Kustsignalstationer (SS / KSS)

Åren 1905 - 1906 infördes i den gotländska krigsorganisationen sju kustsignalstationer (SS). De sattes upp av flottan i Visby, dit även själva bevakningsexpeditionen förlades.

Det var tänkt att dessa stationer skulle bemannas av landstormsmän. Förslag hade kommit från Gotlands skyttegillen som 1908 hade erbjudit sig att med sina medlemmar, som inte var värnpliktiga, sätta upp så kallade "strövkårer" som kunde handha övervakningen av landsbygden och även kustsignalstationernas bemanning. Förslaget förkastades emellertid och det blev landstormen uppgift att sköta stationerna.

Inför krigsutbrottet 1914 skedde en utökning av antalet kustsignalstationer till elva stycken. Dessa skulle uppsättas runt de gotländska kusterna. De sju stationerna som låg på själva storön skulle även i fortsättningen bemannas och skyddas av landstormen. Därför blev 360 landstormsmän inkallade för ändamålet. De fördelades med ett kompani till Visby, en pluton till Slite och en tropp till var och en av de fem återstående stationerna på storön. Kuststationernas bevakningscentral fanns i Visby.

Chef för kustsignalstationerna var Marindistriktschefen som tillika hade befälet över Gotlands marindistrikt (flottans Visbyavdelningen) samt Tingstäde radio.

Vid krigsutbrottet 1939 infogades flottans kustsignalstationer i den övriga luftförsvarsorganisationen på Gotland.

Marinens 18 bevakningsstationer hade dubbel rapporteringsskyldighet, både för marinen och luftbevakningen. Kbs och KSS var oftast samgrupperade med samma marinpostnummer.

Vid KSS 60 på Stora Karlsö

Gustaf Adolf Jakobsson Fyrmästare
 

Vid 2:a världskrigets början 1939 blev min far, som då var 58 år fyllda, inkallad för tjänstgöring som chef för KSS på Karlsö. Fyrmästareuniform kompletterades då med en armbindel med ränder, en krona och bokstäverna KSS som var en förkortning av Kunglig Signal Station. En biträdande fyrmästare, Ivar Karlsson, tillsattes under tiden juni 1939–42 medan min far blev befäl för signalstationen, som till en början bemannades med en förman (korpral), en kock och fyra meniga som vaktpersonal.
Personalen inkvarterades i fyrbiträdeshuset där familjen Ekman fick hålla till godo med ett begränsat utrymme, köket. Förmannen bodde i vindsrummet och övriga var inkvarterade i det södra rummet. Militären fick tillreda sin mat i tvättstugan på fyrhusets norrsida.
Fyrmästarekontoret försågs med en radioanläggning för mottagning och sändning av kodade meddelanden. En telefonväxel installerades i hallen för alla telefoner på ön, en syssla som min mor fick ta hand om mot ersättning. Alla samtal skulle dokumenteras och i vissa fall avlyssnas.

Vaktkuren var utrustad med en plåtkamin så att vakten skulle kunna värma sig. En gång bar det sig inte bättre än att kaminen överhettades och hela kuren brann ner under ljudliga smällar eftersom handgranater och ammunition fanns kvar i kuren. Vakten hann som tur var sätta sig i säkerhet så att ingen kom till skada. En ny vaktkur byggdes med fönster för sikt runt om. Den förseddes även med kamin och telefon installerades. Eftersom vaktkuren var placerad på en öppen och vindpinad plats försågs den senare med ett plank runt om. Militären hade vakttjänst dygnet runt, uppdelat på 2 timmars vakt och 4 timmars ledighet.

Bevakningsuppdraget för militären bestod av att rapportera alla aktiviteter runt ön, flygplan och fartyg skulle identifieras och kurs och bäring anmälas.

Det var extremt kalla vintrar i början på 40-talet så militären utrustades bland annat med västar av gasväv med ett lager tillklippta tidningar insydda. En underlig persedel men förmodligen värmande. Kapten Furustubbe, som var chef för marindistriktet Gotland och KSS på Gotland.

(Källa: Stora Karlsö 1934-1944. Berättad av sonen Sven Jakobsson i Klinte hembygdsförenings årsskrift 2004).

(Fotot till vänster: Jakobsson med första vaktstyrkan. Fotot till höger: Mellan fyrhuset och ladugårdarna var en vaktkur placerad)