Föregående sida

Tidningsklipp 1939

 

Kalabalik vid Kung Magnus väg

Furir vid A 7 illa slagen. – Massor av fyllerister på lördagskvällen

Den oroligaste kvällen på tio år, säger polisen

Gotlands Allehanda 15/5 1939

I lördags (13/5 1939) kväll artade det sig till en våldsam kalabalik vid Gutavallen, under det basar därstädes pågick. Ordningsmännen vid basaren hade fullt schå med att lugna en del berusade personer, som hörde till publiken, men så småningom blev det allt oroligare, och framåt 11-tiden kom det till fullt slagsmål. Tre civilklädda polismän, vilka besökte basaren men som ha skyldighet att ingripa då oroligheter uppstå, blevo illa ansatta av några individer, men först då ytterligare polisförstärkning anlände, blevo det lugnt på platsen. Under kvällens lopp blev en furir vid A 7 svårt misshandlad och forslades i sanslöst tillstånd till lasarettet. På vår förfrågan därstädes i dag på middagen meddelar överläkaren, att den skadade fått hjärnskakning, men någon fara för livet föreligger icke, såvida icke några komplikationer tillstöta.

 

Sjöman och furir – i slagsmål

Det var som antytts en hel del berusade besökare vid basaren, och särskilt var det en person, en sjöman, som gick aggressivt tillväga. Han hade i skjutbanan kommit i ordväxling med en civilklädd person, furir A. Lindahl vid 3 batt. A 7, och då denne tillsade sjömannen att följa med ut och göra upp saken, hade båda avlägsnat sig från Gutavallen. Då de kommit ett stycke bortåt vägen hade sjömannen fått ett slag bakifrån, men slaget träffade endast mössan, som flugit av. Sjömannen hade då vänt sig om och tilldelat sin antagonist det ena slaget efter det andra, så att denne föll till marken. När han försökte resa sig hade sjömannen tilldelat honom en spark i huvudet. Sjömannen hade sedan gått tillbaka in på Gutavallen, där han träffade en kamrat, också sjöman med anställning å samma fartyg, vilket för tillfället låg i hamnen. Den bålde slagskämpen omtalade för kamraten att han ”spöat” en person. Kamraten hjälpte honom därefter att vätta högra handen, som var blodig. På sjömannens uppmaning gingo de båda ut för att se på den misshandlade. Då de kommo till platsen låg den slagne fortfarande kvar. Sjömannens kamrat hade då lyftat på honom och endast hört ett gurglande läte. Samtidigt kom en annan civil person fram och sade:
− Nu tog vi er allt på bar gärning.
Till detta svarade emellertid den som lyfte den misshandlade att han för sin del var oskyldig. Vilket ju också var fallet var. Ett par personer hade emellertid på avstånd åsett misshandeln, och vid senare förhör hos polisen, så kunde de två vittnena utpeka ven som var misshandlaren, varjämte den nämnde kamraten till sjömannen-slagskämpen givetvis också måste erkänna hur saken låg till. Ett av de nämnda vittnena hade sett hur den civilklädde furiren blivit sparkad i huvudet. Sedan polismännen anlänt till platsen blev den skadade, som verkade livlös, omedelbart i en droskbil förd till lasarettet, och sjömännen, som försökte spela oskyldiga, fick följa med till polisstationen.

 

Berusade värnpliktiga sökte fritaga kamrat

På lasarettet konstaterades som nämnts, att den civilklädde furiren fått en hjärnskakning och en del andra blessyrer. Någon fara är det emellertid icke med honom.

Den vildsinte sjömannen förhördes på kvällen men blev åter släppt. I går förmiddags blev jan på nytt tagen i förhör och därefter anhållen, och först i dag på middagen blev han släppt. Han hade så småningom erkänt, att han var den skyldige till misshandeln.
Detta intermezzo var dock icke det enda på lördagskvällen. En värnpliktig, bördig från Norrköping, som f. n. fullgör sin tjänst vid infanteriregementet, hörde även till huvudpersonerna. En av de civilklädda polismännen hade stått vid porten till Gutavallen, då den värnpliktige ifråga, som givetvis hade uniform, kom gående och ”axlade” sig fram, d. v. s. han gick med armbågarna uppsträckta och banade väg för sig på ett sätt, som väckte förargelse. Då han blev tillsagd av polismännen att vara mera hyfsad, blev han arg och fattade tag i polismannen, som icke hann taga fram sitt tjänstetecken. En av de andra civilklädda polismännen kom då sin kamrat till hjälp. Snart hade en stor del av basarpubliken samlats kring dem, och några infanterister försökte med all kraft att hjälpa den anhållne och rycka honom från polismännen. Det länder några av idrottsföreningens medlemmar till heder att de tillsagt bråkmakarna att hålla sig lugna och låta polismännen klara upp saken. Så småningom hade den värnpliktige i sällskap med ett par kamrater gått från platsen, men han blev dock senare upphunnen och förd till polisstationen, där inte mindre än sju personer, därav två värnpliktiga, fingo övernatta. En värnpliktig fick skjuts direkt hem till Visborgs slätt.

Dessa händelser, som ovan relaterats, utspelades mellan 10-11-tiden på kvällen. Även på annan plats i staden hade slagsmål uppstått, men anmälan hade återtagits, varför icke någon polissak är att vänta.

 

Många åtal att vänta

Bråkstakarna vid Gutavallen ha givetvis åtal att vänta för bl. a. fylleri, misshandel, våldsamt motstånd mot polis och försök att fritaga anhållen o. s. v.

Enligt vad överkonstapeln vid ordningspolisen framhåller, torde inte några liknande oroligheter på de senaste tio åren. Ett par av polismännen fingo några smärre blessyrer och kläderna sönderrivna, då de fullgjorde sin plikt att försöka få bukt med bråkmakarna. Hur det kommer sig att en sådan mängd personer voro berusade just denna kväll är inte gott att säga. ”Hela Söderväg var som ett vajande sädesfält”. Var det enligt ett åsyna vittne till kvällens oroligheter. Det kan möjligen tänkas, att det varit XP i farten.

 
 
 

Befälet över Gotlands kustartillerikår

Gotlands Folkblad 8/7 1939

Chefen över Gotlands kustartillerikår har semester tiden 9 juli-6 augusti under vilken tid befälet över kåren uppehålles av major Cederlöf.

 
 
 

Såsom pressofficer

Gotlands Folkblad 8/7 1939

Såsom pressofficer vid Gotlands kustartillerikår skall kapten Alm t. v. tjänstgöra.

 
 
 

Övningarna vid artilleriets skjutskola

Gotlands Folkblad 8/7 1939

Övningarna vid artilleriets skjutskola 26 juli-4 augusti följas bl. a. av överste Linde, Gotlands infanteriregemente, som även följer utbildningen vid infanteriskjutskolan 16-27 augusti.

 
 
 

Truppförband ur I 12 tjänstgöra vid I 18

Gotlands Folkblad 8/7 1939

Fredagen den 14 dennes anlända omkring kl. 7 på kvällen vissa truppförband ur I 12 med ångfartyget Drotten från Oskarshamn till Visby hamn för tjänstgöring vid I 18 tillsvidare.

 
 
 

Uppskjutet militärt kamratmöte

Gotlands Folkblad 8/7 1939

Det möte som kamratföreningen vid A 7 planerats att hållas i Tofta söndagen den 16 juli, har av mellankommande hinder måst inhiberas. Man beräknar att mötet i stället skall äga rum i september.

 
 
 

Flyget får ny fin hangar.

Radiostation har de redan fått. – Mörkläggningsgardiner och skjutfält

Gotlands Allehanda 14/7 1939

Är det över huvud taget stora projekt i görningen i Fårösund, så är flygvapnets övningsplats ingalunda den sämste bland nydanare. Bl. a. skall man sätta igång med ett större hangarbygge, varjämte en ny slip för stora torpedplan skall anläggas. Därom förtäljer löjtnant A. Kahlström, flygförbandets klockarfar som skall allting bestyra.

Han berättar också att Fårösundsflyget i dagarna fått sin egen radiostation för både kort- och långvåg, med vilken man praktiskt taget när över hela vårt avlånga land.

 

Fårösundsflygets allt i allo, löjtnant A. Kahlström är just på utgående från officersmässen när vi brutalt infångade honom. Som han är en tonjour karl och för ögonblicket inte allt för jäktad – förresten lider det mot solfall och aftonfrid – bjuder han oss sitta ner i en av trädgårdens förträffliga tältstolar och så är samtalet snart i gång.

Därvid berättar han bl. a.  att flyget håller på med stora byggnadsprojekt. Närmast skall det bli en hangar av den s. k. Törebodatypen ute på flygfältet. Förberedande undersökningar äro vederbörligen avverkade, papper och kartor klara, och nu återstår bara hangarens hitforslande. Naturligtvis kommer den stora byggnaden inte hit i färdigt skick utan i delar. Men när dessa anlänt och grunden är klar, skall jättehuset monteras upp på ort och ställe. Ett sådant jobb kan ju inte vem som helst åtaga sig och det är heller inte meningen. Arbetet har emellertid just utbjudits på entreprenad, och det kan väl inte dröja så värst länge innan det blir uppenbart vem som blivit antagen till det ansvarsfulla jobbet.

I den stora hangarbyggnaden skall det inte bara bli en fristad åt de glänsande metallfåglarna. Där skall även expeditions- och verkstadslokaler inrymmas. Så blir det fint värre.

- Jaha, de´ var de´ de´, säger löjtnant Kahlström och tar sig fundersamt om hakan. Samt fortsätter:

- Ja, vi skall även få en ny slip, närmast avsedd för de stora torpedplanen. Den kommer att uppföras i sommar. Vidare föreligger ett nytt förslag om ombyggnad av flyghamnen i Fårösund. En del kostnadsberäkningar har f. ö. redan uppgjorts, men något definitivt besked är det ännu för tidigt att lämna i den saken.

- På tal om nyheter kan det kanske intressera att vi här på flyget fått en splitter ny radiostation. Den kan vi förresten ta en titt på, bjuder löjtnant K. och med honom som ciceron dra vi oss ned till flyghamnen, där en förträfflig pontonbrygga sträcker ut sin långa träarm över vattnet alldeles nedanför hangaren. Men innan vi kommit så långt, upptäcka vi ett par tämligen höga master krönta med röda lampor. Emellan masterna gungar antennen, alldeles som det skall vara.

- Det här ha vi gjort alldeles själva, säger vår ciceron, som därefter för oss in i själva stationen. Denna är inrymd i ett rum i den gamla tvättinrättningen och ser med hänsyn till dimensionerna inte så särdeles märkvärdig ut medan apparaturen för sändning och mottagning och allt annat som hör till, för lekmannen ter sig mystiskt och komplicerad. Men de mannar, som befinna sig här inne, kunna troligen alltsammans på sina fem fingrar.

- Stationen är förstås inte så rasande kraftig, säger löjtnant K. Men den når praktiskt taget över hela Sverige och här kunna vi nu stå i ständig förbindelse med våra flygande vänner.

Inne i hangaren stå för ögonblicket sju à åtta stora fåglar. Helt nyss ha de fått en genomgripande översyn, men så skola de också inom kort ut på en längre exkursion. Det är nämligen så, att praktiskt taget hela marinspaningskursen – ett 15-tal officerare, 6 à 7 underofficerare jämte 60 à 70 man – skall ut på en treveckorsövning. (När detta läses äro de troligen redan i väg). Närmaste destination var Malmö, men sedan skulle det bära i väg till Bohuslän (bl. a. Göteborg) samt vidare till östra och norra Sverige upp till Sundsvall. Återkomsten hit är fastställd till den 24 dennes.

Löjtnant Kahlström berättar ännu ett och annat från Fårösunds horisont. Innan vi skiljas åt avslöjar han bl. a., att man just är i färd med att sätta upp mörkläggningsgardiner här och var, samt att Skenholmen nu skall bli skjutfält – och ett mycket bra sådant – för såväl sjö- som landflyg och till den ändan vederbörligen överförts från domänverket till flygvapnet.

Och medan vi ta farväl av vår älskvärda ciceron och interlokutör skjuter en båt ut över sundet. I aktern vid rorkulten står en ensam man och blickar strängt ned över ett tiotal mannar vid taktfast doppande och lyftande åror. Det är en avdelning marinspaningselever på obligatorisk roddövning.

Pencil.

 
 
 

Olycka i Tofta

Gotlänningen 18/8 1939

I Tofta, där I 18 f. n. har övningar, inträffade i går (17/8 1939) en olycka som medförde lasarettsvistelse för en värnpliktig Gustafsson från fastlandet. Denne stod på flaket till en av kronans lastbilar och när denna sattes igång ramlade han baklänges och föll med ryggen mot en kokvagn, varvid han ådrog sig en del skador.

 
 
 

Militärlastbil med 10 man i kollision

Gotlands Allehanda 3/10 1939

Vid 5-tiden i går e. m. (2/10 1939) inträffade en bilkollision på vägen mellan Alskog och Ljugarn mellan en kronans lastbil och en lastbil från Lau. Den förstnämnda bilen, som är inlejd av kronan, och var på väg från Alskogs skjutbana till Ljugarn, hade ombord på lastflaket 19 man militär med vapen och ammunition, och vid kollisionen bar det sig inte bättre, än att två av krigarna på lastflaket blevo rätt illa skadade. Den ene ådrog sig ett benbrott och måste föras till lasarettet, medan den andre, som blev skadad i bakdelen av en gevärspipa, fördes till dr Möllerstedt i Ljugarn, som sydde hop såret. Militärlastbilen fick en del blessyrer, men kunde fortsätta för egen maskin. Den andra bilen klarade sig undan äventyret utan några nämnvärda skador.

Vem som bar skulden till händelsen kommer givetvis polisutredningen att klargöra.

 
 
 

”Hansa” prejad utanför Stenkyrka

Gotlänningen 9/10 1939

Då ång. Hansa på resa till Visby tidigt i morse (9/10 1939) befann sig på höjden av Stenkyrkehuk, anropades den av ett tyskt fartyg, troligen en hjälpkryssare, som frågade efter fartygets namn och nationalitet. Sedan svaret ”Hansa−Sverige” lämnats, kvitterade tyskarna med ett ”Gute Reise”, och så var det intermezzot slut.

Det tyska fartyget hade tidigare stoppat en lastbåt, på vilken man antagligen satte ombord prismanskap. ”Hansa” blev egentligen aldrig stoppad, man nöjde sig med morsesignalering, men kapten Ohlsson ansåg det rådligast att stoppa ett slag för att inte riskera några misstag. Tyskarna voro emellertid fullt nöjda med svaret, och när i samma ögonblick ett annat fartygs lantärnor visade sig, fick den tyske befälhavaren bråttom att styra kursen på detta fartyg, och ”Hansa” kunde lugnt gå vidare mot Visby.

 
 
 

Hur kustartilleristen i fält använder sin fritid

Engelska läses i tält, baracker byggas i skogar och på holmar – Fältbiblioteken flitigt anlitade. Flicktorkan svårt problem

Gotlänningen 15/11 1939

Runt Gotlands kuster ligger vår för försvarsberedskap redo i form av otaliga större eller mindre truppförband, beväpnade till tänderna från vanliga enkla gevär till effektiva automatvapen och tungt artilleri. Dag och natt speja vaktposternas ögon ut över det alltmer vinterödsliga havet, och luftbevakningen svarar för att inga ovälkomna främmande fåglar söka sig in över våra landamären. Den märks inte mycket av, denna bevakning ligger dold i gårdar och skogar, och en främmande resenär får säkerligen inget starkare intryck av att Gotland ligger i om inte i högsta så dock näst högsta försvarsberedskap. Men om man under initierad ledning söker sig fram till de rätta platserna inser man snart att försvaret inte sover. Det vakar när vi civila sova, och den förstärkta försvarsberedskapens personal är väl förtjänt av att dess verksamhet dras fram i ljuset. För dagen får det emellertid vara tillräckligt med en detalj i denna omfattande verksamhet, men en mycket viktig detalj för dem det gäller. Hur tillbringar soldaten sin fritid i fält, vad gör han när tjänsten för dagen är slut, när övningsprogrammet är genomgånget och persedelvården avklarad?

Ett viktigt problem, som man i allmänhet inte tänker mycket över. Viktig dels för vederbörande inkallades egen andliga välfärd, ty det kan gå lätt att försjunka i andlig försoffning under en period som dock måste bli mycket enformig i längden och som inte kan bjuda på några möjligheter till andligt liv i vanlig mening. Viktig inte minst för truppen som sådan, eftersom dådlös overksamhet hör till det värsta en trupp kan råka ut för – ingenting inverkar i längden så frätande på dess moral, både soldatmoralen och den så att säga civila sidan av moralen, vilket enligt den brukliga terminologien är långtifrån samma sak men som ibland sammanfalla.

 

En tung börda på marinens folk.

I den vällovliga avsikten att granska problemet litet närmare i sömmarna har Gotlänningens medarbetare gjort en snabb visit hos militären längst ute i norr, närmare bestämt i trakten kring Fårösund. Här är det kustartilleriet, vårt nyaste vapenslag här på Gotland, som dominerar. De fältgrå ser man inte mycket av, i stället är det ”skogsmatroserna”, ett av våra effektivaste och mest mångsidigt utbildade vapenslag, som svara för bevakningen. Att vi valt just dem till föremål för en studie i den svenska soldatens fritidsproblem beror dels på att kustartilleriet ännu så länge har nyhetens behag här på Gotland, dels på att när denna organisation nu byggs upp från grunden den bör ha mer att visa än de äldre vapenslagen, mera av idéer, initiativ och uppslag infanteriet och artilleriet i all ära… och därtill kommer att kustartilleriets inkallade, liksom marinens folk överlag, ha den längsta och svåraste tjänstgöringen. Medan andra inkallade blivit hemskickade efter någon månads tjänst är det en betydligt tyngre börda som vilar på kustartilleriets och flottans folk. De inkallade där ha inga utsikter att bli avlösta inom ett halvår, och reservbefälet liksom reservunderbefälet får kanske rentav inrikta sig på att ligga inne så länge kriget varar. För många har detta blivit en ytterst tung börda, och man skulle vilja önska att denna börda fördelas jämnare över de olika vapenslagen. Men kustartilleriet har så små kadrer, det måste ligga i högre beredskap än något annat vapen men undantag för flotta och flyg, i själva verket är hälften av dess manskapsstyrka ständigt inkallad och det går inte att skifta manskap för ofta. Kustartilleristen har därför fått axla en tyngre börda än infanteristen, artilleristen och landstormsmannen, och han har därför rätt att fordra att tiden göres någorlunda dräglig för honom.

 

”Knekt-Sverige har blivit ”Kamrat-Sverige”.

Desto mer glädjande är det att konstatera vilket gott samarbete det tycks råda i det gemensamma arbetet inte endast på själva försvarsberedskapens stärkande utan också på att skapa trivsel och god kamratanda inom vapnet. God demokrati är vad som präglar vårt försvar av i dag. Knekt-Sverige tycks ha avlösts av Kamrat-Sverige, för att tala med Lubbe Nordströms terminologi. I vissa tidningar läser man om hur väl det är ordnat för soldaterna i länder som Ryssland eller Tyskland, man får se bilder av hur soldaterna spela schack, läsa tidningar och lyssna på radio under sin fritid. Mycket av detta har redan länge funnits här hemma, fast det inte göra så stort väsen av det, och i dessa dagar av gemensam fara tycks den forna knektandan ytterligare ha fått maka åt sig för kamratandan i bästa svensk mening. Samarbete och trevnad, god vilja från både befäl och manskap att gå varandra till mötes och göra det bästa möjliga av situationen, det är vad som är utmärkande för denna förändring, som är ingenting mindre än en fredlig och oblodig demokratisk och nationell revolution.

Det är en kulen och regnig höstdag vår bil rullar norrut mot Fårösund, som tar emot med sitt minst tilltalande anlete. Regn och dimma, sump och modd, och den stora huvudgatan ner förbi Stengårds affär, som verkar bli allt större och livligare för varje gång man besöker Fårösund, ger mest intryck av en enda skyttegrav. Men det är en skyttegrav med fredlig prägel, nämligen den blivande stora avloppsledningen, som efter åratal av diskussioner och tvekan äntligen är på väg att bli verklighet för att därmed flytta Fårösund från de lugna lanthamnarnas nivå till rangen av ett hastigt växande och blomstrande samhälle.

Liv och rörelse råda överallt, det vimlar av uniformerat folk och arbetare i blåställ på gator och vägar, uppe på Stux åkrar växa hela kvarter av nya bostäder upp – till en del de nya officersbostäderna – o. i hamnen, som man nu hoppas att få kraftigt utbyggd med ordentlig hjälp från statens sida, ligga fartygen i flerdubbla rader, så trångt är det. Även för försvarets räkning pågå stora arbeten för fullt, det är särskilt flyget därute som nu ekonomiskt sett fått luft under vingarna.

 

Övningarna ta det mesta av tiden.

Vi söka oss fram till KA 3:s kaserner som ligga väl dolda i skogen, målade i diskreta grågröna och roströda färger som smälta in i den pastellartade gotländska färgskalan. En blåkrage i stålhjälm och blank bajonett vid postkuren visar att det råder andra förhållanden här nu än när vi senast besökte kasernerna. Inne i kanslibyggnaden tar kårchefen, överstelöjtnant Gösta Möller, älskvärt emot oss trots sin knappa tid. Kårchefens normalarbetsdag rör sig nämligen om så där tolv timmar, ty det är ingen sinekur att från grunden organisera upp ett nytt kårförband av denna storleksordning. Överstelöjtnanten tar emot oss i ett ljust vackert rum som mest verkar modernt kontor, och utsikten mot tallskogen bildar en egendomlig kontrast till själva byggnaden som verkar storstadshus med alla moderna bekvämligheter. I samma rum träffa vi major Cederlöf, och det är dessa två herrar som främst bära ansvaret för att KA 3 är berett att fylla sin uppgift på denna plats som utan tvivel en av de militärt mest betydelsefulla i riket.
− Den ensidiga vården under fritiden är ett mycket betydelsefullt problem, säger överstelöjtnant Möller och fortsätter med att berätta om vad som göres och planeras i den vägen. Det är lätt att förstå att det inte hör till det lättaste att lösa detta problem här ute, där så stora styrkor ligga förlagda på en plats där det just inte finns mycket att komma med förut. För dem som ligga i kasern kan man ju alltid ordna något, men värre är det för dem som ligger i ytterförläggningarna och hittills fått bo i tält eller kalla lador i stor utsträckning. Nå, för det första vill vi säga att det inte blir så värst mycket fritid. Övningarna här ha varit mycket krävande, även om det blivit litet lättare nu. Men det är mycket som behöver göras, och det allra viktigaste är att försvarsberedskapen är den högsta tänkbara, sedan får resten komma i andra hand!

Från början vill jag också betona att samarbetet mellan befäl och manskap är det allra bästa. Folket sköter sig storartat, vi kan helt enkelt inte begära bättre. Visserligen finns det undantag som bekräfta regeln. Men jag måste säga att jag är mycket nöjd med de inkallade, och de ta sin uppgift med stort intresse och allvar. Under sådana förhållanden är det också roligt att söka göra någonting för deras fritid, helst när ens bemödanden mötas med så starkt gensvar på båda håll.

 

Bristen på samlingslokal svårt hinder.

För att få någon rätsida på problemet ha vi bildat en s. k. välfärdskommitté med representanter för skilda intressen, och denna kommitté söker nu ordna det på bästa sätt för de inkallade. En synnerligen stor hjälp ha vi haft av stiftsadjunkt Ikander, som biskopen med stor förståelse för frågans vikt ställt till vårt förfogande. Stiftsadjunkten har nedlagt ett mycket värdefullt arbete här, och hans arbete har också mötts med det största intresse från de värnpliktiga själva. Ett par gånger i veckan samlar han personalen till sammankomster och samtal, föredrag, musik, diskussioner och annat som kan vara till värde och förströelse. Att dessa sammankomster uppskattas visas av att de bruka bevistas av ett par hundra personer varje gång. Och mer kan det knappast bli, eftersom vi sakna samlingslokal av större mått. Dessutom arrangeras soaréer och små teaterföreställningar, allmänbildningstävlingar o. s. v. I marketenterier och mässar finns radio, tidningar och allehanda spel, o. i den mån det är möjligt arrangeras dans på lördagskvällarna. Detta vällovliga nöje stöter emellertid på en del svårigheter. Dels har vi inget exercishus eller annan större lokal ännu så länge att hålla till i, dels är det, det låter kanske egendomligt när jag säger det, dels är det bristen på flickor. Att pojkarna ha tillgång till kvinnligt sällskap är ju av fundamental betydelse för trevnaden, men vad skall man säga när det är så ont om flickor att den dansante beväringen inte har chanser att få dansa mer än i genomsnitt var åttonde dans! Om man därtill lägger att biografförhållandena ännu så länge inte äro så värst väl ordnade förstår man att vi helt enkelt måste roa oss själva så got vi kunna. Och vi tror att det i alla fall på det hela taget går bra, även om det är mycket man skulle vilja göra ytterligare.

Detta om de lättare nöjena. Jag nämnde tidigare stiftsadjunktens arbete på den tyngre vägande delen av det som kan kallas den andliga vården, och däri innefattas givetvis även gudstjänster och andaktsstunder. Så ha vi bildningsverksamheten, som glädjande nog är mycket livlig. Åtskilliga studiecirklar ha bildats och vunnit stor anslutning varvid studentbeväringarna visat stort intresse för att leda studiearbetet. Dessutom är det många som studera på korrespondens.

De som ligga i kasern ha det ju inte så illa, besvärligare är det för folket i de yttre förläggningarna. Jag föreslår att redaktörn reser ut och tittar på en sådan förläggning för att titta på vad folket därute kan åstadkomma på egen hand. Det är väl värt att se, det kan jag försäkra. Tyvärr ha vi inte hunnit lika långt överallt, men det råder en ädel tävlan mellan de olika förläggningarna, och när vi nu snart fått de nya barackerna i ordning skall det väl bli litet bättre förutsättningar för dem därute också.

 

Trevligt på ”markan” och mässarna.

Dessförinnan få vi tillfälle att med kapten Alm som ciceron gå igenom kaserner och andra förläggningar. På fältet i närheten av kasernerna resa sig rader av små trevliga Borohus, som växa sig färdiga på ett par dagar. Det är de nya barackerna som komplettera kasernerna, vilka under nuvarande förhållanden inte räcka långt. Hittills har en stor del av manskapet lega i tält, men det börjar bli alltför besvärligt, kallt och vått som det är denna årstid, så istället växer det upp Borobaracker som svampar ur jorden. Hur många är inte lämpligt att säga, men det är åtskilliga tiotal.

Vi göra en visit genom kasernerna, trots överbeläggningen av en helt annan trivsel än i forna tiders tegelmastodonter, sådana som vi redan se dem på Visborgs slätt. Vi besöka köksregionerna: ultramodernt allting med kakel och rostfritt stål, all köttmat direkt från Andelsslakteriet, inga slavsande malajer utan idel kvinnlig personal med två unga energiska husmödrar i spetsen. Utspisningen är individuell, var och en får sin portion vid en bardisk och får sätta sig och stå var han vill. Bakom den trevliga matsalen, som dock är relativt liten, ligger en reservmatsal som kan förenas med den första matsalen och även användas till samlingslokal, varvid en nyligen inköpt orgel är medelpunkten för den musik som förekommer. ”Markan” är förstås full med folk en sådan ruggig dag. Här finns tidningar, radio och spel av allehanda slag. De olika mässarna likna mer trevliga privatvåningar, och underofficerarna se verkligen ut att trivas där de samlat sig kring den öppna spisen med den flammande brasan. Gemytligt och hemtrevligt alltsammans, så olikt forna tiders kasernliv.

 

Ett kultursamhälle i storskogen.

Och så rullar bilen åter genom det karga och hösttrista nordergutniska skogslandskapet ut till en ytterförläggning ”någonstans i Bunge”. Ett enkelt men effektivt vägvisarsystem leder oss utan svårigheter rakt ner till sektionsstaben, som ligger förlagd i en villa mitt i vilda skogen. Vi bli väl mottagna av kapten Tottie, och eftersom vi hade turen att komma i den rätta kaffestunden bli vi bjudna på kaffe i köket, där sektionsstaben har sin enkla matsal. Kaffet smakar som en gudadryck en dag som denna, och så tränga vi oss förbi den något trångbodda telefonväxeln för att bege oss ut på en inspektion av förläggningen, sedan först kapten Tottie och hans adjutant, en trevlig ung fänrik, gett oss en snabborientering i vad som gjorts för manskapets trevnad. Vi äro fyra man på färden: kaptenen, hans adjutant och ytterligare en fänrik samt medarbetaren. På smala och krokiga skogsvägar tränger den lilla bilen allt längre in i skogen tills vi upptäcker den första baracken.

Den är egentligen monumental, denna barack, ty den har byggts upp av de värnpliktiga med egna händer och blivit en samlingslokal som är hela förläggningens stolthet. En enkel timrad stuga, men den är varm och dragfri och har ljus så att man kan se att läsa böcker i det lilla biblioteket på tre hundra band som officerarna med hjälp av intresserade fruar och fästmör samlat i hop. Här finns en utmärkt radioapparat, en liten disk för servering, sällskapsspel, ett hörn som föreställer scen när man spelar små hemgjorda spex, och på radioapparaten står den allra finaste lilla skeppsmodell, som snickrats ihop av en värnpliktig med konstförfarna händer. Det finns gott om duktigt folk, hantverkare och arbetare av alla de slag, vilket förklarat att stugan ser ut som den gör. Om det vill sig väl blir det kanske rent av elektriskt ljus snart från den närbelägna kraftledningen.

Denna stuga har alltså byggts av förläggningens egna mannar utan någon hjälp utifrån, och virket härstammar från den skog som måste fällas för de egentliga försvarsanläggningarnas skull. En förstående markägare ställde virke gratis till förfogande och sedan ha beväringarna själva sågat och bilat och spikat och hamrat tills mästerverket stod klart, då det festligen dekorerades med militära emblem, bestående av spadar, bajonetter, kokkärl och i vanliga fall rätt prosaiska ting.

 

”Du gamla, du fria” har ersatt ”Halta Lotta”.

Här brukar vi samlas om kvällarna, berättar kapten Tottie, och det brukar inte vara något fel på stämningen. Och det förtjänar nämnas att efter sammankomsterna sjunga ”Du gamla, du fria”, fullständigt spontant.

Skulle detta ha kunnat hända för tio, för fem år sedan? I varje fall inte när signaturen själv exercerade. Då sjöng man på sin höjd Halta Lottas krog och Karlsborgsvisan.

Den goda andan och samarbetet mellan befäl och manskap bekräftar också kapten Tottie, när fortsätta runt förläggningen. Rangskillnaden är här inte mer än den militärt nödvändiga. Storskogen och det ödsliga havets ständiga brus gör kanske sitt till att svetsa samman denna trupp som är satt att betjäna de kanoner, vilka gömma sig längre in i skogen bakom täta taggtrådsstängsel och som ett civilt öga får nöja sig med att föreställa sig.
− Det finns många som har stora bekymmer här bland manskapet, säger kapten Tottie. Somliga har fått sina affärer förstörda, andra har också svårigheter att försörja sin familj, somliga ha sina hustrur sjuka och andra bekymmer. De kan klaga över detta och över ovissheten att ingen vet när han blir hemförlovad, men över tjänsten klagar ingen. Alla gör sin plikt med glatt mod och utan knot, och det är verkligt roligt att se hur alla försöker ordna det trevligt och hemlikt här ute i skogarna. Vi ha låtit folket uppföra en del småstugor på de olika posteringarna ute på holmarna och andra avlägset liggande platser, och där trivs de ofta så bra att de nästan inte vill därifrån. Man pyntar och snickrar och söker göra det så bekvämt och hemlikt som möjligt. Det var en gång en sådan avdelning på fyra man på en holme som jag erbjöd avlösning, eftersom jag tyckte att de behövde det, men vet redaktörn vad de gjorde? De uppvaktade mig och bad att få stanna på sin holme eftersom de trivdes så bra där.

Vilket inte får tolkas som om de skulle trivas sämre vid huvudförläggningen. Helst som de kalla tälten nu i snabb takt avlösas av varma trevliga baracker.

 

Engelska studier i tält.

Fast även i tälten förstår man att hålla ångan uppe. Den civile och något förvekligade intervjuaren blir verkligt imponerad när han hör talas om studieverksamheten där ute i storskogen. Här har man bildat studiecirklar under ledning av studentbeväringarna, och i tälten studeras på kvällarna svenska, engelska, matematik och samhällslära, vilka äro de mest populära, medan skogen susar, höststormen viner och ”bysen” slår sina lovar omkring tältpinnarna. Och till de musikaliska sinnenas fröjd har bildats ett litet musikkapell på fyra män med fiol, flöjt och två dragspel!

Just i denna sektion finns en särskild glädjekälla, sektionen till stolthet och de andra förläggningarna till avund. Det är nämligen kökschefen sergeant Hultman, som vid en allmänbildningstävling enhälligt korades till Gotlands bästa! Kokkonsten brukar visserligen inte räknas till den andliga vården men utgör i varje fall en mycket sympatisk bakgrund till all högre kultur, studiecirklar i all ära!

Fast det finns annat man sätter värde på härute också. Framförallt böcker, många böcker, roliga, värdefulla och bra böcker. Och tidningar. För alla som leva sitt liv precis som förut, utan större personliga uppoffringar, kan det vara värt att skänka en tanke åt det duktiga folk som vid dessa alla utposter bevakar vår kust dag och natt, i ur och skur. Men låt det inte vara nog med en flyktig tanke. Alltid finnas det en bra bok, kanske en radioapparat, kanske något idrottsredskap som skulle komma till nytta där ute. Förläggningarna äro många och lägerkassorna räcka inte långt. Att en gåva från de hemmavarande sprider glädje och gör nytta, det ha vi förstått efter denna flyktiga inspektion. Jacson.

 
 
 

Militärbil slog volt i Gammelgarn

Gotlands Folkblad 21/11 1939

TVÅ MILITÄRER LUNDRIGT SKADADE

I går kväll (20/11 1939) inträffade en olyckshändelse med en militär transportbil på vägen mellan Östergarn och Ljugarn. Bilen som var på väg till Ljugarn kom i sladdning vid en kurva och slog runt ett halvt varv. Vid tillfället skadades två av de sex à sju personer som befunno sig på flaket. De båda skadade infördes till militärsjukhuset i Hemse, där det konstaterades att skadorna voro av lindrig beskaffenhet.

Troligen har bilen, som hade låg fart – under 40 km/tim. – kommit ut på den grusiga kanten i kurvan, varvid föraren förlorat herraväldet över vagnen, varvid den gått i diket och slagit runt. De på flaket åkande kastades av och hamnade en bra bit längre bort. I förarhytten befunno sig två personer, av vilka den ena skadade sig i lårbenet. Den andra av de skadade hade suttit på flaket.

 
 
 

Regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår

Gotlands Folkblad 2/12 1939

Regementskrigsrätten vid Gotlands artillerikår har dömt majoren vid kåren H. von Koch till disciplinstraff av arrest utan bevakning i 6 dagar för vårdslöshet under tjänsteutövning. Av utredningen har framgått att von Koch i ett bestraffningsärende till M. O. (Militieombudsmannen) lämnat uppgifter, vilka icke varit helt i överensstämmelse med sanningen. Även om det med hänsyn till den av von Koch förebragta utredningen må kunna anses, heter det i utslaget, att han icke saknat varje grund för de av honom lämnade uppgifterna så har han likväl nödgats erkänna att han icke förvissat sig om huruvida de av honom antagna och i förklaringen bestämd form lämnade uppgifterna verkligen varit riktiga. Detta förfaringssätt är så mycket mera anmärkningsvärt anser rätten, som von Koch på sätt målets handläggning inför krigsrätten givit vid handen gentemot andra tjänstemän ställt så stora krav på noggrannhet att han icke ansett sig kunna tillerkänna vitsord som lämnas under tjänstemannaansvar.

 
 
 

Tvenne bilar med ljudfilm till Gotland. Förströelsefilm vid förbanden

Gotlands Folkblad 21/12 1939

Vår första fältfilmavdelning bestående av sex bilar med ljudfilmanläggningar för både normalfilm och smalfilm startade på onsdagen (20/12 1939) från Stockholm. Besättningen i bilarna utgöres av två man. Ledare för expeditionen är skolfilmare Harry Nyberg i Skol- och bildningsfilm, Vreta kloster. Ett 50-tal olika filmer medföres, i första hand förströelsefilm, både svensk och utländsk. Några militära instruktionsfilmer komma även att visas. Ytterligare filmer komma undan för undan att skickas upp.
Där det går komma apparaterna att ställas upp centralt i någon skola eller samlingslokal, varefter truppförbanden i närheten får bege sig dit. För de mindre förläggningarna, som ligga mer ensligt, har man avsett smalfilmanläggningar, som transporteras omkring med bilarna. En man av bilarnas besättning stannar på en plats och sköter en större ljudfilmanläggning, medan hans kamrat med bilen far ut till de avlägsnare förläggningarna med en smalfilmsanläggning. Så småningom hoppas man kunna lära upp någon på varje förläggning, som kan sköta en smalfilmanläggning.
För Gotland har man avsett två bilar med ljudfilmanläggningar. Personal far på onsdagskvällen över till Gotland med apparaterna. Även Stockholms skärgård är ihågkommen, där har man praktiskt taget en ljudfilmsanläggning i varje förläggning. Där elektriskt ljus saknas skaffar man sig ström genom ett transportabelt elektricitetsverk

En film kommer att tas upp, som bl. a. visar julfirandet på de olika förläggningarna.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig