Föregående sida

Tidningsklipp 1953

 

Furir skadad av träpluggssplitter

Gotlänningen 16/1 1953

Furir Hans Klang, P1G – känd handbollsspelare f. ö. – råkade under övningar på torsdagen (15/1 1953) komma i vägen för splitter från en träplugg som slet upp rätt svåra köttsår i låret och ryggslutet. Klang fördes omedelbart till lasarettet, där han fick sina skador omsedda.

 
 
 

Stock ramlade i huvudet på soldat vid sprängning

Gotlänningen 30/1 1953

Vid övning i försvarsstrid i värn inträffade en olyckshändelse i måndags på I 18. Övningsledningen markerade artillerield med sprängladdningar. En av dessa laddningar hade placerats intill betäckningen. När laddningen kreverade gick en gammal stock sönder, som ramlade ner i värnet och slog en soldat i huvudet. Ynglingen som hade hjälm på blev aningen omtöcknad, men man trodde det inte var någon större fara med honom. På lasarettet meddelade man också till en början att det inte var någon större skada skedd, men efter röntgen konstaterades en skallbasfraktur. Nu är det dock ingen större fara med honom. Ingen annan i värnet skadade sig.

 
 
 

KA 3-värnpliktig fick böta för kattplågeri

Gotlänningen 6/3 1953

Förutom det stöldmål som refererades i gårdagens tidning, där en Slite-yngling hade att svara för åtta olika åtalspunkter – han var att anse som ”femfemma” – hade rätten att behandla ytterligare ett mål, där en person var åtalad för diverse tillgrepp. Svar. hade hyrt en lägenhet i en socken på norra Gotland och fastighetsägaren misstänkte att han då han flyttat passat på att ta föremål värda sammanlagt 200 kr med sig. Svar. ville ej gå med på detta men medgav dock att han tagit ett par smärre inventarier, värda ca 12 kr. Domen kom att lyda på 60 dbr à 2 kr.

För djurplågeri stod en värnpliktig vid KA 3 åtalad. Svar. som stått på post i en vaktkur en kulen vinterkväll hade fått sällskap av en liten kattunge som han lockat in i kuren och bundit fast ett snöre och en papperspåse med stenar i svansen på. Ungen blev rädd och gömde sig under en husgrund och kom inte fram förrän efter några dagar då man sökte få den att röra på sig med hjälp av en hund och en lockande portion mat. Katten befinner sig nu efter omständigheterna väl, meddelade åkl. rätten, som dömde kattplågaren till 8 dbr à 2:50.

 
 
 

Den stora fälttjänstövningen på Gotland har börjat

En östgötabataljon landsteg kl. 4 i morse

Gotlands Allehanda 22/4 1953

Kl. 4 på onsdagsmorgonen (22/4 1953) landsteg i Visby en bataljon från Livgrenadjärregementet (I 4) i Linköping för att blanda sig i de stora fälttjänstövningar, som nu rullar upp här på ön. F. n. lär så mycket krigsfolk vara sammandraget på Gotland, som icke varit fallet sedan krigsåren. Överskeppningen utgick från Västervik sent i går kväll och under natten styrdes färden mot Gotland.

Så snart fastlandsförbandet landstigit här i morse, spriddes det utåt landsbygden för at sättas in på de strategiska punkter, som aktualiserats i den uppsatta förutsättningen. Denna lär gå ut på, att ockuperade trupper på Gotland just nu hålla på att kastas i sjönav öns egna trupper. Och kommer därtill nu östgötarna med i leken, nyvassa och stridsglada efter en idealisk överfärd i den vackra månskensnatten, så kan man räkna med, att fienden snart lär vara expedierad.

Enligt en kvällstidning i huvudstaden lär östgötarnas förbandschef, kapten Gunnar Grevelius, lovat en tia åt den av sina mannar, som tar I 18-majoren Gårdman till fånga under övningarna. Så det torde bli hett.

Redan på förmiddagen i dag har pressen inviterats att idka krigskorrespondenter från fronterna på den gotländska landsbygden och vi få därför säkert anledning att återkomma.

 
 
 

Egna trupper ha nu marscherat upp för att slå fienden

Östgötarna blevo försenade, men stodo i natt färdiga ute vid Torsburgen

Gotlands Allehanda 23/4 1953

Onsdagen var en kritisk dag (22/4 1953) för det gotländska försvaret, ty visserligen hade våra egna trupper tämligen fullständigt kvaddat en fientlig ockupationsstyrka, som invaderat norra Gotland den 13 dennes, men då kom is stället en rapport om, att i går morse commandostyrkor gått i land i Ljugarn och avsevärda truppstyrkor gjort landstigning på Östergarn. Då voro goda råd dyra – i synnerhet för den gotländske brigadchefen, som skulle med tillgängliga trupper parera de faror, som den nämnda förutsättningen för de pågående fälttjänstövningarna öppnade. Till råga på allt väntade hans förstärkningar av östgötar och smålänningar, men dessa lät vänta på sig, innan de kunde kastas in i striden.

De föregående striderna, som utkämpades med i huvudsak fingerade styrkor på båda hållen, ägde rum kring S:t Olofsholm, Smöjen och Vägumeviken, där den illa åtgångna fienden sökte ta sig ut till sina skepp och så snabbt som möjligt lämna Gotland. Den segerrike brigadchefen överste Haquinius, hade sitt brigadkvarter i en idyllisk skogsbacke vid Banna i Lärbro. hans artilleri stod i Kumla och stridsvagnsförbandet vid Pavalds. Därtill hade han sin reserv, en verklig bataljon under major Gårdman, så långt söderut som i trakten av Roma.

 

Fienden hade landstigit på Östergarn.

Men mitt i tillfredsställelsen över de vunna framgångarna kastade så general Backlund i rapporten, att fientlig landstigning ägt rum i Östergarn. Det är klart, att det omedelbart kom att surra som i en bikupa i den trivsamma skogsbaracken vid Banna, där solen lyste så grant och milt – efter nattens frost – och fåglarna kvittrade. Och ute över åkerfälten gick traktorerna och såmaskinerna, så att den torra jorden låg i dammoln över markerna. T. o. m. någon häst kunde man få se, när man for vägarna fram.

Det blev genast stabsöverläggningar inför den stora gotlandskartan medan stridsdomarna stod på avstånd och avlyssnade, vilka dispositioner brigadchefen tänkte göra. Och runt omkring i skogen bröt man förläggningarna och gjorde sig redo för förflyttningar. Och samtidigt gick det order till de olika förbanden att vara redo till marsch söderut mot den nya krigsskådeplatsen.

 

Order om marsch mot söder.

Bataljonen Gårdman skulle gå fram mot och försäkra sig om terrängen vid Gurpe norr om Kräklingbo samt syfta vidare mot Kräklingbo, Ala och Anga, där man kunde förutse att fienden ville skicka fram sina känslospröt, samt förbereda attacken mot Östergarnslandet. Och det berättades också, att major Gårdman, som på egen hand fått del av krigsläget, redan börjat sätta sig i rörelse.

Av de övriga förbanden kring Lärbro fick stridsvagnsförbandet order att i första omgången gå fram till Ganthem och artilleriet till trakten av Hörsne, varifrån operationerna sedan skulle fortsättas. Luftvärnet i Tingstäde skulle trygga marschvägen i denna flaskhals och därefter fortsätta i de andra truppernas kölvatten söderut. Brigadchefen och hans stab bestämde sig för att till en början gå till Sjonhemsbacke.

Och så rullade kolonnerna söderut till Tingstäde, varefter vägarna skilde sig åt över Hejnum−Vallstena och Lokrume−Fole. Det där med luftvärnets bevakning var ganska välbetänkt, ty det surrade fientligt flyg i luften och hade en utmärkt orientering av dammolnen över marschvägarna. Det fientliga flyget – som bestod av herrskapet Thürings två plan – gjorde den ena attacken efter den andra över Tingstäde, innan de flög hem till Visby för att äta lunch.

 

Östgötarna blevo 4 timmar försenade.

Men så var det östgötarna, som tydligen mer än väl behövdes för att kasta in i vågskålen, när slaget skulle stå. De hade emellertid råkat bli betänkligt försenade. Kl. 4 på morgonen skulle de enligt föreliggande tidtabell landstiga i Visby, men – det hade kommit streck i räkningen, som det ofta gör i krig. Först kl. 8 på morgonen gick ”Gotland” in i hamnen med sina 800 mannar ombord och strax därefter kom ”Gute” som bagagebärare. Vilken försening onekligen innebar en missräkning. Där hade hamnens gubbar stått på lur sedan kl. 3 och lottorna varit nere vid hamnen sedan kl. halv 4 med käk till första frukost för de långväga resenärerna och kaffet varmt vid marketenteriborden. Men de hade hunnit gå hem igen för att ta sig en extra morgonlur eller läsa tidningen i lugn och ro för att inställa sig åter kl halv 8.

  

Inlastningen i Västervik en missräkning.

Det blev tydligen en obehaglig men kanske inte alldeles onyttig erfarenhet, när det gäller att ordna trupptransporter mellan fastlandet och Gotland. Där kom den stridsutrustade bataljonen från Linköping med väl packade stridsfordon ned till kajen i Västervik för att börja lasta in. Man tänkte sig möjligheten att ta ombord hela de fullpackade fordonen i ett lyft, men det gick inte. Det befanns att man måste först plocka av alla grejor från fordonen för att därefter först föra själva fordonen ombord och sedan allt det andra pick och pack som hör till utrustningen. Det blev på det sättet många kollyn att plocka med, och det är inte att undra på att det tog tid. Därför kunde transporten som skulle gått från Västervik kl. 23 på natten icke komma iväg förrän kl. 3 på morgonen. Och ankomsten hit blev följaktligen kl. 8,30 i stället för kl, 4. Men när man sedan stävade ut genom fjärdarna vid Västervik, så blev det en vacker resa för de många fosterlandsförsvararna ombord. Månen hade bleknat bort och försvunnit från firmamentet, men i stället öppnade sig soluppgångens ståtliga panorama föröver. Och att se solen gå upp ur havet är sannerligen en upplevelse värd att göra. Och havet låg lugnt och stilla, även om det naturligtvis märktes att det var några frostgrader i vårnatten. Det var en önskeresa, försäkrade oss en löjtnant i östgötabataljonen.

Någon huvudstadstidning har fått för sig att denna transport skedde under krigsmässiga former med flygskydd och flottkonvoj. Men detta är fullständigt misstag. Det hela var en vanlig fredstransport precis som vilken inryckning som helst med undantag av, att förbandet medförde full utrustning på resan.

  

Det dröjde länge innan östgötarna samlat sina tillhörigheter.

