|
Heijkenskjölds sista strid:
"Vid inringningen av
Tammerfors hade på f. m. den 26 mars staben placerat sig vid Messukylä kyrka,
strax öster om staden, för att därifrån kunna följa stridens skeden. Snart
började kulorna vina rätt livligt omkring oss. Heijkenskjöld vänder sig till
mig och utropar helt impulsivt "Är det ej härligt att höra kulorna
vissla"! Senare på middagen samma dag erhöll han order att sända två
fångna rödgardister försedda med proklamationer till staden. Heijkenskjöld
förde dem själv ett stycke mot de rödas skyttelinjer, varifrån de blev
häftigt beskjutna. Den ene rödgardisten föll men den andre tvangs av
Heijkenskjölds revolver ensam framåt. Även denne blev skjuten av sina egna,
innan han kom fram till deras skyttevärn. Heijkenskjöld själv utsattes för
en verklig målskjutning vid sitt återtåg, men klarade sig helskinnad undan.
Längre fram på kvällen samma dag sändes Heijkensköld fram som
förbindelseofficer till en av anfallsgrupperna med order att inverka för
tillräckliga krafters insättande i anfallet. Därvid tog han själv befälet
över en skyttelinje och förde den till anfall mot de rödas ställning, men
stupade omedelbart."
Heijkenskölds ordonnans
Carl Tidner berättar följande om händelsen:
"Vid framkomsten till
kompanierna, där även en kulspruta med en mängd ammunition fanns, orienterade
han genast befälhavaren om läget. Han var vid ett strålande humör. Gick
omkring bland manskapet och kastade en mängd lustiga uttryck omkring sig på
finska vilket gjorde att truppen skrattade och blev på gott mod. Klockan 8 e.
m. utvecklades kompanierna i skyttelinje bakom stugorna, varefter framryckningen
började. Tre ansatser gjordes. Själv befann sig Heijkenskjöld framför det
högra kompaniet. Först vid fjärde framryckningen öppnade de röda eld.
Vänstra kompaniet bromsade upp, varför jag fick order att söka få fram det i
höjd med det högra. Efter fullgjort uppdrag återvände jag till kapten
Heijkenskjöld. Framkommen till den plats, där jag lämnat honom, stod han ej
att finna. Hans kompani var på reträtt. Jag ropade hans namn, skrek och
letade. Sedan jag krypande kommit framför kompaniets front, fann jag äntligen
honom bland de främsta fallna. Fann honom liggande på rygg, barhuvad. Kröp
fram till honom, ruskade honom, skrek hans namn, men intet livstecken.
Försökte då släpa honom med mig till en sandgrop i närheten, men de röda
stormade just an, de närmaste var endast några meter från mig, jag måste
släppa min chef, hugga ett gevär, avvisa angreppet mot mig och krypa ned i
sandgropen, varifrån jag lyckades återvända till de våra. De vita hade
dragit sig tillbaka till sitt utgångsläge och kunde ej förmås att ånyo gå
till anfall. Först sedan förstärkningar ankommit kunde framryckning ske.
Natten mellan den 29 och 30 mars återfanns Heijkenskjölds lik utplundrat och
misshandlat. Av läkar-undersökningen, som gjordes samma dag, framgår att ett
skottsår i högra ljumsken vållat döden. Av vapen, övrig utrustning
samt värdesaker återfanns
endast en sönderstucken uniformsrock och ett par kalsonger. Vänstra handens
ringfinger var stympat för att åtkomma därå sittande vapenring."
|
