|
Som socialdemokrat avskydde
den unge österrikaren Hitler och nazismen, men det fanns inget sätt att
komma undan. Sonen Ernst Brunner är sedan många år en välkänd
författare, och vid 94 års ålder följer alltså fadern i sonen fotspår.
Men förutom att ha skrivit efterordet har sonen inte haft något med
boken att göra.
- Nej, nej. Varenda mening är
min egen, säger Leopold och slår ut med händerna i en karaktäristisk
gest.
Alla episoder i boken, från
mönstringen av den motvillige soldaten till tiden som lägerfånge och den
efterlängtade hemkomsten, är beskrivna med gott sinne för detaljer och
väl återgiven tidsfärg.
Vid 94 års ålder debuterar
Visbybon Leopold Brunner som författare med den självbiografiska boken
"Den ofrivillige soldaten" som handlar om hans tid som soldat i tyska
armén under andra
världskriget.
- På den tiden hade man ju
bra minne. Jag skrev på lappar ute vid fronten, jag kände redan då att
det här måste skrivas ner. De försvann sedan, men jag hade det kvar i
huvudet, säger Leopold.
Han poängterar vilken tur han
haft som överlevt. Alla pojkar utom han själv i hans avgångsklass i
skolan i österrikiska Traisen dog i kriget. Själv skickades Leopold till
östfronten 1944, bara ett
par veckor efter att han gift
sig med Gertrud, och det slutade med att han fick ett granatsplitter i
ena lungan, hamnade i fångläger och så småningom skickades hem till byn
Lilienfeld.
Där visade det sig att
Gertrud fött hans barn medan han varit borta, sonen Helmut som tragiskt
nog avled efter ett halvår.
- Ryssarna hade tagit över
byn då, och de hade tagit all medicin, annars hade vår son kunnat
överleva, säger Leopold.
- Det var så hårda tider,
säger Gertrud. Min pappa blev dessutom skjuten bara ett par veckor innan
krigsslutet och jag visste ju inte om Leopold skulle komma tillbaka, men
man hoppades ju.
Granatskärvan sitter
fortfarande kvar i kroppen, och ärret fins kvar som ett påtagligt minne
av kriget.
Boken är från början skriven
på tyska, och Leopold Brunner lät trycka en begränsad upplaga 2006.
Niclas Sennerteg, en bekant
till sonen Ernst Brunner översatte texten till svenska varpå den antogs
av Natur och Kultur. I dagarna kommer den ut i handeln.
- Jag hade ingen aning om att
någon skulle bli intresserad av den här boken, säger han.
Känslan för språk och
berättande säger han sig ha efter sin mor, som var uppvuxen under mycket
fattiga förhållanden och kunde konsten att berätta livfullt om den
tiden. Själv skriver Leopold Brunner
fängslande och medryckande,
och boken är en riktig sidvändare. Det märks att han har berättat
historien många gånger för sina fyra söner under deras uppväxt.
Berättelsen slutar när
Leopold återförenats med Gertrud och sonen.
I ett efterord tar Ernst
Brunner vid och berättar vad som hände sedan. Efter krigsslutet var det
nödår i Österrike, och Leopold och Gertrud bestämde sig för att flytta
till Sverige för att skapa en bra framtid åt familjen. Och
här har de blivit kvar.
För några år sedan flyttade
Leopold och Gertrud Brunner till Visby från Tullinge för att komma
närmare sina söner Wolfgang och Bernhard, som hade slagit sig ner här
efter att de båda gjort värnplikten och träffat sina respektive här.
Wolfgang blev lärare och Bernhard konditor, två välkända profiler i
Visby.
Boken vill Leopold ge ut för
att folk ska minnas vad som hänt och ta till sig av det.
- Jag önskar att man kan lära
av historien, och att mänskligheten kunde ha begåvningen att sluta med
all rasism och krigföring. Men tyvärr tror jag att det alltid kommer att
finnas kvar, säger han.
Jakob Simonson
Publicerad: GA 2010-09-18
02:15 |