Men nu var det fråga inte bara om östgötar och kalmariter i I 4:s andra bataljon utan det var fråga också om en fiende, som höll på att landstiga borta i Östergarn. Och som snabbt skulle slås tillbaka. Hade östgötabataljonen kunnat gå i land kl. 4, då hade den varit beredd att sätta sig i marsch senast kl. 12 på middagen. Men nu drog tiden ut ytterligare. När krigskorrespondenten – under eskort av överstelöjtnanterna Lindh och Söderberg – varit ute och beskådat läget i Lärbro och Tingstäde och vid 1-tiden kom tillbaka till Visby hamn, så arbetade östgötarna fortfarande att plocka fram sina pinaler ur Gutes lastrum. Och när färden fortsattes ut på andra sidan Visborgsslätt, så befanns det, att huvuddelen av bataljonen parkerat i skogen borta mellan Langenshage och Hundlund, där graun-tuvorna stod mjuka och inbjudande. Ty det var ingen mening med att kasta sig in i stridsvimlet utan tillgång till traktorer och fordon och tunga vapen. Man inskränkte sig till att cykla in till I 18:s matsal för att få sig en ordentlig skaffning, innan krigets alla okända äventyr började.

 

De egna bataljonernas uppmarsch.

Bataljon Gårdman hade vid 13-tiden i går på middagen nått fram till terrängen i Kräklingbo, där den fick känning med spaningspatruller från fiendesidan, som kommit så långt fram, att den stod i höjd med Trosings. Denna övningarnas B-styrka stod under befäl av kapten Stig Runeborg. Längre dröjde det givetvis innan östgötabataljonen nådde själva krigszonen. Den hade fått order att gå fram över två vägar, nämligen dels över Vall, Björke och Sjonhem mot Ala och dels över Mästerby, Väte, Guldrupe och Buttle mot samma mål. Vid 16-tiden i går passerade de första avdelningarna av den förra kolonnen Sjonhems-backe och brigadkvarteret och sedan följde fortsatt uppmarsch under eftermiddagen och kvällen.

 

Brigadkvarteret flyttar framåt.

I mörkningen i går rullade pressbilen också utåt de omstridda trakterna. Den kom först lagom ut till Sjonhem för att konstatera, att de sista resterna av brigadkvarteret hade brutit upp och förts närmare fiendens linjer. Eftertruppens mannar voro särdeles försiktiga att uttala sig om, vart kvarteret förflyttats, ty tydligen hade de lärt sin läxa om Knislund och Knaslund ordentligt.

Men till slut fick vi upplysningar i saken och vi måste ända ned mellan Gurpe och Kräklingbo. och mitt i villande skogen innan vi träffade på kvarteret, som just höll på att resa bivack vid 21-tiden. Där rådde ett rastlöst liv bakom den tysta ytan, ty det gällde att om möjligt få några timmars nattsömn, innan en ny orolig dag grydde. Här gav brigadchefens kvartermästare en orientering om den egna sidans gruppering vid det laget, och en del röda prickar på kartan visade också inkomna rapporter om fiendens ställning.

  

Bataljonerna beredda att gå till anfall.

Det visade sig att bataljonen Gårdman intagit ställningar i terrängen mellan Rågåkre och Histilles bakom den här framflytande ån, medan östgötabataljonen skulle intaga gruppering vid Hejdeby, så snart den bara han med detta. Hur det gick med nattvilan förefaller problematiskt. Artilleriet hade gått i ställningar söder om Nygårdsmyr. Och så meddelas det, att brigadchefen givit order, att allmänt anfall skulle insättas kl. 6 på torsdagsmorgonen.

Vad var sedan annat att göra, än att låta pressbilen göra en avstickare rakt in i fiendens linjer. Mycket syntes inte av dem, men fiendestyrkans chef hade tagit kvarter i själva Fridhem, vilket ju kunde anses vara ett gott omen. Men det befanns att fienden i själva verket icke varit sp fridsam av sig, ty den hade utvecklat en livlig aktivitet genom spaningar med jägaravdelningar, som lyckats förträffligt. Den ene under sergeant Ekstrand opererade mot bataljonen Gårdman och hade bl. a. tagit en av bataljonsstabens adjutanter till fånga liksom en kompanichef, en del ordonnanser m. m. Alla hade emellertid glädjande nog frigivits genom stridsdomarnas försorg. En liten tremannapatrull hade uppehållit ett kompani i flera timmar med sin eld. En annan jägarstyrka under sergeant Almqvist hade opererat mot östgötabataljonen i trakten av Tings. Fiendechefen myste av belåtenhet över sina mannars insatser, på samma gång han nog tyckte, att försvararna icke kunnat visa någon större framåtanda mot hans linjer under den hela långa dagen, sedan kriget proklamerats.

  

Fienden befinner sig i en hopplös situation.

För torsdagen tycktes han emellertid icke hysa någon större optimism, enär motståndarna visserligen varit ovanligt stillsamma, men dock med överlägsna krafter stod honom nära in på livet. Någon förstärkning kunde han icke erhålla förrän på torsdagseftermiddagen och han hade därför oroande aningar, att han dessförinnan skulle bli kastad i sjön.

Och så lämnade vi hans kvarter vid Fridhem kl. 22 i går kväll. Men vi visste ju, att anfallet skulle komma igång kl. 6 på torsdagsmorgonen, vilket innebär, att när våra morgontidiga läsare ögna genom denna spalt, rasar striden som värst på gränsen mellan Kräklingbo och Gammelgarn. Egna trupper från sjösidan och östgötatrupper från Torsburgshållet försöka att klämma sin fiende i en sax, som han nog lär ha svårt att taga sig ur. Det är klart att vi måste hålla med våra egna, men man vill också bra gärna sympatisera med den svagare parten, som gjort det bästa av sin underlägsna ställning.

 

Slutstriden ett anfall mot Visby.

 Det kan nämnas, att det i dag väntas uppstå strider med ett luftlandsatt fiendeförband i trakten av Roma, i morgon följer ett tredje stridsmoment efter företagna omgrupperingar och till sist kan man under natten till lördagen vänta ett stort upplagt anfall mot Visby stad. Men det blir en annan historia.

Arne.

 
 
 

Sambandet mellan bataljonerna brast, men framgångsrika anfall

Gotlänningen 24/4 1953

Ett par bilder från de pågående fälttjänstövningarna – de största sedan beredskapen: t. v. sesen av de små snabbskjutande PVLV-kanonerna i ställning. Skytten heter Sven Karlsson och målspanarna bakom honom Ivan Frölund och Holger Larsson. T. h. poserar arméhunden, schäfern Long, med sin husse för en månad 2386 Johansson. Båda tillhör den gästande I 4-bataljonen.

 

− Från Gotlänningens utsände medarbetare –

Det blev några segslitna timmar i går eftermiddag för de i fälttjänstövningen deltagande infanteriförbanden. De båda bataljonerna som fått order av brigadchefen att så att säga vända på steken anfalla den nya luftlandsatta fienden i Sjonhem- och Gothemstrakten råkade ut för diverse obehagligheter. Men sägas kan att enligt övningsledningen klarade de dock uppgiften.

I 18-bataljonen som hade att ta Ganthem fick illa kvickt kontakt med fiendens framskjutna avdelningar och ramlade på avspärrade vägar och minfält. Detta gjorde att bataljonen fördröjdes, kompanierna måste grupperas vid sidan om vägen för att komma fienden inpå livet. Nåväl, bataljonen kom snabbt till strid och kunde börja rulla upp fiendens linjer.

  

Brutna förbindelser

Värre var det på I 4-sidan som nalkades söderifrån för att slå mot Sjonhem. Bataljonschefen hade vid ett tillfälle kontakt med brigadledningen för att få vidare order om framryckningen men innan han få något koncist bröts förbindelserna – möjligen genom fientliga patrullers försorg. Sådana patruller vimlade det nämligen av i skogarna. Bataljonen blev därmed illa försenad men sedan order äntligen kommit kunde batchefen börja gruppera. Det drog emellertid långt ut på tiden innan bataljonens starkare krafter nådde stridskontakt – och dröjsmål är mycket farligt när man har att göra med en luftlandsatt fiende som inte behöver många minuter efter landningen för att kunna bita sig fast ordentligt i terrängen. Nu var dock den lede fienden inte starkare än att bataljonen orkade med honom och medan krutröken sänkte sina slöjor över ”fronten” pressade bataljonen fienden bakåt – det brakade och knattrade ordentligt i buskarna.

  

Fientliga patruller överallt

Pansarkompaniet fick till sin huvudsakliga uppgift att skydda framstötarna längs vägarna och sedan också skydda flankerna.

Divisionen stod så bra till att den endast behövde svänga om eldrören i motsatt riktning mot vad de stod.

Den kunde alltså mycket snabbt komma till eld och hade också möjlighet att understödja båda bataljonernas framryckningar. Närstridsförsvaret inom divisionen fick några gånger tillfälle att ingripa – fientliga patruller visade ett intensivt intresse för pjäsplatserna och så var även fallet med hans flyg.

 

Trevligt i förläggningen

Vid 17-tiden var det slutkämpat för dagen. I 18-bataljonen gick i bivack för natten söder om Tjelders i Gothem medan I 4:orna gick till Gurfiles i Ala, där tidigare under dagen fältartisterna uppenbarat sig. De ordnade också under kvällens lopp med underhållning i bivacken. ”Kondis” att skratta ett tag hade pojkarna överlag trots dagens fysiska påfrestningar.

 

*

 

Fältartisterna var i livlig verksamhet i går. De var uppdelade i två patruller och gav inte mindre än 11 föreställningar. Det var 1 4-bataljonens krigare som fick besök och trots att grabbarna var trötta efter dagens strapatser var de ändå med på noterna. Föreställningarna gick i tält och på bilflak. Fältbion gav tre föreställningar.

 
 
 

Fallskärmstrupper gav försvaret nya uppgifter

Så snart fienderna på Östergarn blivit expedierade

Gotlands Allehanda 24/4 1953

Torsdagens (23/4 1953) förutsättningar gav de gotländska manövertrupperna nya arbetsuppgifter, så snart de i arla morgonstund kastat den på Östergarnslandet landstigna fienden tillbaka. Det kom rapporter om flyglandsatta trupper i Dalhem. och Halla, och vips vände alla våra försvarskrafter åt ett nytt håll. Med snabbast möjliga framryckningar skyndade kolonnerna mot norr för att expediera även dessa – vilket också efter övningsledningens uppfattning synes ha lyckats.

På torsdagsmorgonen kom krigskorrespondenterna alldeles för sent ur sängen – de kom till krigsskådeplatsen i Kräklingbo kl. 9, men de borde ha varit där kl. 5. Då hade de fått se gotlänningar och östgötar gå till anfall mot den fientliga linjen vid Trosings – nu fick de inte se något annat än trupper, som vände tillbaka efter det utkämpade slaget. Men även det kunde ju ha sitt intresse, ty efter att ha krupit under framryckningen genom skogsdungarna så osynligt som möjligt, kommo de alla fram i ljuset, sedan det blåsts ”eld upphör”. Och då fann man att det var rätt mycket folk, som varit med i dansen.

Man kunde redan på onsdagskvällen förutspå, att fienden icke hade stora chanser att försvara sig, när gryningen kom. Den fick också dra sig tillbaka, när anfallet sattes igång kl. 6 och östgötabataljonen gick fram ur terrängen under Torsburgen, medan gotlandsbataljonen kom från sjösidan, från Rågåkre och Histilles. Landsvägen till Katthammarsvik bildade gräns mellan de båda bataljonernas anfallsområden. Det var väl endast övningens avblåsande, som kunde rädda fienden från att bli kastad i havet.

 

Mot krigiska äventyr

Men sedan detta krigsmoment avslutats, hade trupperna ett par timmar på sig att skaffa nya uppgifter. Först fick de gå tillbaka till de platser, där de lämnat sina cyklar efter sig i terrängen, fingo slå sig ner var de kunde för att ordna utspisningen av frukostmålet (makaroni med fläsk, lingon och mjölk) och vila sig ett tag, innan de nya strapatserna började. Solen lyste för övrigt vackert även på torsdagen, men det blåste litet mera snålt än på onsdagen, åtminstone ute i Kräklingbo. Till högkvarteret hade för dagen kommit nya gäster, nämligen inspektören för infanteriet, överste Aschan assisterad av överstelöjtnant Juhlin och kapten Follin samt chefen för KA 3, överste Haglund.

 Vid halv 12-tidenhade ledningen gett nya förutsättningar och brigadchefen fick på nytt tänka ut en krigsplan. Denna gång rapporterades det att det skett landsättning med fallskärmstrupper uppåt Halla och Dalhem och dessa hade spritt sig i terrängen i Sjonhem och Ganthem. Så nu gällde det att smida strategiska planer igen om hur brigadchefen bäst skulle utnyttja sina tillgängliga stridskrafter. Den slagna fienden på Östegarn hade emellertid återuppstått som en fiende i Sjonhem och Ganthem, och kapten Runeborgs detachement hade dessutom förstärkts med 7. komp. i östgötabataljonen.

Brigadchefen hade tre vägar för frammarschen mot det besatta området, nämligen vägen Katthammarsvik−Ganthem, vägen Anga−Norrlanda och vägen Ala−Sjonhem. Han valde att låta stridsvagnarna under kapten Follin gå fram den mellersta vägen, bataljonen Gårdman över Anga och Norrlanda samt östgötabataljonen under kapten Grevelius över Ala och Sjonhem. Fiendens starkaste fäste var på ömse sidor om vägen till Dalhem på höjden av Svinsundsvägen, men den hade kastat ut stridskrafter åt båda flyglarna, både åt Norrlanda och åt Sjonhem.

  

Östgötarna tappade förbindelsen på Sjonhemhed

Stridsvagnskompaniet hade fått order att pressa fram mot den fientliga fronten och hota densamma från terrängavsnittet vid Hartviks o. Gardese. De båda bataljonerna skulle samtidigt göra flankanfall från var sitt håll. Major Gårdman kom först fram till sitt anfallsmål – han hade kanske kortaste vägen – men han fann också sin marschväg minspärrad mellan Ganthem och Norrlanda, vilket fördröjde hans stridskrafter en halv timme. Under tiden skulle hade östgötarna hinna fram , men det gick skralt, ty de hade stoppat upp på Sjonhemsheden. Bataljonschefen hade nämligen icke lyckats få radio- eller telefonförbindelse med brigadkvarteret och hade därför icke klara order för fortsatta operationer. Samma klagomål om bristande förbindelser hade man emellertid i brigadkvarteret. Till sist kom brigadchefens adjutant, major Keijser, personligen på motorcykel för att få grepp om bataljonens fortsatta frammarsch. Och sedan blev det ögonblickligen order om fortsatt kringgående rörelse mot Sjonhem samt vidare över vägen Åkra−Hellinge mot fiendens näste.

Och längs den senare vägen utspelade sig så småningom stridens slutskede med kompaniernas framryckning genom skogen. Östgötarna i anfallsförbanden mötte till sist sina landsmän i försvarsställningen, och det blev ett skjutande och en krutrök som var verkligt krigsmässig. Men försvararna vädjade till stridsdomarna mot det nonchalanta sätt, på vilket angriparna uppträdde inför den eld från automatvapen, som de lät spela ur sina omsorgsfulla ställningar, enär angriparna bara promenerade på som ingenting hänt. Och stridsdomarna måste döma en del angripare ur leken till försvararnas glädje.

  

Artilleriet svängde bara om kanonerna.

Men när torsdagens nya förutsättningar helt enkelt vände upp och ned på krigsproblemet, så kunde artilleriet trots allt stå kvar på samma ställe. Det hade nämligen sin huvudställning vid Suderbys i Anga, varifrån man på morgonen kunde nå slagfältet vid Trosings och på eftermiddagen slagfältet i Ganthem. Divisionschefen, överstelöjtnant Törnblom, hade en förnämlig förläggningsplats här inne vid den ensamt belägna gården. Han hade också sina modernaste pjäser i aktion, han hade en förnämligt utrustad eldledningscentral och han hade också en liten fältkraftstation, som skaffade energi till centralens anläggningar. Men det befanns, att fienden icke var ovetande om divisionsstabens förläggning, ty plötsligt brakade det loss, när en fientlig patrull smugit sig förbi posten och alldels inpå batteriet. Det påstods också att en post blivit kidnappad av den besvärlige fienden. Förresten hade också det främmande flyget varit närgånget och en av mannarna blev sårad och måste förbindas efter konstens alla regler.

  

Nattlig underhållning i bivackerna

Strax före kl. 17 avblåstes torsdagens andra övningsmoment, och sedan trupperna fått vila ut sig i sina ställningar en stund, fick de förflytta sig till sina förläggningsplatser och gå i bivacker. Gotlandsbataljonen förlades i terrängen söder om Tjelders i Boge, medan östgötabataljonen gick till Gurfiles och Ljungby i Ala. Det blev en välkommen natt att sova ut efter strapatserna, dock att till östgötarna kom fältteaterns nöjespatrull för att erbjuda sin underhållning för dem, som föredrogo sådan i stället för att krypa till kojs. Och därtill lär hemvärnet därute i socknarna också ha varit ute för att bereda de sömniga krigarna en del ”underhållning” i bivackerna. Åtminstone räknade man med detta, när det började mörkna över manöverbygderna i går kväll.

Fredagens övningar blir av mera enskild natur inom de olika truppförbanden och därför kommer pressen att låta dessa roa sig på egen hand. Krigskorrespondenterna behöva också ta igen sig. Men tidigt på lördagsmorgonen väntar man ett anfall eller i varje fall en uppmarsch mot staden och vad som då kommer att ske, kan man inte så noga veta. Östgötakaptenernas löfte om en tia åt den som tar major Gårdman tillfånga verkar ju en smula apokryfiskt, enär båda hittills – kämpat på samma sida. Hur det bär på lördagsmorgonen återstår att se.

Arne.

 
 
 

Fälttjänstövningarna avslutade - Slaget om Visby stod i morse

Gotlänningen 25/4 1953

”Gotlandskriget” är nu slutkämpat. I morse (25/4 1953) stod det avslutande slaget om Visby och sedan krutröken skingrats återvände de deltagande förbanden till sina resp. förläggningar. I 4-bataljonen anträder sin återresa till fastlandet i kväll. Någon förbimarsch blev det inte den här gången, men däremot håller givetvis militärbefälhavaren genomgång i eftermiddag.

Läget var i går e. m. det, att efter strider på norra och östra Gotland hade huvuddelen av fiendens trupper tvingats inskeppa sig, och en del skingrade förband vikit mot Visby för att söka inskeppa sig där. Upprensningsoperationer pågick fortfarande på Östergarnslandet och NO Slite.

Kl. 19 i går kväll låg brigadstaben vid Suderbys, 2½ km SO Barlingbo, 1:a bataljonen NO Gothem och S om Tjelders, 2:a bataljonen vid Gurpe 3 km NV Kräklingbo, ett pansarkompani S om Tjelders, 3:e divisionen A 7 i Gammelgarn och lv-kompaniet i Kräklingbo. Förbanden skulle vara marschklara två timmar efter order.

Kl. 22 kom order från militärbefälhavaren, att brigaden skulle slå de fientliga trupper som gått mot Visby och hindra vidare inskeppning. Genom spaning hade utrönts, att mindre fientliga avdelningar fanns vid punkt 78, 2 km NV Follingbo samt vid Ölbäck och Tjutet. Det blev nu nattmarsch för brigaden och på olika kolonner marscherade den mot Visby och nådde under de tidiga morgontimmarna kontakt med den fientliga huvudstyrkan.

 

Fältartisterna har haft det arbetsamt värre och under veckans sex dagar har man givit sammanlagt ett 20-tal föreställninar för en  glad och tacksam trupp.

 
 
 

Egna trupper ha i natt Marscherat mot Visby

Till anfall i tidig morgonstund för att rensa terrängen kring staden

Gotlands Allehanda 25/4 1953

När detta skrives på småtimmarna mellan fredag och lördag har det konstaterats, att trupperna på Gotland befinna sig på marsch mot Visby, i vars närhet tydligen någonting skall hända i de tidiga morgontimmarna. Det finns nämligen en rest av fientliga ockupationstrupper kvar i staden och dem gäller det att definitivt kväsa.

Detta stridsläge beror på enligt givna förutsättningar, att de fientliga trupper, som funnits på Gotland blivit besegrade efter de senaste dagarnas strider. De har ingenting annat att göra än att med sina skepp söka sig bort från Gotland. Detta har skett på olika kuster. Slagna och skingrade fientliga styrkor ha sökt sig även till Visby, där de hållit på att inskeppa sig. I går eftermiddag befanns det emellertid att dess tillgängliga tonnage är utnyttjat och ännu finns det en del styrkor kvar i staden och dess närhet, som nu måste oskadliggöras.

  

Uppbrott efter två timmars varsel

Under gårdagen gick de egna gotländska styrkorna i bivack i gårdagens övningsterräng. Första bataljonen låg även i natt kvar i terrängen kring Tjelders och Gothem, medan andra bataljonen av I 4 låg i trakterna omkring Gurpe och Gurfiles. Pansarstyrkorna låg vid Tjelders, artilleriet i Gammelgarn och luftskyddsförbandet i Kräklingbo.

När styrkorna i går kväll gick till vila hade de fått varsel, att de måste vara beredda att bryta upp två timmar efter erhållen order. Det slog inte fel – kl. 22 kom ordern, att dessa styrkor skulle gå fram och rensa terrängen kring Visby. Rapporter hade också ingått att egna spaningsorgan hejdats av fientliga avdelningar på vägarna utanför Visby, såväl vid punkt 78 på Follingboväg (vid Svejdevät), på Endreväg vid Ölbäck och på Hejdebyväg vid Tjutet. Följaktligen fanns det någonting där bakom, som måste expedieras i skogsområdena kring staden.

Det var naturligtvis den ständiga fienden, som satt sig fast där. Den bestod för natten av ett kompani av I 18 och likaledes ett kompani av I 4, ett tungt granatkastarkompani, två pansarskyddsplutoner och två pionjärplutoner.

  

Mitt i natten började kolonnerna rulla

Och ungefär vid midnatt hade förbanden ute i periferin brutit sina förläggningar, samlat sitt folk och sitt material ur skilda styrkor och satt sig i marsch mot staden. Det var en ganska behaglig nattmarsch, men dessa trupper hade i medeltal 4 mil att färdas och den tidigaste timme de kunde vänta sig att få stridskänning med fienden utanför Visby var kl. 5. Emellertid hade de nattliga marschformationerna också råkat ut för uppehållande moment under de nattliga timmarna. De befanns nämligen att fienden hade partisaner i aktion ute i skogsbackarna och dessa gjorde sitt bästa att irritera förbanden och uppehålla dem på frammarschen, så strängt taget lär de inte kunna sätta i gång någon allvarligare attack mot de fientliga styrkorna förrän vid 6-tiden.

  

Och gruppering till anfall

Men när den striden börjar har som var och en förstår tidningen gått i press och det är därför riskabelt att nu ingå på några mera detaljerade skildringar från dessa morgontidiga strider i skogarna kring staden. Vi hoppas emellertid, att de sluta sig bör med fiendens nedgörande och Gotlands fullständiga frigörande från alla fientliga element, så att de våra kan gå till ro efter den gångna veckans påfrestningar och östgötabataljonen under lördagen stuva in sina grejor på båtarna och i kväll styra färden hem till Östergötland och Småland efter en visserligen ansträngande men vad vädret beträffar strålande veckas krigarliv på Gotland. Efter kl. 15 i eftermiddag lära dessa soldater ur fastlandsbataljonen få permission att gå och se på staden. Kl. 21 är det meningen att båtarna skall avgå från Visby. Arne.

  

Fältartisterna i elden

Under de pauser som uppstått under kriget på Gotland ha fältartisterna varit riktigt i elden. De ha såväl dag som natt farit från förband till förband, sökt upp dem i den villande skog och på deras olika tältförläggningar sökt roa och underhålla soldaterna. Under gårnatten fick östgötabataljonen många kärkomna besök. Fältartisterna tittade in i tälten, spelade och sjöng och snart voro alla pojkarna själva med på noterna. Vid några kompanier improviserades en scen på ett lastbilsflak och i mån- och strålkastarsken uppträdde fältartisterna för de något trötta men mycket tacksamma soldaterna. Skogen stod som en mörk kuliss, medan skratt och applåder avlöste varandra, tills mot midnatt allt åter var tyst inom övningsområdet. Fältbiografen gav non stop-föreställningar i ett eget medfört magasinstält.
I går fick A 7-divisionen besök ute i sin idylliska förläggning vid Gryngevik, där ett kulsprutevärn plötsligt förvandlades till en utmärkt estrad, och med solen som strålkastare och havet som bakgrund och en månghundrahövdad skara soldater lägrande sig på stranden kunde fältartisterna spela ut för fullt. Dragspelaren gjorde succé. ”Frukost-Oscar” sjöng och spelade på alla sina olika instrument och Erik Gadd var laddad med gotlandshistorier. Skalden Öhlén framträdde på ett utmärkt sätt med ett par egna dikter, som vittnade om djup och äkta inlevelse.

Fältartisterna ha under den gångna veckan spridit mycken glädje bland soldaterna för vilka den gångna veckan kommer att väcka många glada minnen till livs.

 
 
 

Kul, knäppuppig krigar-kabaré

Gotlands Allehanda 20/4 1953

Bengt Peterson

Med frejdigt spexhumör går patrull nummer 6 i förströelsedetaljen in för att roa mannarna som ligger inkallade här på ön. I patrullen är också en sådan spexare som lille Sten Meurk med och han sekunderas av bl. a. Oscar Rundqvist, operasångaren Börje Backstad och dragspelaren Sölve Strand.

Ledare för gänget med makt och myndighet som fältregissör, som den officiella titeln heter, är operaregissören o. gamle visby-bekantingen Bengt Peterson.

I går eftermiddag ”exercerade han och övade” sina mannar i exercishuset på I 18 och klockan 19 gav han den första föreställningen.

Under den närmaste veckan kommer man att fara runt till de olika förbanden på landsbygden. Den 22 kommer man till KA 3 i Fårösund, meddelar kapten af Geijerstam, som blir överledare under gotlandsvistelsen. Varje kväll är truppen i elden så man kan tyvärr inte ge någon föreställning för allmänheten. − Och det är ju inte heller därför man är här.

Direkt från Povel Ramels Knäppupp har man importerat Oscar Rundqvist med sitt succénummer ”Gärdebylåten” och även Sten Meurk kommer med flera bravurnummer. – F. ö. var det ju meningen att överste Knäppupparen, Povel själv, skulle komma hit men han blev sjuk i sista minuten så av det arrangemanget blev det inget.

Conferencier för föreställningen är gotlandssonen Erik Gadd, som ju inte är alldeles obevandrad i sådana sammanhang, och att han med sina inlägg sätter en speciell gotlandsprägel på programmet är ju sedan helt naturligt.

 
 
 

Från fälttjänstövningarna

Gotlands Allehanda 27/4 1953

Vid artilleriets uppsamlingsplats vid den gamla kvarnen på vägen Kräklingbo-Anga, är en reparationsavdelning fältmässigt i arbete med att svetsa skamfilade motordelar.

Ett par östgötar på Sjonhem hed ha monterat upp kulsprutan och gjort sig färdiga till eldgivning mitt i den vårligt soliga skogsbacken. Det hörs skottväxling längre fram i skogen

 

 

Generalen studerar det taktiska läget

vid Kräklingbo kyrka.

                 

Expeditionslotta − en av de få kvinnorna vid fronten – skall expediera en order

 
 
 

Liten intervju med svenskbybo i Visby

Gotlands Folkblad 1/7 1953

Bland de många svenskbyborna som befolkar Gotland och det övriga Sverige, är efternamnet Buskas ett av de mest kända. Vi skall emellertid inte gå in på någon släktbeskrivning, utan endast syssla med en av de många i släkten Buskas. Man finner honom i sitt dagliga knog ute på Norra kyrkogården, och han heter Yrjö Buskas. Han är född år 1889 och är alltså 64 år gammal. Det är synd att påstå att han är någon vän av det myckna pratet och de stora åthävorna, ty någon mera tystlåten och vänlig man får man leta efter. Och just därför har man lite svårt att tro att bakom den småväxte mannens filosofiska lugn döljer sig en människa som har ett synnerligen äventyrligt liv bakom sig. Äventyraren är emellertid långt ifrån alltid angenäma, den saken kommer man underfund med efter en liten pratstund med honom. Yrjö Buskas föddes som sagt 1889 i Ukraina vid Svarta havet. I Svenskbybornas egen stad Gammalsvenskby, framlevde Yrjö Buskas sina ungdomsår. Gammalsvenskby ligger vid Dnjeprs strand norr om staden Berislav och ungefär hundra kilometer från den plats där floden utmynnar i Svarta havet. Buskas kunde berätta om de omfattande majsodlingarna och vingårdarna, som före första världskriget kunde ge upp till 50.000 liter vin per år. Relativt lugnt och stilla gick livet sin dagliga gång för den unge Yrjö. Och föga anade han väl också vad framtiden hade i beredskap åt honom.

Redan 1914 fick han en försmak av kommande bistra tider, fyllda av sorger och besvikelser över årtal av arbete som i ett enda svep nu blev omstörtat. Det var det stora världskriget 1914 som blev en början till allt elände för svenskbyborna. Yrjö Buskas var 25 år gammal den gången när han tillsammans med alla andra män mellan 20-50 år inkallades till krigstjänst vid fronten. Hemma blev endast kvinnor och barn jämte åldringar som nu fick sköta allt lantbruk. Och det var åtskilliga som den gången stupade, antingen för en välriktad kula från fienden, eller också på grund av sjukdomar som härjade fruktansvärt på krigsskådeplatsen.

 

Skadad i kriget

- Vi låg en gång vid Karpaterna. Det var på vintern och kylan höll sig omkring 30-35 grader. Utrustningen var mycket bristfällig och vi led fruktansvärt av kylan i de usla paltorna. Den väldiga mängd med snö som ständigt vräkte ner gjorde också sitt till att vi fick fara till. Köldskador hörde också till dagordningen för oss, det var heller inget annat att vänta. Vid ett tillfälle minns jag att vi hade haft det ganska lugnt vid det frontavsnitt jag befann mig. Endast smärre kanonader hördes i fjärran. Men så, ett tu tre, dunsade en tysk handgranat ner i den snögrop jag låg. Där låg den och fräste som en katt och sekunderna rann i väg med fruktansvärd fart. Jag hann inte heller uträtta så värst mycket. Pang! så kreverade granaten och flög åt alla håll i miljoner skärvor. Jag kände en skärande smärta över högra ögat och vänstra benet. Nästa gång jag vaknade var på ett fältsjukhus. Granatsplitter i huvudet och i benet.

Och Buskas visar mig djupa ärr efter sina skador. Ärren väcker dystra minnen till liv, och någon tapperhetsmedalj var det ingen som begåvades med. Som tack för svenskbybornas uppoffringar under kriget satt de ”röda” in en fruktansvärd offensiv mot Gammalsvenskby, under sina strider med ”de vita”. Ryssarna for fram som onda andar under 1919-1920. De plundrade, skövlade, brände, misshandlade, och mördade. De lade beslag på all svenskbybornas boskap, ”Vi fick visserligen kvitto på kreaturens ”utlämnande”, men dessa kvitton tog ryssarna sedan utan vidare tillbaka igen.

År 1929 fanns omkring 950 invånare i Gammalsvenskby och cirka 850 personer av dessa lämnade den 22 juli 1929 sin koloni. Ett 20-tal svenskar och ungefär dubbelt så många ryssar stannade kvar i Gammalsvenskby.

Det utspelades tragiska, och

 

tårdränkta scener

vid de andras avresa från byn. De tiggde på sina bara knän att få följa med svenskbyborna till Sverige. De talade ju samma språk och de hade vuxit upp tillsammans. Men återigen visade ryssarna på sin sadistiska grymhet i det att de blankt vägrade utresetillstånd under motiveringen: ”Ni är ju ryssar och ni är ju alltså i ert fädernesland”.

Vad nu slutligen vår vän Yrjö Buskas beträffar, började han om på nytt här i Sverige. Och sedan ett tiotal år äger han en fastighet vid Björkvägen på öster, och har i alla år trivits med en fri tillvaro i ett fritt land.

Nils Fagerlund.

 
 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig