|
 
Det förband som handhade den
optiska luftbevakningen på
Gotland var
Luftbevakningskompaniet som var
organiserat av Gotlands
infanteriregemente (I 18).
Kompaniet
mobiliserades den 3 september och uppsatt av I 18
landstorm, ca 400 man. Chef för kompaniet var kapten G Söderberg. Kompaniet skulle bemanna 24 luftbevakningsstationer runt hela ön. Luftbevakningen hade före kriget haft problem med
sin utbildning, eftersom landstormen inte haft någon utbildningsplikt
förrän åren närmast före krigsutbrottet. Luftbevakningen hade därför i stor
utsträckning få lita till frivilliga krafter. Det kom den att
få göra under kriget också, men av andra skäl. Det var nämligen
lämpligt att utbilda och anställa kvinnor och skolungdomar för detta. Även andra
frivilliga kunde tas i anspråk så att landstormsmännen skulle
kunna friställas för civila sysslor, t ex i jordbruket.
I luftbevakningskompaniet ingick
24 stycken
luftbevakningsstationer. Det
fanns ett antal till som var
organiserade av marinen. Inför mobiliseringen 1939 byggdes
fler bevakningstorn upp i
rasande fart luftbevakning (ls), totalt
ca 1500 stycken. De placerades i
närheten av telefonledningar och
högt på befintliga byggnader
eller som fristående torn på
någon höjd. Oftast bestående av
enkla träkonstruktioner med en
trälåda överst.
Dessa luftbevakningsstationer
bemannades av äldre landstormare
samt en del frivilliga,
både män och kvinnor, de senare
kallades ofta i folkmun för
"tornsvalorna". För landets
luftbevakning krävdes totalt ca
12.000 personer.
En luftbevakningsstation bestod
av ett postställe (ibland även
kallad observationsplats eller
utkiksplats) och förläggning.
Inom vakthavande avlösning
utsågs utkik, lyssnare och
telefonpost. Varje avlösning
tjänstgjorde vanligen högst fyra
timmar, vid dåligt väder kortare
tid.
Luftbevakningsposten placerades
på en högt belägen plats med om
möjligt fritt synfält i alla
riktningarna. Man skulle
systematiskt och utan
 uppehåll
spana inom hela synfältet och
vid klart väder skulle utkiken
använda solglasögon för att
undvika att bli bländad av
solen. Kikare använde man för
att närmare studera flygplanen
sedan de upptäckts.
För lyssnandet skulle man om
möjligt välja en luduppfångande
plats, t ex en sänka i marken.
En lyssnargrop skulle grävas vid
ls-poststället för att förbättra
möjligheterna att lyssna efter
flygbuller på natten och vid
dålig sikt på dagtid.
Avståndet mellan poststället och
stationens förläggning skulle
helst inte vara mer än 50 meter.
Det skulle även finnas en
larmanordning, t ex en
ringklocka, en visselpipa eller
ett rep som var uppspänt mellan
poststället och förläggningen så
att posten snabbt kunde
tillkalla ls-chefen.
Till en början upprättades
postställena på enklaste sätt
genom att använda någon
befintlig utsiktspunkt på
hustak, i kyrktorn, på
silobyggnader, i fyrtorn, i
väderkvarnar mm.
 |
| Modell av ett
luftbevakningstorn från
1939-45 (Armémuseum) |
Utsikten från dessa postställen
var emellertid oftast begränsad
genom att träd och bebyggelse
skymde. Efterhand skedde därför
en del förbättringar genom att
man byggde enkla torn på
hustaken (takställningar). Där
utsikten inte var tillräckligt
god byggdes efterhand fristående
bevakningstorn.
Förläggningsbaracker, toaletter
och andra anordningar för att
förbättra för
luftbevakningspersonalen tillkom
också.
I samband med luftbevakningens
stora utbyggnad under våren 1940
utarbetades förslag till
fristående trätorn.
Luftbevakningstornen kom i
 verkligheten att få något olika
utseende. Byggandet av nya torn
pågick under hela kriget och
under 1945 var de flesta
luftbevakningsstationerna
försedda
med trätorn.
Tornen var oftast mellan 15 och
25 meter höga och av en mycket
stabil konstruktion, breda
nedtill och avsmalnande uppåt.
De var förankrade i marken med
fyra betongfundament.
Plattformen längst upp försågs
med brädgolv och träräcke längs
med ytterkanterna.
Förläggningen skulle ordnas så
nära poststället som möjligt.
Till en början var det vanligt
med förläggning i någon
angränsande byggnad. Ofta stod
husets folk även för utspisning
och logi för personalen vilket
de fick en mindre ersättning
för.
När de standardiserade trätornen
började komma byggdes oftast en
barack under eller ett stycke
från tornet. Baracken var även
av standartyp men kunde byggas i
olika längd beroende på
förläggningsyta. Avgörande för
placeringen av baracken var
enligt reglerna att
luftbevakningsstationens chef
skulle ha god sikt mot tornet
från sitt rum i baracken.
Personalen bildade en ls-grupp
som bestod av en chef (lsch), en
ställföreträdare och 5-9 meniga
luftbevakare. Gruppen
 tjänstgjorde ungefär 6-12 veckor
varefter den byttes ut. Gruppen
bestod av antingen bara kvinnlig
eller bara manlig personal. De
blandades aldrig.
Posten vid
luftbevakningsstationen
skulle upptäcka alla flygplan,
snabbt telefonera in till en
luftbevakningscentral (lc) sina
iakttagelser om var flygplanen
upptäcktes, färdriktning, antal,
flygplanstyp, nationalitet samt
verksamhet (spaning,
bombfällning, luftstrid).
Rapporten skulle lämnas enligt
en fastställd mall, där de
olika
uppgifterna angavs med siffror.
Luftbevakningscentralen skulle i
sin tur larma luftvärnsförband
så att de hann bli eldberedda,
jaktflyget så att de hann
starta, ge flyglarm till
tätorterna mm.
Luftbevakningen och därmed också
luftförsvaret effektivitet kom
att i hög grad bero på
snabbheten i rapporteringen och
i själva handhavandet av
telefoner.
"På sommaren 1941 sökte jag och fick anställning som luftbevakare.
Några andra grabbar från Klinte också. Vi blev förlagda på
Fröjelberget och skulle rapportera vad det var för flygverksamhet
som skedde i vårt område. Området var vad vi kunde överblicka från
tornet. Från Klintehamns hamn till västra kusten framför Karlsöarna.
Det fanns ett särskilt formulär
som vi rapporterade efter. Det
var luftförsvarssamtal och det
bröt alla andra samtal som kunde
tänkas pågå.
Vi gick vakt i ”tornet” i tvåtimmarspass dygnet runt. På natten fick
vi gå nedanför tornet när det var mörkt. Då skulle motorljud och
onaturliga saker rapporteras. Jag vill minnas att var cirka 10-12
man. Dom flesta var överåriga värnpliktiga från bygden. Många hade
egna gårdar i trakten och sålde sina vaktpass till oss unga grabbar
så de kunde vara hemma och jobba på sina gårdar."
George Krusell
(Källa: Klinte
hembygdsförenings årsskrift
2004) |
