|
Enligt den luftförsvarsplan som förelåg i mars
1922 skulle det gotländska luftförsvaret
organiseras kring en luftbevakningscentral (Lc) i
Tingstäde organiserad av A 7 med luftbevakningsstationer
(Ls) längs
kusterna. Flottans 11 kustsignalstationer kunde
infogas i systemet. 1925 var antalet
luftbevakningsstationer 15 stycken och
organiserades av I 27 (senare I 18) i Visby.
Bemanningen utgjordes av landstormsmän. Detta
ansågs dock som en svaghet eftersom landstormen
inte hade någon tjänstgöringsskyldighet under
fredstid och därför inte kunde övas i
luftbevakning. Man hoppades därför att
stambefälets kunskaper skulle räcka för att
snabbutbilda landstormen i händelse av
mobilisering.
1936 flyttade luftbevakningscentralen från
Tingstäde till Donnerska husets källare i Visby.
Stormakternas
flygvapen hade vid andra världskrigets utbrott
utvecklats mycket och utgjorde ett stort hot mot
vårt land. Eget luftvärn och flygvapen var föga
utvecklat och kunde inte göra något skydd om ett
eventuellt anfall skulle göras. I huvudsak var
man hänvisad till optisk information för att via
telefonnätet förvarna om förestående angrepp
från luften.
Vid
krigsutbrottet, den 3 september, fanns
16
luftbevakningsstationer färdigställda på Gotland. Redan ett par år innan kriget
hade man gjort prov
man flygalarmering från tyfoner i
|
 |
|
Donnerska husets |
Visby.
Luftskyddscentralen låg då placerad i en källare
vid S:t Hansgatan 34.
Vid mobiliseringen 1939 byggdes en bunker i
direkt anslutning till Donnerska husets
källaren. Eftersom luftbevakningscentralen
ansågs vara mycket oskyddad och för liten och
trång för ändamålet fanns planer 1941 att
projektera en berganläggning 500 meter nordväst
om den nuvarande centralen.
1943 hade i Tingstäde färdigställts en
krigsluftbevakningscentral som var avsedd att i
krig överta verksamheten från Visbycentralen.
Det fanns även om centralen i Visby av någon
anledning skulle bli utslagen från och med 1944
reservcentraler i Fårösund och Hemse.
Till luftbevakningscentralen inkom rapporter
från luftbevakningsstationerna runt om på ön.
Där sammanställdes informationen som sedan låg
som underlag för beslut om vilka åtgärder som
skulle beordras. I luftbevakningscentralen fanns
förbindelseofficerare från luftvärnet och
jaktflyget. I flera fall var
luftbevakningscentraler och luftvärnscentraler
grupperade intill varandra, ibland till och med
samgrupperade. Från luftbevakningscentralen
skulle bland annat order utgå till
luftvärnsförband så att de hann bli eldberedda,
jaktflyget så att de hann starta, ge flyglarm
till tätorterna mm.
För att telefonrapporteringen från
luftvevakningsstationerna skulle nå direkt och
omedelbart fram till luftbevakningscentralen
hade det konstruerats en så kallad
"överbryggningsanordning" som hade satts upp på
de telefonstationer där förbindelsen till
luftbevakningscentralen skulle passera. Vid en
signal från luftbevakningsstationen
förbikopplades mellanliggande telefonväxlar och
man fick därför en direkt förbindelse med
luftbevakningscentralen.
Redan i början av 1938 började de gotländska
lottorna utbildas i luftbevakningssignaltjänst
eller telefontjänst, som man oftast kallade den.
Fru Lola Jacobsson fick sin utbildning på
fastlandet och fick där besöka
luftförsvarscentraler för att sedan återvända
till Gotland och sköta utbildningen där. Den
påbörjades redan vid krigsutbrottet den 1
september 1939. De färdigutbildade lottorna
arbetade sedan i Donnerska husets källare i sex
pass per dygn hela beredskapstiden ut. Arbetet
leddes av Lola Jacobsson och hennes
ställföreträdare Blenda Lindström. |
