f. 1751 i Stockholm d. 1820 i Härnösand. Son till hovrättsrådet Jonas Aschling och hans hustru Anna Margaretha Gröning. Gift 1784 med Carolina Margaretha Wier f. 1761 d 1809.

Löjtnant i Galärflottan 1772, sjöartilleriofficer vid Stockholms eskadern 1773, kapten 1774, major 1778, överstelöjtnant i Arméns flotta 1791, överste 1799, sektionschef vid Stockholmseskadern 1806, konteramiral 1808, adlad 1809, landshövding på Gotland 1812, Militärbefälhavare och chef för Gotlands Nationalbeväring 1812-17, landshövding i Västernorrland 1817, LKrVA

f. 1782 i Stockholm d. 1857 i V Ed. Son till kaptenen och friherren Anders Cederström och hans hustru Hedvig Antoinette von Mevius. Gift 1818 med Anna Margaretha von Cederwald f. 1794 d. 1873.

Officer 1788, kapten vid Svea livgarde 1808, major 1809, överstelöjtnant 1813, överste i Generalstaben 1814, landshövding och Militärbefälhavare på Gotland och chef för Gotlands Nationalbeväring 1817-31, generaladjutant 1818, generalmajor 1826, president i Kammarkollegium 1831-47, LKrVA.

Han blev 1808-04-11 vid Skarbokilen i Norge illa blesserad, där han blev av med ena benet. Bevistade även 1814 och 1814 års fälttåg i Tyskland och Norge.

Bror, Olof och Jacob. De var alla höga militärer vid den turbulenta och kaotiska tiden för Gustav IV Adolfs avsättning. Friherren Bror Cederström (1754-1816) förde ju befälet över den viktiga väst-armén 1808 (elitförband som skulle hålla danskarna stången) men kunde tydligen inte hindra överstelöjtnanten Adlersparre från att taga kommandot över armén och börja marschera mot Stockholm för att avsätta kungen i början på 1809. I detta drama hade tydligen kusinen Greve Jacob Cederström  haft ett finger med i spelet. Under sommaren 1808 hade hans hem i Stockholm fungerat som centrum för konspirationsplanerna mot kungen. Han deltog dock inte direkt i själva avsättningen men hade övertalat den viktiga militären Adlercreutz att medverka. Kungen Gustav IV Adolf abdikerade sedan officielt den 10 maj 1809 på Gripsholms slott. Denne Jacob hade sedan, som medlem av riddarhuset, stor del i 1809:års författning som band blivande kungars makt vid konstitutionen.

f. 1790 i Stockholm d. 1849 i Visby. Son till kaptenen Carl Johan von Hohenhausen och hans hustru Elisabeth von Nackreij. Ogift.

Officer 1807, kapten vid Livgardet 1817, major 1827, överstelöjtnant 1830, överste, Militärbefälhavare på Gotland och chef Gotlands Nationalbeväring 1831-49, landshövding (tf 1831) 1833, generaladjutant 1837, LkrVA.

Härstammande från en urgammal tysk slägt -- hvaraf en ättlägg, en af Karl XII:s bussar och farfars-farfar till den senast aflidne, emot slutet af 1600-talet inkom till Sverige -- föddes Michael Silvius i Stockholm den 6 febr. år 1790.

Faderlös redan vid födelsen, vårdades den kroppsligt svage ynglingen i barnaåren af den ömma modern: Elisabeth von Nackrey. Fattig på egodelar, hade han i arf erhållit ingenting annat än de grundsatser af mandom och dygd, som på honom öfverflyttades ifrån fadern, majoren vid arméns flotta m. m. Karl Johan von Hohenhausen, hvilken i det första slaget vid Svensksund ärofullt gäldade sitt lif åt fosterlandet.

Faderns förtjenster skaffade Hohenhausen redan vid 11 års ålder inträde vid krigsakademien, hvarifrån han, efter undergången officersexamen, år 1807 utnämdes till fänrik vid Finska gardet. I sådan egenskap deltog han om hösten 1808 i träffningarna vid Lokalax, Helsinge och Viais. I den sistnämda förde Hohenhausen befälet öfver yttersta högra flygeln af jägarkedjan. Hufvudstyrkan hade redan tvänne gånger med bajonettanfall afslagit fiendens genombrytningsförsök, då rapport ankom ifrån den tappre öfverstlöjtnant Lagerbring -- hvilken, till afvärjande af en fiendtlig turneringsrörelse, redan i 2:ne timmar underhållit en ärofull strid, 1/3 mil från Viais -- att han icke längre förmådde uppehålla den öfverlägsne fienden. Återtåget till Helsinge måste nu skyndsamt anträdas, så vida man ej ville befara att blifva derifrån afskuren. Såsom det vid dylika tillfällen ofta händer, erhöllo de långt framskjutne och i full strid varande flyglarne för sena order. De på den venstra lyckades likväl genom befälhafvarens rådighet på omvägar återförena sig med hufvudstyrkan, men på den yttersta högra flygeln, der en mötande insjö försvårade denna utväg, blef Hohenhausen, som genom sin närsynthet varit förhindrad att nog tidigt varseblifva återtåget, omringad och tillfångatagen.

Han affördes nu till det inre af Ryssland, till staden Meschtschowsk i guvernementet Kaluga, der en lycklig tillfällighet, Hohenhausens likhet med guvernörens i krigen emot Napoleon fallne son blef anledningen till en nära vänskap emellan den unge fången och denne guvernörs familj -- en vänskap, som under fångenskapen yttrade sig genom Hohenhausens upptagande i huset på ett sätt, som hade han varit en dess nära anhörig, och efter fångenskapen fortlefde i en mångårig skriftvexling.

Om hösten 1809 återkom han till fäderneslandet och befordrades påföljande år till löjtnant vid Andra gardet.

Den lätthet, hvarmed Gotland år 1808 blifvit af en obetydlig rysk styrka intaget, hade väckt tanken på inöfvandet af dess manbara befolkning till ett ordnadt försvar. Åtskilliga af arméns officerare, och bland dem Hohenhausen, kommenderades för detta ändamål år 1811 till Gotland -- och törhända var det den kärlek, som då hos honom grundlades till detta Östersjöns öga, hvilken sedermera blef första anledningen till hans återvändande dit i en mera maktpåliggande befattning.

Under fälttågen i Tyskland och Holstein kommenderade Hohenhausen Andra gardets jägare och fick af sådan anledning mer än flertalet af den öfriga hären tillfälle att vara med i elden. Vid stormningen af Leipzig anryckte de svenska jägardivisionerna emot Grimmaporten. Befälhafvaren, major von Döbeln, stupade strax i början af striden. De främsta afdelningarna, på en gång blottstälda för handgevärselden ur fönstren och för det längs gatan med kartescher skjutande artilleriet, började rygga, då Hohenhausen, som med sina jägare befann sig i slutet af kolonnen, utan order bröt ut ur densamma och i språngmarsch störtade in genom porten. De andre följde efter, och stormningen lyckades. Denna raska handling, verkstäld under Adlercreutzs ögon, lofordades inför kronprinsen af denne, eljest på beröm särdeles sparsamme general, likasom af befälhafvaren för svenska hären, fältmarskalken Stedingk, som i sin rapport omnämner Hohenhausen ibland de officerare, hvilka mest utmärkt sig. Den förskaffade honom äfven, jemte guldmedaljen för tapperhet i fält, hedern att, ehuru endast löjtnant, få till högqvarteret öfverföra alla de högre franska officerare, hvilka denna dag såsom fångar föllo i svenskarnes händer.

Före inryckandet i Holstein ansåg kronprinsen Karl Johan nödigt att emot Hamburg återkasta de trupper, med hvilka marskalk Davoust framryckt i hans venstra flank till floden Stecknitz. Under det förberedelser gjordes att med den öfriga hären anfalla denna ställning i fronten, afsändes en ströfkorps under majoren friherre Jakob Cederström att öfvergå Elben vid Gestacht för att hota fiendens rygg. Hohenhausen med sina jägare utgjorde en del af denna korps, hvilken likväl, genom fiendens hastiga återtåg, hindrades att inlåta sig i någon hufvudsaklig strid.

Under framryckandet emot Lübeck tillhörde Hohenhausen förtrupperna. Fienden anträffades den 5 december på morgonen vid Landwehrgraben. Jägaredivisionernas befälhafvare, friherre Mellin, stupade på den till en del upprifna bron, och Hohenhausen, som efter honom öfvertog befälet, störtade sig med sina jägare i det iskalla vattnet, öfvervadade grafven och lyckades att fördrifva fienden. Men saknande tillfälle att ombyta kläder förrän sent på natten efter inryckningen i Lübeck, ådrog han sig derigenom giktkrämpor, hvilka följde honom till slutet af hans lefnad. Det oaktadt åtföljde han hären på tåget genom Holstein och var med vid intagandet af Fredriksort, men nödgades våren 1814 begära tillåtelse att till sin helsas vårdande begagna baden i Aachen. Derifrån återkommen, begaf han sig till Norge, der han i egenskap af adjutant anstäldes hos sin forne befälhafvare, friherre Jakob Cederström, då kommendant i Fredriksstad.

År 1817 blef Hohenhausen kapten och 1820 kompanichef vid Andra gardet, 1822 riddare af svärdsorden. 1827 utnämdes han till major i armén och 1828 till major i regementet med tjenstebref.

Under alla dessa år egnade sig Hohenhausen åt ett nitiskt uppfyllande af tjenstens fordringar, och han förskaffade sig derigenom ibland kamrater ett odeladt vitsord för militärisk duglighet och noggrannhet. I sitt yttre saknade han visserligen något af detta raskt beslutsamma, som man vanligen förstår under benämningen knektmässighet, och mången skulle kanske ej anat, att han var en lika grundlig som skicklig exercismästare -- men detta kunna alla de intyga, som med och under honom tjenstgjort. Ett ytterligare bevis derpå företer den omständigheten, att vid inspekterandet år 1811 af den nyorganiserade beväringen på Gotland, tvänne kompanier i synnerhet ådrogo sig uppmärksamhet såsom väl inöfvade, och att det ena af dessa var det, som hade Hohenhausen till chef.

Men icke blott åt den praktiska militärtjensten riktade han sin uppmärksamhet. Han hade af naturen erhållit ett kritiskt sinne, förenadt med ett aldrig tröttnande forskningsbegär. Vid krigsakademien, hvarifrån han endast 17 år gammal utexaminerades, hade han ej vinnlagt sig om studier med den ifver, som man haft rätt att vänta af hans goda minne och lätta uppfattning. Vid mognare år deremot använde han nästan alla ifrån tjensten lediga stunder till inhemtande af grundliga kunskaper, ej blott i militärvetenskapen, utan äfven i statsekonomiska och politiska ämnen. Han älskade att omkring sig samla de yngre kamrater, hvilka delade detta tycke. Med dem genomgick han välkända arbeten i militärvetenskapen och krigshistorien, och de lefva ännu (1849), som otvunget yttra, att hvad de i denna väg veta, det hafva de hufvudsakligen att tacka Hohenhausen för. Alla dessa omständigheter i förening med en sällspord ädelhet och rättsinnighet, samt en ärlighet, som aldrig tvekade att öppet uttala sig, och en hjelpsamhet, som genom sträng ordning och hushållning satte honom i tillfälle att ofta bistå andra, tillvunno Hohenhausen inom regementet så mycken aktning ibland både högre och lägre kamrater, att hans råd af dem alla ofta inhemtades, och att sedan Hohenhausen uttalat sin åsigt, densamma vanligen blef gällande.

Dessa egenskaper, ej mindre än den sakkunskap, hvarmed han uppträdde vid åtskilliga riksdagar, och det noggranna studium af främmande länders militäriska och ekonomiska författningar, hvarmed han sysselsatt sig under en åren 1827--1829 företagen resa till Tyskland, Frankrike och Italien, hade ådragit sig styrelsens uppmärksamhet, hvilken för att förbereda hans användande i administrativ väg ansåg sig böra småningom upplyfta honom till en deremot svarande samhällsrang. Derför finna vi äfven Hohenhausen inom mindre än sex månader, ifrån den 4 december 1830 till den 1 juni 1831, efter hvartannat utnämnas till tredje major i regementet, öfverlöjtnant och öfverste i armén, tillförordnad landshöfding och slutligen militärbefälhafvare på Gotland.

Först den 5 oktober 1833 utnämdes han på stat till höfding i detta län. Hvad han såsom sådan uträttat, tillhör ej föremålet för denna uppsats. Att han med nit, allvar och ständig hänsyn till länets bästa skötte denna maktpåliggande befattning, derom vitna dock både den kärlek, hvarmed han under lifstiden omfattades, och den allmänna saknad, som följde underrättelsen om hans död.

Som militärbefälhafvare tillkom det honom att gifva stadga åt den nya organisationen och i nationalbeväringen ingjuta den krigiska anda, som alltid är svår att bibringa en nybildad trupp, synnerligen då denna utgöres ensamt af beväring, och då öfningstiden är så kort som på denna ö. För detta ändamål riktade han sin oaflåtliga uppmärksamhet åt tvänne föremål: anskaffandet af skicklige officerare samt dessas ändamålsenliga bildning, och bibringandet af skjutfärdighet åt manskapet. I förra afseendet bildade han en undervisningsanstalt för linieofficerare i Visby -- utverkade hos styrelse och ständer en löneförhöjning för befälet af 33 1/3 procent -- och lyckades förmå arméns fullmäktige till bestämmande af antagliga vilkor för befälets delaktighet i arméns pensionskassa. Genom dessa förenade omständigheter, och derigenom att, då lämpliga ämnen till officersbeställningar icke alltid i tillräcklig mängd funnos att inom provinsen tillgå, Hohenhausen ifrån närgränsande landskap tillegnade sig bildade ynglingar med fallenhet för yrket, lyckades han att i väsentlig mån höja officerskorpsens duglighet och anseende.

Till skjutfärdighetens uppöfvande stiftades ett allmänt jägaregille för länet och särskilda skarpskytteföreningar inom kompanierna, och dessa inrättningar hafva medfört den lyckliga verkan, att en betydlig del af Gotlands allmoge nu mera förvärfvat sig en ej ringa skicklighet i gevärets handterande.

Då Hohenhausen derjemte aldrig lemnade något tillfälle ur sigte att förskaffa sina officerare sådana kommenderingar, der specialkunskaper i yrket stodo att vinna, såsom vid gevärsbesigtningar, vid instruktionsbataljoner, vid gymnastiska centralinstitutet -- allt kommenderingar, hvaraf de ej förr varit delaktige -- samt då han städse med faderlig omtanke bevakade alla nationalbeväringens intressen, låter det sig lätt förklara, att den varma tillgifvenhet, hvarmed han omfattade denna korps, skulle af dess medlemmar med samma känslor återgäldas. Han hade derpå många ojäfaktiga bevis, men aldrig gåfvo sig dessa tänkesätt tydligare tillkänna än vid det sista högtidliga afskedet, då han tre dagar före sin död lät bära sig ned till de församlade officerarne för att af dem taga ett slutligt farväl -- ett afsked, hvaraf intrycket länge kommer att fortlefva i nationalbeväringens hågkomst.

Efter en långvarig och tärande sjukdom afled landshöfding von Hohenhausen i Visby den 19 juni 1849.

f. 1785 i Stockholm d. 1867 i Stockholm. Son till kyrkoherden Erik Dahlström och hans hustru Christina Julin. Gift 1816 med Anna Christina Hållander.

Officer 1808, kapten i armén 1812, regementskvartermästare Älvsborgs regemente 1813, kapten Generalstaben 1816, major 1818, kapten vid Älvsborgs regemente 1819, tjänstgöring som major och lärare vid Krigsakademin 1821-36, överstelöjtnant 1823, Generalstaben 1825, överste och tf guvernör i Krigsakademin 1831, adlad 1833, chef Älvsborgs regemente 1836-49, generaladjutant 1838, generalmajor 1848, landshövding, Militärbefälhavare på Gotland och chef Gotlands Nationalbeväring 1849-58, LKrVA.

Bevistade finska kriget 1808 och tyska och norska 1813 och 1814 samt deltog där i träffningarna vid Lemo 1808-06-19, Gross-Beeren 1813-08-23, Dennewitz 1813-09-06, Roslau 1813-09-29 där hans häst blev skjuten under honom och han själv sårades. För detta erhöll han tapperhetsmedaljen. Var även under cerneringen av Maestricht 1814 med i alla utfallen från Wijk. Erhöll 1826 av konungen Carl XIV Johan en hederssabel.

f. 1820-10-16 i Göteborg d. 1894-10-22 i Stockholm: Son till övverstelöjtnanten Daniel Fredrik Bildt och hans hustru Christina Elisabeth Fröding. Gift 1848 med Rosali Lucie Dufva f. 1825 d. 1916.

Officer 1837, informationsofficer vid Krigsakademin 1847-54, kapten i armén 1852, major vid artilleriet 1854, överstelöjtnant 1856, Svea artilleriregemente och överste 1857, landshövding på Gotland, Militärbefälhavare på Gotland och chef Gotlands Nationalbeväring 1858-62, generalmajor 1859, överståthållare i Stockholm 1862, friherre 1864, minister i Berlin 1874-86, och Dresten 1875, generallöjtnant 1875, riksmarskalk 1886, statsminister 1888-89,, LFK, LKrVA.

Till B:s ovanliga framgång i lifvet torde nog hans inflytelserika ställning som riksdagsman i sin mån bidragit. Han började sin bana å riddarhuset vid 1847-48 års riksdag och rönte den för en nykomling ovanliga äran att blifva insatt i statsutskottet, hvilken plats han beklädde vid alla efterföljande riksdagar ända till sin utnämning till öfverståthållare. Han utöfvade ett betydande inflytande ej blott å utskottets arbeten, hvilka i det första järnvägsbyggandets tider voro mer än vanligt maktpåliggande, utan å det politiska lifvet i allmänhet, såsom tillhörande »den konservativt-reformerande eller junkerfraktionen», som sökte medla mellan ytterligheterna. Efter representationereformen, som af B. rönte ett bestämdt understöd, var B. en af Stockholms stads representanter i Första kammaren 1867-74, hvarvid han bl. a. uppträdde för tryggande af gift kvinnas äganderätt, och han var äfven medlem af 1865 års unionskommitté.

Han utsågs 1874 till svenskt-norskt sändebud i Berlin hvilken post han beklädde till 1886, då han efter utnämningen till riksmarskalk återvände till fäderneslandet. Från jan. 1887 till sin död intog han ånyo en plats å Första kammarens stockholmsbänk och tillhörde den protektionistiska gruppen, utan att taga någon mera framträdande roll i kammarens debatter. Hans representativa egenskaper föranledde dock, att, sedan protektionisterna genom Stockholmsvalets omkastande 1887 ernått majoritet i riksdagen, bildandet af den nya ministären uppdrogs åt honom. Från febr. 1888 till okt. 1889 beklädde B. statsministersposten i en ministär af i tullfrågan divergerande åsikter. Från denna tid härrör bl. a. det af riksdagen 1889 i hufvudsak afslagna förslaget om inskränkningar i tryckfribeten (»munkorgslagen»).

f. 1814-05-07 i Gottröra d. 1890-11-17 i Stockholm. Son till majoren Bernhard Fredrik Gyllenram och hans hustru Beata Christina Lovisa Douglas. Gift 1840 med Ebba Augusta Arnell f. 1815 d. 1868.

Fänrik Andra livgrenadjärregementet 1833, löjtnant 1846, kapten 1854, major 1858, överstelöjtnant 1862, överste i armén och landshövding på Gotland, Militärbefälhavare och chef Gotlands Nationalbeväring 1862-73, generalmajor 1863, landshövding Värmland 1873-85, ledamot i Första kammaren

f. 1825-11-20  i Ronneby d. 1892-02-13 i Karlskrona. Greve, landshövding på Gotland 1874-1883 och i Blekinge 1883-1892. Horn blev student i Lund 1841. Han avlade kansliexamen 1845 och exaemen till rättegångsverken 1848. Han var e.o. notarie i Skånska hovrätten 1852. Som riksdagsman var Horn ledamot av första kammaren 1875-1878, invald i Gotlands läns valkrets. Han var ledamot av Lagutskottet 1877 och ledamot av Särskilt utskott samma år.

Per Gustaf Emil Poignant, född 8 december 1829 i Stockholm, död 3 juni 1910 i Stockholm. Ämbetsman, riksdagsman och landshövding på Gotland 1883-1900.

Poignant avlade juris kandidatexamen i Uppsala 1855, blev vice häradshövding 1858, sekreterare i sjöförsäkringsöverrätten 1860 samt assessor i Svea hovrätt 1866. Som ordinarie revisionssekreterare 1871, avgav han 1873-75 på offentligt uppdrag utredningar och författningsförslag om nybyggen i de norrländska länen, dispositionsrätten över enskilda skogar på vissa orter och om fastighetsböcker för Värmland och Dal samt deltog i kommittéerna för utarbetande av ny instruktion för justitierevisionen (1876) och av författningar ang. mått och vikt (1877-78).

Efter att 1881 ha utnämnts till häradshövding i Oxie och Skytts domsaga i Malmöhus län förordnades Poignant redan två år därefter till landshövding i Gotlands län. Han kvarstod i denna befattning ända till 1901 och var därunder flera år ordförande i hushållningssällskapet och i direktionen för Visby navigationsskola.

Poignant representerade Gotlands län i första kammaren 1894-95 och var riksdagsman för Visby (till en början även för Borgholm) i andra kammaren 1896-99. Poignant utnämndes 1901 till hedersledamot av Lantbruksakademien.