Föregående sida

S.M.S. ALBATROSS

Der Deutsche Minenleger

 

Tidigt på morgonen den 1 juli 1915 stävade Albatross ut från Danzig på sin tredje och sista minexpedition i östersjön och denna var även den sista överhuvud taget. För att undvika fler torpedbeskjutningar eskorterades Albatross den här gången av en stor bevakningsstyrka. Konvojen bestod av pansarkryssaren Roon och fem torpedbåtar. Från Libau avgick vid beräknad tidpunkt kryssarna Augsburg och Lübeck tillsammans med två torpedbåtar. Klockan 8.30 förenades de båda styrkorna mitt emellan Gotland och den baltiska kusten, cirka 57° 15' lat nord. Eskadern fortsatte med nordlig kurs till kl. 17.45, då den delade på sig. Roon och Lübeck intog sina bevakningspositioner. Albatross och Augsburg fortsatte till Bogskär, där minfältet skulle läggas ut.

Även om besättningen på Albatross kände på sig att den tredje minutläggningen skulle gå lika bra som de två tidigare, kunde man spåra drag av oro hos fartygets befälhavare. Fregattkapitän West, och sekonden, Korvettkapitän Bühler. Bevis härpå var en allvarlig överläggning innan expeditionen startade. Båda officerarna framförde till marinbefälet farhågor för att ryssarna den här gången skulle vara varnade, men marinledningen beslöt att ingen ändring av kursen fick ske, dels av navigatoriska skäl och dels med hänsyn till de ryska minfälten.

De båda officerarna hade inte misstagit sig. Ryska u-båtar var utstationerade. Första kontakten med fienden fick en av kryssarna, som signalerade att hon girat undan för en torped.

Klockan 1.30 den 2 juli förenades hela eskadern och hemresan begynte. Andre amiral von Karpf ombord på Augsburg, bestämde att eskadern skulle upplösas på morgonen kl 6 i närheten av den tidigare mötesplatsen. Roon och Lübeck skulle tillsammans med 3 torpedbåtar gå till Libau, medan Albatross och Augsburg i följe med 4 torpedbåtar skulle sätta kurs på Danzig.

 
 

Teknisk data

Besättningslista

Gruppotografier besättningen

Fotografier besättningen (okända)

De sårade från Albatross

Begravningen av de stupade

Interneringen i Roma och Tofta

Generalmajor Hjalmar Falk berättar en episod från Albatrosslägret

Stökiga tyskar i Visby

 
 

Fartygets historia

1908-05-19

Albatross levereras, utrustad och klar

1908-10-26

Bedriver minutläggningsträning

1910

Genomgår viss modernisering

1911

På varv efter kollision med ångaren Wartburg

1911 Aug - Sep

Övningar i Östersjön

1914-08-22--26

Tillsammans med lätta kryssaren Stuttgart och 11 torpedbåtsflottiljen utför Albatross minering utanför den engelska kusten vid floden Tynes mynning

1914-09-09

Albatross och systerfartyget Nautilus lägger ut defensiva minfält väster om Helgoland

1915-06-21-26

Lägger ut minor nära Bogskär i norra Östersjön

1915-07-01

Efter att återigen lagt ut minor vid Bogskär upptäcks Albatross av en rysk flottenhet bestående av kryssaren Admiral Makarov, Bajan, Bogatyr och Oleg.

1915-07-02

Efter att försökt att fly men misslyckats tvingas Albatross styra mot Gotland och efter att ha utsatts för kraftig beskjutning sätts hon på grund på Östergarnslandet. 27 besättningsmän stupade och 49 sårades svårt varav 2 avled efter några dagar. Den resterande besättningen internerades och förläggs först till Roma men flyttas på hösten detta år till Blåhäll i Tofta. 

1915-07-24

Fartyget flyttas till Fårösund

1915-09-30

Albatross bogseras till Oskarshamn i Småland där fartyget nödtorftigt reparerades.

1917-09-30

Den internerade besättningen flyttas till ett läger vid Skillingaryd i Småland.

1918-12-30

Albatross lämnar Karlskrona för gång mot hemmahamnen Danzig

1919 Jan

Förflyttas till Kiel

1919-01-23

Avrustas och tas ur tjänst.

1921-03-21

Struken ur skeppsrullorna och därefter skrotas

 

 

Fartygschefer

Maj 1908 - Oktober 1908

Korvettenkapitän Türk

Oktober 1908 - September 1909

Korvettenkapitän / Fregattenkapitän Wedding

September 1909 - Januari 1910

Korvettenkapitän Wilhelm Adelung

April 1911 - September 1911

Korvettenkapitän Wilhelm Adelung

September 1911 - September 1913

Korvettenkapitän / Fregattenkapitän Klappenbach

September 1913 - Juli 1915

Fregattenkapitän Fritz West

 
 
 
S.M.S. Roon S.M.S. Augsburg
S.M.S. Lübeck S.M.S. Albatross

 

 
 

Ryssarna

Den 1:a brigaden bestod av flaggskeppet "Admiral Makarow" och kryssarna "Bajan", "Bogatyrj" samt "Oleg" och 'Rurik". Befälhavare för brigaden var konteramiral Bachireff. Även den lätta kryssaren "Nowik" och en jagarflottilj skulle delta i detta företag. Dimman var dock mycket besvärande, och jagarna kom aldrig fram till eskadern, med undantag för Nowik, som med 24 knops fart fick kontakt med kryssarna. Troligen tog kryssarna kurs mellan de svenska öarna och den rysk-baltiska kusten.

Under tiden fick konteramiral Bachireff från Reval information om att tyska sjöstridskrafter skulle befinna sig ute på en operation. Ryssarna lyckades fånga upp telegrafiska meddelanden som växlades mellan Augsburg och Roon, och kunde dechiffrera dessa. Nu visste ryssarna att de tyska fartygen varit på en minutläggning. De visste också att tyskarna skulle komma tillbaka fram på morgonen och att konvojen inte var särskilt slagkraftig. Den ryske befälhavaren beslöt därför avstå från beskjutningen av Memel, och i stället ta upp striden med den tyska eskadern. Även Rurik skulle delta i anfallet, ty man räknade med Ruriks stora slagkraft. Klockan 4 på morgonen den 2 juli uppfångade ryssarna ett telegrafiskt meddelande från den tyska eskaderns befälhavare, Komodore von Karpf, varur framgick exakt kurs och hastighet.

Amiral Bachireff kunde nu i lugn och ro utse den plats där de båda eskadrarna skulle drabba samman. Han gav order till samtliga fartyg om högsta beredskap för att omedelbart kunna ta upp striden med tyskarna när dessa kom i sikte. Tyskarna anade ingenting om allt detta, och i synnerhet inte att fienden väntade på dem på så nära håll. Man hade visserligen lyssnat på ryssarnas telegraftrafik, men man trodde att det gällde andra ting.

 

Kryssaren Admiral Makarow

Kryssaren Bayan

Kryssaren Oleg Kryssaren Rurik
 
 
 

 

Striden

När sekonden på Albatross, Korvettkapitän Bühler, kl. 6.15 genomsökte horisonten med kikare, såg han akterut på babords sida en mörk massa dyka upp ur dimman. I nästa ögonblick blixtrade det till. Impulsivt skrek sekonden: "Vad är det för en apa som skjuter på oss?" och i nästa ögonblick slog han alarm.

Den avlossade salvan hade slagit ner ett par hundra meter från Albatross' styrbordssida. "Det är ryssarna",

konstaterade vakthavande officeren, när han spanade i kikaren. "Där är en till!" och utan att behöva använda kikare kunde man snart från Albatross urskilja fyra främmande fartyg. "Strid med fyra pansarkryssare, det var illa det", tänkte sekonden, och Augsburg syntes inte till. Larmklockan ringde i Albatross maskinrum och maskintelegrafen gav beskedet: "Högsta fart!". Maskinisten Karl Paul och hans kamrater började snart svettas framför ångpannorna. Trycket steg och de i bara byxor klädda maskinisterna förstod att striden var i full gång, men man hade bara en tanke, mer ånga! Denna tanke hade också Richard Weis, som befann sig på elektriska centralen och övervakade kontrollinstrumenten och skötte spakarna där. El-centralen var belägen precis mitt på fartyget och Weis övertog vakten där klockan 4.

Den tyska styrkan gick nu i mer öppen formation, och lade med täta mellanrum ut rökridåer, så att tidvis även Albatross blev osynlig. Ryssarna ändrade nu av någon anledning kursen mera mot nord, och en stund senare var Augsburg och torpedbåtarna ur stridszonen. Kl. 7.35 hade man inte längre ryssarna i sikte. Albatross gick med full fart mot Gotland.

Då det var 27 sjömil kvar räknade man med att behöva en och en halv timme innan den gotländska kusten skulle dyka upp. Ombord hoppades man innerligt att ångpannorna skulle tåla den oerhörda påfrestningen. Men humöret var nu på nollpunkten, och man trodde sig inte överleva de ryska anfallen. Det var dock inte så bra ställt med ryssarnas träffsäkerhet, och man sköt ganska planlöst och okoncentrerat. Men trots att Albatross gick sick-sack, undgick fartyget inte att bli träffat. Avståndet till ryssarna krympte nu oroväckande, och just när sekonden skulle gå upp på däck, anmäldes de första sårade. En granat slog ned alldeles intill fartyget, och splitter träffade miningenjören och flera ammunitionslangare. Miningenjören höll handen på ryggen och stönade: "Jag har fått nog". Sekonden svarade, att de snart skulle få nog allihop.

Kl. 7 var Albatross så nära ryssarna, att fartygets små kanoner kunde komma till användning. Tyskarna gick nu in för att hålla sitt fartyg flytande så länge som möjligt. Det ryska anfallet hade pågått över en halv timme, men någon träff på Albatross hade man ännu inte lyckats få. Men till slut kunde den tyska minkryssaren inte undgå de ryska kulorna. Den första träffen kom i förrådsskåpet på akterskeppet, där 50 kg oljefärg fattade eld. Granatskärvorna slog igenom däcket, och den brinnande färgen rann in i manskapsrummet. Situationen blev allvarlig när en del hängmattor började brinna, men ett snabbt ingripande av släckningsmanskapet avvärjde faran. De ryska kanonerna sköt nu träff efter träff, och på Albatross hade manskapet fullt upp med att släcka bränder. Det blev emellertid svårare och svårare för besättningen att bemästra eldhärdarna, och då därtill många sårade rapporterades, förstod man ombord att läget var mycket kritiskt. Många av fartygets hydranter skadades eller förstördes helt, och detta bidrog till att ytterligare försvåra släckningen. Två granater slog ned samtidigt. Den ena träffade bryggan och förstörde stridstornet med all inredning samt dödade de besättningsmän som uppehöll sig därinne. På bryggan låg vakthavande officeren med vänstra låret genomskjutet. Han låg där och rökte och tittade ut genom ett hål i relingen, när ännu en granat slog i bryggan och kastade den skadade åt sidan. Den andra granaten slog in i navigationshytten och dödade flaggstyrmannen. En fruktansvärd syn var det att se gnistmatrosen Wiessner som just hade passerat dörren till navigationshytten när denna träffades, nu hänga med den delade överkroppen över bryggans räck. I lä av kajutan låg artilleriofficeren med ena armen bortskjuten, och skeppsläkare Carrillon höll på att förbinda honom. Medan detta pågick träffades strålkastaren, som var placerad uppe i märsen, och granaten kreverade där. Artilleriofficeren, oberleutnant Löwenberg, dödades och doktor Carrillon träffades av en granatskärva i bakhuvudet. Detta var mycket olyckligt, då de sårades antal raskt växte, och behovet av läkare blev större och större.

 

Längst föröver på Albatross var lasarettet beläget. Där befann sig elva sårade när en 21 cm granat slog in från babord och kreverade. Den massaker som granaten orsakade var fruktansvärd. Hela inredningen, sängar, operationsbordet och det som sekunderna innan varit levande människor, slungades av det kraftiga explosionstrycket längst bort i ena hörnet. Man förstår bättre granatens verkan, då man räknade till över 250 hål i lasarettets väggar, tak och golv. Det började brinna, t. o. m. i "högen", och en ohygglig lukt uppstod där omkring. Medan eldsläckningsmanskapet höll på med släckningsarbetet träffades åter navigationshytten, vars väggar blåstes bort som om det hade varit papper. Hela inredningen slungades ut i korridoren och spärrade denna, och en allvarlig eldsvåda bröt ut. Sekonden skyndade ner till sin central för att beordra folk till eldhärden, vilket inte var så lätt längre, då de besättningsmän han hade till sitt förfogande var fullt upptagna på andra håll, och förlusterna i människoliv blev allt mer kännbara.

Läget blev ytterst allvarligt då en 15 cm granat rev upp ett 35 x 25 cm hål under vattenlinjen. En läcka uppstod i kolboxen, vatten trängde in. Timmermannen började genast arbetet med att stötta väggarna, och pumparna trädde i funktion. Man kan lätt föreställa sig det virrvarr som uppstod. Genom talröret meddelades nu: "Fullträff på akterdäck!" Det var en 15 cm granat som slagit in i ångslupen, vilken var placerad på en överbyggnad på akterdäck. All olja och trassel som fanns i ångslupen gav bra näring åt elden. När sekonden kom dit för att hjälpa till med en vätskebrandsläckare, fanns där redan en man, som bekämpade elden med en vattenslang. De båda "brandsoldaterna" stod på ett par meters avstånd från varandra när sekondens släckningsapparat plötsligt blev tom. Han såg sin kamrats överkropp ligga ett par meter längre bort, munstycket till brandslangen var bortskjutet, och sekonden var från mössan till skorna översköljd med blod. Allt gick så fort, det blev ingen tid till förklaringar, men med besättningens hjälp fick man elden under kontroll.

 

En annan 15 cm granat hade slagit in i manskapsrummet längst akterut, kastat omkull inredningen, slagit sönder manskapets klädskåp, och tänt eld på hängmattorna. Två man började släcka i rummet, som stod i ljusan låga, och sekonden sprang för att hämta fler man till släckningsarbetet. Det var tur att man trots allt höll på disciplinen och såg till att järndörrarna var stängda. Ty nu skakades fartyget som om det hade gått på grund. Det var just det brinnande manskapsrummet, vilket ånyo hade träffats av en granat. Elden därinne var nu släckt, ty rummet hade hastigt vattenfyllts. Det var en 21 cm granat som rivit upp ett cirka 2 ½ x 1 ½ meter stort hål i aktern i höjd med vattenlinjen och dödat de två som höll på med släckningsarbetet.

Nu förstod man ombord på Albatross att slutet var nära, ty man räknade med att inte kunna hålla fartyget flytande längre än tio minuter till. Vattnet trängde då och då in genom ventilerna i akterskeppet, när Albatross kl. 7.45 kom in på svenskt vatten och slutade att besvara ryssarnas eld. Men exemplet följdes inte av ryssarna. Albatross höll nu kurs på Östergarns holme. "Sekonden gör klart för ankring!" löd ordern, men sekonden förstod ingenting, ty han hade i stridens hetta tagit för givet att kursen var nordlig. Fem minuter senare, kl. 8.29 gick Albatross på grund.

Över hela fartyget ljöd nu visselpipor, vilka uppmanade matroserna att komma upp på däck. Personalen under däck, i maskinrummet o. s. v. undrade om detta betydde slutet. Maskinisten släppte ut ångan för att undvika en pannexplosion. Sedan försökte man att snabbt tvätta sig och få tag i lite kläder, ty man trodde allmänt att man skulle hamna i rysk fångenskap. Glädjen blev därför stor när manskapet kom upp på däck och fick se land. Albatross låg ungefär 200 meter från strandskvalpet. Ryssarna hade skjutit i det längsta, t. o. m. tvärs över holmen, så att fyrpersonalen där varit tvungna att söka skydd i en grotta. Albatross hade under striden träffats av tolv 21 cm granater, nio 15 cm granater och fyra granater av mindre kaliber. Det var märkligt att ett så pass litet fartyg kunde tåla så mycket. Av besättningen hade 27 man dödats. Av dessa blev senare 26 man begravda på Östergarns kyrkogård. En man kastades av en granatexplosion över bord. De sårades antal var 51. På nio ställen hade eld brutit ut.

   
   
 
 

Skrämda ortsbor

Det första som gotlänningarna längs östra kusten uppfattade av den hårda drabbningen tidigt på morgonen den 2 juli var ett mullrande ljud långt ute från havet. Trots att det var vackert väder, trodde befolkningen att det var ett åskväder som närmade sig öster ifrån. Snart förstod man dock att det rörde sig om kanonskott, alltså en sjödrabbning.

De som konstaterade detta var gutar i arbete på sina åkrar eller i färd med andra av sina dagliga sysslor, fredliga gutar som kanske varit ute på torskfiske. De skrämdes av det faktum att kriget rasade på så nära håll. öns militära styrkor sattes i rörelse. Än så länge visste man dock mycket lite vad som försiggick där ute på sjön. Kanondundret blev starkare och starkare. Fönsterrutor skallrade, tavlor ramlade ner från väggar, många tyckte att marken började bäva.

Snart var alla människor på benen, många spanade intensivt ut över havet, en del med kikare, för att försöka utröna orsaken till de dova knallarna. Ännu kunde ingen se något, ty avståndet mellan de stridande och kusten var för stort. Dessutom var sikten nedsatt av ett lätt soldis, vilket med säkerhet utökades med röken från kanonerna. Men så småningom framträdde de stridande fartygens konturer. Ett stort mörkt skrov kunde nu tydligt urskiljas, jagat av fyra andra. Alla närmade sig land.

På Herrviks lotsstation uppe på Kuppen hade lotsarna Karl Dahlbeck och Albert Harding följt stridens utveckling. De kunde klart se Albatross och hennes fyra förföljare. Även den sydvartjagande och med sina aktra kanoner skjutande Augsburg kunde tydligt ses från lotsutkiken.

Internationellt område börjar i allmänhet tre sjömil från land - skulle de stridande överskrida denna gräns och gå in på svenskt vatten? Ja, verkligen, de gör det! Det första fartyget, som fått sin förliga mast avskjuten, hade nu överskridit tremilsgränsen, och stävade rakt mot land. Sedan ändrades kursen mot norr för att man skulle komma utanför Britternas grund, man fortsatte norr om holmen, in mot sundet. Under hela denna manöver fortsatte ryssarna sin beskjutning av det skadade fartyget, trots att detta befann sig inom svenskt territorium.

Efter att ha passerat grundet, styrde Albatross rakt in mellan holmen och land. När hon passerade holmen, kunde den tyska nationalitetsflaggan tydligt urskiljas från land. Ryssarna hade nu bildat en triangel och fortsatte beskjutningen. Skottriktningen var nu sådan att kulbanan gick rakt över holmen, ja till och med rakt över f yrstationen, så att fyrpersonalen måste söka skydd i en närbelägen grotta. Lotsen Dahlbeck berättar att den längst i norr posterade ryssen hade gått så långt nordvästvart att skotten gick i sundets längdriktning. Det var den ryska kryssaren Bogatyrj, som sköt stillaliggande ifrån en position lat Nord 57° 28' och 20" och long. Ost 19°. På så sätt kunde ryssen beskjuta Albatross rakt akterifrån. Det var många skott som avlossades under den halvtimme som det tog för Albatross att ta sig helt under land. Från utkiken hade lotsarna en bra överblick av slagplatsen, och därifrån kunde observeras att ryssarna ibland avfyrade hela bredsidor. Projektiler slog ner i vattnet runt om Albatross så att vatten pelare reste sig rakt mot skyn. Ryssarna inställde eldgivningen klockan 8.21 och Albatross befann sig då på lat. Nord 57° 25' 36" och long. Ost 18° 57'.

Torskfiskarna, som varit ute, hade under tiden med ilfart rott mot land för att inte komma i vägen för de ryska granaterna. Så kom då Albatross rakt mot Kuppen, törnade på grund, och ljudet som uppstod när hon skrapade mot sjöbottnen, hördes tydligt från land. Fartyget kantrade samtidigt över mot babord med en ganska kraftig slagsida. Ångan släpptes ut, och i med detta förstod man att striden var över för den tyska minkryssaren. Ryssarna styrde nu norr ut och försvann snabbt från skådeplatsen. Allt fler och fler människor kom till stranden för att se vad som hade inträffat.

 

Klockan 10.30 avgick ett extratåg från södra järnvägsstationen i Visby. Med detta tåg reste en "velocipedafdelning" bestående av 40 man ur det dåvarande I 27. Det var f. d. persermajoren, löjtnant Borell, som förde befälet över denna styrka. Från Roma fortsatte soldaterna på sina cyklar vidare mot Östergarn. Löjtnant Borell annekterade samtidigt landshövding Roos splitter nya Cadillac. Med bilen färdades även några officerare, bland dem Carl Lindström, samt Gotlands Allehandas utsände, Gösta Storm. Vid detta skede hade även den tyske konsuln i Visby, Carl E. Ekman, underrättats om händelsen. Tillsammans med Ivar Ahlqvist bilade han skyndsamt till Östergarn.

 
   
 
 
Albatross i Fårösund Albatross i Oskarshamn
Albatross i Oskarshamn Sista resan hem till "Vaterland" för skrotning
 
 
 

Minnesten vid strandningsplatsen

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig