Föregående sida

Tidningsklipp 1951

 

Tre värnpliktiga

Gotlänningen 15/1 1951

Tre värnpliktiga som varit ute och festat i lördags ville förhöja stämningen med en liten knalleffekt, och vid läroverksplan satte de sin plan i verket genom att sätta fyr på ett knallskott, som gav eko över en bra bit av stan. Polisen fick påringningar i mängd och kunde också ta hand om de glada gossarna.

 
 
 

Två Vampireplan på visit

Gotlänningen 27/1 1951

Två Vampireplan på visit. Visby fick i går (fre. 26/1 1951) besök av två Vampireplan som i sällskap med en B 17 gick ned på flygplatsen. Närmaste anledningen till besöket var demonstration i propagandasyfte. Planen visades och information gavs på eftermiddagen för skolungdom i staden.

Planen skulle därefter ha återvänt till sin flottilj men då det inte fann tillräckligt kraftiga startaggregat på Visbyfältet måste planen stanna över natten. I morse kom ett startaggregat med båten och vid 8.30-tiden lyfte de båda vampyrerna med kurs på Bråvalla.

 
 
 

KA 3-besättning utförde skicklig räddningsbragd. Dansk trålare räddades från förlisning inne på Skenholmens pallar.

Gotlands Allehanda 8/2 1951. Gotlands Folkblad 8/2 1951

Danska fiskekuttern L. 127 Maritana från Tyborgsön och dess besättning på tre man räddades på tisdagskvällen (6/2 1951) vid Skenholmen utanför Rute-kusten genom en djärv och spänningsfylld räddningsbragd i mörker och hög sjö av kustartilleriets motorslup Gråtruten under befäl av löjtnant Bengt Wrangel.

 

Bungeörlotsarna såg blossningen.

Man fick emellertid syn på Maritana, som hade drivit ända in på grundpallen SO om Skenholmen och låg med bränningar kring både för och akter. Trots att Gråtruten ligger 2,5-3 meter djupt beslöt löjtn. Wrangel att ta chansen, då haveristen ännu inte hade slagits sönder och med skicklig navigering lyckades man komma in i närheten av Maritana. Vattnet är fullt av stora stenbumlingar, som lätt kan ge knäcken åt vilken båt som helst, men genom att hela tiden loda o. gå försiktigt framåt kom man så nära att man försökte kasta ombord en bogsertross.

 

Bordning mellan två brottsjöar.

Man kunde urskilja tre personer ombord och att trålaren låg och draggade med båda ankarna ute. Försöken att kasta över bogsertrossen misslyckades emellertid och då återstod intet annat än att borda trålaren. Det gällde att passa på mellan två brottsjöar och det djärva företaget lyckades tack vare snabbt och påpassligt handlande av Gråtrutens besättning.

 

Det hängde på minuterna.

Sedan bogserändan gjorts fast och ankarna kapats lyckades Gråtruten föra ut haveristen ur det farliga grannskapet. Men det hängde på minuterna. Ytterligare några tiotal meter och Maritana hade börjat hugga i pallen och därmed hade det säkerligen varit omöjligt att rädda trålaren. I den hårda sjön kunde man inte genomföra en så lång bogsering som in till Fårösund utan man gick i stället in till Bungenäs kalkbrott och förtöjde där för natten.

 

Dansken hade maskinfel

I går slutförde man bogseringen till Fårösund och Maritana togs in på KA 3:s varv för reparation. Trålaren hade på väg till fiskevattnen utanför Sandön fått motorfel och drev hjälplöst in mot land. Genom maskinfelet sattes också radiosändaren ur funktion vilket gjorde att man inte kunde varsko om faran på annat sätt än genom blossning. ”Gråtruten” stod som sagt under löjtnant Wrangels befäl och med sig hade han överfurir Sven Persson, tre civilanställda arbetare vid KA försvaret, nämligen Gustav Björklund, Axel Lindholm och Valdemar Eliasson, samt två blivande minörer ur årets kull, vpl. 1398-4-51 Strand och 1667-4-51 Lundberg.

Befälhavare på kuttern är Hilberg Eriksen och besättningsmän Viggo Jensen samt Jeppe Jensen. Alla tre är från Esbjerg. De stanna i Fårösund medan kuttern repareras. Man beräknar att den skall kunna fortsätta sin resa om några dagar.

 

Här syns de fem djärva räddarna på KA 3:s ”Gråtruten” som klarade den danska fisketrålaren. Överst fr. v. överfurir Sven Persson och civilanställde Axel Lindholm. I undre raden fr. v. civilanställde Gustav Björklund, vpl. 1667-4-51 Lundberg och vpl. 1398-4-51 Strand.

 
 
 

KA 3:s musikkår skall dragas in

Gotlänningen 14/2 1951

Musikutredningen nu framlagda förslag till militärmusikens organisation har för Gotlands vidkommande den beklagliga innebörden att den ena musikkåren dras in. Utredningen anför nämligen att då Gotlands infanteriregemente har en kår av typ II torde kåren vid Fårösund utan olägenhet kunna dras in.

De mindre musikkårerna om 18 man bör avvecklas och de övriga förstärkas och utrustas med stråkinstrument, 16 kårer skall dras in och musikpersonalen i dess helhet skall minskas med 151 musiker och 13 musikdirektörer.

Enligt den föreslagna organisationen kommer det att finnas 8 musikkårer om vardera 38 man och 18 kårer om 24 man. Härtill kommer flottans musikkårer i Stockholm och Karlskrona som föreslås få ytterligare en musikdirektör och 10 man vardera.

Man räknar med att kunna spara drygt en milj. Kronor genom nyorganisationen, och utredningen föreslår dessutom att en militär musikskola inrättas med en sexmånaders kurs varje år. Den bör förläggas i Stockholm.

 
 
 

Spioner i farten på Gotland?

Gotlänningen 2/4 1951

På östra Gotland har de senaste dagarna iakttagits främlingar, som frågat ortsbefolkningen om vart olika vägar leder. Deras uppträdande verkar misstänkt – det är ju inte vanligt med turister den här tiden på året, och främlingarna har talat bruten svenska och traskat omkring med karta i handen – har det emellertid hänt, att de fått föga upplysande svar på sina frågor, och i stället har hemvärnet underrättats vad det är fråga om. Polisen är nu också underrättad och skall närmare undersöka om de frågvisa främlingarna.

 
 
 

”Spionerna” var banläggare för orientering

Gotlänningen 3/4 1951

”Spionerna” var banläggare för orientering. Statskriminalens folk var i går ute för att kontrollera riktigheten av de uppgifter som inkommit ang. några mystiska iakttagelser på östra Gotland, varvid det fastslogs, att de misstänkta personerna var banläggare från en idrottsförening i Visby, sysselsatta med förberedelse till en orienteringstävling i de berörda trakterna.

 
 
 

Överklagat militärt disciplinstraff inför rådhusrätten

Gotlänningen 7/4 1951

En militär disciplinhistoria var i dag före inför rådhusrätten. En värnpliktig vid I 18 hade ålagts tre dagars arrest för demonstration och trots mot befälet. Straffet hade nu den värnpliktige överklagat.

Händelsen som bildar bakgrunden till straffet är att den värnpliktige vid en avlämning till kompanichefen (Stig Runeborg) inte intagit korrekt enskild ställning. På order att förbättra den hade han bl. a. vridit om ena handen felaktigt. Plutonchefen (Fondelius) fattade detta som rent trots eftersom den värnpliktige säkert visste hur handen skulle vara. Svar. bestred trotset och sade att han ansett sig haft rätt enskild ställning. Att han sedan vridit om handen felaktigt berodde på att han blev nervös – en följd av att plutonchefen verkat vara ur gängorna och bl. a. kört med straffexercis sedan han tyckt sig ha funnit trots hos hela plutonen under vägen mot en skjutbana, där intermezzot med handen inträffat. Då en del vittnesmål från bägge berörda parter ytterligare finns att avge uppsköts huvudförhandlingen till måndag.

 
 
 

Patrull från I 18 sättes ombord på rysk båt, jagare och flyg på väg

Gotlänningen 13/4 1951. Gotlands Folkblad 13/4 1951. Gotlands Allehanda 13/4 1951

En rysk motortorpedbåt dök vid 11-tiden i går (12/4 1951) upp vid Faludden i bukten utanför fyrplatsen och låg kvar där ända till kl. 16, varefter den försvann. Vid 8-tiden i morse kom den tillbaka och ankrade ett par distansminuter (3,7 km.) ut. Sedan sökte den sig närmare land. Kommendörkapten Ljungberg vid marindistriktet begav sig tillsammans med en patrull från I 18 ut för att borda båten, och samtidigt skickades en jagare i väg från Stockholm samt rekvirerades flyg. Även från Fårösund har en marinbåt skickats till Faludden.

Under hela uppehållet i går bevakades båten från land, som är en motortorpedbåt av extysk konstruktion på c:a 100 ton, av personal ur marindistriktet med kommendörkapten Ljungberg i spetsen, men någon kontakt togs då aldrig med båten. De enda livstecknen man lade märke till från ryssarnas sida var att en mindre båt sattes ut och lodade djupet i närheten.

Militärflygplanet som rekvirerades för observation i dag var över torpedbåten strax före kl. 12. Jagaren Norrköping som har fem timmars gång väntas dit vid middagstiden.

Inom marinledningen trodde man i går att båten råkat ut för motorhaveri eller någon annan skada och sökt nödhamn, men det är nu tydligt att det är det hårda vädret, som tvingat ryssen att ankra vid den gotländska kusten. De vidtagna militära åtgärderna är rena säkerhetsåtgärder.

Båten ligger nu endast 300 meter från land i lä för den 16 sekundmeter starka sydvästliga vinden.

 
 
 

Ryska motortorpedbåten var engelsman. Kom från tysk hamn för att inspektera fisket.

Gotlands Allehanda 14/4 1951. Gotlänningen 14/4 1951. Gotlands Folkblad 14/4 1951

Den i går omnämnda motortorpedbåten, som på torsdagen gjorde en visit vid Faludden, men sedan på eftermiddagen åter stack ut till havs, återkom tidigt på fredagsmorgonen och gick då ännu längre in mot land, där den ankrade upp på norra sidan av Faludden för att söka lä mot den sydliga vinden. Den låg endast 400 à 500 meter från stranden. Marindistriktet varskoddes på nytt om saken och kommendörkapten Sten Ljungberg reste ut till platsen, samt gick vid middagstiden ombord på det främmande fartyget.

Det befanns därvid, att fartyget inte alls var ryskt, utan att det hade brittisk nationalitet. En gång hade det varit en tysk motortorpedbåt, men alla vapen hade avlägsnats och det hade nu till uppgift att vara fiskeriinspektionsfartyg S 208. Besättningen uppgick till ett 20-tal man, samtliga civila, under befäl av kapten Klose, som är underställde den brittiska amiralen Simson i Hamburg. Denna upplösning förefaller givetvis ganska överraskande, då det icke varit känt, att engelsmännen kontrollerade fisket i Östersjön, i varje fall icke så långt upp som i de gotländska farvattnen.

Efter detta klargörande och eftersom fartyget var av helt civilt slag, fick det stanna kvar i sin nödhamn. De svenska militära myndigheterna kunde inhibera sina kontrollåtgärder – flygplan hade under dagen varit uppe för att spana och jagaren Norrköping var beordrad att från Hårsfjärden infinna sig vid Faludden. Som förklaring till misstaget i fråga om nationalitet framhålls att fartygets flagga i aktern var liten och röd, smutsig och illa åtgången av väder och vind.

Bevakningsfartyget är stationerat i Nordsjön med högkvarteret i Hamburg, men brukar ibland sticka in i Östersjön. När det råkade ut för oväder befann det sig i närheten av Ölands rev. Då man inte kände till någon säker hamn på Öland drog man nytta av medvinden och stack till Gotland.

Fartyget låg kvar vid Faludden, men väntas lämna ankarplatsen, så snart vädret har mojnat, vilket det redan på fredagskvällen var på väg att göra.

Vid 9.30-tiden i dag (14/4 1951) lättade fartyget ankar och satte kurs ostvart. (Läs mer)

 
 
 

Drunknande drog ned räddare fyra gånger på 8 m:s vatten

Gotlands Allehanda 7/6 1951

Luftvärnsfurir gjorde en berömvärd bragd vid Blåhäll i Tofta

Under övningar vid Blåhäll med ett repövningsförband ur luftvärnet inträffade på tisdagen ett mycket allvarligt olyckstillbud varvid furir 2040-15-42 Jansson med fara för eget liv räddade en värnpliktig från att drunkna.

Efter slutet av en av övningspass i skjutning mot sjömål gingo två roddbåtat ut för att bärga målen. Därvid började den båt i vilken furir Jansson och två värnpliktiga rodde plötsligt ta in vatten. Härvid tappade en av de tre i båten, vpl Andersson, besinningen och kastade sig i vattnet trots att han icke var simkunnig. Avståndet till land var ganska stort och Andersson greps av de farliga vattensugningarna utanför pallkanten och gick genast till botten. Furir Jansson dök omedelbart efter Andersson från båten, varvid denna kantrade helt och även den tredje kom i vattnet. Djupet är här 8 meter och som förut nämnts äro strömförhållandena synnerligen farliga. Den siste som kom i vattnet hade nog sinnesnärvaro att klamra sig fast i den upp och nedvända båten. Furir Jansson lyckades dock få tag i Andersson och få honom upp till ytan, men blev själv ögonblicket därefter åter neddragen av den paralyserade Andersson som klamrade sig fast vid och låste sin räddare. Tre gånger i rad lyckades furir Jansson få upp Andersson till ytan och tre gånger blev han åter neddragen igen. När han för fjärde gången åter lyckades nå ytan efter att denna sista gång ha varit under vattnet i mer än en minut hade den andra båten lyckats nå fram och kunde i sista ögonblicket dra upp de bägge som voro totalt utmattade efter den över 10 minuter långa kampen i det kalla vattnet.

 
 
 

Grisslehamnsfiskare fick upp fallskärm

Gotlänningen 15/8 1951

Under fiske vid Understen har två fiskare från Grisslehamn i sina torskgarn fått upp en fallskärm med identitetsbeteckning på engelska. Fallskärmen var något skadad, och remmarna, som flygaren hänger i, avslitna.

Av allt att döma har skärmen legat länge i vattnet. Fyndet har anmälts tillflygvapnets flygsäkerhetsavdelning. Man kan möjligen tänka sig att fallskärmen tillhört det amerikanska plan som för något år sedan blev nedskjutet av ryssarna öster om Gotland, men detta äv givetvis bara gissningar.

 
 
 

Kadett i Fårösund dog i fotbollsmatch

Gotlänningen 15/8 1951

27-årige kadetten vid flygvapnet Åke Bengtsson från Grums i Värmland segnade död ner under en fotbollsmatch på tisdagen (14/8 1951) mellan två lag ur den flygflottilj (F 5 Krigsflygskolan?) som f. n. gästar Fårösund. Den omkomne var nygift.

Matchen hade pågått endast några minuter, då Bengtsson sjönk ihop. Han deltog vid tillfället inte i kampen om bollen. Spelet blåstes av och man försökte hjälpa honom med massage och konstgjord andning. Ingenting hjälpte dock och på sjukhuset kunde tillkallad läkare endast konstatera dödsfallet. Den döde kommer troligen att obduceras på Visby lasarett.

 
 
 

Sorggudstjänst i Bunge kyrka

Gotlänningen 17/8 1951

Till minne av den så hastigt avlidne flygkadetten Åke Bengtsson hölls igår sorgegudstjänst i Bunge kyrka. Under klockringning och djup tystnad ställde flygkadetterna upp utanför kyrkan. Under inmarschen i kyrkan spelade kantor C. J. Kihlén Jesu meine Freude av Johann Gottfried Walter. Sedan ps. 144 v. 1-3 sjungits höll kyrkoadjunkt E. Percival en anslående och gripande predikan med utgång från Kor. 13: 12. Efter predikan sjöngs ps 144 v. 4-5. Förbandschefen, överstelöjtnant Uggla, berörde med några varmhjärtade ord den bortgångnes livsgärning, hans stora duglighet såväl på land som i luften. Han hade i alla avseenden varit ett föredöme för sina kamrater – en god kadettkamrat.

Den hänsovnes minne ägnades en tyst minut, varunder själaringning utfördes. Den högtidliga gudstjänsten avsöts med ps. 169 v. 1-2. Under det att kantor Kihlén spelade Largo av Fischer lämnade truppen kyrkan.

 
 
 

Svårt skadad vid trafikolycka

Gotlänningen 21/8 1951

Svårt skadad vid trafikolycka. I lördags (18/8 1951) inträffade en trafikolycka i Fårösund. Frkn Berit Larsson anställd vid Marinverkstaden, KA 3, kom från sin bostad och cyklade mot busstationen. Inga vittnen finns, men troligen har bilens dubbla bakhjul gått över henne. Fröken Larsson fördes omedelbart till KA 3:s sjukhus, där läkaren omedelbart efter blodtransfusion remitterade den skadade till lasarettet.

I går förvärrades hennes tillstånd och man blev tvungen att företa operation. Det visade sig därvid att bristningar på levern uppstått samt dessutom flera revbensfrakturer. Vid förfrågan i dag på lasarettet meddelas att fröken Larssons tillstånd är mycket allvarligt, varför utgången är oviss.

 
 
 

57 skott skakade kryssaren Tre Kronor. Landshövding Hovgard bevittnade eldfest

Gotlänningen 21/8 1951

− Från Gotlänningens utsände −

Kl. 9.30 i morse (21/8 1951) stack kryssaren tre kronor, som legat för ankar i södra inloppet i Fårösund, stridsberedd till sjöss för att dryga milen ut från Skenholmen leverera en verklig eldfest med sina 7 st. 15 cm.-kanoner. Ombord befann sig landshövding Åke Hovgard.

Övningen ingick i det program, som var uppgjort för de tre krigsskolornas kadetter under deras uppehåll på Gotland. Från kryssaren sågs först hur flyget utförde anfall med bomber och raketprojektiler mot Skenholmen.

Strax före kl. 10.30, då kryssaren kommit till sin skjutplats stoppade landshövdingen bomull i öronen, tittade på den röda flaggan som kryssaren och de efterföljande jagarna Stockholm och Norrköping hade hissat och satte kikaren till ögonen. Stämningen på ”Tre Kronors” brygga var rätt förtätad och fick sin utlösning, då larmklockorna ringde o. bländande blixtar sköt fram ur eldrören och våldsamma knallar skakade fartyget.

Rök och eldflagor skymde kikarsikten, men en stund efteråt kunde folket på bryggan, förutom landshövdingen, eskaderchefen kommendör Gustaf Tham, fartygschefen kommendörkapten Erik Friberg och representanter för militärbefälet, se hur eldslågor och väldiga krevadmoln slog upp på Skenholmen.

− Det var en laddning nummer två, sade 12-årige Vollrath Tham, som sedan 14 dagar varit med pappan på ”Tre Kronor”. Den gången hade han emellertid fel, det var laddning nummer ett, men grabben blir nog en riktig sjöofficer han med vad tiden lider.

57 skott sammanlagt avlossade kryssaren, och eldledningen sköttes av flottans kadetter, vars tur det nu var att visa kamraterna i de andra vapengrenarna hur de kunde hantera sina bössor. Kommendör Tham var också nöjd med resultatet.

− Målområdet var 200 m i fyrkant, sade han. Sedan första salvan på sju skott gått fick vi rapport från en patrull i land om resultatet. Övriga salvor avlossade vi i snabb följd, och jag kunde se i kikaren att samtliga träffade inom målområdet., det var m. a. o. en lyckad skjutning. Vi använde också riktiga spränggranater, och hade det varit fullt allvar hade det inte varit roligt att vara i vägen för dem.

Jagarna, som avlossade sina salvor, nådde inte så gott resultat. De rullade också rätt kraftigt i den friska brisen och deras tekniska hjälpmedel år inte heller så förnämliga.

Dagens skjutningar var näst sista punkten på årets samövningar mellan krigsskolorna. Det började under överfarten till Gotland i förra veckan och har sedan pågått ,ed bl. a. en realistisk övning, som armékadetterna hade lagt upp under gårdagen på Bungenäs. Efter skjutningen i dag embarkerade samtliga kadetter de tre krigsfartygen, som vid 13-tiden lämnade Gotland med kurs mot Utö över ett blygrått hav. Där äger i natt landstigningsövningar rum och de bildar slutet på samövningsveckan.

− Övningarna har sin stora betydelse, framhåller kapten Bertil Åhlund på ”Tre Kronor”. Det är ju alltid så att det är nyttigt att veta vad kamraterna i andra vapengrenar har för sig.

 
 
 

Vapenvägrare fick 1 mån. fängelse vid Skogstinget

Gotlänningen 31/8 1951

Nekad vapentjänst och utförande av allt arbete för statens räkning hade medfört åtal för en yngling, som bekände sig tillhöra Jehovas vittnen, vid gårdagens ting på Skogs i Levide.

Ynglingen som mönstrade i fjol höstas hade redan då anmält att han ej ämnade fullgöra vapentjänst. Han hade senare erhållit k. m:ts tillstånd att få fullgöra vapenfri tjänst. Den 1 juni i år hade han också ryckt in till 360 dagars tjänstgöring vid Sunnaås i Gästriklands revir. Där hade han emellertid meddelat arbetsledare, en fanjunkare, att han ej ämnade utföra något arbete. Han hade dagen efter erhållit skriftlig order att delta i trädgårdsarbete, men han hade även då vägrat, vilket skett skriftligt.

Åkl. framhöll bl. a. svar:s föräldrar varit Jehovas vittnen sedan 1941 och svar. hade för något år sedan börjat studera bibeln och där funnit stöd för sin uppfattning. Ynglingen erkände också vad som lades honom till last.
− Det går ej att samtidigt tjäna staten och den Högste, sade han, vi måste antingen tjäna den ene eller den andre. Vi kan ej underordna oss staten, utan vi har underordnat oss den Högstes vilja och honom kommer jag också att tjäna i fortsättningen.
 − Om ni skulle komma i den ställningen att ni behövde statens hjälp, socialt eller annat, skulle ni även då ha samma inställning? Jag undrar om ni allvarligt tänkt på den saken, sade rättens ordf.

Rätten dömde svar. snickaren Bertil Nilsson, Hemse, till 1 mån. fängelse för lydnadsbrott.

 
 
 

Infanteriregementet

Gotlänningen 13/9 1951

Fortifikationsförvaltningen hemställer att till sitt förfogande få 1.500 kr.  av anslaget till byggnadsåtgärder för effektiverad värnpliktsutbildning för att ordna målbodar vid Gotlands infanteriregemente.

 
 
 

Militärpastorerna

Gotlänningen 13/9 1951

Försvarsstabschefen föreslår förlängda militärpastorsförordnanden till 1 oktober 1954 för kyrkoherde E. Beijer, Vänge, vid Gotlands infanteriregemente, kyrkoadjunkt S. E. Wihlborg, Visby, vid Gotlands artillerikår, samt kyrkoadjunkt E. E. Percival, Fårösund, vid Gotlands kustartillerikår.

 
 
 

Knaslund på södra Gotland sprängde militärt förråd

Gotlänningen 19/9 1951

En Knaslund lyckades under inryckningarna för repetitionsövning på tisdagen (18/9 1951) spränga ett militärt förråd på södra Gotland. mannen hade försetts med falska papper, vilka kapitalt lurade överordnade och kamrater.
Sedan mannen obehindrat kunnat se sig omkring på förrådsplatsen att tag, small ett knallskott i en barack, markerande att förrådet sprängts. Knaslund själv hade då försvunnit från platsen.

Sabotören hade utrustats med sina falska dokument av de militära myndigheterna och fått till uppgift att sabotera inryckningen. Försedd med väskor innehållande gummidynamit – enligt uppgift – nästlade han sig förbi kontrollen vid förrådet. Han lyckades också få ut vanlig utrustning. Ingen hade kommit på idén att misstänka honom, trots att hans papper inte var i ordning.
Händelsen, som återigen bestyrker den svenske soldatens omisstänksamhet, är bara ett av resultaten i den kampanj för att pröva uppmärksamheten, som i höst pågått runt Sverige. I Göteborgs skärgård lyckades således för någon vecka sedan en Knaslund praktiskt taget demolera en hel kustbefästning, innan han avslöjades.

 
 
 

Ryskt intresse för flottans manövrer? Jättetrålare utanför Herrvik

Gotlänningen 21/9 1951

Det ryska intresset för att fiska i närheten av svensk kust har alltid visat tendenser att öka i samband med att svenska flottan har övningar i farvattnen, enligt vad Gotlänningen erfarit från sakkunnigt håll. Det är därför inte helt obefogat att sätta de ryska trålarna utanför Herrvik, vilkas förekomst omtalades i gårdagens tidning, i samband med de senaste dagarnas stora flottmanövrer.

Även andra länder har erfarit samma sak, bl. a. England. Med sina i Sverige byggda moderna trålare har ryssarna i Nordsjön varit synnerligen närgångna under engelska flottmanövrer.
− Stora ryska flottövningar har i sommar tydligen ägt rum i Östersjön, och ibland har fartygen kommit rätt nära Gotland, omtalar kustuppsyningsman B. G. A. Wicklund, Visby. Kustbevakningen har vid flera tillfällen iakttagit ryska krigsfartyg, bl. a. jagare och trupptransportfartyg. Men de har alltid hållit sig på internationellt vatten.

Minst två stora ryska trålare hat den senaste tiden iakttagits utanför Östergarn. Förutom den som fiskerikonsulent Gösta Ivarsson, Visby, omtalade i torsdagens tidning, iakttog bröderna Ragnar, Bengt och Gunnar Östergren, Herrvik, en vecka tidigare en annan stor trålare 8-9 sjömil från Gotland. Trålaren hade inga redskap ute vid tillfället utan körde i god fart fram och tillbaka som om den ekolodade.

Det var också bröderna Östergren som hade känning med den senast sedda trålaren, när de själva var ute på trålfiske med sin båt Britton.
− För svenska förhållanden var det en jättelik trålare, förklarar fiskaren Gunnar Östergren. Den var minst 120 fot lång och hade en märkbart förnämlig utrustning. Någon flagg förde den inte, däremot hade den rysk bokstavsbeteckning.

Under fyra dagar höll ryssen till i området. Vi kom ibland rätt nära, och då såg vi att den hade gott om folk ombord, minst 15 man. Av dem bar flera militär uniform.

Ryssarna fiskar torsk, medan de slänger all strömming i sjön igen. Med de fångster de kan ta upp på området finns det knappast någon möjlighet, att en sådan trålare kan löna sig, fastslår hr Östergren.

 
 
 

Besvärliga följder av försumlig krigare. KA 3-undersökning

Gotlänningen 27/9 1951

”Det är nu tredje gången jag talar om för er att jag bor på samma ställe” hade en värnpliktig syrligt skrivit på den årliga personanmälan han är skyldig att på uppmaning sända sitt förband. Antalet vänliga hälsningar till det ”gamla” förbandet är emellertid större än de magsura och omdömeslösa, skriver i NMT kapten Nils Krokstedt, som är mobiliseringschef vid KA 3 i Fårösund.
Kapten Krokstedt har vid den senaste adresskontrollen fört statistik bl. a. över i vilken utsträckning de utsända svarskorten återsändes inom rätt tid d.v.s. 8 dagar. Vid första veckans slut saknades 42 procent, vid andra veckans slut 20 procent, vid tredje veckans slut 13 procent och vid fjärde veckans slut saknades 11 procent. Därefter blir procenten uteblivna svar nästan konstant 10 procent.

Dessa 10 procent tillställs nytt svarskort som rek., av vilka 80 procent återkommer ifyllda inom någon vecka. I de övriga 20 procentfallen måste uppgifterna inskaffas genom polisens försorg.

Följden blir givetvis böter för den försumlige. Och i stort innebär procenttalen, om de är giltiga för hela landet, att om de försumliga 10 procenten sände in sina svarskort, skulle förbanden befrias från tryckande och kuverterande av 50.000 svarskort årligen, postverket slippa belastas med lika många rek förutom 100.000 lösbrev, polismyndigheterna slippa efterspana och hemsöka omkring 10.000 personer och länsstyrelser och indrivningsmän slippa bötesföreläggande och indrivning för lika många! Beräknat per dag betyder det bl. a., att 30 handfasta konstaplar året runt har en adress om dagen att spåra upp och lika många indrivningsmän varje dag har att hämta en tia hos en försumlig krigare.

Bortsett från allt skrivarbete innebär allt detta en konsumtion av 75.000 formulär, vilka tillsammans med förbandets rek. Blir 125.000 blanketter och lika många kuvert per år.

 
 
 

Militära myndigheter lekte grottmänniskor i stabsövning

Gotlänningen 15/10 1951

Militärbefälhavaren ger landshövdingen en redogörelse för det

aktuella läget

 

− Någonstans på Gotland i oktober –

På Gotland har under de senaste dagarna funnits en hel del ”grottmänniskor”, människor av kött och blod, som mer eller mindre frivilligt dragit sig undan världen men inte för den skull skurit av förbindelserna med dem. Dessa grottmänniskor har varit militärbefälsstabens personal med militärbefälhavaren generalmajor Ivar Backlund i spetsen, delar av länsstyrelsen och civilförsvaret med landshövding Åke Hovgard som främste man, och anledningen till att de gick under jorden var att de skulle pröva samarbetet mellan de militära och civila organen i händelse av krigstillstånd.

 

Efter hårt arbete är vilan ljuv – ordonnanserna får en stunds vila mellan sina uppdrag.

 

För den skull uppehöll de sig under en tredygnsövning í militärbefälhavarens berg insprängda uppehållsplats – stridsledningsplatsen – varifrån det militära och civila försvaret skall ledas i ett kritiskt skede.

Beteckningen ”någonstans på Gotland” har i detta sammanhang sitt verkliga berättigande. Djupt nedsprängt i den kraftiga berggrunden finns här ett helt komplex i två våningar, där militärbefälsstabens olika sektioner, både de operativt verkande och underhållsavdelningar, har sin plats. Där är radiostationen och de andra förbindelseorganen, en stor telefonväxel har ständigt arbete med att utväxla de många telefonsamtalen som förmedlar kontakten med yttervärlden, i ordersalen följer man på stora kartor stridsläget, och i marinens stridsledningsplats markerar marinlottor på andra kartor de marina enheternas förflyttningar.

I andra våningen är logementen inrymda, och vidare finns det olika verkstäder, en bensindriven generator för att alstra ström till reservkraftverket och mycket annat som skall till för att stridsledningsplatsen skall kunna fullgöra sitt arbete även om den blir helt isolerad.  (I dag inte hemligt. Se bergrum 46:20)

Man kommer inte in till denna fästning i smått hur som helst. Genom dubbla kontroller, där passerkort måste visas och lösenord växlas, slussas man in i det underjordiska – posterna är påpassliga och tycks nätt och jämt lita på att MB själv inte kommer med förfalskat passerkort och att någon maskerat sig som generalmajor Backlund. Och även när man kommit in, är det inte så lätt att klara sig i irrgångarna.

Här nere lyser arbetslamporna ständigt, natt blir dag och dag blir natt. Redan efter några timmar känner man sig desorienterad och finner sig rätt snart längta oerhört efter måltidsrasterna med deras möjligheter att komma upp i dagom, ty så länge läget inte är överhängande lagas maten i kokvagnar ett stycke från uppehållsplatsen, och då blir det ett välkommet avbrott i grottlivet. Men kommer en fiende in på knutarna dras även kokvagnarna in i berget och portarna låses – sedan har man bara sig själv och varandra att lita till.

Det är givet att en tredygnsövning inte ger full möjlighet att bedöma hur livet kan gestalta sig där nere i berget på längre sikt, men man fick ändå en stark känsla av sin egen obetydlighet.

 

Som en stor bikupa

surrar det där nere. Det blir aldrig tyst, utan ständigt hör man det lätt igenkännliga trampet av ordonnansernas klackjärnsskodda pjäxor. Motorcykelordonnanser i sin militära ”skinnknutteutrustning” kommer med sina order och rapporter, som sticks in i luckor till expeditionerna, här och där i ordonnansrummet pustar de ut på en brits och faller i djup sömn i väntan på nästa uppdrag. Inne på expeditionerna arbetar man i skift – alltid är det någon som försöker få ut så mycket sömn det går att få ut av ett par timmar på halmmadrassen.

Den här övningen var en stabsövning, vilket alltså innebär att man inte hade någon trupp att arbeta med – den verkliga ”pappersexercisen” sålunda. Förutsättningarna innebar luftlandsättningar och invasion från transportfartyg och landstigningsbåtar med fullt pådrag av staber och trupper för att mota ut fienden. På kartor i ordersalen följer man fiendens olika handlingar. Överflygningar rapporteras från luftbevakningsstationerna, och de fientliga sjöstridskrafternas mystiska manövrar utanför kusterna följes för varje distansminut. Allt rapporteras till den operativa avdelningen.

 

Så kommer ögonblicket

då fienden – utan krigsförklaring, som ju är ”modernt” numera – slår till. I samma ögonblick är våra egna dispositioner klara. Luftvärn och artilleri går till aktion, egna ubåtar skjuter fyra stora transportfartyg i sank, luftvärnsartilleriet gör livet surt för de fientliga flygarna, och kustartilleriet går hårt åt angriparnas fartyg. Under tiden laddas upp för motanfall genom att infanteriförbanden kastas fram. Och så är kriget igång.

I stridsledningscentralen följer militärbefälhavaren och hans stab händelseutvecklingen och de olika försvarsenheternas dispositioner. Order ges, krypteras och sändes ut, ordonnanser förmedlar muntliga eller skriftliga order, rapporter kommer in med begäran om förstärkningar – och så plötsligt avbrytes detta skede. Nya order kommer från ledningen (som alla betraktar med stort L och hyser bävan för, eftersom det är Ledningens personal som bryr sina hjärnor med att finna ut nya, svåra förutsättningar, som sätter stabens och de opererande förbandens officerare i hårt arbete), och ett nytt skede inledes med nya uppgifter…

  

Mycket att göra

Men krig är inte bara stridshandlingar, det är åtskilligt förarbete som kräves på många olika områden, och flera avdelningar kopplas in. Från ett förband kommer begäran om mera materiel, någon annan anmäler brist på motorcykelordonnanser, på ett håll har signalförbindelserna brutis, chefen på ett förband har stupat osv. Och samtidigt skall det sörjas för att mannen i ledet får information om krigshändelserna och om dagsnyheterna, allmänheten skall varnas för spioner och ryktessmideri, sjukvården kräver omfattande förberedelser, fältprästen förbereder sitt arbete, det skall ges råd i familjebidragsangelägenheter och mycket sådant som den enskilde soldaten kanske går och oroar sig för.

 

Falska rykten om kapitulation

Spioneri och sabotörer ja, jodå, de fanns med här också. Herrar Knaslund och Knaslund gjorde sitt till för att oroa, flygblad talade om att både generalen och landshövdingen satt sig själva i säkerhet genom att fly till fastlandet, det talades om att den militära ledningen beslutat ge upp striden och att alla som fått order att rycka in kunde stanna hemma och mycket annat sådant. Men militärbefälhavaren hade i upprop slagit fast, att Gotland skulle försvaras, och han hade också med skärpa sagt ifrån, att alla rykten om att motståndet skulle upphöra från början skulle betraktas som falska.

Och försvarsviljan var det inget fel på, steg för steg måste fienden vika, medan nya försvarskrafter fördes fram och fiendes brohuvud smulades sönder.

Så bröts övningen. Staberna kunde andas ut, och ut ur berget drog grottmänniskorna, ut till solen, till den friska luften, till stillheten i skogen. Friheten att vara sig själv är dock något att värna om.

 
 
 

I 18-ambulans körde på cyklister. Tre svårt skadade till lasarettet

Gotlänningen 1/11 1951

Löjtnant LENNART SÖDERBERG

är välkänd som tävlingsryttare och ses här i en flott hindertagning.

En mycket svår trafikolycka inträffade vid 13-tiden i dag (1/11 1951) på Stenkumlaväg, där en av kronans ambulanser i hög fart körde på en cyklist, löjtnant Lennart Söderberg, och sedan körde på ytterligare en cyklist innan ambulansen välte. De båda cyklisterna fördes i ambulans svårt skadade till lasarettet tillsammans med en i kronans ambulans åkande. Svårast skadad torde löjtnant Söderberg vara.

Ambulansen kom från I 18 och skulle till lasarettet. I den svaga kurvan vid Stenkumlaväg 61 körde den om en kronans lastbil. I samma ögonblick skulle ambulansföraren rätta till backspegeln och observerade inte löjtnant Söderberg som kom cyklande på sin vänstra körbana utan körde på honom bakifrån. Vid inbromsningen på den rätt hala vägen kom ambulansen över på höger sida och körde där på en annan cyklist som också kastades i gatan. Därefter sladdade ambulansen över på andra sidan där den välte.

De tre skadade fördes i ambulans till lasarettet. Föraren och ytterligare en som åkte i kronambulansen kom undan med endast smärre blessyrer.

De skadade är vpl. Verner Karlsson från Väte, som åkte bredvid föraren samt 18-årige Folke Nilsson Visby, som med sin cykel kom i kläm då ambulansen tippade. Svårast skadad är löjtnant Söderberg som påkördes först. De två patienterna som åkte i militärambulansen kom undan med blotta förskräckelsen och några smärre blessyrer.

 
 
 

Kustartillerikåren

Gotlänningen 3/11 1951

De hygieniska förhållandena vid Gotlands kustartillerikår är tillfredsställande, konstaterar marinöverläkaren i sin årsberättelse för år 1950. Badinrättningen har fungerat väl. Dess kapacitet är så god att även ortens civilbefolkning fått möjlighet att utnyttja den.

 
 
 

Infanteriregementet

Gotlänningen 3/11 1951

Musikfuriren i regementet 42-1847 Olin har fr.o.m 9/10 befordrats till musikfurir i regementet. (sic ??? Vilket sanslöst hopp i karriären!)
− Musikkorpralen vid regementet Billberg har fr. o. m. 9/10 1951 befordrats till musikfurir i regementet.
− Till värnpliktiga furirer har förordnats f. d. korpralerna 288-18-48 Larsson och värnpliktige korpralen 2290-45-38 Wennerström, samt till värnpliktig korpral vpl. vicekorpralen 195-6-47 Olsson.

 
 
 

Artillerikåren

Gotlänningen 3/11 1951

Löjtnanten i armén styckjunkaren i kårens reserv S. J. G. Stengård avgår ur kårens reserv 5/11.
− Löjtnanten i armén, styckjunkaren i kårens reserv N. V. G. Lagerström har 7/10 avgått ur kårens reserv.
− Vid stamskolorna på A 7 tjänstgör som civila lärare under utbildningsåret 1951-52 lektor Cantell, magister Schad, folkskollärarna Loggin, Hedin, Tingström, U. Persson, Örve, Smitterberg och Enekvist.

 
 
 

Jobbigt men roligt vara flyglotta - Kurser anordnas på flera platser

Gotlänningen 3/11 1951

”Plotting” är det vedertagna namnet på det här jobbet som innebär att följa fiendens luftföretag efter de meddelanden som rings in. Fru Linnéa Eriksson (t. v.) ”plottrar” som bäst medan fröken Annalisa Pettersson, t. h. på bilden, håller på att ta emot meddelanden från någon luftbevakningsstation.

 
− Varför vi är flyglottor? Tro inte att det är för uniformens skull! Tro hellre att vi är flyglottor därför att vi tycker att det arbete det för med sig är både roligt och intressant. Och så gör vi en insats i det frivilliga försvarsarbetet, kanske liten, men vi är ändå glada att få hjälpa till så gott vi kan. 
Ja, så låter det då vi kontaktar några gotländska flyglottor som varit med i ”svängen” ett tag nu men som långt ifrån är färdiga för de uppgifter som – om det blir ett verklighetsläge – kommer att åvila dem. Det krävs övning och åter övning för att flyglottan skall bli perfekt. Och övar gör man också i därtill avsedda lokaler där man spelar med olika lägen från enkla till mera krävande. Flyglottans plats i luftbevakningens tjänst är oerhört viktig och ansvarsfylld – kanske är det därför som intresset hålls vid liv och stegras allteftersom nya uppgifter föreläggs henne. Arbetet är till stor del ett självständigt arbete och detta tillsammans med det stora ansvaret gör att ganska stora krav måste ställas på en flyglotta. Men med det rätta intresset bör också det rätta ansvaret vara vunnet.

  

 

Här någonstans är de – fru Gurli Bengtsson, antecknar radar- rapporterna på väggtavlan.

     

Fröken Gertrud Peterson, Visby, rapporterar det aktuella flygläget till luftförsvarscentralen.

 

Luftbevakningen har blivit en central organisation

Förr ringde luftbevakningsobservatörerna i torn och på hustak in sina rapporter till centralerna via det vanliga permanenta nätet. Numera är denna metod föråldrad, beroende på flygplanens större hastighet – de förflyttar sig omkring en mil per minut. Man måste nu ha direkta förbindelser för att ej förlora någon tid på uppringning och beställning av telefonsamtal, en rapport som fördröjts några minuter har endast historiskt värde. Den moderna luftbevakningen har ett vida större arbetsfält än det som förekom under senaste kriget, den har nu blivit en central organisation vars uppgift är att genom att ge ett klart luftläge förvarna om annalkande flygföretag: leda jaktflyget och därmed luftförsvaret. Denna moderna bevakningsform har sin stora betydelse inte minst när det gäller den civila verksamheten. Tack vare att man med säkerhet kan avgöra det aktuella läget och fastställa kursen på fiendens flygföretag kan t. ex. industriproduktionen fortsätta in i det sista före ett anfall och civilförsvaret hinner vidta förberedande åtgärder på de  hotade platserna. Luftbevakningen är alltså inte ett direkt stridande organ utan snarast ett redskap att rädda och skydda vårt land.

 

Kurserna passar damer av alla kategorier

Denna organisation kräver för att vara funktionsduglig ett stort antal lottor utbildade för både tjänst vid luftbevakningsstationer och centraler. Den 5, 6, och 7 november anordnas på Gotland propagandadagar för flyglotterekrytering och man hoppas då givetvis att många damer, både unga flickor och hemmafruar, skall anmäla sig. Kurser kommer att anordnas på flera platser på ön under ledning av kapten Lars Falk och med fänrik Barry Press som instruktör. Kurserna blir förlagda till sådana tider att de bör passa även sådana kategorier som t. ex. ovan nämnda hemmafruar. Anmälningar göras till ordf. i Gotlands lottaförbund fri Hildur Löf, Visby, eller fänrik Press, MB-staben, Visby.

 

Ingen tid får spillas

Vid de besök som Gotl. medarbetare gjorde i en av flyglottornas övningslokaler – en s. k. gruppcentral – kunde man  snart nog konstatera att någon sinekur är inte jobbet ifråga. Telefonerna ringde i ett kör från ”ögonen” ute i terrängen och vid det stora kartbordet ändrade flinka lottahänder snabbt de små pilarna som visar var fiendens plan befinner sig och vart de är på väg. Med god överblick över kartbordet sitter de lottor som sedan snabbt vidare befordrar läget till luftförsvarscentralen – här spills alltså ingen onödig tid med frågor etc. Rapportören till luftförsvarscentralen har bara att tro vad hennes ögon ser. Längre bort vid en väggtavla befinner sig den lotta som tar hand om radarstationernas rapporter och ritar in dessa. Dessa rapporter gör att man har läget i stort klart för sig i god tid. Det är många detaljer lottan har att tänka på men allt fungerar som det skall; snabbt, säkert och klart.

  Där sitter hon som nyss klarade X-fabriken tack vare sin rapphet, där sitter hon som klart och koncist meddelar att en ny anfallsvåg är på väg, där alla, ett lag unga flickor som så många liv, så mycken värdefull egendom är beroende av…

 
 
 

Den olyckliga ambulansfärden i bilder

Gotlands Allehanda 3/11 1951

T. v. spåren efter ambulansen. Löjtnant Söderberg kördes på där de lämnar cykelbanan, Nilsson där ambulansen ligger, t. h. fordonet och den demolerade cykeln.

 
 
 

Pansartrupperna

Gotlänningen 6/11 1951

Kapten G. B. Follin som tjänstgör vid pansarkompaniet i Visby, skall 16-17 november tjänstgöra vid Göta pansarlivgarde i Enköping.

 
 
 

Stensättningen för stridsvagnarna

Gotlänningen 6/11 1951

Drätselkammaren har beslutat att verkställa stensättning av en sträcka å 300 m. å Västerhejdevägen söder om Visborgs slätt för att bereda militärerna ett område, där de kan passera vägen med sina stridsvagnar. På permanentad väg åstadkommer dessa vagnar skador i vägbanan.

 
 
 

Sprängboj har flutit i land vid Bursstranden

Gotlänningen 10/11 1951

Ett föremål, som av allt att döma är en sprängboj, har upphittats på stranden vid Allmungsviken i Burs. Fyndet gjordes av en 17-årig yngling, som blev så intresserad att han vidrörde det med händerna och rullade det runt. Turligt nog hände ingenting!

Ynglingen var nere för att ta upp ryssjor, och då han gick längs med stranden fick han syn på ett svart och runt föremål, omlindat med ståltråd och försett med ett litet horn. Bojen, som mäter c:a 60 c:m i diameter, har troligen slitits loss från sin förtöjning och av sjön kastats halvvägs upp på land.

Fyndet har anmälts till marindistriktet, som kommer att undersöka det. En liknande boj flöt under krigsåren i land vid Hummelbosholm i Burs, där den sönderrostad alltjämt ligger kvar.

 
 
 

Artillerikåren

Gotlänningen 12/11 1951

Två I 18-värnpliktiga togs i går (11/11 1951) om hand av polisen. De innehade två flaskor s. k. industrisprit och hade konsumerat en del. Spriten hade de kommit över på en dansk båt. En sjöman där erkände också vid förhör att han sålt flaskorna för 20 kr.

 
 
 

En värnpliktig vid A 7

Gotlänningen 12/11 1951. Gotlands Allehanda 12/11 1951

En värnpliktig vid A 7 påträffades på söndagsmorgonen (11/11 1951) död i arresten vid kåren dit han på lördagskvällen förts av tjänstgörande ordningspatrullen på grund av att han onyktert. Dödsorsaken kan fastställas först efter obduktion.

 
 
 

En ”sprängboj” påstods ha flutit i land

Gotlands Allehanda 12/11 1951

En ”sprängboj” påstods ha flutit i land i ”Allmungsviken” i Burs, där den påträffats av en 17-års pojke som rullat med den. Militära myndigheterna fingo anmälan om saken och undersökte historien. Ett stycke norr om Ronehamn hittade man det förmodligen avsedda föremålet, som befanns vara ett slags flöte av järnplåt och fullkomligt ofarligt. Därför är inte sagt att man får handskas hur som helst med ilandflutna föremål.

 
 
 

En minexplosion inträffade i går

Gotlänningen 12/11 1951

En minexplosion inträffade i går (11/11 1951) e. m. i Boge. Minan hade flutit i land vid Gyle fiskeläge, och då den sprang i luften blev det en väldig skräll, en stark ljuspelare steg till väders och stenskärvor regnade ned ända uppe mot Klinte gård i Boge, dit är det flera kilometer.
− Det vid Bursstranden upphittade föremålet har vid undersökning visat sig vara ett slags flöte av järnplåt och alltså inte en sprängboj.

 
 
 

Sprängboj sprängd vid Grötlingboholm av KA 3-personal

Gotlänningen 13/11 1951

Enligt en kommuniké i dag från militärbefälsstaben sprängdes i fredags (9/11 1951) en ilandfluten sprängboj vid Grötlingboholm och dagen därpå anträffades ett såsom sprängboj angivet föremål norr om Ronehamn, vilket dock visade sig vara av ofarlig art.

Vid 17-tiden i söndags (11/11 1951) sprängdes en ilandfluten mina söder om Slite av personal från KA 3. Minan kunde icke desarmeras, då den synbarligen legat mycket länge i vattnet och var mycket rostangripen.

Det faktum att av de påträffade föremålen var ofarligt får icke ge anledning till ovarsamhet vid handhavandet av föremål av denna art. Militärmyndigheterna understryker riskerna med dylik materiel och uppmanar till försiktighet. Påträffas föremål, som kan misstänkas vara sprängboj eller dylikt, bör detta snarast rapporteras till marindistriktet, Visby.

 
 
 

Våld ej trolig orsak till dödsfallet i A 7-arresten

Gotlänningen 14/11 1951. Gotlands Allehanda 15/11 1951

Den värnpliktige vid A 7, Karl Folke Andersson från Flen, som i söndags morse anträffades död i arresten vid kåren obducerades i dag av professor Philip Schneider vid Statens rättsläkarstation. Dödsorsaken var att mellersta hjärnhinnepulsådern på huvudets vänstra sida brustit vilket utlöst en kraftig blödning och tryck på samt undanträngande av hjärnan, vilket kan ha skett av att han fallit ned från britsen och därvid slagit huvudet i något platt föremål varigenom en skallspricka uppstått och en kraftig blödning uppstått. Den döde hade ovanför vänstra örat en 4 cm stor skallspricka. Någon yttre skada vid sprickan fanns inte.

Enligt professor Schneider torde skallsprickan icke bero på misshandel. Andersson hade nämligen kommit i krakel med en annan värnpliktig på Södertorg vid 22.30-tiden på lördagen och även då fallit omkull men enligt vad vittnen vid polisförhör uppgivit hade han inte slagit i med huvudet vid fallet. Då polisen och den militära ordningspatrullen kom till platsen var en civil kamrat i färd med att få honom från platsen Inför ordningspatrullen som tog hand om honom uppträdde han lugnt och sansat och några tecken på att han fått ett slag som senare lett till döden fanns inte. Han hade gjort tre krogbesök tidigare och var spritpåverkad då patrullen för att hindra mer bråk förde honom till arresten. Där bäddade Andersson själv britsen och gick och lade sig. När man tittade till honom efter en stund låg han och sov.

 

Ingen yttre skada

Professor Schneider konstaterade att den döde hade en ovanligt tunn skalle just på vänstra sidan av huvudet och anser det troligt att Andersson fallit ur britsen och fått en smäll av golvet. Detta skulle i så fall förklara den omständigheten att något yttre spår av skadan inte fanns. Då vaktmanskapet på söndagsmorgonen tittade in i arresten låg Andersson nämligen på golvet med filtarna över sig. Han rörde inte på sig men man trodde att han på grund av spritförtäringen sov hårt. Senare försökte man få liv i honom, vilket inte lyckades varför man skickade efter läkare som endast kunde konstatera dödsfallet. Polisen alarmerades i samma veva. Utredningen som är ganska omfattande har ännu inte slutförts.

 
 
 

Underhållstrupp drar åt skogen

Bagare bakar bullar i tält, fältsjukhus kostar 150,000

Gotlands Allehanda 15/11 1951. Gotlänningen 15/11 1951

Intendenturtjänsten i krig omfattar tillförsel av mat, kläder och drivmedel.

När medarbetarna på Gotlänningen och Gotlands Allehanda med MB-stabens överstelöjtnant T. Lind som trygg ciceron på onsdagen (14/11 1951) dök in i en militär bivack i Träkumlaskogen vankades det pinfärska wienerbröd med en smak som skulle ha förmått den förstklassigaste civile bagare att dra djupt efter andan. Godbitarna var bakade i några tält mitt ute i skogen! I Stenkumla tog några uniformerade herrar på blodigt allvar och slaktade en ko. Mitt ute i skogen! I Gothem stod en hel brigadsjukvårdsplats redo med en instrumentering som skulle fått lasarettets kirurger att hoppa högt av förtjusning. Även denna mitt ute i skogen!

 

Som ciceron för pressen fungerade överstelöjtnant T. Lind. Man samlades vid en brigaddrivmedelsplats, och sedan stabsintendenten major Åke Nordin i korta drag redogjort för intendenturtjänstens omfattning demonstrerade kapten Jacobsson, Intendenturkåren, anordningarna på förläggningsplatsen. Drivmedelsförråd av denna typ ha en kapacitet av 2.800 liter och förlägges på lagom avstånd från brigaden i en skog för at vara skyddad från insyn från luften. Nästa studieobjekt var en brigadlivsmedelsplats. För utlämningen av livsmedel svarar tio man och gången av det hela är ungefär följande. När trosschefen anländer till vändplatsen med sin bil går han till expeditionstältet och lämnar beställning på ett visst antal portioner. Sedan man räknat ut hur mycket han skall ha av de olika matvarorna sker utlämningen från magasinstälten, varpå trosschefen kvitterar partiet och återvänder till sitt förband.

Glada bagare i vita mössor och förklädsprydda slaktare – raden av läkare, sjukvårdare och åtskilliga andra som sorterar inom underhållstjänsten inte att förglömma - hör inte till sådant en krigsmakt i första hand brukar visa upp vid trupparader. Ändock fyller dessa kategorier en uppgift, förutan vilken den gemene krigaren skulle stå sig ganska slätt. Det blev man – i den mån man inte redan var det – fullkomligt övertygad vid ”skogsturen” som emellertid å andra sidan blivit möjlig först nu. Övningarna – ”examensövningar” under repetitionsmånaden – som i den här skildrade formen i allmänhet pågått sedan i måndags (12/11 1951) och slutar i eftermiddag ingår för Gotlands vidkommande för första gången som ett led i de i sin helhet tämligen färska ”krigsförbandsvisa” repetitions- och omskolningsövningarna. Tidigare har de inte kunnat bedrivas i så stor omfattning av den enkla orsaken att man inte fått ihop mer än en försvinnande del av specialutbildad personal till varje repetitionsövning.

 

Tusentals limpor per dygn

Andra och enklare bullar än som vankades under onsdagen är det egentligen meningen att ett fältbageri av det slag som fanns i Träkumla i första hand skall ägna sig åt. Limpor! Så mycket mer imponerande var det emellertid med det tillfälliga wienerbrödsarrangemanget.

I huvudsakligen fyra tält huserar den 40 man starka bagarplutonen - här under befäl av fanj. Slagbrant. Och det är inte precis småportioner som produceras under bak-, jäsnings-, gräddnings och avsvalningstältdukarna. Kapaciteten uppgavs till 8.000 per dygn. Men så har bagarna också en tip-top utrustning till sitt förfogande, från degblandare o. degknådningsmaskin till raden av ugnar och uppslagningsmaskin, som klarar 675 limpor i timmen. Bland de glada bagarna hittade vi en gammal bekant, Bengt Danielsson, i det civila tryckare på Gotlänningen, och han tycktes trivas lika bra med att baka limpor som med att trycka tidningar.

Hela proceduren sker på löpande band. Ljuset klaras med ett eget bensindrivet elverk och uppvärmningen – i jäsningstältet som i den bästa bastu – med vanliga eldon. Och hygienen är det inget fel på.

Hygienen var det heller inget fel på hos den 20 man på två grupper stora slakteriplutonen som under sergeant Wärns befäl hyst in sig i en till synes övergiven ladugård. Även slaktarna kan eljest klara jobbet under tältdukar.

Med hjälp av slaktmask och andra handgripliga slaktarattribut förvandlades i mångas åsyn – ett uppbåd befäl och meniga från I 18 och A 7 med militärbefälhavaren, generalmajor Backlund, och I 18-översten Haqvinius i spetsen bevittnade en del av övningarna – en präktig ko till styckat kött. Snabbt och effektivt. Det hela gick med verklig precision, vilket ju inte var att undra på, då arbetet utfördes av vana yrkesmän. Dagsproduktionen ligger mellan 20,000 och 30,000 portioner sas det! Principen är att slakten utföres där djuren finns och sedan köres köttet till milomagasin eller livsmedelsplats.

  

En fältbagare i aktion vid sin ugn.

 

Jobb i skymundan

Om underhållsförbanden inte får tillfälle att lysa vid parader får de inte heller göra det under krig. En bagar- eller slaktarpluton får hålla sig i de bakre linjerna. Den får inte ens leverera det dagliga brödet eller den blivande kalopsen till sina stridande bröder! Den saken sköter något som i ett större sammanhang kallas brigadlivsmedelsplats.På livsmedelsplatsen förvaras brödet i ett tält och viktualierna i ett annat.

Den lever också om nöden kräver det i tält och dit förs alla livsmedel utom mjölk och potatis, som resp. förband får skaffa sig själva. Trots att personalen under den på gående övningen utsatts för hårda påfrestningar i mörker och hällande regn hade allting tack vare att man haft att göra med riktiga livsmedel, vilket stimulerat intresset, gått perfekt.

Den brigadlivsmedelsplats som två ledande herrar hos underhållsförbanden, major Nordin och kapten Johansson, demonstrerade – också mitt ute i skogen – var liksom en brigdrivmedelsplats (för motorbränslen, oljor, fetter, sprit m. m.) rationellt ordnade med en fåtalig betjäning. Hämtningen sker företrädesvis under nattetid.

Rationell drift under betryggande säkerhet – flygskydd . är f. ö. mottot för alla dessa anläggningar, som under dagens fredliga förhållanden har låtit sina leveranser gå till I 18:s, A 7:s och KA 3:s depåförråd.

 

Imponerande sjukvårdsplats

Vid den imponerande sjukvårdsanläggningen i Gothem visade fältläkaren V. Roosmark samt läkarna Andér, Björkman och Viktorsson och löjtnant Hagström omkring och lät sina mannar demonstrera anläggningens effektivitet. Bl. a. visades behandlingen av tre svårartade fall: en skottskada i magen, ett benbrott och en svår chockskada, samtliga nästan kusligt skickligt gjorda med konstlade medel på tre mannar av Fårösundsrödakorsaren Bengtsson.

Efter att på cykelbårar ha hämtats från en förutsatt stridsplats fick mannarna en första hjälp vid en s. k. hållplats, där man i två tält kan bjuda på det nödvändigaste i fråga om första hjälpen: förband, injektioner och i brådskande fall operativa ingrepp m. m.

Med noggranna anteckningar om skada och behandling m. m. fick de sedan efter en ambulansfärd fortsatt behandling vid brigadförbandsplatsen, som är utrustad för att ta hand om praktiskt taget alla slags skador som har med strider att göra.

Hundratals skadade kan behandlas per dag och ända upp emot 60 vårdas kortare eller längre tid. Eljest har även brigadförbandsplatsen karaktären av genomgångssjukhus och mycket svåra fall remitteras genast till närmaste krigssjukhus.

 

Nöjd general

Utrustningen är hypermodern från operationsknivar, syrgasinstrument o. desinfektionsapparater till sängar och tält för olika behandlingar.

Det var också en synnerligen nöjd d:r Roosmark som berättade att utrustningen i runt tal är värd 150,000. Nöjd förklarade sig f. ö. också general Backlund vara både med utrustning o. personal under dessa övningar. Trots vedermödor i ett kyligt och vått ”manöverväder” har de hållit humöret på den glada sidan.

En bidragande orsak därtill är måhända att flertalet av dessa värnpliktiga sysslar med ungefär samma sorts jobb i det civila. Rätt man har hamnat på rätt plats denna gång! Svedje. / -we.

 
 
 

Minsvepare på grund vid När under bärgning

Gotlänningen 15/11 1951. Gotlands Allehanda 15/11 1951

Under arbete med att bärga en mina, som i måndags observerades utanför Närs fyr och gav anledning till minvarning i radio, gick minsveparen M 1, tillhörig Stockholmsavdelningen men stationerad i Fårösund, vid 16-tiden i går (14/11 1951) på grund nordväst om Närs fyr, ett stycke från fiskehamnen. Minsveparen höll på att bogsera in minan för att förankra den i Närsviken för närmare undersökning.

Det blåste emellertid hårt och sjön gick hög och trots att man kastade ut ankare drev minsveparen på grund, varifrån den inte kunde ta sig loss för egen maskin.

I dag är det lugnt väder och en annan minsvepare väntas till platsen för bärgning. Besättningen är kvar ombord.
− I går upptäcktes en mina vid Vikers i Boge. Den befanns vara en tysk hornmina och den sprängdes på middagen genom militärens försorg. Minans effektivitet var betydligt mindre än den häromdagen sprängda minan.

På förmiddagen lyckades den minsvepare, som kom som hjälp få loss ”M 1” från grundet. Samtidigt fortsattes arbetet med bärgandet av minan som man nu försöker ta i land.

 
 
 

Minan i Närsviken sprängdes under gårdagen

Gotlänningen 16/11 1951

Minsveparen I befanns efter flottagningen ha undsluppit skador vid grundstötningen.

 
 
 

Infanteriet

Gotlänningen 16/11 1951

F. d. furirerna 206 Andersson och 30 Wuopio har förordnats till värnpliktiga furirer t. o. m. utgången av 1955.
− Till löjtnant vid regementet fr. o. m. 1 nov. har utnämnts löjtnanten i regementet S . J. B. Isaksson.  (sic ??? Vilket sanslöst hopp i karriären!)

 
 
 

Orientering för luftbevakare

Gotlänningen 16/11 1951

Orientering för luftbevakare gavs på torsdagskvällen på Hansegården för lottor och medlemmar av Gotlands luftbevakningsförening av löjtnant Barry Press. Mötet som lockat ett 40-tal åhörare, var ett led i en propaganda för luftbevakning, som började förra veckan. Fänrik (sic) Press visade två filmer och talade om flygets och luftbevakningens utveckling.

 
 
 

Två sprängbojar som siktats drivande utanför Ronehamn

Gotlänningen 19/11 1951

Två sprängbojar som siktats drivande utanför Ronehamn på lördagen, (17/11 1951) oskadliggjordes på söndagen (18/11 1951) av personal från KA 3. Varning för bojarna utfärdades i radio i lördags, och då trodde man att den ena sprängbojen var en mina.

 
 
 

Lättmetallmina i land i Östergarn

Gotlänningen 27/11 1951

En lättmetallmina av för svenskar hittills okänd konstruktion rapporterades i söndags (25/11 1951) av fyrpersonalen vid Östergarns fyr. Under ledning av löjtnant Bengt Wrangel, KA 3, och med hjälp av fiskarbröderna Östergren från Herrvik, togs minan om hand och skruvades sönder. Den visade sig vara oladdad och var troligen en övningsmina. Minans förankringswire hade fastnat i botten en bra bit ut från Östergarnsholm.

 
 
 

Gotl. Lv-befälsförening fick 20 medlemmar vid starten

Gotlänningen 5/12 1951

Ett 20-tal Lv 3:are hade igår kväll (4/12 1951) hörsammat kallelsen i NTO:s hörsal i och för bildandet av en Gotlands frivilliga luftvärnsbefälsförening. Vid mötet som leddes av kapten L. Falk valdes följande föreningsstyrelse: Ordf. hr Olle Eriksson, Slite sekr. hr Jacques Wöldern, Slite, skattmästare hr Inge Karlsson, Visby, samt utan särskild funktion hrr Randahl, Slite, Jonasson, Klintehamn, samt L.-E. Dahlman, Visby. Till revisorer utsågs hrr Lönner och Nilsson, Visby.

Åt styrelsen uppdrogs att utarbeta program för föreningens verksamhet. Denna kommer främst att omfatta ordnande av kurser för medlemmar för att de därmed bl. a. skall få större möjligheter att vidmakthålla kontakten och intresset för utbildningen m. m. inom deras vapenslag.

Förutom mötesförhandlingarna visades några luftvärnsfilmer.

 
 
 

Jagare tog ombord sjöofficerare utanför Rone

Gotlänningen 12/12 1951

6 sjöofficerare som under en vecka genomgått en eldledningskurs vid A 7 hämtades i morse (12/12 1951) av jagaren Uppland. Det var meningen att de skulle hämtas i Visby, men det ansågs inte rådligt att angöra Visby i den svåra sjön, utan jagaren gick i stället till Rone, där det är lä.

De sex officerarna fördes med lotsbåten ut till jagaren vid 6-tiden i morse, varefter denne stack till sjöss för övningar i de gotländska farvattnen. Man kan ta för givet att det blir ganska gropiga färder. Den nordliga sjön står ännu kvar och genom den hårda sydvästliga vinden blir det en mycket krabb sjö.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig