Nödlandare på Gotland 1939 - 1943

1939-09-13 Visborgsslätt

Rogalski Wigura Drzewiecki RWD 13  /  SP-BML

Detta var det första utländska flygplan som landade på svensk mark efter krigsutbrottet. Flygplanet var ett sportflygplan "Rogalski Wigura Drzewiecki RWD 13 (SP-BML)". Ombord fanns två personer som flydde från Gdynia undan tyskarna.

De landade på Visborgs slätt den 13 september1939. Flygplanet kom sedan att användas som målflygplan inom försvaret med påmålade kronmärken, planet registrerade sedan civilt SE-AOF. (Källa: Roman Wroblewski)

-----------------

Piloten var den polske löjtnanten Edmund Jereczek vid Pluton Lacznikowy från Dowodztwo Ladowej Obrony Wybrzeza (Kustförsvaret) som var förlagt vid Kepa Oksywska nära Gdynia. Jereczek och var född den 27 oktober 1904. Han avled den 26 augusti 1984 i Birmingham England. Edmund tog sig vidare till England där han kriget ut flög för RAF. Efter kriget arbetade han som flyginstruktör.

Med i flyget var reservlöjtnanten vid den Polska Flottan (Sjöbataljon) i Gdynia, Jan Tadeusz Nowacki född den 20 januari 1902. Han var bosatt i Warszawa på Wilanowska 22 och var innan kriget jurist. Vid ankomsten till Visborgsslätt omhändertogs han och överfördes till interneringslägret vid Främby dit han anlände den 26 juli 1940. Där var han fram till den 14 april 1944 då han hemsändes. Återvände dock till Sverige och blev svensk medborgare den 22 september 1950. Gift den 13 oktober 1945 med Elvy Gabriella Eroksson-Nowacki. Född den 5 februari 1905 i Lidingö församling. Jan Tadeusz avled den 12/4 1976 i Nacka församling, Rävstigen 6.

-----------

Polskt sportflygplan till Gotland. Landade i går på Visborgs slätt. - Två man ombord.

Igår eftermiddag uppenbarade sig en flygmaskin över staden men väckte inte något vidare uppseende, då man ju sedan länge varit van vid att se den Palmska maskinen singla omkring i trakten. Luftbevakningen hade emellertid ögonen med sig och rapporterade omedelbart planet, som kom direkt utifrån havet och efter en stunds sökande satte kurs på Visborgs slätt, där de landade.

Det befanns vara ett polskt sportflygplan med regementesenlig nationalitetsbeteckning. Ombord befunna (sic) sig en civil förare och som passagerare och navigatör en polsk reservlöjtnant, ikädd uniform. De militära myndighterna ingrepo givetvis genast och togo hand om de båda flygarna, som underkastades förhör, varjämte maskinen visiterades. I intetdera fallet framkom något som helst misstänkt.

De båda polackerna, som omhändertogs av advokat G. Kjällman i dennes egenskap av chef för krigspolisen och som infördes för förvaring till polisvakten i Visby, uppgåvo sig vara civile piloten Edmund Jereczek, född 1904, och löjtnanten Jan-Todenz Nowacki, född 1902.

Flygarna berättade, att de haft för avsikt att rädda planet från Gdynia, varför de gett sig av därifrån och lyckats komma till havs. Deras mening hade varit att sätta kurs på södra Sverige, följa svenska kusten ett stycke norr över och sedan sticka tvärs över Östersjön till Riga samt därifrån bege sig in i Polen. Genom den stora omvägen hoppades man kunna klara sig undan den tyska flyget och flottan. Den medförda kompassen var emellertid dålig, vid starten från Gdynia var det också "lågt i taket", och ute till havs förlorade flygarna orienteringen. De fingo så syn på Gotland, som enligt vad de själva förklara, de icke visste vad det var, då bensinen började tryta måste de sätta in över land och hittade då Visborgs slätt, där de gingo ned.

Den ene av männen hade legitimationshandlingar med sig och kamraten hade också ett slags pass. Planet var ett sportflygplan utan någon som helst militär utrustning.

De militära myndigheterna här ha vidtagit de åtgärder, som åligger dem och såväl flygarna som maskinen kvarhållas i avvaktan på beslut från vederbörande i Stockholm.

På särskild fråga framhålles, att luftvärn ju icke kan ligga överallt, men i detta fall fungerade luftbevakningen perfekt och rapport om planet ingick omedelbart till de militära myndigheterna så snart luftbevakningen upptäckte maskinen.

Legendbildningen var redan igår afton i full gång och huvudstadspressen har idag en hel del uppgifter om maskinen och flygarna. Enligt en uppgift skulle maskinen förete flera spår efter kulor och granatskärvor - fast man vid visitationen här icke antecknat några sådana. Om den egentliga anledningen till flygfärden vet man naturligtvis ingenting mer än vad flygarna uppgivit - bara det att Gdynia är inneslutet och sålunda ingen trevlig uppehållsort kan ju vara tillräckligt skäl för att vilja komma därifrån.  (Gotlands Allehanda 14/9 1939).

------------------

De polska flygarnas äventyr.

Polisförhör har nu hållits med de båda polackerna, som i ett sportflygplan landade på Visborgs slätt, men något särskilt nytt utöver vad vi tidigare meddelat har därvid icke framkommit. Den civile piloten Edmund Jereczak kommer att avvisas från riket, medan den polske reservlöjtnanten Jan-Todenz Nowacki internerats i Roma tills vidare. Flygplanet kommer att t. v. kvarhållas här. (Gotlands Allehanda 15/9 1939)

------------------

Polske flygaren avvisad ur riket.

Den civile piloten Edmund Jereczak, som bekant förare av det polska flygplan, som ofrivilligt gästade vår ö, skall genom beslut av polischefen härstädes avvisas ur riket och blev i detta syfte i går kväll transporterad till fastlandet för vidare befordran till kriminalavdelningen i Stockholm. Polacken åtföljdes av en polisman.

Medpassageraren i flygplanet, löjtnant Jan-Todenz Nowacki, har som tidigare meddelats internerats i Roma. (Gotlands Allehanda 16/9 1939)

 (Avskrift "M-L" )

1940-04-21 Mästermyr i Sproge och Austerviken i När

He 111-P-1  /  B3+JM och B3+CM

Bombuppdrag mot Norge

Då Tyskland planerade anfallet på Norge - "Weseriibung" - på hösten 1939 framställde det tyska flygvapnet omgående kravet, att Aalborgs flygplats i Danmark borde besättas. Det var förutsättningen om flygstridskrafterna skulle kunna ingripa i Norge, bl.a. med bombflyg för att understödja arméstridskrafterna. Den 20 april förflyttades andra gruppen av 54. Kampfgeschwader (bombflottiljen/lI. KG 54) från Varrelbusch, 35 km sydväst Oldenburg, med sina Heinkel 111 (RE 111) till flygfältet i Aalborg. Redan dagen efter ankomsten till Aalborg, den 21 april, startade vid 15.30-tiden en tre- grupp He 111 med order att bomba järnvägslinjen Steinkjer - Trondheim. Gruppen, som tillhörde 4. divisionen KG 54, leddes av divisionschefen Hauptman (kapten) Michel. Bomblasten var 50- kilosbomber. Efter stigning till 5000 m fann man sig snart flyga över ett heltäckt molnlandskap. Några andra navigeringshjälpmedel än död räkning fanns inte att tillgå. Det var alltså att lita till klocka och kompass. Då man bedömde att man låg över målområdet, fanns ingen möjlighet att i den höglänta terrängen genomföra någon molngenomgång. Molntäcket var lika ogenomträngligt som tidigare. Något bombanfall enligt givna order var inte att tänka på. Det var bara att påbörja återflygningen - trodde man.

Osäker position

Då Heinkelgruppen ansåg sig vara över Skagerrak genomförde den en molngenomgång med låg sjunkhastighet. Osäkerheten om läget var nämligen mycket stor. Enligt de rapporter, som föreligger både från luftvärn och luftbevakningsstationer, befann sig gruppen över Katrineholmsområdet vid molngenomgången. Strax därefter rapporterades den från Norrköpingstrakten av ett luftvärnsförband, som sköt varningseld. Man hade nämligen uppfattat, att det var tyska bombplan. Gruppen gick sydost ut över havet för att undvika fortsatt beskjutning. Sedan norra Öland passerats vände två av flygplanen mot Gotland, medan ledarflygplanet något tidigare försvunnit söderut. Av kustlinjens sträckning i förhållande till havet förstod besättningen, att man låg över den svenska sydostkusten. Var visste man inte. Snart upptäcktes Gotland och bränslet var på upphällningen. Det var kväll och mörkret började falla. Här gällde det att komma ner. Bomblasten avsedd för järnvägslinjen i Trondheimsområdet fälldes i havet i trakten av Karlsöarna. Det var en nödvändighet inför en eventuell nödlandning.

Nödlandning

Gruppchefen fortsatte alltså söderut, medan flygplan nummer två i gruppen med Leutnant (fänrik) Kiefer vid spakarna gjorde en kontrollerad nödlandning (buklandning) i När socken på Gotlands ostkust. Efter ca 15 minuter kom en patrull från ett närbeläget beredskapskompani till platsen. Sedan tyskarna fått klart för sig att man befann sig i Sverige och därmed skulle bli internerade, satte man eld på planet. Det var enligt order, om man inte landade på tyskdominerat område. Aktionen hade förberetts efter landningen med utplacerade brännsatser på vingarna. De fyra besättningsmännen, en officer, två underbefäl och en menig, överlämnade sig och sina personliga vapen till patrullen.

Polisprotokoll

Det tredje flygplanet i gruppen med kodbeteckningen JM och med Leutnant (fänrik) Stute som förare genomförde också en nödlandning utan missöden. Den skedde på Mästermyr i Sproge socken, ca 25 km längre västerut. Här blev emellertid utvecklingen en annan. En beredskapspluton ur 12. kompaniet I 18 var snabbt på plats. De apterade brännsatserna på vingarna sparkades undan och man fick omgående fram eldsläckare och stoppade gräsbränderna runt flygplanet. Efter ett förberedande förhör avfördes också den här besättningen till Visby. Även flygplanet, som var lätt skadat efter buklandningen, transporterades så småningom till Visby, till det lilla flygfältet på Visborgsslätt i anslutning till I 18. Transporten de ca 50 km skedde bitvis på en mycket smal landsväg. Flygplanet togs om hand av 3. basgruppen från F 3 Malmslätt, som var stationerad i Visby. Gruppen beordrades att nöjaktigt vårda den tyska materielen. Ordern var välbetänkt med tanke på vad som hände några veckor senare. Efter förhör transporterades de båda flygplansbesättningarna den 23 april från Visby med jagarna Hugin och Munin till Nynäshamn för vidare transport till interneringslägret på Kronobergs hed. I förhören hade tyskarna uppgivit att man efter uppdrag i Norge var på återväg till Tyskland. Därifrån hade man också startat. Från vilken plats ville man inte uppge. Den ena besättningen talade om spaningsuppdrag. Att man förirrat sig ut över den svenska ostkusten berodde på de felaktiga vinduppgifter, som man erhållit vid starten på eftermiddagen den 21 april, påstod man.

De lyfte från Danmark

Att startplatsen var Aalborg i Danmark, och att det var dit Heinkelgruppen skulle återvända efter bombuppdraget, uppgav ingen av besättningarna. Vinduppgifterna man erhållit vid starten var inte felaktiga, utan snarare ofullständiga. Enligt inhämtade väderleksuppgifter från en del mätstationer, lämnade av SMHI i Norrköping, går det att förklara den felnavigering, som ägde rum. Vid startplatsen hade man en mycket kraftig vind från sydsydost, ca 18 m/sek. Man satt alltså med en upphållning mot ost på kompassen. Efter ca en halv timmes flygning fick man ovetande vinden från väster, varierande 5-7 m/sek. Då man så småningom beräknade läget över målområdet var man i själva verket något nordväst om Östersund. Därifrån påbörjade man återflygningen. Navigeringsberäkningen för den grundade sig naturligtvis på de värden man fått vid starten. När man så trodde att man närmade sig "hemmabasen", genomförde gruppen en molngenomgång. Helt ovetande om den felaktiga navigeringen flög man nu i Katrineholmsområdet, passerade i spridd formering Norrköping, och flög strax ut över havet söder om Västervik. Osäkerheten om var man befann sig var mycket stor. Leutnant Kiefer uppgav också vid förhöret, att han trott att man fått en sydvästlig vind, som drivit flygplanen österut. Några kartor över Sverige medfördes ej heller, varför orienteringen blivit omöjlig, framhöll han. Ledarflygplanet i gruppen, som försvunnit söderut något tidigare, innan de två andra vände mot Gotland, besköts av ett batteri på Tjurkö utanför Karlskrona vid 19-tiden. En halvtimme senare landade det utanför Bornholms kust. Det fördes alltså av divisionschefen. Att det flygplanet kunde nå så mycket längre än de två övriga kan ha sin förklaring i att de båda övriga kretsade både över Norrköpingsområdet och även över södra Gotland. Klockan 1900 hade luftbevakningscentralen i Visby fått meddelande om de två kretsande flygplanen och 19.14 landade det första. Dessutom kan bensinåtgången i flygplan som följer gruppchefen bli högre, då förarna använder gasreglagen flitigare för att hålla sin plats i formeringen. Den här flygningen hade ju också pågått i ca fyra timmar. Dessutom är det okänt, hur mycket som fanns kvar i bränsletankarna på de flygplan, som nödlandade. Inget av dem hade fått motorstopp på grund av bränslebrist.

På Gotland aktiverades verksamheten kring Heinkeln 111, uppställd på Visborgsslätt, lördagen den 8 juni. Då anlände nämligen, helt i överensstämmelse med en order från militärbefälhavaren på Gotland, fyra tyska officerare med svensk följeofficer och svenska mekaniker med en Junker 52 (Tp 5) till flygfältet i Roma på mellersta Gotland. De fyra tyska officerarna var Stabsingenieur (majors tjänsteställning) Werner (se ovanl), Oberleutnant zur See (löjtnant i marinen) von Rabenau och Oberleutnant (löjtnant) Grosse Gerhard, besättning på ett flygplan som den 22 september 1939 nödlandat utanför Ystad och Leutnant Kiefer (se ovan!). Efter landningen kördes alla fyra till Visborgsslätt, där två av dem, Kiefer och Werner, flög Heinkeln med övermålade nationalitetsbeteckningar till Romafältet. eskorterad av två J 9:or, som mötte över Visby. Löjtnanterna Hammaren och Stålhandske från F 8 Barkarby hade fått uppdraget. De två andra tyskarna blev skjutsade tillbaka till Roma. Det här arrangemanget var nödvändigt med tanke på det minimala flygfältet på Visborgsslätt. Flygplanet var tankat med minsta möjliga bränslemängd och ändå skedde starten med mycket små marginaler. Efter landningen i Roma återställdes den tyska nationalitetsbeteckningen och klockan 1315 startade det fulltankade planet med komplett besättning. Cheferna för luftvärnsförbanden på Gotland var informerade om utflygningen, som skedde via Västergarn under eskort av den svenska jakten, som vände vid territorialvattengränsen. Resten av besättningarna på de båda nödlandade Heinkelplanen avreste den 12 juli 1940 med morgonfärjan från Trelleborg till Sassnitz. Därmed var utväxlingen genomförd och en ganska så märklig historia till ända. Vad gäller det tyska flygplanet: en tysk Heinkel 111 med en bomblast avsedd för en järnväg i Nordnorge för att bryta det norska motståndet, misslyckas att nå målet, hamnar på Gotland och återvänder så småningom till Tyskland, dit man oriktigt uppgivit att man är på väg efter en spaningsrunda. I gengäld får vi igen en av våra välbehövliga spanings-B 3:or, som efter en "orienteringsflygning' landat i Tyskland. Som tur var, var B 3 en tysk konstruktion och repareras därför på ett mycket professionellt sätt av tyskarna. Den enda "åverkan" på flygplanet är att en ask stormstickor och fem hekto choklad försvinner ur nödproviantlådan.  (Text är bl a hämtad från Curt Jacobssons artiklar i Väduren 2001:1)

Gummibåt med fyra tyska soldater på kort besök

Gotska Sandön 3 juli 1941

Torsdagen den 3/7 (den 22/6 hade Operation Barbarossa igångsatts) 1941 kl. 05.30 anlände till Gotska Sandön en liten gummibåt med fyra tyska soldater från Luftwaffe ombord. Deras plan, en Junkers Ju 88 A-5 (M7+EK), hade störtat söndagen den 29/7 norr om Dagö efter att ha tappat en av de två propellrarna. Tyskarna, som tillhörde Kampfgruppe 806, var mycket medtagna och omhändertogs av fyrpersonalen. Klockan fen på kvällen landade ett ambulansflygplan som tog hand om de skeppsbrutna. Klockan åtta samma kväll lyfte planet, medtagandes tyskarna.

Kampfgruppe 806, f.d. Küstenfliegergruppe 806, hade den 4/6 1941 förflyttats till Königsberg efter att förut varit förlagd för att flyga mot England. Den 29/6 klockan 14.17 hade de, och ett plan till, startat för att utföra beväpnad spaning runt Dagö och Ösel. Däri ingick bl. a. att bomba fientliga ubåtar. Norr om Dagö förlorade deras plan högerpropellern, de försökte då att med en motor ta sig mot Finlands kust. Vapen och ammunition kastades överbord, bränslet gick på grund av ett fel inte att dumpa. De tyckte att de skymtade de yttersta finska skären innan de gick ner på vattnet. Alla lyckades ta sig ur planet och upp i den upplåsbara gummiflotten. Längst fram i flotten satt oberfeldwebel Kurt Pelkowski i mitten satt spanaren feldwebel Ulrich Arnold och skytten unteroffizier Heinrich Freese och längst bak oberleutnant Viktor Schnez. Då Dagö ännu ockuperades av ryssarna var de glada att de, efter att ha riggat seglet, drev västerut. De båda som satt i mitten försökte att täta kulhålen i flotten med sina fingrar samtidigt som de öste

flotten med ett kikarfodral. Nödprovianten bestod av mindre 5 dl. vatten, en mycket liten flaska konjak, en liten påse skorpbröd och 100 g. choklad.

Strax efter nödlandningen flög det andra flygplanet över dem och visade att de uppfattat deras situation. På natten tog de ner seglet och använde det som täcke, det var dock otillräckligt till detta och alla frös i sina våta persedlar. Följande dag, den 30/6, upptäcktes de av ett sjöräddningsflygplan i form av en Heinkel He 59, som dock visade att landning var omöjlig på grund av den häftiga sjögången. Därefter försvann räddningsplanet omedelbart. De fick inte ens en flotte eller proviant från räddningsplanet, detta gjorde att stämningen sjönk rejält. Samma eftermiddag delades det sista dricksvattnet ut. På tisdagen den 1/7, som var så varm att uniformerna torkade, hörde de kraftiga motorljud från flygplan, men dock flög de för högt för att upptäcka dem, detta trots att Schnez avfyrade åtskilliga skott med signalpistolen.

Onsdagen den 2/7 försämrades vädret och kompassen gick förlorad. Schnez försökte att förhindra att stämningen ytterligare försämrades. Pelkowski verkade nu förvirrad och äventyrade säkerheten för resten av besättningen. Schnez var beredd att använda sin pistol om så behövdes. Det behövdes dock som tur var inte då Pelkowski föll i ett slags dvala. Samma eftermiddag passerade ett flygplan över molnen, de lyckades inte påkalla dess uppmärksamhet ens då de sköt den sista signalpatronen. Då natten kom var de övertygade om att det var deras sista i livet. Den tyska sjöräddningen, Seenotdienst, och den finska marinen hade misslyckats med att hitta dem.

Nästan mitt i natten på torsdagen den 3/7 upptäckte Pelkowski ett ljus längre fram, då han verkade förvirrad satt man ingen större tilltro till honom. Efter en kort stund upprepade han att han såg ett ljus. De andra som låg under seglet spanade nu också. Mycket riktigt de upptäckte ett blinkande ljus. De satte genast segel. Klockan 05.30 nådde de Gotska Sandöns nordöstra spets.  Då benen nu inte bar dem hade de stora problem med att ta sig ur flotten. Efter att ha bundit fast flotten i land lämnade de kvar Pelkowski däri för att sedan hämta honom med en bår. De lyckades ta sig den dryga

kilometern till fyrhuset där de togs omhand av fyrvaktarparet Gunnar (1905-1998) och Fanny (1905-1997) Hörlin.

Det beslutades på hög politisk nivå att ett tyskt flygplan, en Heinkel He 59, som nödlandat på F2 Roslagens flygflottilj på Hägernäs skulle tankas och tillåtas återvända till Tyskland. Först skulle det dock flyga till Sandön och hämta de där strandade tyskarna. Klockan fem på kvällen landade ett svenskt ambulansflygplan på Sandön, med följde en marinläkare. Han erbjöd dem vård på fastlandet, men tyskarna misstänkte att de skulle komma att interneras avböjde erbjudandet. Pelkowski som var illa däran, förmodligen på grund av att han druckit saltvatten, var dock så svårt hjärtsjuk att han måste vårdas i Visby. klockan åtta på kvällen landade det tyska flygplanet på Gotska Sandön och tog med sig de tre tyskarna som var i skick för att förflyttas till Pillau (nu Baltijsk i det ryska Kaliningradområdet, f.d. Königsberg).

Schnez blev efter ett halvår nedskjuten över Malta, han blev därmed brittisk krigsfånge, vilket han förblev till 1947. Han gjorde därefter karriär i det västtyska Bundeswehr varifrån han pensionerades 1975. Sommaren 1996 besökte han åter Gotska Sandön då passade han på att skänka en egenhändigt målad tavla till kapellet på ön som tack för sin räddning 55 år tidigare. (Artikel av Curt Jacobsson i Väduren nr. 1, 2 2002. Fotografier även från Väduren. Gotska Sandöns fyrdagböcker DIa:8)