|
Då det amerikanska
inbördeskriget utbröt år 1861 sökte von Vegesack anställning i
nordstaternas armé där han inskrevs som korpral. Den 21 september samma år
inskrevs han som kapten vid 58th Ohio Volunters Regemente. Han hann emellertid
inte lämna New York innan han
 |
 |
den 28 oktober utnämndes till major vid det 20th
New York Infantry Regiment som vid den tiden var förlagt vid Fort Monroe. von
Vegesack placerades emellertid i general Wools stab. Eftersom von Vegesack
egentligen inte ville tjänstgöra i stabstjänst utan i fälttjänst begärde
han förflyttning till general McClellans armé. Vilket dock avslogs. Han
kommenderades istället som adjutant hos general Mansfield i det befästa
lägret vid Newport-News. Där kunde han den 9 mars 1862 se den berömda striden
mellan Merrimack och Monitor vid Hamton Road. Men nu hade von Vegesack fått nog
av stabstjänst. Han begärde och fick avsked. Han anställdes emellertid
omedelbart som frivillig i general McClellans Army of Potomac. von Vegesack
deltog därefter den 20 april till den 4 maj i belägringen av Yorktown där han
tjänstgjorde som tf adjutant hos general Butterfield. Han deltog därefter i
striderna vid Hanover Courthous och Chickahominy. Efter den sista striden
befordrades han till major och adjutant med tjänstgöring i general
Butterfields stab. Han deltog därefter i slagen vid Seven Pines,
Mechanicsville, Gaines Mill, Savage Station, Cross Road samt vid Malvern Hill.
Genom sin tapperhet vid Gaines Hill erhöll han den 23 augusti 1893 utmärkelsen
"Medal of Honour".
Ernst von Vegesack hade den
19 juli 1862 utnämndts till överste och regementschef för 20th New York
Volunters Regiment. Regementet var då förlagt vid Harrison's
Landing från den 2 juli till den 16 augusti varefter det förflyttades till
Fort Monroe och därifrån till Alexandria och Manassa där det deltog i slaget.
Hans
regemente deltog även i striderna vid Antietam. Den 2 divisionen, dit regementet tillhörde, var
placerad längst ut på vänsterflygel, med von Vegesacks regemente i mitten av
divisionens stridslinje, en position som i stort sätt hela tiden var utsatt
för fientlig artilleribeskjutning och prickskyttar. För att lugna sina
soldater red von Vegesack utmed linjen med fanbäraren straxt efter. En officer
vid ett angränsande regemente som märkt att den fientliga beskjutningen
samlades just mot von Vegesack och hans fanbärare rider fram till von Vegesack
och påpekar detta. Överste von Vegesack tittar på officeren och svarar lugnt
"Let them wave. They are our glory".
Regementet blev det förband
i divisionen som fick de största förlusterna, 38 döda, 96 sårade och 11
saknade. Under eftermiddagen beordrades anfall och von Vegesack i spetsen för
sitt regemente stormade fram med påsatta bajonetter och under vilda hurrarop.
Vid första artillerisalvan stupade regementets fanbärare.von Vegesack rider
då fram och lyfter upp fanan och återtar platsen längst fram.
Slaget vid Antietam kom att
bli det blodigaste endagarsslaget under hela kriget med över 23.000 stupade på
båda sidor.
Ett trettioårigt minne.
En veteran från amerikanska
inbördeskriget, general T. W. Hyde, har nyligen utgifvit sina ”Personliga minnen
från krigstiden”, af hvilka några utdrag ha intagits i tidningen The Bath
Independent för den 24 September och 8 oktober innevarande år. Tidningen
utgifves i staden Bath, staten Maine, och omtalar under rubriken ”Efter
Manassas” följande trettioåriga minne, glädjande att läsa för hvarje svensk,
emedan minnet gäller en svensk officer.
Tidpunkten är marschen från Manassas
efter bataljen derstädes genom Washington till Maryland, der den blodiga dagen
vid Antietam utkämpades — och det antydda minnet lyder i öfversättning sålunda:
Vår brigad stod under befäl af
svensken öfversten frih. von Vegesack, som just var mannen att omskapa sitt
regemente af tyska soldater (the run-away Germans”) till soldater, sådana som de
borde bara. Af alla utländska officerare som jag lärde känna — och det var många
sådana i vår armé på den tiden — var han den bäste. Ingen af underbefälhafavarne
i konung Gustaf 2 Adolfs arméer har gjort mera heder åt sitt fosterland. Han är
nu generalmajor i sitt fädernesland, det gamla Sverige, och njuter, efter
afskedstagande från krigstjensten, en välförtjent hvila. Men han har också gjort
sig väl förtjent af vår republikanska tacksamhet och för detta i lika hög grad
som någonsin Lafayette på sin tid — om vi än voro mindre i behof af hjelp nu än
då. Han har öfverskridit den ålder, som menniskan vanligen uppnår — men jag har
mina tvifvel om, huruvida icke alla de hedersbevisningar, som kommit honom till
del der hemma, skola hos den gamle blekna inför erinringen af våra entusiastiska
hurrarop, då han trotsade de hagelskurar, som rebellernas kulor vräkte öfver
Antietam, och sålunda genom sin personlighet återförvärfvade hedern och
anseendet år 20:e regementet Newyorks frivillige.
Under sjelfva slaget vid Antietam,
det blodigaste i hela kriget, red jag fram till öfverste von Vegesack, påpekade
att fienden särskildt riktade sin eld på hans person, emedan fanorna, som följde
honom, hans befälstecken, buros så högt svajande, och hemstälde, om icke fanorna
för tillfället kunde få sänkas en smula? ”Nej” svarade den tappre svensken, ”låt
dem blåsa i topp, de äro ju ändå symbolen af vår ära”. Och så fortsatte han
ridten fram och åter längs brigadens led, ordnande och uppmuntrande, ja — men
med revolvern i hand för att nedskjuta den förste som visade lust att vända
fienden ryggen, sjelf det mest i ögonen fallande målet för fiendens
skarpskyttar.
(Gotlands Allehanda 7/11 1892)
”För tapperhet i fält”. Vi omnämnde
nyligen att general E. von Vegesack erhållit ytterligare ett utmärkelsetecken
från krigsåren, nämligen en ”Medal of honor”.
Utmärkelsetecknet i fråga, som i
dagarne jämte diplom blifvit tilldeladt den gamle krigaren, består af en
femuddig stjerna af brons, krönt af amerikanska örnen, med utbredda vingar, och
sockeln bestående af två korslagda kanoner. I medaljens glob synes
frihetsgudinnan, med Amerikas sköld nedtryckande symbolerna af förräderi och
uppror. Frånsidan af medaljen bär en inskrift, som i svensk öfversättning lyder
sålunda: ”Af Amerikas Förenta Staters Kongress till Brigadgeneralen Ernst von
Vegesack i Förenta Staternas Volontärarmé för tapperhet i bataljen vid Gainses´
Mill, Virginia, 27 juni 1862”.
Medaljen bäres i Stjernbanerets band
och fästes vid halsen medelst amerikanska skölden.
Särskildt betecknande för denna
utmärkelse är, att den är fullkomligt lika för generalen som för den menige man
och att den af kongressen utdelats lika till officerare, underofficerare och
soldater, ”hvilka med synnerlig tapperhet utmärkt sig uti bataljer under
amerikanska kriget 1860 (sic) -1865”. (Gotlands Allehanda 18/10 1893)
(Avskrift "M-L"
) |
