Luftbevakningsstationerna organiserades under 1930-talet av I 18. Inför mobiliseringen 1939 byggdes fler bevakningstorn upp i rasande fart luftbevakning (ls), totalt ca 1500 stycken. De placerades i närheten av telefonledningar och högt på befintliga byggnader eller som fristående torn på någon höjd. Oftast bestående av enkla träkonstruktioner med en trälåda överst.

Dessa luftbevakningsstationer bemannades av äldre landstormare samt en del  frivilliga, både män och kvinnor, de senare kallades ofta i folkmun för "tornsvalorna". För landets luftbevakning krävdes totalt ca 12.000 personer.

En luftbevakningsstation bestod av ett postställe (ibland även kallad observationsplats eller utkiksplats) och förläggning. Inom vakthavande avlösning utsågs utkik, lyssnare och telefonpost. Varje avlösning tjänstgjorde vanligen högst fyra timmar, vid dåligt väder kortare tid.

Luftbevakningsposten placerades på en högt belägen plats med om möjligt fritt synfält i alla riktningarna. Man skulle systematiskt och utan uppehåll spana inom hela synfältet och vid klart väder skulle utkiken använda solglasögon för att undvika att bli bländad av solen. Kikare använde man för att närmare studera flygplanen sedan de upptäckts.

För lyssnandet skulle man om möjligt välja en luduppfångande plats, t ex en sänka i marken. En lyssnargrop skulle grävas vid ls-poststället för att förbättra möjligheterna att lyssna efter flygbuller på natten och vid dålig sikt på dagtid.

Avståndet mellan poststället och stationens förläggning skulle helst inte vara mer än 50 meter. Det skulle även finnas en larmanordning, t ex en ringklocka, en visselpipa eller ett rep som var uppspänt mellan poststället och förläggningen så att posten snabbt kunde tillkalla ls-chefen.

Till en början upprättades postställena på enklaste sätt genom att använda någon befintlig utsiktspunkt på hustak, i kyrktorn, på silobyggnader, i fyrtorn, i väderkvarnar mm.

Utsikten från dessa postställen var emellertid oftast begränsad genom att träd och bebyggelse skymde. Efterhand skedde därför en del förbättringar genom att man byggde enkla torn på hustaken (takställningar). Där utsikten inte var tillräckligt god byggdes efterhand fristående bevakningstorn. Förläggningsbaracker, toaletter och andra anordningar för att förbättra för luftbevakningspersonalen tillkom också.

I samband med luftbevakningens stora utbyggnad under våren 1940 utarbetades förslag till fristående trätorn. Luftbevakningstornen kom i verkligheten att få något olika utseende. Byggandet av nya torn pågick under hela kriget och under 1945 var de flesta luftbevakningsstationerna försedda med trätorn.

Tornen var oftast mellan 15 och 25 meter höga och av en mycket stabil konstruktion, breda nedtill och avsmalnande uppåt. De var förankrade i marken med fyra betongfundament. Plattformen längst upp försågs med brädgolv och träräcke längs med ytterkanterna.

Förläggningen skulle ordnas så nära poststället som möjligt. Till en början var det vanligt med förläggning i någon angränsande byggnad. Ofta stod husets folk även för utspisning och logi för personalen vilket de fick en mindre ersättning för.

När de standardiserade trätornen började komma byggdes oftast en barack under eller ett stycke från tornet. Baracken var även av standartyp men kunde byggas i olika längd beroende på förläggningsyta. Avgörande för placeringen av baracken var enligt reglerna att luftbevakningsstationens chef skulle ha god sikt mot tornet från sitt rum i baracken.

Personalen bildade en ls-grupp som bestod av en chef (lsch), en ställföreträdare och 5-9 meniga luftbevakare. Gruppen tjänstgjorde ungefär 6-12 veckor varefter den byttes ut. Gruppen bestod av antingen bara kvinnlig eller bara manlig personal. De blandades aldrig.

Posten vid luftbevakningsstationen skulle upptäcka alla flygplan, snabbt telefonera in till en luftbevakningscentral (lc) sina iakttagelser om var flygplanen upptäcktes, färdriktning, antal, flygplanstyp, nationalitet samt verksamhet (spaning, bombfällning, luftstrid). Rapporten skulle lämnas enligt en fastställd mall, där de olika uppgifterna angavs med siffror. Luftbevakningscentralen skulle i sin tur larma luftvärnsförband så att de hann bli eldberedda, jaktflyget så att de hann starta, ge flyglarm till tätorterna mm.

Luftbevakningen och därmed också luftförsvaret effektivitet kom att i hög grad bero på snabbheten i rapporteringen och i själva handhavandet av telefoner.

På Gotland organiserades från början ett trettiotal luftbevakningsstationer längs kusterna men också några på den inre delen av ön. Efter någon tid skedde en viss utglesning av stationerna, då de krävde mycket personal, som regel sju vid varje station. Personalen tillhörde ett I 18-kompani, som leddes av reservofficerare vid regementet. Kompaniets expedition låg vid Packhusplan i Visby.

Från 1942 och än mer från 1943 blev det vanligt att låta frivilliga skolungdomar från Visby, både pojkar och flickor, avlösa en del av landstormarna vid öns luftbevakningsstationer under 6 - 7 veckor. De värnpliktiga var som regel jordbrukare eller jordbruksarbetare varför dessa frigjordes för den viktiga livsmedelsproduktionen under sommaren. Ungdomarna var i åldern 14 - 19 år och fick några dagars utbildning i Tingstädelägret.

"På sommaren 1941 sökte jag och fick anställning som luftbevakare. Några andra grabbar från Klinte också. Vi blev förlagda på Fröjelberget och skulle rapportera vad det var för flygverksamhet som skedde i vårt område. Området var vad vi kunde överblicka från tornet. Från Klintehamns hamn till västra kusten framför Karlsöarna.
Det fanns ett särskilt formulär som vi rapporterade efter. Det var luftförsvarssamtal och det bröt alla andra samtal som kunde tänkas pågå.

Vi gick vakt i ”tornet” i tvåtimmarspass dygnet runt. På natten fick vi gå nedanför tornet när det var mörkt. Då skulle motorljud och onaturliga saker rapporteras. Jag vill minnas att var cirka 10-12 man. Dom flesta var överåriga värnpliktiga från bygden. Många hade egna gårdar i trakten och sålde sina vaktpass till oss unga grabbar så de kunde vara hemma och jobba på sina gårdar."

George Krusell

(Källa: Klinte hembygdsförenings årsskrift 2004)