Föregående sida

Tidningsklipp 1949

 

Kokbil i diket i Källunge, tre värnpliktiga skadade

Gotlänningen 26/1 1949

Under övningar med förband ur I 18 på tisdagsmiddagen (25/1 1949) körde en kokbil med släpvagn i den skarpa kurvan på vägen mellan Säggeby i Källunge och Simunde station i diket och välte, varvid tre vpl., 17741-4-47 Karl Gunnar Andersson från Linghem, 2194-12-47 Gustav Wilhelm Lönander från Hultsjö och 72-18-48 Bengt Rune Nordell från Hagbylund, skadades.

Nordell, som satt i förarhytten, fick kontusioner på vänster lårben och knä, medan Andersson och Lönander, som befann sig bredvid kokspisen, på flaket, blev skållade av grytinnehållet. Lönanders skador inskränker sig till brännsår i ansiktet och på händerna, under det att Andersson fick brännsår även på ryggen och ena höften.

De skadade omhändertogs av sjukvårdspersonal och fördes i i förbandets ambulans till lasarettet, som Nordell och Lönander fick lämna efter undersökning och omläggning. Andersson kvarligger, men från lasarettet meddelas, att han befinner sig efter omständigheterna väl och någon fara för livet föreligger icke.

Utredningen om olyckan har igångsatts. Det vill synas som om släpvagnen i kurvan kommit för långt ut på vägkanten och därvid dragit ner kokbilens ena bakhjul i det på platsen djupa diket. Bilens oskadade personal ingrep snabbt och rådigt med eldsläckare och lyckades därigenom förhindra att bilen antändes av glöden från kokspisen.

 
 

Stulen väska

Gotlänningen 15/3 1949

 
 

Så var det med den saken

Gotlänningen 16/3 1949

I går annonserade en flygfurir: ”Du som den 14/3 å ”Drotten” tog min kappsäck, behåll brännvinet, men sänd uniformen under adr.” osv. Men det var aldrig någon som tagit kappsäcken. Den gjorde bara en extraresa med båten och kom tillbaka till Visby med alla grejor i behåll. Furiren hade väl haft för bråttom, när han skulle gå i land, och inte sökt tillräckligt efter sin kappsäck.

 
 

Brand på Tofta skjutfält

Gotlänningen 14/5 1949

Under militära skjutningar i Tofta uppstod eld i ljung och enbuskar vid skjutfältet. 300-400 man från A 7, I 18 och Lv 3 G fanns på plats och ingrep mot elden. Efter ett par timmar hade man fått bukt med elden, som då härjat cirka två hektar.

 
 

Branden på Tofta skjutfält

Gotlänningen 17/5 1949

Skogsbranden på Tofta skjutfält har artat sig till en besvärlig historia. Elden har satt sig fast ordentligt i marken, och eldsläckningsarbetet pågår fortfarande, nu med manskap från A 7.

 
 

Realistisk stridsövning kulmen på Försvarets dag

Gotlänningen 23/7 1949

I den stora stridsövningen på Gotlandsutställningen i dag deltog även P 1 G med stridsvagnar, som här rycker fram med följetrupp.

 

Ingen tvekan om det. Militären på Gotland tycks ha tur med vädret. När stridsövningen på utställningsfältet vid Krookska dungen brakade lös med dunder och brak, kpist-smatter och rökutveckling och rassel av stridsvagnarnas larvfötter, sken solen för första gången på Gotlandsutställningen. Värmen drev fram svetten hos krigarna, som verkligen visade prov på stridsanda, och krutröken sved i näsan på de många åskådare som kommit till stället.

Stridsövningen var kulmen på Försvarets dag. Den var också bra upplagd. När de två styrkorna avancerat mot varandra ett tag, avbröts övningen och så fick åskådarna en lektion i de utbildningsmoment som erfordras, för att soldaterna skall bli stridsvana.

Före stridsövningen hade I 18:s musikkår låtit solen blänka i sina nyputsade instrument och låtit tonerna klinga. Tjänstförrättande militärbefälhavaren överste Herman Levin hade hållit invigningstalet, vilket formade sig till en vädjan om frivilligt arbete till stärkande av försvaret. Han sade bl. a:
−  Trots många uttryck för de vpl:s gynnsamma inställning till sin tjänstgöring, är det ett problem, som ofta bereder truppbefälet svårigheter, nämligen uttagningen till befäl. Det vpl. befälet utgör som bekant huvuddelen av befälet vid de lägre fältförbanden, omkring 80 proc. Alla kan vi väl vara överens om att endast den för uppgiften lämpligaste bör uttas. Man har nog mången gång det intrycket att bland de vpl. finns dem som med hänsyn till förklaring egen personlig vinning söker undandra sig uttagningen genom att inte vilja visa vaf han kan under den militära tjänstgöringen.

Det vore önskvärt att JUF liksom andra organisationer kunde bibringa alla sina blivande vpl. medlemmar inställningen att väl utnyttja den tid som statsmakterna tillmätt och att de, som är lämpliga som befäl, tar de uppoffringar av tid, som den längre utbildningen härför innebär.

Till försvaret hör också de frivilliga organisationerna: Brukshundsklubben, Gotlands befälsutbildningsförbund, Gotlands lottaförbund, Gotlands skytteförbund, Svenska röda korsets Gotlandskrets, Frivilliga radioorganisationen, Gotlands kvinnliga bilkår, Gotlands luftskyddsförbund och hemvärnet.

 

Frivilligt arbete nödvändigt

Man hör då och då: ”varför detta frivilliga arbete?” Varför dessa olika former för insamling av pengar för att kunna lösa de frivilliga organisationernas uppgifter? Är de nödvändiga, skall staten ålägga plikterna ifråga och bevilja erforderliga medel. Statsmakterna har erkänt om ej nödvändigheten. Så dock önskvärdheten av fortsatt befälsutbildning, men stöder den endast med begränsade medel. Frivilligheten får göra återstoden. Bristande tillgång på vpl. har framkallat nödvändigheten av att där så ske kan, kvinnlig arbetskraft tas i anspråk. Dessa uppgifter bl. a. har Gotlands kvinnliga bilkår och Gotlands lottaförbund åtagit sig.

Viss utbildning, den i signaltjänst, hundtjänst o.s.v. kräver lång tid, om fullgod färdighet skall nås, varför frivillig utbildning organiseras genom den Frivilliga radioorganisationen och Brukshundsklubben. Både hemvärnet och delvis civilförsvaret bygger på frivilligt åtagande. Statsmakterna erkänner organisationernas värde, men då de av ekonomiska skäl ej ansett sig med tvång böra ålägga ökad tjänstgöringstid, blir frivilligheten grunden för organisationens verksamhet.

Är det då icke skäl att ägna dessa frivilliga krafter, om ej personligt stöd, så dock ett välvilligt intresse? Frågade översten till sist och tillade: Ty vi kan tyvärr icke ännu skönja förhoppningen om att försvaret kan avföras från dagordningen – det alltjämt är en av de nödvändiga betingelserna för att säkerställa den fred, som vi alla önskar.

Själva militärutställningen är placerad inne på A 7:s område. Vardera av de gotländska förbanden har fått rikligt med utrymme till förfogande, och de har också utnyttjat det ordentligt. Besökare får med andra ord en ordentlig uppfattning om vad deras skatter går till.

I 18 visar mest lätta vapen och förbindelsemateriel. Största intresse tilldrar sig ett splitter nytt raketvapen, raketgevär m/49, som är så nytt att det ännu inte kommit ut på förbanden. KA 3 visar bl. a. en jättelik bärgningsbil av amerikanskt ursprung, den enda på Gotland. Bilen har en vikt av 9 ton. Inte småsmulor precis!

A 7 bidrar med allehanda kanoner, Lv3 G har kört fram med saftiga luftvärnspjäser, och P 1 G representeras med diverse bepansrade fordon. För den skådelystna allmänheten är det också väl sörjt med personal vid varje pjäs, som vet vad de skall säga.

De frivilliga försvarsorganisationerna är också med i leken med förträffliga montrar och expositioner, och inne i pjäshallen finns det tillfälle för den som önskar att pröva militärens senaste nyheter på skjututbildningens område. En trevlig oas är kokplatsen. Där portionerar lottor ut smakbitar av krigarens vakuummat, bl. a. en limpa, som håller sig färsk i 3 månader. Inte illa.

Och vid ingången står två representanter för forna tiders mer idylliska krigföring: två kanoner från 1783. Men onekligen är de vackra att se på.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig