Föregående sida

7.5 cm Tornpjäs m/57

7.5 cm tornpj m/57

Tillverkare: Bofors. Bemanning: 7 man. Normal skottvidd: 12.000 m. Eldhastighet: 25 sk/m. Projektilvikt: 16 kg. Pjäsen fanns vid Batteri Kappelshamn (KP), Batteri S:t Olofsholm (SE 2), Batteri Fårö (FÅ) och Batteri Ljugarn (LN)

 

7,5 cm tornpjäs m/57  kom att tillverkas i en relativt stor serie, där Sverige byggde 30 trepjäsbatterier Pjäsen är monterad i ett pansartorn, med ammunitionsdurk minst 5 meter under marknivån. Sedan början av 1970-talet är tornet försett med en stenliknande maskeringshuv av glasfiber, vilket gör den betydligt svårare att upptäcka. Pjäsplatsen har även en markfastsättningsgaffel som eldröret vilar i när det inte används vilket minskar risken för skador från övertryck och markskakningar orsakade av kärnladdningsexplosioner. När pjäsen inte används förses eldröret med ett glasfiberskydd kallat "krokodilen" för att förbättra maskeringen.

Pjäsen är en halvautomatisk luftkyld artilleripjäs med vertikal kilmekanism och homogent eldrör försett med krutgasejektor. Den använder enhetspatroner som matas från en under markytan belägen ammunitionsdurk med hjälp av en hiss. Denna matas med ammunition för hand genom att patroner stoppas in i en revolvermekanism i hissens nedre del. Laddningen av pjäsen är halvautomatisk och sker genom att laddaren med handkraft manövrerar ett handtag varvid patronen automatiskt bringas till rätt vinkel, matas in i patronläget och kilen stängs. Tomhylsor skjuts ut bakåt och faller genom ett rör som leder ner i ett träklätt rum i närheten ammunitionsdurken. Normal bemanning för en pjäs är 7 man varav 3 (pjäschef tillika sidriktare, höjdriktare, laddare) befinner sig i tornet och resterande 4 (ammunitionsbefäl, magasinfyllare och 2 st ammunitionslangare) betjänar ammunitionsdurken. Till detta kommer personal för mätstationer, ledning/samband, tross/sjukvård och närskydd (markstridsförband).

Fyra utföranden av pjäsen förekommer, m/57 samt m/57B-D, som avviker något från varandra vad gäller hisslängd (och därmed pjäsbrunnens djup), produktionsteknik för pansarkupolen samt eldledningens presentationsutrustning: m/57 har lång hiss och ett mellanplan i pjäsbrunnen, svetsad pansarkupol och följevisare för Ci 710. m/57B har kort hiss, gjuten kupol och följevisare. m/57C har kort hiss, gjuten kupol och riktindikatorer för ArtE 719 m/57D har kort hiss, svetsad kupol och följevisare.

 

Serie 1 (Batteri Ljugarn (LN)

De första 8 batterierna byggdes med en centraltunnel som innehåller eldledning, kraftförsörjning och förläggning, och med tunnlar som leder ut till stigorter vid varje pjäsplats. I vissa fall fick terrängen styra och tunnlarna till pjäserna byggdes inte, men i samtliga fall är hela batteriet beroende av funktionerna i centraltunneln. Byggtekniken innebar att en större tunnel sprängdes, i vilken man sedan byggde en betongkonstruktion med välvt tak konstruerad för att tåla stora påkänningar som till exempel nedfallande stenblock. Betongkonstruktionen bidrar även till att skapa en god inomhusmiljö i anläggningen, tillsammans med ett kraftigt ventilations- och avfuktningssystem med övertrycksmöjlighet som skydd mot bland annat gas och radioaktivt nedfall. Bra ventilation är dessutom en nödvändighet för att hålla nivåerna av radon på acceptabla nivåer när anläggningen är bemannad.

 

Serie 2 (Batteri S:t Olofsholm (SE 2)

Bestod av 10 batterier och innebar ett steg mot ökat kärnvapenskydd genom ökad självständighet för de individuella enheterna och ökade pjäsluckor. Man använde fortfarande samma byggteknik som för serie 1, med betongkonstruktioner placerade direkt mot berget. Här började man dock bygga pjäsplatserna i sänkschakt som sedan göts igen med betong medan centraltunneln byggdes på samma sätt som i serie 1.

 

Serie 3 (Batteri Fårö (FÅ) och batteri Kappelshamn (KP)

De 12 batterierna i serie 3 innebar en avsevärd uppgradering för 7,5/57-systemet. Kärnvapenskyddet prioriterades och pjäsluckorna gjordes därför ännu kraftigare. Med undantag för elkraft byggdes varje enhet som en självständigt fungerande anläggning och förläggningsstandarden ökades något. Eftersom metoden med betongkonstruktioner monterade dikt mot berget visade sig ge dåligt skydd mot markskakningar ersattes de med elastiskt upphängda stålbyggnader som dessutom försågs med ett fullgott EMP-skydd. Även här byggdes anläggningarna, inklusive centralanläggningen (nu kallad s-plats) i sänkschakt som sedan göts igen med betong.

   
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig