|
(Varför Rune i nedanstående artikel kallas Harald är okänt. Det
verkar som om GA:s journalister kollade upp alla dopnamn och kategoriskt valde
det första namnet som tilltalsnamn)
Romabo i
Främlingslegionen slogs med röda indokineser
NÄR STRIDERNA I INDOKINA rasade som
häftigast 1954 fanns det en gotlänning med där det gick hetast till. Romabon
Harald Svensson tillbragte 14 månader tillsammans med sitt förband från
Främlingslegionen i de blodiga djunglerna.
Egentligen skulle han ha stannat ute
till 1958, för kontraktsperioden är fem år. Men nu är han hemma på Gotland igen.
Har en invalidpension på närmare 400 kr månaden från franska staten för att hans
mage blev förstörd i tropikerna.
1955 blev främlingslegionären ”H.
Svesson” sjuk i dysenteri. Han låg på ett franskt sjukhus i ett par månader och
fick sedan ett blå- och rödrandat papper, som utvisade att han skulle sändas
åter till hemlandet.
Det har skrivits och pratats så
mycket om hur svårt det är för en som enrollerat sig i främlingslegionen att
komma loss därifrån. Jag vill bara berätta om hur jag hade det för att visa att
jag blev juste behandlad, och många, många andra med mig, säger Harald Svensson
till GA. De som med många svårigheter deserterat från legionen och sedan vitt
och brett talar om de olidliga förhållanden som de levat under som legionär har
säkert själva till stor del orsakat att de fått trubbel, anser han för sin del.
Olycklig.
Harald Svensson hade fått korgen av
en flicka 1953, och i sitt upprörda tillstånd över detta tänkte han: ”Det får
bära eller brista, men jag måste bort till någon annan miljö.” Han reste till
Paris med 100 kronor i kontanter på fickan. Att hitta ett värvningskontor var
inte svårt. Det var bara att fråga på första bästa polisstation.
Vägen gick sedan över Marseille till
Nordafrika, där alla nya legionärer genomgår en halvårslång utbildning. – Folk
som av olika anledningar kommit på kant med tillvaron är med. Tråkiga
hemförhållanden, anpassningssvårigheter i arbetet och mycket annat kan vara
orsaken till att de enrollerat sig. Folk i allmänhet har den uppfattningen att
det är mest män som gjort sig skyldiga till brott som finns i legionen, men
detta protesterar också Harald Svensson emot. Han påpekar att Interpol har
kontroll över vilka som kommer till uppsamlingslägren i Paris och Marseille. Det
är inte så lika fram att slinka igenom för en efterlyst brottsling i varje fall.
Nazister i legionen.
Det finns många tyskar i legionen.
Aktiva nazister som efter sammanbrottet skuddat västerlandets stoft av sina
fötter. Men Harald Svensson dömer dem inte över en kam som förrymda
krigsförbrytare. Krig uppluckrar moralen anser han. Ju längre striderna pågår ju
mer trubbas känslan för råhet av. Skillnaden mellan rätt och orätt suddas ut,
och många föres viljelöst med i våldsmentaliteten och begår ogärningar som de
inte skulle ha begått om inte omvärlden runt omkring varit ett kaos av
våldsamhet och grymhet.
Skräcken flyr.
Även känslan av rädsla för den
personliga säkerheten försvinner. – När man legat en kvart och tryckt i ett dike
på ett risfält medan granaterna yr omkring en, då märker man sedan inte mer att
det knallar och att man i varje sekund svävar en handsbredd från döden. –
Det är det första elddopet som är
kusligt. Sedan blir dödsskräcken som till förstone paralyserade soldaten
bortkopplad från medvetanet.
Sjukvårdstjänst.
Harald Svensson tjänstgjorde som
sjukvårdare i Hanoi, Ohon, Cholon, Saigon … namn som då dagligen gick genom
världspressen.
– Jag var en dag på framryckning med
bataljonen genom ett landskap av omväxlande djungelbuskage och öppna risfält.
Eftersom det var lugnt höll sig sjukvårdspersonalen även framme i främsta
linjen. Plötsligt började buskarna i buskaget framför oss avancera ut på
risfältet. Camouflerade vietminhsoldater gav eld med tunga handvapen. Vi fick
retirera till skyddsställningar, men genom ett missöde blev jag efter. Plötsligt
var jag ensam på risfältet där det nu svärmade av skjutande gulingar. Jag
tryckte i ett dike, lyckades slutligen ta mig ned i ett övergivet värn. Med
hjärtat i halsgropen kröp jag ned där. Ty jag visste att kom fienderna dit var
jag såld. Kanske låg någon redan i bakhåll där nere?
Fienden retirerade till slut och jag
kunde krypa tillbaka till våra linjer. –
Den som reser ut enbart för att söka äventyr skall inte enrollera sig i
Legionen. Det är de som sedan beklagar sig och deserterar. Verkligheten är
hårdare än fantasin. Man måste vara beredd att ta konsekvenserna av sitt steg
när man enrollerar sig.
– Det pratas också så mycket om
vidriga enrolleringsmetoder. Folk som plötsligt finner sig vara i legionen mot
sin vilja. Eftersom jag inte med svart på vitt kan bevisa att sådant inte
förekommer så vill jag inte uttala mig i frågan. Men under min tid där ute så
träffade jag i varje fall inte på någon som enrollerats med våld
– Värvare har gjort besök i ungerska
flyktingläger i Frankrike. Vad skall man säga om det? Främlingslegionen är ju
dock i alla fall en bricka i spelet mellan öst och väst. Ett spel där de
ungerska flyktingarna en gång hoppas på att deras land skall bli fritt.
Men ungrarna i Frankrike hade ju
bevisligen flytt för att undgå våld och strid … så jag vet inte. Krig är ett ont
som lockar fram människans lägsta drifter, antingen hon är svensk, ryss eller
amerikan.
Men å andra sidan får vi inte bara
tänka på oss själva. Det kommer en generation efter oss också. Det bästa arv de
kunde få vore en enad värld. Men hur skall detta gå till?
TAMARA.
---------------------------
Björkebo och fd
främlingslegionär trafikoffer vid Smedjegårda i Björke
32-årige Harald R u n e Yngve
Svensson från Smedjegårda i Björke skadades till döds vid en trafikolycka på
söndagseftermiddagen på
 |
|
Gravsten Björke kyrkogård |
landsvägen Björke_Isums en bit från hemmet. Det var en
bil som körde på Svensson som tycks ha varit villrådig om på vilken sida av
vägen han skulle gå.
Klockan 16,13 larmades polisman
Örnfelt i Roma av en bilist från Elias Jacobssons gård, Smedjegårda i Björke.
Meddelandet innebar att sjömannen Rune Svensson påkörts och låg svårt skadad på
vägen ett 20-tal meter från infarten till Elias Jacobssons gård.
Svensson hade varit på besök hos
Jacobssons och skulle återvända till sin faders hem 150-200 meter närmare Isums
på samma sida av vägen, den södra. När han skulle gå strax efter kl. 16 hade han
observerats enligt bilförarens uppgift på ca 20-30 meters avstånd på vägbanan
framför bilen och stannat mitt på vägen. Då bilföraren såg att Svensson stannat
fortsatte han körningen framåt på vägbanans norra sida men Svensson fortsatte
att gå över norra sidan av vägen. Bilisten hann föra ut bilen så långt åt
vänster sida att vänstra hjulparet var utanför vägkanten men Svensson träffades
av bilens front och kastades över bilens högra flygel där han hamnade svårt
skadad och medvetslös på marken medan bilen kördes ut på den intilliggande åkern
och sedan upp på vägen igen. Bilföraren skyndade sig till Elias Jacobssons gård
och larmade polisman Örnfelt som i sin tur larmade ambulansen. Svensson avled
dock under färden till lasarettet.
I bilen befann sig fyra personer,
föraren och hans hushållerska samt ett gift par. Den andre mannen satt bredvid
föraren i framsätet och bekräftade vid det förberedande polisförhöret de
uppgifter som föraren lämnat såsom riktiga.
Något fel på bilens belysning uppges
icke ha funnits, den högra strålkastaren skadades vid kollisionen så att
belysningen inte fungerade.
Rune Svensson var en vittberest man
som tjänstgjort i Franska främlingslegionen i Indokina-kriget och har även
sårats där. Han har även seglat på världshaven. Han hade just kommit hem efter
att ha varit till sjöss, för att fira julen hos sin far Karl-August Svensson vid
Smedjegårda.
(Avskrift "M-L")
(Gotlands Allehanda 1957-01-25
och Gotlänningen 1959-12-21) |
