till Kunda vid Finska viken och delade på så vis det sovjetockuperade Estland i två delar. Narva föll den 18/8 till tyskarna, därefter vände de sig mot Tallinn, där den sovjetiska östersjöflottan hade sin bas. Tre estniska förband deltog i den operationen, kapten Talpaks Tartumaa partisanbataljon, major Hans Hirvelaans bataljon och en frivilligbataljon som hade bildats runt Ernagruppen. Den 28/8 intog de staden och me den ett stort antal fångar och utrustning. Den estniska trikoloren hissades på Långe Hermann, bara för att dagen därefter ersättas av den tyska flaggan.  Den sovjetiska flottan flydde till Kronstadt och led svåra förluster. Därefter ägnade de sig åt att slå ner enskilda ryska motståndsgrupper i västra Estland. Därmed var det estniska fastlandet erövrat, motståndet på öarna fortsatte dock. Den 14/9 landade de tysk/estniska trupperna på ön Moon (Muhu) utanför Ösel dit de också omedelbart fortsatte till. Den 5/10 upphörde det ryska motståndet på Ösel på Sõrvehalvön. Den 21/10 föll Dagö i tyska händer. Generalmajor Alexis i det ryska kustförsvaret befordrades till generallöjtnant då han slagit tillbaka tyska landstigningsförsök. Det tyska intagandet av Dagö ledde i sin tur att ryssarnas ställning i Hangö blev mer eller mindre ohållbar då de försörjdes med livsmedel och ammunition därifrån. Den 2/12 intog tyskarna ön Odensholm (Osmussaar) som var ryssarnas sista fäste i Estland. Odensholm var till andra världskriget bebott av estlandssvenskar, enligt legenden ligger Oden begravd där. Under sommarkriget 1941 hade skogsbröderna deltagit i 426 större och mindre drabbningar och förlorat 561 män. Skogsbröderna fortsatte att bekämpa ryssarna även efter krigsslutet. 1945-1946 var de ibland så starka att de lyckades ta makten i byar och mindre städer. De anföll ofta på sovjetiska helg- och ”valdagar.” De dödade 900 sovjetsoldater, medan de själva förlorade 8468 man. De flesta var män, men det fanns även kvinnor i deras led, liksom tyskar och ryssar. 1946 organiserades dessa av den förre officeren i estniska armén Endel Redlich i Den Väpnade Kampens Förbund (VKF), ett av målen var att återupprätta förbindelserna med den nationella motståndscentralen i väst. Spaningsgrupper sändes från väst till Estland, även från Sverige, men dessa togs för det mesta tillfånga, eller dödades av ryssarna. Detta berodde till stor del på information som den brittiske dubbelspionen Kim Philby vidarebefordrat till Sovjet. Skogsbröderna var dock så starka att Sovjet var tvunget att ha stora militärstyrkor förlagda i Estland. Ryssarna lyckades till slut med att knäcka skogsbröderna med att bland annat sända ut falska skogsbröder som kollaborerade med ryssarna. 1947 lyckades den sovjetiska säkerhetstjänsten få tag i ett par svårt skadade medlemmar i VKF:s centralstyrelse, vilka efter tortyr avslöjade information som gjorde att de sovjetiska styrkorna i början av 1948 kunde anfalla VKF-bunkrar över hela landet, denna operation knäckte nästan motståndsrörelsen. Den slutgiltiga knäcken kom då de fria estniska bönderna kollektiviserades. Den 25-26 mars 1949 deporterades över 20 000 ester till Sibirien. De sista slagen mellan skogsbröder och säkerhetsstyrkor hölls åren 1955-1956, de sista mer kända skogsbröderna arresterades 1957. Alla gav dock inte upp. Ett tiotal skogsbröder beslöt att fortsätta kampen till döden. Under 1960-talet lyckades den sovjetiska säkerhetstjänsten efter lång tid tillfångata ett antal skogsbröder, bland andra bröderna Mõttus. Sommaren 1974 omringades byn Poka där en äldre man gömde sig. Skogsbrodern Kalev Arro kämpade till sista patronen och dog i eldgivningen. 1978 försökte två KGB-officerare arrestera Võrumaa-skogsbroden August Sabbe, som dränkte sig i Võhandu å då han insåg det hopplösa läget. Den tidigare VKF-medlemmen J. Lindemann påstås ha dött en naturlig död i de estniska skogarna 1981, bara tio år innan Estland åter blev en fri och självständig nation.

(Källor:  Laar, Mart. Det glömda kriget i Estland 1944-1956. Grenader, inget utgivningsår. Laar, Mart The Estonian soldier in World War II. Grenader, Tallinn 2009)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Mickael Lundgren.

                            
Kontakta sidansvarig