Föregående sida

Tidningsklipp 1890

 

Ett lömskt överfall

Gotlands Allehanda 24/1 1890

För ett lömskt öfverfall var löjtnant Arvid Kolmodin utsatt natten till i onsdags (22/1 1890). Då han något efter kl. 12 begaf sig till hemmet, åtföljd af en konstapel och hunnit till trappan upp till Kinbergs plats, rusar en okänd mansperson fram och tilldelar honom ett hugg i hufvudet så att han faller omkull, hvarvid han erhöll ytterligare ett par hugg eller slag. Den anfallande aflägsnade sig genast springande. Allt hade gått så hastigt, att man ej kom sig för med att gripa våldsverkaren och mörkret hindrade att han blef igenkänd.

Löjtnant Kolmodin kunde gående begifva sig till sitt hem, der han vårdas. Han har ej behöft intaga sängen utan går uppe. Det första hugget, som träffade längs hjässan synes vara tillfogadt med en knif. Till ett af de andra tycks en käpp ha användts. Lyckligtvis förtogs keppis’en styrkan af hugget, hvilket var måttadt med sådan kraft, att det i annat fall torde ha blifvidt högst olycksbringande. Misstankarne för dådet ha riktats åt ett visst håll.

 

 

 

Visby rådhusrätt

Gotlands Allehanda 1/3 1890

Visby rådhusrätt. Ransakning har i dag hållits å länsfängelset med förut omnämnde förre båtsmannen Johan August Berg-Sko, hvilken på en reqvisition i bodkarlen Anton Norbecks namn af handlanden Sandelius i måndags erhållit 2 kronor och förut efter muntlig begäran från samme Norbeck 1 krona. Den tilltalade erkände att han på ofvannämde sätt tillnarrat sig penningarne, hvilka han förvandlat i spritvaror.

Om sina lefnadsomständigheter berättade han, att han var född 21 Sept. 1861 i Stockholm, som barnhusbarn blifvit uppfostrad i garda samt innehaft åtskilliga tjenster såväl i staden som på landet. År 1879 blef han värfvad som artillerist härstädes, men erhöll efter 2 1/2 år afsked. Båtsman blef han 1886, men afskedades 1888 på grund af andra resan förskingring af kronopersedlar, för hvilket brott han undergick bestraffning vid härvarande fängelse. Berg dömdes nu af rådhusrätten till 75 kronors böter för bedrägeri samt att ersätta handl. Sandelius med 3 kronor. Han stäldes genast på fri fot.

 

 

 

Krig i fred. Visborgs slätt 8 juni

Gotlands Allehanda 9/6 1890

Det har varit oro i lägret de senaste dagarne. Det gamla vanliga programmet för dagen har fått gifva vika för mera omväxlande, fältmarscher i långa banor, kompani- och bataljonsexercis, i torsdags brödmönstring med vanlig högtidlighet, i fredags uppvisning för öfversten under musik och så i går en storartad fältmanöver. Hvarför? Det lider mot slutet med andra- och tredje-åringarnes möte. Redan i qväll sjunga de på sista versen och då detta läses är deras lägerlif här ute blott ett minne — angenämt eller oangenämt låter jag tills vidare vara osagdt.

Den intensiva värmen, som de senaste dagarne varit rådande, har visserligen ej gjort något afbrott i detta rörliga lif, men i stället kräft sina offer. Många fall af näsblödning och svimning ha förekommit, och häromdagen träffades en beväring vid korum efter en utmarsch af s. k. värmeslag, dess bättre ej af allvarligare beskaffenhet än att han i går utskrefs från regementets sjukhus.

Fältmanövern i går var som sagdt ett evenement. Redan frukosten vittnade om att något ovanligt var å färde. Den bestod nämligen utom den traditionella sillfrukosten, af välsmakande schoklad med cakes, en artighet af kronan som dock ej senterades af i synnerhet beväringsmän från landet. Det var bestämdt att norra och södra bataljonerna skulle vara fiender. På skilda vägar tågade de, den ena kl. 7, den andra kl. 8 på morgonen, till Kuse, der de helt fredligt sammanträffade och efter åtskilliga timmars rast intogo middag i det gröna utan att några symptom till krigslystnad ännu visade sig.

 Platsen mellan Fridhem, Kuse och Nygårds är betäckt med nästan ogenomträglig granskog med oländig mark. Det blef strid sedan, en häftig strid med öfverrumplingar och kringränningar under smattrande gevärssalvor. Det flöt även blod. Krigets demoner fattade litet hvar, man blef upphettad, nästan vild, man började hata stackars landsmän, som ej gjort en något för när. Och så hände det att, då en patrull genomströfvade skogen och påträffade en fiende, en man i ifvern lade an på några få stegs afstånd, hvarefter patrullen försvann. Talgproppen träffade i ansigtet. En beväring, som af ropen kallades till stället, förband den sårade provisoriskt med sin näsduk, hvarefter doktorn, som befann sig i närheten, tog vård om honom. Äfven två andra sårades, ehuru lindrigt. Efter en timmes strid drog sig södra bataljonen tillbaka till Kuse. Den skulle besegras. Det stod skrifvet i den högstes bok.

Vid Kuse slöts freds- och vänskapsförbund. Man tillbragte några timmar i all sämja och sedan tågade man tillsammans hem till gemensamt läger. Dit man anlände 1/2 10-tiden.

Den striden var slutklämmen på mötet. I morgon är det slut. I dag se alla ansigten gladare ut än vanligt. Man tycks icke vara ledsen att få komma från lägerlifvet hem igen till det gamla vanliga.

Man är alltid litet öfverseende när man blickar tillbaka på utståndna mödor. Man glömmer dem nästan för det angenäma. Och derför har nu all klagan tystnat. För resten har man trifts rätt godt tillsammans. Då och då har visserligen harmonien i den gemensamma konserten störts af mindre välljudande ackord — ett stilla slagsmål i upprymdt tillstånd, en och annan arrestering, missnöje öfver åtskilliga missförhållanden etc. — men sådant är ju som godt som oundvikligt . . . Om några dagar skola förstaåringarna pröfva på krigarlifvet — men för första gången. Jag lyckönskar.

 
 
 

Bref från lägret. (Till Gotl. Allehanda.) Wisborgs slätt 25 juni

Gotlands Allehanda 27/6 1890

Midsommardagen. Strålande sol och molnfri midsommarhimmel, och sol i de midsommarfirandes blickar. Lägerplatsen fyld af en väldig skara, den ingen räkna kund; först och främst naturligtvis beväringen, men så hundraden och åter hundraden af raska sorkar och ”pejkar” från landet, som kommit in för att på midsommardagen helsa på vänner och bekanta, som i sitt anletes svett gifva sin tribut åt fosterlandet i den trånga beväringsrocken. Alla i sina bästa kyrkkläder; flickorna i hatt, förstås, men med hufvudduken under, för säkerhets skull. Långa promenader i skogsdungarne, och en titt då och då in i barackerna, der vännerna hade det så bra som helst, ehuru en och annan vidtberest kamrat påstod att det såg ut som ombord på ett emigrantskepp, så bort och bekika maj-stången blomsterprydd och grön och uppehållen af fyra stadiga rep.

Solen bränner och man känner sig varm och törstig och drar sig så småningom bort mot marketenteriet. Men hur ifrig man än var att komma dit, kom man försent. Inte ett bord ledigt, inte en stol! Hvilken rörelse! — Fröken, två halfva öl! — Fröken, tre sockerdricka! —Får jag någon lemonad snart? — Å, ni får vara snäll och vänta; tycker ni jag står och sofver? —Mamsell, en half öjl u föjre glas!

Här finns intet annat att göra än att knuffa sig fram till disken, hugga så många buteljer man tycker man kan göra ände på, betala dem först förstås, låna några glas — om man har mycket långa armar, och sedan dra sig ut i närmaste skogsdunge och i allsköns lugn njuta af sitt rof och det var hvad litet hvar gjorde också. Öfverallt såg man i gröngräset smörgåsätande, kaffe- och lemonaddrickande partier, alla tydligen nöjda med sin tillvaro.

Så blir klockan fem, och ett och annat messingsinstrument börjar blänka borta vid majstången, tills på en gång tonerna af en graciös vals sväfva ut öfver slätten. Hej, nu blef det plats en stund i marketenteriet, och hvarje liten Hebe drog en lättnadens suck.

Bort att dansa, naturligtvis. Tag första dam du får se. Det är icke så kinkigt att ni ännu ej hunnit bli presenterade. Konvenansen får stryka på foten för glädjen. Och dansa gör alla. Det vill säga, som kunna den konsten. Och många som icke kunna den också! Men ingen har någon invändning att göra. Dansar man omkull, så får man väl krångla sig upp igen. Och den ena valsen och polkan aflöser den andra och man flämtar och svettas och har så hjertinnerligt roligt. Och nöjet ökas då någon särdeles lång herre får sin hatt afsopad utaf majstångens stödlinor, som han i ifvern kommit för nära, eller någon snafvar, eller ett par uppträder, som ha olika åsigter om takten, så att han dansar vals medan hon dansar polka, allt medan musiken spelar en galopp.

Galopp, var det ja. Ja, nog spelade musiken en galopp och nog försökte publiken att dansa derefeter, men vore jag sportsman skulle jag kalla den galoppen en ”handicap”. Ty det skulle nog mera än vanlig skicklighet till, att kunna i flygande fläng parera de båda djupa fårorna, som genomskuro dansbanan. Och galopperade man för …ngt, så hängde majstångens rep som Damoklessvärd öfver ens hufvud. Men galopp, vardt det i alla fall. Det var hufvudsaken.

Och de unga damerna kände sig varma, kavaljererna ”perspirerade” och de varpkastande gubbarne i närheten svettades erbarmligt, allt under det solen sjönk. Klockan 7-tiden försvann en stor del af lägrets gäster. Det var landtmännen som skulle med tåget på qvällen. Men många nog återstodo för att musiken skulle slippa att spela utan publik, ända till dess vid 8-tiden en fanfar ljöd, som tillkännagaf, att denna dags midsommarnöje nu var öfver — åtminstone den officiella delen.

”Uppställning! Gif akt!” Officerare och underofficerare sprungo till och från och snart var beväringen ordnad i långa led. Någon sergeant med goda lungor tog upp ”Hvad jag i dag syndat”, och snart rullade den vackra psalmens toner högtidligt i långa vågor ut i den stilla sommarqvällen.

Så var sången slut och sorkarne troppade in till sina grötfat. Sedan till kojs för att dagen derpå börja den gamla trallen igen med höger och venster om.

Och för den som inte var beväring gälde det nu att kunna tillkämpa sig en plats i någon af ”bussarne” — såvida man icke föredrog att afsluta dansen med en liten promenad till staden i landsvägsdammet. Men man tröstade sig med att damm var i alla fall bättre än regn på en midsommardag. 

 

 

 

Huggen med en knif i ryggen

Gotlands Allehanda 8/12 1890

Huggen med en knif i ryggen blef i fredags afton (5/12 1890) vid 9 tiden utanför vinhandl. O. G. Hellgren artillerikonstapeln H. Fredin.

Fredin hade jämte tre kamrater varit inne å serveringen och druckit öl, samt dervid kommit i gräl med f. sjömannen Jacobsson och några finska sjömän. Grälet hade fortsatts ute på gården, der det urartat till slagsmål, hvarvid Jacobsson blifvit omklappad af Fredin. Då han sedan utkom på gatan, blef han af någon person — hvem, det såg han icke — bakifrån huggen med en knif, som trängde igenom uniformskappan, koletten, ylletröjan och skjortan samt rispade upp köttet rätt duktigt i ena sidan af ryggen.

Af blodförlust kunde han icke hjelpa sig sjelf, utan fördes af de finska sjömännen till fältskären, der han förbands.

En lycka var att hugget icke träffade mellan refbenen, ty då hade följden tydligen blifvit döden. Som det nu gick, torde Fredin icke få några men deraf.

 

 

 

Rättegångs- och polissaker

Gotlands Allehanda 10/12 1890

Vid det förhör som inför stadsfiskalen härstädes hållits för att möjligen utröna, hvilken som i fredags afton utanför vinhandl. O. G. Hellgrens servering tilldelade konstapeln H. Fredin det förut omtalade lömska knifhugget har icke mycken upplysning vunnits. Misstankarne hade stannat på sjömannen Jacobsson, hvilken förut af Fredin tilldelats åtskilliga slag, men han nekar bestämdt och påstår att hugget utdelats af en bland den nu hemresta besättningen på finska skeppet Hilda. En af Fredins följeslagare säger sig emellertid ha sett Jacobsson på ett misstänkt sätt höja handen mot Fredin.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig