Adolf Wilhelm Claudelin

"Zulu kriget" 1879

År 1879 avgick fartyget Eugeni från Skellefteå under befäl av kapten Herman Lindström. Med ombord fanns Adolf Claudelin som tillsammans med 10 besättningsmän hade en resa på 130 dygn framför sig. Fartygets destination var Kap i nuvarande Sydafrika.

Vid framkomsten uppsökte Claudelin den svenske konsuln för att hör om det fanns något arbete till honom. Konsuln rådde dock Claudelin att i stället bege sig till East-London för i Kap fanns tillräckligt med omkringdrivande arbetslösa. Med sig fick Claudelin ett rekomendationsbrev som skulle lämnas till den svenske konsuln i East-London, en skotte som hette Jackson. Claudelin hade tur, konsulns bokhållare hade dagen innan rymt från sitt arbete, med konsulns dotter, och därför fanns det en plats ledig för honom. Jackson var även chef för Union Line, ett bolag som ägde flera bogserbåtar och pråmar som bl a användes för fartygens proviantering. Claudelins arbete som bokhållare kom emellertid endast att vara två dagar. Vid ett besök på en av de provianterande fartygen klämde han ena foten så pass svårt att han var tvungen att uppsöka läkare. Läkaren ansåg dock att Claudelins fot var så svårt klämd att han inte kunde hjälpa honom. Nedslagen begav sig Claudelin hem till sin bostad. Men han skulle få hjälp från oväntat håll. Claudelin hade anställt en städerska, en kafferkärring som han själv kallade henne. Hon erbjöd honom sin hjälp.

- "Doktorn kommer att ta livet av Boss, men om Boss vill så skall Aja bota", sade kärringen.

Och det ville Boss. Kärringen gick då ut, plockade blad, långa fyrkantiga, flata på ena sidan och ludna på den andra. Bladen växte på små buskar. Hon hackade därefter bladen och det ludna lades närmast såret. Förbandet byttes 3-4 gånger om dagen och efter ett par dagar kände sig Claudelin verkligen bättre.

Efter att han blivit frisk uppsökte han Jackson och frågade om han i stället för att besöka fartygen kunde få ett arbete på kontoret. Men tyvärr fanns det inget.

Det var dåliga tider och Claudelin tvingades ta tillfälliga arbeten. Ibland som målare, ibland som hotelluppassare och ibland som järnvägsarbetare. Claudelin lyckades till slut få ett arbete på en tegelfabrik där han ganska fort avancerade till "gagner" (bas).

Då Basuto upproret utbröt fick han av fabrikschefen order om att stanna kvar och vakta anläggningen. Alla andra, både negrer och vita hade gett sig av. Efter att ha varit ensam i flera dagar började den ena truppenheten efter den andra komma för att i fabriken tillfälligt inkvarteras.

Det var framför allt infanteri- och artilleri styrkor som kom men en dag kom Cape-Mounted-Rifle som var en mindre kavalleritrupp av i England värvat manskap och som i fredstid tjänstgjorde som polis. Männen var värvade på tre år men var oftast tvungna att låta värva om sig då de vanligen var skyldiga mer än de fick i lön. De skulle själva hålla sig med häst och fick endast 4 shilling om dagen, en korpral fick 5 shilling och en sergeant 7 shilling.

Efter några dagars vila gav sig trupperna iväg mot fronten och Claudelin var nu återigen ensam. Men eftersom han alltid velat bli kavallerist beslöt han sig för att låta värva sig. Han hade hört att i staden Dordrecht värvades manskap till en volontärkår. Han gav sig iväg för att anmäla sig.

Framkommen inmönstrades han som volontär och placerades i Woodhouse-Boarder-Gard. Truppen på ca 100 man hade emellertid tidigare givit sig av. På väg för att uppsöka sitt förband hamnade Claudelin på en farm där femton andra män i samma ärende som han hade samlats. Gruppen bestod i huvudsak av guldgrävare och diamantsökare. I samlad trupp begav sig männen iväg till ett ställe som hette Barkley där de fick svära trohetseden vid fanan samt utrusta sig.

Claudelin utsågs till gruppchef därför han, enligt borgmästaren, "var den ende som såg hygglig ut". Utrustningen skulle manskapet stå för själva, en sadel som i vanliga fall kostade 4 £ kostade nu 10 £ och likadant var det med betsel, regnrock, stövlar mm. Den lokala butiksägaren blev bara rikare medan soldaterna blev fattigare och då huvuddelen av dem inte hade några pengar så fick de tillsvidare bli skyldiga butiksägaren. Några av manskapet hade också sålt sina persedlar för att kunna köpa sprit. Till utrustningen hörde också den s k "Sneidern", ett långt infanterigevär av tysk modell som användes i kriget mot fransmännen 1870-71 men som nu hade kasserats i Tyskland. Ammuni-tionen bestod av explosiva kulor som förvarades i manskapets fickor eller innanför deras skjortor eftersom inga bantlärer fanns.

Tidigt en morgon gav sig truppen iväg. Efter att på kvällen slått läger åt man kokt fett fårkött. Inför natten beordrades Claudelin att tillse att vakter satts ut, men det gick inte männen med på så Claudelin fick själv ställa sig på vakt. Männen festade hela natten,avfyrade sina gamla gevär och skrattade. På morgonen fortsatte marschen mot fronten. Framkomna skulle truppen förenas med en annan enhet. Till sin fasa fick Claudelin se att även denna bestod av en samling fyllbultar under befäl av en gammal full engelsk löjtnant som ideligen snubblade över sin släpande sabel.

Vid Claudelins anmälan sluddrade löjtnanten fram "det är bra ni kom, säg till era karlar att de sadla upp! Säg till era karlar att de sadla upp! Hör ni inte?" Claudelin svarade löjtnanten: "Jo, men det är första gången jag hör att man skall sadla upp oxar, eftersom vi inte har några hästar."

När den samlade truppen till slut gav sig iväg var det endast en till bland manskapet som hade helt ansikte, alla de andra hade antingen sned näsa eller kluvna läppar.

Framkomna till en farm vid Krag River som ägdes av en som hette de West kom plötsligt en man med löjtnants uniform gående mot Claudelin och utropade:

- "Känner du inte igen mig Bill? Jag seglade från Calcutta med far och mor och du var skeppspojke. Du brukade kalla mig Fred då."

Claudelin som veterligen aldrig sett mannen förut och vars namn han senare fick veta var, Fred Nesbeth, höll god min och sa:

- "Jo, nu ser jag det, men jag var ung då så jag kände inte igen genast."

- "Jag kände genast igen dig, du har kommit i galet sällskap Bill", svarade löjtnanten.

"Jo, jag har förstått det", sade Claudelin.

- "De har varit ute för tjärkvasten (blivit bruna). Jag skall hjälpa dig, för jag är adjutant för det här distriktet."

En natt började ett antal negrer uppföra en krigsdans på berget intill. Dansen efterföljdes av ett anfall som styrkan efter en halv timmes strid kunde slå tillbaka.

Dagen efter skickades två män iväg för att hämta lönen. Männen kom tillbaka, fulla och utan några pengar.

Claudelin utnämndes till sergeant.

En dag kom Nesbeths äldre bror kaptenen Henry Nesbeth med "Cape-Mounted-Yeomanry", en trupp som också var beriden. Den enhet som Claudelin var "chef" för upplöstes. Claudelin inmönstrades istället i Nesbeths trupp.

Första kvällen råkade Claudelin i gräl med en engelsman som hette McEvoy. Det var vanligt att rekryterna sadlade av hästarna men Claudelin hade vägrat att göra det på McEvoys befallning då han inte ansåg sig vara en rekryt. Claudelin gick och lade sig i tältet. McEvoy kom också in och började klä av sig varvid han hängde sina våta byxor över Claudelin så att vattnet rann ner över honom. När Claudelin protesterade sade McEvoy:

- "Tål du inte vatten?"

- "Vill du veta så är jag en sån karl som tvättar mina byxor i sjövatten och torkar dem i krutrök. Nu kanske du förstår vem jag är", svarade Claudelin, varvid han tog och slängde ut byxorna.

- "Kom ut", skrek McEvoy.

Claudelin visste vad det var frågan om, han måste slåss. Att slåss var strängt förbjudet bland manskapet men hans anseende stod på spel. McEvoy var engelsman och följaktligen skicklig i boxning. Claudelin hade aldrig varit någon slagskämpe. Alla gick dock ut i natten, uppsökte en lämplig plats där kampen kunde stå. De båda kämparna stod nu mitt emot varandra, färdiga att gå till aktion. McEvoy som inte riktigt visste vad Claudelin dög till intog en avvaktande hållning. Claudelin som visste att han inte hade en chans tänkte att det är lika bra att få det hela överstökat. Han lutade sig fram och gav McEvoy en ordentlig örfil. Till allas förvåning stöp McEvoy och blev liggande kvar. Han låg kvar över en minut, vilket enligt engelsk sed anses för att vara besegrad.

Claudelin inkallades till Nesbeth. Alla misstänkte att nu skulle han få en rejäl avbasning för slagsmålet. Men i stället fick han beröm av alla officerarna för att han hade gett den uppkäftige McEvoy på käften Inte nog med att han fick beröm, han utnämndes också till Sergeant major (fanjunkare).

En gång var Claudelin ute och red sent en kväll på en gångstig på ett berg vid en brant. Helt plötsligt rusade en stor neger mot honom och rände sitt spjut mot honom. Lyckligtvis tog spjutet i bältet. Han lyckades dock slå bort Claudelins gevär. De båda rullade runt på marken i en vild kamp. Negern försökte komma åt Claudelins kniv som han bar baktill. De båda rullade ned för en brant och Claudelin tappade med-vetandet. När han vaknade var negern borta. På platsen för slagsmålet fanns en stor blodpöl. Han gick upp på berget för att få en överblick. Han kunde se sitt förband ock kunde ansluta sig till dem.

När kriget hade slutat hade Claudelin kommit till en negerby. Han såg då att en av infödingarna tittade skarpt på honom. Efter ett tag kom han fram och började prata med Claudelin. Han visade också ett stort intresse av Claudelins kniv. Det visade då sig att det var den negern som han slagits med under kriget och som då de rullade ned från berget hade slagit sig så han börjat blöda. Som ett minne av händelsen gav Claudelin negern kniven. I utbyte fick han en stor ring som dock sedan försvann efter det att han lämnat den i förvar hos en annan svensk.

Claudelin blev kvar i skvadronen även efter det att kriget tagit slut. Skvadronen var en s k flygande skvadron så den låg sälla i läger utan var ständigt ute på rekognoscering med sina små bergshästar. Claudelins häst hette Calebass, en låg grovbyggd trogen häst. Han hade emellertid den egenheten att han endast löd Claudelin när han hade uniformsmössa på sig, tog han av den vände hästen alltid bakdelen till.

Efter att Claudelin slutat vid skvadronen kom han återigen att arbeta med lite av varje. Till slut lyckades han dock skapa sig en egen liten åkerirörelse.

År 1899 bröt boerkriget ut och Claudelin anslöt sig till den Skandinaviska kåren. Han blev där "Commendant" och skulle sörja för provianteringen mm.

Claudelin mönstrade in i kåren i Pretoria, som därefter förflyttades med järnväg till Blomfontein. Därifrån marscherade man till Mafeking där de deltog i belägringen av den engelske generalen Baden-Powells styrkor. Efter att det gick dåligt för boerstyrkorna vid Mudder River förflyttades kåren dit. Där stod dagarna kort före jul slaget vid Longs Neck (Magersfontein), där engelsmännen fick stryk.

Skandinaviska kåren. Claudelin i mittersta raden som nummer 6

Skandinaviska kåren blev emellertid hårt åtgånget under striderna. Av femtio skandinaver kom endast sju tillbaka, sjutton hade stupat, de övriga var antingen svårt sårade eller tillfångatagna. Det föll på Claudelins lott att begrava de stupade.

Den boerske generalen Cronje tvangs dock dra sig tillbaka längs med Mudder River hemåt mot Transvaal. Reträtten pågick ända tills man kom till Paardeberg. Efter 14 dagars beskjutning stormade engelsmännen. Under slaget fick Claudelin tänderna utslagna av en engelsk gevärskolv samt sårades i kinden av en granatskärva.

Efter slaget, den 27 februari 1900, fick förlorarna ro över floden och kasta sina vapen framför engelsmännen. Av kårens tre vagnar, vilka Claudelin var ansvarig för, fanns endast en kvar i körbart skick. Endast en kula hade gått igenom den, träffat ett järnskrin som tillbucklades, låset hade gått sönder, tistelstången var av och pengarna i skrinet låg kringströdda överallt.

Claudelin och hans tillfångatagna kamrater fördes nu till Kap för att därefter föras till ön St. Helena och fångläger.

Av någon okänd anledning klarade sig Claudelin från att hamna bland de övriga ombord på fångfartygen. Han togs istället in på ett lasarett där doktorn förklarade honom frisk men officerarna att han var sjuk. Eftersom han var duktig i det engelska språket frågade en officer honom om han verkligen var boer, de var enligt honom inte språkkunniga. Claudelin svarade lite sarkastiskt "I en fårskock finns alltid ett svart får med." Han fick därför stanna kvar som tolk. Claudelin kunde nu vila upp sig och fick ordentligt med mat och levde ett ganska behagligt liv. Men det goda livet tog snart slut och han fördes tillsammans med sina medfångar till Simonstown. Där tillbringade Claudelin två år fram till krigsslutet. Claudelin berättade själv: "Hade mitt sinne varit tungt och svårmodigt, skulle jag ej ha uthärdat, vad jag fått uppleva. Men mitt goda humör har aldrig svikigt, ej ens då jag gång på gång utblottades på allt vad jag ägde. På den tiden jag var åkare i Johannesburg och hade hundra hästar på stall var jag en rik man, men under kriget och fångenskapen blev jag åter naken. Jag tänkte tillbaka på mina öden, då jag efter tjugoett års vistelse i Afrika lämnade Kap för att resa hem, lika fattig som jag kom dit. Jag kände det tryggare än någonsin just då. I ett ögonblick, då jag var nära att förtvivla, fästes min uppmärksamhet på en ö, som fartyget passerade förbi. Jag frågade vad det var för en ö. Det är de spetälskas ö, blev svaret. Då sade jag till mig själv, hur skall jag kunna förtvivla? Mot dem, som gå där, är jag ju dock bra lycklig!".

Han återkom hem till Gotland från Transval den 25 september 1902.