Föregående sida

Tidningsklipp 1950

 

Pansartrupperna

Gotlänningen 21/2 1950

Vid Göta pansarlivgardes kompani på Gotland placeras löjtnant Eriksson från 30 maj och fänrik Landgren från 20 maj.

 
 
 

Stridsvagnsförare från Visby klämd till döds i tornet

Gotlänningen 23/2 1950. Gotlands Folkblad 23/2 1950

En oförsiktig manöver med en stridsvagn kostade i går (22/2 1950) föraren av vagnen, värnpliktige 191-18-48 Erland Uddin från Visby, livet. Han fick huvudet i kläm i stridsvagnen och ådrog sig därvid en så svår skallskada, att livet inte kunde räddas.

Olyckan inträffade under övningar i skogsterräng söder om Djupkvior med en stridsvagnspluton ur Göta pansarlivgardes kompani på Gotland. Man befann sig strax utanför P 1 G:s övningsfält, och plutonen hade stått i eldställning. Uddin tjänstgjorde som förare på en stridsvagn. Denna stod med tornet vridet åt vänster, så att den i tornet befintliga kanonen stack utanför stridsvagnens sida. Vid framryckning skall tornet vridas så att det pekar framåt, men denna manöver blev aldrig verkställd. Uddin hade sett ett tecken från plutonchefen och körde på det utan att avvakta gruppchefens körorder. Kanonen fastnade därvid i ett träd, varigenom tornet vreds ytterligare åt vänster, så att dess bakre del kom att pressa Uddins huvud mot förarluckans framkant. Härvid uppstod svåra krossår, och Uddin blödde ur näsa och mun, då kamraterna skyndade fram till hans hjälp. Den skadade fördes omedelbart i bil till lasarettet och var då ännu vid sans. På lasarettet konstaterades, att han fått el allvarlig skallskada. Han opererades genast, men läkarna kunde inte ge något hopp om en lycklig utgång, och kl. 19.45 i går kväll avled han. Den omkomne var född den 5 februari 1928 och alltså 22 år gammal. Han var gift samt efterlämnar maka och barn. Före värnplikten arbetade han i verkstadsbranschen i Visby.

 
 
 

Under militära hedersbetygelse

Gotlänningen 6/3 1950

Under militära hedersbetygelser fördes i lördags (4/3 1950) stoftet efter den vid militärövningar omkomne värnpliktige verkstadsarbet. Erland Uddin, Visby, till gravens ro.

Den högtidliga sorgeakten ägde rum i dokkyrkans kapell, där kistan var omgiven av en vacker blomsterskörd och levande ljus i kandelabrar. Kistan var svept i den svenska flaggan och på locket hade den bortgångnes hjälm och bajonett placerats. Vid kistan paraderade en svensk fana och fackföreningsstandaret. Akten inleddes med att ps. 324:1-3, ”uti din nåd, o Fader blid” sjöngs under ledning av I 18:s musikkår med musikfanjunkare Bror Palm som dirigent. Pastor S.-E. Wihlborg höll därefter griftetalet utgående från orden i ps. 90:12 och förrättade jordfästningen.

Sedan ps. 331:1-3 sjungits följde kransnedläggningen. Den bortgångnes kompanichef nedlade regementets och Göta pansarlivgardes kompani på Gotland krans och vittnade om hur plikttrogen Erland Uddin varit även i den militära tjänsten. Vackra kransar nedlades bl. a. även från befälskåren vid P1G, från kompanikamraterna, från den firma den avlidne senast arbetat hos samt arbetskamrater m. fl.

Efter kransnedläggningen spelade musikkåren ”Stilla skuggor” samt, när kistan utbars, Beethovens sorgmarsch, vilken också spelades på vägen ut till Norra Begravningsplatsen. Utanför bildades häck av en hederspluton. Med musikkåren i täten ställde begravningståget därpå färden till norra begravningsplatsen, där sedan gravsättningen ägde rum.

 
 
 

Lördagens muckfester många damers skräck

Gotlänningen 6/3 1950

Vilda scener utspelades här och var i Visby i lördags (4/3 1950) kväll, sedan de värnpliktigas muckfester slutat. De som fann förhållandena värst var ensamma promenerande damer, vilka uppvaktades intensivt.

Av kvällens skörd kan nämnas, att en värnpliktig slog ut en ruta på Stadt och misshandlade ordningsvakten. Polisen hann upp honom vid hamnen, där han hotade med att kasta sig i vattnet. En värnpliktig ville inte flickorna dansa med på Stadt, varför han ställde till kalabalik och gjorde våldsamt motstånd mot vakter och polis – en av vakterna sparkades i ansiktet. En värnpliktig hittades utanför Burmeister, där han låg och sov ruset av sig.

En polispatrull kallades till vakten vid I 18, där en värnpliktig misshandlats av kamrater. Vakten hade många omhändertagna. Polisens finka var väl fylld. Vid en dans i Karby blev ordningsvakten misshandlad av en värnpliktig, som till slut avfördes till Visby. Polisen fick också hjälpa Visbytullen för att stoppa trafiken på en kolbåt, som även hade andra varor ombord.

 
 
 

Muckande värnpliktig skyldiga till inbrott i fyra bilfirmor?

Gotlänningen 6/3 1950

Inte mindre än fyra bilfirmor, samtliga liggande vid Österväg, utsattes under veckohelgen för inbrott och billån eller försök därtill. Åtminstone i ett fall var förövarna militärer. Troligen rör det sig om spritpåverkade muckande. De fyra bilfirmorna, som i dag anmält det inträffade för polisen, är Motorcentralen, Sundströms bilaffär, firma Fritz Löfqvist och Siltbergs bilaffär.

Natten till söndagen upptäckte en verkmästare vid Motorcentralen då han passerade förbi, att något var på tok. När han närmare skulle undersöka vad, fick han se två militärer springa från platsen. De hade slagit sönder två rutor med en sten, som därvid också skadat en nylackerad Mercedes, och tagit sig in i verkstaden.

I Sundströms bilaffär hade tjuvarna slängt in en gatsten genom ett fönster och sedan tagit sig in. Om de stulit något eller lånat en bil är ännu inte utrett. Hos firma Fritz Löfqvist hade någon brutit sig in i verkstaden och rullat ut en bil på gården. Vid Siltbergs hade en dörr slagits sönder. Inte heller här är det utrett om någon stöld skett.

-Maken har vi aldrig varit med om tidigare, säger kommissarie Anders Attner vid polisen.

 
 
 

Signalister ’muckar’ med 100-takt och delade meningar om ’lumpen’

Gotlänningen 10/3 1950

”Grårockarna” lever glada dagar nu i väntan på att få lämna in sina ”prylar” efter nio månaders hårt men många gånger också roligt och intressant soldatliv. Fastlänningarna har inte haft det så roligt, då de under den tid de varit här måst ha logementet som hem, men å andra sidan har de glatt sig åt att få lära känna ett nytt landskap och upplevt det på sommaren härliga och soliga Visby.

Inför inlämningen är det också tradition bland soldaterna att man på ”luckan” samlas till avskedsfest eller ”muckarskiva”, då man slår sig lös och på sitt eget fackspråk ger soldatlivet både ”sura och söta karameller” och då man också med barnsliga hjärtan byter adresser, för att sedan skriva, något som dock aldrig blir av.

Förresten, vet ni egentligen vad ”muck” betyder? Enligt ”kaparn” Karlsson på A 7:s 5:e batt. lär det betyda – militär utryckning, civil klädsel – och det var också 5:e batt. eller signaltrupperna på A 7, som häromkvällen hade sin ”muckarskiva” på konditori Norrgatt.

Grabbarna själva har naturligtvis sina egna speciella uttryck. Första troppen på 21 man har varit signalister, vilka har understötts av förmodligen Sveriges minsta närskyddstropp, 7 man, och de senare har också fått smeknamnet jordbruksarbetarna, emedan deras ”vapen” är spadar, och förste ”agronom” för dem, inflikar en förstatroppare ivrigt, har löjtn. Hjernqvist varit!

Sergeant Bjuvhammar – gotlänning och en bland dem som inte ”muckar” – har lett första troppens telegrafister. Han har endast goda ord att säga om sina mannar.
− Med fjorton tjänsteår på nacken har man funnit vara med om en hel del, och det kan många gånger tyckas vara tjatigt, men man trivs. Tycker särskilt den här årsklassen har varit prima på alla sätt. Den har också blivit den bästa i A 7:s historia, då alla har varit styva och flera av dem är uppe i hundratakt!?

Många av grabbarna längtar naturligtvis hem, och en bland dem är nr 5 Stig Eldh från Malmö, som i det civila är ”kanonfotograf” för Expressen och Dagens Nyheter.

− Skönt att eländet är slut, så man får komma hem och jobba igen och bli människa på nytt. Kanske mest tråkigt har det varit därför att man är lyckligt gift och har haft väldigt långsamt efter lilla dottern Agneta. Tycker ändock att det militära skänkt en hel del värdefullt man aldrig glömmer. Visby är en mycket vacker stad, på sommaren förstås! Vintern ser ut att vara hopplös, men nu på sistone har det varit kul på Norrgatt med allsång och brasaftnar, och likaså dansen på Stadshotellet är ju populär. Tycker det är svagt att en så’n pass stor stad som Visby inte har någon folkpark eller medborgarhus, där Visbyungdomen kunde hålla till.

  

Batterist på batteriet

är nr 13 Helmansson men i Frälsningsarmén i Tranås riksbekanta musikkår – Knut heter jag i det civila, då jag också är körsnär, berättar han. Sign. undrade ett tag om hela Tranås ”Frälsis” låg på A 7, ty nästa intervjuoffer var trumpetare i samma kår – Rune Rylander heter jag, men jag har bara fått heta ”Pudel”, och i det civila är jag kontorist. Att spela trumpet är min hobby, och Helmansson och jag skall så fort vi kommer hem med kåren på turné till Schweiz och England. Så det är fina anbud som lockar. På äkta ”mörk” småländsk dialekt berättar de om soldatlivet, och båda tycker först och främst att befälet varit bättre än de väntat. Militärlivet är inte alls så galet, som många målar ut det. Tiden har gått ganska fort. – Visby? Trevlig stad! Gotlänningar? Trevligt folk!

Någon nöd tycks det inte ha gått på 42 Waldemar Falck, som är visbygrabb, trots att tiden på Blåhäll med ålning och hasning om vartannat var ansträngande. – När man har sitt hem i stan, blir det helt annorlunda, och därför har också tiden gått ganska fort. Sammanhållningen på ”luckan” har varit den bästa tänkbara, och fastlänningarna har varit ”jättetrevliga”. Befälet har också glädjande nog gjort allt för tillvaron. Det skall i alla fall bli härligt att få börja tjäna pengar igen! Och det gör han som posttjänsteman.

Medan en i den högljudda mängden gör sig kvick med att skrika ”damernas tjyv!” anmäler sig ”Nutte” Andersson, hemma i Jönköping. Batteriets stora olycka och Sveriges största fotbollsfantast. Specialist på linjebyggnad i det militära, annars följer han troget Jönköpings södra på alla dess matcher. Dessutom gråter han som ett barn, sticker en kompis emellan med, då laget förlorar!

Ja, så här skulle man kanske kunna hålla på i oändlighet och intervjua, ty det finns väl ingen ”nybakad” soldat, som inte har något att säga om sitt tills vidare kanske största minne för livet, men vi inskränker oss till de nämnda, och efter det att f.d. Ekenskisen, men nu i Vamlingbo, Rune Nordbeck underhållit med vacker dragspelsmusik, och trolleriprofessorn överfurir Jonsson gett föreställning assisterad av furirerna Bogren och Fagerlund från Fårösund bär det iväg hem till logementet, för att så för näst sista natten veta att oroande snarkningar och visslingar i sömnen snart är ett minne blott.

Så är det också snart tid för en ny årsklass att rycka in och ”lära sig veta hut”, och bland dem är också ELLDE

 
 
 

Bestämmelser

Gotlänningen 11/3 1950

I bestämmelserna om organisationen av Göta pansarlivgardes kompani på Gotland är föreskrivet, att av den vid kompaniet placerade aktiva personalen skall vara bl.a. tre subalternofficerare. Av personalbristskäl har regeringen nu medgivit, att denna föreskrift om subalternofficerare t.v. i stället får avse kompaniofficerare.

 
 
 

Rysk minsvepare jagade fiskebåt till Gotland

Gotlands Folkblad 25/4 1950

Stockholm (TT)

Fisketrålaren Larex från Sölvesborg, som i slutet av februari uppbringades av ryska marinfartyg, blev enligt MT för ett par dagar sedan på ett synnerligt dramatiskt sätt förföljd av en rysk minsvepare från en position 24 distansminuter från polska kusten till svenskt territorialvatten vid Gotland.

Larex höll på med laxfiske då en rysk minsvepare närmade sig. I kikaren såg man på fisketrålaren att minsveparen hade en mycket kraftig bestyckning och skepparen ombord på Larex, Alrik Johansson, lät då kapa linorna till laxfiskgarnen och gav sig av från platsen.

Minsveparen tog genast upp förföljandet och var vid vissa tillfällen inte mer än 20 meter från Larex, som satte kurs mot Gotland. Då den svenska båten efter en färd över 75 distansminuter kom in på svenskt territorialvatten vände emellertid det ryska fartyget.

 
FÖRTEGENHET

Myndigheterna är ännu så länge mycket förtegna om det inträffade, och besättningen på Larex vägrar också att uttala sig, enligt önskemål från polisen. På utrikesdepartementet hade man ännu sent på måndagskvällen inte fått någon rapport om det inträffade.

 
 
 

Galgberget skall snyggas upp

Gotlands Allehanda 27/4 1950

Med anledning av ”Hessins” insändare rörande att militären skräpat ned på Galgberget meddelar militärbefälhavaren generalmajor Backlund, att uppsnyggningsarbeten sedan en tid pågått och bl. a. omfattat borttagande av taggtrådshindret och rivning av alla baracker. Brist på arbetskraft och mindre lämpligt väder för vissa betonggjutningar har dock gjort, att ännu inte allt är färdigt, men det skall bli klart i god tid före turistsäsongen, då även viss uppsnyggning vid Strandpromenaden skall vara gjord.

 
 
 

Löjtnanten i armén, fanjunkaren i Gotlands infanteriregemente, John F. Söderberg

Gotlands Allehanda 5/7 1950

Löjtnanten i armén, fanjunkaren i Gotlands infanteriregemente, John F. Söderberg, har avlidit i Stockholm, sjuttio år gammal.

Han var född i Hangvar (sic) och kom i militärtjänst 1897. Till Stockholm kom han 1926 som kompaniadjutant vid krigsskolan.

Under sin tid i Visby nedlade John Söderberg ett hängivet och intresserat arbete inom skytteverksamheten. Under många år tillhörde han sålunda Visborgs skyttegilles styrelse och förbundsstyrelsen, och som ett synligt bevis på uppskattningen av hans insatser på detta område hade han tilldelats Gotlands skytteförbunds förtjänstmedalj i guld. Själv var han en skicklig skytt.

Inom Solna kommun i Stockholms län har han innehaft en hel del kommunala uppdrag. Sålunda har han tillhört kommunalfullmäktige i ett par omgångar samt varit ledamot i hälsovårdsnämnden, valnämnden o. taxeringsnämnden.

Varmt intresserad av sin fädernö hade John Söderberg starka kontakter med landsmän i huvudstaden. Länge dröjde det inte heller förrän han efter sin ankomst till Stockholm fick uppdraget som ordförande i Gutnalia, på vilken post han blev mycket uppskattad.

Han sörjes närmast av maka, son, sonhustru och barnbarn

 
 
 

Beredskapsträffen på Fårö får efterföljare

Gotlänningen 8/5 1950

Vid den beredskapsträff, som i går (7/5 1950) på initiativ av kapten R. Tiberg hade anordnats på Fårö meddelade överste Herman Levin att liknande sammankomster är planerade på flera platser på Gotland. Preliminärt kommer under försommaren sammankomster att hållas i Klintehamn, Vamlingbo, Slite och Ljugarn. Infanteriregementets kamratförening skall stå för arrangemangen, och överste Levin påpekade att festligheten på Fårö var ett första experiment för att utröna om det finns intresse för sådana sammankomster. Intresset på Fårö var storartat och manar till efterföljd, varför man kan ta för givet att de planerade träffarna kommer till stånd. Mera om söndagens beredskapsträff på Fårö i ett följande nummer.

 
 
 

Gemytligt på Fårös beredskapsmöte igår

Gotlands Allehanda 8/5 1950

Omkring ett hundratal forna beredskapsmän på Fårö hade besvarat kapten Tibergs kallelse att samlas till den gamla kompanistaben o. där tillbringade man en trivsam söndag. (7/5 1950)

Under samlingen serverade lottorna kaffe och sedan regementschefen, överste Herman Levin, samt regementets musikkår anlänt skedde uppställning o. sedan hölls korum av pastor Erik Percival. Överste Levin höll sedan ett kort tal till de närvarande och erinrade om den förflutna orostiden, då det krävdes att var man fanns på sin post.

Sedan skedde förbimarsch vid gamla staben och man tågade vidare ut till Västerrev, där man lägrade sig i matlag och lät medhavda matsäckar väl smaka. Där fortsatte man med festligt samkväm, där kapten Tiberg ordnade kön för historieberättarna o. där alla gamla glada minnen ventilerades. Vid återkomsten till hemvärnsgården visades film och senare på kvällen roade man sig med dans. Telegran från flera plutonchefer anlände under dagen och stämningen förhöjdes ytterligare av den musik som regementsmusiken bjöd på med jämna mellanrum.

 
 
 

Tysk sprängboj i lastrummet på fiskebåt

Gotlänningen 9/5 1950

Besättningen på fiskebåten SG 36 av Hanö fann häromdagen under fiske söder om Hoburgen en tysk sprängboj. Utan att tänka närmare på vilken risk man utsatte sig för plockade man upp den farliga tingesten och placerade den i lastrummet!

Sedan ”SG 36” anlänt till Vändburg underrättades marindistriktet och kapten Elmén och flaggstyrman Lönngren for ned till Hamra och tog hand om bojen. De bar den några hundra meter bort från fiskehamnen och sprängde den.

-Bojen var visserligen rostig och gammal, säger kapten Elmén, men nog var det bra våghalsigt av besättningen på ”SG 36” att ta ombord den. Som tur var slutade ju det hela lyckligt.

 
 
 

Fiskarne togo ombord sprängbojen

Gotlands Allehanda 10/5 1950

Besättningen på fiskebåten SG 36 av Hanö fann häromdagen under fiske söder om Hoburgen en tysk sprängboj, som man tog ombord i båten. I Vändburg underrättades marindistriktet, varpå kapten Elmén o. flaggstyrman Lönngren foro ut och sprängde bojen några hundra meter från fiskehamnen. Nu slutade ju historien bra men härom året var det två fiskare på sydöstra kusten som sökte bära upp en sprängboj från stranden till sjöboden. Det var icke mycket man hittade av dem efter det försöket. Det är varken klokt eller duktigt att pyssla med saker man inte förstår.

 
 
 

Kamratträff på Fårö i vårsol

Gotlänningen 10/5 1950

En bild från söndagens förbimarsch på Fårö. Det är kön av värnpliktskompaniet vi ser, som till musikkårens eldande toner marscherar förbi överste Levin. Översten är tyvärr skymd av ”trupperna”.

  

Musikdir. I. Mårelius får inte en klapp på kinden, även om han skulle vara värd det. Det är istället kapten R. Tiberg som visar marschvägen till Västerrev. En snäll och intresserad dam tittar på.

Det gick nästan med samma hastighet som förr, när kapten Rudolf Tiberg ställde upp sina f. d. mannar till korum utanför hemvärnsgården på Fårö i söndags. Över hundratalet värnkompanister och hemvärnsmän hade hörsammat kallelsen från sin förutvarande chef, och med barn och blommor och lottor kunde man nog räkna till tvåhundra, som infunnit sig för att i det härliga vårvädret återuppliva minnen från en bister beredskapstid, som torts sin hårdhet gav många, många bevis på gott kamratskap och äkta sann humor.

Till att börja med samlades man i hemvärnsgården, där lottorna bjöd på kaffe, d.v.s. inte bra serverade, utan också bekostade kaffekalaset. Det var stiligt gjort. Vid kaffebordet började man förresten prata beredskapshistoriet (sic) så smått, och samtalet var snart allmänt i gång när den ene ”beredskapuven” efter den andre från storlandet kom och slog sig ned bland sina Fårökamrater. Rudolf Tiberg själv, dagen till ära i extra putsade stövlar, sprang omkring och organiserade allt vad han var värd, och det syntes på honom att han var hjärtinnerligt glad över att så många av de gamla kärngossarna hade kommit. Så anlände regementschefen överste Herman Levin med maka, och båda såg sådär alldeles vårvänliga ut, som man faktiskt vill att folk skall göra en sådan strålande vårsöndag. Den ende som såg litet allvarsmättad ut var pastor Erik Percival, men han var kanske glad ändå. Musikkåren med Ingvar Mårelius stod snart på plats, värnkompaniet ställde upp i öppen fyrkant, kapten Tiberg kommenderade ”Korum, lediga” och man sjöng en psalm, varefter pastor Percival talade många och tankvärda ord om hur ofredens dagar band oss samman till en fast gemenskap. Han talade också om dagens innebörd av tacksägelse, varpå han läste Välsignelsen. Efter korum frambar överste Levin en hälsning från regementet, och kapten Tiberg tackade översten för visad välvilja vid anordnandet av denna sammankomst. De övriga gav uttryck för sin tacksamhet med ett taktfullt ”Tack, överste”. Nu återstod bara en militär ceremoni, förbimarschen, och till regementets marsch klämde man i de civila skorna i vägen allt vad tygen höll, och frågan är om årets värnpliktskull skulle ha gjort det bättre. Översten uttryckte sedan privat sin beundran för taktsäkerheten. Ja ja, det sitter i, det man en gång i sitt stilla sinne svor sig fram till. Efter ”trupperna” kom kvinnor, barn och andra åskådare, och målet för marschen var en plats, för dagen särskilt utvald av förre plutonchefen, folkskollärare Birger Larsson, nedanför den gamla förläggningen på Västerrev. Här satte man sig nu på backen i små kotterier, och medhavd mat och dryck intogs under den gladaste stämning. Under tiden presenterade kapten Tiberg den ene historieberättaren efter den andre, och ur megafonen kunde man urskilja Birger Larssons, Vilhelm Ekströms, ”Nicken” Brogrens och Arvid Anderssons röster. Det var inte bara roliga historier man talade om, det var om bekymmer också, kanske inte så lättvindigt avklarade då som när de berättades i en solig fredsbacke år 1950. Men som Arvid Andersson sa, allting gick bara man inte tappade humöret. Vi kan inte nog tacka våra lustigkurrar i baracker och logement för att de höll humöret uppe på oss andra till synes mer bekymmerstyngda.

Musikkåren höll därefter eftermiddagskonsert. Och spelade sprittande vårmelodier, och eftermiddagen fördrevs under den gemytliga samvaro som är självklar då gamla militärkamrater samlas. Vart man gick hörde man: ”Kommer du ihåg den gången då” o.s.v. Av egen erfarenhet vet nedarbetaren att man kan hålla på hart när hur länge som helst.

Mot kvällen samlades man i hemvärnsgården för att se film som vevades genom I 18:s filmdetaljs försorg, och sen dansade man och mådde gott för övrigt till sena timmen då det kommenderades Höger-vänster-om-marrsch. Dessförinnan hade dock värnkompanisterna genom gruppchefen Arvid Andersson framfört sitt tack till och hurrat för sin gamle kompanichef, initiativtagaren till kamratfesten, kapten Rudolf Tiberg.  (Gadden)

 
 
 

I 18 ordnar kamratträffar

Gotlänningen 25/5 1950

Gotlandsinfanteristernas kamratförening har sedan en följd av år samlats på Visborgs slätt sommartid till möte under större eller mindre deltagande av kamrater från fastlandet. I år tänker föreningen pröva en ny idé genom att förlägga kamratträffen till tre ställen på landsbygden nämligen i Tingstäde, Roma kungsgård och Havdhem.

I december i fjol var det tio år sedan beredskapen organiserades och alltjämt behövs den i viss utsträckning. Planer voro i fjol uppe på att ordna en kamratträff men man fann tidpunkten olämplig och ämnar nu söka få kamraterna tillsammans i sommar, närmare bestämt söndagen den 11 juni och på tre platser. Det är meningen att kamrater av alla grader skola träffas och att även kvartersvärdar och allmänheten äro välkomna.

Det lilla program man tänkt sig på varje plats upptar bl.a. regementsmusikens medverkan och därför blir huvudpunkterna på programmen på olika tider på olika platser. I Tingstäde blir det kl. 12, Roma kloster kl. 14 och Havdhem, hemvärns- och bygdegården, kl. 17. Som ”platsbefälhavare” ha åtagit sig att fungera överstelöjtnanterna Sven Löwenborg i Tingstäde och Nils Söderberg i Roma samt major Elof Lindeborg i Havdhem. Man har tänkt sig en inledning av musikkåren, kort minnesanförande, korum och därefter kaffe och annat enkelt ordnad förtäring. Huvuddelen av förplägnaden har man tänkt sig ske genom medförd matsäck, knytkalas, och samvaron fortsätter sedan med tävlingar och underhållning ev. filmförevisning.

En del grupper inom förbanden ha då och då om åren haft träffar ute på mobiliseringsförläggningar, såsom nu senast på Fårö, där kapten Tiberg trummade ihop en hel del beredskapare, som hade en trevlig dag. Fästningskompanisterna från gamla tider ha då och då samlats i Fårösund. Kamratföreningen vill gärna komma i kontakt med dessa ”specialavdelningar” och hoppas att de vilja ansluta sig till föreningen och alldeles oavsett sina egna samlingar, vara med i kamratföreningens träffar och ev. vara med även i kamratföreningen. Dennas uppgift att upprätthålla kamratskapet mellan dem som tidigare tjänstgjort på regementet är alltjämt aktuell. Den fred, som man hoppades på 1945, blev ej förverkligad och fråga är väl om den någonsin blir det. Vi ha all anledning att göra som de gamle emigranterna: Förtrösta på Gud och hålla krutet torrt. Kamratskapet och ett gott kamratskap kan komma att visa sig ha den allra största betydelse om det på nytt skulle smälla kring våra kuster.

Därför hoppas man nu att det blir stor samling till de tre angivna träffpunkterna 11 juni. Själva programmet blir som synes rätt kort och en stor del av tiden är anslagen åt kamratlig samvaro och trivsam underhållning.

Den som har något gott uppslag att lämna eller vill veta närmare om träffarna kan vända sig till fanjunkare N. Fohlström, Visborgsslätt, tel. 3373.

 
 
 

Välskjutande flygskytt sköt av ”korv” på mitten

Gotlänningen 31/8 1950

En synnerligen god passagerarservice har alltid kännetecknat trafikflyget. Sedan i tisdags morse kan man också skriva under på att samma tjänstvillighet och omtanke även kännetecknar det svenska flygvapnet. Denna reflexion (sic) kom till på Visby flygplats i tisdags medan två representanter för Gotlandspressen debarkerade var sitt militärt flygplan efter en synnerligen trevlig och givande dag tillsammans med 3 divisionen ur F 3, förlagd till Bunge flygfält.

 

J 22 i aktion

 

Vi hade inbjudits att följa med en vanlig arbetsdag vid ett av våra flygförband för att få en hum om vad man egentligen har för sig ꟷ vad som är meningen med allt det där flygandet fram och tillbaka och som hos många jordbundna varelser utlöser repliken: Tänk, de gör inget annat än flyger, och är personen därtill bilägare brukar han tillägga: och tänk vad mycket bensin de kör upp. Det talesättet är inte så svårt att vederlägga om man bara haft tillfälle att som vi följa övningarna under en enda dag.

Som sagt klockan 8 på morgonen skakade vi i väg i två flygplan från Visby flygplats, sedan vederbörlig instruktion lämnats i fallskärmens bruk av löjtnant Åke Kahlin, som för dagen tjänstgjorde som vårt lexikon mellan ”suckarna”, d. v. s. flygningarna. Före 8.30 togs vi emot av divisionschefen, löjtnant Åke Sandblad, som informerade oss i stort och hälsade oss välkomna till flygets vardag och samtidigt tog tillfället i akt att understryka nödvändigheten av allmänhetens kännedom om flygvapnet, arbetet och svårigheterna. Kort sagt: vad som blir uträttat för skattepengarna. Och så till dagens program.

Flygningarna skulle enligt detta börja kl. 8.30, dessförinnan hade emellertid markpersonalen varit i selen från kl. 7 för att allt skulle klaffa till första uppstigningen. För att få en följdriktig ordning på vårt program började vi först hos meteorologassistent Gustav Rosenquist som gör en konstnärlig prestation varje dag genom att skissera upp vår vackra ö från Hoburgen till Fårö fyr och däröver rita de vackraste cumulusmoln m. fl. På så sätt får den flygande personalen en fullständig bild över vädret och att det mesta av vad hr Rosenquist ritar är med verkligheten överensstämmande fick vi själva belägg för. Vädret blev som skissen förutsade dåligt på eftermiddagen. Teckningen var med andra ord utförd ”fritt efter verkligheten”. Under tiden hade det börjat ”surra” alldeles infernaliskt ute på fältet och löjtnant Sundblad berättade för oss att nu börjar dagens första övning. Den avsåg skjutning mot luftmål och ingick som ett moment i en lufttävlan mellan 4 stamflygförare. J 22:orna brusade ut över fältet den ena efter den andra och det tog inte lång stund innan målbogseringsplanet med flygstyrkechefen, löjtnant Carl Norberg, vid spakarna hade växlat den första korven över fältet. Markpersonalen samlade upp den och så vidtog markeringen, d. v. s. man räknade antalet hål i korven. C:a 15 st. hade var och en av de neddalande korvarna, en kom aldrig ner över fältet, den sköt en av pojkarna av på mitten. Efter en stund kom herrarna ned på terra firma igen och vi passade på att fråga furirerna Folke Ehn, Knut Ossmund, Sven Löf och Folke Eliasson om trivsel och trevnad och sånt där som man brukar fråga om, och alla förklarade att Gotlandsveckorna var en upplevelse som inte kommer att glömmas så fort.

Blir inte kvällarna tråkiga? Nej, vi har spelat fotboll mot de övriga gotländska förbanden och kastat varpa och deltagit i idrottstävlingar av alla möjliga slag. Dansat har vi också gjort och träffat hyggliga flickor. Utom jag förstås, säger Folke Ehn som är gift o. har sin flygarhustru att tänka på. Allesammans  går i Försvarets läroverk och pluggar hela vinterhalvåret för att om något år ta studentexamen och om ytterligare några år få officersfullmakten. Även under studietiden får de hålla flygkunskaperna färska i och med att två timmar i veckan är anslagna till flygning.

Plötsligt när vi står där och resonerar, säger furir Ossmund att han för sin del inte kan flyga mer i dag, och tillägger skrattande att han åt för mycket plommon i går. Och med detta är vi inne på flygsäkerheten. Det är ett mycket viktigt kapitel inom flygvapnet. Fallskärmen är ju ett elementärt flygsäkerhetsbegrepp inom flyget och den är obligatorisk vid all flygning. Här hade de personliga säkerhetsåtgärderna utökats med flytväst och gummibåt; alltsammans anbragt på föraren. Gummibåten ådrog sig särskilt intresse. I förpackad form hade den en storlek jämförlig med ett stort paket knäckebröd och man undrade faktiskt om det verkligen fanns en hel gummibåt med proviant och sjukvårdsartiklar innanför smärtinghöljet. Vid ett ev. bruk av båten hade man bara att dra i en utlösare och sedan spränges höljet och båten ”blåses” upp av ett kemiskt ämne. Till den personliga utrustningen hör också ett kraftigt första förband med tillhörande medikamenter.

Vad nu det där med plommonen hade att göra med flygsäkerheten undrar ni säkert, men det är nog så lätt att förklara. Vid minsta indisponibilitet har den flygande personalen order om att säga till att han inte känner sig lämplig för flygning. Detta är en förebyggande säkerhetsåtgärd vars stora värde är lätt att förstå när man vet att flygningen kräver fullständig kontroll över kroppens alla organ.

För säkerheten på fältet står ambulans och brandbil med utbildad personal klara under hela flygtiden och vid varje start och landning är t. o. m. motorerna i gång för att snabbast möjligaste utryckning skall kunna ske om något inträffar.

Programmet fortsatte sedan med nästa moment i fälttävlingen, avancerad flygning, och de tre eleverna hade sina tre minuter var, att över fältet göra looping, topproll, halvroller, stigande roll och långsam roll m. m. (hoppas det är rätt!) Från trafikledartornet följde vi momentet tillsammans med betygsättande officerare och där hade vi också tillfälle att få hälsa på trafikledare Gunnarsson och flyglottan Ingrid Malmborg. Båda hade det snärjigt värre när det gällde att per radio ”ta in” det ena flygplanet efter det andra. Fru Malmborg är inte ensam kvinna bland karlarna utan har en kollega i köksregionerna, pigga lottan Gertie Johansson, som inte tycks vara rädd att ta itu med både det ena och andra i köket.

Så avåts en härlig kronans lunch, och efter denna vidtog så ordergivningen för eftermiddagens stora övning, anfall mot ett fingerat flygfält vid Ar. Det hela gick ut på att egna flygfältet blev överfallet av fientligt flyg och den första uppgiften var då att komma därifrån så fort som möjligt med flygplanen. Det var också en grann syn att se J 22:orna starta med tio sekunders mellanrum för att om något  ögonblick vara försvunna bakom skogsridån.

Medan flygplanen samlades för att göra en gemensam raid över Roma flygfält åkte vi tillsammans med pressofficeren löjtnant Hagerström till målområdet vid Ar. Kl. 13.40 skulle anfallet komma och vid prick den tiden kom divisionen svepande över talltopparna och så brakade det löst över molnen, 4 vita skärmar på 9x2 meter. Skärmarna såg efter skjutningen ut som såll, av kulhål och stenflisskador. Vi väntade ett tag därute för att även åse ett anfall från Uppsala av Mustanger med kadettskolans elever som förare. Det dröjde inte många minuter innan Mustangerna med en fart av 700 km/tim kastade sig över målen i en fasaväckande eldskur. I en av skärmarna noterade man inte mindre än 61 träffar. Det var särskilt intressant att få se Mustangerna i verksamhet då man nästan dagligen läser rapporter om dessa plan från striderna i Korea.

Klockan 14.30 slutar som regel flygningarna varje dag, resten av tiden går åt till översyn av maskinerna och till planering för nästa dags arbete. För oss återstod således inget annat än att åka hem, med alla de intryck som man får av en okänd bransch, för utövaren nog så vardaglig. Vädergudarna hade icke heller visat sig så vänliga under eftermiddagen, varför hemresan måste påskyndas, men som löjtnant Kahlin sade: ”Visst får ni stanna kvar, det är bara det att då kan vi inte bjuda på flygtur hem”. Vi gick snabbt mot flygplanen. Först hade vi emellertid tagit farväl av divisionschefen och hans närmaste män och uttryck vår stora uppskattning. Därefter bar det i väg mot Visby med löjtnanterna Kahlin och Hagerström som förare och inom en kvart stod vi välbehållna i regndiset på Visby flygplats och tittade efter de bägge maskinerna som elegant rusade ut mot fältet.

Det är allt något särskilt med flyg och flygare, det kan man aldrig komma ifrån.

Gadden.

 
 
 

Hemvärnschefen i Vamlingbo vådaskjuten

Gotlänningen 17/10 1950

Hemvärnsövningarna i Vamlingbo i söndags, (15/10 1950) i vilka deltog folk från de södra socknarna, fick ett dramatiskt slut. Hemvärnschefen Sylve Berg, Sigrajvs, vådasköt sig själv i ena benet. Benpipan splittrades. Han fördes omedelbart till lasarettet i Visby med bil.

Olyckan inträffade på eftermiddagen när Berg höll på att göra ren sin pistol. Därvid hade han inte observerat, att pistolen hade ett skott i loppet., utan gjorde en avfyrning. Vapnet var riktat neråt och kulan tog i benet. Den skadade sjönk omkull på marken.

Runt omkring stod en massa hemvärnsmän, som alltså kan tacka sin lycka, att de undgick att bli träffade. Även en del rödakorssamariter hade deltagit i övningarna, och dessa lade ett första förband på den skadade.

 
 
 

En värnpliktig motorcyklist från I 18 skadades

Gotlänningen 18/10 1950

En värnpliktig motorcyklist från I 18 skadades i natt, när han skulle passera järnvägsövergången vid Södra stationen. Han körde med låg hastighet men såg inte, att bommarna höll på att fällas ned. När han i sista ögonblicket upptäckte bommarna, lutade han sig så hastigt fram att han slog ut flera tänder och slog upp ett stort sår under näsan mot styret. Sedan gick cykeln omkull. Den skadade fördes till lasarettet i ambulans.

 
 
 

Stridsladdad granat prydnad i Närhem i tio års tid

Gotlänningen 24/10 1950

I tio år har en familj i När haft en stridsladdad granatkartesch som prydnadsföremål i hemmet. Då personal från A 7 häromdagen höll på med upprensning efter övningar i trakten, kom husmodern på gården ut med granaten och frågade om den var farlig.

Det var den sannerligen. Tändröret var oskadat, och när projektilen oskadliggjordes, visade den sig ha full sprängverkan. Det hade bara behövts, att någon stött till den så att den ramlat i golvet med spetsen före, för att en fruktansvärd olycka skulle ha inträffat. Projektilen hittades för tio år sedan av en son i familjen.

De militära myndigheterna manar folk att inte ta befattning med upphittad ammunition av något slag utan anmäla fynden. Prydnadssaker, som inte med säkerhet kan betecknas som ofarliga, bör även de anmälas.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig