Föregående sida

Tidningsklipp 1941

 

Pansarkompaniet på Gotland. Förläggningen går löst på 1 mill

Gotlänningen 17/1 1941

STOCKHOLM, 17 JAN. (TT Spec.). De erforderliga byggnadsarbetena för det av försvarsutredningen föreslagna Göta pansarlivgardes kompani på Gotland i en bilaga tillbetänkandet på basis av prisläget den 1 juli i fjol beräknats till i rund summa 950,000 kr.

 
 
 

Luftvärnsbatteriet på Gotland. Kostar 800,000 kr

Gotlänningen 17/1 1941

STOCKHOLM. 17 jan. (TT Spec.). 800,000 kr. i rund summa komma erforderliga byggnadsarbeten m. m. för Stockholms luftvärnsregementes batteri på Gotland att kosta. Siffrorna äro hämtade ur en bilaga till försvarsutredningens betänkande. Fördelade på de olika företagen ter sig planen på följande sätt: Expeditions- och logementsbyggnader 289,000 kr., pjäsexercishus 50,000 kr., bostäder för förvaltningspersonal 25,000 kr., varmgarage 104,000 kr., kallgarage 24,800 kr., bensinstation 10,000 kr., intendenturförråd 40,000 kr., tygförråd 90,000 kr., pjäsförråd 15,000 kr., fordonsförråd 6,000 kr., ammunitionsförråd 10,000 kr., väg- och planeringsarbeten 63,800 kr., utvändiga rörtekniska arbeten 59,600 kr., utvändiga elektriska arbeten 12,800 kr., samt administrationskostnader och oförutsedda utgifter 48,000 kr.

 
 
 

Maskinisten slipper ersätta skadan. Arbetsbördan svällde utöver det rimliga

Gotlands Folkblad 11/3 1941

Maskinist Johan Verner Marklund vid Gotlands infanteriregemente föreslås i en proposition till riksdagen slippa betala de 500 kr. han ålagts utge till kronan såsom ansvarig för en skada på ångpannan i regementets tvättinrättning.

Skadan upptäcktes i april 1940 och anledningen syntes vara att Marklund underlåtit att i tid föranstalta om rengöring av ångpannan. Arméförvaltningen har i sitt utlåtande framhållit att det vid ärendets bedömande icke bör förbises att marklunds arbetsuppgift som helhet betraktade under den tid skadan uppkommit synas hart när ha svällt utöver vad som rimligen kunnat fordras av honom. Fortifikationsstyrelsens värmeingenjör har bl. a. anfört att Marklund är en av arméns bättre maskinister som under normala förhållanden skött sitt arbete på ett mycket förtjänstfullt sätt samt visat stort intresse för att hålla honom anförtrodda anläggningar i bästa möjliga skick.

 
 
 

Landstormsman ringde upp ”Statsrådet”

”Nu jädrar skall det bli annat av”

Gotlands Folkblad 12/3 1941

Vid krigsrätt vid I 18 i går (11/3 1941) ådömdes en landstormsman fyra dagars vaktarrest för brist på anständigt uppförande. Han hade varit tjänstledig en längre tid varefter han åter kallats i tjänst. Han hade därvid begärt ytterligare tjänstledighet, som dock inte kunde beviljas, utan den måste delas upp. Han hade då ringt ett flertal gånger och varit oförskämd. Han hade även ringt upp försvarsdepartementet, och statsrådet, och därefter hotat sin befälhavare med att ”nu jädrar skall det bli annat av”. Då landstormsmannen var nervös för sina djur och förlöpningen skett i denna nervositet ansåg rätten förmildrande skäl föreligga, varför domen endast kom att gälla brist på anständigt uppförande och lydde på fyra dagars vaktarrest.

En landstormsofficer stod tilltalad för at han i motorbåt avvikit från sitt försvarsområde, så att han icke var anträffbar därstädes. Han dömdes till 8 dagars vaktarrest. Rättens ordf. var borgmästare Löwenberg.

 
 
 

Trogen schäfer gör värnplikt. Arméhundar vid I 18 äro goda rapportörer

Gotlands Folkblad 13/3 1941

Här ses Varg från Visby (t. v.) och Gutten, Stockholm, med förare.

 

Det har sagts att det bästa hos människan är hunden. Oavsett om det är sant eller ej ligger i detta talesätt ett erkännande av de vackra egenskaper som känneteckna hunden, trofasthet, pålitlighet, klokhet och vaksamhet. Dessa egenskaper ha gjort hunden till ett uppskattat och användbart husdjur, och även inom krigsmakten har hunden tagits i användning. Sedan många år används hundar inom svenska armén, där en särskild avdelning, Arméhundväsendet, upprättats. Hundarna ha visat sig vara förträffliga och pålitliga rapportörer, som kommer fram där icke en ordonnans gör det.

Sedan någon tid har även på Gotland hunden tagits i det militäras tjänst, även om verksamheten ännu inte fått någon större omfattning. Det var först förliden sommar några arméhundar kommo till Gotland, närmare bestämt vid I 18, och nu under vintern har man endast ett par stycken. De som närmast ha hand om hundarnas skötsel äro korpral Yngve Svensson, Hangvar, och vice korpral Ivar Bodin från Burs vilka genomgått en av Arméhundväsendet anordnat kurs för att utbilda sig för ändamålet. Vid ett samtal med de båda ha vi inhämtat några uppgifter om denna verksamhet och även sett hundarna i funktion.
− Verksamheten med hundarna i armén har intensifierats under de senaste två åren, och icke minst genom finsk-ryska kriget vunnos goda erfarenheter av hundens betydelse i krig.

Även tyskarna ha länge i stor utsträckning använt hundar inom armén, berättar korp. Svensson. Mestadels är det privathundar som anmälas till Arméhundväsendet, o. vilkas ägare äro villiga att låna bort dem på viss tid. De anmälda gallras därefter ut – det är inte alla som duger. Förutsättningarna för att bli godtagna är bl. a. att hunden ej är argsint, skotträdd, nattblind eller behäftad med liknande brister. De flesta och bästa äro schäferhundar, airedaleterriers och riesenschnauzer äro raser som duga. Schäfern är emellertid den bästa, han är orädd och duglig och pålitlig. Den bästa åldern för hundens tjänst  är mellan 2½−5 eller 6 år, men vid 1½ års ålder kan den intagas till Arméhundväsendet.

 

Arméhunden Lux från Stockholm, en av de bästa i svenska armén.

  

− De uppgifter hunden får består mest i bevakningstjänst och rapportkörning. På platser där ett mänskligt öra ej kan uppfånga några ljud, t. ex. vid en dånande fors, där kan hunden med sin finare hörsel göra det, likaså kan den användas för bevakning av ensamt liggande ställen o. d.  Största användningen har man dock av hunden som rapportör.

När hunden överlämnats och antagits i kronans tjänst genomgår den sin utbildning, varvid det första är att lära den appell, d. v. s. lydnad för sin förare. Den skall lära att följa sin förare på tecken och kommando. Själva dressyren kan i regel börja ungefär en vecka efter det föraren och hunden börjat göra varandras bekantskap.

Det andra momentet i utbildningen är rapportkörningen, varvid hunden skall läras springa med rapportörer från exempelvis en truppstyrka till en annan. Den får därvid ej väja för någonting, ej låta sig skrämmas, och naturligtvis inte tappa bort vägen. Om ett vattendrag ligger mellan skall han simma över det. Parollen är framåt. I spåret använder man sig främst av s. k. spårsyra, en speciell vätska, av vilken varje hund har sin sort med olika lukt. Hunden vänjes vid denna lukt, och då vägen för första gången vandras med föraren lägger denne ut spårsyran längs vägen. Vätskan är så stark att även om ett regemente marscherar över platsen där spårsyran utlagts luktar hunden den och följer den. Lukten kan hålla sig kvar omkring 6-8 timmar.
− Man får ju ta dressyren litet försiktigt i början, säger hr Bodin. Man måste ha ett änglalikt tålamod. När man skall dressera hundar. Dressyren måste ske med lock och pock, och ju svårare hunden är desto snällare måste man vara mot den. Hunden skall lära sig att ligga kvar på den plats man tillsagt den att ligga på, faktiskt skall hunden ligga där ända tills han svälter ihjäl, om ingen kommer och ger en annan order – så kan man drastiskt uttrycka det! Det går inte att vara rädd för hunden – märker den att så är fallet får den ingen respekt för en, och då lyckas sällan dressyren.

De två hundar som f. n. finnas vid I 18 äro en från Stockholm, en präktig rysk schäfer, svart och kraftig och lystrande till namnet Gutten. Den andre är en tysk schäfer, tillhörig fröken Maria Olsson, Visby, vid namn Varg. När Gutten kom till Visby vågade man inte i Visby hamn ta hand om honom. Man staplade upp ägglådor runt omkring Guttens bur, och ringde därpå I 18 och sade att man skulle hämta den folkilskna hunden som stod i hamnen. Den ”folkilskna” hunden var inte värre än att föraren omedelbart kunde lösa honom. Såväl Varg som Gutten ha artat sig gott och kommit långt vid det här laget, trots att dressyren inte pågått mer än omkring 4 månader. Annars är det inte så bra att en hund dresseras och uppfödes så nära sin hemstad. Varg gjorde en liten visit hem till Visby en gång, och i jul fick han vara hemma hos sin matte i tre veckor, men i övrigt får han hålla sig vid I 18.

Vardera hund har sin särskilda skötare, egentligen två förare per hundpar. Gutten har anförtrotts vpl. Evert Johansson, Varberg, i det civila skoarbetare, och Vargs skötare är rörverksarbetare Karl Erik Bergqvist från Hagfors i Värmland. Båda dessa ha nästan hela sitt liv umgåtts med hundar i sina hem och vet hur de skola skötas. Ingen annan än föraren bör utfordra eller klappa sin hund – och för resten är det inte rådligt heller! Förarna ha full sysselsättning om dagarna med hundarna dels med utfordring, ryktning och liknande, dels med övningar och dressyr. Två gånger i veckan hållas nattövningar.

Att Varg och Gutten tillägnat sig en hel del under dressyren fingo vi se under en liten ”uppvisning”. Inte bara ”noggrann marsch” vid sidan om sin förare, reglementsenliga vändningar och annat kunde de, men lågo också orörliga och oberörda när så kommenderats.

Det är meningen att Varg och Gutten snart skall få sällskap med ytterligare tre hundpar. Till dess få de ensamma fortsätta sitt – hundgöra. 

Ymer.

 
 
 

Slite sjömanshem blev kärt hemvist för beredskapsmän

OMFATTANDE VERKSAMHET UNDER FJOLÅRET

Gotlands Folkblad 15/3 1941

Slite sjömansvårdsförening hade på fredagen (14/3 1941) årsmöte i sina lokaler under ordförandeskap av kyrkoherde Anders Wernberg, varvid års- och redovisningsberättelser för 1940 godkändes och ansvarsfrihet beviljades. Ett omfattande och uppskattat arbete ha under året bedrivits, såsom framgår av nedanstående utdrag ur årsberättelsen.

Verksamheten under år 1940 kan sägas ha varit beroende av tvenne faktorer, dels minskad sjöfart i jämförelse med normala år och dels av att sjömansvårdsföreningen även har sett som sin uppgift att taga hand om de till beredskapsinkallade, som ha förlagts till Slite, framhålles det. Sålunda ha de besökande sjömännens antal minskat i avsevärd grad. Besöksantalet har varit 407. I läsrummet skrivna och postade brev äro 207 och ankommande brev 7.

Desto flitigare har verksamheten varit för en annan skara svensk ungdom, i lika stort behov av ett varmt hörn, en kopp kaffe, tidningar, radio och sällskapsspel, med andra ord en stunds trivsel och hemkänsla, nämligen beredskapsmännen. Sålunda har under större delen av året kaffe, te, choklad o. s. v. serverats varje kväll. Att detta krävt ett idogt arbete från deras sida, som ha svarat för vakthållning och servering säger sig självt. Vi rikta ett varmt tack till dem för deras uppoffringar, deras mödor och framför allt för deras glada tjänande. Besökssiffran får säkerligen skrivas med femsiffrigt tal. På torsdagarna ha de inbjudna bjudits på kaffe och att detta har livligt uppskattats säger oss att under året ej mindre 3,195 soldater ha bjudits på kaffe. Oftast har i samband med torsdagsbjudningarna samkväm ordnats för soldaterna. I regel har då följande program ordnats: Kaffedrickning, föredrag, sång (allsång) stundom musik samt såsom avslutning en andaktsstund. Föredrag ha härvid hållits i olika ämnen av militärpastorerna Lindholm, Beijer och Björck, stiftsadjunkterna Ikander och pastor Karlsson, magister Dahne, folkskoll. Krantz, ingenjör Gunnarsson, och kyrkoherde Wernberg.

Dessutom har en del fester ordnats med särskild karaktär samt en fältgudstjänst vid Solklint, varvid kaffe serverades åt militär och allmänhet.

Många äro de värnpliktiga som ha betygat sin tacksamhet för vad de bjudits på på sjömanshemmet. Några gånger har också befälet varit inbjudet och har då uttalat sitt tack för vad föreningen har gjort för soldaterna.

Tidningsbeståndet har varit 15 ex. En ny radio har under året inköpts och ett antal psalmböcker. Biblioteket har avsevärt utökats genom en boksamling, som skänkts till neutralitetsvakten och som sedan har deponerats i läsrummet.

Läsrummet har alltså fyllt en stor uppgift under det gångna året. Dock är vårt hopp fred i världen och att vårt läsrum åter skall bliva ett sjömännens läsrum. Heter det till sist i berättelsen.

Den avgående styrelsen omvaldes och består sålunda av kyrkoherde Anders Wernberg, ordf., fröken Kerstin Pettersson, vice ordf., Hugo Helledaij, kassaförvaltare, fru Fransina Olofsson, sekr., och fröken Hulda Karlsson, samt förestånderska för läsrummet fröken Hulda Karlsson.

Även revisorerna järnhandl. Gustaf Svensson och lotsförman K. Dahlbeck, omvaldes.

 
 
 

Beredskapsmännens utspisning

Gotlands Folkblad 17/3 1941

På många platser å Gotland där militär äro förlagda, utspisas dessa av bönder och s. k. pensionatsinnehavare mot en ersättning av 2:75 pr man och dag. orsaken att så förhåller sig är, att inte kokvagnar och fältkök kan nå oss i vårt avskilda läge, och att vi på bästa möjliga sätt skall erhålla vår utspisning varm och vällagad. Befälet har således gjort allt för oss i detta, som i andra avseenden. Därom är inget att göra anmärkning. Men en del av dessa värdar har vädrat morgonluft och tänkt att här skall göras mycket pengar.

På södra Gotland, äro förhållandena mycket bra, så att man kan få äta sig mätt varje mål. Man är liksom familjemedlem, alla äter med husbondens folk samma bord samtidigt, ingenting fattas av god och vällagad mat, trots att missväxten var större där än på norra Gotland. Vid en kommendering till andra änden av ön får man minsann draga åt svångremmen ordentligt för varje gång man äter hos en del av dessa värdar, trots att vi enligt kontraktet skall ha vällagad husmanskost. Brödet är så surt att det knappast kan förtäras, vi få lite spisbröd också och detta bröd blir då det enda vi får äta i brödväg. Till kaffet som smakar allting utom kaffe får vi en liten dålig bulle på morgonen, som alltså skall utgöra första frukost enligt kontraktet. Kl. 11 serveras andra frukost, som då ofta är mycket dålig. De flesta gånger utspisas då bräckkorv i små torra bitar eller mycket dålig kabeljo, som vid flera tillfällen, icke kunde av oss förtäras, och vi måste lämna bordet hungriga. Någon gång i mån. erhålles en liten bit torr skummjölksost. Något pålägg till smörgås finnes inte i någon form. Smör får vi till frukost men ej till middag fast vi borde vara berättigade till det när pålägg fattas. Då någon fruktsoppa ibland står på matsedeln så portioneras den ut på tallrik till var och en, någon påfyllning finnes inte, men när vällingar serveras få vi företroendet att taga själva efter behag. Ibland får vi också lite skummjölk.

Flera gånger har vi klagat på den ensidiga och dåliga födan, och befälet har också ökat på ersättningen med 25 öre pr man och dag, under förutsättning att maten blev bättre. Någon tid blev den så, men nu har den gamla matsedeln tagits fram som varande den bästa ur ekonomisk synpunkt i deras intresse. Den eller de dagar vi erhålla permission dukas eller lagas inte någon mat åt dessa, men matpengar kvitteras ändå ut från kronan. Skulle man ha 2 dagar fritt i veckan gör ju detta 5:50 i ersättning som gladeligen stoppas i egen börs. Vi äter ju då i våra hem på våra familjemedlemmars bekostnad och på deras ransoneringskort. Vi borde väl då vara berättigade att återfå av värdarna kontant ersättning, då de icke kan åberopa att de lagar någon mat åt de permitterade. Det blir då ett rent profitgeschäft att i dessa tider slå mynt på vår bekostnad. Räknar man med att två man har permission pr dag, då har värden omkring 60 kr. pr varje 14-dagarsperiod eller 125 kr. månad alldeles gratis, och dessutom vinst på den dåliga födan. Att detta skall få fortgå anse vi måste bliva en kort tidsfråga. Ty vi veta att vi gör det bästa till landets försvar, stå vakt dag och natt och får försaka mycket i allt, som andra inte behöver göra. Ovan angivna förhållanden har också framförts till värden. Svaret blev att ”det hade vi inte med att göra, det var inte vi som betalade utan kronan, och när de själva kunde leva på maten, så kunde vi också, ty vi arbetade inte”. Av förklarliga skäl ingås ej någon diskussion om vårt tjänstgöringsförhållande; må det vara nog sagt, att vi äro lika verksamma och vakna dag som natt och detta tarvar mer än 2 mål dålig mat om dagen. Den uppmuntran vi fått är ett nyårskort från Gotlands lottor.

När nu länets hövding, biskop och flera framstående personer reser omkring på vår ö, och vädjar till allmogen i stad och på landet, att teckna på försvarslånet, för att därigenom skaffa medel som nu åtgår till vårt försvar i denna hemsökelsernas tid, och vi å vår sida iklätt oss krigaruniform för att om det påfordras verkställa detta försvar, om det så skall kosta våra liv då fordra vi också att alla som uppträder som parasiter och försöka skaffa sig oskäliga vinster på vårt nödläge, skall hållas borta och icke hindra våras gemensamma vilja: Vårt Fosterlands bevarande åt våra efterkommande i ostympat skick.

Beredskapsman.

 
 
 

Treårig, kälkåkande flicka påkörd av kronbil

Gotlands Folkblad 29/3 1941

En treårig flicka, Monika Andersson, dotter till typograf John Andersson, blev i dag (29/3 1941) påkörd av en bil. Den lilla flickan hade ensam kommit åkande nedför Residensgränd. När hon kom ned till Strandgatan kom en kronbil norrifrån och körde på den lilla, som dock slapp undan med en del smärre skador, Kronbilen, förd av en vpl. fortsatte emellertid från olycksplatsen utan att ta ringaste notis om det skedda och man hade kanske inte så lätt fått reda på föraren om inte en av bryggeriets bilar kommit omedelbart efter kronbilen och observerat det skedda. När kronbilen inte stannade upptog bryggeribilen förföljandet, som gick genom hela stan ända tills Söderport, där kronbilen tvingades att stanna.

Tydligen hade kronbilens förare av händelsen blivit så uppskakad att han i ren nervositet fortsatt sin färd. Händelsen har anmälts för polisen varför det skedda blir föremål för polisutredning.

Olyckan utgör en varning till alla föräldrar att inte låta sina barn åka kälke och sparkstötting i stadens gator, vilket ju även är förbjudet av magistraten.

 
 
 

Fältpost 18114 vann militärstafetten. Cykelmomentet blev avgörande. Spännande tävlingar i dragkamp och varpa

Gotlänningen 28/7 1941

Det var ganska mycket folk som i lördags e. m. (26/7 1941) hade mött upp på norra idrottsplatsen för att åse och åhöra det idrottsevenemang som Västra fo. då hade anordnat. Det militära inslaget bland publiken var överväldigande, men sedermera när det dansanta inslaget tog vid blandades de grå och blå uniformerna med en hel del kvinnlig fägring.

Huvudtävlingen var militärstafetten genom stadens gator, där lag från nio fältförband ställde upp till start. Det var flera lag anmälda, men de ansågo sig inte tillräckligt tränade för att ställa upp i en så krävande tävling. Starten skedde kl. 18,20, då de nio tremannapatrullerna stucko iväg. Varje man hade en karbin – antingen på ryggen, på bröstet eller i handen – och det var farligt värre i de trånga passagerna vid nedfarten från idrottsplatsen till Strandvägen och sedan nere på Strandpromenaden. Det var mer än en som fick sig en släng av gevärskolven, men dock inte värre än att de kunde fortsätta. Vid knäet på södra vågbrytaren skedde växling, där nya patruller togo vid för att simma över hamnen till simstadion. Löpsträckan till hamnen var 1,800 m. och någon större skillnad mellan lagen var det just inte.

I vattnet voro åtskilliga simsätt representerade, från bröstsim, till crawl, men alla kommo över, och det var ju huvudsaken. Först ur vattnet var patrullen från fältpost 18114, vars cyklande mannar först fingo kasta sig upp på sina stålhästar som stodo parkerade på Gutevägen. Cyklingen omfattade en sträcka av 13 km. över Kneippbyn och via Nygårdsallén till Västerhejdevägen och sedan tillbaka till staden, där växling skedde vis slakthuset på Kung Magnus väg. Vid Nygårdsallén hade patrullen från fältpost 18114 skaffat sig ett försprång före fältpost 18113 på 300 m. Sedan följde Fp 18110 och 90154. Sista sträckan var löpning 1,000 m. till målet på norra idrottsplatsen.

Första laget som uppenbarade sig var som väntat Fp.18114 som kom tre min. över kl. 19. En halv minut senare kom Fp 18113. Sedan dröjde det en stund förrän en klunga löpare kom. Fp 90154 – ett kustartillerilag – kom i mål några meter före Fp 18112. 100 m. efter kommo lagen från Fp 18314 – ett artillerilag – 18111 och 18110. En man från sistnämnda lag var i mål tidigare. Men tiden togs när sista man i laget går i mål. Ett par minuter efter följde laget från Fp 18313 och ytterligare fem min. senare kom laget från Fp 18221 – det enda deltagande landstormslaget, som f. ö. gjorde en alldeles utmärkt prestation.

I tävlingen ingick även skjutning som ägt rum tidigare på dagen på Visby skyttegilles bana. Det i stafetten segrande laget hade även skjutit bra, så dess slutseger var klar, men i övrigt blev det en hel del omplaceringar. Fp 18110 som segrade i skjutningen åkte sålunda upp ett bra stycke i prislistan och kom på andra plats före kustartillerilaget, som behöll sin tredjeplacering.

 

Slutresultatet blev:
1) Fältpost 18114, 42,09 min. (löp- och cykeltid 38,49), lagledare löjtnant Dahlgren, löpning 1,600 m.: furir Wihl, furir Claesson, furir Eskelund, simning: furir Ahlberg, korpral 921 Andersson, 942 Persson, cykling: 918 Söderberg, 6676 Svensson, 6683 Andersson, löpning 1,000 m.: 853 Sjöblom, 980 Johansson, 646 Regnstrand.)   2) Fp 18110 42.59 (41,19). 3) Fp 90154 43,02 (40,22). 4) Fp 18112 44,34 (40.24). 5) Fp 18113 44,38 (39,58). 6) Fp 18111 45,11 (41,11). 7) Fp 18314 46,01 (41,01). 8) Fp 18313 47,00 (43,50). 9) Fp 18221 54,22 (49,42).

I skjutningen segrade Fp 18110 med 140 poäng av 150 möjliga, löptillägg 100 sek.  På andra plats följde Fp 90154 134 poäng, 160 sek. 3) Fp 18313 131 poäng, 190 sek. 4) Fp 18114 130 poäng, 200 sek., 5) Fp 18111 126 poäng, 240 sek. Individuellt bästa skjutresultaten nåddes av fänrik Karlsson, Fp 18111, 50 poäng, 2) korp. Boberg, Fp 18110, 49, 3) vpl. Ahrfeldt, Fp 18110, 48. 5) vpl. Gustafsson, Fp 90154, 48 poäng. Skjutningen blev ganska chansartat på grund av den byiga vinden.

Stafetten kunde följas bra från norra idrottsplatsen tack vare täta rapporter från högtalare, där bataljonsombudet, sergeant Gösta Lassbo, som f. ö. jämte kompaniombud från fyra förband stod för arrangemanget, var speaker. Från olika platser på banan sändes rapporter från radiobilar, vilka rapporter uppfångades i en radioanläggning på idrottsplatsen och vidare befordrades till publiken.

Medan stafetten pågick avklarades två semifinaler i varpa. Det var bästa och näst bästa lag i två serier, en norra och en södra, som nu drabbade samman i två semifinaler, varvid Fp 18111 vann över Fp 18114 efter tre kulor. Fp 18113 klarade av Fp 18201K med två raka kulor. Efter stafetten kastades finalomgången, där Fp 18113 vann över 18111 med två raka kulor. I de olika lagen märktes en hel del kända varpkastare, som brukar ligga i toppen vid Stångaspelen och vid andra större varptävlingar. I det segrande laget i finalen kände man bl. a. igen Karlsson, Roma, och bland hans motståndare såg man bl. a. Georg Netzel. Det var också en förnämlig kastning som presenterades och nollorna voro legio.

Det var även dragkampsfinal, där tre lag ställde upp. Varje lag bestod av sex mannar, vars sammanlagda vikt inte fick överstiga 500 kg. Fp 18113 besegrade Fp 18114, sedan det sistnämnda laget vunnit första omgången. Det segrande laget hade just ingen teknik, men råstyrkan var desto större. I finalen mötte detta lag ett kustartillerilag från Fp 90156. Kustartilleristerna föreföllo lättare och kunde just inte göra något större motstånd.

Medan dragkampen pågick höllo även varpkastarna på med sin tävling, men sedan denna avslutats kunde man övergå till prisutdelningen, som förrättades av överstelöjtnant Söderberg. Och därmed var den idrottsliga delen av programmet avslutad. Vidare förekom tal av överstelöjtnant Söderberg, militärmusik, körsång och till sist dans.

 
 
 

Militärt DM i fotboll inledes denna vecka. Lag från I. 18, A. 7 och KA 3

Gotlänningen 28/7 1941

Till det militära DM i fotboll har anmälts från A 7, I 18 och KA 3. Det blir således två matcher men lottningen är inte verkställd. Den första matchen beräknas komma att spelas nu i veckan och finalen på söndag (3/8 1941).

 
 
 

Fick hjärtslag under simturen. Tragisk händelse i Fårösund

Gotlänningen 2/8 1941 och Gotlänningen 4/8 1941

Vid KA 3 i Fårösund inträffade i torsdags en tragisk händelse i det att en korpral och stamanställd kock vid namn Svensson, till börden skåning, förolyckades under en simtur. Han tjänstgjorde på en hjälpvedettbåt tillhörig kustartilleriet och var sysselsatt med att grädda pannkakor. Besättningen på båten hade kommit överens om att avlägga prov för simborgarmärket och bad en maskinist vara kontrollant. Denne gick med härpå men framhöll för pojkarna, att deltagande måste vara fullt frivilligt och att var och en deltog på egen risk.  Svensson tycks ha fått en kallsup redan efter knappa 25 m. simning – han torde då ha varit i vattnet c:a 4 min. Man hörde ett rop från honom, varefter han sågs sjunka Räddningsförsöken vidtogo omedelbart, men då djupet, där Svensson sjunkit, är 4 à 5 m., lyckades hans kamrater icke under sina dykningar få tag i honom. En roddbåt kom dock mycket snabbt ut till platsen, och från denna fick man med tillhjälp av en båtshake snart upp den förolyckade. En läkare som befann sig på stranden satte genast igång med upplivningsförsök, och dessa fortsatte sedan under regementsläkarens ledning, men allt var förgäves. Det sannolika är, att korpral Svensson råkat ut för en hjärtkollaps. Han var icke känd som någon god simmare men lär ha yttrat att han kunde simma 100 m.

 

Till vila i hembygdens jord.

Stoftet efter den omkomne, korpral Knut Sigurd Svensson, bördig från Askeröds församling, Malmöhus län, fördes kl. 1 i middags ombord på ångaren Visby för vidare transport till hemorten. En avdelning kustartillerister bildade häck när kistan fördes över landgången och I 18:s musikkår utförde sorgemusik. Ombord på ångaren förekom därefter kransnedläggning. Kransar hade sänts bl. a. från officerare och kamrater vid KA 3.

Samma dag på f. m. hölls en sorgehögtid i Bunge kyrka, varvid den avlidnes befäl och kamrater närvoro. Kistan, som var svept i en svensk fana, hade förut placerats i koret. Den högtidliga akten inleddes med att folkskollärare M. Niklasson på orgeln spelade Åses död av Grieg. Sedan psalmen 377:1-3 sjungits höll pastor I. Björk en betraktelse utgående från Jes. 40:30-31 och sjöng begravningsmässan. Efter ytterligare psalmsång spelade hr Niklasson Elegie av Beethoven. Kistan bars sedan av kamrater ut ur kyrkan under det att en trupp från kustartilleriet bildade häck. Med bil fördes därpå kistan till hamnen i Visby.

 
 
 

Tre flygare omkomna vid haveri i går e. m.

Gotlänningen 13/8 1941

 

Två plan kolliderade under en övning. En flygare undkom utan skador.

Vid ett flyghaveri på tisdagseftermiddagen (12/8 1941) dödades löjtnanten Lars Erik Koch, furiren 129 66/39 Oskar Sigurd Berglund och vicekorpralen Sven Gustav Hylander.

Under en övning kolliderade två flygplan. Det ena störtade omedelbart till marken, medan det andra försökte landa på vattnet. Besättningen i det förstnämnda flygplanet ljöt en ögonblicklig död vid nedslaget. I det andra flygplanet dödades föraren, medan den andre besättningsmannen undkom utan skador.

Flygvapnets haverikommission har avrest till olycksplatsen.

Löjtnant Koch var född den 4 februari 1917 och son till frisörmästare Koch, Arvika. Furir Berglund var född den 1 december 1919 i Njurunda och son till fru Ester Berglund därstädes. Vicekorpral Hylander var född den 13 juni 1922 i Fuxerna i Älvsborgs län och son till förrådsförvaltare Bernhard Hylander i Göta.

 
 
 

Militärläkaren åtalas för försummelse. Bristande tillsyn på sjukförläggningen

Gotlands Allehanda 13/10 1941

MO (Militieombudsman) har beslutat åtala regementsläkaren dr. I. Cassel i anledning av ett vid Gotlands artillerikår inträffat dödsfall. En värnpliktig, Erik Andersson, som länge dragits med förkylningar och halsbesvär, vilka inte blivit ordentligt skötta, blev i början av maj 1939 förflyttad till förläggningen vid Tofta skjutfält. Redan vid förflyttningen var hans allmänna tillstånd dåligt, och den 10 maj insjuknade han i halsfluss med feber. På grund av inträffade fall av scharlakansfeber var förläggningen vid denna tid isolerad, och den febersjuke fick därför ligga kvar i sitt logement. Dagen efter gavs order om att sjukrummet vid Tofta vilket stått oeldat under hela vintern, skulle göras i ordning, och på kvällen samma dag blev den sjuke undersökt av läkaren. Den 12 maj blev den febersjuke jämte andra patienter överförd till sjukrummet, där han sedan vistades under tillsyn av en sjukvårdare till den 15 maj. Sedan läkaren sistnämnda dag konstaterat öroninflammation blev den sjuke överförd till sjukhus, där han efter några dagar avled. MO, som förordnat om åtalet, har framställt flera anmärkningar mot den vård, som ägnats fallet. Åtalet gäller läkarens försummelse att under tiden 12-14 maj besöka de å sjukrummet vårdade. Denna hans underlåtenhet har ansetts särskilt betänklig eftersom de sjuka vårdats under synnerligen otillfredsställande förhållanden samt fall av scharlakansfeber förekommit vid förläggningen. Den avlidne var hemmahörande i Lövåsa, Ramfall.

 
 
 

Skarpa skott mot arrestant. Vakt sköt mot flyende bråkmakare

Svenska Dagbladet 3/11 1941

Vid en danstillställning som i lördags anordnats av Gotlands infanteriregementes kamratförening ofredade en berusad civilperson, 22-årige lagerarbetaren Per Gösta Anders Bengt Olin (1919-1989), i festen deltagande militär. Olin anhölls och skulle föras till arrest, då han lyckades slita sig lös och ta till flykten. Då postens anrop ”halt” icke åtlyddes avsköt denne två lösa skott efter den flyende. Då dessa emellertid icke hade någon verkan sköt vakten två skarpa skott efter den flyende, som träffades av ett skott i vänstra benet och ett i ryggen.

Den skadade fördes till sjukhus där läkare konstaterade att hans tillstånd, ehuru allvarligt, dock inger hopp om vederfående. Olin som vid tillfället var civil, tillhör KA 3. Vid flera tillfällen har han varit inblandad i slagsmål. Nu slog han till både dagofficeren och dagunderofficeren och sökte därefter rycka till sig vaktens gevär. Han greps därefter av en patrull men slet sig och sprang sin väg, då han träffades av skotten.

 
 
 

Scharlakansfeberepidemien vid I 18 begränsad

Gotlänningen 18/11 1941

Scharlakansfeberepidemien vid I 18 begränsad. Som bekant inträffade för någon tid sedan två fall av scharlakansfeber vid I 18. De båda sjuka fördes till epidemisjukhuset, och ett kompani isolerades Då epidemien nu kan anses begränsad har isoleringen upphävts. Enligt vad dr Holger Borg upplyser på Gotlänningens förfrågan är det för närvarande ganska friskt vid såväl I 18 som A 7, men förkylningssjukdomarna visa tendens att öka, vilket alltid brukar vara fallet vid denna tiden på året.

 
 
 

Om sina minnen från Abessinien

Gotlands Folkblad 22/11 1941

Om sina minnen från Abessinien och av dess kejsare höll kapten Gösta Hellman vid A 7 i går (21/11 1941) föredrag i Slite hamnskolas samlingslokal inför en publik på omkring 100 personer. Föredraget illustrerades av skioptikonbilder från det bördiga och natursköna landet, vilket kapten H. ansåg delvis vara ett jordiskt paradis.

Sitt första intryck av Abessiniens (1) Negus hade H. fått då han efter erhållen anställning som instruktör i landets armé tillsammans med fyra svenska kamrater gjorde sin uppvaktning för kejsaren i Addis Abeba. Av general Wirgin, som tidigare kommit till staden, hade de svenska officerarna fått upplysning om, att i tronsalen låg ett lejon på vakt, och de tappra ungdomarna kände sig vid denna underrättelse litet obehagliga till mods men kommo överens om. Att ej låta skrämma sig av huru många lejon som helst. Vid uppvaktningen sågo de emellertid ej till några vilddjur alla utan blevo i stället mottagna med den största älskvärdhet av majestätet. Någon dag senare, när de voro ute vid ett för tillfället obebott kejserligt lustslott för att bese platsen för den blivande instruktionsskolan framträdde plötsligt liksom framtrollad ur omgivningen en guldsmidd lakej och förklarade att lunchen var serverad. Kejsaren hade fått vetskap om deras resa och genast sänt sin kock till lustslottet för att bjuda svenskarna på en lukullisk lunch. Alltjämt visade majestätet hur han kunde fästa sig även vid smådetaljer och ordna allt till det bästa.

Tal. framhöll vidare, hur billigt man levde i landet. En häst av mycket god ras kostade ungefär 20 kr., en åsna tre, en ko fem och ett får en krona, men om man lämnade tillbaka skinnet av det sistnämnda fick man ungefär 75 öre tillbaka. Även tjänarnas löner voro små, omkring 5 kr. i månaden, och då höllo de sig med egen mat och eget husrum. I motsats till vad som stundom påstås ansåg tal. de abessinska tjänarna vara ovanligt hederliga.

Härefter skildrade han italienarnas otaliga intriger för att framprovocera krig med Abessinien, men hur kejsaren gjorde allt för att hindra krigets utbrott. När han i alla fall kunde hindra, att det utbröt, sökte han få moderna vapen från Europa, men kunde ej erhålla sådana, och abessinierna voro praktiskt taget obeväpnade, när striderna begynte. Dessutom voro ett stort antal av européerna i Abessinien samt en god del av de infödda hövdingarna köpta av italienarna. Trots att landets folk var av mycket gott krigsmaterial samt intelligent var dock krigets utgång på grund av den dåliga beväpningen på förhand avgjord. Slagen och förrådd av de sina måste kejsaren lämna landet.

1938 hade kapten H. i England träffat kejsaren, och då påpekat, att det såg ut att arta sig till ett europeiskt krig, och då hade Negus möjlighet att återfå sitt land. Kejsaren hade då svarat, att även om han under ett europeiskt krig hade utsikt att återfå sitt land, hade han dock ingen rätt att önska ett sådant. Tal. såg i detta yttrande ett utslag av kejsarens storsinta karaktär.

Det intressanta föredraget belönades med varma applåder.

(1) Nu Etiopien. (2) eg. Negus Negesti, Konungarnas Konung vilket var de etiopiska kejsarnas titel. Kejsaren som avses är Haile Selassie.

 
 
 

Kvinnliga luftbevakare bra. Stort behov av duktiga ls-chefer för närvarande

Gotlänningen 25/11 1941

Vid lottaförbundets årsmöte i går omvaldes enhälligt fru Hildur Löf, ordf. Till förste vide ordf. nyvaldes friherrinnan Åkerhielm och till andre v. ordf. fru Erna Edlund. Sekr. fru Blenda Lindström omvaldes. Fru Britt Heijl nyvaldes till kassaförvaltare efter fru Agnes Dassow, som undanbett sig omval. Revisorerna fru Elin Holmqvist och fröken Mia Hemström omvaldes med fröken Alli Ahlgren och fru Elisabeth Englund som suppleanter. Till Gotlands befälsutbildningsförening, förutvarande Gotl. nationalbeväring överlämnades 2,000 kr. Överstelöjtnant Nils Söderberg framförde ett tack för den stora gåvan.

Därefter vände sig ordf. till fru Dassow, som efter sjutton år avgår som kassaförvaltare. Fru Löf gav i några varmhjärtade ord uttryck för sitt och styrelsens tack till fru Dassow och överlämnade en avskedsgåva.

Fru Löf hälsade därpå den nyvalda förste vice ordf., friherrinnan Åkerhielm, välkommen i gotlandslottornas led och betydelsefull länk mellan lottor och militär.

Så kom turen till föredragshållaren för dagen, fröken Myrtle Parnell, att tala om Luftbevakningstjänsten. Fröken Parnell tjänstgör som inspektris i Stockholms luftbevakningsområde, och hon gav några friska glimtar från tjänsten som luftlotta.

Efter en allmän orientering om den territoriella luftbevakningen, gav tal. en förklaring över begreppen luftbevakningscentral, luftbevakningsstation etc. och lämnade informationer om tjänsten på en luftbevakningsstation. För att duga till luftbevakare fordras god fysik, god syn och hörsel samt gott minne. Man måste känna till olika flygplantyper, olika nationalitetsbeteckningar, hur högt planen flyger, avstånd etc. Det kan vara nog så knepigt att skilja på flygplanen, där man ofta endast på en liten detalj kan identifiera om det är ett spaningsflyg eller bombflyg man har över sig. Vidare gav hon exempel på hur en rapport skall lämnas, snabbt och korrekt. Med den hastighet som våra bombplan ha kan ett dröjsmål på några sekunder förorsaka obotlig skada för människors liv.

Tyvärr ha lottorna ännu inte tillfullo upptäckt att luftbevakningen är en lottauppgift. Luftbevakningen fick tyvärr i krigets början en tråkig start, då vem som helst kunde skickas ut på luftbevakning. En del flickor skötte sig inte alldeles oklanderligt på vissa håll i vårt land, och luftbevakningen fick därigenom dåligt renommé. Sedan lottorna övertagit rekryteringen och flickorna fått utbildning genom kurser ha förhållandena förbättrats och klandret av flickorna upphört. Event. olämpliga avkopplas och skickas hem. Kvinnorna lämpa sig mycket bra till luftbevakning, framhöll fröken Parnell. Kanske beror det på deras telefonvana, det har visat sig, att männen ”sumpa” fler plan än kvinnorna. Ännu äro alltför många jordbrukare kvar som luftbevakare. Det är bättre att skicka hem männen och sända ut lottorna än att sända ovana lottor till jordbruk. Kvinnorna ta också bättre vara på fritiden, ordna med trädgårdstäppor vid förläggningar, handarbeta m. m. Hos de kvinnliga luftbevakarna är studieintresset också större än hos de manliga, man lär sig maskinskrivning, stenografi, språk och mycket annat. Luftbevakningen är en fredsuppgift för lottorna, då de i en kommande fred med säkerhet få i uppdrag att ansvara för luftbevakningen. I somras tjänstgjorde en del unglottor vid luftbevakningsstationer, vilket de skötte utmärkt. Men det behövs pålitliga chefer för stationerna, så att flickorna lugnt kunna sändas ut. Tal. uppmanade därför de olika kår- och gruppordförandena att vädja till sina medlemmar att bli ls-chefer. Den 2 jan. kommer en kurs att anordnas i Stockholm för chefer till luftbevakningsstationer.

Därefter gav fröken Parnell några personliga erfarenheter från sin tid som luftbevakare någonstans på berget. Hon skildrade humoristiskt och käckt livet på sin station, en julafton i tornet när man i kikaren kunde se hur grannarna tände granen och firade jul medan posten stod på vakt och lät tankarna glida till sina kamrater ”någonstans i Sverige”.

Det sympatiskt framförda föredraget avslutades med ett fyrfaldigt leve för Sverige, varefter de närvarande sjöngo Lottasången. Därefter sammanträdde lottarådets styrelse, varefter gemensamt kaffe intogs.

 
 
 

Militär tar upp betor på tre större gårdar. Lottor svara för utspisningen

Gotlänningen 26/11 1941

De åtgärder, som under måndagen (24/11 1941) och tisdagen (25/11 1941) vidtogs i avsikt att säkra betupptagningen på de större gårdarna här på Gotland, som ännu ej fått allt klart, resulterade i att 20 man militär nu sänts till Henriksdal i Barlingbo, 32 till Stenstu i Björke och ett 20-tal till Löfsta i Roma. Dessa gårdar ha ännu betydande kvantiteter betor kvar i jorden. Löfsta exempelvis 20 hektar, man hoppas nu få upp allt, innan kampanjen slutar. Arbetet skall fortgå varje dag denna vecka, och om det behövs skall militären ut på fältet även om måndag.

De militära betupptagarna, som komma från olika vapenslag och till stor del äro smålänningar och skåningar, vilket dock inte betyder, att alla sysslat med betupptagning förut, fara ut till arbetsplatserna varje morgon från sina förläggningar och återvända dit om kvällarna. Länsarbetsnämnden svarar för transportkostnader enligt medgivande av arbetsmarknadskommissionen och så har även skett i Skåne en längre tid. Lottor servera ett mål lagad mat om dagen, vilket betupptagarna själva få betala; det tillhandahålles emellertid till självkostnadspris. Och nu får man hoppas, att bekymren för betorna äro ur världen för den här gången.

 
 
 

Minnen från Abessinien

Gotlands Folkblad 6/12 1941

”Minnen från Abessinien” var ämnet för en intressant föreläsning som kapten Gösta Hellman, A 7, i går höll i Missionskyrkan inför ett auditorium på ett 30.tal personer. Kapten Hellman visade sig vara en briljant föreläsare och föreläsningen hade varit värd en större publik. Föreläsningen, som tidigare refererats i GF, behandlade Abessinien under förra kriget. Tal. skildrade italienarnas hämningslösa provokationer och det storsinne varmed den moraliskt högtstående kejsar Nehus Negistis mötte dem. Tal. var mycket imponerad av kejsar Nehus Negistis imponerande personlighet. Scioptikonbilder beledsagade föreläsningen, som avtackades med varma applåder. 

 
 
 

Glatt och allvarligt vid Luciafest på A 7. Dråplig ”Luciatävling” under stormande bifall från mannarna

Gotlands Folkblad 8/12 1941

Lördagens (6/12 1941) Luciafest i A 7:s gymnastiksal blev en stor framgång. När de deltagande, över 400 mannar, intogo sina platser, var det vid dukade långbord, där det utom kaffekoppar också cigarretter och godsaker voro utportionerade.

Överste Kempff inledde festen med ett kort välkomstanförande, i vilket han talade om Lucia som ljusbringerska i en mörk tid. Ledningen av festen överlämnade därefter till Fältpastor Ihrmark. Denne fick snabbt igång allsången – kan något annat förband överträffa A 7 i allsång? De, som hört A 7-sången, tvivla därpå.

Ledaren märkte snart, att de närvarande önskade fika. En liten vink, och en stor skara söta unglottor serverade snabbt och säkert det goda kaffet, vilket dock inte kunde tysta allsången och det mellan sångerna hörda livliga sorlet. Så småningom försämrades sikten i den stora gymnastiksalen. Cigarrettröken steg mot taket.

Programmet bjöd på verkligt förnämliga nummer. Mycket uppskattad var dragspelstävlingen. Tre av kårens bästa dragspelsvirtuoser ställde upp till ädel kamp. Tävlingsnervositeten märktes icke hos dem; blott lust att segra. Sedan en jury avgjort tävlingen, utdelades priserna av kårchefen.

Så kommenderades helt om. Alla vände sig åt motsatt håll och besågo en film om vårt vackra land och vår beredskap. Artilleristerna gillade filmen.

Det roligaste programinslaget var en Luciatävling. – Varför skall damerna ha monopol på dylika tävlingar? – Tre Luciabrudar med 1 till 4 tärnor framträdde i tur och ordning. Den första Lucian var från Blåhäll. Där saknas ännu det elektriska ljuset. Därför hade han (obs. han) en karbidlykta på huvudet. Hans tärnor voro oemotståndliga. De kommo i sina korta, vita skjortor och med bara, stundom något ludna ben. De handfasta tärnorna dirigerades milt men bestämt sin Lucia, vilken nog gärna velat gå andra vägar. De sjöngo också Luciavisan med kraftiga basröster. Blott tack vare järnhård disciplin bland åskådarna blev det möjligt att höra sången. Men när deras sång var slut, kom bifallet. Det stampades, det skreks, det visslades. Maken till glatt oväsen torde sällan ha hörts i någon gymnastiksal. Denna Lucia belönades senare av juryn med första pris.

De andra Luciorna gjorde också stor succé. En av dem hade en stark elektrisk lykta på sin panna. Med denna lykta morserade han. Den tredje hade så ovanligt vackra lockar – av mångfärgat trassel.

Priserna, som utdelades till Luciorna, bestodo av skönhetsmedel. Första pristagaren fick dessutom ett extra pris, en rakhyvel.

I samband med denna prisutdelning överlämnades också av kårchefen en vacker pokal och medaljer till A 7:s främsta handbollslag. 15 batt, som nyligen erövrade kårmästerskapet.

Så följde ytterligare allsång, nu mer fulltonig än tidigare. Med sången Slumrande toner, kanske den vackraste av våra folkmelodier, sjöngs där i stillhet och allvar bland de många glada. Än större blev stillheten, när den riktiga Lucian, en unglotta, och hennes tärnor, kommo i procession genom salen. De sjöngo sin sång. De stodo sedan längst fram i salen med sina levande ljus, medan fältpastorn talade om ljuset från ovan, som gjorde det möjligt för Lucia att vara uthållig och som också kan hjälpa oss att bli uthålliga, hur än mörkret tätnar på vår jord. Ty ljuset är evigt.

Psalmen Bered en väg för Herran sjöngs. Kårchefen uttalade Gud bevare Konungen och Fäderneslandet.

Luciorna tågade ut. Där var andlös tystnad. Den bröts, när en röst nere i salen tog upp Du gamla, du fria. Alla stämde in.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig