Föregående sida

Polska ORP Batorys flykt till Gotland 1939

 

Batory

"Under inbogsering till Visby hamn 3 okt. 1939"

Foto: Kmd. E.Braunerhielm Gotl. marindistrikt Visby.

Besättningen

Batory i Visby 1940

Foto: G. Jonssons undersökningsresa till Gotland 1940.

”Flygspaning” i gravarna.

Ekiperingsbekymren avklarade till full belåtenhet. Det civila manskapet på polska patrullbåten ”Batory” har som bekant internerats i Ångbåtsbolagets logi vid hamnen och därifrån företa de dagligen en promenad på stan tillsammans med några svenska militärer, som få fylla den tredubbla funktionen som vakter, guider och tolkar. Första besöket uppe i stan ägnades till stor del ekiperingsaffärerna — den nedre bilden togs utanför Enanders — men har också sett på stadens ruiner och ringmuren. Den andra bilden härrör från Öster gravar medan man såg på ringmuren. En flygare uppenbarade sig emellertid och tog polackernas uppmärksamhet i anspråk. Eftersom det var en flygare, som inte spottade bomber, tog man det hela från den skämtsamma sidan.

Personakter - Besättningen

Den mycket stormiga måndagen den 2/10 1939 anlände till Klintehamn den polska patrullbåten (f.d. tullkryssaren) ORP (Okret Rzeczypospolitej Polskiej. Polska Republikens Fartyg) Batory, förandes polsk handelsflagg. Hon hade då hon närmat sig Sverige fått kontakt med den svenska militären son hade hänvisat henne till Visby. Då hon vid 12-tiden närmade sig Gotland upptäcktes hon av ett tyskt spaningsplan som tillkallade tre tyska jagare till platsen, troligtvis Bremse, Grille och Hansestadt Danzig. Batory lyckades dock segla ifrån dem in på svenskt territorialvatten, där svenska marinens torpedbåt HMS Ragnar eskorterade henne vidare.  Med henne följde sexton? personer, 6 polska officerare, 4 matroser, 3 tullmän och 3 civila, som begärde att bli internerade i Sverige. Vid krigsutbrottet den 1/9 hade hon beskjutit det tyska flygvapnet, som anföll Hel-halvön.  Besättningen fick den 10/9 order om att lämna båten, hennes två tunga kulsprutor demonterades och användes till Hels försvar. Dagen innan fästningen på Hel kapitulerade till tyskarna återvände delar av besättningen, och en del andra, till Batory. Besättningen ombord var misstänksam gentemot befälhavaren ombord, kaptenen Jerzy Milisiewicz, då han inte tillhörde flotta, utan armén. Han visade sig dock vara rätt man för uppdraget.

Ett falskt rykte spreds i Klintehamn att kommendanten på Hel skulle finnas ombord. Besättningen på den polska båten visste inte att Warszawa vid den tidpunkten hade kapitulerat och ej heller att en stor del av den polska ubåtsflottan låg internerad i Sverige. Klockan 19.40 söndagskvällen den 1/10, som hade varit månklar, hade båten lämnat Hela och lyckats ta sig igenom de tredubbla tyska bevakningslinjerna och de av tyskarna utlagda minfälten, detta trots att hon då bara kunde göra 24 knop och hade varit förföljd av tyska båtar. Svenska marinens torpedbåt HMS Ragnar tillhörigt upptäckte Batory vid Karlsöarna. Batory meddelade att de hade brist på olja och på grund av det inte kunde fortsätta. Svenskarna bad dem att söka sig till Klintehamn, dit de anlände vid 15.30-tiden, den svenska båten hade eskorterat dem dit.

Befälhavaren ombord på Batory började i Klintehamn förhandla med svenskarna om att få tag på bränsle. Efter att ha kontaktat den polska legationen i Stockholm lyckades det han att få 15 kg. brännolja. Anledningen till att de bara fick så lite var att det beräknades räcka till Visby. Då provianten ombord var på upphällningen framställde en begäran om bröd och vatten till svenskarna, vilket de biföll. Vid omkring klockan 18.30 startade Batorys motor för att fortsätta resan till Visby, den svenska vaktbåten gav sig av i förväg. Men då polackerna, av förklarliga skäl, var obekanta med Klintehamns hamn så backade de först på en skuta som låg till kajs så att Batorys flaggstång gick av, på väg därifrån körde de på fel sida om en dykdalb som låg i hamnen och seglade på så sätt på grund. Batorys avgång hade samlat en relativt stor skara åskådare på land. Lotsarna drog trossar från Batorys akter och folket som stod på kajen försökte att dra henne flott. Men hur de än drog så stod Batory stenhårt på grund. Trossen gick dock av ett par gånger. Den svenska vaktbåten undrade nu varför Batory dröjde och ilandsatte en officer som skulle få försöka få svar på frågetecken. Den taxi som Gotlands Allehanda hade använt för att ta sig till Klintehamn kom nu till användning, dess strålkastare användes som signalanordning för att få vaktbåten till kaj. Besättningen på den båten gick nu iland och hjälpte till att dra i trossen som Batory var fastgjord i; nu kom hon flott, klockan hade då hunnit bli 21.30.

Svenskarna hade gjort förberedelser för att förlägga polackerna i land, men de föredrog att stanna kvar ombord. Svenskarna vaktade både till lands och till sjöss.

 

Klockan sex på morgonen den 3/10 1939 lämnade Batory Klintehamn då marinens vaktfartyg förde henne till Visby, där hennes propeller kom att repareras. Väl där förtöjdes hon vid vågbrytaren i yttre hamnen. Kajen spärrades av för allmänheten. Högste officeren på Batory ägnade dagen åt förhandlingar med de svenska militära myndigheterna. På middagen samma dag meddelade de svenska myndigheterna att regeringen beslutat att Batory betraktades som ett handelsfartyg, då hon hade legat på sin ordinarie plats i Hela för att användas till sjuktransporter, den militära personalen ombord internerades dock vid A7. Hur man skulle göra med de civila bestämdes inte vid detta tillfälle. Vapen och ammunition togs nu i förvar.

Tullpersonalen och de civila togs senare omhand av till Gotland nedrest personal från den polska legationen i Stockholm. Batory kom att läggas upp i Visby. De civila internerades i Ångbåtsbolagets regi nere i Visby hamn, de var fria att ta dagliga promenader i Visby under uppsikt av svensk militär, som då vaktade, guidade och tolkade. I Visby passade de på att ekipera sig, de passade även på att bese ruinerna och ringmuren.

Maskinisten Roch Kazmierczyk  och radiotelegrafisten Stanisław Lis återvände senare i november till Batory för att för att se efter henne, de upptäckte då att spritkompassen hade försvunnit. Batory antogs ju trots allt vara värd 60.000:-

 

Militärerna ombord fördes den 25/7 1940 till läger i Främby. 1944-1945 återvände de till Polen, alla utom Kwiatkowski och Slominski som blev svenska medborgare.

I januari 1941 bogserades Batory till Stockholm där hon kom att ligga bredvid den polska fullriggaren Dar Pomorza och tre polska ubåtar. Den 21/10 1945 bogserades ORP Batory till Gdańsk i Polen av ubåten ORP Żbik .

 

kpt. Jerzy Milisiewicz, kpt. Eligiusz Ceceniewski, kpt. Konrad Sawicz-Korsak, por. Tadeusz męczyński, por. Alfons Górski och ppor. Mieczysław Tarczyński, framhöll att de flydde från Polen "privat" i en privat båt och blev upplockade av ORP Batory. De har lyckats att komma till England och kämpade mot tyskarna. Kapten Konrad Sawicz-Korsak blev senare befälhavare för ORP Burza.

 

I Polen kom hon att användas som räddningsfartyg för WOPR, polska sjöräddningen. 1967 togs hon den till varvet i Zeran i Warszawa för att där huggas upp. Den folkliga opinionen räddade henne dock, hon bogserades till Gdynia. Först ställdes hon upp på land på Hela-halvön, men senare flyttades det nu tomma skalet till ett museum i Gdynia. ORP Batory och ORP Błyskawica är de enda polska fartyg som överlevde kriget och skrotning och bevarats till dags dato.

Batory byggdes 1932 i närheten av Warszawa i varvet Modlin enligt ett projekt av ingenjör Alexander Potyrała. Skrovet var delvis gjort aluminium.

Batory hade före krigsutbrottet använts vid Gränsbevakningen. Batory blev känd bland smugglare för sin snabbhet i sådan utsträckning att ingen av de prejade skeppen försökte att fly. För att kunna gå på högsta hastighet lät man de två motorer gå på lätt bensen, vid vanlig patrullering användes en dieselmotor med en motoreffekt 12 hk. Under däck fanns en dubbelhytt för två officerare och hytt för besättningen på sex. Batory var utrustad med en radio-kommunikationsapparat med radie på 200 km, reflektorerna nådde upp till 5 km. Strax före krigsutbrottet övertogs hon av den polska marinen.

   

Batory

Total längd:

21,2 m

Totalbredd:

3,6 m

Djupgående:

1,2 - 1,35 m.

Deplacement:

28 ton

Motoreffekt högsta:

2 x 550 hk

Motoreffekt marsch:

175 hk

Maximal hastighet:

24,85 Knop

Operationsradie:

264 nautiska mil.

Beväpning:

2 tunga kulsprutor. Browning 7.9 mm

Besättning:

10 personer

Deplacement: 

28 ton

 

Djärvhet och tur gynnade polackernas flykt till Visby

En av flyktingarna berättar för Gotlänningen om bombardemangen av Hela och den äventyrliga flykten


− Vakna, vakna, nu börjar bombardemanget igen!
Efter en rad explosiva och uttrycksfulla ord kom det:
− Och det väcker du en för, nu när man behöver sova.
Varefter vederbörande vände sig om på andra sidan och somnade igen.

Denna lilla scen utspelades en dag i slutet av september i en by intill fästningen Hela, som så tappert och framgångsrikt försvarade sig mot de oupphörliga tyska bombardemangen från luften och sjön. De medagerande voro en officer och en ung tjänsteman, och den som berättar den är den sistnämnde, som är en av de polacker som med en tullkryssare i tisdags kommo till Visby. Historien är synnerligen karakteristisk för den kallblodighet som kännetecknar de polska officerarna och som skapar den tapperhet som vitsordats även av tyskarna. Tillägger man att scenen utspelades i ett envåningshus av pressat tegel som skulle ramlat sönder och begravt de inneboende vid en bombträff eller ett kanonskott, framstår oberördheten hos den polske officeren ännu mer.

 

Tappra sjuksköterskor rädda sårade i granatregn

Men det är inte bara militärerna som kunna uppvisa tapperhet, vilket en annan scen ger belägg för. I sjukhuset i byn arbetade läkarna och sjuksköterskorna med att ta hand om de skadade trots de ideliga bombardemangen, som inte ens lämnade sjukhuset i fred. En soldat blir sårad några hundra meter från sjukhuset och försöker trots sina skador i huvudet och axeln att ta sig fram till sjukhuset. Halvvägs stupar han omkull och blir liggande, varvid två sjuksköterskor springa ut mitt i regnet av skärvor från kreverande granater och ta sig fram till den skadade, som de därefter bära mot sjukhuset. De komma lyckligt dit sedan de en gång tagit skydd i ett av de väldiga hål som bildats genom bombnedslag.

Det är en stolt och på samma gång lycklig man som berättar dessa scener. Stolt över sina landsmäns tapperhet och lycklig över att ha kommit helskinnad från detta moderna inferno med livet i behåll och kommit till ett land där man inte behöver frukta för sitt liv i varje minut.

 

1,000 bomber på en enda natt över Hela

Det var den 1 sept. som han för första gången fick se ett luftanfall i all dess hemska verklighet, nämligen när tyskarna bombarderade flyghamnen i Puck, en ort som ligger i närheten av Helahalvöns anknytning till fastlandet.  Denna gång var det på avstånd.  Det dröjde emellertid inte länge förrän tyskarna började bombardera Helahalvön också. Det mest fruktansvärda bombardemanget var natten mellan 2 och 3 september. Bombardemanget började kl. ½ 10 på kvällen och fortsatte i ett kör ända till 5 min. över 4 på morgonen. Man beräknar att tyskarna denna natt släppte ned ett 1,000-tal bomber på Helahalvön och därvid förstörde en hel del av husen i byarna där. I en av byarna var det efter bombardemanget endast stora hål i marken, husen voro fullständigt utplånade. Så många människoliv krävde dock inte bombardemangen, då invånarna flytt till skogs. Någon möjlighet att ta sin tillflykt till källare eller andra skyddsrum fanns det inte, av den enkla orsaken att det inte fanns några sådana. Detta sammanhänger med markbeskaffenheten. Det finns bara sand där och gräver man i denna behöver man inte hålla på så länge förrän man kommer vatten. Detta kan finnas på mindre än en meters djup. Att de tyska flygplanen icke kommo så helskinnade ifrån vittnar det faktum om att spillror från minst 14 flygmaskiner flutit i land på Helahalvön. Polackerna hade luftvärnspjäser från Bofors.

 

Hela halvön har blivit en ö

Helahalvön var förut känd som en enda stor badort med kända kuranstalter, om man undantar den yttersta spetsen som sedan 1937 starkt befästs och fullständigt utestängts från nyfikna blickar. Inte ens byinvånarna sluppo in dit. Så mycket kvar av dessa badorter finns det väl inte nu. Det är inte bara flygbomber som regnat över detta område. Från tyska krigsfartyg och särskilt från skolskeppet Schleswig-Holstein ha kanonerna dundrat, tung 28.cm.-kanoner och lättare pansarvärnskanoner, och otaliga projektiler ha svept fram mot fästningen, och att därvid den alldeles intill liggande byn med krigshamnen blivit särdeles utsatta visa de många ruinerna av kyrkor, officers- och underofficersbostäder, kaserner och andra boningshus. Och Helahalvön är inte längre en halvö utan en ö. Utanför den smala delen vid fästet vid fastlandet hade polackerna lagt väldiga minor, och när dessa bringades att explodera grävdes stora hål i sanden och Östersjön förenade sig med Danzigerbukt. (1)

Som tidigare omtalats spilldes förvånansvärt få människoliv genom att innevånarna togo sin tillflykt till skogen, men det finns också berättelser om underbara räddningar. En polis befann sig inne i ett trähus som fick en fullträff. En stund senare såg man honom gräva sig fram ur spillrorna, endast skadad i benen. En annan säregen episod berättas från ett konditori, där vår sagesman kort före stängningsdags varit och druckit kaffe. När det stängdes begåvo sig flickorna som hade konditoriet därifrån. Endast tre minuter senare var huset utplånat från marken.

Inte ens i skogen var man säker, ty även där svepte projektilerna fram med jämna mellanrum. Det var precis tre minuter mellan varje salva. Där stod man med klockan i handen och väntade. Vilken hemsk väntan!

 

Full belysning på tullkryssaren lurade tyskarna

Om den dramatiska flykten från Hela till Visby berättar vår sagesman att den bestämdes helt plötsligt, och man hann inte få med sig så mycket av sina tillhörigheter. På eftermiddagen såg man en båt gå ut från fästningsområdet och möta en annan båt från Danzig, (2) varefter polackerna gingo över i tyska båten som gick tillbaka till Danzig. Kl. 7 kommo polackerna tillbaka. Hela hade kapitulerat.

Det var flera båtar som gjordes klara till flykt, bland dem den tullkryssare som lyckades ta sig till Gotland, men denna var troligen den enda som uppnådde sitt mål tack vare stor djärvhet och en sagolik tur.  Medan de övriga båtarna gingo med släckta lantärnor gick tullkryssaren med fullt ljus. Den satte först kurs på Danzig, och när den var på behörigt avstånd från hela bröt den kursen och fortsatte norrut tvärs igenom den tyska bevakningen som tydligen lät lura sig av det öppna förfaringssättet. Någon beskjutning eller förföljelse som i första meddelandet uppgavs var det alltså inte.

I fortsättningen höll man noga utkik och aktade sig för att komma nära de ljus som syntes på avstånd. Kursen blev synnerligen krokig, men norrut kom man, och då fick man också kämpa mot hög sjö. Den båt som man använde var inte avsedd för sådana färder. Den var flatbottnad endast 1,20 m. djupgående båt, som var avsedd för flodfärder på grunt vatten, och sålunda föga lämplig i hög sjö. Sjöarna slogo då och då över båten, men man klarade sig dock fram.

Båten är utrustad med tre motorer, en dieselmotor och två zeppelinmotorer. Den förstnämnda lyckades man inte få igång. För att den skulle starta krävdes fordrades ett tryck på 60 atmosfärer, och detta kunde man inte uppnå. När man kommit c:a 40 sjömil (3) från den gotländska kusten stannade de båda motorerna i brist på bränsle. Maskinisten försökte då ännu en gång ännu en gång med dieselmotorn. Han kunde inte få upp trycket högre än till 45 atmosfärer, men – motorn startade. Under den fortsatta gången lyckades han pressa upp trycket ännu mera, och med denna motor klarade man sig upp till Karlsöarna, där man som bekant anropade en svensk jagare, som förde båten till Klintehamn. Dess vidare öden äro så väl kända att det är onödigt att rekapitulera dem.

En synnerligen djärv seglats hade slutat lyckligt och de sexton polackerna befunno sig i Visby. Officerarna internerades, medan de sex civila, tre tullmän och tre privattjänstemän, inlogerades på militärförläggningen på hamnen.

 

Lovord över bemötandet i Visby

Det har vari en glad och lycklig tid i Visby för dessa sex, talar en av dem om. De ha varje dag haft lov att gå ut i staden, där de kompletterat sin garderob, som inte var alltför välförsedd efter den brådstörtade avresan, och gjort även andra inköp. De ha som beledsagare haft en ciceron som f. n. är inkallad och en annan militär, och att de därvid fått stifta bekantskap även med stadens sevärdheter kan man ta för givet. Vår sagesman andas idel lovord över bemötandet i Visby, som blivit det allra bästa. De ha blivit synnerligen väl behandlade och det har inte lagts andra svårigheter i vägen för dem än de nödvändigaste. De ha naturligtvis inte fått gå utan vakt, men det är en sak som inte tyngt dem så särdeles hårt. Efter denna hemska månad på Hela har det varit lugna dagar i Visby, och det vänliga bemötandet i ett främmande land har varit balsam på såren i en svår tid. Det är heller inget fel på humöret hos dessa polacker, som hållas uppe av en fast optimism att de en gång skola få återvända till ett fritt Polen.

Det tar några år, säga de, men vi vänta så gärna, då vi tro att vi åter skola få bo i ett fritt fosterland. Hur länge de få stanna i Visby veta de inte. De ha förklarats för civila och behöva alltså inte interneras. Vart de ska ta vägen, veta de inte eller vilja kanske inte offentliggöra det. De veta att i krig äro fiendens tentakler långa.

Gireau. (Källa: 3539

(1) Nu Gdańskbukten. (2) Nu Gdańsk. (3) C:a 7,5 mil. (Källa: Mickael Lundgren och Roman Wroblewski)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig