Föregående sida

Gotländska krigsseglare - De som överlevde helvetet 1939 - 1942

 

S/S Nyland

Torpederad 31 Augusti 1939

Gotlänning i besättningen: Ingemar Cronlund

 

S/S Nyland ägdes  av Ångfartygs-A/B Tirfing, A. Broström, Göteborg. Längd: 99,6 m. Bredd: 1, 8 m. Djupgående: 4, 4 m. Trippelexpansionsångmaskin. 382 h. kr. 9, 5 knop. Last: Järnmalm. Torpederad den 28/9 1939.

 

Den 31 augusti 1939, dagen före Tysklands överfall på Polen, avgick Nyland från Narvik med last av malm mot Workington i England. Sedan krigets utbrott hade rederierna beordrat fartygen att göra uppehåll i norska hamnar, senast Stavanger. Nyland fick samma order men omdirigerades mot Antwerpen och avgick den 27 september. Sex timmar efter avgång prejades hon av den tysk ubåten U-16, under befäl av korvettenkapitän Hannes Weingärtner, 7, 2 mil nordväst om Stavanger. Vid 01:00 tiden gick kapten Berggren samt andre och tredje styrmannen ombord på u-båten och Nylands befälhavare förklarade att de efterfrågade papperen hade fallit överbord. Klockan 04.30 bordade tyskarna Nyland där de fann ett telegram där de kunde läsa att Nyland skulle gå till Ramsgate i stället för Antwerpen. Då tyskarna återvände från Nyland, klockan var då 07,20, beordrades den svenska besättningen att gå i livbåtarna. Nylands befälhavare fördes även han till livbåten där de även fick förnödenheter av tyskarna. Nyland befann sig då ca 17 nautiska mil (c:a 31,5 mil) rakt väst om Stavanger. Klockan 08,25 avfrade tyskarna torpeden,  Nyland slets upp midskepps av den förödande explosionen, hon klövs på mitten och sjönk inom 30 sekunder. Besättningen räddades av den norska minläggaren Olav Tryggvason.

 
 

M/S Pajala

Torpederad 18 Januari 1940

Gotlänning i besättningen: Förstekocken Nils Broström

 

Fartyget på 6 873 brt var byggt av Götaverken i Göteborg åt Trafikab. Gränngesberg-Oxelösund 1924. Pajala var på väg från Buenos Aires till Göteborg under kapten A. Ericson. Den 18 januari prejades hon av ett brittiskt örlogsfartyg utanför Skottlands västkust och beordrades att gå till Kirkwall. Det var nordostlig storm med snöbyar. Flera ur besättningen observerade nu, c:a 16,25 en ubåt som höll sig på ett visst avstånd från fartyget. Pajala hade neutralitetsmärkning med svenska flaggor målade på skrovet och de var belysta. Efter en stund dök ubåten och kl. 17.15, när man var i höjd med North Rona Island, träffade en torped för om bryggan, som delvis förstördes. Dock skadades bara en man. Besättningen gick nu i de två livbåtarna och rodde bort från fartyget. Kort därefter träffade en torped till i aktern och kl. 17,50 sjönk Pajala. De skeppsbrutna plockades efter två timmar upp av ett brittiskt örlogsfartyg som tog dem till Kirkwall. Den sänkande ubåten var Korvettenkapitän Victor Schützes U 25 av typ IA. Besättningen räddades. 

 

Ännu ett Grängesfartyg förlorat

Motorfartyget Pajala torpederat. — Besättningen räddad.

Stockholm, 20 jan. (TT. Spec.)

Grängesbergsbolagets motorfartyg Pajala torpederades på torsdagen (18/1 1940). Hela besättningen, 35 man, har räddats och införts till skotsk hamn. I telegram till bolaget uppges att torpederingen skedde från en ubåt utan varning. Fartyget sjönk inom 25 minuter. Det var på väg till Sverige med spannmål från Buenos Aires.

Motorfartyget Pajala tillhörde den serie motorfartyg, som Grängesbergsbolaget byggde i Göteborg åren 1921-25 för sin malmtrafik. Det var byggt vid Götaverken 1924, mätte 10,480 ton d. w. och 6,873 bruttoregisterton. Framdrivningsmaskineriet bestod av två sexcylindriga dieselmotorer. Torpederingen är så mycket märkligare som fartyget var på resa till Sverige med spannmål och sålunda icke förde kontraband eller var destinerat till krigförande makt.

 

Gotländsk kock ombord

En av besättningsmännen ombord på Pajala är gotlänning, nämligen förstekocken Nils Broström från Friggårds på Fårö. Han är i 21-årsåldern och har sedan flera år tillbaka tillhört fartygets besättning. (Källa: 322).

 

Nisse Broströms unika bild hur "Luleå" sänktes av en rysk ubåt

Här (nedan) ser du Nisse Broströms unika bild som visar hur det svenska malmfartyget Luleå sänks av en rysk ubåt.

- "Luleå" gick efter oss i konvojen och jag såg torpeden träffa henne. Jag hann precis få upp min gamla lådkamera, berättar Nisse som numera bor i Visby och fyller 80 i år. Och han är glad att han lever. En annan torped från den ryska ubåten gick nästan under fötterna på honom!

I fjol hittades vraket av sovjetiska ubåten S7 utanför Norrtälje - och det väckte minnen hos förre sjömannen Nisse Broström. S7, det var ju den ubåt som sänkte "Luleå" och var nära att träffa också "Polcirkeln" där jag var kock ombord, säger han och berättar:

- Det var den 11 juli 1942 och vi gick i konvoj utanför Västervik. Då kom larmet om ubåtsanfall, och jag sprang ut på aktern med min gamla lådkamera.

- Just då träffades "Luleå" av en torped och sjönk på bara nån minut. Jag hann precis få upp kameran och ta en bild.

- Först senare fick jag höra att vi sjäva var nära att träffas. Vår skeppare, Hjalmar Lyckå, hade fått syn på en torped som gick rakt emot oss. Han kastade sig snabbt över ratten och lyckades gira babord. Torpeden missade aktern, där jag stod, med kanske en halvmeter.

 

Kamraten omkom

Åtta man ombord i "Luleå" dödades vid attacken, däribland Nisse Broströms gode vän, andrestyrman Rustan Lindman.

- Torpeden träffade i höjd med förliga masten, och masten fö över bryggan och dödade Rustan, berättar Nisse.

Ubåten S7 hann sänka fyra fartyg, däribland två svenska, innan den själv i oktober 1942 sänktes av en finsk ubåt. I fjol hittades den av några privata dykare, som under två år letat efter vraket.

Nisse Broström valde att efter kriget gå iland, men då hade flera av hans skolkamrater från Fårö omkommit vid torpederingar. Själv var han nära att stryka med ett par gånger, bland annat när Grängesfartyget "Pajala" norr om Skottland sänktes av en tysk ubåt. Då hade besättningen, däribland Nisse, gått i livbåtarna. De räddades av ett engelskt krigsfartyg som också sänkte den tyska ubåten. (Källa: Ola Sollerman. Skeppargillet i Visby medlemsblad 1999:49)

S/S Luleå torpederades av en rysk ubåt utanför Västervik 1942. Av dess besättning på 33 man räddades 11. Pajala befann sig i samma konvoj och fotografiet ovan togs av Nils Broström. Konvojen var på väg till Danzig med svensk järnmalm.
 
 

M/S Erik Frisell

Torpederad 19 Maj 1940

Gotlänning i besättningen: Torsten Högberg

 

Som många andra sjömän drabbades han av världskriget då han först seglade styrman i Grängesbolagets Erik Frisell. Fartyget torpederades våren 1940, men Torsten Högberg, och den övriga besättningen kunde först efter fem, sex timmar i livbåten räddas. Året därpå fick han eget befäl först i ångaren Skåne, sedan i Saléns Johanna som utförde krigstransporter för brittiska ministeriet.

 

Klockan 06,31 den 19/5 1940 träffades m/s Erik Frisell, som var utan eskort, av en G7-torped som avfyrats av U-37 och stannade. Besättningen övergav fartyget efter att tyskarna hade skjutit över Erik Frisells bog. Tyskarna beordrade dem att återvända till fartyget och hämta de två besättningsmän som fortfarande var kvar ombord. Då detta var avklarat sänkte tyskarna fartyget med artillerield. Hon hade från början varit destinerad till Stockholm men beordrats att gå till Liverpool. Överlevarna plockades upp av den brittiska väpnade trålaren HMT Cobbers

som landsatte dem på Stornoway.

 

M/s Erik Frisell. Handelsfartyg. Tonnage: 5 066 ton. Färdigställd: juli 1926 vid A.-B. Götaverken, Göteborg. Ägare: Trafik-A.-B. Grängesberg-Oxelösund,  Stockholm. Hemmahamn: Stockholm. Sänkt: 19/5 1940 av U-37 under Victor Oehrn. 57° 25'N, 9° 15'W - Grid AM 2885. Alla 34 ombord överlevde. Färdväg: Buenos Aires - Reykjavik – Liverpool.

(Skepparegillet i Visby Medlemsblad № 42 1/3 1992. Skepparegillet i Visby Medlemsblad № 53 1/3 2003. Skepparegillet i Visby Medlemsblad № 55 1/3 2005)

 
 

S/S Tilia Gorthon

Sänkt 20 juni 1940

Gotlänning i besättningen: Helmer Rasmusen

 

Tilia Gorthon var på väg från Bahia Blanca till Göteborg med en vetelast. Den 25/5 1940 hejdades hon, sydväst om Irland, av ett brittiskt örlogsfartyg som förde henne till Liverpool. Där togs hon över av de brittiska myndigheterna som beordrade fartyget att segla till en fransk hamn med en last av kol. Tilia Gorthon lämnade Liverpool den 14/6. Den 17/6 nådde hon Loireflodens mynning där en fransk patrullbåt gav henne order att gå till Quiberonbukten istället för Nantes för att där avvakta vidare order. Frågan varför de skulle göra detta besvarades ej. Anledningen kan säkerligen ha varit att tyskarna hade påbörjat invasionen av Frankrike. Samma dag meddelade Motala Radio dem att de skulle gå tillbaka till Liverpool. Under natten lättade de ankar, men var strax tvungna att kasta ankar igen på grund av en minspärr. Flygplan cirklade rund deras färdväg, men de upptäcktes ej. Följande dag lättade de ånyo ankar och färdades igenom minspärren, på kvällen ankrade de vid Belle Ile. Färden fortsattes klockan halv 11 på kvällen den 19/6, rutten var hemlig, och följande dag hade Tilia Gorthon kommit upp i närheten av Scillyöarna. Runt klockan 3 på natten den 20/6 lyckade de genom en häftig undanmanöver att undvika en kollision med en ubåt. Senare upptäckte de en ubåt till. De två ubåtarna började beskjuta henne med granateld, men på grund av mörkret lyckades hon undvika att bli träffad. Signalisten meddelade omedelbart båtens namn och nationalitet, då först stoppade beskjutningen. Besättningen beordrades att gå i livbåtarna, 11 man i varje. Omedelbart därefter avfyrades en torped av den tyska ubåten U-38, den träffade klockan 02.50, efter en minut hade Tilia Gorthon sjunkit 45 sjömil väster om Scillyöarna. 10 besättningsmän omkommer. En livbåt hittades av en fransk fiskebåt som tog med de skeppsbrutna till Camaret den 23/6. Den andra livbåten upptäcktes av en brittisk jagare den 21/6. (Källa: www.warsailors.com/forum/read.php?1,44429,44449)

 

Tilia Gorton” har torpederats.

Kaptenen och 19 man befinna sig i båtarna. Stockholm, 26 juni. (TT.)

Gortonrederiets i Hälsingborg fartyg Tilia Gorton har enligt meddelande till rederiet torpederats utanför Englands kust. Enl. rederiet befinna sig kaptenen samt nio man i en livbåt och tre av befälet och sju man i en annan livbåt. (Källa: 323)

 

Gotlänning räddad från Tilia Gorthon

Saknad livbåt i hamn med 11 man. Hälsingborg. (TT.) Enligt till rederiet i Hälsningborg ingånget meddelande har den ena av livbåtarna från ångaren Tilia Gorthon av Hälsingborg, som den 21 dennes torpederades utanför engelska kusten, nu nått engelsk hamn med elva man ombord. De räddade äro, enligt vad rederiet meddelar, förste styrmannen Alf Börjesson, Hälsingborg, förste maskinisten Anders Edvin Hansson, Hälsingborg. Kocken Johan Elving, Kalmar, mässuppassaren Lennart Törnkvist, Uråsa, båtsmannen Gustav Nilsson, Höganäs, sjömannen Stig Andersson, okänd hemort, jungmannen Gunnar Larsson, Östersund, och eldaren K a r l V i l h e l m R a s m u s s o n, Västkinde, samtliga svenskar. Vidare befinna sig bland de räddade tredje styrmannen Alf Jensen och stewarden Henri Sjuersen, båda norrmän, samt eldaren Nyroinen, finne. Alla de övriga av besättningen hade gått i den andra livbåten, om vars öde man ännu ingenting vet. I denna båt befunno sig kaptenen J. F. Günther, Kalmar, övermaskinisten John Lindblad, Malmö, samt ytterligare åtta man. De elva räddade voro alla välbehållna. (Källa: 324) 

 
 

S/S Anten

Sänkt 23 november 1940

Gotlänning i besättningen: Martin Emriksson

 

På sin resa från Liverpool till Kapstaden ingick Anten på väg ut från England i konvojen OB-244. Den 23 november, ett par dagar efter avgången från England, utsattes konvojen för ett anfall av den tyska ubåten U 123. Brittiska ångarna Tymeric och Blairesk sjönk omedelbart vid torpederingen och de överlevande i besättningarna överfördes till Anten som klockan 09,14 träffades midskepps av en torped, men höll sig flytande och drev ostvart. Senare bärgades från Anten både 32 man från ångarens egen besättning och de brittiska besättningarna av HMS Sandwich som förde dem till Liverpool, dit de anlände den 27 november. Anten sjönk två dagar senare vid 57°15′N 17°40′V / 57.25, -17.667. Vid sänkningen omkom Antens förste styrman Anders Ivar Andersson. Antens besättning mönstrade sedan på andra fartyg utanför Skagerackspärren. Kapten Nordin omkom 1943 som befälhavare på rederiets krigsförlista motorfartyg M/S Vaalaren, likaså Antens donkeyman A.G. Pettersson, vilken mönstrat som tredje maskinist på Vaalaren.

 

Antens besättning räddad

Göteborg, 26 nov. (TT.) Enligt till rederiaktiebolaget Transatlantic från London ingånget meddelande torde det få anses som säkert att samtliga de 32 ombordvarande på det krigshavererade lastfartyget Anten blivit räddade. Telegrammet är av följande lydelse: Enligt ett trådlöst telegram ha 18 av ”Antens” befäl och manskap tagits ombord på ett annat fartyg. 14 man stannade kvar ombord till dagningen och ha sannolikt även räddats. (Källa: 325)

 
 

S/S Liguria

Sänkt 29 mars 1941

Gotlänning i besättningen: Yngve Jönsson (Se även M/S Vingaland)

 

Byggd: 1914 på Lindholmens varv i Göteborg. Besättning: 26 man. Reg: 5646. Deplacement: 3 230. Längd: 86,4 m. Bredd: 13,1 m.

 

En Hellvisjömans resa under andra världskriget

I ett litet hus nära Kyllaj bodde familjen Jönsson med fyra pojkar. Den äldste sonen Yngve gick till sjöss strax före andra världskrigets utbrott 1939. Redan några dagar före den första september hade den tyska marinen skickat ut större delen av sin ubåtsflotta från Östersjöbaserna till Nordsjön och Atlanten, där den trädde i aktion direkt efter Englands och Frankrikes inträde i kriget. Den värsta tiden för handelsfartygen var åren 1940-1943.

I slutet av mars 1941 avseglade Svenska Lloyds ”S/S Liguria” i konvoj OG.56 på resa från Dunston i England till Las Palmas på Kanarieöarna. ”Liguria” kom dock efter de andra fartygen i konvojen och tvingades därför att segla ensam. Efter ett tag stötte hon dock på konvoj OB.302 som hon anslöt sig till. Yngve var matros på ”Liguria”. Den 29 mars klockan 17.50 träffades fartyget utan förvarning av en torped. Fartyget vattenfylldes och sjönk på bara någon minut. Hon sjönk på lat 59,0´ long V 27,30´. Hon sänktes av det tyska ubåtsässets Kapitänleutnant Engelbert Endrass U 46. Besättningen övergav ”Liguria” i panik. Efter en halvtimme hade tio man lyckats rädda sig ombord på flotten. Den hade en storlek av 3 x 4 meter och var byggd av en träkonstruktion med en vattentät låda i mitten där nödproviant och nödraketer förvarades. I motorbåten hade tre man räddat sig, bland dem ”Ligurias” befälhavare G. A. Melander som var svårt brännskadad i ansiktet. Efter en tid stannade motorbåtens motor och de tvingades alla att tränga ihop sig på flotten, som nu fick tretton personer ombord. Färskvattnet räckte för att koka kaffe den första kvällen, men sedan visade det sig att flottens vattenkagge bara innehöll saltvatten, därefter led man av törst. Sjön spolade hela tiden över flotten och kylan satte ned krafterna på dem som befann sig där. Trots att man kröp ihop för att i någon mån hålla värmen avled det tredje dygnet den danske maskinisten Bent Holten och på det fjärde avled styrman Emanuel Svedenborn. Det femte dygnet då de skeppsbrutnas tungor hade svullnat av törst som gjorde tal nästan omöjligt siktades flotten av det engelska fartyget S/S ”Athenic” av Hull som ingick i konvoj SC.26s. Av ”Ligurias” besättning som hade varit på 26 man räddades nu tio, av dessa var fyra svenskar. Av de omkomna var sju svenskar, fem britter, en spanjor, en dansk och en ålänning. Trots den goda vården de fick ombord avled på sjätte dygnet efter torpederingen en norsk maskinist.

På det åttonde dygnet, den 3/4  klockan 00.42, blev ”Athenic” också torpederad. Torpeden sköts av den tyska ubåten U 46 under befäl av ässet Kapitänleutnant Engelbert Endrass,samme som sänkte ”Liguria”. Klockan 03.28 träffades ”Athenic” av ytterligare en torped, denna gång avlossades den av U 73 under Kapitänleutnant Helmut Rosenbaum. Denna gång hann man sätta ut livbåtarna, trots den höga sjön, men med ”Athenics” besättning på 40 man och de nio överlevande från ”Liguria” blev det mycket trångt i livbåtarna. Efter ett dygn i båtarna blev samtliga räddade av en engelsk korvett. Korvetterna var en typ av eskortfartyg för Atlantkonvojerna, de var i storlek som en större bogserbåt. För att få plats med alla placerades de överlevande från ”Liguria” i korvettens maskinrum. Tre dygn senare anlände korvetten till Liverpool där de överlevande fördes till sjukhus för behövlig vård. Under denna tid fick de också utstå den tyska bombningen av Liverpool.

Bland de överlevande från ”s/s Liguria” fanns endast fyra svenskar, nämligen befälhavaren, 2:e styrman, telegrafisten och matrosen Yngve Jönsson från Hellvi.

Yngve blev resten av livet rädd för höga ljud och smällar.

(Källa: Livet kring kalk och sten i Hellvi under 300 år. Anders Emilsson, Ingvar Kavonius.  Dödlig resa. Richard Areschoug. http://kommandobryggan.se).

 

S/S Athenic var en brittisk passagerarångare på 5351 ton byggd 1937. Hon ägdes av Cockerline & Co. Den 4 april 1941 var hon på väg från Portland, Maine, U. S. A. till London i konvoj SC-26. Hon var lastad med 8.400 ton spannmål när hon torpederades av tyska ubåten U-76 och sjönk sydsydväst om Reykjavik. Besättning av 40 räddade. Befälhavaren, 37 besättningsmedlemmar och två artillerister plockades upp av HMS Artubus (K 86) och fördes till Liverpool. Längd: 125,9 m. Bredd: 17,4 m. Djupgående: 8,2 m.

 
 

M/S Vingaland

Sänkt 7 november 1941

Gotlänning i besättningen: Yngve Jönsson (Se även S/S Liguria)

 

M/S Vingaland. Byggd 1935 på Eriksbergs Mekaniska verkstad A.-B. Sjösatt: 14/3 1935. Levererad: 8/8 1935 till Ångfartygs Ab Tirfing, Göteborg för Ab Svenska Orientlinjen, Göteborg. Sjösatt: 14/3 1935. Längd: 103,36 m. Bredd: 14, 83 m. Djupgående: 5,99 m. Bruttodräktighet: 2734 registerton. Nettodräktighet: 1525 registerton. Dödvikt: 4750 ton. Maskineri. En tvåtakts dubbelverkande 6-cyl, MAN-diesel tillverkad på Eriksberg. Effekt: 3700 hk. Hastighet: 14,5 knop.

 

November 1941 var Vingaland, under befäl av sjökapten I Sjögren och 25 mans besättning, på resa från Halifax till Glasgow med last bestående av styckegods. Vingaland ingick i konvoj HX 84 som bestod av 37 handelsfartyg. Den 5/11 angrepps konvojen av det tyska fickslagskeppet Admiral Scheer. Det enda eskortfartyget, en brittiska hjälpkryssare, (ett ombyggt passagerarfartyg) Jervis Bay, tog upp striden med det tyska slagskeppet vilket gjorde det möjligt för handelsfartygen att komma undan i skydd av dimbildning.

Vingaland, som lyckats undgå artillerielden, satte full fart för att komma ikapp övriga konvojfartyg. På förmiddagen den 8 november siktades ett flygplan som visade sig vara ett tyskt FW 200 plan. Planet fällde två bomber från cirka 50 meters höjd. Båda träffade Vingaland midskepps. Styrbords livbåt och arbetsbåten förstördes. Hytterna och köket sprängdes bort. Kökspersonalen om fem man omkom. Brand utbröt i passageraravdelningen, verandakaféer, kaptenshytterna samt i ett av lastrummen. Babords livbåt sjösattes och roddes runt haveriplatsen för att söka efter överlevande. Timmermannen påträffades död. Motormannen Andersson påträffades aldrig. Under tiden rasade en våldsam brand ombord och flera explosioner hördes. Besättningen i livbåten togs senare upp av ett brittiskt fartyg. Det brinnande vraket sänktes den 9 november omkring klockan 9 på kvällen av den italienska u-båten Marconi (under befäl av korvettkapten Giulio Chialamberto) på position 55.41N/18.24W. Av konvojens handelsfartyg lyckades samtliga utom fyra eller fem klara sig undan. (Källa: http://www.svenskafartyg.se)

 

Hellvisjöman hem undan krigsfaror.

Var med om en bombning och tre torpederingar.

Hos familjen snickare Verner Jönsson i Kylley, Hellvi, är glädjen stor, genom att äldsta sonen Yngve, efter att under tre år som däcksmatros gått på fartyg, såväl inom som utom spärren. Sist Yngve Jönsson besteg svensk mark var i början av 1940 och då i Göteborg och under endast ett par dagar.

Vi har uppsökt herr Jönsson i hemmet i Kylley, för att få höra något om de resor och de äventyr han under dessa år varit med om. Frisk och nyter, utan att synas ha tagit skada av de hemskheter han genomgått finner vi honom i bästa humör i familjens lugna hägn. Herr Jönsson är inte särskilt talför över vad som hänt och vill som varje god viking gärna förklarad et hela med ”att det var inte så farligt” eller ”det var ingenting särskilt”.

Jönsson gick till sjöss redan som 16-åring och seglade till en början på svenska kustbåtar. Efter ett år mönstrade han på en långtradare och låg vid krigsutbrottet 1939 i Sydafrika. Meddelandet om att krig utbrutit i Europa skapade en stor och irriterande oro om de därhemma och om Sverige. Man frågade sig ofta om Sverige skulle förbli utanför eller om även vi skulle dragas in i konflikten. Radionyheterna hemifrån var kärkomna hälsningar och varje gång det svenska namnet inte nämndes i samband med aktiv konflikt var allting bra.

Den 8 (eg. 9) november 1939 inträffade Jönssons första krigsförlisning. Det var då svenska Vingaland, på resa från Amerika till Newcastle överraskades av en flygmaskin, av tysk nationalitet, som med två fullträffar midskepps sprängde fartyget.

Av besättningen kom 6 man att för alltid vara borta och de överlevande fick under fyra timmar hålla sig i livbåtarna. Efter den tiden upphanns de och fördes till Glasgow. Här fick Jönsson vänta i två månader på någon ny hyra. Det var obehagligt med de överraskningar flygmaskinerna förde med sig, understryker Jönsson, men detta kom ändå inte en att tvivla på möjligheterna att klara sig. Jag liksom övriga kamrater. Jag liksom övriga kamrater bland sjöfolket likar i det fallet engelsmännen: de tror inte på en seger, de räknar den som en självklarhet.

Efter landvistelsen mönstrade Jönsson på en annan svensk, Ligyria, (eg. Liguria) men vistelsen ombord där, var av det kortare slaget. Redan efter tjugo dygn, på resa mellan Newcastle och Kanarieöarna, kom några av axelmakternas ubåtar och sände dem torpeder, som på mindre än en minut sänkt fartyget. Man hann inte få ut några livbåtar, endast en flotte släppte från fartyget när det sjönk. Vid detta tillfälle följde 16 man fartyget till botten. På denna flotte fick 10 man tillbringa 6 dygn i grov sjö, och dessa dygn önskar Jönsson inte närmare ge någon redogörelse över. Av ett fartyg som seglade under engelsk flagg blev de bärgade c:a 800 sjömil utanför engelska kusten.

Denna båt torpederades nästan omedelbart varför Jönsson tillsammans med ett tiotal andra räddade fick tillbringa ett dygn i livbåtar. En engelsk jagare, (HMS Arbutus) som ombord redan hade en krigsförlist besättning, kom och ”plockade” upp dem. Denne hade alarmerats genom S. O. S. innan den tidigare båten helt förlorats. Trängseln på jagaren gjorde att alla tänkbara utrymmen kom att disponeras för att bereda plats: en bädd fick man reda sig där det bäst passade och detta kunde ibland vara i maskinrummet.

Hur var maten ombord på den engelska jagaren?

Ja, synd att klaga och inte rättvist av en sjöman att kverulera, även om vi endast bjöds på bröd, the och corned beef.

Efter denna resa måste Jönsson på grund av en kylskada tillbringa en månads sjukhusvistelse i England.

Nu hade kriget mellan Tyskland och Norge börjat och några möjligheter att resa hem fanns inte. En svensk båt lyckades han dock mönstra på och med den gick han till Kanada. På återvägen till England gick man i en konvoj om tillsammans 64 fartyg. Jönsson ser inte glad ut när han prissätter engelsmännen för deras dåliga konvojering. Den lämnade oerhört mycket att önska. Helt plötsligt hade mot konvojen några ubåtar dykt upp och efter en inte allt för lång stund var konvojen 24 fartyg mindre. Till dessa 24 fartyg räknades även det som Jönsson hade hyra på. Han och kamraterna togs omhand av en norrman, som då bröt sig ur konvojen och anlöpte Island. Därifrån fick de följa ett truppfartyg till England.

Vid ett tillfälle såg Jönsson en strid mellan jagare och ubåtar, varvid några ubåtar fick ”stryka på foten” och vända kölen uppåt.

Efter ett par strapatsrika år kom så äntligen turen för den svenska vikingen att få återbördas till sitt land. Genom konsulatets försorg anlände Jönsson tillsammans med en kamrat från Garm, den båt han sist haft hyra på, på söndagsmorgonen med flyg till Bromma flygplats.

Ni hade alltså att motse event. Överraskningar ända in i det sista genom Er flygtur?

−Ja det har ju hänt att något kan ske under färden över de tyska Norgeområdena, men vi gick så högt att eld från marken inte behövde riskeras. Däremot var vi inte säkra för att möta något tyskt jaktplan. Vi litade dock på god tur och fann oss tillsammans med de oumbärliga syrgasapparaterna väl till pass i maskinen. Efter fem timmar svävade det norskbeflaggade planet (piloten var norsk) in över svenskt område och man omgavs av en förunderlig känsla att man åter var hemma i vårt lugna land, som likt en lugn oas ligger bevarad från det krigets helvete som nu håller det övriga Europa fånget.

Fru Jönsson har dukat ett förträffligt kaffebord kring vilket vi alla samlats. Fru Jönsson understryker att det är svårt att säga hur det kändes när telefonmeddelandet nådde henne, att sonen var på väg hem till Gotland. När därtill kommer att förbindelserna dem emellan under de sista åren varit synnerligen försvårade, och alla radiomeddelanden kring båtarna kortfattade, förstår man den glädje som nu finns i familjen.

När vi slår Yngve i hand och tackar för intervjun, känns att han har en hand med järn i, härdad i hårt och pliktfyllt arbete och alltid redo till hårda nappatag mot oceanernas nyckfullhet. Yngve Jönsson är en 20-årig svensk praktpojke, som i det tysta gjort vårt land en värdefull ambassadörtjänst och hedersamt arbetat på havet för de svenska färgerna.  Ric Dell. (Källa: 326)

 
 

M/S Amerikaland

Sänkt 3 februari 1942

Gotlänning i besättningen: Oscar Nährström

 

Ägare: Ångfartygsaktiebolaget Tirfing i Göteborg. Färdigbyggd i juni 1925 av Deutsche Werft AG, Betrieb Finkenwärder, Hamburg. Vikt: 15.355 ton.

Hemmahamn: Göteborg. Registrering: 7215. Mått:174,1 m. x 22,0 m. x 13,4 m. Sänkt kl. 03.23 den 3/2 1942 av. 36.36N, 74.10V. Var på väg från Sparrows Point, Maryland till Cristobal - Cruz Grande, Chile. 39 mans besättning, fem dog i samband med sänkningen.

 

Den första torpeden, avlossad av Hermann Raschs U-106, träffade Amerikaland den 3/2 1942 kl. 03.23. Hon träffades på styrbordssidan midskepps under bryggan, hon gjorde då 12 knop och befanns sig 56 kilometer öster om Virginia Beach. Kl. 03.52 träffade den andra torpeden akterut på styrbordssidan i maskinrummet. Det första försöket att ge ångaren nådastöten kl. 03.30 hade missat. Fartyget fick nu slagsida åt styrbord och sjönk kl. 04.39.

Alla besättningsmän lämnade fartyget i tre livbåtar, de tappade dock snabbt kontakt med varandra i snöstormen. Den 6/2 plockades Amerikalands kapten och 10 besättningsmän upp av den brittiska ångaren Port Halifax på 36°43N/72°23V, de lade till i New Yorks hamn dagen därpå. Innan denna livbåt hittades hade dock en besättningsman dött på grund av utmattning. Tre man i en annan livbåt dog också de innan de, och de sex andra ombord, räddades av det nederländska handelsfartyget Castor på 36°11N/72°35V den 7/2. De lade till den 13/2 i Willemstad på Curaçao. Den tredje livbåten var nära att vattenfyllas och dess besättning var tvungna att ösa oavbrutet. Båtsmannen dog av utmattning innan de räddades efter tre dagar av den brasilianska ångaren Taubate. De lade till i Recife den 22/2. Många av de överlevande hade drabbats av frostskador.

 
 

S/S Ara

Minsänkt 8 april 1942

Gotlänning i besättningen: Styrmannen Oskar Börje Söderling

 

S/S Ara byggdes av Dominion SB & Repair Co., i Toronto. Hon sjösattes 1925. Hade tidigare hetat Norman M. Paterson, omdöpt 1926 till Novadoc, omdöpt 1927 till Holmewood, omdöpt 1933 till Barbados, omdöpt 1934 till Mathiasen Trader för att slutligen sålts till rederiet Arafart i Stockholm fick namnet Ara.

Fartyget var på 2.374 brt. Sänktes efter att ha gått på en mina nära Borkum den 8 april 1942.

 

När ångaren ”Ara” förliste.

Den gotländska tredjestyrmannen berättar.

Den 8 april förliste såsom telegrammen då förmälde Arafarts ångare ”Ara” utanför Borkum på Nordsjökusten. Hela besättningen räddades — bl. a. gotlänningen Börje Söderling från Visby, som var mönstrad som tredje styrman. Han kom igår hit till fäderneön för att ta sig en välbehövlig semester efter strapatserna till sjöss, och Gotlands Allehanda har givetvis passat på tillfället att få en del förstahandsuppgifter från sjölivet under kriget.

Nu måste det erkännas, att det inte precis är lätt att få en sjöman att tala om sitt yrkes besvärligheter. Det är givet, att man inte slipper undan riskerna, heter det, och om själva minsprängningen vill styrman Söderling till en början inte säga just någonting. Det hördes en detonation, och så började vi sjunka, lyder den lakoniska berättelsen om en händelse, som trots allt måste ha varit tämligen nervpåfrestande. Nåja, till slut lyckades vi i alla fall plocka fram en del detaljer.

Ara, som var ett fartyg på 3,650 ton, har under kriget huvudsakligen trafikerat Nordsjön, och olycksfärden anträddes från Kristiansand i Norge. Man gick i en tysk konvoj på fem handelsfartyg, fem eskortbåtar och två flygmaskiner, och resan gick utan intermezzon ända till Borkum.

— Jag hade frivakt, hade just lagt ifrån mig en bok för att göra mig i ordning att ta min vakt, då jag plötsligt kastades upp i hyttens tak, medan lampor och andra föremål singlade omkring, berättar styrmannen, och sedan var det ingenting annat att göra än raska på upp på däck. Det var en magnetmina, som träffat midskepps. Dessa minor explodera ju ganska långt under vattnet, och egendomligt nog brukar undervattensdelarna av fartygen klara sig bättre än däck och bryggor. Så var det även med Ara. De tunga skärstockarna över luckorna kastades högt upp i luften och f. ö. blev nästan allting på däck sönderslaget. Ett bevis för att sprängverkan var störst över däck är även, att en lämpare som uppehöll sig längst ned i fartyget, kom undan utan skador, medan förste styrman och rorsman på bryggan skadades och måste föras till sjukhus. Den senare träffades f. ö. i nacken av kompassen och blev förlamad. En smörjare blev instängd av ångmassorna från de sprungna rören och måste ta sig ut genom en reservutgång via propellertunneln. Han kunde berätta, att den grova propelleraxeln blivit alldeles krokig av trycket. Dessbättre var fartyget icke lastat och sjönk därför ganska sakta. Alla kunde således gå i båtarna och bärgades av en tysk förpostbåt, medan resten av konvojen fortsatte resan till Rotterdam. Besättningen utgjorde 23 man, vartill kommo två representanter för den tyska marinen. Tio personer blevo mer eller mindre skadade, och av dessa ligga fortfarande sex stycken kvar på tyskt sjukhus. På natten gjordes försök att bogsera i land Ara, som fortfarande flöt, men plötsligt kantrade fartyget och sjönk.  Så gick det alltså till, när Ara blev offer för det oinskränkta sjökriget. Vår sagesman vill som nämnts knappast kalla det ett äventyr — han har under hela kriget seglat på Nordsjön utan att ens se en mina, och någon gång skall väl vara den första. Kanske blir man fatalist, när man seglar på det nu mera än någonsin falska havet? (Källa: 327)

 
 

M/F Korsholm

Sänkt 13 april 1942

Gotlänning i besättningen: Erik Thörnqvist

 

Byggd 1925 av Ab Götaverken, Göteborg. Varvsnummer: 390. Dimensioner: 102,47 x 13,89 x 6,06 m. Brt/ Nrt/ Dwt. 2647/ 1418/ 5170. Maskineri. En 6-cyl, GV diesel. Effekt. 2000 ihk. RN. 7194.

Korsholm var på rutt från Tampa via Halifax till England. Vid 2-tiden måndagen den 13 april 1942 befann hon sig utanför Floridas ostkust. 15 NM från fyren Cape Canaveral blev fartyget utan förvarning beskjutet av artilleri från den tyska ubåten U 123. Den första granaten träffade styrhytten som förstördes. Flera besättningsmän dödades. Styrbords livbåt förstördes varför männen försökte få ut babords livbåt. Plötsligt upphörde beskjutningen och besättningen på Korsholm antog att anfallet var över.

Plötsligt började beskjutningen igen, befälhavaren som gått för att hämta en väska med skeppspapper kom aldrig tillbaka, förmodligen dödad av en granat. Under beskjutningen lyckades en livbåt komma bort från fartyget. Korsholm hade vid det här laget fattat eld och ubåten gav upp anfallet. 13 man hade kommit med i livbåten varav flera var skadade, varav en svårt. Morgonen därpå nådde den livbåten in till Floridas kust, där den svårt skadade besättningsmannen kunde föras till sjukhus. Livbåtsbesättningen fick nu också veta att förste styrman samt en matros hade överlevt ombord och på morgonen räddats av ett holländskt fartyg. Korsholm var då ännu flytande. Senare räddades ännu en man som hade flutit omkring på en lejdare mer än i ett dygn och var mycket medtagen, då han bärgades. 10 besättningsmän omkom.

  

”Korsholm har förlist i Atlanten”

Besättningsman från Slite räddades.

Stockholm, 18 april.  (TT.) Svenska Amerika-Mexicolinjens motorfartyg Korsholm har nyligen krigsförlist utanför amerikanska östkusten, enligt vad generalkonsulatet i New York meddelat utrikesdepartementet. Av besättningen, som uppgick till 26 man voro 21 svenskar. Av dessa ha 16 räddats, däribland motormannen Erik Törnqvist från Slite. Fem man befaras ha omkommit, nämligen kapten Idar Wickberg, styrman K. I. Gustafsson, tredjemaskinisten H. A. M. Magnusson och timmerman K. E. Skatt, alla från Göteborg, samt motormannen S. Harnesk, Jockmock. (Källa: 328)

 
 

M/S Agra

Sänkt 20 april 1942

Gotlänning i besättningen: Matrosen Sture Alexander Konstantin Werkander

 

M/S Agra på 9 892 brt byggdes åt AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet i Göteborg på Götaverken. Hon sjösattes den 21 februari 1925 och levererades den 3 juni samma år.

Den 20 april 1942 var Agra på väg från Philadelphia med styckegods till Alexandria via Kapstaden och Suezkanalen. Man var 39 man ombord under sjökapten Sture Selanders befäl. Kl. 21.20 GMT när man befann sig på position 34º40’N/69º35’W utanför U.S.A:s östkust träffades man av en torped och fartyget gick till botten kl. 23.23. När Agra sjönk, sågs kapten Selander stå på kommandobryggan, och följde sitt fartyg i djupet. Av besättningen kom 33 man i livbåtarna. Brinnande olja förstörde en av livbåtarna, varför alla överlevande fick packa sig samman i en båt. Efter att ha drivit i ca 16 timmar bärgades de skeppsbrutna av ett fartyg och sattes iland på Bermuda. Av de omkomna var två utlänningar, troligen amerikaner. Agra föll offer för två torpeder från U 654 under Oberleutnant Ludwig Forster.

 

Fåröbo bland ”Agras” räddade besättning. Har redan mönstrat på nytt

Stockholm, 4 maj. (TT.) Aderton svenskar räddades från motorfartyget Agra, enligt meddelande till utrikesdepartementet. Av dessa ha förste styrmannen Odd Graf och övermaskinisten Harry Granberg anlänt till New York. Följande äro tillsvidare kvar på Bermuda: Arne Tengvall, Agnar Hellquist, Henning Hansson, Halvar Östberg, Ove Nilsson, Karl E. Karlsson, Otto K. G. Warfvinge, Algot Dahlqvist, Ivar W. Malmquist, Waldon Hultgren, Sven Collvin, John Lund, Karl Andersson, Bertil Lövgren och Karl Holmberg. En ytterligare räddad svensk, Sture Werkander, har enligt uppgift påmönstrat ett annat fartyg. Den sistnämnde bland de räddade, matrosen Sture Werkander, är 24 år gammal och bördig från Verkegårds på Fårö. Han har arbetat på båtar utanför spärren under hela kriget. (Källa: 329).

 
 

M/S Sigyn

Minsprängd 9 augusti 1942

Gotlänning i besättningen: Timmermannen Vilhelm Nyström

  

S/S Sigyn. Byggd 1921. Längd: 120 m. Bredd: 16,5 m. Djupgående: 7,4 m. 4528 bruttoton. Trippelexpansionsmotor. 10 knop.

Den 9 augusti minsprängdes SIGYN utanför den nederländska kusten på pos. 52 grader 55 minuter Nord och 4 grader 36 minuter Ost. Vid olyckan var SIGYN på resa mellan Rotterdam och Stockholm lastad med kol. Hela besättningen räddades och sattes i land i Den Helder. Man försökte bogsera in fartyget mot land men hon bröts sönder vid 3:ans lucka och sjönk.

 

 

Gotlänning trivs ej i nyordnade Europa.
Sjöman från Slite berättar om sin andra krigsförlisning.

Vid Sigyns minsprängning utanför holländska kusten den nionde augusti befann sig även en gotlänning ombord, timmermannen V. Nyström från Slite. Från fartyget räddade sig alla, endast två man blevo lätt skadade. Besättningen bärgades av en tysk trålare och infördes till Den Helder, och fick sedan över Amsterdam, Bremen, Hamburg och Lübeck, Rostock och Stralsund bege sig till Sverige. Hr Nyström, som för cirka en vecka sedan kom hem till Gotland, har i ett samtal med G. F:s medarbetare berättat en del om minsprängningen.

 

Besättningen, däribland hr Nyström, befann sig i mässen, där den drack kaffe vid 3-tiden på söndagseftermiddagen den nionde dennes, då plötsligt samtliga av en explosion kastades upp i mässtaket. Nyström fick sedan bord o. bänkarna över sig, varför det tog några minuter innan han kunde bege sig upp på däck efter att först från hytten hämtat livbälte.
− När vi kommo ut på däck var babords livbåt, som jag tillhörde, försvunnen, berättar Nyström. Då rusade vi till styrbords livbåt, som man just firat. Då inte alla kunde få plats där, sprungo vi till flottarna. Sedan jag hjälpt förste styrman få ut flotten, hoppade jag i livbåten. Sedan befann jag mig i livbåten ungefär 10 minuter. Fartyget sjönk mycket sakta varför jag hoppade tillbaka igen och räddade ur hytten min bästa kostym. Jag vågade inte söka efter mera, då fartyget kunde sjunka vilket ögonblick som helst. Det var brustet på mitten. Och hängde samman endast genom brädgången och delvis däcket. Härefter begav sig livbåten över till den tyska trålaren, som förde den räddade besättningen till Den Helder.

I Den Helder fick besättningen på kvällen ett mål mat, bestående av rökt flundra, bröd och margarin. Dagen därpå fördes vi till Amsterdam och utspisades med en tallrik kålsoppa med några potatisbitar i. Livsmedelssituationen i det förr så rika Holland – där man förr kunnat få vad man velat – verkade ytterligt svår. Det enda man kan få är kålsoppa. Befolkningen är synbarligen undernärd och dåligt klädd. Holländarna ha kort på allting, de få sålunda exempelvis inte mer än ett par skor per år, som de få ha både till vardags och till bäst.
Från Amsterdam fördes besättningen till Tyskland, närmast till Bremen.

I Tyskland voro sjömännen i tre dagar. Maten bestod av endast en tallrik kålsoppa med några potatisbitar i om dagen, varför man när man på fjärde dagens kväll anlände till den danska ön Gedse(r) lät det första ordentliga målet mat på fyra dagar: hackad oxbiff, sig väl smaka. Även förläggningsförhållandena i Tyskland voro dåliga. I Stralsund förlades hela besättningen, 34 man, i ett litet rum, där man fick ligga på golvet på madrasser, packade som sillar. Bevakningen var under hela Tysklandsvistelsen synnerligen sträng. Med dragna bajonetter följde SA-män längs hela resan, ända tills besättningen kom till Gedse(r).
− Mellan Hamburg och Lübeck voro vi ute för ett litet intermezzo, berättar hr Nyström. Tre man av oss hade gått in i en kupé på tåget, som enligt vad vi kunde se inte var annat än en rökkupé. Där fanns sålunda askkoppar utsatta och inga anslag om rökningsförbud syntes till. Följaktligen rökte vi. Men som vi sutto där kom en kraftig konduktör, beväpnad som de alltid äro, och sade till oss att ”här får ni inte röka”.
− Men det är ju rökkupé, förklarade jag.
− Nej, svarade han.
− Men det finns ju inget anslag och det finns ju askkoppar.
− Det kostar två mark.
Vi fingo betala två mark per person. Som tur var hade en av oss några mark på sig, annars hade vi väl blivit avkastade. Konduktören lämnade oss dock ett kvitto.
− Rostock var fruktansvärt åtgånget efter den bekanta 1,000-plansräden. Av hela järnvägsstationen, som var större än Stockholms central, fanns inget mera kvar än skelettet. Huvudspåren hade man lagat ihop, men ännu stodo kvar på bangården skelett av järnvägsvagnar. Expeditionerna hade inrymts i träskjul.

Från Danmark kom man äntligen till svensk botten. Och vår glädje var stor över att åter vara på svensk mark, förklarar hr Nyström, en resa genom det nyordnade Europa är minsann ingen nöjesresa.
Hr Nyström har i och med Sigyns minsprängning upplevat sin andra krigsförlisning, då han i maj i fjol i samma rederi och med samma kapten var med om en torpedering utanför Wilhelmshafen.

 

Våga livet för en krona timman!

− Tänker sig hr Nyström ut igen?
− Nej, inte den närmaste tiden. Jag är rätt nöjd nu för ett tag. Det är ganska påfrestande, att ligga ute så här i krigszonerna.
− Men det är ju bra krigsriks?
− Tänker man närmare efter, blir det inte så mycket. Högsta krigsrisken, 300 procent, blir för min del 25 kr. om dagen. Det blir alltså ungefär en kroma timman för att våga livet för. Och det är förresten inte alltid man har högsta risken. En bra slant förtjänar man visserligen, men livet är väl ändock mera värt!
Beträffande det dåliga rykte, som sjöfolket har, betonar hr Nyström, att det i en hel del fall är befogat. Men majoriteten av sjömän är ordentligt folk. Men på nästan varje båt finnas det några rötägg, som drar ner intrycket för hela kåren. Men sådana har inte på sjön att göra. Vi göra också allt för att rota ut dem. På min senaste båt fanns det några rötägg, som söpo upp pengarna så fort de kommo i land och svinade ner sig. Vi anmälde dem för Sjöfolksförbundet. Och de komma nog inte ut igen i första taget. Så småningom skall det nog gå att rota ut rötäggen. (Källa: 330) 

 
 

M/S Hammaren

Sänkt 22 augusti 1942

Gotlänning i besättningen: Göte Berg

  

M/S Hammaren. Byggd: 1930 på Götaverken. Beställd: 3/1 1929. Sjösatt: 14/12 1929. Levererad den 8/2 1930 till Rederiaktiebolaget Transatlantic i Göteborg. Insatt på Sydafrikalinjen. Varvsnummer: 428. Reg. 7594. Dödvikt: 5 898. Bruttoton: 3 299. Maskineri: Två 6-cyl. Götaverken dieslar. Effekt: 3 500 hk. Knop: 13. Mått: 107,93. 15,27. 6,62 m.

 

Fartyget avgick den 31/7 1942 från Liverpool till Bahia. Då fartyget inte fick angöra Bahia under natten avvaktade fartyget på redden.
Under morgontimmarna den 22/8 besköts fartyget av den tyska ubåten U 507.
Efter det att de första fyra torpederna missat besköts fartyget med artillerield och inom några minuter sjönk Hammaren. Sex besättningsmän omkom, en av dessa på sjukhus i Bahia.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig