Föregående sida

Tidningsklipp 1957

 

Kapten i pyjamas gav order till värnpliktig

Gotlänningen 1/2 1957

− Hur ska jag veta att du är kapten, sade en värnpliktig vid luftvärnet till en kapten från ett annat förband som kom ut i pyjamas på m/f Gotland och sade till den värnpliktige som stod och pratade med en kamrat att gå och lägga sig. En sergeant kom till kaptenens hjälp men som även han var i pyjamas var det inte mycket bevänt med hjälpen, utan kaptenen var tvungen att gå in och ta på sig uniformsrocken. Under tiden kom en annan sergeant tillskyndande och en av de båda värnpliktiga som var berusade ville ”göra upp”. Det blev nu inget av med det, men väl stämning för fylleri, lydnadsbrott och oskickligt beteende. Hur kaptenens uppträdande skall karakteriseras framgår inte av handlingarna.

 

 
 

Toftakriget i full gång. Gamla bilar flygbeskjutna

Gotlänningen 8/2 1957

Det var krigiskt värre på fredagsförmiddagen (8/2 1957) ute på Tofta skjutfält, då en mycket realistisk samövning mellan infanteri, artilleri, pansar och flyg inleddes. På marken är det inemot 800 man och i luften tre divisioner J 29, d. v. s. flygande tunnor.

Flyget hade kulsprutebeskjutning på sitt program och hade som mål fått en del utrangerade bilar, medan 10,5 cm kanoner besköt en del träbyggnader och skärmar.

För större delen av landtrupperna börjar inte det stora slaget förrän på eftermiddagen.

 

 
 

Realistisk stridsövning på skjutfältet i Tofta

Gotlänningen 9/2 1957

Det gick hett till då omkring 800 man från infanteri, artilleri, pansar och flyg drabbade samman i en omfattande stridsövning på fredagen. (8/2 1957) På natten och dagen innan hade underrättelse- och spaningsorgan tagit reda på ”fiendens” ställning och verksamhet och på dessa uppgifter grundades nu fredagens operation. Meningen var att insätta ett överraskande och snabbt anfall mot fiendens dåligt befästa brohuvud.

 

Fiendeflyg hade under torsdagen (7/2 1957) spanat över trakten för att försöka upptäcka pjäsernas och ledningstältens placering. Pjäser, stridsvagnar och tält var dock ordentligt kamouflerade och spaningsflyget var säkert ute i ”ogjort väder”.

 

Vid 10-tiden var man klar att sätta in attacken mot fienden. Övningsledaren, överste Schildt, A 7, orienterade om läget och det kommande händelseförloppet. Så brakade det löst. Från batterier, belägna omkr. 5 km. från målen, sändes skarpladdade projektiler mot fienden och här visade A 7-personalen vid de tunga 10,5 cm-pjäserna och eldledarna verkligen prov på sin skicklighet. Så satte även kulsprutor, granatkastare och stridsvagnar in sin eld med ett bedövande smatter och dån och med god precision mot fiendemålet.

En ståtlig syn var de pilsnabba J 29:orna i aktion med sina 20 mm:s kanoner. Flygkapten B. von Koch hade radiokontakt med de flygande tunnorna ända från deras start från Norrköping ett par minuter före kl. 22. 15-20 minuter senare susade de fram över Tofta skjutfält men sekunden efter var de åter borta. De rapporterade då att de var över Klintehamn, drygt två mil från skjutfältet. De var dock snart tillbaka och började spotta bly, bl. a. över några utrangerade bilar. En rökpelare visade att resultatet var gott…

På grund av den dåliga sikten var tunnorna dock tvungna att inställa raketskjutningen mot fienden. De gjorde dock ett försök, svepte på låg höjd in över fältet men vågade inte avskjuta raketerna då de inte kunde se målet ordentligt. På grund av bensinbrist måste så planen återvända till basen – efter att ha gjort ett imponerande intryck på åskådarna.

På eftermiddagen ryckte så trupperna framåt för att helt nedkämpa fienden. Från camouflerade ställningar ryckte pansarvagnar och fotfolk fram mot fiendeställningen.

Strax innan var de väldiga 10,5 cm-kanonerna i aktion. De var placerade 5 km från målet och kulorna visslade fram omkring två km över markytan. Vid pjäserna behövdes då verkligen öronskydd – det var ett oerhört dån då skotten small av. Ungefär 15 sek. efter avfyrningen slog projektilerna ned vid målet, efter ytterligare 15 sek. hördes ljudet av nedslaget vid kanonen.

Ansvaret för skjutningen och för att projektilerna och kanonpipor skall vara rätt inriktade hade här sergeant Harry Holmqvist (Se artikeln av den 14/2 1957) vid Bplatsen. I ett tält beräknade han eldriktning, fick besked om projektilens nedslag vid målet och kommenderade inställning på kanonen till batterierna. Här måste man också korrigera felaktiga värden och räkna med vindförhållanden, barometerstånd o. d.

Trötta och smutsiga fick så soldaterna återvända till sina resp. förläggningar, efter en hård stridsövning som stärkt samverkan mellan infanteri, artilleri och pansartrupperna.

 

 
 

Sergeant dödsklämd av bil. Upptäcktes först långt efter olyckan hänt

Gotlänningen 14/2 1957, Gotlands Allehanda 14/2 1957

En dödsolycka har inträffat vid Vible i Västerhejde. Sergeanten vid A 7 Harry Holmqvist hade kommit i kläm under sin bil när han skulle reparera en del elektriska ledningar på denna. När olyckan inträffat är icke känt men Holmqvist sågs senast i livet på måndagseftermiddagen. (11/2 1957)

Dödsfallet upptäcktes genom att styckjunkare Viderström på 1 batt. som serg. Holmqvist tillhörde for ut till den sommarvilla i Vible då det inte finns telefon i stugan, tillhörig hr Carl Andersson, som Holmqvist hyrde sedan november, därför att denne icke hört av sig efter att ha haft permission under måndagen och tisdagen och han inte inställt sig till tjänstgöring på onsdagsmorgonen.

När styckj. Viderström kom ut till sommarvillan stod denna olåst men ingen var hemma. Bilen stod på tomten utanför garaget. När Viderström kom fram till bilen fick han se Holmqvist ligga fastklämd under denna. Han kunde strax konstatera att Holmqvist varit död en längre tid, av alla tecken att döma hade döden varit så gott som ögonblicklig. Hans personbil hade krånglat länge. Man har sett hans bil stå ute på gården sedan början på veckan. Eftersom stugan var utkyld på onsdagen antar man, att Holmqvist råkat ut för olyckshändelsen senast på tisdagen.

Vid polisens undersökning framgick det att Holmqvist lyft upp bilen med en domkraft. Mellan domkraften och underredet på bilen hade han placerat en halvmeterlång bräda. Den hade antagligen halkat av från domkraften och Holmqvist som låg under bilen fick hela tyngden över sig då bilen, en Lloyd, var mycket låg.

Den egentliga dödsorsaken och hur länge Holmqvist varit död när han upptäcktes vid 15-tiden på onsdagseftermiddagen (13/2 1957) kunde dr. Lundin icke avgöra utan närmare undersökning, men han förmodade att döden förorsakats av inre blödningar.

De vittnen som polisen anträffat har sett Holmqvist senast vid liv på måndagseftermiddagen. (11/2 1957) Olyckan kan ha inträffat när som helst efteråt då Holmqvist bodde ensam och ganska enskilt.

Landsfiskal G. Sjöberg i Klintehamn, som har utredningen om hand, upplyser, att han möjligen skall föranstalta om obduktion.

Sergeant Sven Johan Holmqvist tjänstgjorde på 1 batt. som chef för motortroppens befälsskola. Han var född 6/10 1925 i Ronneby och anställdes vid A 7 1/10 1944. Han sörjes närmast av sin moder och en broder som är befälhavare på en båt. Sergeant Holmqvist var känd för sitt lugna och stillsamma väsen och var mycket omtyckt.

 

 
 

Fallskärmstrupper till anfall mot Gotland i morgongryningen

Gotlänningen 5/3 1957

”Fienden har landsatt trupper från luften på sydvästra Gotland!” – Så kan den order sammanfattas som årets rekryter delgavs på tisdagsmorgonen (5/3 1957) och efter vilken de sattes i rörelse från Tofta. De beräknas nu vara fullfjädrade krigare och det här är slutövningen – eller examensprovet om man så vill.

Ja, när det här läses är trupprörelserna alltså i full gång. Det är säkerligen inget lätt företag de gett sig i kast med. De högsta krigscheferna var i det längsta mycket betänksamma huruvida man skulle sätta igång med någonting alls med tanke på de uppmjukade jordarna. Vid denna tid i fjor låg snön djup och det blev den gången en vintermanöver under norrländska villkor. I år är det en vårmanöver i uppblötta marker, där tunga krigsmaskiner är svåra att forsla fram.

Men svårigheter är till för att övervinnas. Det gäller väl i allra högsta grad vid ett sådant här tillfälle och därför gavs det stridsorder i morse. Det är omkring 800-900 man som är i elden och de kommer från samtliga truppslag som är förlagda på Gotland. Övningarna omfattar bl. a. mintjänst.

Fienden har stöd av ett starkt flyg, medan fosteröns försvarare inte har ett enda flygplan till sitt förfogande. Varje man är därför medveten om att allt flyg är fientligt och luftförsvaret kommer att sättas på ett verkligt eldprov.

Trupperna kommer i ”krigets” slutskede att fotograferas från luften, filmerna flyges   till fastandet och framkallas där och fiendens chef kommer att med ledning av dem sätta in den sista stöten.

 

Läget förvirrat

Från Gotlänningens frontrapportör. Trots sin numerära underlägsenhet är de trupper som tisdagsmorgonen landsattes från luften i Ljugarn starkt överlägsna. Det är flyget som har situationen i sin hand, förefaller det. Flera atombomber har fällts under förmiddagen och vägen vid Ala är blockerad och helt oframkomlig.

Bomberna har fällts över Lojsta och Ardre och man beräknar inte kunna få klart vid de större vägarna förrän på eftermiddagen. Läget är ännu så förvirrat att det är svårt att ge någon tydlig bild av situationen. Men så mycket är ändå klart att försvararna genom framskjutna ställningar bl. a. vid Häxarve med hjälp av artilleri håller fienden stången. I trakten av Lye har man funnit skyddsdräkter mot radioaktivt stoff. Trupperna är mycket väl gömda och de spanare på reaplanen och andra flygplan som ständigt dånar över trupperna i det klara solskenet har säkerligen inte lätt att upptäcka vad som göms bland tallarna och enbuskarna. Ingenting syns av stridsvagnar och kanoner, det enda i den vägen som vi hitintills sett är en blank metallplåt som glänste bakom en vedstapel i terrängen i närheten av väderkvarnen ett stycke från Garde kyrka, där den första sammandrabbningen skedde. Fienden dök upp från Lautrakten.

 

 
 

Tio tons stridsvagn välte och brann i Garda

KULSPRUTEAMMUNITIONEN EXPLODERADE

Värnpliktiga slungades av när bjässen snurrade runt

Gotlands Allehanda 5/3 1957, Gotlands Folkblad 5/3 1957, Gotlänningen 5/3 1957

 

En av P 1 G:s stridsvagnar välte på måndagen vid 15-tiden (4/3 1957) i Garda och fattade eld, varvid den lösa kulspruteammunitionen exploderade. Innan vagnen välte slungades tre värnpliktiga, som satt ovanpå den, ut i terrängen men undgick därmed att komma under 10-tonnaren. Medans stridsvagnen brann smattrade kulspruteammunitionen, men då befann sig personalen på behörigt avstånd.

Olyckan inträffade där Etelhemsvägen kommer ut på Lye-Gardavägen. Stridsvagnen hade kört sist i en längre militärkolonn, som skall deltaga i vårmanövern. Vid kurvan skulle stridsvagnen svänga 90 grader åt vänster. Vägen var hal och larvfötterna slirade. Stridsvagnen snurrade runt och ställde sig tvärs över diket.  Föraren försökte betvinga sladdningen med en bromsning men lyckadses inte utan högra bandet på stridsvagnen kom ner på vägslänten. Vid den häftiga rörelsen slungades de tre värnpliktiga, som låg ovanpå vagnen, ut i terrängen. Sedan välte stridsvagnen och fattade strax därefter eld.

Inne i stridsvagnen fanns dels föraren Bo Sköldqvist och gruppchefen Johan Olof Lindeberg, båda från Stockholm. När stridsvagnen välte stod den några sekunder och vägde och det såg ut som om den skulle lägga sig på taket.

10-tonnaren lade sig emellertid på sidan och när gruppchefen Lindeberg stack ut huvudet ur tanköppningen, skrek de tre värnpliktiga, som kastats av, att det brann i vagnen.

Sköldqvist och Lindeberg fick i hast klamra sig ur stridsvagnen men hade sinnesnärvaro att ta sig med vagnens skumsläckare. Kort därefter började den lösa kulspruteammunitionen att explodera och man fick förflytta sig bort från vagnen.

Branden i vagnen uppstod, när bensinen rann ut över den heta motorn, och det gick inte att bekämpa elden med den tillgängliga skumsläckaren. Garda brandkår tillkallades och kom till platsen med sin brandbil. Stridsvagnen fylldes bokstavligt med vatten innan elden var släckt.

Det betecknas trots allt som en stor lycka, att de tre värnpliktiga ovanpå vagnen slungades ut i terrängen. De kunde lätt ha fallit under den vältande bjässen och ådragit sig allvarliga skador. 

 

----------------------------------------------------

 

’Pojkarna skrek åt mig att det brann i vagnen’

Den stridsvagn som välte och brann i Garda fick så kraftiga skador att den inte kan användas i vårmanövern. Gruppchefen i olycksvagnen John Olof Lindeberg fick på måndagskvällen åka till Visby på måndagskvällen och hämta en ny stridsvagn.

Lindeberg lämnade en rätt behärskad redogörelse av olyckan, då GA-medarbetaren sent på måndagskvällen sammanträffade med honom i Garda.
− Jag visste inte om vägens beskaffenhet, säger Lindeberg. Landsvägen från Lye är asfaltbelagd ett 50-tal meter före vägkorsningen, medan övriga var grusbelagd. Stridsvagnen kom i sladdning. Det var visserligen inte så ovanligt, men så sladdade den plötsligt nedför dikeskanten.

− Jag såg att mina tre kamrater slungades ut i terrängen och jag blev mest orolig för dem. Innan stridsvagnen lagt sig tillrätta på sidan, verkade det dock som om den skulle lägga sig på taket.
− Jag stack ut huvudet genom takluckan och ropade till pojkarna, som låg utslängda intill, fortsätter Lindeberg. Jag var rädd att de skulle ha skadats. I stället skrek de tillbaka att det brann i stridsvagnen. Då hade bensinen antänts av den varma motorn,
− Sköldqvist och jag tog oss ut ur vagnen utan större besvär, och jag tänkte inte närmare på, att jag befann mig i någon svårare fara. Det knallade på lite när ammunitionen exploderade…

 

”Skjuter de verkligen på vägen!”

De omkringboende gardaborna blev synnerligen förvånade, när de plötsligt hörde stridsvagnen började skjuta på vägen. Man hade hört hur stridsvagnskolonnen kört förbi och sett den sista stridsvagnen komma. Plötsligt hörde man kulspruteeld och trodde att militären verkligen börjat skjuta ute på vägen.

När folk skyndade till upptäckte men den brinnande stridsvagnen och fick situationen klar för sig. Av försiktighetsskäl fick allmänheten dock inte gå i närheten av vagnen, så länge ammunitionen exploderade.

Den brunna stridsvagnen fick så stora skador, att den ej kunde användas i manövern. Sedan elden släckts vinschades stridsvagnen på rätt köl av ett militärfordon. Den fick bogserades vid 19-tiden på trailer tillbaka till Visby.

  

----------------------------------------------------

 

Denna stridsvagn m/40 K var under en övning i mars 1957 på marsch i Garda, under befäl av Bengt Samelius. Han var chef för P 1 G:s stridvagnspluton med fem vagnar. Denna vagn låg sist i kolonnen, den hade kommit efter och skulle köra ifatt. I samband med utfarten från Etelhemsvägen mot Lye-Gardavägen gick vagnen i diket, välte, och fattade eld. Tygofficeren dömde senare ut vagnen och såg till att den kasserades. Den rensades på motor och kraftöverföring och har som monumentvagn stått uppställd utanför Visborgsmässen, utanför sjukhuset, och senast utanför kasern Havde. (Fotot: Stridsvagnen nu vid Gotlands försvarsmuseum)

 

 
 

Övningen fortsätter

Gotlands Allehanda 6/3 1957

Visbybon och korpralen 619 Yngve Hamrin tillhörde fienden, Här ser vi honom studera A-styrkans gruppering från tanks nr 2. Försvarare och segrare var 3700831-697 Stig-Åke ”Gurkan” Nilsson som tillhörde I 18:s 7:e kompani. ”Gurkan” skymtar bakom kg:ets hotande mynning.

  

Oj, vad det small och brakade i buskarna kring hemmansägare Henning Petterssons gård i Garde. Hans Nygårds blev centrum för första momentets och första dagens slutstrider under tisdagen (5/3 1957) där försvararna – A-styrkan drev den lede fienden kallad B ostvart mot havet. A-styrkan understöddes av artilleri och 9 kompaniets granatkastare. Försst stormade 7 komp. infanterister fram över ängarna och efter dem följde 8 komp. och kunde slutgiltigt fastställa Garde som rent fosterländsk mark. De luftlandsatta trupperna från öster hade visserligen hjälp av ett par J 29:or som såg nog så hotfulla ut. Men här visade alltså A-styrkan kämpatakter och tum för tum kämpade man så tillbaka det område som B-styrkan höll på morgonen och fram till 15.00-tiden.

 

Atombomber i Lojsta och Ardre

Flera atombomber – ja inte riktiga förstås – fälldes över Lojsta och Ardre dessförinnan av fiendernas flyg. Vägen vid Ala var dessutom helt oframkomlig. Fienden dök upp från Lau-hållet och första sammandrabbningen skedde ett stycke från Garde kyrka

 

Rena idyllen!

Annars verkade allt rena idyllen – om adjektivet tillåts i det här sammanhanget. Åtminstone på morgonsidan då vi prick 10.10 mötte en äldre tant med huckle och envist pinnande på sin cykel m. ä. på flykt från Garde som sen skulle visa ett betydligt mer krigiskt utseende.

Men redan tidigare på morgonen hade bygdebefolkningen fattat intresse för alla åkdonen. Etelhems skola ligger alldeles intill den mest trafikerade vägen. Där stod tjogtalet blåfrusna ungar med näsdropp och tittade med oförställd förvåning på de förbipasserande militärtrossarna.

Grabbarna på trossarna kände sig som kungar när de gled genom den hurrande mängden. Väl medvetna om sin ställning som försvarare unnade de sig en extra hjärtlig vinkning tillbaka.

 

Fortare än ljudet…

Kl. 10.20-10.25 blåste de första J 29:orna över landskapet. Vingspetsarna var festligt målade i eldrött. En vid sväng kostade piloterna på sig.så var de försvunna med ett pschhht…

Kl. 14.35 small första skottet. I hemmansägare Hanssons hönsgård i Bjärges, Garde, där B-styrkan låg samlad, började hönsen kackla högljutt och oroligt. Bestämt låg något i luften…

Tanksen som väntat på sitt tillfälle gav sig iväg med ett rytande. Snart kom de tillbaka i full oordnad reträtt. A-styrkans seger var ett faktum.

Och det var ungefär kontentan av första dagens moment. Vi återkommer. Text o. foto: Henri.

 

 
 

Övningen fortsätter

Gotlänningen 6/3 1957

Värnpliktige 917 Nilsson (kallad Bengt av släkt och vänner när han är civil) från Lokrume var med i främsta linjen när fienden drevs bort från Garda och hans kamrat Bernt Westerberg från Oskarshamn var inte långt efter … Motorcykelordonnansen Stig Mutas från Hellvi for runt på vägarna i stridsvimlet.

  

Stridsrapport:

Fiendens flyg mycket farligt. Trupperna slagna vid Garda

Striden stod het vid Garda kyrka på tisdagseftermiddagen när öns försvarare fick kontakt med de fientliga truppernas längst framskjutna styrkor. Det var stridsvagnar som gått i ställning och brassade på för fullt mot infanteriet som myllrade fram över lantbrukare Henning Petterssons åkrar i Nygårds.

Det var försvararna (infanterister understödda av artillerield) som tog hem segern och i kvällningen måste stridsvagnarna dra sig tillbaka. Då hade hela dagen gått åt för trupperna från Tofta att ta sig ned till de trakter där de från luften landsatta trupperna befann sig. De besköts hela dagen från luften av fiendens flyg. Reaplanen for tjutande fram över de slingrande cykelkolonnerna som bestod av mannar från sjunde, åttonde och nionde kompaniet på I 18. Artilleristerna var svåra att upptäcka där de väl camouflerade stod skjutklara under tallarna. Stridskänning med varandra fick trupperna inte förrän på dagen, och det skedde just i trakten av Garde kyrka – och då brakade det som sagt löst ordentligt.

Gotlänningens utsände frontrapportör upptäckte den förste soldaten i Roma, där stod en väldigt krigisk gosse och sträckte fram en skylt för passerande militära fordon. Sedan dök det upp fler och fler soldater längs vägen. Bakom en vedstapel ute i terrängen med en gammal pittoresk väderkvarn ett stycke från Garda kyrka hade en stridsvagn gömts. Det syntes nästan ingenting av den men en liten blank stålbit som svängde i den ganska kraftiga och bitande blåsten förrådde ändå och här dolde sig någonting som inte hörde till vardagslivet. Men f.ö. var allt till synes lugnt. I lä för vinden litet längre fram mot kyrkan låg några soldater och solade sig.

 

Treårige Peter Hansson i Bjärges var villig att hjälpa korpral Arvidsson från Stockholm att beskydda kanonen som gömts bakom ladugården. Tillsammans behärskade de helt situationen.

 

Atombomber över Lojsta och Ardre.

De fientliga trupperna som trängde fram från Lau västerut var numerärt underlägsna men försvararna av fosterön hölls tillbaka av det ettrigt anfallande flyget som i det klara solskenet hade lätt att upptäcka sina mål. Själv hade hemmatrupperna inget flyg. Situationen blev allt svårare för dem ju längre dagen led och atombomberna fälldes över Lojsta och Ardre så att av vägarna återstod endast en mindre väg att ta sig fram på. Vägarna mellan Buttle och Etelhem sviktade under tunga stridsvagnar och på det förstnämnda stället fick skolbarnen under en rast se de stora vagnarna köra fel i vägkorset, vända och fortsätta österut!

I trakten av Lye hittades skyddsdräkter med radioaktivt stoff, vilket tyder på att fienden varit utrustade med sådana. Bomberna som fällts motsvarar en sprängladdning av 20.000 ton trotyl.

Försvararna som trängts tillbaka från ställningarna öster om Garde kyrka var trötta. Vi var framme och pratade med några av dem ett slag där de låg bakom sina maskingevär, (Sådant får man nämligen göra när det inte är riktigt krig och pressofficerarna är med!)

− Hur känns det?

− Jomen, svarade Bengt Nilsson från Lokrume, det är allt skönt att få pusta ut ett slag. Vi har varit i gång hela dagen från klockan 7 i morse, cyklat, gått och krupit. Och sen skall vi väl tillbaka efter cyklarna – var dom nu kan vara någonstans? Hans kompis Bo Westerberg från Oskarshamn instämde: Vilan var ljuv. Och då låg de direkt på den snöblöta marken. Det är blott efter en hård dag som man finner sådan vila angenäm.

Men snart sänkte sig skymningen över ”slagfältet” och det var dags att söka vila någon annanstans på ett bättre ställe.

 

 
 

Flyganfall och pansareld vid Garda. Långa marscher i manöverledning

Gotlands Folkblad 6/3 1957

Klockan 14.35 på tisdagseftermiddagen (5/3 1957) small det första skottet i ”Gotlandskriget” – den inneliggande årsklassens avslutningsmanöver. Hela dagen präglades av framryckningar och den optimistisk beräknade stridskänningen blev fördröjd. Vid 15-tiden var emellertid kriget i full gång och en stund senare hade den phule fienden slagits ned vid de besatta områdena i Garda. Det var artillerield, eld från stridsvagnar, eld från granatkastare och kulsprutor och stormning under krevadkarbinskottens markerade artillerield.

Bland de första som stormade in i den lilla dungen, där fiendens stridsvagnar befunnit sig innan artillerielden drev bort dem, var gruppchefen och I 18-soldaten Karl-Erik Heed från Västervik.
− Man kan inte klaga på vädret, kommenterade han dagens händelser.
− Klockan fem steg vi upp i morse, klockan sju började övningarna och sedan har vi för det mesta varit stadda på marsch. Till en början var det cykeltolkning, men så småningom övergick det till fotmarsch och min grupp som varit med i förplutonen har faktiskt gått närmare två mil sista biten.

Vad kan det då stå på matsedeln under första manöverdagen.

− Sammanslagen frukost innan uppbrottet i morse och sedan torrskaffning under dagen, upplyser Per Oskarsson från Västervik, vilken även var bland de första att besätta fiendemark.

 

Kvinnligt inslag i ”gotlandskriget”

bilkåristen. Ingrid Dufvenmark

Pingisgute i stridsvagn

  

Visbygrabben Alf Nilsson är man för det mesta van att träffa bakom bordtennisbordet, när han försvarar Gutes färger. Under vårkriget försvarar emellertid Alf fiendens färger som gruppchef på en av B-styrkans lätta stridsvagnar.

På fiendesidan hittade vi den gotländske pingis-mästaren Alf Nilsson, som var gruppchef i en stridsvagn, som väl maskerad i skogsbrynet väntade att mål skulle dyka upp framför kanonerna.

− Det har inte hänt så mycket i dag än så länge, sa gruppchef Nilsson, − men nu skall väl snart fienden komma.
Och mycket riktigt – 10 minuter senare small det i buskarna.
− Slut på krutet, konstaterade artilleristerna Gösta Svensson och Olle Karlsson – båda smålänningar − som från sin batteriplats understödde truppernas anfall. Man hade lämnat så kraftigt eldunderstöd vid artilleripjäsen att ammunitionen tog slut (på låtsas förstås). Pjäsen var förresten så bra maskerad vid Nygårds i Etelhem att man inte hade upptäckt platsen om inte …skotten hörts när man fyrade av dynamitladdningarna för att få skyttevärn i den bergiga marken.

 

Tvillingar bakom kanon

Två krigare i uniform är ju ganska lika varandra – men bättre likhet än vad man kunde upptäcka bakom en pv-kanon som försvarade ”de egnas” framryckning får man nog leta efter. Bakom kanon en hittade man nämligen Göran och Håkan Axelsson, som är tvillingbröder från Tranås och lär ha ett väldigt sjå med att hålla reda på vem som är vem, när striden står som hetast.

I övrigt var det en ganska fridfull inledningsdag på vårkriget. Men det var lugnet före stormen och innan striderna avblåstes på fredagskväll så kommer det nog att stå åtskilliga heta strider.
Den första striddagen fick sin kulmen på lantbrukaren Henning Petterssons ägor i Garda.
− Det var några år sedan det var krig här, sade Henning Pettersson, som under årens lopp blivit van vid att manövrarna drar fram i de här trakterna.

 

Bakom den här hotfulla Pv-mynningen finns det en gotlänning och fyra fastlänningar. Grabbarna på flyglarna är tvillingbröderna Göran och Håkan Axelsson från Tranås och mellan dem fr. v. Nils-Åke Hedman Eskelhem, Erik Sjöstedt Tranås, gruppchefen Lars Arvidsson, Stockholm.

 

Tungt på nyplöjd mark

Vädret var som sagt inte att förakta – manövergossarna var ganska belåtna med solstrålarna som värmde välbehövligt efter en ganska kylig cykeltolkning på morgonen. Så småningom blev det emellertid att ta till apostlahästarna och då steg ju kroppstemperaturen gratis några grader. Tungt var det också för framryckningen gick ibland över nyplöjda åkrar och eftersom tjälen lyser med sin frånvaro så sjönk man ned en bit över fotknölarna.

Flygverksamheten var livlig hela eftermiddagen. När anfallet sattes in på Nygårds-dungen i Garda fick de egna trupperna ofta gå i skydd för ilsket anfallande J 29:or. ”Tunnorna” kom svepande över grantopparna och innan något ljud nådde fram till krigaröronen, så glimmade de rödmålade vingspetsarna till i solskenet och anfallsvågen var förbi. Dessutom kretsade förstås spaningsplanen ideligen över vägar och skogar, så det blev realistiskt värre.

Men striden går vidare – fast det gör förstås inte så mycket när det bara är 10 dagar muck… JEFF

 

 
 

BRO-VÄRNPLIKTIG SKOTTSKADADES

Gotlands Folkblad 6/3 1957. Gotlänningen 7/3 1957

Först i fiendeland var de här grabbarna som ingick i förplutonen vid stormningen av Nygårds i Garda. Det är Per Oskarsson, Horthed, och gruppchefen Karl-Erik Heed, Västervik, som fått ett par ”banditer” på kornet.

  

Värnpliktige Kjell Malmqvist från Bro blev på tisdagseftermiddagen (5/3 1957) förd i ambulans till lasarettet i Visby. Han hade blivit skjuten i armen under manövern i Garda.

Han träffades i ena armen av en lös kulspruteprojektil. Ett sår fläktes upp och började blöda. Eftersom man också befarade förgiftning av löspluggens flisor fördes han skyndsammast till lasarettet.

Malmqvist stod bara ett par meter från kulsprutan när olyckan inträffade. Olyckan bottnar troligen i att tillräckliga säkerhetsåtgärder inte vidtagits för förflyttningen.

Kulsprutan var nämligen utskjuten. Den stod uppe på en bil. Malmqvist skulle langa några lådor. När han gjorde det small det plötsligt till och Malmqvist tog sig åt armen. Han hade träffats av löspluggen.

Man är av den uppfattningen att skottet legat kvar i skottläget och av en eller annan orsak – att någon kraftig skakning eller att någon kommit emot vapnet, så hade sista skottet avlossats. På onsdagen befann sig Malmqvist efter omständigheterna väl.

 

 
 

Striden om Gotland går vidare Fiendens flyg lamslår försvaret

Gotlänningen 8/3 1957

De här pojkarna var på ”rätta” sidan d. v. s. de försvarade Gotland och tillhörde dem som gömde sig under träden för flyget. Fr. v. Jakobsson, Boge, Randloff , Klintehamn, Göransson, Västerås, Stenström, Gothem, Holm, Träkumla, Lundgren, Burgsvik, och Jansson, Visby.

  

Striden om Gotland fick ökad intensitet på fredagen (8/3 1957) då fienden skickade ner   nya trupper från luften söder om Martebo väg och besatte även viktiga punkter vid bl.a. Väskinde, Bro, Lokrume och Tingstäde.
Norr om Visby har landstigning skett och nere på Östergarnslandet hotar de första landsatta trupperna att bryta igenom försvaret, vars huvudkrafter varit grupperade i trakten av Lärbro.

Fiendens starka övertag i luften dominerade helt bilden då Gotlänningens frontrapportör var ute och tittade på ”striderna” under fredagsförmiddagen. Längs vägen Visby-Roma låg infanteristerna med sina cyklar under träden och dolde sig så gott de kunde för det fientliga flyget. De var på väg mot Endre där den ”lede fienden” under befäl av bistert hotfulle kapten Per Pelling ledde angreppet från sitt ”högkvarter” i vägskälet cirka i kilometer om Endre kyrka. Det var ett starkt försvarat vägskäl.

 

 
 

Striden om Gotland går vidare Fiendens flyg lamslår försvaret

Gotlands Allehanda 9/3 1957

En stunds vila från jobbandet på den hypermoderna radaranläggningen tog sig de här grabbarna. Fr. v. 57 Kalle Eklund Etelhem, 56 Stig Andersson, Bäl, bakom fr. v. 58 Gillis Larsson, Garda, och 59 Gunnar Schüberg, Sanda. Att grabbarna fått sina nummer i svit vid inryckningen berodde antagligen på tillfälligheternas spel.

  

Någon särskilt märkvärdig final blev det inte på Gotlandsmanövern som under fredagen (8/3 1957) kom in i sitt slutskede.

Då försvarade fienden sina ställningar i trakter norr om Visby där hade trupper landstigit. Luftlandsättning hade skett på fälten söder om Martebo och försvar hade även inriktats på väg- och knutpunkter bl. a. vid Väskinde, Bro, Lokrume och Tingstäde.

Ända från tidiga gryningen låg en reservstyrka (här en bataljon) beredd att insättas mot Vall, Dalhem eller Ala där fienden då befann sig.

Bataljonen fick därför order att snarast rycka fram för att förhindra fiendens framryckning söderut. Väskinde eller Lokrume skulle anfallas och tas ur den lede fiendens klor.

 

Omfattande blockeringar

 

Fienden var emellertid listigare än man förstone ville tro. Blockeringar hade utförts i mycket stor omfattning efter vägen Bro, Fole m. fl. platser. Slutstriderna stod i trakten av Endre och Nickarve. På pricken tolv började kulsprutorna smattra i trakten av Endre kyrka.

 

Usch så kallt!

Det där var i huvuddrag vad som hände. Men vad som inte kommer fram av rapporten det är hur pinande kallt och blåsigt det var ute i markerna. Motorcykelordonnanserna t. ex. – arma karlar – frös erbarmligt. Vi hade en efter vår stabsbil. Det var 360218-127 Stig Muthas [8] hemmahörande i Hellvi. Enda chansen för honom att få upp värmen i händerna var att dunka dem mot styrstången. Åkarbrasor mellan stoppen lindrade kanske de värsta köldkänslorna.

Grabbarna som satt vid luftvärnspjäserna ute på fälten i Endre-trakten. Hade det inte mycket lättare. Blåsten ven hur pinande som helst – men ändå visade gruppen bara upp glada anleten.

 

Nöjd general

Vad hade general Kring själv fått för uppfattning om trupperna?
− Vi får väl säga att övningarna har gått planenligt. Jag är nöjd med truppens uppträdande. Framåtandan och villigheten kan man inte klaga på – den har varit god. Dessutom vill jag understryka att till det goda resultatet har även markägarna deltagit genom att visa sig mycket tillmötesgående och förstående.

Och till det uttalandet är väl bara att tillägga att detta var general Krings sista manöver som högste chef över Gotlands-trupperna.

 

 
 

Tjänstemopeder på I 18

Gotlänningen 13/4 1957

I 18 har i dagarna fått fyra mopeder, varav en trehjuling, som skall användas på tygavdelningen. De andra står till förfogande för bl. a. de värnpliktiga som har till uppgift att åka runt och hissa varningsanordningar inför skjutningar på Hällarna.

 

 
 

KA 3:s rekryteringskampanj

Gotlänningen 13/4 1957

KA 3 har inbjudit elever i de två högsta klasserna i realskolan och gymnasiet i Visby till information om kustartilleriet, måndagen den 15 april kl. 14.50. För att kunna visa den nya kustartillerifilmen i färg och cinemascope har man valt att hålla till på biografen Röda Kvarn.

Då det även kan vara av intresse för föräldrar och målsmän att lyssna till vad man kan erbjuda deras barn inom det militära är även dessa välkomna att närvara.

 

 
 

I 18-lottor krigar fältmässigt mot myror o luftlandsättningar

Gotlänningen 1/8 1957

Armélottaskolan har just nu en av sina ofta förekommande kurser på I 18. Det är sammanlagt 49 stycken lottor från Ystad i söder till Skelleftehamn i norr som har kommit till Gotland för att utbilda sig i expeditionstjänst och koktrosstjänst, samt sist men inte minst för att titta på Gotland och för att bada.

 

 

Som avkoppling är det härligt med en ”saftstund” i gröngräset. Från vänster är lottorna Kerstin Axelsson, Dals Ed, Yvonne Sjökvist, Karlsborg, Margareta Wising, Mjölby, Desiré Andreasson, Karlsborg, och Berit Bernvall, Sundsvall.

 

Den 17 juli var det ”inryckning” till I 18 och nu på lördag är det avslutning med tillhörande examen. För att få tillfälle att sätta sina teoretiska kunskaper i verket under fältmässiga former har man en 2-dygnsövning vid Juviks fiskeläge några kilometer söder om Klintehamn. Där kämpar man mot dels fingerad fiende som har landsatt styrkor från luften och sjön, och dels en fiende so är betydligt mera påtaglig, och mot vilken man har måst ta till kemisk krigföring. Det är skogsmyrorna som bedriver rena rama partisankriget mot den lilla tappra lottaskaran.

Flickorna har tagit sin uppgift på allvar och får den bästa tänkbara av sina lärare med skolchefen överstelöjtnant Torvald Torne och lottachefen fru Hildur Löf i spetsen. Av de 49 lottorna är det fyra stycken som får i koktrosstjänst och som har chans att bli kommissarier med tiden. Den geografiska spridningen är avsevärd, man har praktiskt taget alla landsändar representerade, utom Gotland, gotländskorna föredrar nämligen att förlägga sina utbildningsperioder till någon lottaskola på fastlandet. På det sättet kan man förena nytta med nöje, man får se en ny trakt samtidigt som man får sin utbildning. Detta gäller inte minst den nuvarande kursen på I 18. Under de söndagar man har varit här har man gjort utflykter i det gotländska landskapet och stiftat bekantskap med våra kulturminnesmärken. Bad har givetvis även stått på programmet och på onsdagskvällen var det samling vid Juviks-stranden där man hade allsång och korvgrillning på programmet.

 

 
 

Militärlastbil våldsamt ner i Toftadike

Gotlänningen 6/8 1957

En olycka under militärövning inträffade vid 11-tiden på måndagen (5/8 1957) på vägen mellan Suderbys i Tofta och Blåhäll. Platsen tillhör det militära området som användes av kronan.

På vägen cirka 500 meter väster om Suderbys gör vägen en mycket skarp kurva. En kronans lastbil hade kommit där i hög fart, bromsat och fått sladd varefter lastbilen gick av och in i skogen vid vägkanten där den körde mot några träd.

Kollisionen var så kraftig att hela framvagnen lossnade från underredet och kom in under bakhjulen. En värnpliktig ådrog sig benbrott vid dikeskörningen och fick forslas till lasarettet. Bilen blev mycket svårt ramponerad vid den våldsamma dikeskörningen.

 

 
 

Värnpliktsvägrare fick 2 mån. fängelsedom

Gotlänningen 9/8 1957

Vid Visby rådhusrätts sammanträde på fredagen dömdes värnpliktige Gösta Ingemar Wester från Botkyrka församling i Stockholms län till två månaders fängelse för rymning och lydnadsbrott.

W. skulle ha ryckt in till sin rekryttjänstgöring redan i juni 1956 men gav sig på luffen när tiden för inkallelsen nalkades och höll sig undan en månads tid, varvid han livnärde sig genom tillfälligt arbete i såväl Sverige som Norge. Han kom till slut och anmälde sig för polisen och dömdes då till 100 dagsböter.

I maj i år fick han en ny inkallelse och gjorde då på liknande sätt: han höll sig undan en månad, varefter han åkte fast och transporterades till I 18. Då han skulle utrustas vägrade han krypa in i uniformen och denna vägran upprepades vid två tillfällen.

På fredagen stod han inför rådhusrätten, varvid stadsfiskal Stig L. Age var åklagare.

”Tänker den tilltalade fortsätta med de här historierna även i fortsättningen?” undrade åklagaren. ”Javisst”, svarade Wester. Åkl.: ”Är det något fel på er?”. Svar: ”Nej, men jag kan ej underkasta mig befälen som springer där och skriker”.

Vid målets överlämnande yrkade åklagaren urbota straff på den tilltalade och att han skulle hållas i arrest tills domen vunnit laga kraft, för att ej vederbörande på nytt skulle kunna ge sig ut på luffen. Domen blev två månaders fängelse för rymning och lydnadsbrott. Straffet var urbota.

 

 

”Gris” och ”j—a bondkanin”. 30 dagsböter

En annan värnpliktig som vid upprepade tillfällen varit i krakel med en kamrat och därvid vid upprepade tillfällen trakasserat denne med okvädningsord, stryk, och hot om stryk och andra slag av förföljelser i tjänsten dömdes till 30 dagsböter. Ovänskapen hade börjat med ett misstänkt sabotage mot en bil. Den trakasserade hade misstänkt kamraten för det inträffade och anmält honom därför och så var krånglet igång. Den ena dagen blev det okvädningsord såsom ”svin” och ”j—a bondkanin” en annan gång när bilkompaniet varit ute på övning körde den aggressive sin bil så nära kamratens förarhytt och ställde till yttermera visso en annan bil så nära på motsatta sidan, att den förföljande inte kunde komma ut. Kablar kopplades om i motorn så att starterna fördröjdes. Stryk blev det också en gång och en gång kom en mugg susande förbi skallen men hamnade i en dörrpost. Till slut hamnade den förföljde på sjukhus och den aggressive, som nu rest hem till fastlandet efter värnpliktstidens slut, får ut med 30 dagars böter för sitt ”arbete” plus 1:50 till kronan för den mugg som krossades.

 

 
 

Lek med lösa skott lördagsnöje på I 18

Gotlänningen 16/9 1957

Några värnpliktiga roade sig natten till lördagen (14/9 1957) med att skjuta lösa skott genom ett fönster i logementet. Ingen villervalla uppstod men syndarna får i sinom tid svara för det ansvarslösa tillaget.

 

 

 

Övningsanfall med reaflyg orsak till dödsvolt med militärtraktor

Gotlänningen 24/9 1957

En svår olyckshändelse som krävde ett människoliv inträffade omkring kl. 14.20 på måndagen (23/9 1957) vid Östergårde i Stenkumla i samband med militära övningar i trakten. Under det att en styrka från I 18 var på marsch mot sydost, råkade en traktorförare, 30-årige vpl Nils Klasson från Valla i Södermanland köra i det nästan två meter djupa diket med sitt fordon, varvid den tunga traktorn och den efterföljande släpvagnen välte ned för en nära 2 meter hög slänt. Föraren kom under traktorn och ljöt en ögonblicklig död, medan flygvarnaren vpl Sven Lantz från Sävsjö, som satt på släpvagnen, slungades av och klarade sig utan kroppsskador. Lantz liksom en annan värnpliktig, vpl. Gustav Rune Andersson från Katrineholm som cyklade bredvid, måste dock efter olyckan föras till sjukhus för chockskador. De båda skadade är i 25-årsåldern.

 

TRAKTORSLÄPET välte ner i högra diket och blev liggande med hjulen o vädret. Föraren ljöt en ögonblicklig död

 

Militära övningar hade under dagens lopp hållits ute i Stenkumla, och strax före olyckstillfället var en styrka på väg från förläggningen vid I 18 och söderut genom Stenkumla. Styrkan föregicks av en cykelpatrull och efter denna körde ett traktorsläp där den omkomna mannen var ensam på traktorn. När styrkan förflyttade sig på landsvägen var den hela tiden utsatt för flyganfall av mycket lågt flygande reaplan som svepte fram alldeles över trädtopparna.

När truppen hade hunnit till Östergårde i Stenkumla mellan 3-4 km söder om Stenkumla kyrka, kom det sista flyganfallet från ett medverkande flygplan.

Det dök upp mycket hastigt över landsvägen och troligen blev den omkomne föraren irriterad därav. Han styrde sin traktor för långt ut på vänstra vägkanten. Denna brast under framhjulet, och traktorn och släpvagnen gick därefter i diket och välte, varav föraren kom i kläm med bröstet och halsen mellan dikets kant och traktorns högra skärm. På fordonets släpvagn befann sig flygspanaren Lantz vilken lyckades komma av fordonet utan att ha ådragit sig kroppsskador. Han blev dock chockad vid olyckan och fördes till lasarettet i ambulans. Även en man i den medföljande cykelstyrkan fick en chock vid olyckan och blev i personbil förd till sjukhuset vid A 7.

Styrkans befälhavare som åkte i täten för cykeltruppen märkte olyckan i samma ögonblick den hände och rekvirerade omedelbart läkare och ambulans. Han försökte även med flera mans hjälp lyfta den tunga traktorn för att få loss den fastklämde, men traktorn låg så till i diket att det inte lyckades. Den skadade var då också död, vilket styrkans medföljande sjukvårdsmanskap genast kunde konstatera. När ambulansen omkr. kl. 14.45 kom till platsen fick den ta med de chockskadade till sjukhuset, medan den döde fick ligga kvar. Det var först sedan en bärgningsbil från I 18 kommit till platsen och med sin lyftkran lättat på traktorn som man fick loss föraren, varefter han överfördes till bårhuset.

Med bärgningsbilen fick man sedan bärga traktorn som i det hårda fallet mot marken fått en del skador. Där olyckan inträffade gör vägen svag högerkurva, men sikten är ganska fri eftersom det är öppen åker på sidorna. Vägkanten är på platsen för olyckan något undergrävd och ganska förrädisk i synnerhet för tyngre fordon.

Den dödade vpl. Nils Yngve Klasson är bördig från Valla i Södermanland. Valla ligger strax utanför Katrineholm. Han inskrevs till värnpliktstjänstgöring 1947. För närvarande fullgjorde han en månads repövning vid I 18. Den omkomne, som var i 30-årsåldern och ogift sörjes närmast av far och broder.

 

 

 

Gråtmilt missöde i Kräklingbo

Gotlänningen 26/9 1957

En militärbuss råkade på tisdagen (24/9 1957) köra i diket i Kräklingbo. En del flaskor som innehöll tårgas avsedda för en instruktion förvarades i bussen och gick sönder vid dikeskörningen. Därefter fick instruktören tillfälle att tillämpa sina kunskaper i gassaneringstjänst. Inga allvarligare skador förekom vid missödet.

 

 

 

Militärolycka i Gammelgarn

Gotlänningen 28/9 1957

En trafikolycka under militärövningar inträffade kl. 16.10 på fredagen (27/9 1957) på vägen mellan Gammelgarn och Ardre cirka 500 meter väster om vägskälet vid Skogby i Gammelgarn.

En militär lastbill skulle där verkställa omkörning av en framför bilen befintlig cykelkolonn, men råkade vid omkörningen komma för långt ut på höger vägkant varvid högra hjulparet gick nedför vägslänten som på platsen är cirka 70 cm djup. Lastbilen välte därvid över och blev liggande på högra sidan nedanför vägslänten. I bilens förarhytt befann sig förutom en löjtnant som hade befäl över styrkan, och på lastbilens flak åkte dessutom 5-6 man som är inkallade till repetitionsövningar vid A 7. Lastbilen tillhörde nämligen ett A 7-förband som deltar i rep.-övningar i trakten.

Vid dikeskörningen blev föraren V. P. Isaksson chockskadad. Av de män som åkte på flaket blev även en ganska svårt skadad i ryggen och ena benet. På flaket förvarades nämé från A 7 – dessa lådor över sig. Han klagade efter olyckan över smärtor i ryggen. Möjligen var även höger ben brutet. En annan vpl. på flaket fick även chockskador vid olyckan.

Ambulans förde de tre männen till Visby lasarett. Den skadade Noréhn och Isaksson fick kvarstanna för vård medan den tredje som var mindre chockskadad fick återvända till förläggningen. Någon större hastighet hade inte bilen vid olyckstillfället. Polisen som har hand om utredningen anser närmast att ren olyckshändelse föreligger.

 

 

 

Nattlig inbrottsvåg i Visby 140 kr, två k-pistoler stals

Gotlänningen 28/9 1957

I  HEMVÄRNSGÅRDEN kom tjuvarna över det största kapet. De bröt sig in genom en bakdörr och stal två kulsprutepistoler och skarp ammunition. Den ena k-pisten hittades vid polisundersökningarna i en isränna i fryshuset. Vapnet var då laddat med 9 skott. Tjuvarna har alltså en k-pist med skarp ammunition i sin besittning.

 

 

 

Utbildning av ls-pojkar

Gotlänningen 28/9 1957

Under förra vintern har ett antal pojkar i åldern 15−18 år genomgått en frivillig luftbevakningskurs som flygvapnet anordnade här på Gotland. Denna kurs rönte stort intresse och var mycket populär bland eleverna. Många av deltagarna har under sommaren gått vidareutbildning vid centrala skolor anordnade vid flygflottiljer på fastlandet.

Avsikten är att under kommande vinter genomföra ytterligare en kurs. Utbildningen kommer att bedrivas såsom fritidskurs med en kurskväll per vecka.

Dessa pojkar utbildas för att i händelse av mobilisering eller krig tjänstgöra vid luftbevakningsstationer (ls). Deras uppgift är bland annat att från dessa ls följa och rapportera all flygverksamhet.

Den kurs som måste genomgås för att bli ls-pojke omfattar c:a 70 timmars utbildning. Eleverna får lära sig mycket om flygplan, rapporteringsövningar, den materiel som används vid ls, skjutning m. m.

Under utbildningen tecknas frivilliga avtal vilket innebär att vederbörande förbinder sig att vid krig eller mobilisering tjänstgöra i den befattning de utbildats för. Krigsfrivilligavtalet är uppsägbart och upphör i och med att man inskrivs till värnpliktstjänstgöring når man uppnått den åldern.
Genom att ls-pojkarna blir medlemmar i Gotlands luftbevakningsförening, vilken är ansluten till Sveriges luftbevakningsförbund kommer flygvapnets uniform att tilldelas alla som tecknar frivilligavtal.

Luftbevakningen bygger till stor del sin organisation på krigsfrivilligpersonal. Genom den snabba utveckling som sker, framför allt på flygteknikens område, måste en ständig ny- och vidareutbildning ske. Vidare har vi här på Gotland den stora avflyttningen, vilket gör att behovet av frivilliga luftbevakare ständigt kommer att finnas. Vi hoppas att även detta år kunna lita på en god anslutning till våra kurser.

En rekryteringsafton för ls-pojkar kommer att anordnas på flygpaviljongen den 1 oktober (1957).

 

 

 

Radiohälsning från gotlänning i FN-bataljonen

Gotlänningen 30/9 1957

− God morgon, det är kapten Lindell vid svenska FN-bataljonen i Gaza, var den överraskande morgonhälsning som televakten vid Nacka brandkårs bilradio fick vid 9-tiden på söndagsmorgonen (29/9 1957) då han pratade med radiobilarna.
Det var m. a. o. Gotlänningens ”utsände” som lät höra av sig genom via etern. Och kapten Lindell kunde berätta att allt var väl i Gaza där man f. ö. hade 25 värmegrader i skuggan. Samtidigt sände han färska hälsningar till en del ”Gazafruar i Stockholm, vilka sedan förmedlades av brandkårens televakt.

 

 

 

Rekordfyrverkeri regementets, tack till löjtnant K. J. Jansson

Gotlänningen 30/9 1957

En av I 18:s äldsta kämpar – löjtnanten i armén K. J. Jansson – lämnar i dag sin tjänst efter 45 år på regementet. Löjtnant Jansson har fått motta regementets förtjänstmedalj i guld och under söndagen arrangerade man i Östergarn en militär stridsövning för att hedra honom. Där hölls också en mindre ceremoni varvid en minnesgåva – en klocka – tilldelandes löjtnant Jansson från de 20 bataljonschefer under vilka han tjänstgjort som stabsunderofficer de sista 9 åren.

Löjtnant Jansson är född i Västmanlands län år 1892 och är nu alltså uppe i pensionsåldern. Han kom i tjänst vid Gotlands infanteriregemente den 11 januari 1912. Han utnämndes till löjtnant i armén år 1942. Vidare kan nämnas att han under nästan 25 år haft tre olika befattningar. Sålunda var han under åren 1933-37 expunderofficer vid mbstaben, mellan 1937-48 köksföreståndare och under de senaste nio åren var han stabsofficer vid bat.-expeditionen, där han som förut nämnt tjänstgjort och lämnat god service åt inte mindre än 20 bataljonschefer.

Vid sin avgång har löjtnant Jansson blivit ihågkommen från alla hörn i Sverige och fått motta hälsningar från f. d. bataljonschefer – en av dem har t. o. m. skrivit från Suéz.
Stridsövningen i Östergarn i går (29/9 1957) inleddes med korum av kyrkoherde Rösthö i Kräklingbo. På Grogarnsberget följde sedan fingerade flyganfall mot en marktrupp. Man fällde bl. a. en ”atombomb” och en svamp på c:a 50 meter steg upp mot himlen, vidare fick skyttevärnare skydda sig mot napalmbomber, som satte eld på stora områden. Den tappra marktruppen visade dock att den var fullt stridsduglig trots att den inringades av brinnande napalm. Hela rep.-bataljonen och ett 75-tal civila från trakten åsåg övningen.

 

 

 

De gotländska höstmanövrarna står för dörren

Gotlänningen 3/10 1957

De gotländska höstmanövrarna står för dörren. Stora förberedelser har de senaste dagarna pågått ute i Östergarnslandet o. någon gång natten till lördagen den 5 okt. kommer dramatiska händelser att utspelas i kusttrakterna och på havet utanför Sysne och Herrvik i Östergarn.

En bataljon från I 18, på cirka 1.000 man, är redan förlagd dit ut. På torsdagen förflyttas vidare en division från A 7 till samma övningsområde. Vidare 1 komp. ur P1G samt rekryterna från I 18 och P1G. Själva stridsövningarna som inledes vid midnattstiden natten till fredagen är indelade i två stora huvudmoment.

Första momentet har till utgångsläge att Sverige befinner sig i en kritisk utrikesplitisk situation. Krig har visserligen ännu inte brutit ut, men vi har skärpt vår beredskap och vi kan när som helst vänta oss en påhälsning av den illistige fienden såväl över havet som genom luften.
Man ser mystiska båtar dyka upp här och var ute på sjön. Man liksom anar att något skall komma att hända, och det gäller nu för försvararna av det gotländska territoriet att i första hand deras rapportsystem fungerar. För att pröva denna viktiga detalj på ett verkligt realistiskt sätt kommer i detta första övningsmoment ett antal motortorpedbåtar från flottan också att medverka.

Den 4 okt. någon gång på em. har emellertid kriget med en främmande makt brutit ut. På em. och kvällen har rapporter ingått om att fienden släppt ned luftburna trupper över Gotland. Samtidigt har en annan styrka överskeppats hit med en ubåtsflottilj. Ubåten har släppt ut trupperna mycket nära kusten o. mannarna håller nu på att paddla sig i land för att förena sig med sina kamrater.

Fram på lördagsmorgonen kommer så den verkliga ”storskrällen”. Det blir då ett landstigningsförsök mot östkusten och det gäller nu för Gotlandsförsvararna att kasta fiendestyrkorna i sjön eller oskadliggöra dem. Striden kommer att rasa fram mot middagen. Hur än resultatet sedan blir blåses striden av fram på lördagseftermiddagen. (5/10 1957) Förbanden får sedan vila ut ett tag till manöverns nästa huvudskede som inledes på söndagen efter gudstjänsttid.

 

Det andra huvudmomentet av fälttjänstövningarna kommer också att inledas vid Gotlands östkust. Förutsättningen för övningen är att en fiendestyrka trots försvarets goda insatser ändock lyckats skapa ett brohuvud utanför bevakningsområdets gränser. Man är nu angelägen om att göra sig kvitt inkräktaren på ett kännbart och lämpligt sätt.

Försvarsstyrkorna går till angrepp såväl norr- som söderifrån det blir flera bataljer från ömse sidor när försvarets sista reserver sättes in. Efterhand som striderna pågår sker dock en minskning av B-styrkans trupper som i stället tas i anspråk för att ordna en stridsskjutning i Tofta som äger rum den 8 okt. och i vilken samtliga i manövern deltagande trupper deltar.

Man räknar nämligen med att sista stridsskedet skall vara klart på kvällen den 7 okt. Den 8 på morgonen cyklar manskapsstyrkorna till skjutningarna i Tofta som äger rum på dagen den 8. Meningen med denna skjutning är att manskapet, med de realistiska fälttjänstövningarna som bakgrund, även skall få tillfälle att öva sig i stridsskjutning i kompani innan de efter inkallelserna och fälttjänstövningarna återgår till sitt civila arbete.
A−d.

 

 

 

Gotlänning förolyckades under nattlig rep.-övning

Gotlänningen 3/10 1957

Vid en militärövning på torsdagskvällen i närheten av Turinge kyrka, 12 km väster om Södertälje, förolyckades två värnpliktiga varav den ene var gotlänning, reklamkonsulenten Ernfrid Larsson, Stockholm, bördig från Hablingbo. Den andre omkomne var ingenjören Bengt Åke Kullgren, Stockholm. dessutom skadades ytterligare fyra personer, dock inte livsfarligt.

Under övningen, som skedde i mörker, råkade ett traktorsläp ingående i ett repövningsförband köra av vägen. Olyckan inträffade på en raksträcka strax efter det att traktorsläpet, som kom från Strängnäshållet, svängt ner från rikssexan på avtagsvägen mot Nykvarn vid sjön Yngern. C:a 400 meter in på vägen kom släpvagnens vänstra hjul utanför asfalteringen varvid vägkanten brast. Föraren mäktade inte hålla traktorn kvar på vägen utan fordonet välte ner i det 2-3 meter djupa diket. På traktorn befann sig ett 10-tal man från Svea artilleriregemente, vilka kastades av fordonet vid olyckan. De två omkomna hamnade under släpet och klämdes till döds.

Den omkomne Ernfrid Larsson var från Hablingbo och son till framlidne Karl Larsson och hans maka Svea, tidigare växelföreståndare i Hablingbo men numera bosatt i Stockholm. Han flyttade till fastlandet för c:a 20 år sedan och var nu 39 år gammal.
Den omkomne efterlämnar maka och flera barn.

 

 

 

Förargad värnpliktig duschade kamrat. Fick 4 dagars arrest

Gotlänningen 5/10 1957

Ofoget att upprepade gånger släcka taklyset för kortspelande kamrater kan få de mest överraskande följder. För en värnpliktig på A 7 ledde det till en iskall dusch med kläderna på och den ”kamrat” som vridit på kranen stod på fredagen åtalad inför Visby rådhusrätt för rättsstridigt tvång. Omständigheterna var förmildrande och det blev 4 dagars arrest som straff.

Upprepade gånger under en längre tid hade ett gäng på logementet blivit utsatt för en kamrats ”skämtlynne”, vilket tog sig uttryck i att han stängde av radion och släckte elektriska belysningen. Vid ett tillfälle i juni i år kunde kortspelarna inte hejda sin rättmätiga harm utan knuffade retstickan under en dusch i tvättrummet och lät honom stå med kläderna på i rinnande kallt vatten någon minut.

Några men fick den blöte inte av duschen men han anmälde ”badmästarna” av vilken endast den som vridit på vattnet ville erkänna sin delaktighet i historien. Han fick nu ensam sona straffet, 4 dagars arrest. Den duschade hade tydligen i sista stund ångrat sin anmälan och tog den tillbaka samma dag målet skulle komma före. Allmänne åklagaren stadsfiskal Age ville dock att målet skulle ha sin gång som varnande exempel på hur det går när man tvingar någon rättsstridigt. Om det nu kan hejda blivande pennalister i det mindre formatet.

 

 

 

Landsättning från ubåt vid Sysne

Gotlänningen 5/10 1957

I höstmanöverns fredagsskede landsattes på kvällen tre patruller om tre man i vardera från en ubåt vid Sysneudd utan att de försvarande styrkorna märkte det. Dessutom landsattes fingerat 50 man.

Dessa ställde under natten till med åtskilligt besvär för försvararna. Kl. 5. 50 på lördagsmorgonen smällde det vid Grynge fiskeläge, där huvudmomentet i övningen kommer att tilldra sig.

 

 

 

Tre gotlänningar till Gaza

Gotlänningen 5/10 1957

 

Tre gotlänningar, som skall resa till Gaza. Fr. v. Lennart Jönsson, Rolf Bäckström och Ulf Nordberg – och alla hör hemma i Visby.

 

Nu är det dags för avlösning i Gaza-området. Den tredje svenska FN-bataljonen trimmas just som bäst vid Södermanlands regemente i Strängnäs. Häromdagen ryckte 296 man in och de flyger ner till det soliga och varma Medelhavet i sex omgångar inom kort. Med i bagaget finns sommarmössor och simbyxor – så det är utan större saknad som de unga krigarna överger den höstkalla fosterjorden för att göra FN-tjänst under ett halvår.

 

Sven Jerring följer med

Välkände militäre femkamparen, överstelöjtnant Claes Egnell är bataljonschef. Också Erik Jerrin skall med – inte som FN-soldat, utan för att göra radioprogram om svenska i FN-tjänst.

Tre gotlänningar, alla från Visby, följer med bataljonen mot de sydliga trakterna. Det är Ulf Nordberg, Rolf Bäckström och Lennart Jönsson – den senare deltog även i striderna på Korea-halvön.

 
 
 

Gotlands KA-försvar moderniserat. Imponerande skydd mot atomanfall

Gotlänningen 10/10 1957

Med anledning at att Gotlands kustartilleriförsvar under senare år undergått en genomgripande modernisering hade KA under måndagen (7/10 1957) anordnat en presskonferens i Fårösund, varvid representanter för den gotländska pressen hade tillfälle att göra sig närmare bekant med de nya utvecklingsdetaljer som tillkommit inom KA under senare år.

Konferensen gav en synnerligen imponerande bild av vad som hänt inom vårt kustförsvar på ön.  Hur man på olika sätt tillgodogjort sig de nya tekniska framstegen på försvarsteknikens område, även med tanke på ett framtida atomkrig. Det var minsann inga gamla utarrangerade saker som pressmän blev i tillfälle att titta på.− Samtidigt kom på kvällen meddelandet om att den första fjärrstyrda roboten blivit prövad vid kustartilleriförsvarets avslutade övningar

i Stockholms skärgård.  Vid konferensen tillställdes pressmännen ett uttalande av inspektören för Sveriges kustartilleri, generalmajor Rudolf Kolmodin, däri han bl. a. säger följande om svenskt kustartilleriförsvars uppgifter av i dag!

”Under överskådlig tid är invasion över havet den anfallsform mot vårt land som snabbt leder en fiende till viktiga och krigsavgörande mål. Vår långa kust, öppen eller skärgårdsklädd, erbjuder rika möjligheter till angrepp. En stark utveckling inom det amfibietekniska området har skett utomlands och stort intresse ägnas där åt övningar i offensiv skärgårdskrigföring. Den tekniska utvecklingen inom atom-, robot, och amfibietekniken ställer nya krav på vårt kustförsvar.’

Den kustinvasion vi kan vänta i morgondagens krig företer en från andra världskrigets landstigningsoperationer avvikande bild. Den kan inledas med atombombningen för att lamslå våra kommunikationer inne i landet och för att omöjliggöra eller starkt begränsa rörliga reservers insättande mot hotade kustavsnitt.

Våra mest betydelsefulla skärgårdsområden innanför vilka en angripare snabbt når vitala mål och där våra sjöstridskrafter är baserade måste därför försvaras av på platsen befintliga förband ur kustartilleriet.

Det enda försvarssystem i det territoriella försvaret som håller i atomåldern är ett system med ”eldpunkten” med fjärrverkande eldkraft i atomstarkt skydd som spridas över stor yta.

På öppen just och vid hamnar är kustartilleriets befästningar de främsta ”eldpunkterna” i första linjen. I skärgårdens försvarssystem bildar befästningar dessutom ”eldpunkter” på djupet.

Sedan länge har kustartilleriet byggt sitt försvarssystem efter dessa principer, nu anpassar men det för morgondagens krig. Man står inför stora kliv framåt i utvecklingen mot fjärrverkande robotartilleri med skottvidder täckande stora delar av Österjöns vatten och med effektiviserat långskjutande artilleri.

Mellan de fjärrverkande ”eldpunkterna” kompletteras försvaret med kustjägarförband med stor rörlighet och stödda av tung eld, samt med rörliga lätta robot- och artilleriförband. Samtidigt nydanas det submarina försvaret med ny hemlig materiel till skydd mot ytfarkoster, ubåtar och andra undervattensstridsmedel.

Oberoende om vi får ett atomkrig eller ej kommer morgondagens krig att bli ett tekniskt betonat krig som vi på den försvarande sidan måste möta med vapen av hög kvalitet, som når långt och har stor slagkraft och där uthålligheten i vapensystemet garanteras av ett starkt skydd.

 
 
 

Flygplan i luftbron gick sönder. - Vi tar båten – pengarna åter !

Gotlänningen 12/10 1957

Klockan 17 på fredagseftermiddagen startade det första flygplanet i luftbron mellan Visby och fastlandet för 1.000 hemåtvändande ”rep-gubbar”. Allt tycktes gå programenligt tills ett av planen, en C 46.a som var i fart på Stockholms-linjen, gick sönder i Stockholm.

Det uppstod genast förseningar och många av de otåliga väntande ”rep-gubbarna” begärde att få tillbaka pengarna och ville istället fara hem med båten. Felet avhjälptes dock och framåt 4-tiden på morgonen torde samtliga ha transporterats över Östersjön. I luftbron använde man sig av plan av typ  DC-3 och C 46.

 

Luftbron till fastlandet med ”rep-gubbar”, sviktade betänkligt, men till slut kom alla iväg. Här ses en del av resenärerna. Till vänster syns flygmekaniker Hans Leander som såg till att allt gick rätt till.

 
 
 

De dova kanonbullren

Gotlänningen 12/10 1957

De dova kanonbullren som på fredagen (11/10 1957) ljöd över norra Gotland härledde sig från KA 3:s sista skarpskjutning för säsongen. Dimman över havet utgjorde inget hinder. Spaningsradar- och eldledningsradarstationer hittade målet snabbt och gav rätta mätelement till centralinstrumentet, som automatiskt beräknar skjutvärden till kanonerna. Detta var den sista verkliga eldfesten för de värnpliktiga.

Under nästa vecka skall de värnpliktiga genomföra en krävande fälttävling som pågår i tre dagar.

Avtackning med gudstjänst hålles på KA 3 den 16/10.

 
 
 

Fyra KA 3:are fick ”buren”. Rakade skägget av kamrat

Gotlänningen 16/11 1957

Fyra värnpliktiga fastlänningar från KA 3 dömdes på fredagen (15/9 1957) till arreststraff för att de vid ett tillfälle rakat av en del av skägget på en kamrat, trots att denne inte var med om det. Åtalet rubricerades som rättsstridigt tvång.

Tvångsrakningen hade ägt rum den 2 september i år. Dagen innan hade en av de fyra åtalade påpekat för den skäggige kamraten att om han inte rakade av skägget snart, så skulle andra svara för det. Kamraten brydde sig inte om detta men nästa kväll fick han dock släppa ifrån sig en del av skäggprydnaden. De fyra hoppade på honom, tre höll i honom medan den fjärde skötte intvålningen. Man lyckades dock endast raka bort en del av skägget och de åtalade berättade inför rätten att det knappast märktes att något var bortrakat. Tre av de åtalade dömdes till sex dagars arrest.

Den fjärde hade dock ännu en gärning att svara för och fick ett dubbelt så långt arreststraff. Han hade till sin förman, en furir, sagt att denne skulle ”passa sig för att visa sig i Fårösund”, och då förmannen frågat vad han menat med det, hade han svarat: ”Är du så d−a dum att du inte begriper det”. Det blev anmälan och den vpl dömdes nu för hot mot krigsman.

 
 
 

”Rep-gubbe” kom för sent till Visby. Råkade ut för ”bondfångare” på tåget

Gotlänningen 20/11 1957

I slutet av augusti i år lämnade en Linköpingsbo sin hemstad för att bege sig till Visby, där han skulle fullgöra sin rep-månad. På tåget råkade han dock ut för några ”bondfångare”, som bjöd honom på sprit och snart satte man igång med några partier poker.

Snart märkte Linköpingsbon att han förlorat sin plånbok, och började bråka och det hela slöt med att gänget blev avkastat från tåget och omhändertaget av polisen från Södertälje.

Polisen släppte dock snart mannen från Linköping, som nu beslöt att ta sig till Stockholm med ”apostlahästarna”. Han tog dock först en styrketår ur en spritflaska, som han köpt i hemstaden, tåren följdes dock av ännu en och snart slocknade han alldeles. När han vaknade upp befann han sig åter hos polisen i Södertälje.

Han nyktrade dock till och fick meddelande om att hans förlorade plånbok fanns att hämta på Centralen i huvudstaden. Han gick nu till fots den 34 km långa vägen till Stockholm. där återfick han sina pengar och köpte en biljett – inte till Visby utan till Linköping. I Linköping befann han sig några dagar men kom att ångra sig och avreste slutligen till rep-förbandet i Visby, dit han anlände fem dagar för sent.

Mannen hade nu åtalats och dömdes på onsdagen till 40 dgb av rådhusrätten i Visby.

 
 
 

Ingen MO-åtgärd mot befälet för pennalism

Gotlänningen 20/11 1957

Ingen MO-åtgärd mot befälet för pennalism. MO har nu slutprövat ärendena om pennalismen vid Gotlands artillerikår och Göta pansarlivgardes kompani på Gotland och funnit, att ingen försummelse i något av fallen kan läggas befälet till last.

För pennalism vid artillerikåren, som riktades mot en värnpliktig där, har tre värnpliktiga dömts till vardera tre månaders fängelse. Innan befälet i september fått anmälan om att en värnpliktig utsatts för misshandel och andra övergrepp kände inte någon i befälsställning till, och hade inte heller skäl att misstänka några övergrepp. Vid sådant förhållande och då det inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som kunnat föranleda befälet att ingripa har MO inte företagit någon vidare åtgärd i ärendet.

Även vid pansarlivgardets kompani föranledde en anmälan om pennalismen ingripande utan dröjsmål. Inte heller där kände någon i befälsställning till eller hade skäl att misstänka något. Befälet kan alltså inte läggas någon försummelse till last ifråga om tillsynen över förhållandena bland de värnpliktiga. Den skyldige vid kompaniet dömdes i september i år till fem månaders fängelse, vari ingår tre månader för tidigare brott.

 
 
 

Militärpastorerna

Gotlänningen 23/11 1957

Militärpastorerna. Kyrkoherde Gunnar Lönnqvist i Locknevi anhåller med anledning av avflyttningen från Gotland om entledigande från förordnandet som militärpastor vid Gotlands kustartillerikår. Försvarsstabschefen tillstyrker och föreslår att kyrkoherden Erik Percival i Rute skall förordnas som militärpastor vid kustartillerikåren t. v.  till 1 oktober nästa år.

 
 
 

Skadestånd för två vpl. Körkortslös kvaddade bil

Gotlands Allehanda 5/12 1957

Skall man behöva ta hänsyn till att vägen var nygrusad i kurvan? Det hade ju gått bra hela raksträckan innan. Jag kunde inte beräkna att bilen skulle komma i sladdning, förklarade den värnpliktige som förde lastbilen vid olyckan på Blåhällsvägen för några månader sedan, då fotbollstvillingarna Kurt och Bengt Jacobsson från Dalhem skadades.Den värnpliktige hade inget körkort och den ordinarie föraren som överlåtit ratten till honom var därför också stämd till ansvar. Jag trodde kamraten hade körkort. Han ligger ju på en motortropp ursäktade han sig. Men naturligtvis skulle jag ha förvissat mig om saken. Åklagaren yrkade arreststraff för honom. För den som körde bilen yrkades fängelsestraff eller i annat fall kännbart arreststraff. Domen faller om fredag. Solidariskt krävdes de båda dessutom av kronan på ersättning med 3.000 kr för den skadade bilen. Ramen skadades på den och framvagnen tilltygades illa Framaxeln fanns på bakhjulens plats när färden slutade berättade åklagaren. När bilen sladdat av vägen plöjde den fram som en schaktmaskin i terrängen. En tall med 25 cm diameter knäcktes rätt av.Den ene av tvillingbröderna som åkte på flaket hördes som målsägare. Hans bror som skadades svårt ligger ännu på sjukhus. Han bröt lårbenet, skadade höften allvarligt och fick också skador i huvudet och revbenen. Han går ännu med kryckor och enligt läkare tar det tre år innan han helt kan friskskrivas efter olyckan. Någon fotboll torde det knappast mer bli fråga om för hans del. De båda åtalade har så småningom ganska stora skadeståndskrav att vänta för hans skador. Brodern som blott fick ett sår i pannan vid dikeskörningen berättade inför rätta: Jag tittade in genom bakrutan och såg att hastighetsmätaren pendlade omkring åttio. Jag är själv bilförare och när jag såg kurvan framför! (300-400 meter) förstod jag att det aldrig skulle gå. Jag kastade mig ned på flaket och tog skydd och det blev min räddning. Brorsan stod upp och grep tag i stängerna som håller upp tältduken över flaket. Sedan visste jag inget mer förrän kraschen hänt och jag fick se brorsan ligga en bit från bilen på marken. Kanske nedbringades farten något i kurvan. På raksträckan var det i alla fall upp emot åttio. Med en sådan här militärlastbil med passagerare på flaket får man blott köra 50 km!

 
 
 

A 7:s övningsuppehåll

Gotlands Allehanda 5/12 1957

A 7:s övningsuppehåll under jul- och nyårshelgen omfattar tiden 20 dec.-7 jan. och fastlänningarna reser härifrån på kvällen den 19 med båt och flyg samt återkommer på morgonen den 8 jan. Gotlänningarna permitteras också den 19 efter tjänstens slut.

 
 
 

KA 3:are blir helikopterförare

Gotlänningen 18/12 1957

Examen med marinens första stora kurs i förberedande helikopterutbildning hölls i måndags (16/12 1957) på Eslövs flygfält. Utbildningen har omfattat åtta elever, som under nio veckor fått 50 flygtimmar på vanliga flygplan av typen Piper Cub och Bücker Bestmann. Från KA 3 har deltagit löjtnant J. Stommel och furir H. Johansson.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig