Föregående sida

Tidningsklipp 1903

 

Ernst M. P. von Vegesack

Gotlands Allehanda 12/1 1903

Telegrafen bringar oss idag på middagen det icke alldeles oväntade sorgebudet att den gamle krigaren, f. d. generalmajoren Ernst Mathias von Vegesack, en af de numera få svenska officerare dom på allvar luktat krutrök, fått lykta sina dagar, hvilka på senare åren fördystrats af nästan bedtändig ohälsa och svåra krämpor, ehuru den gamle nog, som det anstod en tapper krigsbuss, äfven när plågorna voro som värst, dock städse försökte hålla humöret uppe. Nu har han kämpat ut, och hans lidande är slut, sedan han i morse stilla aflidit i sitt hem i hufvudstaden. Han var vid sin död 82 1/2 år gammal. 

Ernst v. Vegesack, hvars ärofulla krigarbana vi för ej då länge sedan utförligt skildrat med anledning af den numera bortgångnes under år 1900 inträffade 60-årsjubileum som svensk officer, föddes i Hemse på Gotland 18 Juni 1820. Föräldrarna var kapten E. F. E. v. Vegesack och hans maka, född Lythberg.

Utnämmd till löjtnant  vid Gotlands nationalbeväring 1840, förflyttades han därifrån efter två år till underlöjtnant vid Dalregementet och befordrades till löjtnant därstädes 1843. Under åren 1844-1850 biträdde han som landtmätare inom Stora Kopparbergs län, hvarefter han det sistnämda året befordrades till batteriofficer på S:t Barthelemy. Återkommen till fäderneslandet , utnämdes han 1857 till kapten och kompanischef vid Dalregementet hvarjämte han från 1858 innehade trafikschefsbefattningen vid Gäfle-Dala järnväg. Äfven 1861-1868 (sic) deltog han med stor utmärkelse i nordamerikanska inbördeskriget, först i egenskap af kapten, däreftet såsom major och slutligen såsom öfverste och infanterìregementsschef vid unionisternas armé. Härvid bevistade han ett 20-tal fältslag, strider och belägringar. Särskildt vid Antietam (16 och 17 Sept. 1862) ådagalade han i spetsen för 20:de regementet en tapperhet, som väckte allmän beundran. 1865 utnämdes han till brigadgeneral i Förenta staternas armé. Under tiden hade han 1864 befordrats till öfverstelöjtnant och schef gör Västerbottens fältjägarekår, och 1868 utnämdes han till öfverste och schef för Helsinge regemente. 1874-1884 militärbefälhafvare här på Gotland där hans minne skall lefva aktadt och äradt. Utnämd 1884 till generalmajor, förordnades han samma år till generalbefälhafvare i 5:te militärdistriktet och kvarstod i denna egenskap till 1885, få han efter erhållet afsked afgick ur krigstjänsten. Åren 1878-1887 satt han som ledamot  för Gotlands län i riksdagens  första kammare och af Krigsvetenskapsakademien var han ledamot sedan 1864. Af yttre utmärkelser innehade han storkorset af Svärdsorden , svensk guldmedalj "för tapperhet i fält" samt en mängd amerikanska fälttågsmedaljer, hvarjämte han var riddare af S:t Olafs orden. Gift 1865 med Ella Amalia Sergel, men efter endast  några få års barnlöst äktenskap vorden änkling, sörjes den bortgångne nu närmast af syskon, däribland öfverstelöjtnanten i Dalregementets reserv Roderik von Vegesack. 

Generalmajor von Vegesack var i sin krafts dagar en imponerande krigargestalt, med en stämma som hördes vida kring, när den höjdes för uttalande af kommandoorden. Man kunde såväl förstå, när man såg den ståtlige generalen, med sin stentorsstämma som överröstade stridens dån, själf slltjämt i spetsen kunna elda sina gossar att rusa till anfall och utföra under af tapperhet.

Den gamle generalen som genom sina bragder sprida glans öfver gutanamnet, var själf en minnesgod som han i lifvrets senaste höst ägnade sina varmaste känslor. Han bevisade detta genom att så länge krafterna det tilläto kvarstå såsom ordförande för Gotlands gille i Stockholm, och äfven efter det han afgått som gillets ordförande försummade han icke gärna att, såvida någon möjlighet fans, bevista gillets sammankomster, och när talet då, såsom naturligtvis ofta skedde, föll på gamla Gotland, då blef det åter klang i stämman och eld i blicken, ja, kanske skönjdes äfven någon gång innerst  i ögonvrån en saknadens  tår. Ja, han hade till det sista, äfven när plågorna ansatte honom som värst, ... , Gotland kärt, och kär var han själf, den tappre krigaren och flärdfrie hedetsmsnnen, för hvarje gotländing. Därför skall ock hans minne här lefva i kär och välsignad hågkomst  till senaste dagar och hans namn för alltid vara inristad i Gotlands häfder.

Hvile den gamle i frid !

 
 
 

Sydafrikanska fälttågsmedaljen

Gotlands Allehanda 12/1 1903

Sydafrikanska fälttågsmedaljen, som engelska regeringen tilldelat underlöjtnanten vid Gotlands artillerikår Oskar Ohlson, har k. m:t nu meddelat löjtnant Ohlson tilldtånd att bära.

 
 
 

Till 1:ste regementdsdjutant

Gotlands Allehanda 12/1 1903

Till 1:ste regementdsdjutant vid infanteriregementet, efter löjtnant C. S. Engström, som på begäran erhållit  entledigande  från befattningen i fråga, har löjtnanten frih. K. Kruuse förordnats.  Andra regementsadjutanter äro som förut löjtnant Åström och von Walter.

 
 
 

Generalmajoren frih. von Vegesacks likbegängelse

Gotlands Allehanda 17/1 1903

Generalmajoren frih. von Vegesacks likbegängelse äger, rum i dag i Adolf Fredriks kyrka. Till följd af riksdagens öppnande samma dag, har likväl timmen för sorgeakten blifvit framflyttad från kl. 1 till kl. 2 e. m.

 
 
 

Tingstäde-Fårösundsbana

Gotlands Allehanda 21/1 1903

En Tingstäde-Fårösundsbana har man, som bekant, egendomligt nog från visst håll framstält som likgiltig, ja rent af skadlig från försvarssynpunkt. Vi hafva i anledning häraf lyckats förskaffa oss upplysningar i saken från fullt kompetent håll, och framhålles därifrån, att en dylik bana ingalunda kan synas likgiltig, långt mindre sålunda skadlig. Om den ock ej kan sägas vara ur försvarssynpunkt oungäglingen behöflig, så är den dock med säkerhet från denna synpunkt sedt högst önskvärd. En järnbana Slite-Lärbro anses däremot icke alls hafva något militäriskt värde, utan kunde fastmera anses skadlig,om nämligen dess tillkomst inverkade menligt på på lösningen af frågan om anläghandet af banan Tingstäde-Fårösund.

 
 
 

Generalmajoren frih. von Vegesack minne

Gotlands Allehanda 21/1 1903

Generalmajoren frih. von Vegesack minne. Då framlidne generalmajoren frih. von Vegesack under lifstiden uttryckte sin önskan att ej blfva ihågkommen med kransar  vid begrafningen, hade öfversten för Norrlands regemente A. von Arbin å regementets officerskårs vägnar till generalens minne på hans begrafningsdag öfverlämnat 100 kr. till bespisande af fattiga inom den församling, där generalen aflidit. 

 
 
 

Från den gamle generalens griftefärd

Gotlands Allehanda 22/1 1903

Från den gamle generalens griftefärd. Meddela vi idag efter Stockholmstidningarna följande, utöfver hvad telegrafen därom förut haft att förmäla.

På den svenska flaggan, och tillika med stjärnbaneret  höljde den dödes kista, voro i de fyra hörnen broderade namnen på de fyra regementen, vid hvilka den gamle krigaren tjänat: Gotlands nationalbeväring, Dalregementet, Västerbottens fältjägarekår och Helsinge regemente, samt midt i korset 5;te arméfördelningen, för hvilken generalen en tid varit schef. På kistans lock lästes å en silfverplåt vid hufvudet namnet Ernst von Vegesack samt hans värdigheter, svensk generalmajor och amerikansk brigadgeneral, jämte födelse och dödsår. På en plåt vid fötterna var inristad följande vers:

 

Han har kämpat, han har vunnit,

sitt stöd han haft, sin tro, sitt hopp.   

Nu har han till fredssint hunnit 

efter väl fullbordadt lopp

Efter arbete och strid   

har han nu fått salig frid 

hos sin Gud i evig tid.

 
Bland de synnerligen talrika kransarna märktes en från Gotlands infanteriregementes officerskår och en från frimurarelogen S:t N. i Visby (Med tacksamhet och vördnad för sin förste ordförandemästare.) Ledamöter af Gotlands gille i Stockholm, hvars ordförande general v. Vegesack varit under många år, hade, i stället för att lägga en krans på hans kista, sammanskjutit ett penningbelopp att öfverlämnas till gillets understödsfond.

Urnan, hvari generalens aska efter bränningen förvaras, kommer någon dag i denna vecka att neddättas i den Vegesackska familjegrafven å Nya kyrkogården jämte den ofvannämda flaggorna, hvilka vid jordfästningen täckte kistan. Den militära honnör, som tillkommer honom såsom en på slagfältet bepröfvad krigsman, kommer att ägnas jonom vid urnans nedsättning.

 
 
 

von Vegesacks aska

Gotlands Allehanda 24/1 1903

Generalmajoren frih. von Vegesacks aska nedsattes, efter skedd likbränning, i förgår middag i familjegrafven å Nya kyrkogården i nörvaro af den hänsofnes närmaste anhöriga, trotjänare och några vänner.

Grafven var klädd i svart, och å densamma voro placerade alla de kransar, som sändts till likbegängelsen, hvarjämte de svenska  och amerikanska flaggor, hvilka till likbegängelsen omslöto kistan, voro vackert draperade å två friska, mindre enar. Urnan var placerad i en större, med lock försedd cylinder af Höganäs lera, och i densamma nedlades de båda flaggorna, i enlighet med den frejdade krigarens i lifstiden gjorda bestämmelse.

Till sist nedlades alla minneskransarna, hvarefter griften igenmyllades.

 
 
 

Till svärdsmän

Gotlands Allehanda 24/1 1903

Till svärdsmän ha utnämnts sergeanten i infanteriregementet O. P. Segerdahl och musiksergeanten vid samma reg. fanjunkare P. W. Fornell samt sergeanten vid art.-kåren C. J. Båtelsson.

 
 
 

Svärdsmedalj

Gotlands Allehanda 24/1 1903

Svärdsmedalj har k. m:t tilldelat 3:dje klassens sjöman vid Gotlands 1:sta båtsmanskompani n:r 54 Lindström.

 
 
 

Difteriepidemien å Visborgs slätt

Gotlands Allehanda 27/2 1903

Nya fall. Kraftåtgärder mot sjukdomen vidtagas.

 

Difteriepidemien bland korpral- och volontärrekrytskolornas elever å Visborgs slätt synes snarare till än aftaga. F. n. äro ej mindre än 27 man insjuknade, däraf flera ganska svårt. Å ett par ha bacillerna trängt ner i halsen och vållat ytterst försvårad sväljningsförmåga. Det synes sålunda som om epidemier, på samma gång den tilltager med afseende på antalet fall, äfven skulle tilltaga i frågan om elakartade symptom.

Regementsläkaren, som funnit verkliga kraftåtgärder till epidemiens hämmande vara af nöden, aflåt 24 dennes till schefen för skolorna, major O. Scherstén följande skrifvelse med förslag till åtgärders vidtagande:

Då difteriepidemi, oaktadt alla strängt vidtagna försiktighetsmått, å mötesplatsen Visborgs slätt fortfarande är i tilltagande, i det att nu 21 volontärer ligga insjuknade i nyssnämda sjukdom, och enär de å mötesplatsen befintliga epidemibarackerna ej rymma flera ä 25 sängar, då man väl näppeligen under den kalla, fuktiga och stormiga väderlek som plägar råda om vårarna på Gotland, eller andra slaget, då vederbörande absolut vägrat att å staden Visby epidemisjukhus mottaga epidemiskt sjuke från landsorten och sålunda äfven från Visborgs slätt i allmänhet ej kan sägas vara tillfredsställande, får undertecknad härmed äran föreslå, att antingen nya lokaler för härbärgerande af kommande sjukdomsfall upplåtas och iordningställas eller ock att såväl korpral- som volontärrekrytskolan upplösas och det friska manskapet efter behandling, ombyte af kläder och noggrann läkarebesiktning och undersökning hemförlofvas tills vidare eller åtminstone till inryckningsdagen till beväringsrekrytskolan  9 nästinstundande April.

Denna skrifvelse blef af skolschefen remitterad till militärbefälhafvaren öfverste G. Björlin. I bifogadt utlåtande öfver densamma förklarade skolschefen, att han, efter att i samråd i t. f. regementsbefälhafvaren och regementsläkaren hafva öfvervägt förhållandena i fråga, kommit till den åsikten att – med bibehållande af korpralskolans verksamhet – hemsändande af volontärrekryterna intill 1 eller 4 nästa April vore nödvändigt, hvilket ock af honom föreslås.

De skäl, hvarpå han grundadt sitt förslag om korpralskolans bibehållande äro, att dess lokaler icke synas vara smittade (därvarande tre fall inträffade för en månad sedan), och att under tiden för barackernas fullständiga desinfektion m. m. korpralskolekompaniet kunde förläggas i musikbaracken.

Skälen för volontärrekryternas hemsändande äro: att epidemien synes bland dem i tilltagande; att alla sängar i epidemibaracken, så när som på två; äro upptagna; att det voro olämpligt att belägga andra än därtill afsedda lokaler med epidemiskt sjuka; att barackerna äro i behof af en grundlig desinfektion, målning m. m. före beväringsstyrkans inryckande; att lägerhyddan är olämplig som förläggningslokal under mars månad, särskildt för försvagadt manskap, samt att de kvarliggande å sjukhuset ännu äro behäftade med difteribaciller, hvadan föga hopp finnes att några sängplatser inom kort kommer att frigöras.

Med anledning af dessa båda skrifvelser har militärbefälhafvaren nu telegrafiskt lämnat förhållningsorder.

Någon upplösning af skolorna tillåtes ej. Däremot  har militärbefälhafvaren upplåtit sin bostad å Visborgs slätt till inredande där af ett provisoriskt epidemisjukhus.

Vidare har mil.-befh. förordnat, att tjänstgörande läkaren skall bo å lägerplatsen och att regementsläkaren dagligen skall inspektera sjukvården å slätten samt därom afgifva rapport till mil.-befh. i slutet af hvarje vecka. Vidare har skolschefen ålagts tillse, att eleverna ej öfveransträngas utan beredas nödig lättnad, på samma gång som erinran göres om, att renligheten å lägerplatsen skall noga öfvervakas.

Närmast till fullgörande af den sistnämda erinringen har i dag förnyad och allsidig desinfektion inom hela lägerområdet börjat företagas. Linne och sängkläder och f. ö. all utrustning utbytes, ända intill utspisningsservisen, och allt synes af skolschefen göras, som i dennes förmåga står för den hotfulla epidemiens stäfjande.

Men detta synes bli ett ingalunda lätt arbete. Slätten företer  en bedröflig anblick med på sina ställen ända till fotsdjupt vatten, stillastående och af ingalunda ren beskaffenhet men ypperligt såsom alstringsort för sjukdomar. Hur det skall gestalta sig, när beväringskontingenten om några veckor skall rycka in och utrymmet i baracker sig till det yttersta blir upptaget, det får väl framtiden utvisa. Utsikterna äro dock allt annat än ljusa, ty att till 9 April hinna kväfva och fullständigt aflägsna difterisjukdomen som med hvar dag synes vilja tilltaga i intensitet och lifskraft, det torde näppeligen låta sig göras.

 
 
 

Meddelande från allmänheten

Gotlands Allehanda 2/3 1903

Upprop

Sedan Gotlands infanteriregementes föreläsningsförening nu blifvit bildad, hvilken bland annat har till ändamål att gör regementets personal - specielt beväringsmanskapet - upprätta och underhålla ett bibliotek i Visborgs slätts läsestuga få undertecknade ( föreningens styrelse) härmed till en för våra beväringsmäns intellektuella utbildning intresserad allmänhet vända sig med en vördsam anhållan en bidrag till detsamma i form af för nämda mansksp lämplig litteratur, helst i bundna exemplar, hvilka bidrag torde inlämnas till löjtnant J. Elert, S:t Hansgatan 41, Visby.

Visby, 28 Februari 1903.

C. Fr. Hyltén-Cavallius

öfverstelöjtnant

C. Bolin    

kapten

J. Elert

löjtnant

 
 
 

Inryckning. När fastlandsbeväringen kom

Gotlands Allehanda 11/4 1903

Naturligtvis skulle det ruska. Det hör till pjesen en inryckningsdag – isynnerhet är då den, som makten hafver i vädret, lifvad för att bjuda på snö.

Så ock i torsdags. (9/4 1903) snö och regn i små näpna portioner; däremellan en liten titt af vänlig vårsol lagom lång att inbilla de efter resans obehag och besvär kusligt stämda gossarna, att det nu skulle bli vackert väder. Så kom en snöby igen och förtog den illusionen.

Hvad de sågo frusna ut, våra unga fastländska vänner, när de tidigt i torsdags morse traskade – än så länge kan man ej tala om marschera – i land från Visby och Thjelvar med sina kappsäckar, bylten och koffertar. Den som då hade bjudit dem på en stor konjak eller en mugg varm mjölk – det fans nog rusdrycksstrejkare bland dem – hade gjort sig ett namn för evigt som stor mäcenat.

Men de voro vid friskt humör ändå. Inga sura miner, intet pjunk. Raskt och villigt lydde de befälets tillsägelser; tysta som egyptens präster ordnade de sig för afmarsch till Visborgs slätt. Och likadant var det med på onsdagsaftonen med Klintehamn från Västervik anlände kontingenten.
− De äro trötta nu och ruskiga, men det har väl varit annat lif i den förut – sade vi till en af de underofficerare som varit med om hittransporten.
− Ja, nog voro de en smula piggare i går. Men något oljud eller bråk hördes ej af. Åtminstone var min kontingent – det var Stockholmare och Västmanländingar – varit helt enkelt mönstergill i sitt uppförande.
Det var ju ett vackert betyg, och liknande vitsord gåfvos från de öfriga kontingenternas befälhafvare.

Men låtom oss kasta en blick på den unga skaran, där den myllras mellan kajens vagnar och koffertarnas mångfald. Hvilken tafla – där den trygge östgötske bondpojken i sitt orubbliga lugn; där den liflige skorrande blekingen, den eftertänksamme västmanländingen och den ledige, obesvärade tjufpojkshumoristiske stockholmaren. När nu hela denna klunga sätter i att prata hvar på sin dialekt, då får man en svag bild af den babyloniska förbistringens öronslitande språkorgie.

Och se på typerna. Den där store axelbrede ynglingen med den urväxta öfverrocken, den väldiga boerhatten och de kolossala storstöflarna – nog är han tagen direkt ur en kanal eller från ett muntert rälsläggarelag. Eller den sprättige ynglingen där i modern habit och med de pigga ögonen som kasta ömma blickar efter de unga damer, som gjort sig besvär att stiga upp i otta och gå till bron, − han är nog lika litet främmande för ett Norrköpingskt eller annat östgötskt kontors mödor som för Strömsholmens eller något annat dylikt etablissements nöjen.
− Hörr’u Jocke, dela mej ett bloss så ärr’u bussig.

Känner ni igen honom – ”rännstensungen” till börd, till lif och själ – Stockholmaren, som gärna glömmer både Fader vår och matbiten men aldrig sin ”Dukke”?
Men nu är hela klungan klar, kommando ljuder, och i vaggande och guppande marsch går färden ut till slätten, där 172 dagar af trägen öfning i den ädla konsten att ”mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med lif och blod konung och fosterland försvara” väntar dem.

Och väl därute – hvad lif och larm, hvad sorl och stim! Nu har gamla Visborgs slätt åter den prägel, hvari vi mest älska att se henne. Vimmel af unga, kraftiga män, ekon af klingande kommandorop; från ”trumslagarehagen” smattret av ljudande trummor och på marketenteriet glasklang och glada skämt.

De ofta skildrade scenerna vid klädespersedlarnas utlämning gå vi i dag förbi – låt oss bara säga, att paltorna, sedan de genomgått desinfektionsugnens skärseld, se, rent ut sagdt – herrskapet får ursäkta att jag endast på detta sätt kan komma sanningen på lifvet – djäkliga ut!

Så småningom tystnar surret och sorlet. Alla har fått sina paltor och sina utredningspersedlar och när detta blifvit gjordt, tar tröttheten efter resor och marscher ut sin rätt.  In i barackerna, nu nymålade med bacillerna från difteriepidemien vederbörligen fastsmetade på väggarna och in i lägerhyddan försvinna årets fastlandsbeväringar för att få njuta en välbehöflig hvila.

Sof godt, gossar!

Härnäst ni vakna, vakna ni vid trummornas dån men endast till fredlig öfning, ej till blodig affär. Dock – den dagen  kan ock komma. Och då hoppas vi, att de 172 dagarnas skola på Visborgs slätt har lärt er att i kraft och handling med gladt mod och villig hand, ja med lif och blod konung och fosterland försvara.

Ja – sof godt och välkomna hit !

Gösta Ryd.

 
 
 

Afliden beväringsman

Gotlands Allehanda 4/5 1903

Afliden beväringsman. I går afton kl. 8 afled å härvarande lasarett beväringsmannen vid fältartilleriet Konrad Eklund efter endast några dagars sjukdom. Dödsorsaken var allmän bukhinneinflammation. Den döde, som var en 21-års yngling, var hemma vid Sigurds i Dalhem.

 
 
 

En högtidlig akt

Gotlands Allehanda 6/5 1903

En högtidlig akt ägde i går (5/5 1903) rum härstädes, då stoftet efter så hastigt aflidne beväringsmannen Konrad Eklund fördes från lasarettets likrum till föräldrahemmet i Dalhem. Hela beväringskontingenten med befäl och underbefäl gjorde honnörsvakt kring kistan, då hon utbars, hvarefter den följdes till Österport af hela kontingenten, som äfven sändt en krans till den döde kamratens kista.

 
 
 

Små historier från slätten

Gotlands Allehanda 6/5 1903

I.

En sjukvisitation.

Klockan 8,30 f. m. är det sjukvisitation,  och då får alla, som ”ha sveda i bröstet och ondt åt hjärtat till” jämte många andra vandra af nedåt södra sjukhuset för att där inför läkaren uppgifva sina många krämpor, bekomma sina Roséns  droppar eller något annat undergörande ”meklament”. Och undan går det – det vill jag lofva.

Nummer 11 Sandström ropas det från mottagningsrummet. Sandström, en gammal bekant kund, inträder.
− Hur står det till i dag, Sandström?
−  Jo, det är lika illa, om inte värre: den bomull, doktorn stack in i ögonen, var då ett rent otyg.
−  Hvad säger människan? Inte stoppade jag bomull i hans ögon, inte? Hvad har Sandström för sig om dagarna?
−  Jag har varit i köket, men där slog jag sönder skålar, och sen har jag varit i tvätten, men där ser jag inte att reda mig.
−  Havd gör ni då i det civila?
− Jag är järnbruksarbetare, men när jag skall plöja, då får oxarna leda mig i stället för jag dem…

De i mottagningsrummet närvarande dra på smilbandet och som Sandström var den sista sjuklingen från sitt kompani, ropar en sjukvårdare ”nästa kompani”, då någon oexpedierad dagkorpral skyndar fram för att aflämna kompaniets sjukrulla.

Beväringsmannen 73 Karlsson är förkyld och ber om något botemedel för sitt lidande. Han erhåller kinalösning. Men ser efter densammas nedsväljande allt annat än belåten ut. Ingalunda hyllande ordspråket: ”ondt skall med ondt fördrifvas”, ilsknar han slutligen till, och för att visa vederbörande sina egna stora insikter i medicin, begär han laxermedel.
− Jaså,  säger doktorn i det han kastar en betydelsefull blick på sjukvårdarne, som med stor beredvillighet och ovanlig brådska tratta i den medicintörstande en matsked – ricinolja…

N:r 73 Karlsson har sedan dess aldrig varit synlig i sjukhusets närhet, så nog var den kursen inte att förakta.

Rollo.

 
 
 

När man leker krig. Ett och annat från årets stora fältmanöver

Gotlands Allehanda 23/9 1903

När detta skrifves har årets stora fälttjänstöfning, den största i sitt slag som hittills förekommit på Gotland, redan pågått tvenne dagar. (Sedan den 21/9 1903)

Såsom våra läsare af vårt måndagsnummer inhämtat, skedde då på morgonen utryckning från infanteriets och artilleriets olika förläggningsorter. Styrkan delades i två afdelningar, af hvilka detachement B. marscherade mot Tingstäde och detachement B. mot Bäl. Befälhafvare för det. B. var major P. Linderdahl och för det. A. major G. Sahlin. Några timmar efter det afmarschen ägt rum afreste vår specielle ”krigskorrespondent” från staden för att – hufvudsakligast följande detachement B:s rörelser – åse öfningarna och för våra läsare i korthet skildra deras förlopp.

Om den hittills gångna ”krigs-perioden” och hvad därunder timat skrifver vår korrespondent följande:

Om man hade kunnat sätta på order att det skulle bli vackert väder, så hade man näppeligen ändå kunnat åstadkomma något så absolut idealiskt i den vägen som nu blef förhållandet, tack vare de nådiga arrangemang ”härarnes herre” i den vägen gjort. Det var ej kallt, det var ej varmt – det vägde mellan båda.” Och vägarna − när ha trupper på Gotland under många och långa tider haft att fröjda sig åt så ypperliga marschvägar ! Eder korrespondent försökte utröna den saken, men då man så där på fältfot saknar tillgång till de mest antediluvianska (1) arkiven, blef försöket endast ett misslyckadt sådant.
Allt nog – med friskt humör och under sångens glada, marschen upplifvande toner gick vägen till de olika förläggningsplatserna. Hvad förläggningen i Tingstäde angår skedde denna snabbt och mönstergillt å Furubjers och Träskvälder gårdar, i hvad det rörde manskapet. Generalen med stab och officerarne togo in där de bäst kunde i närmaste grannskapet, och eder korrespondent hade tingat sofplats i en lada, då någon barmhärtig samarit hänvisade honom bostad i Nystuge gästvänliga gård.

Med afseende på förläggningen i Bäl meddelades att denna likaledes skett synnerligen väl och till stor och allmän belåtenhet, och där såväl som i Tingstäde var humöret friskt och tröttheten ringa på måndags afton, trots den ansträngande marschen. Men så sörja äfven resp. officerare på ett rent af rörande sätt för manskapets välbefinnande, därvid troget stödda af sina underofficerare. Och detta gäller såväl artilleri som infanteri inom båda detachementen.

Med afseende på måndagens rörelser och öfningar, så utgjorde dessa enligt den gifna förutsättningen – hvilken med stort tillmötesgående meddelades oss af stabschefen, kapten Bouveng – af utförandet av en krigsmarsch och förläggning i kvarter under tillämpning af fälttjänstgöringsreglementet. Förläggningsorterna voro okända, och på aftonen meddelades endast, när krigstillståndet skulle inträda följande dag och tiden då trupperna skulle inträda följande dag och tiden då trupperna skulle vara marschberedda. Denna princip kommer att tillämpas under hela manövern. Med afseende på denna dagsöfning må anmärkas, att man, att man lade an på att spara trupperna i högsta möjliga grad för kommande dagars strapatser.

Och dessa strapatser togo sin början vid 1/2 5-tiden i går morgse, då reveljens toner smattrade genom den fagra förläggningsorten Furubjers. Krya och raska hade ynglingarna ur de halmlador som utgjorts deras hviloläger för natten för att, efter intagen bastant frukost, med gladt mod rycka den fientliga fienderna till möte.

Dock – där eder korrespondent befandt sig hade man ej till uppgift att bruka offensiven utan dess raka motsats, medan detachementet Sahlin (A.) hade den ingalunda afundsvärda uppgiften att gå till anfall.

Tisdagens uppgift för detachementet Linderdahl (B.) var nämligen att försvara en terrängafskäring i höjd med Hejnum kyrka mot en söder ifrån anryckande fiende, under det detachementet Sahlin skulle företaga en framryckning söder ifrån för att undankasta möjligen befintliga afdelningar på vägen till Tingstäde och framtränga dit.

Kl.6 på morgonen stod det B. marschberedt. Kl. 7 skulle krigstillståndet inträda. Detachement A. hade att ordna bevakning i höjd med Bäls kyrka och att kl. 8,30 framrycka mot Tingstäde.

För lekmän – sådan som eder korrespondent t. ex. – erbjöd den första timmen hos det. B. intet af intresse. Vi susar därför iväg på vår cykel för att se, om hos det. A. fans något mer intressant att skåda. Men på vägen fingo vi annat att se. Patruller… först velociped, sedan infanteri- och artilleripatruller – hade rekognoserat terrängen och snart voro vi komna till den intressanta punkt på vägen mellan de båda styrkorna, att vi tätt bakom oss hade män af det. B:s patruller, medan vi nära nog höllo på att köra ihjäl ett par spanade krigare från det. A.

Och så smäller ett skott, det första under denna manöver. Patrullen från det. B har fått syn på karlar ur en patrull tillhörande det. A.

Kl. 1/2 8 framrycker det. B:s artilleri och bröstar af i höjd med Riddare, där hela detachementet för öfrigt intog ställning. Nu och då faller ett enstaka skott; så ökar elden i hastighet och styrka. Den tystnar för några sekunder för att sedan med än större ifver bryta lös. Och så…bom…bom…bom börjar artilleriets grofva bas att sjunga från det B. Man har sett det. A:s artilleri rycka upp å en höjd ofvan Hejnum kyrka … ett glad blottar det. och ögonblickligen vräker fienden sin eld öfver detsamma. Får der korrespondent göra sina egna förmodanden, så mynna de ut däri, att det. A. efter den första elden just ej hade mycket kvar  af sitt artilleri.

Så uppstår ett oförmodadt och med en viss undran mottaget uppehåll i elden. Detta berodde därpå, att befälhafvaren för det. A. ej visste var fienden fans om det beroende på för sparsam patrullering veta vi ej. Slutligen, efter någon tvekan, framgick schefen för A. mot Riddare. Men under tiden hade schefen för B. tröttnat på tystnaden och antog att fiende funnit sig vara  honom underlägsen. På grund häraf företog hela detachementet Linderdahl ett motanfall mot det. Sahlin. Det. Linderdahl träffade det. Sahlin med 3 kompanier i fronten och 3 i flanken.

Anfallet var lika intensivt och häftigt som elegant och imponerande.  Pluton för pluton, kompani för kompani vek det. A. undan – som en våg rullades dess kompanier upp och högt i himlens höjd ljödo de segrande kompaniernas glada härskri, när de vid Hejnum kyrka med en kraft, som var rent bedårande vacker, oemotståndligt vräkte sin fiende undan. Dagens förutsättning hade varit en reträtt för det. Linderdahl men det blef motsatsen, och som segerherre på platsen stod detta detachement, medan det. A. på sin schefs order företog aftåget mot Bäl.

  

Efter en stunds förföljande från det. B. afblåstes striden och hölls kritik af general Björlin, som outtröttligt hela tiden följt stridens skiftande akter från olika platser af kampområdet.

Härpå tågade trupperna åter till sina resp. förläggningsorter, det B. ånyo till Tingstäde, det. A. till trakten af Boge kyrka.

Dagens förutsättningar gifva åt de båda detachementen helt och hållet ombytta roller. Sålunda skall i dag det. B. stå på offensiven och A. på defensiven. Det rör sig nämligen i dag om terrängafskäringar på vägen Tingstäde-Slite, och om hvad som då inträffar skola vi om fredag gifva läsaren besked.
En del iakttagelser och reflektioner, som lätt göras under dessa dagars öfningar, bedja vi att få spara till dess för sista gången under denna manöver trumpetaren blåst ”eld upphör”.

G−f R−(?).

 

--------------------------------------

 

1) Äldre än syndafloden, totalt föråldrad, uråldrig, förhistorisk, urmodig etc.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig