Föregående sida

Gotländska krigsseglare - De som överlevde helvetet 1943 - 1945

 

S/S Mode

Sänkt 20 juli 1944

Gotlänning i besättningen: Bertil Jacobsson

 

Sveaångare gick på mina

Tre man med fartyget i djupet utanför Marstrand

STOCKHOLM, 20 juli (TT).

Sveabolagets ångfartyg Mode minsprängdes natten till torsdagen (20/7 1944) utanför Marstrandsskärden och sjönk på tre minuter.

Tre man saknas, nämligen befälhavaren kapten A. L. Anell från Stockholm, eldaren B. I. Öhman från Nordingrå samt kronolotsen Rödström från Havstenssund. Övriga ombord räddades av en fiskebåt och en svensk minsvepare samt infördes på torsdagsmorgonen till Göteborg.  

”Mode” avgick på onsdagen från Minstad i närheten av Skin i Norge och var destinerad till Halmstad, varefter fartyget skulle gå till Landskrona, Hälsingborg och Malmö. Minsprängningen ägde rum kl. 1,20 natten till torsdagen och då hade större delen av besättningen frivakt samt låg och sov. En livbåt och en livflotte kunde emellertid sättas i sjön, och besättningen liksom befälhavaren, eldaren Öhman samt kronolotsen Rödström lyckades ta sig ombord på dessa.

Olyckan hade observerats av en fiskebåt och en minsvepare ut Göteborgseskadern, vilka snart togo hand om de ombordvarande på livbåten och på flotten, sammanlagt 16 man och 3 kvinnor. Tre av dessa äro skadade, nämligen andre styrman Fr. Ekblom och förestånderskan Ingeborg Pettersson från Stockholm samt eldaren A. Wollberg från Bivaröd i Skåne. De befinna sig på sjukhus i Göteborg. Enligt meddelande till Sveabolaget äro skadorna inte av allvarligare art. Styrman Ekblom synes ha fått en ryggskada, Ingeborg Pettersson skador i ena foten och eldaren Wollberg en nervchock, vilken medfört att han f. n. inte kan gå.

Till följd av att fartyget sjönk nästan omedelbart efter minsprängningen hann besättningen inte få med några personliga tillhörigheter.

”Mode”, som var på 1,246 bruttoregisterton och byggdes i Helsingör 1912, hade i Minstad lastat kalksalpeter från Norsk Hydros anläggning där.

Den saknade befälhavaren, kapten Anell, är 64 år och har hustru samt flera vuxna barn. Närmast anhöriga till eldaren Öhman, som var född 1916, är dennes fader. Kronolotsen A. I. Rödström hade gått ombord på ”Mode” först på onsdagskvällen när fartyget kom in på svenskt vatten. Spaningar efter de tre saknade pågingo på torsdagen med fartyg och flyg. (Källa: 331)

  

 

Gotlänning med då ”Mode” minsprängdes

Ångaren sjönk på fyra minuter, besättningen fick hoppa i sjön

Några av de räddade besättningsmännen installerade på Sjömanshemmet Göteborg, delvis iklädda flottans uniformspersedlar, som de fått på minsveparen, vilken förde dem i land från olycksplatsen. I mitten i främsta ledet med vit tröja Bertil Jacobsson från Gothem.

Bland besättningen på Sveaångaren Mode, som natten till torsdagen minsprängdes utanför Marstrand, fanns även en gotlänning, 25-årige smörjaren Bertil Jacobsson från Gothem. Han kom i går hem till Gotland för att vila upp ett slag efter 15 månaders bortavaro från sitt hem vid Kopungs, och en av Gotlänningens medarbetare hade strax efter båtens ankomst turen att stöta samman med honom och få en liten intervju.
—Vi kom ju från Menstad vid Oslofjorden nära Skien och skulle gå till Halmstad m. fl. städer med kalksalpeter, berättar hr Jacobsson. Fyrarna på västkusten är ju

släckta numer, och lotsen ville visst att vi skulle gå in mot Marstrand och ankra för natten, men hur det nu var så fortsatte resan. Och så kom skrällen. Der var kl. 1,20 på natten. Jag hade frivakt, när det hände, och låg och läste. Det blev en väldig smäll, och hela båten skakade. Jag hoppade upp med detsamma, kastade på mig byxorna och sprang upp på däck, var framme vid babords livbåt lika fort som vakten och hjälpte till med att få båten i sjön. Styrbordsbåtens dävert hade brustit. Sex man gick i båten, medan vi andra kastade oss i vattnet på utsidan och så småningom tog oss upp i livbåten eller flotten. Men kapten, lotsen och en eldare följde ”Mode” i djupet. Jag såg kapten på båtdäcket och hörde, att han var orolig för hur vi skulle klara livbåten, men sedan jag väl hoppat överbord såg jag honom aldrig mer. Eldaren Öhman, som också gick förlorad, hade vakten i maskinrummet när explosionen inträffade. Troligen fick han en smäll, så att han inte kunde ta sig ut. Det kan också hända, att han dog ögonblickligen. Av allt att döma träffade minan rakt under pannorna eller i kanten av förrummet.

  Jacobsson är inte mångordig. Enkelt och knapphändigt skildrar han sina upplevelser. Man får riktigt fråga ut honom för att få fram några detaljer. Han vill inte göra sig ”märkvärdig” genom vad han varit med om. Man ser att katastrofen gjort outplånliga intryck på honom och att fartygets och de omkomnas öde tagit honom hårt. Men så var också ”Mode” en bra båt, att ha till hem. Vi hade bra befäl, och det var en präktig besättning alltigenom, säger han, vi kände oss som en enda familj.

 

En underbar räddning…

—Det dröjde inte mer än 3-4 minuter efter explosionen, förrän ”Mode” sjönk på 50 meters djup, fortsätter den gotländske sjömannen sin skuldring. Man sögs förstås med i djupet, kanske en tio meter, men det bar uppåt igen, och efter en stund kom livbåten och drog upp mig. Bland de andra som räddades av livbåten befann sig kokerskan, Helny Kenttä från Karungi. Hon var stor och tung, och det var ett styvt arbete att få upp henne i båten. Kokerskan var inte simkunnig, och det var ett under att hon klarade sig. Hon drogs med i sugvirvlarna, när ”Mode” sjönk, men genom att hålla andan lyckades hon komma upp till vattenytan igen och hålla sig uppe tills räddningen kom. Ett par andra som hade det besvärligt och så när omkommit var eldaren Wollberg och matrosen Erling Edvardsson från Jämshög. (Den sistnämnde kom även han till Visby i går för att vistas hos släktingar här.) En av luckorna till kolboxen hade vid explosionen slungats upp i luften, och Edvardsson och Wollberg observerade inte detta, när de rusade över däcket, utan ramlade rakt ner i boxen. Wollberg klättrade emellertid upp på Edvardssons axlar och nådde därigenom upp till däckskanten, och sedan hissade några besättningsmän upp Edvardsson med tillhjälp av en repstump, som de kastade ned till honom. Det var i sista stund. Några ögonblick senare sjönk ”Mode”. Wollberg blev f. ö. skadad och fick en nervchock, så han måste senare föras till sjukhus, tillägger J.

 

Utblottade på allt…

— Och hur gick det sedan?
—Ja, vi hade ju hoppat i nästan nakna. Städerskan hade handväskan på armen, men kunde inte förklara, h u r  hon fått med sig den, och smörjaren Larsson, som förresten var den som stoppade maskinen, fick sjöfartsboken med sig, men de andra hade på sin höjd fått på sig ett par byxor och en skjorta. Annars gick allt förlorat, även skeppspapperen. Vi som hamnade i livbåten — det var tolv stycken — rodde i fyra timmar mot land, innan en fiskebåt tog oss på släp och bogserade in oss till Björkö, där vi blev omhändertagna på en minsvepare, fick cigaretter och kaffe och varma kläder. Sedan följde vi med minsveparen ut till olycksplatsen och tog ombord de sju, som befann sig på flotten. Det visade sig då, att kapten Anell, eldaren Öhman och kronolotsen Rödström saknades. Sökandet efter dem blev utan resultat, varför minsveparen gick in till Göteborg, där vi blev mottagna på bästa sätt, förplägades, utrustades med nya kläder o. s. v. Allt var ordnat på bästa sätt av rederiet.

 

Till sjöss igen? —Javisst!

Och sedan reste var och en till sitt med två månaders hyra på fickan. Behöver Sveabolaget någon av de skeppsbrutna innan dessa två månader gått, så kallas han till tjänstgöring; i annat fall blir det att söka ny hyra — såvida man inte föredrar att stanna på landbacken förstås. Men det brukar vara så med sjöfolk, att varken minor eller torpeder kan skrämma bort dem från sjön. Och så var det också med Bertil Jacobsson från Gothem.

—Det är klart, att jag skall ut igen, säger han. Utom den här minsprängningen har jag varit ute för ett bombardemang i Danzig också — kranen som vi låg vid strök med, kajen förstördes och en familj på fem personer som bodde i kranen dödades — men det ligger liksom i blodet att man skall ut på sjön. Ett friskt och intressant liv är det ju också, och man får se många platser som man aldrig annars skulle komma till. Jag trivs på sjön. Men jag kommer nog att sakna ”Mode”. Jag mönstrade den 23 maj i år, när ”Mode” kom från varvet i Sölvesborg. Den var då helt ombyggd. Besättningen hade tvåmanshytter akteröver, maren var prima, och det var som sagt bra befäl och bra kamrater ombord…

 

Adjö med quislingarna!

Till sist kunna vi inte underlåta att fråga vår sjöfarande landsman om hans intryck från Norge.

—Det var egendomligt nog ingen tysk bevakning i hamnen där vi lastade, blir svaret, och inte någon spärr som i svenska hamnar. Man rörde sig faktiskt friare där än i svensk hamn. Några tyskar såg vi inte till, och norrmännen påstod, att de flesta tyskarna gett sig i väg. Det var för resten idel trevliga och tillmötesgående norrmän man kom i kontakt med, och alla hoppas de, att Norge skall bli fritt i år. Quislingarna…? Ja, de gjorde bäst i att packa och följa med tyskarna, när uppbrottets timme slår, menade norrmännen. (Källa: 332)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Kontakta sidansvarig