|
Rosell deltog med utmärkelse i
Dybbölställningens försvar, särskilt vid stormningen den 18 april då han i
skansen nr: VI, ensam vid sin kanon tvingade den fientliga stormkolonnen att
vika, men blev slutligen tillsammans med skansens övriga försvarare
övermannad och tillfångatagen. Fördes först till fästningen Cosel i övre
Schlesien och sedan till Teresienstadt i Österrike. Återkom vid
vapenstilleståndets inträde till Köpenhamn där han redan den 27 juni erhöll
utmärkelsen Dannebrogsmännens hederskors.
Med egna ord: "Efter
att hafva tjenat 2 2/3 år som konstapel vid Göta artilleri reste jag till
Köpenhamn i medlet af februari 1864 och blef den 24 samma månad anställd som
sergeant vid 4:e fältbatteriet, kommenderadt af major Kauffmann, af hvilken jag
med utmärkt välvilja ständigt bemöttes. Den 3:dje mars afreste jag till
Sönderborg hvarest jag genast efter ankomsten, klockan 9 e. m. , anmälde mig
hos öfverkommandon. Något qvarter kunde emellertid så sent på kvällen icke
erhållas, utan tog jag mitt parti att dela bädd i snön på en aflägsen gata
med ett danskt kompani och sof, insvept i min kappa, rätt godt till kl. 4 på
morgonen, då jag uppstod och begaf mig till min batterichef, som låg i
kantonement ¾ mil utom staden. Här blef jag inqvarterad i en anspråklös lada
och en tid sysselsatt med iståndsättande af några kanon- och
ammunitionsvagnar, tills jag den 19 Mars till min stora glädje fick order att
med 2:ne af mitt batteris kanoner rycka ut till skansen N:o VIII i
Dyppelställningen. I 5 dygn låg jag i denna skans under befäl af den hurtige
Löjtnant Bacre, hvarefter jag för tvenne dagar aflöstes. Sedan tjenade jag
omvexlande i N:o VI och VIII, hvarunder jag en gång af tillfällig brist på
officerare blef skanskommendör i den senare. Nu hade jag fria händer att
skjuta så mycket jag ville, och från kl. 5 till 9 på morgonen samma dag höll
jag Preussarne, som då voro sysselsatta att öppna sin 2:dra parallel, temligen
varma med mina skott, hvilka dock alltid betaltes med sju för tu. Slutligen
blef fientliga elden så mördande, att ingen man vågade sig fram ur
bröstvärnets skydd. Det var emellertid nödvändigt att till kanonernas
skyddande fylla embrassyrerna (kanongluggarne) med sandsäckar, men ingen
vågade sig fram mer än en rask svensk artillerist vid namn Forstberg, som
också för denna och flere tapperhetsprof blef Dannebrogsman.
Den 28 Mars, då Preussarne försökte en
stormning, var jag kommenderad på skansen N:o VIII under Löjtnant Ratzachs
befäl, och jag hade då den glädjen att kunna med mina 3:ne kanoner servera
fienden några goda skott, af hvilka i synnerhet ett, som träffade honom då
han i en tät massa drog sig tillbaka från sitt anfall på venstra flygeln,
åstadkom en förödande verkan. I samma ögonblick erhöll han 5 välrigtade
skott från de öfriga kanonerna och retirerade nu i största skyndsamhet från
valplatsen. Detta var en herrlig dag! Jag glömmer aldrig den sköna musiken af
kanonernas dån och handgevärens smatter, blandad med bajonetternas rassel och
signalhornens toner. Och segren var vår. Stormningen var afslagen. Fienden
flydde!
Den 16 April blef jag sista gången
utkommenderad till skansen N:o VI. Då vi gingo ut slogo granaterna ned till
höger och venster, men utan att skada oss. Framkomna till skansen afdelades
strax folk till dess iståndsättande, hvilket arbete jag skulle leda. Sjelf
hade jag uppstigit på krutmagasinets tak för att med sandsäckar fylla de
hålor som uppstått, men i en hast voro alla mina medhjelpare borta. Kapten
Hertel och jag uppsökte och samlade dem å nyo, men inom 5 minuter voro 7 af
dem dödade eller sårade af de oupphörligt nedslående granaterna, och arbetet
måste afstanna. Från den stunden blef intet gjort för skansens
iståndsättande. Påföljande dag och derefter följande natt östes granater
öfver oss, och hvarje gång en sådan träffade blockhuset var det mitt
åliggande att mellan spillror, lik och andra föremål skynda ditin för att
hindra husets antändning; ty blockhuset i N:o II brann just samma dag.
Slutligen den 18 April kl. 9f.. m. aflöstes min tappre Kapten Hertel i skansen
af Kapten Sick. Kl. 1/2 10 hördes gevärsskott från venstra flygeln, men vi
kunde ännu ingenting upptäcka förrän en half timma senare, då vi till vår
stora förvåning få se en massa Preussare helt nära skansen, likasom som de
uppstigit ur jorden. Nu ljöd kommandot: "Alle man till kanonerna!"
och i samma ögonblick voro vi der. Men i förvirringen och måhända äfven af
rädsla sprungo alla till en kanon till venster i skansen, från hvilken fienden
icke kunde träffas förr än han uppkommit mellan skansarne, och den enda
frontkanonen, en liten 4-pundig refflad metallkanon, den ende som nu kunde göra
någon verkan, blef obemannad. Jag ropar folk till densamma, men ingen vågar
komma, ty från denna sida regnade gevärskulorna. Då undankastar jag sjelf
sandsäckarna i embrassyren, skyndar efter ett kartechskott, laddar, rigtar och
skjuter midt på fiendtliga kolonnen, som redan bakom sina ullsäckar börjat
afhugga palissaderna för att nedstörta i vallgrafven. Nu måste stormkolonnen
vika till höger och jag skyndar äfven dit för att med den der stående
kanonen mottaga och uppehålla honom tills vårt infanteri hunnit inkomma i
skansen. Men denna kanon hade mig ovetande fått ett slag för mynningen, så
att den ej kunde laddas. Preussiska reserven kommer nu från frontsidan och jag
återvänder till min förra kanon för att beskjuta äfven denna, och skickar
derifrån ett nytt kartechskott på egen hand. "Bravo, tappre Svensk!"
ropar min kapten, "De är en brav Mand!" Men i ett ögonblick är
skansen full med Preussare och det fanns ej annat än att gifva sig. Våra 2:ne
officerare och 38 man bortfördes genast, men jag fick tillstånd att qvarstanna
för att bistå en sårad kamrat, hvilken jag också sedan medförde till
preussiska lasarettet. Här trodde man att äfven jag var sårad, ty jag var
blodig öfverallt. Då jag nemligen skulle hjelpa min sårade kamrat uppföre
yttre grafbranten låg der en drucken Preussare (rusiga voro de alla), som med
gevärskolfven slog mig i knävecket så att jag tumlade tillbaka ned grafven
ofvanpå några der liggande döda Preussare, dem jag troligen sjelf skjutit; ty
intet gevärsskott blef lossadt från skansen.
Nu fördes vi till Flensborg, der jag kl. 9
på aftonen blef inqvarterad i kyrkan. Andra förlades i tukthuset, i lador o.
s. v. Vi underofficerare fingo bo i sakristian, folket indelades 3 till 4 i
hvarje bänk, 12 i och 14 utom altaret, 2 man på hvartannat trappsteg till
predikstolen och 4 man i densamma. Följande dagen fördes vi vidare och
anlände slutligen utledsna, hungriga och trötta till vår bestämmelse, Cosel
i Ober-Schlesien. Här var behandlingen så sträng som möjligt och vi voro
stundligen omgifna af vakt med skarpladdade gevär under 5 timmars arbete
dagligen. Maten bestod af en soppa på linzer eller bönor med 2, högst 3 lod
kött, och 1 1/2 skålp. bröd, samt dagligen 5 pfennig kontant.
Den 1:ste Juni fördes jag och 399 man
fångar till Theresienstadt i Österrike, hvarest vi fingo det mycket bättre,
så väl i afseende på bemötande som frihet och kost. Vår Kommendant
derstädes var en Löjtnant Debich, en utmärkt hederlig man och med hvilken jag
bytte porträtt. Samtlige 400 fångarne sammansköto till en gåfva åt honom,
bestående af ett silfverkuvert af knif, gaffel och sked i ett vackert etui, och
en tjock guldring med hans namn och inskription: "Zum Andenken von den
Dänischen Kriegsfangenen im Jahre 1864". I synnerhet voro vi, tvenne
Svenskar, Korporal Fägerholm från Jönköping och jag, föremål för så stor
välvilja som någonsin kan visas krigsfångar. Kort derefter blefvo vi frigifna
och återsända till Danmark och Sverige."
|
