Föregående sida

Gotlands Skarpskytte- och Jägare Gille

Skräddaren Vikström i Visby

som gotländsk skarpskytt

Gotlands Skytteförbund representerar den frivilliga skytterörelsen som har gamla anor på Gotland. Den 28/1 1836 stiftades på initiativ av militärbefälhavaren, översten M S von Hohenhausen Gotlands Skarpskytte- och Jägare Gille. Som namnet anger var det en förening  för jägare och hade jaktvårdssyfte men den skulle också idka målskjutning för krigets värv. Gillet anslöt sig till Svenska Jägarförbundet, bildat 1830, som representerade den dåtida skytterörelsen och var sammansatt av föreningar med den nämnda dubbla uppgiften. Numera har denna sammanslutning endast jaktvårdsuppgiften kvar, det gotlandska jägargillet upphörde med "skarpskyttet" 1886.

Denna förening kunde inte samla hela öns befolkning, därför föreslog militärbefälhavaren inrättande av skarpskytteföreningar vid nationalbeväringens kompanier. I de tryckta normalstadgar som delades ut fanns visserligen en paragraf om jaktvård men organisationens syfte att förbättra den  militära skjututbildningen var uppenbar. Sådana föreningar bildades nu överallt. Det bör framhållas att deltagandet var helt frivilligt; bevarade medlemsuppgifter visar att inte hela kompanier var inskrivna. Det var annars fritt att organisera en skytteförening på Gotland på den tiden. Var man hade sitt kronogevär hemma, skjutbana fanns på kompaniets exercisplats och ammunition fick man köpa ur kompaniets förråd. Emellertid får man inte tänka sig ett sådant träningsarbete som nu för tiden lägges ned på de frivilliga skjutbanorna, det blev bara en eller två tävlingsskjutningar om året. Det var dock ganska mycket då man betänker att en svensk beväring på den tiden fick skjuta 3 skarpa skott under sitt beväringsmöte, på Gotland hade man många sådana möten.

Mot 1850-talet tycks dessa föreningar tynat av och i tidningarna syntes då uppmaningar att bilda frivilliga skytteföreningar.

Detta hade till följd att "skytteförbund" bildades i snart sagt alla socknar, 1860 fanns 78 förbund med 2,398 medlemmar. Verksamheten bedrevs på samma sätt som förut, men det tillkom ett nytt moment. Kompaniernas skytteförbund ordnade en årlig gemensam tävling och korade kompaniets "segerskytt". Nu om inte förr uppträdde Skarpskytte- och Jägargillet som ledande organisation. Det instiftade 1861 ett "segerskyttemärke" i silver som enligt generalorder fick bäras till uniform. Detta tilldelades segerskyttarna varje år. Dessutom blev de inbjudna att delta i gillets egna stora tävlingar på banan i Östergravarna. Var de riktigt skickliga och placerade sig bland de tio bästa i tävlingen fick de vara med i den särskilda tävlingen om gillets silvermedalj.

Det är tydligt att det skytteintresse som på 1860-talet bildade och bar upp "skarpskytterörelsen"  på fastlandet även spridde sig till Gotland. Dess syfte att bilda frivilliga kårer till hemortens försvar hade inget utrymme här, eftersom alla redan tillhörde krigsmakten. En hel del gott i form av penningbidrag och fri ammunition fick dock den gotländska skytterörelsen del av.

På 1870-talet började intresset för skarpskytterörelsen att minskas, man kan också spåra en nedgång i medlemsantalet på Gotland, 1875 redovisades 90 föreningar med 1,997 medlemmar. I stället för de halvmilitära skarpskyttekårerna bildades nu skyttegillen som endast idkade målskjutning och fick statsanslag för sin verksamhet. På Gotland ombildades efter hand skytteförbunden till sådana gillen. Det ordnades då "länstävlingar" som försigick i Åhsbergska hagen, där markörskyddet ännu finns kvar.

Det viktigaste stödet för skytterörelsen var dock nationalbeväringens kompanier. Då dessa upplöstes 1886 oeh samtidigt Skarpskytte- och Jägaregillet slutade sin understödjande verksamhet föll hela rörelsen sönder. Endast fem skytteföreningar fanns kvar att bilda det länsförbund som den moderniserade skytteorganisationen av 1893 fordrade. Gotlands skytteförbund instiftades dock den 4 september detta år. Sedan växte det hastigt. Under orosåren 1914-18 och 1939-45 steg medlemssiffrorna särskilt mycket. År 1959 redovisades 63 föreningar med 3,369 aktiva skyttar.

 

Skarpskytteuniformen

 

Uniform m/1862

I början av 1860-talet började man sträva efter att en så enhetlig uniform som möjligt skulle användas av samtliga skarpskytteföreningar runt om i Sverige. Det skedde emellertid inte över en natt men i huvudsak följde de flesta skarpskytteföreningar Stockholmsföreningens uniform som antagits december 1862.

Knapp för skarpskytterörelsen.

De tidiga knapparna var dekorerade med kronor och slaglåsgevär som senare utbyttes mot remingtongevär då de hade börjat användas av skarpskyttarna.

 

Förtjänstmedalj i guld för Gotlands skyttteförbund.

Vapenrock var av mörkblått kläde, tvåradig med i varje rad åtta större svarta hornknappar och smal fällkrage, ärmuppslag saknades. Två större knappar i ryggen och en i vardera av skörtens raka fickklaffar. Vapenrocken var knälång och liknade i stort den som flottans officerare bar. Byxor av grått kläde med dubbla, 3/4 tum breda, svarta klädeslister. Mellan listerna ett mellanrum av 1/2 tum.

 

Det förekom som nämnts ovan olikheter. Genom gamla tidningsnotiser kan man se att bland annat:

I Eskilstuna användes en mörkgrön syrtut med byxor och mössa i samma färg.

I Hudiksvall var vapenrocken mörkgrå med dubbla slag och kort fällkrage samt utan sidofickor. Längden 2 tum ovan knät. Byxorna var av blått melerat kläde likt det för arméns fastställda. Med upphöjd kant utefter yttre sidorna. Mössan av mörkgrönt kläde med nationalkokard samt till snittet likt arméns mössor, ungefär 4 tum höga. Denna mössa hade använts även tidigare.

Som distiktionstecken för korpraler och vicekorpraler var fastställt att uti knappen på mössans huvudband en siffra utmärkande korpralskapets nummer skulle anbringas.

I Kronobergs län hade bestämts för att få likhet i hela länet vapenrockens och mössans färg skulle ändras från mörkgrönt till mörkblått samt knapparna från svarta till vita kullriga liknande arméns. Byxorna bibehölls den gråmelerade färgen.

Vid Falu stads frivilliga skarpskytteförening var vapenrocken av mörkgrönt kläde med breda dubbla slag, ståndkrage som kan nedfällas, kullriga svarta hornknappar, mörkt enfärgat foder. På uppslaget var anbringades tvenne långsåtgående band med var sin mindre hornknapp av ovan nämnda typ och form.

Byxorna var av blågrått kläde med revärer av livrockens kläde.

Huvudbonaden bestod av en bredskyggig svart filthatt, kullen i form av avstympad kon i likhet med den vid Stockholms skarpskyttekårs antagna modell. Hatten bars vid exercis med vänstra brättet uppvikt och var försedd med nationalkokard samt prytt vid parad med liggande plym av svarta tuppfjädrar.

Livrem var av svart läder (lackerat eller blankat) med patronkök med särskilt rum för skarpa och lösa patroner samt knallhattsfick under samma lock.

Tjänstetecken för befälet utgjordes av silverstjärnor på ömse sidor om ståndkragen. En för vicekorpral och två för korpral. Kompanibefälets rang utmärkes genom trenne på samma sätt anbragta silverstjärnor jämte sidogevär i svart läderkoppel.

 

Uniform m/1880

På sommaren 1879 uppsattes en kommité av "Skarpskytteriksdagen" som skulle utreda och framlägga förslag till en ny uniform för hela landets skarpskyttar. Vid Stockholms skarpskytteförenings sammanträde i början av år 1880 uppvisades ett färdigt förslag. En av medlemmarna hade även låtit sy upp en vapenrock i enlighet med ett liggande förslag. De församlade herrarna ansåg att det var en "synnerlig prydlig uniform".

Uniformen var av blått kläde och i stort sätt liknande den som tidigare använts av Kalmar och Möre skarpskytteförening. Den skilde emellertid sig något genom att rocken inte var gjord i form av en blus utan skurits så att den var åtsittande i ryggen där två knappar hade placerats.

Knapparna var försilvrade och försedda med tre kronor och två korsade gevär såsom emblem.

Priset för uniformsrocken uppgick till 23 kronor och för byxorna 16 kronor.

Stockholmsföreningen antog direkt den föreslagna uniformen. Hurvida resten av Sverige även skulle anta uniformsförslaget fick bero till nästa års allmänna skarpskytteriksdag.

Vid skarpskytteriksdagen 1880 bestämdes att uniformen skulle användas i hela landet. Beslutet togs med rösterna 29 för och 23 emot.

  

Gotlands Skarpskytte och Jägaregilles Silvermedalj

Sedan 1862 hade Gotlands Skarpskytte och Jägaregille varje högtidsdag en särskild tävlingsskjutning som ägde rum om gillets i silver medalj. I denna tävlan fick varje gång högst tio delta som i egenskap av underbefäl eller manskap tillhörde beväringen och som deltagit i dagens prisskjutning. Anmälde sig flera än tio, har de företräde, som den dagen skjutit de bästa skotten. Villkoren för vinnandet av priset var att alla fem skotten skulle träffa tavlan. På medaljens åtsida den dåvarande konungen, Carl XV:s bröstbild och på frånsidan en skarpskytt vid den svenska fanan laddande sitt gevär samt en annan på knä bakom en strandklippa, siktande ut åt havet, och på avstånd syns två andra skyttar beredda till anfall. Rundt omkring: "Vi jaga för Landet och kungen". (Från Tegnérs "Sång för Jemtlands fältjägare". Medaljen är graverad av Lea Ahlborn.

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig