Föregående sida

Tidningsklipp 1955

 

Sveriges bästa artilleriförband lät kanonerna dundra inför två överstar på Tofta skjutfält

Gotlänningen 9/2 1955

 ”Så går det inte till i krig”. − det vill säga, allt divisionsbefäl ställer sig inte i skottgluggen på detta sätt i allvarets stund. Här är det dock fredsmässiga förhållanden och vad ”hjärntrusten” är intresserad av hur eldledaren skött sin uppgift. Med hjälp av kikaren konstateras att granaten slagit rätt i längd. T. v. överstelöjtnant Dahlberg, i mitten överste Årmann.

 

Klar uppfattningsförmåga måste signalisten i artilleriet ha. Här är det vpl. Gunnar Fransson, femte batt., som lagt sig i skydd i grusgropen och håller samband.

 

TOFTA SKJUTFÄLT – öns största blåshål – var på tisdagen, (8/2 1955) som så många gånger förr, skådeplatsen för ett fruktansvärt krig, med framryckningar, granatkastareld och kanondunder, och på säkerhetsavstånd stod hjärntrusten i artilleri-eldledningen och Gotlänningens medarbetare. Nåja, så farligt var det förstås inte. Man spelade med ett läge osv. Det var endast ögonblicks- och luftbrisader från 10,5 cm-projektilerna som gav fantasin fritt spelrum och det räckte gott och väl till.

 

Ingen plats för ”skraja gossar”! En 10,5 cm haubits matas med en ”fet” granat, som några sekunder senare skall brisera över målet.

  

EGNA STYRKOR hade under måndagen och natten till tisdagen ryckt fram och situationen var gynnsam för att kunna ta knäck på fienden. Egna styrkor hade anfallit söderifrån och bl. a. nått Vårdkashöjden. På tisdagen gällde det att rycka fram mot Västergårda för att slutligen ta Blåhäll norröver på fältet.
Man hade på måndagen också hittat en fientlig O-plats och luskat ut fi:s försvar och trots att fi gräver ner sig, spränger och rör sig m. m. hade man genom spaningspatruller, som sett de fientliga nästena, fått kontroll, och nu gällde det att ta kål på fi, trots att det egna artilleriet överraskades med nya mål och nya värden.

 

STORMELDSPLANEN var klar och det gällde för eldledarna att med koncentration och lugn kunna pricka in de fientliga målen i kanten av skogsbrynet borta vid Västergårda. Pjässervisen fick denna dag arbeta hårdare än någonsin, allt skulle klaffa i takt med eldledningens kommandon, allrahelst som inspektören för svenska artilleriet, överste Årmann, och överste Schildt, A 7, var närvarande och med vaksamhet följde övningen.

 

På förmiddagen omkr. ”klockan K” klev hela eldledningsmanskapet upp på en grushög. Divisionschefen, överstelöjtnant Dahlberg, lämnade av och berättade i stora drag för artilleriinspektören vad som komma skulle. När målet var angivet och ”FYR ZÄTA ADAM, vänta” kom från eldledningssignalisten, riktades kikarna mot målet. Det ”tjöt” till i luften – granaterna visslade fram med en hastighet av c:a 300 m/sek. Ögonblicksbrisaden hade en effektiv verkan. I ett och annat fall var det rätt i sida och frågetecken i längd. Kontakten och kunnigheten på bägge sidor var strålande. Luftbrisaderna kom på önskad höjd och rakt över målet.
 
DENNA INLEDANDE kontrollskjutning – där löjtnant Anshelm och sergeant Holmö tjänstgjorde som kunniga eldledare – förbyttes sedan i en intensiv stormeld, som av säkerhetsskäl fick bevittnas från ett kraftigt betongvärn ute på fältet. När granaterna susade över oss, hukade vi oss ner, risk för splitter förelåg. Endast den med batterikikaren i värngluggen fick följa nedslagen och sedan redogöra för resultaten. Och det blev ofta stora utläggningar och diskussioner. Överstelöjtnant Dahlberg visade sig vara sprängladdad med sakkunskap och pressade befälet i eldledningen som på den mest nervösa examensdag.
 

DE BÅDA ÖVERSTERNA gnisslade tänder och bara lyssnade, lyssnade. En och annan kommentar sköt i prick då och då. Av ansiktsuttrycken att döma tycktes det som om de var nöjde med resultaten. Och nog blev man imponerad! Löjtnant Rylander bevisade det exakta sambandet mellan pjässervis och eldledning genom att ange tiden innan salvan kom och samtidigt som räkningen slutade med ”en sekund kvar” visslade det till i luften och vid ”NU” slog röksvamparna upp i den krympta vegetationen: enbuskar och björkar blev smulor.
 
FRAMEMOT 13-TIDEN när övningen var avslutad kunde man än en gång förvissa sig om att ”slagfältets gud” är en betydande faktor att räkna med hur modernt ett krig än kan bli, och vad som gjorde att man kände sig stolt, var den kunnighet och det precisa och perfekta samband som rådde och som måste råda, när Sveriges bästa artilleriförband skjuter.

ELLDE

 
 
 

Värnpliktig övade ”granatkastning” mot officersbostad

Gotlänningen 14/2 1955

Två värnpliktiga gossar från ett av förbanden i Visby blev i lördags (12/2 1955) eftermiddag inte så lite snopna. Den ene av dem – båda var lätt spritpåverkade – fick för sig att han skulle slänga en tom brännvinsflaska i en husvägg på Donnersgatan. Ynglingen siktade emellertid illa och flaskan for med kraft genom en fönsterruta. Ut rusade en officer som kunde gripa kumpanen som tittat på. Man kan väl vänta att ynglingen som svarat för fadäsen kommer att få extrautbildning i hand – på lämpligare plats.

 
 
 

Full militär slog flicka medvetslös efter lördagsdans

Gotlänningen 15/3 1955

En full militär slog på lördagskvällen (12/3 1955) en Visbyflicka medvetslös. Slagskämpen greps av polisen efter det att ytterligare slag utdelats och blod flutit. Händelsen inträffade i gränden utanför Arbetareföreningens lokal, efter lördagsdansen.

En flicka gick tillsammans med sin kavaljer mot Adelsgatan, och plötsligt kom ett par militärer, ordentligt fulla. Efter lite ordväxling klippte en av dem till flickan med armbågen. Hon höll sig på benen till en början, men till slut svimmade hon och måste bäras in i Arbetareföreningen. Hennes kavaljer skulle klara upp saken med den påföljd att  tre andra militärer for på honom. Till slut kom polisen och la sig i saken, men till en början tog man fel person. Den skyldige, som f. ö. tidigare hade givit en annan flicka en ”klapp”, infångades dock så småningom. Och han får väl begrunda sitt misstag när de andra kamraterna muckar.

 
 
 

Kort matstrejk på KA

Gotlänningen 20/4 1955

Allt är nu åter lugnt på KA 3 i Fårösund. Matstrejken, som uppstod på onsdagsförmiddagen, avblåstes under eftermiddagens lopp och när middagen serverades var alla mannar åter församlade i matsalen. Utspisningsnämnden sammanträdde under dagens lopp. Såväl vid första som andra frukost var strejken total. Missnöjet med maten är gammalt, ända sedan inryckningen i november har man haft invändningar att göra mot utspisningen. Bl. a. påstås det att man en gång hittat en trasa i maten. Första frukost på onsdagen var te, smörgåsar och gröt, till andra frukost serverades pytt i panna. Vid middagen när manskapet åter sågs i matsalen, serverades fisk.

 
 
 

”Fientliga” flygoperationer mot Gotland - Duktiga lottor kartlade snabbt

Gotlänningen 9/5 1955

ÖVNINGSMEDDELANDE: ”Visby- sydväst – 30 – nordlig- fart 90…” Fortsättning på ”Darktown Strutters Ball” med Benny Goodmans orkester – plötsligt stopp för: ”Övningsmeddelande: Hemse- söder – 20 −5.000 – luftstrid…” Fortsättning Benny Goodman o. s. v.
Vad är nu detta? Jo, det är lufor eller luftförsvarsorientering och alltsammans har att göra med den stora luftbevakningsövning som pågått under lördagen (7/5 1955) och söndagen.

 

En som haft mycket att bestyra före och under luftbevakningsövningen är fänriken Barry Press som här ses flankerad av flyglottorna Britta Nordahl och Kerstin Hallin från Östergarn.

 

HADE NI TUR kunde ni ha hört de här konstigheterna – och Benny Goodman också för den delen – i radiomottagarna under söndagsförmiddagen. Lufor ges nämligen i radio och är till för att orientera arméstridskrafter, civilförsvar och även civilbefolkningen om fientlig flygverksamhet under krigsförhållanden. Det är en direkt motsvarighet till tyskarnas ”Luftlagemeldung” som hördes över alla tyska stationer under kriget.

HUNDRATALS LOTTOR och annan frivillig personal har dessa dagar varit i febril verksamhet att spana, rapportera och följa flygföretag över och i närheten av Gotland med hjälp av radar, kikare, radio och telefon. Radarstationer och luftbevakningsstationer runt våra kuster har varit bemannade och i väl gömda skyddsrum har ventilationsaggregaten ansträngts för att ge frisk luft åt all den personal som sysselsatts i gruppcentraler och luftförsvarscentraler.

Vi hade under lördagen tillfälle att titta på en luftbevakningsstation bemannad med något regnvåta lottor som med spänd blick följde allt som rörde sig runt horisonten. Deras uppgift var att till luftförsvarsgruppcentralen inrapportera all verksamhet i luftrummet. I denna central – lgc- prickas rapporterna från ett visst antal ls in på ett kartbord och flygföretaget får namn och behandlas sedan av olika instanser och sorteras upp till rätta proportioner. Här får också luftvärn och civilförsvar den första varningen och härifrån sändes även lufor. Från lgc går sedan rapportvärdena vidare till luftförsvarscentralen, som lägger in företaget i ett större sammanhang och ombesörjer vidare rapportering. Från lfc leddes även de egna jaktförbanden inom området och från luftbevakningscentralen orienteras de större markförbanden. Verksamheten leddes av en luftbevakningsledare och i närheten av honom sitter den man som mest av alla kan ha nytta av rapporterna, nämligen jaktstridsledaren.

 VET NI ATT ett modernt reaplan förflyttar sig ungefär 2 mil på en minut? Då kan ni även tänka er hur snabbt man måste vara i dessa centraler för att det verkligen skall vara någon nytta med rapporteringen. För en lekman som står och tittar på det stora kartbordet i en lfc är det rena villervallan. Lottor som spelar couronne på det stora kartbordet med alla möjliga tingestar, telefonväxlar som surrar, knappar in och knappar ut, mystiska siffror ritas på tavlor, på en estrad sitter rader av guldgalonerade män med hörlurar och glasartad blick, ett svagt genomträngande ljud från ventilationen och över alltsammans en anda av spänd brådska eller sammanbitet lugn. Så är det timme efter timme. I sanning ett pressande jobb.

ÖVNINGEN FÖLJDES AV flygvapenchefen, general Ljungdahl, försvarsstabschefen, generalmajor Åkerman och luftbevakningsinspektören överste Falk. Även Gotlands nye militärbefälhavare, generalmajor Bonde visade sitt intresse. Ingen visste vad dessa herrar tänkte, men en sak kan vi nog vara förvisade om: att Gotland inom det här området är av största betydelse för riksförsvaret.

 
 
 

Världsomseglare

Gotlänningen 11/5 1955

Gillis Ulmstedt med sin fina resväska av buffelhud, som han köpt i Bangkok för 35 kr. Om halsen har han den krans han fick av en hula-hula-flicka i Honolulu.

 

Solbränd och med massor av fina souvenirer i bagaget kom 22-årige korpralen vid flottan Gillis Ulmstedt från Ronehamn på onsdagsmorgonen tillbaka efter sitt livs hittills största upplevelse – världsomseglingen med minkryssaren Älvsnabben. Under den högintressanta nära sex månader långa färden har man navverkat en distans på inte mindre än 28.000 nautiska mil eller cirka 52.000 km. Den vittbereste ronegrabben har varit med och käkat helstekt gris i Bangkok, blivit bekransad och kysst av hula-hula-flickor på Hawaii och plockat apelsiner i trädgården hos en gotländska i San Diego i Californien.

På hösten 1953 tog Gillis Ulmstedt tillsammans med Lars Andersén från Visby värvning vid flottan, och båda hade sådan tur att de efter tjänstgöring på ”Ramskär” och ”Gladan” fick komma med på ”Älvsnabbens” världsomsegling”.
− Vi stack ut från Göteborg den 10 november, berättar Gillis Ulmstedt under det att han bläddrar i sin digra dagbok. Vädret var till en början dåligt, men det blev bättre ju längre söderut vi kom. Första strandhugget gjorde vi i Valencia i Spanien och sedan fortsatte vi till Port Said i Egypten, där vi tog in dricksvatten. Under besöket i Aden i Arabien (eg. Jemen) var jag i land för att ta några kort. Fattigdomen var oerhörd och på gatorna var det en enda röra av människor och kreatur. Då fanns det betydligt mer att titta på i Bombay, (nu Mumbai) bl. a. såg vi heliga kor, och vidare gjorde vi ett besök i de mycket omtalade och berömda hängande trädgårdarna. Julen firade vi på väg till Colombo på Ceylon. (nu Sri Lanka) Vi hade med oss plastimpregnerade julgranar från Sverige i så stort antal att det fanns en i varje mäss, och inte heller blev vi utan julklappar eller den traditionella julmaten risgrynsgröt och skinka.

När vi passerade ekvatorn kom Neptun med hov ombord och sedan fick alla som inte tidigare passerat ”linjen” ställa upp för det traditionella dopet. Den proceduren var dock inte så värst rolig, och det kändes rätt skönt när man oljig och ganska nedsmord kom upp ur bassängen på däck, där sex ”negrer” (nu färgade afrikaner) skött om dopet, och fick tvätta sig ren igen.

I Bangkok på Thailand fick vi ett verkligt hjärtligt välkomnande. Svenske konsuln hade ordnat en stor fest, vi bjöds på helstekt gris och sedan fick vi vara med på en utomordentligt vacker dansuppvisning i eldsken av unga graciösa siamesiskor. Konsuln hade också inbjudit en massa andra vackra flickor till festen, och det säger sig självt att det var en upplevelse att få dansa med dem. I pauserna spelade några grabbar från vårt fartyg hambo och polska på dragspel och de svenska tongångarna uppskattades livligt.

Under besöket i Tokio passade många på att handla sidensaker och porslin. Kikare hörde också till de saker som kan kunde komma över för ett skapligt pris, 40-50 kr, mot cirka 200 här hemma.

 

Besök i Pearl Harbor

Man hör ju ofta talas om att Hawaii skall vara ett paradis på jorden och själv var jag mycket förväntansfull inför besöket i Honolulu. Men verkligheten var inte riktigt så underbar som jag hade föreställt mig den. När vi lagt till i Honolulu kom ett tiotal blomsterflickor ombord och hängde kransar om halsen på oss och naturligtvis fick vi också en välkomstkyss. Under det fyra dagar långa besöket var inbjudna att bese den bekanta flottbasen Pearl Harbor, som ju överfölls av japanerna under kriget.

Festligt var också mottagandet i San Diego i Kalifornien. Massor med svenskar var nere och välkomnade oss och Andersén och jag blev bjudna hem till en gotländska, Elisabeth Ramstedt, född Sandholm, bördig från Visby och maka till Carl A. Ramstedt. Vi övernattade i makarna Ramstedts trevna hem och på morgonen var vi ute och plockade apelsiner i deras trädgård. Klimatet var underbart och man skulle inte alls ha haft något emot att stanna i San Diego ytterligare någon tid. Från makarna Ramstedt fick vi hälsningar med hem till släktingar och vänner på Gotland.

Under besöket i San Diego hyrde jag tillsammans med några kamrater en bil med vilken vi åkte till Hollywood. Det var en verklig upplevelse att åka omkring i Beverly Hills och titta på filmstjärnornas bungalows, som var verkliga drömslott.

 

Konfirmation ombord

Under världsomseglingen passade Gillis Ulmstedt på att tillsammans med tre andra kamrater delta i konfirmationsundervisningen under ledning av skeppsprästen Inge Lövström från Malmö.
− Anledningen till att jag inte i vanlig ordning gått och läst var att jag hade så lång väg från mitt hem i Ronehamn till prästen i Rone, säger Gillis. Min konfirmation blev ett minne för livet. Den ägde rum på väg mot Azorerna, och det var varmt och härligt väder, varför ”konfirmationskostymen” bestod av shorts.

Efter sex dagars permission återvänder Gillis Ulmstedt till sin tjänst i flottan och sedan han genomgått furirskolan tänker han ta avsked och fortsätta på något handelsfartyg.  − we.

 
 
 

Hovtång hjälpte KA 3-arrestant till fästmöbesök

Gotlänningen 3/8 1955

EN VÄRNPLIKTIG kustartillerist smet för en tid sedan ur arresten i Fårösund på nätterna för att besöka sin flicka på Fårö. Med hjälp av en hovtång fick han upp matluckan på celldörren. Han ”lånade” cykel och båt för att komma fram och tillbaka och var hemma i tid till frukosten. Den värnpliktige hade fått 20 dagars arreststraff och en kamrat till honom hade lyckats smussla in en hovtång i arresten. Arrestantens tilltag skall rättsligt rubriceras som ”undanhållande”, eftersom han ju fullgjorde tjänst genom att sitta i arresten. Ärendet har överlämnats till stadsfiskal Stig L. Age, som är militäråklagare för Gotland. Den kamrat som bistod med hovtång riskerar åtal för ”främjande av flykt”.

 
 
 

”Sjöräddning” med helikopter

Gotlands Allehanda 5/8 1955. Gotlands Allehanda 5/8 1955

På kryssaren Tre Kronor har man just givit alarm om att man har sårade ombord. HELIKOPTERN, som skall föra de sårade i land lyfter genast för att gå ut till den nödställda båten. Den har snart nått den.

 

Lek och allvar under Evakueringsövningen

 

VÄLKOMMEN! Första patienten har dinglande i sittbältet med lina vinschas upp till helikoptern. Besättningsmännen på kryssaren följer intresserat hans färd.

 

− Med GA i ”flygande sjuksäng” –

På kryssaren Tre Kronor, ingående i kustflottans 1. eskader, väntar tio sårade att snabbt föras i land. De är allvarligt skadade och kräver ögonblicklig vård.  Kryssaren, vilken ankrat på redden hade också många sårade ombord – kryssaren hade varit utsatt för t. o. m. atombombsanfall – och dessa fördes i land både sjö- och luftledes. Mindre fartygsenheter forsade snabbt in med de skadade till kaj, där de omedelbart togs om hand. Helikoptern – i vilken GA:s utsände befinner sig – är deras räddare. Piloten styr med invand säkerhet ”sländan” från basen i land ut mot fartyget. Vi är snart framme. Väntande ögon möter på kryssaren och vi är snart redo att sänka ned linan. Det är med den vi skall föra de nödställda upp till oss. Med hjälp av en enkel men genial ”frälsarkrans” bindes så de sårade till linan och hissas uppåt, uppåt... Det är spännande sekunder.

Men allt går väl. Allt klaffar i detta moment av den stora evakueringsövningen, som utöver Tre Kronor, också omspänner de fingerat sårade på jagaren Norrköping. Men blott de tio värst ”sårade” på kryssaren Tre Kronor kan räddas med helikoptern. Det är den vi är ute efter. Vi kan bara ta tre i taget. Kunde ta fler men måste ta hänsyn till de sårades belägenhet. De måste ligga bekvämt. Den förste är ombord. Linan ut igen… Upp igen… Ned igen… upp, så där ja, det var den tredje.
Vi sätter kurs på Kruttornet. Nedanför det väntar ambulansen. Landningen är klar. Gräs och sand yr under ”sländans” väldiga snurrsvängar. Motorn dämpas. I väg med de sårade.
Så går det ännu en tur ut till fartyget. Jobbet är klart. Snabbt, effektivt, utan det minsta misslyckande, har man löst sin uppgift.
Ambulansmännen sätter gasen i botten. Snabbast möjligt skall man nå behandlingstältet. Så snabbt det måste gå om det skulle hända att…

Helikoptern virvlar åter upp sanden, lyfter och styr mot kryssaren igen. Samma procedur upprepas. Grabbarna förs genast i land. De har genom den fågelsnabba snurrar fått chans till snabb vård, deras liv kan räddas.

På gården till tennisbanan bakom Ångbåtsbolagets logi (den s. k. Gamla artillerikasernen på hamnen) väntar läkare och rödakorsare på att få ta hand om de sårade. På chefen, kapten Palmgrens, direktiv har man här rest tre tält som rymmer i tur och ordning mottagande, behandlande och avsändande avdelning.

 
Lek på allvar

De sårade förs snabbt på bårar mellan respektive avdelningar sedan de fått den vård de behöver. Allt är ju lek, men den bär på den allvarsamma prägel som vissheten om att den kunde vara verklighet ger den.
Läkaren på mottagande – som ”spelas” av sergeant Öhrström från I 18 – avgör snabbt med ledning av de sårskadebilder, som sitter på mannarna, vilken behandling de skall ha. Där har vi en! Så nästa! Undan måste det gå. Men inget slarv för det. Sjukvårdssoldaterna har ett av krigets ansvarsfullaste jobb. Den här sergeanten tycks vara en god representant för dem. Han vet att man måste ta leken på allvar för att en gång – om det skulle behövas – kunna göra sin plikt.

 

50 sårade

Röda Kors-samariterna pysslar om sjömännen. De som inte är värre däran än att de kan dricka får varm dryck och de som vill ha ett bloss får gratis cigarretter.

Vid avsändande avdelningen har man, när övningen är slut, registrerat ungefär 50 sårade. De som snabbt ”fördes” över med vår helikopter och alltså fått sina skador snabbt behandlade har – vi skriver som vore det verklighet, ty detta är en repetition till verkligheten – de snabbt behandlade har alltså den största chansen att få sina liv räddade.
Det är värre med dem som fått vänta. Vi vet att det gäller att vara snabb, när man bispringer svårt skadade. Sekunder kan betyda livet. Därför hoppas vi att verkligheten aldrig kommer att gestalta sig som den tröga evakueringsleken på jagaren, samtidigt som vi önskar att all sjuktransport kunde ske lika pilsnabbt och effektivt som med den helikopter vi räddade de nödställda sjömännen på kryssaren. Hå Be Gé

 

RÖDAKORSSAMARITERNA fru Maria Nordin och Elisabeth Fagerström pysslar om furir Gunnar Walter på behandlande avdelning

 
 
 

Jagare stod på grund 1 timme i Visby hamn

Gotlands Allehanda 5/8 1955

Jagaren Norrköping gick i går (4/8 1955) på grund i hamnen. Man visste inte att djupet var så litet som det var och rände följaktligen fast fören vid tilläggningen. En timma tog det att få rätsida på det hela., att komma loss och ordna den slutliga förtöjningen.
För det grunda vattnets skull vågade vi inte slå full back för att komma loss, säger förste officeren ombord kapten C. G. Sköld på GA:s förfrågan. Vi hade då riskerat att riva upp eventuell bråte från hamnbottnen och det hade i sin tur kunnat ställa till oreda. Sådana här intermezzon hör till ovanligheterna och nästa tilläggning skall gå galant, nu när vi känner till förhållandena.
Grundstötningen gjorde förmodligen att man glömde bort de fingerat sårade som fanns med. Hade det gällt allvar hade de flesta av de sårade” varit döda redan innan framkomsten till behandlingstältet.

 
 
 

Visbyaffärerna slår igen när ”Op Gute” kommer

Gotlands Allehanda 5/8 1955

 SÅ DÄR JA! Besättningsmän på jagaren Norrköping konstaterar att fartyget nu ligger fast vid kajen.

 

En hel rad av branscher i Visby stänger sina affärer kl. 13 i morgon – livsmedels- och motorbranschen är väl några av de få undantagen – för att både affärsfolk och allmänhet skall kunna koncentrera sig på ”Operation Gute”.
Enligt dagens annonser kommer elaffärerna, uraffärerna, bosättningsaffärerna, kappaffärerna, manufaktur- och beklädnadsaffärerna, möbelaffärerna, skohandlarna, herrfrisörerna o. Konsums varuhus att ha stängt från kl. 13 och givetvis blir det då ingen lunchstängning.
Det har således blivit en ”Operation Gute” också inom affärsvärlden och det visar om något av det enorma intresse med vilket flottoperationen på lördag emotses.
Här några tider och regler för övningen.
« Övningen pågår kl. 14.00-15.35.

« 30 fartyg deltar i övningsmomenten, dessutom förekommer några trängfartyg som markerar övningsområdet.
« Övningen leds från ubåtsdepåfartyget ”Patricia”, som ligger för ankar på redden.
« Åskådarplats med sittplatser blir Galgberget, där Karlskronaflottans musikkår spelar och där publiken orienteras via högtalare av chefen för marinens pressdetalj, kapten Roland Engdahl.
« Sjötrafik och fiske har avlysts utanför Visby kl. 13-16
« Badförbud från Kohlens kvarn till Kopparsvik kl. 14-16.
« Nedre Snäckgärdsviken förbi Norderstrand och Bergsgatan upp till Galgberget är avstängda för fordonstrafik kl. 13.16.
« Parkeringar ordnas vid Motorstadion, Strandgärdet, Trojeborg, Botairlunden.
« Bäst för visbyborna är att gå ut – och i god tid.
« Från landsbygden sätter SJ in extraförbindelser enligt särskild turlista och även Reso ordnar ”operationsturer”.

 
 
 

Klart för ”Operation Gute”

Gotlänningen 6/8 1955

 

Förberedelserna på land till ”Operation Gute” är nu i stort sett avslutade. Säger chefen för landoperationerna kommendörkapten Larsson vid en visning på fredagseftermiddagen.
− Vi har ungefär 1.000 sittplatser med ryggstöd klara på Galgberget, och sedan finns det plats för kanske 5.000 däruppe, som givetvis också kan sitta men sedan dirigeras åskådarna ner till stranden, så det gäller att vara ute i god tid.
För att undvika trängsel vid entrén har vi 12 marinlottor som skall sälja biljetter – ett antal som ytterligare kan utökas vid behov, säger intendent Martin Wahlström, o. vidare finns det 20 lottor som säljer program och sedan civil personal i glasskiosker och varmkorvstånd.
Publiken kommer hela riden att hållas underrättad om vad som händer av kapten Engdahl från speakerhytten i galgringen där Karlskronaflottans musikkår också kommer att befinna sig så att de kan samarbeta på bästa sätt.
För att allt skall klaffa har vi dragit ut 4.000 m. kabel, 1.000 m. lina till avspärrning, och dessutom har vi 18 radioapparater och två telefonlinjer kopplade på det allmänna telefonnätet, fortsätter kommendörkapten Larsson. I ledningstältet på Galgberget där allt som händer på land observeras, kommer också polisledningen att befinna sig och vi kommer även att ha förbindelse med helikoptrarna per radio.

Efter strandlinjen finns vakter som ser till att badförbudet respekteras. Det är naturligtvis för de badandes eget bästa då fartygens våldsamma farter bildar rätt så kraftiga svallvågor. Någon risk för bryggorna blir det dock knappast, avslutar kapten Engdahl i pressdetaljen visningen.

 

Dessa fartyg deltar:

Den svenska flottans tre kryssare representeras i Operation Gute av ”Tre Kronor” som bl. a. genomför en skjutning med stridsammunition. Kryssarna  är på 8.000 ton, har en fart av 35 knop, ett huvudartilleri av 7 helautomatiska 15 cm-pjäser, kraftigt luftvärnsartilleri samt den modernaste teletekniska utrustningen. Fartygen har också starkt pansarskydd.
Av den i fredstid rustade tredjedelen av våra 15 jagare deltar i dagens övningar ”Uppland”, ”Gävle”, ”Karlskrona”, ”Norrköping” och ”Malmö”. ”Uppland” tillhör den s. k. landskapsklassen, de övriga stadsklassen. De nya jagare som nu successivt tillföres flottan tillhör alla den förstnämnda klassen på 2.000 ton eller något mer.
Jagaren är sjökrigets mest allsidigt användbara fartyg. Med sin höga fart, sin kraftiga artilleri- och torpedbestyckning samt i en nära framtid även robotvapen är den en farlig motståndare t. o. m. för stora kryssare.

Jagarens goda spaningsorgan m. m.  gör den till ett lämpligt eskortfartyg i våra konvojer, vars farligaste fiende är ubåtar och flyg.
Därmed byggs också våra äldre jagare om till rena eskortfartyg och benämnes i denna funktion fregatter. Fregattklassen representeras i denna funktion vid flottuppvisningen av ”Munin” som bl. a.  utför ett realistiskt anfall mot en fingerad ubåt. Stridsmedlen därvidlag består förutom av sjunkbomber av sedvanlig typ av s. k. antiubåtsraketer – förkortat AU-raketer – som har betydligt längre räckvidd och effekt än sjunkbomber.
Av flottans 32 motortorpedbåtar får åskådarna tillfälle att stifta bekantskap med 4 av den större och lika många av den mindre typen. De större ingår tillsammans med kryssare och jagare i våra taktiskt offensiva stridsgrupper, där deras kraftiga torpedbestyckning och höga fart kan utnyttjas vid anfall både mot fientliga kryssar- och jagarförband samt mot invasionsflottor som de fientliga stridsfartygen har i uppgift att skydda. De mindre motortorpedbåtarna kan också ingå i stridsgrupper men opererar ofta självständigt i trånga farvatten, där de lämpligen kan samverka med kustartilleriförbanden.
Ubåtarna deltar till ett antal av 6, varav tre tillhör Sjölejonklassen medan de andra tre är s. k. nummerubåtar (U 1-U 9). Av våra övriga 15 ubåtar är endast ett par rustade för specialuppdrag medan resten f. n. är förlagda i en rustningsberedskap, som gör det möjligt att sända dem till sjöss med mycket kort varsel.
I uppvisningen deltar också två helikoptrar, en större och en mindre typ. Helikoptern har på senare tid tagits allt mer i anspråk inom de flesta mariner, så även i Sverige. De är av största värde och i många fall omistliga för olika marina uppdrag sakbandstjänst, eldledning, ubåtsjakt, sjöräddning m. m.
Av vår totala örlogsflotta på omkring 150 fartyg är i fred omkring en tredjedel bemannade året om. Övriga fartyg befinner sig i beredskap i ”malpåsar” klara att på kort tid gå till sjöss om och när så skulle erfordras.

 
 
 

Bortåt hälften av Gotlands befolkning såg

KUSTFLOTTAN I ”OPERATION GUTE”

Gotlänningen 8/8 1955. Gotlands Allehanda 8/8 1955

ETT AV DE STÖRSTA publikevenemang som gotländska festarrangörer väl någonsin skådat, det blev den strålande flottrevyn ”Operation Gute” som under lördagseftermiddagen (6/8 1955) genomfördes utanför Visbykusten. Med sina 20.000-25.000  åskådare fördelade på de bästa utsiktsplatserna på Galgberget och Visbystranden och därtill flera tusental på kustklinterna både norr och söder därom, slog den överlägset alla tidigare publikrekord. Det lär vara svenska flottans största uppvisningsövning i Östersjön genom tiderna. Det var ett mäktigt skådespel med något av naturens urkraft över sig och genomfört med en militär precision som kom de flesta åskådarna att häpna. 3.500 personbilar – öns halva fordonspark – trängdes på parkeringsplatserna.

 

Parkeringsplatsen vid Motorstadion och infartsvägarna i norr från ovan

 

FÖRMIDDAGENS HIMMEL var grå och bister inför den planerade flottrevyn i lördags, men redan vid middagstiden började de olika tillfartsvägarna mot Visby få mottaga den väldiga trafikström som sedan ökade och nådde sin kulmen fram emot 14-tiden. Kl. 12.30 var de mot havet vettande klippterasserna på Galgberget lika välbesatta av människor som Karlsöbergens bästa grisslehyllor. Och när sedan kustflottans musikkår precis kl. 13 klämde i med preludierna till årets mest fascinerande skådespel vid Visbykusten, då fanns det blott inom hela Galgbergsområdet endast några platser längst i norr där ännu något tusental åskådare alltjämt kunde beredas plats att sitta.
Ännu vid den aktuella tidpunkten var himlen grå och havet skiftade i marint ända ut mot horisonten. Flera krigsfartyg rörde sig under tiden utanför det med röda bojar markerade operationsområdet. Vidare såg man från Galgberget de vackra kustklintarna från norr till söder, de vita brotten som vällde in mot Norderstrand, de seglande trutarna över det blå havet som hade vita gäss, och de uppsatta målen för krigsfartygens kanoner, som skvallrade om att stora saker skulle komma att utspelas under eftermiddagen.

 

SÅ GÅR MINUTERNA och kl. 13.45 kunde flottrevyns trevlige speaker kapten Engdahl via högtalaren meddela att hela Galgberget var fullsatt och att de åskådarskador som ännu inte blivit placerade måste styra stegen till strandområdet. Tack vare landorganisationen välplanerade åtgärder, försiggick även denna manöver fullständigt friktionsfritt. Precis på slaget 14 började sedan det storslagna skådespelet. Samtidigt som solen sprängde molnslöjorna och spred sitt silver över havet under Högklintsplatån kom de sju motortorpedbåtarnas kolonn norrifrån med väldiga skumkaskader över bogarna. I täten gick de eleganta torpedbåtarna av T 101-typen, de smala skroven skar fint i sjön. De passerade operationsområdets norra gräns, svängde ut på linje och girade med 40 knop, rätt ned mot åskådarna, vek åter ut till havs, bildade kolonn och sköt av sina lysraketer som hängde som kräftlyktor under sommarhimlen. Under hela tiden som båtarna opererade gav speakern alla de 20.000-25.000 åskådarna på såväl Galgberget som på hela stranden från norra ringmuren och ut till Norderstrand en klar och tydlig orientering om båtarnas kapacitet, deras utrustning och deras speciella uppgifter inom den svenska flottan. Något som givetvis i högsta grad uppskattades.
Uppvisningen av motortorpedbåtarna tog endast tio minuter och knappt hade de lysande eldkulorna från deras ljusraketer slocknat innan de sex ubåtarna Sjöhunden, Sjöbjörnen, Svärdfisken samt de mindre U 3, U 6 och U 7 kom innanför operationsområdets norra gräns, gick fram i övervattensläge en stund, dök sen, varunder de prövade sina ”snorklar” och periskop, gick upp i övervattensläge igen och drog sig utåt havet.

 

T 103 Polaris vår modernaste motortorpedbåt av större typ. Vikt 140 ton. 6 torpedtuber,

högsta fart 49 knop.

 

UNDER HELA TIDEN kretsade två av Ostermans helikoptrar över de grå ”sjöodjuren” för att inför åskådarna markera deras läge under vattnet, samtidigt som speakern kommenterade. Tredje momentet i flottrevyn inleddes med dånande kanonsalvor från kryssaren Tre Kronor och jagaren Uppland som långt bortom Högklint och cirka en mil från det uppsatta 100 meter långa säckvävsmålet, fem kilometer till havs, läto sina 15 resp. 12 cm:s automatkanoner spela mot de fingerade landstigningsfartygen till havs. Effekten tedde sig ytterst dramatisk från Galgberget där man tydligt kunde se eldflammorna när projektilerna, försedda med s. k. ”radartändrör” gick i mål.  Kryssarens granater briserade över målet och spred en störtskur av metallskrot över ytan ”utgående” granater detonerade i vattnet. Kanondundret rullade mäktigt under hela kustklinten och hade uppfattats så långt bort som Gammelgarn och Kräklingbo. Något av naturkrafternas mäktighet låg även i nästa uppvisningsmoment ”Ubåtsjakt” med fregatt då såväl A U-raketer som briserande sjunkbomber, sex stycken, kom till användning. Väldiga vattenkaskader kastade dessa sjunkbomber upp när de släppts av fregatten Munin. Hela Galgberget skalv och t. o. m. i luften man sig känna tryckvågorna. – Ett kusligt men imponerande skådespel som de besökande länge kommer att minnas.
De tre återstående momenten i flottrevyn bestod i torpedanfall med fyra stadsjagare och motortorpedbåtar mot ”fientlig” kryssare. – Det var kryssaren Tre Kronor och jagaren Uppland som därvid fick föreställa fienden. 50 torpeder hade – om bilden varit verklig – plaskat iväg mot målet. Helikoptern fick också tillfälle visa sig på styva linan innan ridån gick ned för Operation Gute. Två män – därav en sårad – hade hamnat i vattnet. De drev på en gummiflotte i den gropiga sjön, för att tillkalla hjälp hade de utlöst grönt färgämne i vattnet. Helikoptern kom svävande och spårade upp flotten i en handvändning: rotorbladen piskade fram skum på vågtopparna när ”sländan” böjde knän och halade ombord de nödställda Vid slutet följde defilering då samtliga i flottrevyn deltagande fartygsenheter, och helikoptrar, i mönstergill gruppering stävade förbi åskådarmassorna inne på stranden. Att sjöräddningen med helikoptern tilldrog sig mycken uppmärksamhet var inte att ta miste på och liksom allt annat gick även denna uppvisning perfekt i lås. Men mest imponerande var det likväl att se den väldiga flottparaden när den ute på det alltjämt solbelysta havet stävade förbi. Kl. var då exakt 15.35, den tidpunkt då det stora flottevenemanget till alla delar skulle vara genomfört. Speakern kapten Engdahl tackade de församlade åskådarskarorna för visat intresse och publiken svarade över hela linjen med en varm applåd. Chefen för kustflottan konteramiral Erik af Klint liksom landorganisationens chef kommendörkapten Larsson kunde vara nöjda med sin dag. Ingenting i det stora programmet hade klickat. De hade nått sitt mål, de 20.000 åskådarna kände sig imponerade och nöjda… A-d.

 

Fakta kring Operation Gute

● Den stora flottrevyn sågs av c:a 20.000 åskådare därav 6.200 betalande på Galgberget samt cirka 13.000 på stranden i Visbys närhet. Dessutom fanns många åskådare som sökt sig ut på skilda kustpartier längs med Gotlands nordvästkust.
● Polisens uppskattning av använda motorfordon för resor in till lördagens flottevenemang rör sig om cirka 3.500 bilar och omkring 1.000 motorcyklar. Dessa fordon fyllde samtliga parkeringsplatser som anvisats.
● De fartyg som deltog i lördagens flottrevy utanför Visby utgjorde den del av svenska kustflottan som hålles fullt rustad under fredstid. De olika fartygens sammanlagda värde uppgick enligt gjorda beräkningar till cirka 400.000.000 kr.

● Vid lördagens flottrevy visade det sig att jagaren ”Uppland” blivit utrustad med anordningar för atomskydd. Detta visar att den svenska flottan som är uppbyggd för defensiva uppgifter följer med i utvecklingen även på atomskyddsområdet.

 

        

Jagaren Uppland visade för första gången i Sverige hur ett örlogsfartyg med hjälp av ett sprinklersystem skyddar sig mot radioaktiva partiklar

 

Bra insatser av jagarna under ”Operation Gute”

Ombord på jagaren Norrköping, lördag.

Det var en upplevelse av rang att få vara med ombord på en av de i ”Operation Gute” deltagande jagarna, ”Norrköping”. Chef på ”Norrköping” är kapten Olow som f. ö. varit pressofficer för flottan på Gotland.
Norrköping stack ut från Visby vid 11.30-tiden och då det blåste rätt friskt fick bogserbåten Thor hjälpa till att få ut jagaren genom gattet – det gick bra. Så sattes de kraftiga maskinerna i gång och inom forsade en havets vinthund fram med god fart upp emot Hallshukshållet. Alltmedan förberedelserna började ombord till ”Operation Gute”.
För Gotlänningens gotländske medarbetare blev det en nervös stund när kapten Olow meddelade att väderleksutsikterna löd på tilltagande vind – vi måste i så fall gå till Hårsfjärden efter övningens slut! Det hela hade nog ordnat sig ändå – det fanns ju helikoptrar med... Nu mojnade det så pass att jagarna kunde återvända till Visby – de kom in vid 17-tiden igen.
Strax före den aktuella tidpunkten kl. 14 återvände jagarna mot Visby. Förutom ”Norrköping” var ”Karlskrona”, ”Gävle” och ”Malmö” med i vår kolonn. Kl. 14.40 var det klart före operation, försteofficeren kapten Sköld gav sina order, gav sina order i fartygets radio från bryggan, alle man var snabbt på sina ”klart för drabbningsplatser”- och så började kanonerna tala – visserligen bara lösa skott, men kraftigt dunder ändå.
När jagarna gjort sitt girade de ut mot havet – gissa om de plöjde ordentligt i de kraftiga sjöarna – man måste ducka gång på gång även när man stod högt uppe på bryggan, och sedan ner mot Högklint, där lyxkryssaren ”Stella Polaris” låg och avvaktade, hon hade legat där i två timmar i avvaktan på övningens slut, för att senare komma upp på redden. Fartygen hälsade därvid på varandra.

 

Eleganta dykningar av ubåtsdivisioner

 

NERVPIRRANDE ÖGONBLICK var det när den stora Sikorskyhelikoptern räddade två nödställda – därav en sårad. De två männen hissas en efter en ombord på helikoptern.

 

− Från GA:s helikopter-reporter –

De tre ubåtarna fräser fram på bred front. Som stora overkliga, paralyserat stela ormar. Skär de vattnet till skummande vita trasor. Framåt mot målet, framåt! Vi flyger just över dem, närmar oss en, så att vi kan läsa det skumstänkta namnet… ”Sjöbjörnen”. Flyger till nästa… ”Svärdfisken”. Vi sätter kurs på den tredje, men innan vi når den står den på huvudet i böljorna och vi letar förgäves efter dess namn på det försvinnande stjärtpartiet.
De andra har också försvunnit. Det är nu de oroar. Nu när man inte vet vad de har sig för, vart de styr. Vi surrar över det upprörda vattnet. Så plötsligt visar sig alla tre. Som hajkäftar pekar nosarna upp ur vattnet. Det fräser till i den ilskna ytan, den tjuriga vinden piskar mot stävarna, men orubbligt häver sig ubåtarna ur sjön. Blott för att snabbt åter dölja sig i vågorna. Men nu låter de snorklar och ”skorstenar” peka upp över ytan och tala om var de är.
Fyra små järnmaster på var båt skär vinden, som stormanlupna staketstolpar. Vi skulle trots allt drömt, om vi inte vetat att de hör till de stora undervattenskolosserna. Pilsnabbt rusar stolparna över ytan. Där nere i havsdjupet ett stort skrov, en stridsberedd besättning, ett dolt dovt hot mot den anstormande fienden. Varnande pekfingrar i luften.
Vi följer en av båtarna. Meternära är vi. Vi ser den, vi vet var den är. Skall den dyka nu? Skall den försvinna och oroa igen? Skall den åter föda ovisshetens ångest i fienden? Ja, nu, nu fläker de alla på nytt hål i djupen och drar med sig pekfingriga skorstenar. Vi följer efter dem, ännu ser vi dem som försvinnande bruna jättefiskar, men snart är de borta. Det dova hotet blir verklighet. Var som helst kan de dyka upp, varsomhelst kan de ge fienden en dödsstöt.
Innan vi återvänder till flygfältet sveper vi ännu en gång över den krusade vattenytan med vår rörliga helikopter, som så tydligt för oss uppenbarat ubåtarnas kraft och tyngd, smidiga taktiska förflyttningar och snabba dykmanövrar och den för fienden ångestfyllda atmosfären kring dem. Hå Be Gé

 

KRING ”GUTE”

« Chefen för kustflottan, amiral Erik af Klint, var mycket nöjd med operationen. Högsta landbefälet, kommendörkapten Larsson fick en signal med tack för gott arbete från amiralsfartyget.
« Ombord på ”Stella Polaris” befann sig kommendörkapten Einar Zacke som på engelska infornerade dollarturisterna om vad som hände under övningens gång.
« Till ”Gute” hade ett stort antal hedersgäster inbjudits till amiralsfartyget ”Patricia”. Till följd av sjögången fick gästerna stanna iland och hade hedersläktare på Galgberget.
« Tyvärr kom ingen färgad ammunition till användning. Enligt planen skulle annars en del vattenkaskader varit rödfärgade.
« Att ”Uppland” skulle visa atomskydd var inte bara en överraskning för publiken. Inom övningsledningen var visningen inte klar förrän dagen innan.
« Hela arrangemanget gick utmärkt väl i lås. Varken polis eller militär hade några anmärkningar.

 

      

Jagaren Karlskrona, en av Östersjöns snabbaste, under eldgivning. Bilden tagen från helikoptern

 

En bild från den ståtliga defileringen av de deltagande örlogsfartygen under vilken Karlskronaflottans musikkår spelade

 

      

Här ses landshövdingeparet  Hovgard omgivet av generalmajor greve Bonde och överste Haquinius, båda med fruar

 

"Skyltmakare"till "Operation Gute" är flaggstyrman Josef Dahl. Här visar han upp ett urval ur sortimentet........

 

"Operation Gute" blev en festdag utan like för 25.000 människor. På bilden är det fregatten "Munin" som gått till anfall mot ubåtar och avskjuter sina antiubåtsraketer. Väldiga kaskader markerar nedslagen.

 
 
 

DUKTIGA LOTTOR exeminerade på I 18

Gotlands Allehanda 8/8 1955

”God dag, lottor!” – ”God dag, överste” ljöd det i den soliga parken vid lottaskolans expeditionsbarack exakt klockan 0930 på lördagen. (6/8 1955) Det var överste Haquinius, som hälsade lottaskolan, vilken under tre härliga sommarveckor varit förlagd i det trivsamma baracklägret på infanteriregementet, och nu var samlad för examen.

 

Tro ej att ansiktena behöver döljas, men de äro väl värda att skydda!

 

Efter regementschefens hälsning lät examensförrättaren, överstelöjtnant Rosengren, ämneslärarna börja examensförhöret. Snabbt och rappt besvarades frågor först i försvarskunskap med hela skolan samlad, varefter de båda kurserna förplägnads- och expeditionskursen, förhördes i respektive förplägnads- och expeditionstjänst.
Då examen lyckligen var överstånden marscherade hela truppen upp för högtidlig avslutning på flaggstångsplanen, där också ledning och lärare samlats.

Sedan den svenska fanan, förd av en prydlig lottafanvakt, hälsats, hölls anföranden av regementschefen, som bland annat uttryckte sin tillfredsställelse över att kurserna inhämtat så mycken kunskap, vilket han sett tydliga bevis på under examensförhören, och av chefslottan, fru Hildur Löf, som tackade regementschefen för det sätt lottorna mottagits på regementet.

Under de gångna veckorna utförda prestationer i orientering och annan idrott belönades med en imponerande mängd märken. De goda resultaten i orientering var särskilt värda att beakta, eftersom orienteringslöpningen ägt rum i hällande regn – den enda regniga dagen under kursens gång.
Sedan skolchefen, major Torne, avtackat skolan, läste chefslottan lottaerinran. ”Du gamla, du fria” sjöngs unisont, varpå skolan avmarscherade. Därmed var den trevliga treveckorskursen avslutad, en skön rekreation hade den varit, samtidigt som den naturligtvis varit arbetsam, många nya kamratband hade knutits, och vårt försvar förstärkts med ett mycket värdefullt tillskott.

 
 
 

Catalinaplan körde fast på sandbank vid Gotska Sandön

Gotlänningen 9/8 1955

ETT CATALINAPLAN som under måndagen (8/8 1955) besökte Gotska Sandön i ett tjänsteärende och gick ned på vattnet där råkade under landningen komma upp på ett mindre sandrev invid stranden och fastna, vilket vållade en del besvärligheter för såväl besättningen på planet som fyrpersonalen därute.

Sedan man hämtat en del wirer och annan attiralj från Fårösund lyckades man emellertid med hjälp av ett lotsfartyg som befanns ig vid Sandön få Catalinaplanet flott. Ingen människa kom dessbättre till skada vid missödet.

 
 
 

Fårölots såg ”spök-ubåt” i Norra Gattet - Film-hyrd torpedbåt jagade med trotyl

Sandrew-truppen siktade periskop under inspelning

Gotlands Allehanda 10/8 1955. Gotlänningen 10/8 1955

En främmande ubåt upptäcktes på tisdagsförmiddagen (9/8 1955) utanför norra inloppet till Fårösund. Upptäckten gjordes dels från motortorpedbåten T 103 ”Polaris”, som lånats ut till Sandrew-ateljéerna för inspelning av marinfilmen ”Blånande hav”. Dels har ubåten observerats i övervattensläge av en lots på Fårö. Bland dem som upptäckte ubåten var regissör Gunnar Skoglund och skådespelaren Jan von Zweigbergk. Torpedbåten jagade ubåten med trotylladdningar. Ett stort spaningspådrag spanade därefter hela dagen efter den.

 

Det var från T 103 som ubåtsperiskopet observerades. T 103 deltog som bekant i ”Operation Gute”.

 

Enligt marinstaben gjordes redan kl. på tisdagsmorgonen en första iakttagelse av den främmande ubåten. Det var med marinens samverkande spaningsorgan som vid detta klockslag såg ubåten i övervattensläge i samma farvatten och klart inne på svenskt område. Ubåten var målad i mörk, nästan helt svart färg.
T 103 ”Polaris” uppehöll sig 2 distansminuter norr om Svingrunds fyr inom yttre svenskt territorialvatten. Periskopet visade sig c:a 15 sek. Filminspelningen avbröts omedelbart, sedan upptäckten gjorts.
Torpedbåtens bestyckning bemannades, sedan man kontrollerat att ingen svensk båt uppehöll sig i farvattnen. Periskopet var dock försvunnet innan man kom till den plats där det upptäcktes. Vattnen däromkring är mycket goda ubåtsvatten med djup på upp till 100 meter. Spaningar med flyg och kustartilleriets fartyg igångsattes omedelbart, men ubåten torde ha kommit ut på internationellt vatten bara 15 min. efter det upptäckten gjordes. Spaningarna avbröts därför vid 17-tiden.

Ubåten uppehöll sig i farvatten som ingår i KA 3:s skyddsområde. Det är vid platsen svårt att lokalisera en ubåt, eftersom där råder skiftande strömmar.
Meddelandet om ubåten lästes upp vid sju-nyheterna  i radio och då gav sig 34-årige lotsen Erik Petersén, Fårö, tillkänna. Någon gång mellan kl. 8 och 9 stod jag utanför lotsbostaden och fick då plötsligt se en ubåt som befann sig i övervattensläge gå norrut med en hastighet av c:a 3 knop under 10 minuter. Ubåten gick en distansminut norr om Aurgrund, eller som han senare erinrade sig i bäring 345-350 gr. från Aurgrundet inne på eller strax intill det s. k. ”Svingrundet”. Jag fäste mig till en början inte så mycket därvid. Det har ju varit ganska gott om örlogsmän härute under sista tiden och jag var fullt övertygad om att det rörde sig om en svensk ubåt som i något ärende låg där. Emellertid gick jag efter en kikare och tittade ut på havet för att söka identifiera båten. Det enda jag därvid kunde se var att båten inte var någon större typ. Däremot kunde jag inte iakttaga några som helst identifieringstecken.. Jag gick så ned i källaren för att uträtta några ärenden. När jag efter cirka 20 minuter lom tillbaka var ubåten borta. På havet såg jag bara de två kustbevakningsfartygen ”Granat” och troligen ”Krut” som höll på med målbogsering efter vad jag kunde förstå. De fartygen befann sig betydligt längre västerut och cirka 2 distansminuter från Svingrundet. Jag såg nu dessutom en motortorpedbåt, troligen T 103 Polaris, som var på väg längre norrut cirka 0 till 8 grader.

Att hr Petersén skulle ha kunnat förväxla ubåten med motortorpedbåten anser han som absolut uteslutet. Ubåten låg ju så nära intill, säger han. Jag såg varenda detalj så tydligt. Men den måste ha gått i undervattensläge innan den gick därifrån annars skulle jag absolut ha sett den ute på havet.

Vid förhör inför KA 3:s officerare har Petersén ritat en skiss av ubåten. Petersén har även ritat en skiss av motortorpedbåten T 103, som han såg gå mot norr en kort stund efter att ubåten passerat. Av skisserna att döma, har inte Petersén förväxlat fartygen

 

Lotsen Peterséns skiss av den främmande ubåten som han följde i 15 min.

 

Under måndagen uppehöll sig den svenska ubåten ”Svärdfisken” utanför Fårö och gjorde upp- och nedstigningar i samband med filminspelningen. Befolkningen på Fårö samt KA-personalen som eventuellt såg den främmande ubåten har därför förväxlat den med ”Svärdfisken”, som dock inte befann sig i de trakterna på tisdagen. (9/8 1955)

 

Gunnar Skoglunds version

Ubåtsperiskopet har iakttagits av minst fyra personer, en av dem är regissör Gunnar Skoglund, som säger till Allehanda:
− Vi höll på med de sista scenerna för ”Blånande hav” Ola Svensson spelar befälhavare på båten och 1:e officer är Jan von Zweigbergk. Enligt manuskriptet har båten kommit från Norsfjärden och skall till Fårösund. Det befängda i denna historia är att det ingår i filmen att motortorpedbåten skall upptäcka en ubåt.

 
”Vi hade kunnat filma periskopet.”

Vi hade kameran på babordssidan. Den sköttes av fotograf Sven Nyqvist. På styrbordssidan står Ola och Jan och repeterar rollerna, när jag plötsligt ser Jan stå och stirra på ett föremål utanför båten, berättar Gunnar Skoglund.
Jag tar klappbrädet för att låta kameran gå för en scen, samtidigt som jag vänder huvudet åt samma håll som Jan von Zweigbergk. Då ser jag inte mer än 50 meter från båten mellan oss och stranden ett gulvittsvart föremål. Det hade en mansarms längd och så utbrister jag: ”Vad i herrans namn är det där?!!”
Samtidigt ser 1:e signalmannen Lennart Persson åt samma håll och upptäcker periskopet. Han meddelar fartygets ordinarie befälhavare kapten Per Rydberg sin upptäckt: ”Ubåtsperiskop tvärs ut om babord.” Inspelningen avbrytes omedelbart. Vi hade kunnat få ett 100-procentigt bevis på att vi talar sanning om vår filmfotograf. Om han vridit kameran 45 grader så hade han kunnat filma det främmande periskopet, som var riktat mot oss.

 

Romantik blev allvar.

Det solglittrande romantiken blev plötsligt ett fruktansvärt allvar, fortsätter regissör Skoglund. Torpedbåtens kanon bemannades snabbt och stridsammunitionen var framme inom ett ögonblick. Den stora aktivitet som upptäckten utlöste ombord varnade uppenbarligen ubåten, som var försvunnen innan vi hunnit komma så mycket närmare den.
− Jag är närsynt, och jag skulle inte ha litat på vad jag själv såg, fortsätter regissör Skoglund, men eftersom Jan von Zweigbergk och förstesignalisten har goda ögon kan vi inte ha tagit miste.
Sedan ubåtens periskop försvunnit höll kapten Rydberg ett kort förhör med de tre iakttagarna. De lämnade alla samma uppgifter. Man har därför inte ansett sig kunna anta, att någon synvilla föreligger. I spaningarna deltog T 103, ”Granat” och ”Krut” samt ett spaningsplan från F 11 (Kungl. Södermanlands flygflottilj)

 

Femte främmande ubåten

Detta är den femte upptäckten av ubåtar sedan i juni i år, där iakttagelserna är av sådan art, att man inte utan vidare kan avfärda dem, upplyser man på marinstaben.

 

Ubåten såg marina övningar?

I måndags gjorde svenska ubåten ”Svärdfisken” upp- och nedstigningar vid Fårösund i en övning, som filmades för ”Blånande hav”. I går morse hade ett KA 3-batteri skarpskjutning i närheten av den plats, där det främmande periskopet upptäcktes. Det är möjligt, att ubåtens uppdykande kan ställas samman med de militära övningarna, säger kommendörkapten Ragnar G. V. Larsson i Visby.

 

      

Skådespelarna Karl Erik Forsgård (t. v.) och Jan von Zweigbergk var ombord på T 103, när ubåten upptäcktes, von Zweigbergk såg ubåten först.

 

Ubåtsjakt dagen före:

Denna bild togs av Sandrew-fotograferna ombord på motortorpedbåten T 103 ”Polaris” under måndagen, då man filmade ubåtsjakt för ”Blånande hav”. Igår blev pjäsen verklighet. T 103 fällde trotylstavar mot den främmande ubåten, som ett fullt pådrag av flyg och kustfartyg sökte hela tisdagen.

 

”Såg folk ombord…”

Tack vare lotsen Erik Petersén vid Norra Gattet kan man bilda sig en ganska klar bild av den främmande ubåten i Fårösund. Någon möjlighet att avgöra nationaliteten finns dock ännu ej.
Så här anger Erik Petersén ubåtens utseende: den var liten – jämförbar med en svensk kustubåt – den hade ett torn men f. ö. rent däck, färgen var mycket mörk, betydligt mörkare än svensk ubåtsfärg.
− På däck syntes inte en själ, berättar hr Petersén. Men det fanns människor uppe i manövertornet. Någon möjlighet att avgöra uniformen på vederbörande fanns dock inte.

Från marinen konstaterar man: − Ubåten var inte svensk. Hur en utländsk ubåt vågar uppträda så utmanande fattar jag inte. Men ”utö-ubåten” gick ju också upp till ytan.

Svenska marinen har vissa instruktioner när det gäller avvisa främmande ubåtar från svenskt vatten. I första hand gäller det att avvisa det främmande fartyget. Genom beskjutning av exempelvis periskop söker man tvinga upp ubåten. I detta syfte kan även sjunkbomber fällas – dock på så sätt att ubåten inte skadas allvarligt.

Skulle den främmande ubåten ej gå upp till ytan och avlägsna sig från svenskt vatten får man tillgripa våld.

 

Skissen ovan anger de två platser där ubåten med säkerhet observerats. Vid det första krysset sågs ubåtsperiskopet från torpedbåten. Lotsen Erik Petersén såg ubåten på norrut i överläge.

  

Trotylstavar bet ej vid dramatisk jakt

Jakten efter den främmande ubåten i Fårösund fick en dramatisk epilog. Torpedbåten ”Polaris” gick för full fart in till Fårösund, hämtade ett parti trotylstavar och stack till sjöss för att söka tvinga upp ubåten. I närheten av den plats periskopet siktats fälldes trotylen som detonerade i sjön. Ubåten hade dock undkommit. För att vara under fredstid blev intermezzot i Fårösund sensationellt. Marinen har tidigare inte behövt använda våld mot inkräktande fartyg.

Enligt vad GA erfarit iakttogs det främmande periskopet bara i 15 sekunder från ”Polaris”. Fartygschefen, kapten Per Rydberg hann aldrig se det. Han stod i radarrummet när larmet gick.
− Tyvärr är inte T 103 utrustad med sjunkbomber, säger löjtnant Sture Lindberg. Någon möjlighet att öppna kanoneld fanns inte heller. Innan kanonen mannats i villervallan av filmare, var ubåten försvunnen. Fartygschefen valde att med högsta fart gå till Fårösund för att hämta sprängladdningar på c:a 1 ½ kg. vardera. Man fick snabbt trotylstavar ombord och stack åter till sjöss för att uppsöka platsen för intermezzot. Samtidigt sattes filmsällskapet i land. Man fick aldrig kontakt med ubåten men man lät c:a tjugo trotylstavar gå. Det blev kraftiga detonationer i sjön. Några tecken av ubåten syntes ej. Ubåten hade i dykningsögonblicket nordostlig kurs. Detta avslöjades av periskopets strimma på vattnet.
− Sedan några dagar råder skärpt stridsberedskap vid kustförbanden och marinen, säger löjtnant Lindberg till sist. Anledningen är de ”spökubåtar” man iakttagit på fastlandet. Därför kom det här inte alldeles överraskande.

 
 
 

Marinmyndigheterna detaljgranskar Fårösundslotsens skiss av ubåten

Vilken nation tillhör de iakttagna ubåtarna? – utredning

Gotlänningen 11/8 1955. Gotlands Allehanda 11/8 1955

MARINMYNDIGHETERNA väntas redan under torsdagen kunna detaljgranska den skiss som lotsen Erik Petersén på tisdagen gjorde av den främmande ubåten utanför Fårösunds norra gatt. Inom marinledningen kommer man att sammanställa de olika skisser och rapporter som gjorts över främmande ubåtar som varit synliga i våra farvatten i sommar för att därigenom om möjligt komma till klarhet om vilken nation de tillhör. Så fort marinledningen är klar med undersökningen av det inkomna materialet kommer en kommuniké att sändas ut om resultatet.

 

 

Även lotsdottern såg ubåten

RITADE EN SKISS

Liknar nästan exakt faderns

ALLT FLERA samstämmiga vittnen bekräftar på ett ovedersägligt sätt den främmande ubåtens uppträdande utanför Aurgrundet på tisdagsmorgonen. Uppgiften om att även Fårölotsen Erik Peterséns 11-åriga dotter Beatrize skulle ha iakttagit ubåten ute vid Aurgrundet när den före kl. 9 på tisdagen var på utgående ur norra gattet synes av allt att döma stå sig.

Enligt vad Gotlänningen erfarit förhåller det sig så att hr Petersén som tjänstgör som f. lots vid Aurgrundet, under söndagen hade besök på sin arbetsplats av sin hustru och sina två barn, Beatrize som är 11 år samt en sexårig son. Dessa som annars är bosatta i Fårösund, stannade kvar vid norra gattet till tisdagseftermiddagen. På morgonen hade de båda barnen begivit sig ned till stranden för att bada. Flickan hade då fått se en ubåt som var på utgående ur sundet. Båten gick i övervattensläge och mycket nära Augrundet, som flickan tyckte från sin plats, bara några meter ifrån. Efter en stund försvann båten bakom holmen och hon väntade att den skulle komma fram på andra sidan. Men den syntes aldrig mer. När den försvann måste den ha varit mycket nära Svingrundet. Vid det samtal Gotlänningen haft med fru Petersén framhåller hon sin bestämda uppfattning att flickans uppgifter är riktiga.
− Barnen var och badade på morgonen innan vi åt frukost, efter frukosten städade jag bostaden. Vid 10-tiden såg jag på klockan ty jag skulle åka till affären. När jag nu tänker efter måste det ha varit just i det aktuella ögonblicket, alltså före kl. 9 på tisdagen som barnen vistades vid stranden.  Flickan känner mycket väl till en ubåt och senast dagen innan hade min man visat henne på en sådan.

Efter iakttagelsen har även hon gjort en teckning av den utgående ubåten. Den stämmer nästan exakt med den min man gjort. Ändock har hon inte varit i kontakt med honom sen de skildes på tisdagen.

Hon har ej heller sett den skiss som varit införd i tidningspressen. Och dessutom vidhåller hon på det bestämdaste sina uppgifter, slutar fru Petersén.

 

 

Okänd ubåt vid Lausholmar redan på söndagsmorgonen

 

 

Ytterligare en iakttagelse av främmande ubåt i gotländska farvatten har inrapporterats till marindistriktet. Strandvakten John Berg i Ljugarn har omtalat att han vid 5.30-tiden på söndagsmorgonen (7/8 1955) inne på svenskt farvatten ung. mitt mellan Gräsholms- och Storholmsprickarna sett en ubåt med kurs på Sysne, varefter den svängde österut. Han såg ubåten i ung. 10 min.

Hr Berg var tillsammans med en tältande jämtlänning, hr Gustav Åhlén från Aspnäs, och det var denne som först fick syn på ubåten. Som var mörk till färgen och hade en rätt kraftigt, tillbakalutat torn. Fartyget hade inga igenkänningstecken och ingen människa syntes ombord.
Marindistriktet sände genast en man till Ljugarn för att få närmare uppgifter om iakttagelserna som kommer att granskas med stor uppmärksamhet av marinledningen. I allt väsentligt överensstämmer denna ubåt med den som sågs i Fårösund. Till saken hör att både Fårösund och Ljugarn hör till de ”ömtåliga” områdena på Gotland ur försvarssynpunkt.

 

 

Skiss över området där den främmande ubåten iakttogs

 

Marin kommentar till ubåtsupptäckterna

I ONSDAGENS RADIOEKO kommenterades upptäckterna av de främmande ubåtarna av pressofficeren för marinen kapten Roland Engdahl:
− Återigen har rapporter influtit om främmande ubåtar inne på svenskt territoralvatten, sade han. Trots att fartygs- och flygspaning omedelbart igångsattes har det inte varit möjligt att fastställa den främmande ubåtens identitet.
Vad har man då för möjligheter att lösa en sådan uppgift? Man måste hålla i minnet att en ubåt är konstruerad för att uppträda osedd. Den skall kunna förflytta sig långa sträckor dold under havets yta med möjligheter att dyka upp överraskande var som helst, till havs eller vid en främmande kust, genomföra ett anfall eller göra en observation och sedan spårlöst försvinna. Det är därför en svår och omfattande uppgift att utefter en lång kust som vår vara beredd på sådana påhälsningar. Det fordras bevakningsorgan i land, det fordras spaningsflyg och det fordras fartyg som är utrustade att kunna lokalisera och även anfalla ubåtar som uppträder i undervattensläge.

De enheter som har härför erforderlig utrustning med hydrofoner, sjunkbomber m. m. är våra jagare, fregatter samt en del minsvepare. Motortorpedbåtarna t. ex. har ingen sådan utrustning.. Av våra sammanlagt 15 jagare är f. n. bara 5 utrustade, av 6 fregatter 1 och av våra 14 större minsvepare 3. För att hålla en precis kontroll av våra farvatten skulle det fordras att flera fartyg rustades men även pådragning av den marina bevakningsorganisationen i land. Detta skulle emellertid medföra inkallelser av värnpliktiga för kostnader som inte kan bestridas av marinens ord. övningsanslag. Vad vi då kan göra är att i samband med övningarna ombord och i land öka uppmärksamheten mot de objudna gästerna. Om ubåtsjaktutrustat fartyg får kontakt med en främmande ubåt på svenskt vatten skjuts varningsskott i en eller annan form för att få upp ubåten till ytan. Nonchalerar den denna anmaning så blir det sjunkbomber. Om behovet av för ubåtsjakt användbara fartyg är stort i fredstid för att man skall kunna hålla uppe en effektiv kontroll av våra farvatten så kommer detta behov att i krig bli än större. Att det är nödvändigt öka antalet ubåtsjagande fartyg i flottan har också chefen för marinen kraftigt understrukits i försvarsutredningen i höstas. Man får därför hoppas att denna fråga vederbörligen beaktas vid den förestående parlamentariska försvarsberedningen.

 

 

Ingen sovjetisk ubåt befann sig vid svenska kusten 14 juli−2 aug.

SOVJETAMBASSADEN i Stockholm har till UD framfört ett meddelande av innehåll att med anledning av pressuppgifter om främmande undervattensbåtars uppträdande vid svenska kusten den 14 juli och 2 augusti en minutiös undersökning gjorts av sovjetiska vederbörande. Denna har givit till resultat att ingen sovjetisk undervattensbåt vid nämnda tillfälle befunnit sig på svenskt territorialvatten eller i dess närhet.

 
 
 

Den främmande ubåten sågs vid Lutterhorn även i onsdags

Gotlänningen 12/8 1955

En hel familj, folkskollärare Roland Thörnblom från Norrköping, hans fru Ruth och deras två söner 10-årige Karl Magnus och 12-årige Christer, uppger sig på onsdagen mellan kl. 14.15 och 15 utanför Lutterhorns fiskehamn på Fårön ha sett en ubåt, som efter beskrivningen att döma är identisk med den som fårölotsen Erik Petersén iakttog och ritade av på tisdagen.

Familjen Thörnblom, som semestrar på Fårön, höll till på stranden, där folkskollärare Thörnblom stod och målade. De båda pojkarna lekte i vattnet och fick plötsligt se ”en underlig båt” dyka upp en bit ut. De ropade på sin mamma och frågade vad det var för sorts fartyg – och fru Thörnblom såg genast att det var en ubåt. Den gick under c:a 10 minuter i övervattensläge och under tiden sprang pojkarna till hr Thörnblom och berättade vad de såg. Själv hann emellertid hr Thörnblom inte se mer än tornet, ubåten hade alltså börjat dyka igen.
− På kvällen gjorde vi hela familjen ur minnet teckningar av båten, som jag själv iakttog som svartblå medan min fru och pojkarna uppger att den var gråblå, säger hr Thörnblom. Marinledningen kommer nu att få se på teckningarna under fredagen, då vi så detaljerat som möjligt skall redogöra för våra iakttagelser.

 
 
 

Försvunnen I 18-vpl. hittad. Kom gående på vägen i Roma. ”Sökte lifta, men ingen ville ha mej”

Gotlänningen 12/8 1955

EN VÄRNPLIKTIG som på onsdagsmorgonen (10/8 1955) försvann från sitt förband – 9 komp. I 18 – som bedriver övningar vid Fågelhammar invid Ljugarn kom vid 19-tiden på torsdagen till rätta. Ynglingen – en smålänning – kom då gående på vägen genom Roma och alldeles vid kyrkan hann polisman I. Törnqvist i Roma upp honom och tog hand om honom. Han hade då gått hela vägen från Fågelhammar och mesta tiden hållit sig till landsvägen, där han försökt få lift med någon bil ”men ingen ville ta upp mej”.

Den värnpliktige som stått på post under morgontimmarna vid förbandets bivack hade före uppställningen gett sig i väg. Han var när han togs av polisen fortfarande klädd i sina linnekläder men utanpå rocken hade han dragit en ulle för att se mera ”civil” ut.

Polisman Törnqvist tog ynglingen med sig hem och gav honom kaffe – grabben var helt uthungrad och ganska trött, men hade dock – som han själv sade – klarat sig hjälpligt genom att äta bär och sova i skogen.

I samma veva som den värnpliktige återfanns inträffade olyckan i Ala och dit kallades polisman Törnqvist, som nu via radio larmade statspolisen, som förde ynglingen till kasernvakten på I 18.
− Ynglingen torde nu ha frihetsstraff att vänta då hans förseelse rubriceras som rymning.

 
Omfattande spaningar

Omfattande spaningar gav emellertid den värnpliktiges avvikelse upphov till under såväl onsdagen som torsdagen. Kompaniet hade kommit till trakten av Fågelhammar vid 13-tiden på tisdagen och det var på onsdagsmorgonen vid 6-tiden som den värnpliktige smålänningen försvann. Man saknade honom vid uppställningen, varför kamraterna genast satte igång med efterspaningar. Då hade han inte kunde återfinnas larmades polisen och även statspolis och landsfogde inkopplades. Under hela onsdagsnatten sökte statspolisens ordningsavdelning utefter alla vägar kring området. 250 man militär från 9 komp. och P 1 G sökte vidare under tiden igenom de stora skogsområdena mellan Ardreberget och Ljugarn och vidare inåt land. Man var även under torsdagen ute med båt vid Fågelhammar och spanade efter den försvunne.

 
 
 

T 103 förväxlas med ubåt. KA ökar gångberedskapen

Gotlänningen 13/8 1955

  

Manövertornet liknar en ubåts

Den nya svenska motortorpedbåten har ett manövertorn, som i hög sjö kan förväxlas med en ubåts. På fredagen lämnades en rapport på Fårö, om att en ubåt siktats. Det visade sig vara T 103.

Ytterligare vittnesmål om främmande ubåtar utanför Fårö har lämnats till Marindistriktet. En av dem, som gjordes av en semestrande folkskollärarfamilj, har tillsammans med skisser överlämnats till marinledningen. Bevakningen kring Gotland kan inte skärpas i högre grad än vad som redan skett, om man inte skall tillgripa inkallelser.
− Allmänhetens intresse för kustbevakningen och uppsikten efter ubåtar har visat sig vara bra, heter det på militärt håll.

 
 
 

Nya ubåtsiakttagelser tas med viss reservation

Gotlänningen 16/8 1955

Nya rapporter om iakttagna ubåtar har ingått till Gotlands marindistrikt, som givetvis gör allt för att  få varje fall så grundligt som möjligt undersökt. Det finns emellertid anledning att ta de talrika rapporterna med viss reservation, framhåller kommendörkapten Larsson, som för sin del tills vidare inte anser mer än en observation – den från ”Polaris” – klart bekräftad.

Kommendörkapten Larsson poängterar särskilt den stora möjligheten att förväxla en ubåt med en motortorpedbåt. Speciellt är det svårt att på långt avstånd utan en förstklassig kikare kunna avgöra om det verkligen är en ubåt men ser.

Nu senast har två musikfurirer och två musikelever vid I 18 rapporterat, att de på måndagskvällen (15/8 1955) mellan kl. 19,45 och 20,55 utanför Visby sett en ubåt, och vidare skulle vid 8-tiden på tisdagsmorgonen ett periskop ha observerats i Fridhemsbukten. De fyra såg ubåten, då de var ute och pilkade torsk i en båt 2 km till havs. Ubåten gick på internationellt farvatten och kunde enligt deras åsikt inte vara svensk.
Under sin fisketur observerade de fyra även en del andra fartyg, bl. a. ”Christofer Polhem”, som var på ingående till Visby. Från ”Christofer Polhem” har man emellertid inte vare sig med radar eller på annat sätt observerat någon ubåt. Det bör också tilläggas, att iakttagelserna från fiskebåten gjorts på mycket stort avstånd. Hittills har ingenting framkommit som bekräftar att det verkligen är en ubåt som iakttagits, det förefaller tvärtom ganska otroligt.

  Vad beträffar de inrapporterade iakttagelserna om att ett periskop skulle ha varit synligt i Fridhemsbukten gör visserligen djupförhållandena det osannolikt, att en ubåt skulle ha uppehållit sig på angiven plats, men självfallet har en grundlig undersökning av saken inletts.

 
 
 

70 skolungdomar praktiserar som officerare vid I 18 o. A 7

Gotlänningen 19/8 1955

 

Ett sjuttiotal skolungdomar från olika skolor i hela landet har de senaste fjorton dagarna varit i farten med att känna på officersyrket vid I 18 och A 7. Ungdomarna har fått prova på lite av varje som kan möta en svensk officer i dennes dagliga verksamhet, och alla har enligt kursledningen gått in för sina uppgifter med liv och lust. Under kursens avslutningsskede har man fått försöka sig på en del ganska realistiska övningar, A 7-ungdomarna fick således på torsdagen (18/8 1955) försöka sig på skjutning med 7,5 cm kanon m/40. På bilden ses första gruppen under sin eldgivning under ledning av sin pjäschef Staffan Sandström från Kristianstad. Som skolchef har kapten Arne Skedinger fungerat och instruktörer har varit löjtnanterna Åke Eriksson, Bengt Lindén och Marlo Hjernqvist.

 
 
 

De främmande ubåtarna kunde inte identifieras

Gotlänningen 25/8 1955

Dessa fall av de rapporterade ubåtsuppträdena i sommar anse sig marinstaben kunna konstatera att det varit fråga om främmande ubåtar. Men iakttagelserna har inte varit sådana att de kunnat lägga till grund för identifiering av de rapporterades ubåtarnas nationalitet. Inga svenska ubåtar har emellertid uppehållit sig inom de aktuella områdena vid tidpunkterna i fråga, varför förväxling med svenska ubåtar liksom med andra svenska örlogsfartyg är utesluten.

Detta är resultatet av de undersökningar som marinstaben gjort med anledning av rapporterna om ubåtar i och utanför Stockholms skärgård samt kring Gotland.. Sammanlagt åtta rapporterade fall har bearbetats. Av sammanställningen framgår bl. a.:

Den 2/8 (eftermiddagen) iakttog fyra värnpliktiga vid Utö med kikare ett föremål som de bedömde vara en ubåt. Föremålet förflyttade sig med c:a 10 knops fart. Avstånd 6.000-9.000 m. Tid c:a 35 minuter.

Marinstaben anser det styrkt att det iakttagna föremålet varit en ubåt. Av observatörerna bedömda avstånd förlägger ubåten till yttre svenskt territorialvatten. Att ubåten verkligen uppträtt på svenskt vatten har dock ej med säkerhet kunnat konstateras.

Ljugarn 7/8 (morgonen): En civilperson iakttog ett föremål som han bedömt vara en ubåt. Avstånd c:a 6.500 m. Bedömd fart 12-15 knop. Tid c:a 15 minuter.

Marinstaben anser att det siktade föremålet kan ha varit en ubåt. Det har dock icke med säkerhet kunnat konstateras om ubåten i så fall befann sig på svenskt vatten.

Norra gattet till Fårösund 9/8 (morgonen): Från motortorpedbåten T 103 har tre personer (två civila och en däckskorpral) iakttagit ett ubåtsperiskop på avstånd 50-100 m. Tid c:a 15 sekunder.

Från kustartilleriets vedettbåt ”Granat” har två personer (fartygschefen och en däcksfurir) på ungefär samma plats som observationen från T 103 något senare iakttagit ett ubåtsperiskop på avstånd c:a 1.000 m. Tid c:a 5-8 minuter. Periskopet förflyttade sig med 6-7 knops fart.

Marinstaben anser det styrkt att det iakttagna föremålet var ett periskop och konstaterar att en främmande ubåt i undervattensläge varit inne på svenskt yttre territorialvatten.

Lutterhorn på Fårös västsida 10/8 (em): Fyra civila personer (två vuxna, två barn) iakttog ett föremål som de ansåg vara en ubåt. Avstånd c:a 1.500 m. Tid c:a 4 minuter.

Iakttagelserna är sådana att marinstaben anser det osannolikt att det siktade föremålet det siktade föremålet varit en ubåt.

Holmudden på Fårös ostsida 13/8: En civilperson iakttog ett föremål som han bedömt vara en ubåt. Tid c:a fem minuter.

Marinstaben anser att det siktade föremålet kan ha varit en ubåt, som i så fall uppträtt på internationellt vatten.

 
 
 

Herrviksfiskare fann ballong med tidningar

Gotlänningen 31/8 1955

Två fiskare från Herrvik, Ingvar Klingvall och Klas Siggelin, fick när de var ute på flundrefiske på onsdagsmorgonen (31/8 1955) cirka 2,5 distansminuter (4630 m.) nord Herrvik syn på en propagandaballong som kom drivande österifrån.

Ballongen var omkring 5 m. i genomskärning och drev strax ovanför vattenytan.

Klingvall och Siggelin fick tag i ett rep som hängde ner från ballongen och försökte hålla fast den, men lyckades ej göra detta. I samband med detta lossnade en stor tidningsbunt, som satt fastsurrad vid ballongen och därefter steg ballongen uppåt och fortsatte i riktning mot Slite och Gothem. Tidningarna är skrivna med andra bokstäver än våra och därför troligen ryska eller polska. (sic)

 
 
 

Flaskpost från Östtyskland till Burgsvik

Gotlänningen 19/9 1955

Flaskpost från Östtyskland fick på söndagen (18/9 1955) Karl Gustav Pettersson i Burgsvik, då han hittade en ilanddriven flaska i Burgsviken. Flaskan innehöll ett meddelande på sju språk däribland svenska från ett institut för utforskning av havsströmmar i Stralsund.

Meddelandet var daterat den 19/8 1955 kl. 18, och flaskan hade således legat i havet precis nästan en månad innan den kom i land i Burgsvik. Flaskan var försedd med nr. 46 grader fyrtiosju minuter nordlig bredd och aderton grader och femtiosju minuter östlig bredd. Pettersson komme rnu att återsända svarsförsändelsen till Stralsund.

 
 
 

Repgubbar

Gotlänningen 1/10 1955

Rep-gubbar vid en av de stora bössorna. Målet – var trasor inom kort

 

God dag go vänner. Det är Kalle som inte alltid dväljes i högre rymder. Någon dag i slutet av aug. medan det ännu var sommar ställde några allvarliga herrar stegen mot A 7:s grindar. Vi letade oss fram till den expedition, som var antecknad på inryckningsordern, fick bataljonsnummer och anvisningar om var klädförrådet var. Fullvuxet folk konstaterade man där men lyckades få fram byxor med lämplig magvidd. Det blev div. andra persedlar också och om en stund hade en grupp civilister förvandlats till ståtliga krigare.

 

”Så hade en grupp civilister förvandlats till ståtliga krigare”. – Med tack till sergeant Gustafsson och kapten Fagerström för god ut utbildning i krigandets ädla konst.

 

Så har dagarna gått. Till en början blev det grundläggande utbildning och man syntes utgå från att rep.-gubbar glömt allt vad som tidigare lärts under värnpliktstjänstgöring och beredskapsår. Sålunda ägnades sammanlagt 4 timmar till övningar i vänster- och högerom, och sedan vi lärt skillnaden mellan dessa rörelser liksom vad som menas med framåt marsch och halt, började omfattande vapenövningar.

Under ett par timmar undervisades vi sålunda i gevärets olika delar. Det inpräntades med militär grundlighet vad som förstås med pipa och riktmedel, pipan är den del av geväret som riktas mot fienden. Den andra delen kallas kolv och den håller man mot sig själv. Det är synnerligen viktigt att man inte gör tvärtom. Skjutövningar ingår också i programmet. Allt gick lyckligt.

 

Den som vore köksmalaj, säger gubbarna, man blir ung igen i uniformen.

 

Spänstiga ungdomar tittar intresserat på medan farbröderna spänstar, men på stan sträcker man på sig, går sin väg med militärisk hållning. När ungdomar i uniform dyker upp tittar man strängt och uppfordrande och hälsas med ställningssteg o. honnör. Som synes har även livet i lumpen sina behag om man bara är utrustad med en smula humor, men sådant skall till.
Efter en grundlig utbildning i krigandets ädla konst bar det av till ett permanent fältförband som går under det täcka namnet Sibirien. Dit anlände också så småningom andra gubbar direkt från civila knog. Ett hundratal gubbar eller så där fick kostymer, ränsel och gevär. Vi som var vana i kläderna nu skakade nog på huvudet och undrade hur det skulle gå att få militär pli på alla dessa civilister. En del av ”farbröderna” kunde mycket väl ha varit fäder till det befäl som sattes att handha deras utbildning. Men allting gick med det mellanting av allvar och gemyt som tycks utmärka utbildningen inom det militära nuförtiden. Nota bene, den utbildning som ges rep.-gubbar. Annars finns det ännu stronga chefer i kungens tjänst som inhämtat allt i reglementen som gäller för armén, inpräntat dessa både till bokstav och snäv anda. De ryter ibland, talar snabbt och korrekt och går sen ansvarstyngda och oerhört medvetna om sin vikt och utomordentliga betydelse.

 

Det bästa i ”Sibirien” är matsalen som ligger vackert inpassad i terrängen.

 

Det finns sådana, men inte många nu för tiden. Att det sen blir lite ordning och pli på sorkarna, det skadar sannerligen inte alls, och då kan det vara mer än motiverat med stränga bud ibland. Kronan är bevars en utomordentlig skola för vår manliga ungdom och utan den skulle svenska folket se annorlunda ut. Att sätta militär pli på repgubbar kan vara värre. Det är dock folk som är fullvuxet i alla avseenden, har lärt sig allvaret och har ansvarskänsla. Befäl av alla kategorier lär också vara tämligen eniga om att ”grållarna” är trevliga, lättlärda och farliga krigare.

 

Madrasserna lämpar sig just inte att ligga på förrän de blivit tillformade. Ett sätt är att ligga framstupa och hålla ordentligt tag för att inte ramla ur, vilket kan vara tämligen farligt från ”andra våningen”. ”Fårö” tillbringade första natten så här, han satt och sov och tog stöd mot taket. Andra bilden visar förste bataljonsstädare Widén i farten med att vattna blommor.

 

Repförbandet i ”Sibirien” fick bra betyg av självaste översten på inspektion. Han fann bara gubbarna en aning skäggiga och det sa han. Stundom tänks åtskilligt vanvördigt om kommis. De som har vapenövningar tränar upp sina militära färdigheter känner på sig att inkallelsen kan ha ett ändamål. Men folket som inkallats för ekonomitjänst har det svårare. Inte så att man kan lata sig, sova och ha det bra men, Stockholms-företagaren som måste stänga sin rörelse för att bli bataljonsstädare under en månad förstår inte den militära nödvändigheten bakom sådan ordning. Och lantbr. som vattnar blommor på mässar och marketenteri och diskar ibland, tänker nog på sin hustru som ensam måste köra vatten till djuren och klara alla trängande utearbete medan mannen är i fält. Visst har man försökt med uppskov från tjänstgöringen, men endast i synnerligen trängande fall beviljades sådan – så viktigt är det med kronans blompottor. Men kronlivet har sina behag också och mer om sådana berättar bilderna här invid.

På civilt återseende.

Luft-Kalle

 
 
 

Ersättning för sprängskadorna
Gotlänningen 4/10 1955

Försvarets civilförvaltning har begärt bemyndigande att betala ut ersättning med sammanlagt 12.771 kr till 14 fastighetsägare vid Linneavägen och Follingbovägen i Visby med anledning av skador, som drabbat deras fastigheter vid övningar i sprängtjänst på Gotlands artillerikårs övningsfält. Skadorna skulle framför allt ha uppkommit vid en i januari eller februari 1952 företagen sprängning. Skadebeloppen varierar mellan 96 och 1.650 kr. Numera har utfärdats order enligt vilken den vid tiden för skadornas uppkomst medgivna högsta laddningsvikten om 1 kg. minskats till 1/4 kg. Vidare har armétygförvaltningen anfört att sprängplatsen borde flyttas längre bort från bebyggelsen.

 
 
 

Mässlokalerna på I 18 förnyas. Underbefälet fick ”eget” hus
Gotlänningen 18/10 1955

Mässfrågorna vid I 18 börjar gå mot sin lösning. Det har varit ett känt faktum under många år att både manskapsmässen, underbefälsmässen och underofficersmässen vid regementet varit otidsenliga. Men nu ser det ut som om det skulle bli ändring inom en snar framtid. Underofficersmässen skal inrymmas i nuvarande överstelöjtnantsbostaden, och det arbetet skall igångsättas på vårkanten. Gamla ”Markan” kommer om något år att helt byggas om. Tidpunkten härför får arbetsmarknadsläget avgöra. Regementets underbefäl kunde på måndagen (17/8 1955) flytta in i nya mässlokaler och förfogar nu över ”eget” hus med en synnerligen trivsamt och tilltalande inredning.

Huset är visserligen gammalt, det byggdes 1808 (1898), men det ligger centralt inom området. Byggnaden har under årens lopp tjänstgjort bl. a. som bostad åt musikdirektören, inrymt kasernvårdsexpedition och nu sist varit officersbostad.
På måndagen var det husesyn och i den deltog en hel rad officerare med överste Haquinius, major Torne och regementsintendenten, kapten Åberg, i spetsen. Underbefälsföreningens ordf., överfurir Curt Sjölin, förevisade lokaliteter tillsammans med glada och stolta kollegor. Inredningen är verkligen bekväm och ändamålsenlig. På nedre botten återfinnes ett stort kaférum med ett möblemang av fåtöljer och småbord, som skulle få mången enskild kaféinnehavare avundsjuk vid blotta anblicken. Ett litet fönsterrum på nedre botten har möblerats med särskild smak och fått en extra hemtrevlig inredning. Här är det meningen att inbjudna gäster i första hand skall få dväljas, och i ett annat rum har inredningen gjorts mera spartansk med bl. a. galonsitsar på stolarna och grövre bord. Det rummet skall utnyttjas om herrar furirer och överfurirer får någon liten paus under övningspasset. Här gör det ingenting om man klampar in med grova skor och arbetskläder, kaffetåren får man ändå, men vid sådana tillfällen är den övriga mässen tabu. Ett modernt kök hör också till lokalerna på nedre botten. Det kan nämnas att kronans gardiner hänger för fönstren och att det än en gång bevisats, att är bara det övriga snyggt och trevligt, så är även gardinerna det. På väggarna hänger konstverk som konstnärer bland underbefälet skänkt.

Övre våningen inrymmer klubbrum och läsrum och en trevlig hall. Här kan mässbesökarna koppla av i lugn och ro, och även här har inredningen och möblemanget valts med smak både vad beträffar färg som stil.

Det var också en nöjd regementschef som efteråt gratulerade underbefälskåren till nyförvärvet och samma nöjda ansikte hade även överfurir Sjölin som meddelade rättesnöret för samvaron i den nya mässen. – Här får inte förekomma någon planläggning av övningar och helst inte något prat om tjänsten, förklarade han.

7.000 kr har inredning och arbete kostat och 1.000 kr har underbefälsföreningen själva skrapat ihop.
På kvällen gav föreningen middag för ett antal inbjudna där regementschefen var hedersgäst. Programmet upptog även färgbildsförevisning kommenterad av överfuriren Fors och senare mot aftonen anlände Erik Gadd och kåserade om och läste ett kapitel ur Väinö Linnas succébok ”Okänd soldat”.

 
 
 

Ett värnpliktsminne
Gotlänningen 25/10 1955

Jag läste för några dagar sedan med stort intresse en artikel i denna tidning under rubriken ”Så var det då” av signaturen Sigurd S., där han skrev en historik över Kungl. Gotlands Artillerikår, från forna dagar till nutid. Som detta kom att uppleva gamla minnen från min värnplikt år 1905 vid omskrivna artillerikår, som fältartillerist, vill jag med några data ur minnets oskrivna blad få anteckna följande minnen, som ännu stå klart för mig. För att göra några axplock så var det minnesrika året då Sverige blev frånskilt Norge. Det var kritiska dagar med förhandlingar, men det hela avslöts i fredens tecken tack vare vår fredsälskande konung Oscar II.

För att nämna något om min tjänstgöring vid kåren så ryckte jag och flera kamrater från skilda delar av Gotland in den 18 maj till Gotlands Artillerikår som då var förlagd nere vid hamnen, där vi hade övningar i flera sorters vapen från sabel, revolver, karbin, men mest trimmades till att sköta fältkanonen som var på 8 cm kaliber. Tjänstgöringstiden var 172 dagar, 142 dagar första året därav 112 dagar som första utbildning och 30 dagar som repetitionsövning. Daglönen var 20 öre för den första tiden och sedan 50 öre för de 30 dagarna. Värnpliktsåldern var då 21 år.

Nästa repetitionsövning var 30 dagar nästföljande år.

Året 1905 var ett synnerligen påfrestande år med sådana övningar som förut eller jag vågar säga senare ej varit på kåren. Det var det året en marsch med s. k. skolbatteri, sammansatt av flera kanoner än ett vanligt batteri.. Upphovet till denna marsch var kapten F. V. Beselin, nyligen kommen från Norrland, som skulle tillämpa samma övningar här som där uppe i Norden. Och hans order var att denna marsch skulle avverkas på åtta dagar, som också, någorlunda blev fallet. Ja, det var många hårda moment från fotmarschen flera mil jämte kanonerna, så fötterna blev ömma. Eldställningar på flera platser, kanonrullning upp på stora höjder t. ex. Klinteberget i Boge, där en hel vedtrave gick åt för att stoppa lavettens hjul, då vi måste pusta. Ja, det var hårda tag. Vi var även över på Fårö på specialbyggd flotte av tre lag 16 alnars bjälkar. På flotten var vi fem man och en löjtnant och den roddes av två barkasser med 12 man i varje. När vi på återvägen av marschen kom till Nyhamn i Lärbro, blev det på kaptenens order att alla man skulle på tjugo minuter vara uppställda nakna med var sin häst, att barbacka utan sadel rida tillbaka runt Kappelshamnsviken till Storugns och därifrån simma tillbaka till Nyhamn. Men alla kom dock inte över, då deras hästar nekade att gå i vattnet. Jag var dock en av de första som kom över, tack vare remontstoet Barbara som hörde gnäggningen från hästen Barbar, som reds av löjtnant L. Rosengren. De båda hästarna var syskon och hade kommit till kåren samtidigt. Löjtnant Lennart Rosengren var vår avdelningschef.

Det var flera svåra manövrar som den stränge kapten B. sökte genomföra. En som dock misslyckades var att med ett batteri kanoner sönderdelade, och på träsläp dragna av hästar, som vi ledde i tyglarna, gå över Martebomyr nattetid. Ett kanonrör kom över till Hammar i Lokrume, resten blev stående i den bottenlösa myren till nästa dag.

Efter denna ansträngande marsch blev vi indelta i särskilda batterier och jag kom på andra batteriet, där vi hade konstapel Ivar Persson till kanonbefälhavare, i allo respekterad och omtyckt. Som batterichef hade vi kapten Vicktor (sic) Karlberg, en man som förde sin spira med mildhet, han var som en fader för oss och vi var hans lydiga barn. Honom glömmer jag aldrig.
Det kunde vara mycket mera att nämna som jag ännu klart minns som kunde intressera någon av mina nu levande kamrater, men det sagda kan dock göra en föreställning om hur det var på kåren den tiden. Gotlands Artillerikår hade den tiden högt anseende som militärförband och det gläder mig att höra och se i pressen, att den ännu hävdar sitt anseende som en av de bästa i Sverige. Det var många dugande officerare den tiden på kåren, och även präktiga underbefäl som kunde sin sak, att lära oss värnpliktiga till dugande krigare.

För att till sist nämna några namn av alla de officerare jag minns, så hade vi till kårchef överste Alexander von Strussenfelt som var mycket omtyckt av oss för sitt humana väsen. Som militärbefälhavare på Gotland var generalmajor Gustaf Björlin, en spänstig och morgonpigg herre, som rökande en stor cigarr kl. 6 på morgnarna tog en promenad på Visby gator. Hans bästa skötebarn var Kgl. Gotlands Artillerikår, den hade i honom ett högt anseende för sina militära insatser.

Bland de större händelser det året kan nämnas vår nuvarande konungs (Gustaf V) förmälning med prinsessan Margareta av England den 15 juni, då vi dem till ära saluterade med 21 kanonskott på strandlinjen utanför gamla Artillerikåren mot havet.

Visby stad fick ett besök av tyske kejsaren Wilhelm II som med sitt chefsfartyg Hohenzollern och en större eskader ankrade på redden utanför Visby. Det var för oss artillerister en upplevelse att se denne höge herre stiga i land från en magnifik ångbarkass och sedan göra en åktur i staden i åkare Klintströms bästa hästdroska.

Så får jag sluta min minnesteckning från de femtio åren, men det slutomdömet, att vi artillerister på kåren fick lära oss disciplin, som betyder vana vid militärisk tukt och ordning och som är förutsättningen för en god soldat.  A. G. F. L-n.

 
 
 

SKJUTOLYCKA på Tofta
I 18-man MISTER ÖGAT?

Gotlands Allehanda 28/10 1955. Gotlänningen 28/10 1955. Gotlands Folkblad 28/10 1955

Värnpliktige Sven Göran Malmkvist, Eskilstuna, skadades svårt på eftermiddagen vid I 18-skjutningar på Tofta-fältet. Han fick eldavbrott på sin kpist och när han skulle försöka en ny avfyrning exploderade patronen i vapnet. Ett splitter träffade Malmkvist i vänstra ögat och trängde i n i främre hjärnan. Malmkvist fördes omgående till lasarettet och flögs på kvällen till Serafimern i Stockholm. Skadan anses ej livsfarlig men man kan troligen ej rädda synen på vänstra ögat.

Olyckan inträffade vid 14-tiden ute på skjutfältet, Livkompaniet på I 18 hade stridsskjutning mot målfigurer. Värnpliktige Malmkvist hade intagit liggande skjutställning och öppnade punkteld mot ett mål. Plötsligt fick han eldavbrott. Han försökte med en ny avfyring men följden blev då att patronhylsan sprängdes.
Ett metallsplitter träffade därvid Malmkvist i ögat och trängde in i främre hjärnan. Den skadade fördes omedelbart till Visby lasarett där man remitterade honom till Serafimerlasarettet i Stockholm. Vid 18.30-tiden kom ett Catalinaplan till visbyflygfältet och tog ombord den skadade.

Någon livsfara tycks inte föreligga men regementsläkaren ansåg möjligheterna att rädda synen på vänstra ögat som små. Malmkvist var dock vid full sans ännu under transporten till lasarettet. Hans allmäntillstånd är gott, och det ser inte ut att vara någon fara för livet upplyser läkaren. Troligen kommer han att opereras inom det närmaste dygnet. Synen på det skadade ögat går dock inte att rädda, säger läkaren på Serafimern.
− Dylika olyckor med kulsprutepistol är ytterst ovanliga, säger kapten Henrik Hammarberg. Vid det här tillfället avbröt vi omedelbart övningen och ammunitionen skall undersökas av experter.

 
 
 

Slitepojke hoppade från 4.000 m
FLYGANDE TUNNA I SPINN ÖVER BRÅVIKEN

Gotlands Allehanda 2/11 1955

Norrköping. (GA) 24-årige slitepojken fänrik Sven Eric Persson, som tjänstgör vid Bråvalla flygflottilj, måste på måndagen (31/10 1955) rädda sig med fallskärm ur ett störtande flygplan. Han hoppade från 4.000 meters höjd och hamnade i ett träd. Flygplanet, en J 29:a, hade kommit i spinn, som Persson inte lyckades få den ur. Planet slog ned vid Brobergs gård.

Om jag inte hoppat på så hög höjd, så skulle jag med säkerhet hamnat i sjön, säger han. Maskinen råkade i spinn över Bråviken. Persson var ensam i maskinen på den höga höjden. Flera av hans kamrater flög på lägre höjd. Alla försök att räta upp maskinen var förgäves. Utlösningen på katapultstolen fungerade perfekt. Persson slungades ut och fallskärmen utvecklade sig normalt.

Flera personer såg Persson hoppa ur planet och hörde knallen, då maskinen slog i marken. De trodde först att han skulle hamna i vattnet. Strax ovanför markytan kom emellertid en vindpust och förde flygaren in mot land. Det verkade ett slag som om Persson skulle törna mot ett högt spjälstaket, men han lyckades styra fallskärmen ur farozonen. Han uppmärksammade emellertid inte ett träd i närheten och med ryggen före slog han mot trädkronan. Där blev fallskärmen hängande, men Persson tog sig snabbt loss och kom ned på marken. Med undantag av en skråma i nacken klarade han sig förvånansvärt bra.

Inspektor Sivert Andersson, som såg flygaren hoppa, tog genast hand om honom och bjöd på kaffe i väntan på ambulansen.

Fänrik Persson har tidigare varit i spinn med maskiner, men den här gången lyckades han inte räta upp planet. Det var inte möjligt för honom att klargöra orsaken till att planet råkat i spinn.

Planet slog med en våldsam knall ned vid Brobergs gård som ligger flera kilometer från Näs säteri. Maskinen brann omedelbart upp.

 

Dödshopp befarades

Det var många människor som med spänning följde fänrikens lufthopp. Även hans kamrater i de övriga planen följde honom. De kretsade över nedslagsplatsen ända till fänriken omhändertogs. Till att börja med befarade man att han följt med planet till marken. Ambulansen dirigerades därför först dit. Sedan klargjordes rätta förhållandet.

Automatiskt kommer fänrik Persson nu med i ”Caterpillar club”, en exklusiv klubb bildad av fallskärmsfabrikanten L. Irving för personer, som under livsfara måste lämna en luftfarkost. Det synliga tecknet består i en guldnål i form av en silkesfjärilslarv.

  

Sven Eric Persson utnämndes i april 1954 till fänrik vid flygvapnet. Han hade energiskt och målmedvetet gått in för flyget och han tog värvning som 18-åring vid flygvapnet vid Ljungbyhed. Efter tolv månaders volontärtid placerades han som fältflygare vid F 16 i Uppsala. Han avlade militärstudenten vid försvarets läroverk och genomgick kadettskolan på Ärna utanför Uppsala. Han var under sin tid på Gotland en mycket trägen segelflygare.

 
 
 

Bajonett till minne av vpl-tiden

Gotlänningen 19/11 1955

En rep.-inkallad, som under en övning hittade en bajonett i en buske och stoppade den i sin ränsel för att behålla den som minne från tiden på I 18, dömdes på fredagen (18/11 1955) av Visby rådhusrätt för snatteri till 30 dagsböter à 3 kr. Den som förlorat bajonetten hade omedelbart satt i gång med en undersökning av terrängen, men bajonetten kom fram först vid en uppställning till visitation.

 
 
 

Vpl-inskrivningarna: En man ville bli fallskärmsjägare. Alltför många önskade sig till A 7

Gotlänningen 29/11 1955

En enda gotlänning ville vid de avslutade inskrivningarna av värnpliktiga bli fallskärmsjägare. Desto fler ville komma till artilleriet eller luftvärnet, tydligen för att de väntade sig mer motortjänst där och trodde sig få stadig förläggning nära staden. Men inskrivningsnämnden hade sina siffror att gå efter, och de bestämde antalet värnpliktiga till A 7 och Lv 2 G till långt blygsammare tal. Hur det går med fallskärmsjägaren in spe, får framtiden visa.

Hittills har 368 värnpliktiga inskrivits i Visby. Ytterligare 8, som vistas på fastlandet, i regel på skolor, prövas där. Till I 18 har tagits ut 15 till underofficersutbildning, 45 till underbefälsutbildning, 110 till utbildning som vanliga meniga och 2 till yrkestjänst. Motsvarande siffror för P 1 G är 3, 10, 12 och 3, för A 7 4, 10, 10 och 10, för Lv 2 G 3, 3, 24 och 5 samt för KA 3 2, 10, 9 och 2.

För första gången har också tagits ut värnpliktiga till signaltrupperna, 25 man, som blir truppregistrerade vid S 1 i Stockholm och skall fullgöra första tjänstgöring där men som sedan skall göra repetitionsövningar på Gotland, där de också får stanna vid mobilisering.

På sjömanshus inskrivna 20 man tilldelas flottan, och vidare går till F 11 2 mekaniker och till F 13 G 6, varav 3 radarobservatörer.

Frisedel tilldelas 12 ynglingar, och 18 förklaras tillfälligt odugliga till krigstjänst. Av värnpliktiga i äldre årsklasser har vidare 70 st. fått frisedel, det är bl. a. sådana som genom repetitionsövningarna kommit underfund med sin försämrade kroppsliga status.

Vid inskrivningarna har man inte fått ihop hela det antal som beräknats. I själva verket fattas det så mycket som 8 à 10 proc. det bl. a. den stora utflyttningen från ön som visar sina verkningar även på detta område.

De flestas önskan har, som sagt, varit att få komma till A 7 eller Lv 2 G, men det har varit omöjligt att tillgodose dessa önskemål på grund av de bestämmelser som inskrivningsnämnden haft att rätta sig efter.
− De 18-åringar som nu inskrivits har, säger överstelöjtnant K. G. Arweson, visat sig i allmänhet vara väl utvecklade, i somliga fall mycket väl, i kroppsligt avseende. De mindre väl utvecklade, kroppsligt svagare, får stå på tillväxt och kommer att kallas in senare. Uppförandet har varit mycket gott. Pojkarna har varit punktliga och på bästa sätt försökt lösa de uppgifter de förelagts. Inga tendenser till maskning har iakttagits.

Till vad som ovanstående sagt kan läggas, att svenskarna tydligen blir längre och längre. Från 1949 till 1954 har den genomsnittliga kroppslängden bland inskrivna 18-18-åringar i rket ökats från 175 till 175,9 cm, sålunda med så gott en centimeter. Hur långa ”årets gotlänningar” är har man ännu inte hunnit räkna ut.

 
 
 

Regementsläkartjänsten

Gotlänningen 30/11 1955

Regementsläkartjänsten vid Gotlands infanteriregemente har varit ledigförklarad på nytt utan att få någon sökande.

 
 
 

Till förste tyghantverkare

Gotlänningen 30/11 1955

Till förste tyghantverkare fr.o.m. 1/12 har utnämnts E. J. Vestergren, förut I 18, Visby.

 
 
 

De militära förbanden

Gotlänningen 30/11 1955

De militära förbanden bidrar också till att att nedbringa den elektriska konsumtionen, vilket bl.a. framgår av A 7:s kårorder, ”Stäng av kylskåpet, när det är kallt i skafferiet” lyder en uppmaning.

Arbetsbelysningen skall alltjämt vara tillfredsställande, men det är nödvändigt att för någon tid avstå från en del av trevnaden, heter det. Så länge knappheten på elkraft består kommer varje vecka på kårorder en uppgift att lämnas om kårens veckoförbrukning.

 
 
 

Högexplosiva granater till salu på en auktion i Visby

Gotlänningen 6/12 1955

Tre livsfarliga prydnader var till salu på en auktion i Visby för en tid sedan, men tack vare en uppmärksam civilanställd vid A 7 stoppades försäljningen och förvaltare Erik Lundgren fick i stället hand om prydnadsföremålen, som bestod av tre högexplosiva granater.

Det är ganska vanligt att sådana där granater som upphittats är till salu eller skänks bort och sedan placeras på något lämpligt ställe i hemmet. Somliga tycker förmodligen att de där krigiska tingestarna är vackra och pryder sin plats, men de är mycket farliga och kan ställa till stora olyckor. Till historien hör även att de tre granaterna, som skall sprängas i dag (6/12 1955) av sakkunnigt folk, sedan länge legat förvarade tillsammans med en del annat skräp och alltså utgjort ett ständigt hot mot omgivningens säkerhet. Allmänheten uppmanas att vända sig till de militära myndigheterna med fynd av den här nämnda sorten.

 
 
 

Ersättning för sprängskadorna

Gotlänningen 10/12 1955

Försvarets civilförvaltning har fått det begärda bemyndigandet att betala ut ersättning med sammanlagt 12.771 kr. till 14 fastighetsägare vid Linneavägen och Follingbovägen i Visby med anledning av skador, som tillfogats deras fastigheter vid övningar i sprängtjänst på Gotlands artillerikårs övningsfält. Skadorna har framför allt uppkommit vid en i januari eller februari 1952 företagen sprängning. Skadebeloppen varierar mellan 96 och 1.650 kr.

 
 
 

Sprängdeg bland avfall på KA 3

Gotlänningen 20/12 1955

En eldare vid KA 3 hittade på måndagen i en korg med avfall, som skulle brännas, ett paket som han trodde innehålla tre dynamitpatroner, varför han alarmerade säkerhetschefen.

Vid undersökning visade sig paketet emellertid innehålla s. k. blind sprängdeg av helt ofarligt slag. Det hade varit meningen att paketet skulle ha återställts till ett förråd, men då en städerska fick syn på det hade hon trott att det var fråga om en värdelös sak och stoppat den i papperskorgen.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig