Föregående sida

Tidningsklipp 1959

 

A 7-tält brann upp. 20 man förlorade kläder

Gotlänningen 31/1 1959

En tältbrand inträffade på lördagsmorgonen vid ett förband ur A 7 som tillfälligt förlagts inom Svea Artilleriregementes område vid Rissna på Järvafältet i Stockholm. Härvid brann på mycket kort tid ett 20-mannatält med inneliggande personlig utrustning upp. Inga personskador uppstod. Polisutredning pågår.

 
 
 

A 7 centraliserar förråden

Gotlands Allehanda 14/5 1959

Förrådsman Ned Hansson har hand om signalavdelningen i det nya centrala tygförrådet. Han är liksom alla andra berörda förrådsmän glad över de trivsammare arbetsförhållandena som centraliseringen givit.

 

I dagarna har A 7 efter en lång rad år av påstötningar och arbete fått ett centralt tygförråd. Tidigare har man haft materielen utplacerad i spridda byggnader, men när GTTV:s lokaler blev fria började man ett centraliseringsarbete inom förrådsdetaljen, som nu delvis är klart. Man har fått ett rymligt centralt förråd och slipper allt springande mellan olika byggnader.

  Ovanför centrala tygförrådet har man inrett ljusa och trevliga expeditionsrum för förvaltningspersonalen, som nu alltså finns samlad i en byggnad, något som i hög grad hjälper organisationsapparaten att fungera smidigt. Man har också iordningsställt ett övningsförråd för övningsmateriel och över huvud taget sådant som kan användas vid enklare, kortare övningar. På den byggnadens vind kan man utföra för förrådet nödvändiga snickerier.

  Dessa båda byggnader har blivit klara nu i dagarna. Det var inte heller inte så länge sedan radarförråden (två hus helt i betong) kunde tas i användning. Närmast siktar man nu på att centralisera intendenturförråden. A 7 är troligen ett av de förband i landet som har den detaljen sämst ordnad, men nu har man fått anslag och planerar centraliseringsarbetet.

  I samband med visningen av de nya förråden hölls en informationsträff, där kapten Jan Silvén redogjorde för företagsnämndens arbete och uppgifter och förvaltare Bo Hoppe orienterade om bestämmelserna för anställande av partiellt arbetsföra och betonade att man ser mera till kvalifikationerna än till läkarbetyget. Så drack man kaffe och underhölls av en kvartett ur armémusiken, som för en stund slitit sig från förberedelserna från sitt stora pingst-uppdrag i kungliga huvudstaden.

 
 
 

A 7-kapten hos främlingslegionen, hemma efter 1000-milatripp på mc

Gotlands Allehanda 9/6 1959

Främlingslegionens högkvarter Sidi Bel Abbès

 

- Det här gör jag nog inte om i första taget, sa’ A 7-kaptenen Claes af Geijerstam när han häromdagen återbördades till gotländsk mark efter en 75 dagars långtur per motorcykel ända ner till Nordafrika. 11,000 kilometer fick han knattra på sin lilla 150-kubikare – och den vägsträckan motsvarar ledigt avståndet Nordpolen − Ekvatorn.

I Nordafrika var kapten af Geijerstam gäst vid Främlingslegionens huvudbas, Sidi Bel Abbès. Han var i kontakt med officerare och manskap i den beryktade legionen och han fick uppleva det tragiska ögonblicket då nyheten om tusentals legionärers död i Indokinafästningen Điện Biên Phủ nådde fram.

Det var i slutet av mars jag startade, berättar kapten af Geijerstam, men förberedelserna för resan vidtog naturligtvis långt tidigare. När 100 kilo packning hade jag med, min lilla 150 cc NV-motorcykel var trimmad. Själv hade jag friskat upp mina språkkunskaper efter förmåga. Resan tillkom efter invitation av franska officerare och som mål hägrade tre veckors språkstudier i Spanien och en långfärd ner genom Nordafrika. Där skulle jag möta de primitiva, ofta fientligt inställda infödingsstammarna – och där skulle jag möta Främlingslegionen.
Ödsligt och vilt var landskapet och oroande den politiska situationen i Nordafrika – enkannerligen Franska Nordafrika, fortsätter A 7-kaptenen. Etapperna genom exempelvis Atlasbergen blev krävande: allt verkade öde, inga trän – man visste att bensinen sjönk i tanken och man kände solen i nacken…

 

Kapten Claes af Geijerstam

Sidi Bel Abbès . . .

Naturligtvis var det spännande och ytterst intressant att så komma i kontakt med den i alla äventyrsböcker legendariska Främlingslegionen, säger kapt. af Geijerstam. Jag kom till den stora garnisonsstaden Sidi Bel Abbès i Algeriet – legionens ”hjärta”, genomgångsstället för varenda ny legionär. Jag mötte eliten av fransk officerskår, jag mötte den strängaste disciplin som väl något förband i världen kan uppvisa – jag såg det tusental nyrekryterade legionärerna som gjorde sina första lärospån. Manskapet utgörs till 80 procent av tyskar, i regel f. d. soldater som inte funnit sin plats i hemlandet sedan kriget väl var över. Just nu upplever Legionen en hektisk tid: det är gott om rekryter – man tillgriper sällan de illa beryktade värvningsmetoderna à la schanghajning – men kriget i Indo-Kina kräver sin tribut. Legionen föddes år 1830. Den är alltså 124 år gammal – men ändå är legionens förluster under kriget i Indo-Kina större än de sammanlagda förlusterna under hela legionens tillvaro.

Vilket blödande sår detta krig i Fjärran Östern är för Frankrike framstår där i blixtbelysning…

Det är inte svårt att bli legionär. En god fysik fordras – men det är allt. Man kan utan vidare tillbringa de fem kontraktsenliga legionsåren under falskt namn – detta utnyttjas av många som av en eller annan orsak önskar leva ”obemärkt”…

  

Elitförband.

Främlingslegionen är franska arméns elitförband.  För officeren är en kommendering vid legionen en god merit samtidigt som arbetsförhållandena är goda han blir stationär vid någon garnisonsort, tar familjen med sig och erbjuds överhuvudtaget den bästa komfort. Hårt är det däremot för legionären men likväl föreföll andan var utmärkt och väl i fält sammansvetsas den internationella miniatyrarmén till en mycket slagkraftig enhet. Man håller mycket styvt på traditionerna inom kåren: dessa verkar positivt, stimulerande och tar sig gärna uttryck i utomordentligt skickligt genomförda parader. Vid Sidi Bel Abbès besåg jag, fortsätter visbyresenären , den väldiga trofésamling som Legionen samlat ihop under sin historia. Där fanns minnen från Legionens största seger, (sic) Camerone i Mexiko 1863, där fanns föremål från Madagaskar, från alla delar av Nordafrika. Runt om i världen har Främlingslegionen kämpat, inte minst i de två världskrigen. Från striderna i Narvik i april 1940 härstammar den enda ”polarutrustning” som legionen någonsin haft bruk för.

Jag var på ett kort besök i i garnisonen Setif, där en fallskärmsbataljon finns förlagd, när budet om Điện Biên Phủs fall nåde fram. 1000-talet fallskärmsjägare ur Legionen förblev borta och det var obeskrivligt att möta kamraternas reaktion i det trygga Setif. Och de visste att deras tur i Indo-Kina kunde komma när som helst.

 

Så berättar kapten Claes af Geijerstam som nu pustar ut efter 100,00 kilometer efter landsväg. – Allt har gått finfint, tycker han – bara en punktering… någonstans i Alperna!

d−o.

 
 
 

10.000 jubileumsgäster på ”Slätten”. Blått och vitt är färgerna på regementets vackra fana

Gotlänningen 14/6 1959

EN STORT UPPLAGD och perfekt genomförd stridsövning blev den absoluta toppunkten vid I 18-jubiléet under helgen, som besöktes av över 10.000 personer. Det var en strålande exposé hur gotländsk försvarskraft 1954 kan slå snabbt, och slå hårt, som I 18-devisen lyder.

 

HÖGTIDLIGASTE tillfället var förstås när arméchefen, generallöjtnant C. A. Ehrensvärd, överlämnade den nya fanan – i blått och vitt – till regementet. Klockan var precis 12.11 när I 18-chefen, överste F. Haquinius, tog emot den fana som regementet lovade Konung och fädernesland ”att i alla skiften ära och hedra”.

 

Ett stort ögonblick i regementets historia – arméchefen generallöjtnant C. A. Ehrensvärd, överlämnar fanan till I 18-chefen, överste Folke Haquinius

 

Jubileumsdagarna blev alltifrån välkomstmusiken vid Visby hamn på lördagsmorgonen (12/6 1959) till söndagskvällens tapto på Visborgs slätt en strålande succé. Publiktillströmningen var strålande, de storslagna arrangemangen klaffade 100-procentigt och över alltsammans strålade en ljuvlig sommarsol. Vad kan man mer begära! När arméchefen tillsammans med sin stab – generalmajor Bert Carpelan och major Bengt Colliander – anlände till Oscarsstenen stod I 18, en trupp från I 12, P1G, Lv2G, KA3, hemvärn, kamratföreningen, FBV, lottor, kvinnliga bilkåren, röda korset, civilförsvaret och Gotlands skytteförbund och paraderade med sina fanor. Musikkåren och fanvaktens vita hjälmar samt de frivilliga försvarstrupperna var färgklickar i det gråa blocket på fältet. Regementschefen lämnade av och efter arméchefens tal, som refereras på annan plats, gick han fram till tribunen följd av fanvaktens 16-mannatrupp, som bar de fyra röda bataljonsfanorna. Översten stannade ett ögonblick på trappan till tribunen för att den vackra fanan skulle blåsa ut innan han gick ner och lät löjtnant Stig Ferdfelt överta det nya regementsbaneret. I noggrann marsch och medan musikkåren spelade regementets marsch paraderade fanbäraren framför trupperna, medan de gamla fanorna troppades för sista gången.

Vi behöver en fast grund att stå på., vi kan inte leva på synpunkter, utan måste ha ståndpunkt, yttrade biskop Algot Anderberg vid korumet efter fanöverlämningen. Han utgick från en vers från Skåne: Statt stadelig, strid mannelig, världen är förgängelig, men himlen varar evinnerlig. Efter fader år sjöngs Vår Gud är oss en väldig borg och trupperna marscherade bort. Publiken förflyttade sig över fältet för att se stridsövningen.

 

Flyget vann striden

De 10.000 nackarna hann nästan inte med när Kalmarflygarna 1), Henrik Ehn och fältflygare Roth, med sina ”flygande tunnor” visslade fram med 1.000 km hastighet ett 50-tal meter över övningsfältet. Det var kulmen i den stora stridsövningen som visade hur ett modernt anfall går till.

Publiken får vara beredd på kraftiga smällar, sa övningsledare, överstelöjtnant Rosengren, och innan han hann säga sista ordet brakade det loss i den nybyggda kåkstaden på fältet. Jord och brädstumpar flög i luften medan en del av publiken sprang till sjukvårdarna för att få bomull till öronproppar. En infanterigrupp ryckte fram med knattrande kulsprutepistoler och i bakgrunden ackomjerade (sic) kulsprutorna. Anfallet hade börjat!
Specialisterna – minröjare och sjukvårdare följde i anfallsspetsens kölvatten och längre bak körde pansarvapnet, granatkastare, artilleri, kustartilleri och pansar fram i eldställning. Det är rediga och moderna don vi har, konstaterade en av de 10.000 skattebetalarna, när anfallsvågen sattes in mot träkulisserna i fältets södra ände. Men innan slutstriden började hade modern soldatutbildning demonstrerats av årets rekryter. Det var bl. a. stridsgymnastik, där 160-kilosstockar behandlades som tändstickor, tältslagning och orientering.
− Vi måste samverka intimt med flyget, sa övningsledaren, och just på sista ordet kom de två J 29:orna svepande. Det var en inprickning på sekunden, som stridsregissören kunde göra tack vare radiokontakt med flygarna, som hade flugit hit från Kalmar på knappt tio minuter. Ett av planen visade avancerad flygning och det var för många av åskådarna första gången man såg en rea-kärra i luftcirkus.

 

Oscar I på Exhus-scenen

1854-1954 – en kavalkad genom regementets historia – var en stundtals pampig och stundtals humoristisk föreställning, som även gavs på lördagen, i sergeant Henning Larssons säkra regi. Överstelöjtnant Rosengren läste den sammanbindande texten mellan de nio scenerna. Båda dagarna var det absolut fullsatt i Exhuset, där både kung Oscar I och soldat 54 sågs på scenen.
”När fick din fru ett samtal sist?” stod det på en av skyltarna i den imponerande försvarsutställningen. Ja, det var bara att krypa in i expons lilla fälttelefonhytt och ringa, så kopplades man ut på rikstelefonnätet. Ville man ringa lokalt eller prata i radio sinsemellan så gick det också, och vidare kunde man få veva på den allra modernaste luftvärnskanon – vilket många blivande soldater gjorde – skjuta med olika vapen, äta grönsakssoppa från fältköket, åka med terrängbilar och cykelbår. Ja, man kunde få pröva på det mesta på denna utställning, som visade nästan allt vad Gotlands försvar har av utrustning.

 

Tävlingsspex med boll

Vid radiomasterna anordnade Visborgs fältrittklubb tävlingar och en liten bit längre norrut var de gotländska motocrossåkarna i farten. Men de allra roligaste tävlingarna fick man se på Visborgsvallen. Där hölls skärmtävlingar, som publiken fick delta i, och där spelades fotboll mellan ett lag i vita skjortor, pälsmössor och långkalsonger och ett och annat regnskydd och kortbyxor. Domaren satt på en stege mitt på plan o. naturligtvis var det avspark vid revelj och slutsignalen var ett tapto. Linjemännen, som var beväpnade med mauser, såg till att ingen sprang över dödlinjen, för utbärningen skötte nämligen bårlagen om. Spexigt var det och det skrattades gott bland publiken.

Så skall också nämnas, att nöjesfältet i Donnerska hagen hade ”Barnens-Dag-invasion” och att det var många passade på att bese det lilla regementsmuséet.

De båda högtidsdagarnas fulltecknade program gav, som regementschefen hoppades i programbladet, en bild av regementet av i dag och en påminnelse om dess ursprung o. tidigare insatser och om dess nära anknytning till Gotlands folk och försvar.
Det var en ståtlig 100-årsfest i dagarna två, medan man i dag på den verkliga 100-årsdagen kan andas ut och samtidigt konstatera, att de långa och noggranna förberedelserna inte varit förgäves.

Rune.

 

 

 

Uniformsprakt vid I 18:s galamiddag

Bankettstämning, granna uniformer, strikta frackar, ordnar och frasande toaletter präglade regementets högtidsmiddag som ägde rum i gymnastiksalen. Över 300 gäster o. deltagare kunde räknas vid borden och högsta hedersgästerna var givetvis arméchefen, general C. A. Ehrensvärd med maka. Vid honnörsbordet märktes vidare en del rad militära representanter från staber, andra regementen och kårer med generalmajorerna Backlund och Carpelan i spetsen. Från de civila lederna syntes företrädare för länets och stadens myndigheter, institutioner, företag och organisationer.

Värden, överste Folke Haquinius, hälsningstalade och vände sig särskilt till arméchefen med ett tack för tillmötesgåendet med att hedra regementet med sin närvaro och överlämna den nya fanan. Han tackade också andra myndigheter och organisationer för alltid visad samarbetsvilja och underströk kraftigt regementets nära anknytning i bygden och till Gotlands folk. Vi kan och får inte bli en isolerad företeelse i samhället, framhöll översten bl. a. I samband med hälsningstalet meddelade värden att ett telegram hade avsänts till konungen och att svar hade anlänt i vilket Hans Majestät lyckönskade regementet.

Bland talarna märktes sedan arméchefen som i sitt anförande framförde allmänna synpunkter på vårt försvar innan han kom in på Gotlands del i riksförsvaret. Den orienteringen utmynnade i några kärnfulla ord: ”Det finns ingen annan mening än att Gotland skall med all kraft försvaras.”
Medaljutdelning hörde även till middagen och det var tre vid regementet civilanställda med över tjugoårig anställning som vid tillfället fick mottaga Patriotiska sällskapets medalj, nämligen maskinisten Fernström och förmannen Johansson o. Blad.
Tacket för maten framfördes av generalmajor Backlund som även uttryckte sitt personlig tack till regementet. Innan taffeln bröts tackade regementschefen alla dem som hjälpt till med att göra jubileumsfestligheterna till ett perfekt arrangemang och utdelade till överstelöjtnant Erik Rosengren, kapten Birger Löf och annonschef Erik Gadd regementets minnesplakett.

Efter middagen fortsattes samvaron på respektive mässar en bra bit fram på nattkröken endast avbrutet av ett storståtligt fyrverkeri.

 

  

 

 

Arméchefen

Gotlands försvar alltjämt hela Sveriges angelägenhet

Generallöjtnant C. A. Ehrensvärd

Principen att Gotlands försvar är en hela rikets angelägenhet gäller alltjämt och även i vår tid har det varit nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att trygga Gotland, yttrade chefen för armén, generallöjtnant C. A. Ehrensvärd i sitt tal vid fanöverlämningen till I 18.

Nästan på dagen 100 år sedan överlämnade konung Oscar I på denna plats till Gotlands nationalbeväring de fanor, som i dag för sista gången förs framför Gotlands infanteriregementes front. Det skedde i en farofylld tid. Motsättningar mellan stormakter i öster och väster hade lett tillkrig. Det utkämpades visserligen i huvudsak visserligen långt härifrån, men krigshändelser ägde även rum i Östersjön. För att trygga Gotland vidtogs omfattande åtgärder. Nationalbeväringen inkallades, och bataljoner ur fastlandsregementen överfördes hit. Den svenska statsledningen ville förhindra en upprepning av händelserna 1808. Då hade verkliga armétruppförband saknats på Gotland. Här fanns blott ett lantvärn, och detta endast på papperet. Följden av försummelsen blev att ön utan motstånd föll för en rysk kupp. Gotland befriades dock snart av svenska flottan och trupper från fastlandet.

Dessa händelser var bakgrunden till att Gotlands nationalbeväring 1811 bildades genom frivilligt åtagande av öns befolkning. Inför hotet under Krimkriget befanns det nödvändigt att stärka försvaret med truppförband från fastlandet. När faran var över återgick man dock sorglöst till den mindre effektiva organisationen med enbart nationalbeväring.
När freden ånyo hotades 1885 förstärktes åter Gotlands försvar. En följd av erfarenheterna blev att nationalbeväringen ersattes med en militärorganisation av i stort sett samma slag som i det övriga Sverige. I samband härmed uppsattes 1886 Gotlands infanteriregemente o. Gotlands artillerikår.

Sveriges läge i gränsområdet mellan öst och väst tvingar riket till omfattande åtgärder för att hålla försvaret effektivt. Förband ur krigsmaktens alla delar är beredda att delta i värnandet av Gotland i nära samverkan med civilförsvaret. Kärnan av öns försvarsstridskrafter utgör de truppförband, som mobiliseras av Gotlands infanteriregemente och uppsättas av värnpliktiga från Gotland och från fastlandet.
Som en erinran om pliktens bud har regementet hittills fört bataljonsflaggorna från Gotlands nationalbeväring. Dessa har nu tjänat ut o. konungen har uppdragit åt mig att överlämna en ny regementsfana. Det finns i vår orosmättade tid skäl att upprepa en kunglig maning vid fanöverlämningen för 100 år sedan. Den löd: ”Omkring denna fana skolen I samlas om en fiende vill rycka ur moderlandets famn denna härliga ö, en dyrbar pärla i Sveriges krona.

 

 

 

Årsklass 02 och 54 vid middagsborden

2.600 personer arbetar årligen vid I 18, berättade överste Folke Haquinius vid Kamratföreningens genytliga middag på lördagskvällen. På fem år kommer omsättningssiffran upp till Visbys invånarantal och på 25 år är siffran lika hög som Gotlands befolkning. Vad det varit under de 100 åren skall vi inte räkna på…

Över 300 ”Gutelandgångar” serverade intendent Y. Åberg och hans personal vid middagsborden där speditör Knut Andersson från Stockholm var äldste infanteristen (han exercerade på ”Slätten” 1902) och en hel del årsrekryter var de yngsta. Hr Andersson, som aldrig saknats på en Kamratdag på regementet, överlämnade den här gången ett stiligt Vikingaskepp från Svenska Metallverken. Priset skall gå som vandringspris i skytte mellan kompanierna. Stämningen var förstås uppåt; de gamla infanteristerna berättade soldatminnen för de unga. I 18-musiken spelade muntra melodier och det var många som talade vackra ord om regementet och kamratföreningen.
Bland talarna var förstås kamratföreningens ordf. överste Haquinius, som särskilt vände sig till överste G. R. Geijer – I 18-chef 1923-1926 och två av kamratföreningens stiftare, red. Gust. Svedman och bankdir. Henrik Ihre. Major Hans Edgardh talade ur hjärtat om kamratskap o. förvaltare Erik Hagwall, Göteborg, hyllade regementet och överlämnade en bordsflagga till regementschefen.

Överste Haquinius överlämnade regementets plakett till 76-årige snickarmästaren Rolf Pettersson, som ”tjänat utmärkt väl”. F. reg.-chefen, överste Geijer, tyckte det var en stor och glad upplevelse att än en gång få trampa Gotlands jord och han framhöll att dagens gotländska försvar är starkare och krigsdugligare än någonsin. Löjtnant K. J. Jansson, som var ned redan under överste Geijers tid, hyllade den gamle chefen innan gästerna bröt upp. Många av middagsgästerna fortsatte samvaron i mässarna och en del tog sig en svängom i Donnerska hagen.

 

1) F 12 Kungl. Kalmar flygflottilj

 
 
 

Rea-plan i Visby-krasch

Gotlänningen 17/6 1959

Ett jet-plan, ett dagjaktflygplan, av typen Hawker Hunter, kraschlandade vid 11-tiden på tisdagen (16/6 1959) på Visby flygfält.

 

Här ligger det kraschade jet-planet på Visby flygfält. Piloten klarade sig helskinnad.

 

Planet hade gått ner för att landa, men när det tog mark vek sig landningsstället. Planet kanade iväg över 150 meter i svindlande hastighet, piloten följde hjälplöst med under den rasande färden, innan ett dike med taggtrådsstängsel stoppade den vådliga färden. Inbromsningen var så häftig, att högra vingen delvis bröts sönder.

Piloten kunde, turligt nog, kravla sig ur flygplanet fullständigt oskadd. Varför landningsstället vek sig är ännu inte utrett.

 
 
 

Lyckad landning på flygfältet i Visby med punkterat noshjul

Gotlänningen 12/8 1959. Gotlands Allehanda 13/8 1959

Ett missöde inträffade under onsdagsförmiddagens (12/8 1959) flygningar ute på Visbyfältet i samband med Västmanlands flygflottiljs övningar som hålles där. Ett plan av typen J 33 Venom hade startat på betongbanan, varvid föraren, 20-årige fältflygaren Bengt Damberg från Borensberg i Östergötland, märkte att en punktering på noshjulets gummidäck inträffade. Han lät maskinen gå några varv i luften och fick sedan genom en ”rotekamrat” kontroll på att landningsstället var i ordning så att han kunde landa på fältet. Själv hade han väl tydligen ingen möjlighet att kontrollera vilket hjul som var punkterat.

Föraren av planet gjorde nu en landning på banan och stod hela tiden i förbindelse med flygledningen i tornet. Det blev bestämt att föraren skulle utföra landningen på den permanenta banan, men vid landningen på det tomma däcket skar noshjulets lager ihop med påföljd att hjulet slets bort, varför landningen skedde på själva hjulgaffeln.

Stark gnistbildning uppstod under planet, varför föraren från tornet beordrades att föra ut planet på sidan om pemanenten. Nödlandningen kunde, där fullföljas utan andra missöden än att hjulgaffeln förstördes och en del stenar trängde in i flygplanets motor. Föraren klarade sig oskadd från äventyret.

 
 
 

Praktikantkurs på A 7 för 31 elever

Gotlänningen 14/8 1959

Pjäschefen, Christer Schmidt, Djursholm (till vänster med kikaren) har här avgivit sin order och riktaren, Lars Hedin, Stockholm, väntar bara på ordern fyr. Det är han som utlöser första skottet. Nedanför sitter ammunitionspersonalen.

 

Röda huset – riktpunkt skorstenen – 00-80 – uppsättning 4 – 1 skott – ladda – fyr! Omedelbart efteråt small skottet och man kunde med kikare se nedslaget av projektilen strax bortom målet (ett par kvadratmeter stort och byggt av tegelpannor) . som låg på c:a 500 meters avstånd. − Händelsen utspelades på Tofta skjutfält, där A 7:s praktikantläger på torsdagsförmiddagen (13/8 1959) hade skarpskjutning med 7,5 cm kanon.

Det är femte året i rad som gymnasister från hela Sverige hörsammade försvarets kallelse att under 14 dagars tid pröva på militärlivet. Allt i akt och mening att försöka locka några av deltagarna att bli officerare vid artilleriet. 31 elever ingår i årets kull. Man hade så många sökande att endast en fjärdedel kunde beredas plats. Här finns grabbar från Haparanda i norr till Malmö i söder.
Kursen är mycket civilt upplagd, man vill inte på något sätt propagera, utan låter grabbarna i stort sett se militärlivet sådant det är i dagens läge. I det här fallet kan det också vara förståndigt att spela med öppna kort.

Som lägerchef fungerar kapten Skedinger, A 7, och som instruktörer har han kapten Nordström A 3, och löjtnant Höglund, AIOS. Att sämjan är god mellan elever och lärare behöver väl knappast påpekas. ”Ypperliga instruktörer”, kommer det från praktikanterna och ”pigga och vakna gossar” från lägerledningen.
Under förmiddagens övningar förekom också sprängtjänst. Under sakkunnig ledning av löjtnant Höglund fick deltagarna lära sig sprängningens finesser, som t. ex. att aldrig använda mer sprängmedel än vad som oundgängligen behövs. Med sådana lärare är det inte svårt att förstå att intresset hela tiden är på höjdpunkten.

Grabbarna är också medvetna om att militärlivet inte är så angenämt som de här två veckorna visar. Nu har man haft ett omväxlande program, militära lektioner och övningar har naturligtvis placerats i högsätet, men många trevliga och uppskattade utflykter har deltagarna också fått vara med om. Mest uppskattad blev väl resan till Fårö, där man fick se artilleriets framtidsmelodi, robotskjutningen. Man har även besökt Bungemuseet, Lummelundagrottan, russpremieringen i Lojsta och övervarit militära mästerskapen i femkamp.

Praktikanterna tycker själva att det varit en trevlig och givande kurs och det finns t. o. m. de som bestämt hävdar att de tänker försöka komma tillbaka nästa år. Christer Schmidt, Djursholm, gör sig till tolk för de flesta på frågan om han trodde att någon ur kursen skulle fortsätta på den militära banan. ”Säkert”, svarar han, ”jag vet flera än en som tydligt och klart deklarerat att officersyrket är min melodi”.

Ändamålet med kursen är då vunnet och försvaret är att gratulera.  Age.

 
 
 

Sprängningsövningar vållade skogsbrand på Tofta skjutfält

Gotlänningen 15/8 1959

Det brinner friskt i skog och mark i dessa tider. Skogsmarkerna är snustorra och minsta gnista kan bli en ödesdiger jättebrasa. Det gäller att vara ytterst försiktig med eld i markerna. Den minsta askflaga från en cigarrett kan vara tillräcklig. På bilden håller en av I 18- mannarna på med eftersläckningen efter fredagens brand i Tofta. Det är inte alltid man lyckas dämpa elden så snabbt.

 

En skogsbrand utbröt på fredagseftermiddagen (14/8 1959) vid sprängningsövningar som hölls på Tofta skjutfält vid Visne myr. Manskapet som höll på med övningarna lyckades inte begränsa elden utan I 18:s brandberedskap och Stenkumla brandkår måste alarmeras.

Vid 18-tiden hade eldhärden kommit under kontroll och brandbevakningen kunde överlåtas till militärerna.

Vid de sprängningsövningar som utföres uppstår ofta skogsbrand men de bränder som uppstått hittills har gått ganska lätt att begränsa.

På fredagen blåste den starka sydostliga vinden från skogsområdena och därigenom undveks en omfattande skogsbrand som kunde fått mycket allvarliga följder. Sammanlagt kanske 1 à 2 tunnland eldhärjades. 

 
 
 

Kustisar på kamratträff

Gotlänningen 15/8 1959

Söndagen den 23 aug. kommer gamla och nya kustartillerister på Gotland att få tillfälle att förbrödra sig. Gotlandskustartilleristernas kamratförening har nämligen manat till samling kring marketenteri och kustroboten Thjelvar. Den senare skall få visa sig på styva linan. Dessutom blir det demonstration av nya filmskjutbanan, varvet efter utbyggnaden. Konsert kommer att serveras till maten. Den som vill vara med måste lyfta på telefonluren och ringa till Ka och säga till.

 
 
 

Wire från flygplan antände skog vid Skrubbsbanan

Gotlänningen 18/8 1959

Ute bakom Skrubbs travbana utbröt på tisdagsförmiddagen (18/8 1959) en skogsbrand som orsakats av en bogserwire från ett av Thürings plan.

Hr Thüring höll på med målflygning för Lv 2 G med en s. k. korv. Plötsligt brast wiren inne i planet och singlade till marken med vidhängande ”korv”. Nu föll den emellertid så olyckligt att den hamnade över en högspänningsledning, varvid en fruktansvärd knall och en eldflamma uppstod. Eldflamman antände skogen och knallen fick en pluton ur Lv 2 G som befann sig i närheten att rusa till platsen. Väl framme upptäckte de att det brann på två ställen men efter ett välorganiserat släckningsarbete var elden snart under kontroll, så Visby brandkår som kom till platsen behövde aldrig ingripa. Militärmanskap har hand om eftersläckningen.

 
 
 

Kapten från I 18 chef för kompani i FN-bataljonen

Gotlänningen 19/8 1959

STOCKHOLM 18/8 (TT). Till den nya svenska FN-bataljonen, bataljon VII, hade 2.600 sökt när anmälningstiden gick ut. 659 man skulle tas ut. 40 soldater i bataljon VI stannar kvar. Det rör sig i huvudsak om personal på vissa nyckelbefattningar.

Bataljonschef blir major Carl Olof Rosenius, I 12, Eksjö. Avlösningen sker i slutet av oktober och den 24 oktober transporteras den första omgången av den första bataljonen ner med flyg.
Uttagningarna blir klara i mitten av nästa vecka, och i mitten av oktober blir det inryckning till I 10 i Strängnäs. Bataljonen består av ett stabskompani och fyra skyttekompanier. Man strävar efter att sätta samman kompanierna landsdelsvis. Chef för kompani ”Nord” blir ryttmästare Karl-Gustaf Holm, K 4, Umeå, kompani ”Öst” kapten Curt Amundson, I 11, Växjö, kompani ”Väst” kapten Filip Wiktorsson, I 18, Visby, kompani ”Syd” kapten Gösta Hökmark, generalstaben, samt för stabskompaniet kapten Sven Svensson, I 21, Sollefteå. Ställföreträdande bataljonschef blir kapten Gustaf Follin, P 2, Hässleholm.

 
 
 

Marinchefen närvarande i Fårösund då robotutbildningen presenterades

Gotlänningen 20/8 1959

Roboten skall enligt den nya artilleriplanen ersätta det tunga artilleriet. Utbildningen för detta nya vapen pågår därför i febril takt och all utbildning är förlagd till Fårösund. På torsdagen (20/8 1959) besöktes skjutskolan i Fårösund av chefen för marinen, amiral Stig H:son Ericsson, och samtidigt var pressen inbjuden för att övervara övningar med den nya roboten.

Robotskolans chef, kapten Dahlberg berättade om utbildningen. Principen för detta nya vapen är att projektilen med dess sprängladdning bäres till målet av ett readrivet miniatyrflygplan som styres från utskjutningscentralen. Detta förutsätter radarkontakt med målet samtidigt som man på radarskärmen följer och styr robotens färd mot detta mål.

För att man skall träffa målet fordras emellertid synnerligen noggranna positionsuppgifter, och det fordras att man skall samla dessa uppgifter, fatta dem rätt och handla rätt. En skjutstation är därför inte bara en massa invecklade tekniska grunkor, utan också övade sinnen och specialtrimmade hjärnor.

Roboten är sannerligen inte automat alltigenom, den måste manövreras för hand liksom varje annan flygmaskin och det förhållandet, att ”föraren” inte följer med utan sitter kvar på marken, gör inte manövrerandet lättare, utan tvärtom. Det hela blir så invecklat att det behövs långt flera apparater än som ryms i ett vanligt flygplan och det räcker inte med en förare utan det behövs en hel stab.

Att styra är relativt enkelt, roboten får per radio vissa styrimpulser som via reläer påverkar farkostens styrorgan – att styra rätt är värre. En robot kostar stora pengar, det går inte att skjuta bom eller rent av skjuta den i backen, den måste nå sitt mål.

 

Här göres en riktig robot klar för skjutning. Snart brakar den i väg

och då gäller det att pojkarna lärt sig styra.

 

Det skulle bli allt för dyrt att öva direkt med riktiga robotar, då man i så fall måste räkna med många ”dikeskörningar”. Därför övar man med en vanlig flygmaskin i stället. De styrimpulser, som skulle påverka robotens styrorgan direkt, ger nu i stället optiska signaler på flygplanets instrumentbräde och föraren följer dessa signaler på samma sätt som den automatiska fungerande robotens skulle göra det.

För att lära sig styra och styra rätt följer man robotens (flygplanets) färd och prickar in kursen på en specialkarta. Där finns redan förut en massa cirklar och underliga svängar som övningsledaren ritat dit.
− Det gäller nu att dirigera flygplanet så, att dessa kurvor, den som anger flygplanets faktiska kurs och den som övningsledningen ritat, sammanfalla. Då kan man styra så, ja, då kan man också styra en riktig robot. Det gäller ju att lära in just detta, att hålla en robot på av skjutledningen anbefalld kurs, för att träffa mål.
När man övat färdigt med flygplan får man skjuta med riktiga robotar. De körs på samma sätt i en från början ritat bana och man gör noggranna observationer om hur vederbörande elever lyckats köra anbefalld kurs. När man kört färdigt dirigeras roboten ut över havet.

En speciell stoppimpuls på radion gör att reamotorn stannar och en fallskärm utlöses – sen kommer roboten singlande ner från skyn. Ett bärgningsfartyg tar hand om den, och har man tur med bärgningen kan en robot på detta sätt användas flera gånger. Ända upp till 10 gånger hoppas kapten Dahlberg kunna använda sina pjäser, men sex är medeltal för skjutskolor utomlands.

 

Övningsledare kapten Bengt Dahlberg och löjtnant Arne Andreasson

 

Hela robotskjutskolan. Det är speciellt uttaget folk, vem som helst kan inte lära sig det här jobbet. Det vet grabbarna och det stärker deras ambitioner. Sen uppskattar man att det gär så civilt till här. Inga onödiga honnörer och ställningssteg, man har väsentligare ting att tänka på.

 
 
 

Samtal med en trevlig robot

Gotlänningen 20/8 1959

 

Ser ni en B 17 som gör underliga lovar i skyn kan det vara fru Birgit Thüring som leker robot. Här är en närbild när hon cirklar omkring med ögonen på instrumentbrädan. En elev i marinens skjutskola i Fårösund söker hålla henne på den krokiga kurs som han fått utritad av övningsledaren. Andra elever kontrollerar på sina radarskärmar och automatiska positionsmätare hur ”roboten” följer angiven kurs.

En lampa blinkar till, hon för spaken åt höger, en annan lampa blinkar, det betyder vänster. Det finns också lampor som anger uppåt och neråt. Fru Thüring låter sig förvandlas till en verklig robot, underordnad en radiosändare någonstans långt nere. Endast om någon fumlig elev vill dirigera flygplanet i backen reagerar hon självständigt – det skulle inte en riktig robot ha gjort.

 

Samtal med en trevlig robot

Hur känns det att vara robot?

− Vi ställer frågan till fru Birgit Thüring som lär vara ensam i Sverige med sådana erfarenheter – ensam kvinna i alla fall.
− Kul, säger hon, väldigt kul. Man får försöka imitera en riktig robot och startar därmed genom att stryka över robotarnas utskjutningsplats, stiga i samma vinkel som en av dem skulle ha gjort och låtsa att skjutits iväg där nerifrån. Sen kommer signalerna och det är bara att lyda dem. Man får koppla av den egna viljan och bara följa med. Uppåt eller neråt, höger och vänster, det är rena exercisen.
En till två timmar kan räcka. Men det är bara roligt alltsammans. D. v. s. om det inte blir allt för mycket uppåt. På 3.000 meters höjd kan det vara nog så kallt även så här års. Fast i sommar har man varit vänliga nog att låta mig hållas på rimliga och behagligare höjder.

  

Kul att ställa till uppståndelse

Så säger roboten, men vad säger då målflygaren och attackflygaren Birgit Thüring. All flygning för militär är rolig, tycker hon. Målflygningen kan ha sina besvärligheter. Det kan bli trassel med bogserlinan och man kan landa den tvärs över en kraftledning t. ex. Då är det kanske inte så roligt.
 
DET BÄSTA JAG VET är emellertid att vara attackflygare. Att dyka ner mot en militärkolonn och få se bassar och befäl kasta sig huvudstupa i diken är en festlig upplevelse. Att själv oåtkomlig ställa till med en sådan våldsam uppståndelse, tilltalar min humor. Stundom hinner gubbarna därnere i virrvarret samla sig till svar och det kan knalla rätt friskt ibland när de brassar på.

Fru Thüring skrattar gott åt sådana hågkomster och ingen kvinna lär ha skrämt hela militärkolonner i diken och fått män i tusental att ta betäckning och gömma sig i skogen. Hon söker se lite grym ut, när vi konstaterar detta, men humorn plirar i de pigga ögonen

Sån är hon, roboten och attackflygaren Birgit Thüring, hon har roligt.

 
 
 

Robotmissöde i Fårösund. Nya CT-20 dök ned i havet

Gotlänningen 21/8 1959

Kustartilleriets nya robot CT-20:s demonstration i Fårösund i går fick ett nog så sensationellt förlopp. Roboten låg på sin släde och räknades ut. Det låg spänning i luften: 10 sekunder, 7 sekunder, 4 sekunder – och så ett väldigt brak. En eldflamma slog ut och sen kändes en väldig duns – roboten körde från sin släde och direkt i havet!

Detta fartvidunder som gör 900 km/tim och kan sändas mot ända upp till 50 mil avlägsna mål dök i havet med en gång och slogs sönder. En övningsrobot av äldre typ plockades emellertid fram och den flög hur redigt och beskedligt som helst. Den dirigerades i en bana ut mot Sandön, kom tillbaka och gjorde ett par lovar över startplatsen innan den fick radioorder att komma ner.

Den lydde villigt även då och kom snart singlande i sin fallskärm.

Denna robot som fått det i Gotlands historia så välkända namnet Thjelvar gjorde sin sjunde resa, vilket lär vara världsrekord för en sådan pjäs. Sex gånger har man lyckats använda samma robot utomlands, men aldrig sju. Kapten Dahlberg, som är chef för skjutskolan, sade sig tro att man skulle kunna klara Thjelvar flera gånger till. Konsten är faktiskt att kunna ta upp pjäsen utan att skada den vid bärgningen.

Orsaken till haveriet var en kortslutning i avfyringsmekanismen. Representanter för den franska fabrik som levererat roboten var med och skulle se till att allt var i sin ordning, men det hjälpte inte. Sådana missöden får man ta med i beräkningen, ett misslyckande kan inte alltid undvikas när det är fråga om nya konstruktioner av så invecklat slag, sade övningsledningen, och nog låter det rimligt och begripligt.

 
 
 

VARNING för skjutning och bombfällning

Gotlänningen 27/8 1959

 

Bombfällning med stridsbomber och skjutning med stridsraketer kommer att äga rum med målanordningar på norra Gotland enligt följade:
A. BOMBFÄLLNING NORR FÅRÖ

     Tid 4/9 kl. 0600−5/9 kl. 2100.

     Farligt område enligt skiss A.

     Området avpatrulleras av fartyg å vilket röd flagga är hissad.
B. SKJUTNING OCH BOMBFÄLLNING MOT SKENHOLMEN.

     Tid 1/9 kl. 0600−5/9 kl. 2100.

     Farligt område enligt skiss B.

     Området avpatrulleras av fartyg å vilket röd flagga är hissad.

 

Det är förbjudet och förenat med livsfara att tillvarataga på Skenholmen kvarvarande ammunitionseffekter.

 

 

Det är förenat med livsfara att uppehålla sig inom de farliga områdena.

 

Chefen för 1. flygeskadern.

 
 
 

Två gotlandsvärnpliktiga till Gaza

Gotlänningen 28/8 1959

Två gotlandsvärnpliktiga till Gaza. De värnpliktiga som skall ingå i FN-bataljonen n:r 7 har preliminärt tagits ut. Bland de uttagna är två gotlänningar, nämligen A. E. L. Gahnström, Tingstäde, och B. E. A. Söderberg, Lärbro. Inryckningen sker i Strängnäs den 19 oktober och nedtransporten börjar den 24 oktober.

 
 
 

I 18-kapten FN-observatör

Gotlänningen 31/8 1959

I 18-kapten FN-observatör. I mitten av oktober reser 37-årige kaptenen Lars Nohlgren till Mellersta Östern för att under ett år tjänstgöra som FN-observatör. Fram på nyåret följer kapten Nohlgrens maka Sylvi och 5-årige sonen Bo.

 
 
 

Nya män till Ghaza

Gotlänningen 4/9 1959

Nya män till Ghaza. Den aktiva personalen som skall ingå i FN-bataljonen VII, har nu slutligen uttagits, och man finner i förteckningen över personalen bl. a. följande namn:
I sektion II: trossfurir överfurir Ireljung, Visby.

2:a kompaniet: löjtnant Lundberg och furir Martinsson, Visby.

3:e kompaniet: chef kapten Wiktorsson, Visby.

4:e kompaniet: fanjunkare Filipsson, Visby.

 
 
 

”Sara” räddar nödställda

Gotlänningen 26/9 1959

Viktigaste uppgiften på Catalinan hade sergeant Sture Ramberg, som hade till uppgift att sköta nödradiomottagaren. När han väl fått in haveristen, dirigerade han sedan planet direkt på de nödställda

 

Sara kommer att rädda många nödställda. – Nej, Sara är inget fruntimmer som är specialist på att rädda nödställt folk. Sara är namnet på den nya radiosändare som svenska flygvapnet skaffat till varje flygplan. Nu kan man lokalisera den exakta platsen på den nödställde på mindre än en timme.

På fredagen (25/9 1959) skulle denna Sara testas i en realistisk övning med marinen, sjö- och lufträddningen. Från lufträddningen deltog två helikoptrar och en Catalina. Ombord på Catalinan befann sig Gotlänningens medarbetare. Starten skedde från Visby, varifrån vi sedan flög längs västkusten upp till Gotska Sandön där vi låg och cirklade tills ett larm från Stavsnäs radio meddelade att ett fartyg som var på väg genom Kalmarsund mot Söderhamn var svårt läck. Kl. 9 skulle man på nytt meddela läget på den kritiskt utsatta båten, men ingenting hade hörts från den nödställde – man befarade att en olycka skett.

Stavsnäs dirigerade nu Catalinan mot den ungefärliga platsen där båten måste ha gått under. Efter en stunds flygtid upptäcktes haveristen på Saras bildskärm och sergeant Sture Ramberg, som skötte nödradiomottagaren, dirigerade Catalinan närmare och närmare haveristen. Komna så långt som till Huvudskär upptäcktes gummiflotten varpå de nödställda befann sig. Nu larmade Catalinan två helikoptrar från Bromma och under tiden cirklade vi omkring på platsen.

Efter en kort stund befann sig de båda helikoptrarna på plats. Nu hade även de båda livräddningskryssarna Östergarn och Helge Ax-son Johnsson anlänt. Från flotten hissades nu haveristerna upp i selar och fördes över till kryssarna. En väl genomförd räddning var till ända.

 

Sara var mans egendom

Denna livräddningssändare är idealisk för alla som beger sig ut på okända öden. Fiskebåtar, söndagsseglare, fjällvandrare, ja, alla kan ha en fantastisk nytta av en sådan sänndare. (sic) F. n. är priset dock alltför högt, 900 kr, för att vem som helst skall ha råd att köpa en sådan. En ny typ är dock i det närmaste färdig och den kommer att bli betydligt billigare, omkring 200 kr. Sara har en räckvidd på 10 mil och kan vara igång oavbrutet i 25 timmar. Sara är en engelsk uppfinning och den har bara den nackdelen att batteriet måste bytas när det är slut, medan däremot den nya svenska typen är så konstruerad att batteriet går att ladda om.

Den är fullständigt oberoende av väderleksförhållanden – ett haveri el. dyl. sker ju huvudsakligast i dåligt väder.

Bison.

 
 
 

Bang krossade skyltfönster

Gotlänningen 28/9 1959

Under pågående flygvapenövningar inträffade på söndagen (27/9 1959) över ett gotländskt samhälle att en s. k. ljudbang från ett plan som passerade ljudvallen krossade ett skyltfönster på 2,5x2 m. Några skador utöver detta har inte rapporterats.
− Det lät som om ett luftvärnsskott avlossats inpå knutarna, ansåg en person.

 
 
 

’Slitebangen’ stridsladdade bomber. Felfällda eller tappade vid Asunden

Gotlänningen 29/9 1959

Mysteriet med det krossade skyltfönstret i Slite på söndagskvällen har närmat sin upplösning även om alla detaljer inte är klarlagda. Ett vittne har nämligen sett ett flygplan fälla bomber i en rät linje sedd från Sju Strömmar över Enholmen och Asunden. Exakt var bomberna föll är inte direkt klarlagt då Enholmens kontur dolde själva nedslagsplatsen.

Bakgrunden till det skedda är ju den stora flygvapenövningen Lufor. I denna ingår anfall mot en del mål på ostkusten, i främsta rummet då Skenholmen utanför Rutes kust norr om Furillen.

Antingen har planet som fällt bomberna, det torde vara ett plan, blivit felorienterat och gjort en miss på en dryg mil, eller också har bomberna tappats eller utlösts oavsiktligt. Vilken typ av bomber det är fråga om är ännu oklart men sannolikt rör det sig om raketbomber av stor styrka och stridsladdade.

Fällningen har skett i själva inseglingsleden till Slite och man får vara glad att icke en ohygglig olycka inträffat.

Förutom skyltfönstret som krossats har på ett annat ställe fem mindre rutor krossats av lufttrycket.

Polisassistent Jansson i Slite uppger att han hörde tre smällar med mycket korta intervaller, vilket gjorde att han från början var skeptisk mot ”bangteorin”.

 

Flygvapnet undersöker

Flygvapnet undersöker det inträffade och utreder vilket förband och vilka förare som fört plan över Slite vid den ifrågavarande tiden. Innan denna undersökning är slutförd vill man icke göra några uttalanden. En kommuniké kan dock antagligen väntas under tisdagens lopp.

 
 
 

Stort luftkrig. 16.000 man, 500 flygplan

Gotlänningen 29/9 1959

Så fort ”fienden” upptäckes på radarskärmen sticker flygarna upp i luften för att mota anfallet. Inom loppet av ett par sekunder från det att larmet gått rusar planet fram över startbanan. Detta är en Hawker Hunter som står färdig och väntar.

 

Han måste vara iförd syrgasmask, störthjälm och hörlurar när han skall äta. Han i det här fallet är fänrik Lennart Fyrö, en av de flygare som deltar i det enorma ”flygkriget” mellan Gotland och övriga Sverige. Lennart sitter i ”högsta beredskap” inne i sin Hawker Hunter och väntar på att ”fienden” skall anfalla från väster. Han får inte ens stiga ur för att äta.

Läget i ”kriget” är det att Gotland är enormt överlägset Sverige. Stora baser är förlagda på Gotland, man har tillgång till både fjärrobotar och kärnvapen. Fastlandstrupperna har förorsakats svåra skador på en del så vitala punkter som kommunikations- och telenätet. Gotland förbereder en invasion av fastlandet både luft- och sjöledes.

Fastlänningarna har dock inte gett sig, utan kämpar tappert vidare.

Det är det största ”krig” som Gotland någonsin varit inblandad i. Även Gotland har åsamkats skador. Mål vid Skenholmen, Tofta och Östergarn har varit utsatta för intensiv beskjutning.

Manövern, för det är naturligtvis fråga om en sådan, sparkade igång den 27:e med sämsta tänkbara flygväder, regnigt och ”lågt till tak”. Hela denna månad kommer striden att bölja fram och tillbaka. Inte mindre än 16.000 man och 500 flygplan är engagerade. Även marinen och armén deltar.

Skulle någon olycka inträffa, t. ex. om en flygare tvingas lämna sitt flygplan i fallskärm, så står det två Catalinaplan och en helikopter i högsta beredskap för en räddningsaktion. De rycker ut lika snabbt även om det är en ”fiende” som råkar  illa ut.

 
 
 

Fältmässig koslakt i öde lada på norr

Gotlänningen 29/9 1959

Man kom osökt att tänka på en bödel där han stegade fram med en hiskelig i handen och en grå kåpa över huvudet. När han sedan höjde yxan och högg till så såg man att det inte var första gången han sysslade med detta blodiga hantverk.
Nu är det emellertid inte så fruktansvärt som det kanske låter, utan det är, bara en helt vanlig koslakt.
Slakt i och för sig är kanske inte så ovanligt, men detta skedde under rent fältmässiga förhållanden i en gammal lada i en ödegård på norra Gotland. Det är ett slakteriförband som ligger ute och övar sig i att snabbt ordna föda åt 1.000-tals hungriga krigare. Och snabbt går det. Ett förband av denna storlek skall på ett dygn kunna förse 20.000 man med föda. Man skall hinna tillreda 20−30 kor, 40−50 svin och 2−3 ton charkuterivaror.

Nu tror kanske folk att fläsk som tillreds på detta vis måste bli åtskilligt förorenat. Ingen fara. I slakteriladan spolas cementgolvet ordentligt efter varje slakt och inne i tillredningstältet är allt rent och hygieniskt. De allra modernaste maskiner användes och dessa sköts av vant folk inom slakteribranschen.

Utbryter krig förelägger man naturligtvis detta arbete i möjligaste mån till ett riktigt slakteri, men man kan bli tvungen att förflytta sig ut i skogen och upprätta dylika slakteriplatser.

Här ute tillreder man huvudsakligast korv och denna går sedan in till förbanden i Visby, för att ätas upp av värnpliktiga. Djurkropparna styckas och hängs upp varefter de forslas in till slakteriet i Visby.

 

När slakteriförbandet avlivat kon, tillrett den och hängt den på en krok inne i ladan, bars alla fyra magarna ut till avskrädesgropen, där man rensade bort allt icke ätbart. Allt tas vara på. Tarmarna blir korvskinn och det övriga blir både det ena och det andra. Bas vid avskrädesgropen var Nils Smitterberg. I det civila arbetar han vid Andelsslakteriet i Visby.

 
 
 

I vilkas händer hamnar vårt flygfält? ”Atombomb” fälls i årets fälttjänstövning

Gotlänningen 30/9 1959

Hur många är det som halvt ihjälskrämda farit ur sängen mitt i natten, väckta av något reaplan som med intensivt oväsen snuddat hustaket? Säkert är det åtskilliga. Till er, som tror att det snart skall bli lugnt, vill vi bara säga att det kommer att bli etter värre. På lördag (3/10 1959) startar Gotlands markstridskrafter de årligen återkommande fälttjänstövningarna. Det kommer att bli kryp och pang i varje buske, huvudsakligast i Visbys omedelbara närhet.

Årets fälttjänstövning blir inte lika stor och omfattande som vanligt, utan den kommer att bli i något begränsad skala. Flygfältet kommer i år att stå i brännpunkten – det är ”guldklimpen” alla vill åt, både ”hemmakrigare” och ”fiender”. Övningarna håller på t. o. m. den 9:e.

Det blir en del dramatiska moment i övningen. En ”atombomb” skall fällas, hemvärnet rycker ut med stor intensitet vid larm, fingerade luftlandsättningar kommer att ställa till stor oreda i ”fiendelägret”. Flygfältet skall komma i ”rätta” händer, det skall tas till varje pris. Det blir nästan som i det riktiga kriget. För den åldersklass rekryter som nu ligger inne blir detta den första stora fälttjänstövningen.

Även KA 3 kommer att ha övningar, dock inte i lika stor utsträckning. Man börjar den 7:e och håller på t. o. m. den 9:e. För KA 3-grabbarnas del blir detta deras slutövning.

Övningen har pågått sedan den 1/9. Det är den tillämpade förbandsutbildningen som avslutas med dessa övningar. Övningarna kommer i första hand att ägnas åt att öva samverkan mellan kustartilleri- och arméförband på norra Gotland.

”Fienden” kommer från sjön och i landsättningsbåtar forslas trupperna i land, där de naturligtvis blir utsatta för intensiv beskjutning.

 
 
 

Med motortorpedbåt på minutläggning. Hastigheten ibland uppe i ”flygfart”

Gotlänningen 1/10 1959

Kriget är totalt. Det krigas på land, det krigas i luften och det krigas på sjön. Krig kanske är lite väl mycket att säga då det endast är fråga om lite vänligt krigsgnabb de olika förbanden emellan. Vi har denna gång fått följa med motortorpedbåt, T 48, som lade ut minor till ”fiendens” stora förtret.

Det enda vi visste om motortorpedbåtar när vi steg ombord var att de förflyttade sig med en fart som närmade sig det enorma. I god tid innan avfärden hade vi inhandlat massor med tabletter mot sjösjuka och andra havskrämpor. Inbitna landkrabbor har vi alltid varit, så sjöresan skulle säkert bli en upplevelse på det ena eller andra sättet.
Väl ombord fick vi plocka på oss ett oljeställ, ett par stövlar och en flytväst. I flytvästens mysterium var det hemskt noga med att få en utförlig instruktion på vilket sätt den skulle användas. Det var visst bara att dra i två snören och hoppa i, eller om det skulle ske i omvänd ordning, men i vilket fall som helst så fylldes västen med luft när man drog i snöret.

När divisionschefen, eller DC som han för det mesta kallas, kom ombord blev vi orienterade om läget för närvarande på krigsfronten. Vi skulle, naturligtvis helst oupptäckta, ta oss till farvattnen omkring en fyr på fastlandet där fiendens båtleder skulle avskäras och göras ofarbara med våra minor. Vi var en division, 4 båtar, som stack i väg mitt i mörka natten.
Vi var naturligtvis fruktansvärt spända på hur fort båtarna skulle gå. Det blev vi snart varse. Efter att ha flutit fram ett tag i angenäm ”Christofer Polhem”-fart, brakade det loss med ett vrål som säkert tog död på fisken på flera mils omkrets. Det var svårigheter mad att hålla sig kvar, man klängde sig krampaktigt fast och kände hur det började blåsa kring kinderna. Farten var nu, vad vi trodde, på topp, men ingalunda var så fallet. Vi körde endast med halv fart. Väl utomskärs sattes farten upp till maximalt tillåten marschfart – omkring 40 knop. Vi förstod snart varför motortorpedbåtarna kallas ”Havets vinthundar”. Båten förflyttade sig inte snabbt, det räcker inte – den halvflög. Det minsta båten hade haft någon vingliknande utbyggnad hade den med all säkerhet lättat.

Vi kom dock snart över den första fartchocken och kunde stå så gott som utan stöd och verkligen njuta av färden, för den var faktiskt njutbar. Vädret var prima, stjärnklar och inga sjösjukeframkallande vågor. Alla fyra båtarna bildade, när de väl fått upp farten, en s. k. pilform. ”Våran” båt först, en på var sida och en i kölvattnet. Ibland var sidobåtarna så nära att man nästan skulle kunna spela femkort med besättningen.

Vid Gotska Sandön kom vi efter knappt två timmars gång till farvattnen omkring fyren och uppmärksamheten vid radarskärmen skärptes. Fienden kunde finnas bakom varje vågkam. Vid ett flertal tillfällen trodde vi att vi hade upptäckt en fientlig båt, vilket vi naturligtvis plikttroget rapporterade.
Våra ”fiender” var vanliga lasttrampar. Nu delade alla båtar på sig, för det var fler än ett ställe som skulle minbeläggas. Vi smög nu fram med lägsta möjliga fart, beredda att när som helst bli utsatta för intensiv och förödande eldgivning.
Minläggningen gick dock utan intermezzon. Minorna var naturligtvis inte minor, utan det hela fingerades på gammalt militärt och välkänt vis. Det var nog tur att det bara fingerades vid sådana här tillfällen, vår svenska handelsflotta skulle säkert annars råka i panik om den ett tu tre befann sig mitt uppe i ett gytter av minor.

Med sakta och ”oskyldig” fart började vi sedan vår reträtt, eller kanske inte reträtt låter så värst bra i  i ett sådant här fall, utan vi började i stället vår återgång till basen efter välförrättat värv. Väl komna tillräckligt långt ut ökades åter farten till full marschfart. Först när vi kommit ur det farliga området upptäckte fienden att något var i görningen och lät sina strålkastare spela, dock utan något som helst resultat.

Vi återvände alltså utan några skador, vare sig materiella eller personliga. Det var egentligen vi som var ”fienden”, vi var sparring-partner till det svenska försvaret. Att vi hade blivit upptäckta skvallrar deras sökande med strålkastaren om. Vi var dem dock lite för snabba och listiga och klarade oss denna gång – men hur går det nästa gång? I kväll sticker åter ”fienden” ut för att slå till någonstans – men var?

Bison

 
 
 

Regementsläkare

Gotlänningen 1/10 1959

Regementsläkare Bengt Åkerlund har förordnats att fortfarande till 1 december uppehålla den vakanta stadsläkartjänsten i Visby.

 
 
 

Regeringen har ogillat

Gotlänningen 1/10 1959

Regeringen har ogillat de besvär förrådsmannen vid staben för Uppsala Västerås försvarsområde Eifel Rosendahl, Västerås, anfört över att förrådsman Sven Flodman vid Gotlands artillerikår förordnats som förrådsman vid kårens intendeturavdelning.

 
 
 

Höstens stormanöver: ”Fientliga” Gotlandsförband invaderar. Strider i Östergötlands skärgård

Gotlänningen 2/10 1959

Den fientliga styrka som ockuperat Gotland och som trots motståndarnas energiska störningsaktioner bitit sig fast här och kunnat konsolidera sina ställningar fann natten till fredagen tiden mogen för nästa steg: att få fotfäste även på fastlandssidan. Under torsdagskvällen (1/10 1959) inskeppades stora förband vid Kappelshamn och Bläse efter häftiga strider på Gotska sjön landsattes dessa förband tidigt i gryningen på fredagsmorgonen på olika platser på fastlandskusten.

 

Ett ordentligt mål mat blev det innan man marscherade ombord. Ärtor och fläsk smakade bra, trots ”snuskburken” som man här diskar i havet.

 

Stötarna sattes in mot Arkösund, Gryt och Tunaberg i Östergötlands skärgård som snart var ockuperade av fienden.

Invasionen föregicks av intensiva kuppföretag mot kustbevakningen och kustförsvaret. Grodmän – s. k. attackdykare – landsattes från dvärgubåtar och utsatte försvarsstyrkorna för stora påfrestningar genom arr spränga viktiga försvarsanläggningar. På redan tagna öar i den yttre skärgården har granatkastare gått i ställning och beskjutit kustförsvaret.

I landstigningen deltog förband från I 18 som överskeppats från norra Gotland och huvudagerande var 7:e komp. under befäl av kapten Nohlgren. Övriga i landstigningen deltagande förband gick ut från fastlandssidan och förenade sig till sjöss med gotlänningarna.

Överskeppningarna skyddades stora fartygsförband men led svåra förluster och många transportfartyg sänktes, enligt meddelande till högkvarteret.

 

Här går 7:e komp. I 18 ombord. Stora strapatser och spännande äventyr väntar på andra sidan Östersjön. – Det här är inte den vanliga leken, som man ibland har svårt att finna någon mening i, säger grabbarna. Det liknar mera allvar och är faktiskt kul. – Natten sänkte sig över Kappelshamnsviken.

 

Överskeppningsfartygen har kommit in till Bläse på torsdagskvällen för att invänta kvällsmörkret. Snabba vedett- och torpedbåtar skyddade av mörker skall svar för överskeppningen och den överraskande stöten

 
 
 

Gotlänningen 3/10 1959

Bilden ovan från 7. komp. som skeppades över och deltog i fastlandsmanöverns inledningsskede. Innan färden över havet och de många strapatserna fick man ett ordentligt mål mat och grabbarna såg fram mot äventyret med glada förväntningar.
 
 
 

P 1 G har fått hit ny stridsvagn

Gotlands Allehanda 3/10 1959

P 1 G ställer på manövern upp med nya stridsvagnar – 16 nya svenska vagnar med beteckningen 74. Sedan 31 augusti har man hållit på med omskolning på förbandet. Nu är manskap och befäl klara till fight.

Stridsvagn 74 är större och tyngre än 21:an, med kraftigare pansar, och 7 ½ cm pjäs - ingen stridsvagn i Sverige har bättre skjutförmåga – och den kan bekämpa de flesta andra kända stridsvagnstyper.

 

Vid kulsprutan på en stridsvagn 74 (fr. v.) Olle Magnusson, Visby, Lasse Wallby, Hamra och Henry Lindström, Södertälje

 

I dag på morgonen gick vagnarna igenom Visbys gator på väg till grupperingsstället i manöverkriget som smäller igång i eftermiddag. Ni kanske hörde dem? Vagnarna gick utanför muren, förbi Gutavallen.

 
 
 

Kul och spännande knog, sa 7. komp. som var med om invasionskuppen

Gotlänningen 3/10 1959

Solen har flammande röd gått ned. Kvällsskymningen sänker sig snabbt. Krigsfartygen i den annars så tysta Bläsehamnen börjar alltmer avteckna som svarta silhuetter mot kvällshimlen. Grå soldatkolonner marscherar upp, sprids till de olika fartygen och embarkerar, som det kallas. Order är givna, kartor studerade, säkerhetsföreskrifter genomgångna och mycket annat, som är viktigt för den stora färden till krigsmaktövningen i Östergötland.

7:e komp. I 18 ska nämligen delta i denna stora fastlandsmanövers inledningsskede. ”Ett hedersamt uppdrag”, sade regementschefen, och nu är man tyst och spänd inför allt det nya. Insatsen kommer att bli kort men intensiv. Kompaniets uppgift är att rensa en viktig del av invasionskusten.

Det är redan mörkt, när konvojen har formerats och kursen sättes mot anfallsmålet på Vikbolandet. Släckta lanternor, man urskiljer endast de närmaste fartygens svarta silhuetter, och snart har även dessa suddats ut av nattmörkret. Soldaterna sover ut, om de kan, eller bara ligger och väntar. Tystnaden och mörkret ger en stark vision av verklighet.

Kl. 03.00 – varm dryck; kl. 03.45 – klara för landstigning. Ordern är onödig, då alla ändå är redo och beskådar det färgsprakande skådespel, som utspelar sig. Strandförsvarets eld, fartygens eld, signalraketer, lysraketer, allt detta spelar upp medan vi rusar förbi kusten. Så bryter konvojens två mindre fartyg ut och rusar mot stranden. Minuterna senare springer sergeant Kullman iland med sin 2:a pluton, tätt följd av kompanichefen, kapten Nohlgren. Det är ännu inte gryning. Brant klippkust, tung ryggsäck, vapen och ammunition – men det gäller att hänga med.

Strax efter kompaniets övriga delar, som omlastats till mindre landstigningsfartyg. Snart är kompaniet samlat och i välkänd gruppering börjar marschen – bergknalle upp och bergknalle ned. Så kommer den välsignade gryningen, farten ökar, spaningen ger resultat. Händelserna går så med rasande fart. Fänrik Bergströms 1:a pluton anfaller den första skansen. Mitt under anfallet får kompanichefens ställföreträdare, kapten Birking, fullt att göra med att avvärja ett anfall i flanken. Men det går, och segerglada medför soldaterna två fångar. ”Fångar, grabbar – vi har fångat repgubbar”.

Så rullar det vidare – anfall på anfall – sviktande ben – oräkneliga bergknallar. Men man hänger med.

Visst var det spännande, då 2:a plutonen skulle anfalla och själva fick anfall av två ingenjörsplutoner i ryggen, men både fänrik Bergströms och sergeant Johanssons plutoner kom med rasande fart till hjälp – och så dömde stridsdomarna i den vilda striden. Men erkännas måste att repgubbarna slogs bra, och trevliga var de också. Visst blev det de vanliga dispyterna, om vem som vann, men stridsdomarnas mängd gjorde dessa diskussioner ganska kortvariga.

Timmarna liksom anfallet gick framåt, och omkring kl. 09.00 avbröts striderna. Så återsamlades de båda deltagande rekrytkompanierna från I 18 och I 14 till Arkösund. Kritiken var mest positiv, och så fick vi äntligen rast. På rödspritköken lagades snart mat, och ingredienserna hämtades ur ryggsäckens stora djup, där fanjunkare Nysells matkartonger förvarades. Så kom återfärden till Gotland, över ett blankt hav. Det blev en lång härlig och uppskattad rast. Kanske satt dock litet av besvikelsen kvar hos vpl Eliasson och några till, som fick lämna Arkösund utan att hinna hem, fast man bara hade en knapp mil, men det går väl över det med.
− Hur har det nu varit, och hur har I 18-rekryterna skött sig, kompanichefen?

Kompanichefen är i stort sett nöjd med pojkarna – när är en kompanichef förresten helt nöjd – fast uppgifterna var nog så svåra. Kompaniet har utbildningsmässigt endast påbörjat utbildningen i kompani, medan det här ofta krävdes ganska mycket i den vägen. Men signalisterna skötte sig fint, order kom snabbt igenom, plutonerna hängde bra med i de snabba grupperingarna och anfallen. Men jag håller med en av pojkarna som sade: ”Nedra skynklig natur, va!”.
Och vad säger några av pojkarna själva? Vpl Hedlund tyckte det var alltför jobbigt – kulspruteskytt i den där farten och terrängen. Signalisten Lindström håller med om, att det var jobbigt, men roligt ändå, för som signalist vet man ju vad som händer. Men vpl Eriksson, Rahn och Wirström förklarar med en mun, att visst var det knog, men kul och spännande knog.

Ja, så vänder 7:e komp. hem igen till en ny manöver på hemmaplan.

 

 

 

 

Gotlandsförsvaret har erhållit nya stridsvagnar. Stridsvagn 74, som den kallas, är betydligt större och tyngre än den gamla 41:an och på samma är den betydligt slagkraftigare med bättre skjutförmåga. Vagnen är svenskbyggd. Besättningen, där gruppchefen skall vara minst sergeant, är ett nu inkallat repförband. De har fått gå igenom en omskolningskurs på en månad. Man trodde inte det skulle gå att genomföra en dylik omskolning på så kort tid, men vid ett tävlingsmoment för ett par dagar sedan visade det sig att besättningen behärskade vagnen perfekt. Vid den pågående manövern kom 16 vagnar att delta. I vagnarna finns uttag för rakapparat och kokplatta.

 
 
 

Fiskebåt bombskadad utanför Sysne, två vpl till lasarettet

Gotlänningen 5/10 1959. Gotlands Folkblad 5/10 1959. Gotlands Allehanda 6/10 1959

NORRKÖPING 4/10 (TT:s utsände). Två värnpliktiga från Blekinge, Lars Gunnar Lennartsson från Backeryd och Bernt Arne Pettersson från Hasslö, båda vid flygvapnet, skadades på söndagen under krigsövningen. Skadorna är lindriga.
Det var ett flygplan av typ A 32 Lansen, som vid 17.30-tiden (4/10 1959) under bombfällning mot flytande mål utanför Sysne på Gotlands ostkust råkade träffa med en 250 kgs minbomb så nära en fiskebåt, som följde med för bevakning, att styrhytten blåste omkull av det kraftiga lufttrycket. De båda männen, som befann sig på fiskebåten, skadades av splitter och måste föras till Visby lasarett, där läkare på söndagskvällen meddelade att skadorna inskränkte sig till skärsår. De får troligen lämna sjukhuset under måndagen. Det var ett Storchplan (S 14 Fieseler Fi 156 Storch) som observerade att någonting inträffat och som per radio beordrade en annan bevakningsbåt till platsen. Denna förde sedan de skadade till Sysne, där ambulans hämtade dem till Visby.

 
 
 

Vagn välte på I 18. Vpl skadad

Gotlands Folkblad 5/10 1959

 

Släpvagnen vurpade helt medan traktorn höll sig på rätt köl. Vagnsstången vreds som en korkskruv

 

Värnpliktige Kjell Åke Nilsson, Stockholm, skadades lindrigt vid en trafikolycka på I 18:s kaserngård på måndagen. Han åkte tillsammans med en kamrat på en släpkärra efter en traktor. När traktorn svängde välte släpvagnen.

Båda kastades hårt i marken bland det fallande godset på vagnen. Den ene åkande klarade sig oskadd men Kjell Åke Nilsson skadade ena armen när han kom i kläm under den vältande vagnen, som blev liggande med hjulen i vädret. Efteråt klagade den skadade även över ont i ryggen.

Nilsson fördes till lasarettet men fick senare återvända till militärt sjukhus.

 
 
 

Atomsmäll i Visby. Flygfältet angreps

Gotlands Folkblad 5/10 1959

Kl. 04.00 i morse utsattes Visby för atombombanfall. En taktisk atombomb på tre kiloton (d.v.s. med en sprängkraft motsvarande 30.00 kg trotyl) detonerade på flygfältet och strax efteråt gick en luftlandlandsatt styrka till anfall mot befästningarna. Anfallet slogs tillbaka. Så lätt går det inte att erövra ett flygfält.

 

En eldflammande rökpelare steg 100 meter upp i luften, när 600 liter bensin och spillolja plus fosforgranater markerade att Visby flygfält utsatts för atombombning.

 

Atombomben utgjordes i det här fallet av en blandning på 300 liter bensin och 300 liter spillolja, som bringades att explodera med fosforgranater. Den karakteristiska ”röksvampen” klättrade eldflammande ett hundratal meter upp i luften innan den slocknade och vinden skingrade röken. Svampens eldsken kunde observeras flera kilometer från detonationsplatsen

Soldaterna i närheten av nedslaget klarade sig genom att ligga väl nergrävda i marken. Den heta tryckvågen som följde på explosionen är farligast – mot den hjälper som bekant bara en tillräckligt djup grop att slänga sig i.

Själva Visby skulle i det här sammanhanget klarat sig gott. (sic!) Möjligen skulle en lätt skakning gjort sig märkbar och ytterområdena på norr skulle fått en svag känning av tryckvågen men det radioaktiva stoffet skulle av vinden förts bort från Visby.

Sedan fienden misslyckats i försöken att med gas, atombomber och luftlandsatta trupper erövra flygfältet riktades ett angrepp mot fältet av landstigningstrupper. Försvararna satte emellertid in stridsvagnar och därmed hade även det sista anfallet gjorts om intet.

Slaget om Visby flygfält fick bilda slutvinjetten på den här tredagarsmanövern. 1.500 man deltog i övningen.

 
 
 

Värnpliktiga nära klämmas AV VÄLTANDE VAGN

Färd till sjukhus efter I 18-vurpa

Gotlands Allehanda 6/10 1959

  

Den välta traktorvagnen på I 18:s kaserngård. Två värnpliktiga som åkte på den undgick turligt att bli manglade under den vältande vagnen.

 

En I 18-värnpliktig, Kjell Åke Nilsson, fördes till lasarettet i går (5/10 1959) efter en olycka på I 18:s kaserngård. Kjell-Åke Nilsson och en kamrat till honom åkte på en öppen, traktordragen lastvagn som välte då traktorföraren skulle ta en kurva. De båda åkande kastades av tillsammans med tält och annan material, som kördes på vagnen.

Det var nära att de skulle ha kommit svårt i kläm under den vältande, tunga vagnen. Olyckan hände vid middagstiden. Olyckekipaget körde någonstans i mitten av en kolonn av liknande traktorsläp. Kolonnen kom Kungsvägen upp och det var när man svängde åt vänster mot Kanslihuset som olyckan hände.

Farten var inte allt för hög, traktorerna gör maximum 30 km i timmen. De främsta ekipagen i kolonnen klarade svängen bra, men den vagn där Nilsson och hans kamrat åkte välte tvärt. Båda kastades hårt i marken bland det fallande godset på vagnen. Den ene klarade sig oskadd men Kjell Åke Nilsson skadade ena armen när den kom i kläm under den vältande vagnen, som blev liggande med hjulen i vädret. Efteråt klagade den skadade även över ont i ryggen. Skadorna var relativt lindriga, konstaterade läkaren.

 
 
 

Attack med motortorpedbåt spännande äventyr i natten

Gotlands Allehanda 6/10 1959

− Av INGVAR JARFJORD −

Ombord på T 54 (GA).

De stora avstånden över öppna havet mellan de egna baserna och de fientliga baserna tillryggalägger den på försvinnande kort tid. Inne i skärgården bland de fientliga krigsförtöjningsplatserna tar den sig omärkligt fram. För de uppankrade eller förtöjda krigsfartygen i skärgårdens sund och trånga passager utgör den alltid en lika skrämmande och betydelsefull anfallsfaktor. Den kommer från till synes tomma intet, anfaller med en förödande snabbhet och försvinner i rasande fart!

Det är utan tvekan en fruktad och respekterad varelse i de marina sjöstridskrafterna som den moderna motortorpedbåten av idag utgör. I det stora marina östersjökriget var en torpedbåtsdivision med basen i Fårösund natten till söndagen ånyo ute på nattliga raider. GA-medarbetaren hade tillfälle att följa det hela från nära håll som passagerare på T 54. Vid 21-tiden på lördagskvällen (3/10 1959) lämnade vi basen i Fårösund. Vår uppgift var att uppsöka fientliga fartyg, som låg i sina baser i Östergötlands skärgård vid infarten till Söderköping, söder om Arkösund. Under överfarten gick divisionen bestående av 4 båtar i ”solfjädersformering” med divisionschefens båt i täten.

 

Vpl Bengt Persson (t. v.)och furir Lars Åkesson betjänade bl. a.  luftvärnskanonen på T 54

 

Att en motortorpedbåt ingalunda är lämpad som någon konventionell sällskapsbåt var en erfarenhet som jag mycket snart gjorde. Utrustad med regnställ, stövlar, motorhuva och flytväst fann jag mig emellertid snart till rätta. Helt fascinerad av den höga farten och tjusningen med det hela klamrade jag mig fast på manöverbryggan bredvid fartygschefen (FC) löjtnant Anders Forsberg, som hela tiden höll mig à jour med händelserna på havet. Så gott det nu gick för det öronbedövande ljud som motorerna ger ifrån sig vid normal marschfart.

 

Fientligt fartyg

Strax utanför Hallshuk fick vi första rapporten från divisionschefen att fientliga fartyg observerats i en viss bäring. Vi hade emellertid ett annat mål och fortsatte. Väl framme i skärgårdsbandet skiljdes divisionen åt. Varje båt hade nämligen fått ett bestämt avsnitt av skärgården att ”bearbeta”. Marschmotorerna slogs till för att vi tysta och osedda skulle ta oss in i skärgården. Spännande så det förslog var det naturligtvis när vi i inloppet mötte ett fientligt fartyg på utgående. Båda fartygen var helt avskärmade från ljus. Skulle den observera oss och kanske öppna eld? Det gjorde den inte och vi kunde fortsätta. Verksamheten var emellertid ganska livlig både på sjön och uppe på de olika skärgårdsöarna. Efter cirka en halvtimma hade vi kommit fram i närheten av den plats där vi skulle göra vår egentliga raid. Medan vi inväntade den avtalade tiden för anfallet – hela divisionen skulle samtidigt slå till på de olika platserna – smakade den medförda nattskaffningen utmärkt.

 

Sänkning

Tiden nalkades anfallsdags och vi smög oss vidare. Exakt vad det fientliga fartyget låg, som vi skulle anfalla visste vi inte! Alla stränder och vikar i de aktuella områdena avspanades med minutiös noggrannhet. Där! FC hade sett fartyget. Vi gick ännu en aning närmare! Och plötsligt brakade det loss! Torpederna avlossades, artilleriet trädde i funktion och fartyget sänktes! Det gick på några sekunder. Nu hade vi röjt oss och vi måste skyndsamt därifrån.

Vid ett par tillfällen hade vi ytterligare stridskänning med fienden, och vidare fällde vi ett par minor. Så småningom hade vi kommit ut ur skärgården.

Vårt uppdrag var utfört och det bar återigen hemåt i den stjärnklara oktobernatten över Östersjön.  Vid ett tillfälle observerade vi några stora ekon på radarskärmen. Kunde det vara en fientlig stridsgrupp? Saken undersöktes och det visade sig att jagaren Småland och ett par andra fartyg, vilka liksom vi tillhörde B-styrkan.

 

Kamratgäng

Det är ett hårt och krävande arbete på en motortorpedbåt. Fartygschefen, löjtnant Anders Forsberg, som varit chef på T 54 sedan den 14 april i år, trivs emellertid bra med sin tjänst.
− Det är utan tvekan ganska jobbigt och slitsamt ombord på en torpedbåt. Men i gengäld är arbetet mer självständigt och medger möjligheter att utnyttja det egna initiativet i högre grad än på andra fartyg. Sedan blir vi ett mera sammansvetsat kamratgäng på ett sådant här fartyg där vi bara är 17 man, därav 13 vpl, i jämförelse med de större fartygen, säger löjtnant Forsberg.

 
 
 

Värnpliktig brännskadad på I 18 vid skyddsutbildning mot napalm

Gotlänningen 20/10 1959

Vpl Karl Erik Hugo Karlsson från Burgsvik erhöll brännskador på armarna och i ansiktet vid en utbildning i napalmskydd på I 18 på måndagsförmiddagen. (19/10 1959) Läkarna anser att man sannolikt icke kommer att erhålla några bestående men av det inträffade.

Övningen går ut på att den värnpliktige skall springa genom en c:a 1,5 m. hög och 5 m. lång tunnel byggd som en spaljé täckt med ris. På riset smetas napalmmassa som antändes. När denna blir varm flyter den delvis ner genom riset på marken i tunneln.

Den värnpliktige skall i hukad ställning springa genom tunneln med sin kappa över huvudet och händerna under kappan. Skulle napalm rinna ner på kappan skall denna efter tunnelpassagen slängas bakåt mot marken och elden kvävas genom att man trampar på den.

Värnpliktige Karlsson som av hittills outredd orsak kröp igenom gången i stället för att springa fick napalm på sina handskar. När han kom ut ur gången och förde händerna upp mot huvudet, sannolikt för att kasta av sig kappan eller i en panikåtgärd, kom det napalm i ansiktet som brännskadades. Likaså erhöll han brännskador på armarna. Detta förorsakades sannolikt under krypningen.

Instruktören befann sig omedelbart i Karlssons närhet vid det inträffade och övningen skedde enskilt. Den skadade fördes i en av regementets bilar direkt till lasarettet.

Instruktör för övningen var löjtnant Sjöblom som erhållit specialutbildning för ändamålet. Utredning om det inträffade kommer omedelbart att företagas för att konstatera om någon försummelse eller annat tjänstefel blivit begånget.

Smärre brännskador brukar inträffa då och då under denna övning men däremot har det inte, såvitt I 18:s pressofficer major Reuterswärd vet, inträffat något allvarligare tillbud på I 18.

 
 
 

Gotlänningen 27/10 1959

Vid 14-tiden på måndagen (26/10 1959) upplevde Klintehamns samhälle en sensation. I den rådande höststormen kom en stor helikopter svävande över hustaken på låg höjd och sänkte sig över hamnen. Den landade bekvämt på ett gärde och stod kvar där med snurrande propellrar. 15 man stod och väntade på att få kliva ombord i den stora gråa fågeln. Embarkeringen skedde så snabbt att bara några få tiotal av samhällets invånare hann ned till platsen för att beskåda ”underverket”. När de 15 männen tagit plats i helikopterns innandöme, lyfte jättefågeln igen och styrde över det upprörda havet ut mot St. Karlsö. Där skulle männen utföra vissa arbeten. De kunde inte ta sig dit med båt. De fick i stället ta sig ut flygledes.

 
 
 

Dansövningar på A 7

Gotlänningen 18/11 1959

 

− Tag ett steg hit, tag ett steg dit, tag ett steg fram, tag ett steg bak, lätt det ute på A 7 på tisdagskvällen. (17/11 1959) Det var inte fråga om någon invecklad exercis eller huvud taget några krigiska övningar – 48 beväringar höll på att sätta sig in i dansens svåra men roliga konst, under ledning av danspedagog Inger Rhené från Stockholm. Tisdagskvällen var tredje kvällen man höll på och grabbarna har redan, enligt Inger, gjort stora framsteg och några större och kraftigare tramp på tårna förekommer inte längre. – Grabbarna är verkligt trevliga, säger Inger – och hon är ju toppbra, tycker grabbarna. På lördag avslutas kursen och man hoppas då på stor anslutning av det feminina könet. Nästa vecka är det I 18:s tur med ett besök av danspedagogen Inger.

 
 
 

Generalen med på lottastämman. Utmärkt föredrag om fältkurs.

Gotlänningen 23/11 1959

 

 

 

Lottornas förbundsstämma besöktes av bl. a. av militärbefälhavaren general Burman. Som omedelbar bänkgranne hade han hedersledamoten fru Ulla Melin.

 

Inför ett talrikt auditorium hälsade lottaförbundets ordf. fru Hildur Löf, vår nye militärbefälhavare general Burman välkommen till lottaförbundets årsmöte under lördagen (21/11 1959) på Liljehornet. Generalen hälsade för välkomsthälsningen och uttalade sin stora tacksamhet för lottornas förtjänstfulla arbete under årets lopp.

Till årsmötets verkliga högpunkter får man räkna fru Dagmar Hanssons utmärkta föredrag om en fältkurs i Torpe-Moen i Norge. Hon tackades med starka applådsalvor och en blomsterbukett.

Sedan årsberättelsen upplästs och godkänts orienterades om kursverksamheten. Inom armén pågår en exp.-kurs med 24 deltagare. En kurs i fjärrskrift har 7 deltagare och vidare startar en exp.-kurs i Burgsvik nu i dagarna och efter jul blir det en förplägnadskurs på norra Gotland.

Nästa år skall en lottadag anordnas i Visby. Rikslottachefen fru Ingrid Nordlander kommer att närvara.

2.000 kr. av behållningen på ”Brudkistan” skall gå till en A-lottafond. Årsavgifter och anslag fastställdes till oförändrat belopp. Förslag till budget slutade på 4.300 kr. godkändes.

Inte mindre än 9.475 timmars arbete har gotländska lottor under det gångna året lagt ned under tjänst hos militära myndigheter och förband – i samband med fältövningar och annat. Dessutom har lottorna för sin egen organisation, i expeditionstjänst, rekryterings, insamlings- och humanitärt arbete lagt ned hela 14.734 timmars jobb och 1.710 timmar i tjänst hos de frivilliga försvarsorganisationerna. Om man skall försöka med en jämförande statistik kan man säga att lottornas samlade arbetsinsats är betydligt mer än 12 års jobb med 45 timmars arbetsvecka för en heltidsanställd tjänsteman.

Förutom de 14.734 arbetstimmarna har lottor också lagt ned mycket tid och möda på en rad olika utbildningskurser. Sammanlagt har 212 lottor varit kurselever, varav 51 i repetitionskurser. För flygvapnet har 115 lottor utbildats, för armén 69, för hemvärnet 5 och marinen 23.

Konferenser och kontaktträffar, föredrag och andra sammankomster, arrangemang med adventskaffe och annat har lottorna ordnat. För att samla pengar till verksamheten har man ordnat lotteri. Sammanlagt har förbundets budget balanserat på 20.463 kr.

Sammanlagt har lottaförbundet nu 1.510 medlemmar, därav 25 unglottor. Medlemmarna är fördelade på 9 kårer och 5 lottaavdelningar.

Mötet avslutades med att fru Löf tackade för ett gott kamratskap och gott samarbete under det gångna året. Ett särskilt tack ägnade hon avgående 1:e vice ordf. fru Hildur Frisk-Bånge till lotteriets föreståndare, fru Inga Johansson.

Som allra sista programpunkt samlades man till ett gott kaffebord.

Till förbundsordförande och representant i överstyrelsen omvaldes enhälligt fru Löf. Till 1:e vice ordf. efter fru Hildur Frisk-Bånge, som avböjt återval, utsågs fru Inga Johansson, Visby. Vidare omvaldes till 2:e vice ordf. fröken Ruth Bergbohm, Fårösund, och till 3:e vice ordf. fru Vera Hansén, Burgsvik. Till suppleant i överstyrelsen utsågs fru Inga Johansson. Revisorer blev som förut fru Inez Löfgren och fröken Mia Hemström, Visby, med fruarna Birgit Holmqvist och Clary Walleberg, Visby, som suppleanter. Till ombud vid riksstämman i Stockholm valdes fru Frisk-Bånge med fru Maj Waldenström som suppleant. Fru Ruth Pettersson, Sjonhem, utsågs till suppleant för förbundsordf. I Kvinnornas samarbetskommitté för Gotlands försvar.

 
 
 

I 18-vpl i kläm mellan två bilar i en skolhall

Gotlänningen 25/11 1959

En olyckshändelse inträffade på tisdagen (24/11 1959) på I 18 då en vpl kom i kläm mellan två bilar i skolhallen. Han kom lyckligtvis ganska lindrigt undan, men klagade över smärtor i bröstet och fördes till lasarettet för röntgenundersökning.

En s. k. terrängpersonbil backade mot en annan personbil, och mellan bilarna stod den vpl. Som tur var var inte bromsarna tilldragna på den stillastående bilen som därigenom kom i rullning och därför blev den vpl inte så hårt klämd.

 
 
 

16-årig Fårösundsbo svårt skadad av sprängkapsel

Gotlänningen 26/11 1959

En sprängningsolycka hände på torsdagen (26/11 1959) kl. 12 vid en befästningsanläggning på norra Gotland. Mats H. S. Andersson, Fårösund, blev svårt skadad vid olyckan och fördes omedelbart till lasarettet, där man upplyser att någon direkt fara för livet inte föreligger.
Andersson som bara är 16 år och lärling vid Gotlands kustartilleriförsvar vistades inom ett befästnings- och övningsområde för att utföra vissa arbeten i ett skyddsrum. Han hade därvid under lunchrasten i övningsterrängen funnit en icke briserad sprängkapsel. Denna hade Andersson tagit med sig ner i skyddsrummet där han sökte skruva isär densamma och den detonerade därvid.  Andersson var vid tillfället ensam i skyddsrummet och han sprang själv ut och ropade på hjälp. Tillskyndande personal förband Andersson och tillkallade ambulans, med vilken han forslades till lasarettet.

 
 
 

Sköt på logementet mm

Gotlänningen 28/11 1959

Vid fredagens rådhusrättsförhandlingar stod några fastländska värnpliktiga åtalade. Tre stycken dömdes till vardera 8 dagars arrest, två för tjänstefel och den andre för stöld och egenmäktigt förfarande.

Den hade vid dans på Kneippbyn hängt av sig sin kavaj på en krok, då det varit mycket varmt. När han senare kom tillbaka upptäckte han att det hängde ytterligare en kavaj på kroken, varvid han stack ned handen i fickan och fick tag i en plånbok innehållande 70 kr., vilka han lade beslag på och försvann från platsen.

Väl inkommen till stan bjöd han några kamrater på Stadshotellet, där alla pengar festades upp. Då kalaset var slut skulle den åtalade bege sig hem och byta kläder i ett rum han hyrde. Han hade dock inte energi nog att gå hela vägen, varför han tillskansade sig en liten flickcykel. Nu hade han en sådan otur att polisen just den kvällen hade en spärr. Svaranden blev rädd och skulle just kasta cykeln, då polisen upptäckte det hela.

Vid ett tillfälle lämnade han regementet och gick ut på stan trots att han var sjukskriven. Han använde sig av en annans passerkort. När han kom tillbaka från sin lilla ”utflykt” blev han emellertid igenkänd och dagofficeren tillkallades.

 För stöld och egenmäktigt förfarande dömdes ynglingen till tre månaders straffarbete villkorligt. Vidare dömdes han för missbrukande av urkund och undanhållande till 8 dagars arrest.

 

Skjutning på logement

De två andra var åtalade för att ha okynnesskjutit inne på logementet, visserligen enbart med lösa skott, men åklagaren menade att de som stod runt omkring kunde ha fått skador, t. ex. på ögonen om olyckan varit framme. De båda dömdes till vardera 8 dagars arrest.

 

Bensinstöld

En annan värnpliktig hade gjort sig skyldig till stöld. Det hade skett på fastlandet, där han varit ute och åkt. Bensinen hade tagit slut och svaranden stal bensin från en annan bil. Han dömdes för snatteri att betala 40 dgb à 1:50.

 
 
 

Landskapsvapnet på uniformen nu militär giv under år 1960

Gotlänningen 11/12 1959

Enligt det förslag till ny arméuniform m/60 som arméchefen ämnar inge till kmt för fastställelse kommer det att bli nya igenkänningstecken (tillbehör till eller detaljer i uniformen) för att skilja olika förband från varandra. Dylika yttre symboler anses kunna vara till god hjälp vid uppbyggande och vidmakthållande av förbandsanda.

För Gotlands infanteriregemente och övrig landskapsregementen finner arméchefen det naturligt, att samhörigheten med landskapet utmärkes genom en särskild symbol – landskapsvapnet – i stället för siffra. Militärer från I 18 skulle sålunda få landskapsvapen på axelklaffen och på båtsmössans (vintermössans) främre vänstra sida. Meningen är att uniform m/60 skulle bli tillåten för befäl från 1 juli 1960, medan truppen inte beräknas bli utrustad med den nya uniformen förrän 1 april 1962.

Artilleriregementena särskildes förr på regementsfärgen på attilakragen. Regementsfärgen hör närmast ihop med förbandstecknet. Regementsfärgerna har bedömts vara åtskiljande nog, förbandssiffrorna kan ersättas med det lilla truppslagstecknet, artillerigranaten. De nya igenkänningstecknen som kommer att finnas på de uniformer som skall bäras av folket vid Gotlands artillerikår kommer följaktligen att utgöras av en under litet truppslagstecken placerad matta i regementets färg (grön).

 
 
 

Stridsvagn mot träd. Lastbil mot stolpe. 3 skadade på manöver

Gotlänningen 11/12 1959

Tre värnpliktiga ur P1G, Sven Svensson, Bo Erik Asplund, Stockholm och Sten Arne Franzén, Solna, ådrog sig lättare skador i huvudet då de med en stridsvagn, i samband med de nu avslutade fälttjänstövningarna, körde emot ett kraftigt träd i Boge.

Olyckan inträffade då de skulle inta skyddsställning vid sidan av vägen. Förmodligen har man då haft något för hög fart, samtidigt som styrväxeln ej fungerade tillfredsställande.

De tre skadades fördes till sjukhuset på A 7, där de får kvarstanna för observation. Någon hjärnskakning är det inte fråga om. Föraren av stridsvagnen, Yngve Lindberg, undkom oskadd.

 

Lastbil med 7 man i dike

Ytterligare en trafikolycka med militärfordon inträffade på torsdagsmorgonen (10/12 1959), då en lastbil med 7 man på flaket körde av vägen vid Stora Ryftes, på vägen mellan Fole och Hejnum.

Orsaken till olyckan var att bilen framfördes med avskärmad belysning, varvid föraren hade svårt att ordentligt urskilja vägkanten, då det hade snöat åtskilligt under natten. Vid dikeskörningen törnade bilen emot en telefonstolpe, vilken bräcktes av. Ingen av passagerarna erhöll några skador.

 
 
 

100-tals flickor kom till Cabaré Lussekatten på I 18

Gotlänningen 14/12 1959

 

Fanj. Henning Larsson gjorde ett bejublat framträdande med sin egen monolog på gutamål.

 

Söndagen (13/12 1959) gick helt och hållet i dem ljusa luciabrudens tecken. Åtskilliga tjuvstartade med luciafirandet redan på lördagen och bland dessa befann sig mannarna på I 18 som anordnade ”Cabaré Lussekatten” ute i Ex-huset. Inbjudan till Cabarén gällde egentligen bara flickorna, och hundratals mör hade också infunnit sig, vilket dock inte hindrade att åtskilliga icke exercerande mannar hade infunnit sig. Inträdet var fritt…

Det dansades naturligtvis, Leif Ohlins orkester spelade, flickorna var nästan lika många som grabbarna och cabarén var suverän, kvällen var fulländad, tyckte de flesta.

Endast en månad har grabbarna haft på sig att träna in och sätta ihop cabaréprogrammet. Eldsjälen och regissören har varit fanj. Henning Larsson. Han har själv skrivit den toppfestliga ”Infanterist m/59” – en kuplett om I 18-soldatens vedermödor. Han hade också skrivit en monolog på gutamål. Att två tredjedelar av publiken inte skrattade berodde inte på brist på humor, utan snarare på att de var fastlänningar och inte förstod mer än spridda uttryck – faktiskt rätt synd.

Naturligtvis hade ”Lussekatten” sitt eget luciatåg, fattas bara annat. Det var ingen spex-Lucia, med utklädda beväringar, som många kanske hade väntat. Nej, man hade skaffat en egen söt Lucia med eskorterande tärnor.

De flesta medverkande i cabarén hade aldrig förr stått på en scen, vilken inte kunde avgöras av skådespelarförmågan. Förmågor fanns det i massor. Bosse Persson hade skrivit ”En raggares erinran”, som han själv framförde. Fullt klart blev ju att raggarna inte har det för lätt här i livet.

Batteristen Ove Karlsson i cabaréorkestern – man hade en cabaré och en dansorkester -  var väl den ende som var ”proffs”. Ove är från Stockholm och har spelat tillsammans med Imil (sic) Irving, Britt-Inger Dreilick och Lasse Gullin.

Trots att de dansande var många uppstod aldrig någon större trängsel – golvytan är ju enorm. ”Cabaré Lussekatten” är årligen återkommande, så missade man den i år, får man ha den i åminnelse till nästa år – det är den utan tvekan värd.

Bison.

 
 
 

”Kvarten” Wester ”söt” Lucia på A7:s luciaafton

Gotlänningen 15/12 1959

Det var inte bara på I 18 man hade arrangerat luciaspex. Även A 7 hade arrangerat underhållning med spex och mångahanda muntrationer.

Befäl och värnpliktiga var inbjudna till denna luciaafton på måndagskvällen. (14/12 1959) A 7:s egna och suveräna förmågor svarade för programmet. Det spexades, lektes och sjöngs allsång. Artillery Dixies svarade för den musikaliska delen av programmet. I en musikgissning vann vpl Eriksson en flygresa tur och retur Stockholm. Vpl. Klasén vann även han likadan resa fast med båt.

”Kvarten” Wester hade med övervägande majoritet valts till A 7:s egen lucia – succé. Peter Freudenthal och Kjell Hamrén svarade för de flesta lustigheterna i form av imitation och mycket annat.

 
 
 

Fårösund Sveriges Cape Canaveral

Gotlänningen 17/12 1959

Bland allt nytt i julboksdisken har också kommit en liten bok med namnet Vår marin 1960. För många är det en känd årspublikation. Som inte behöver några särskilda rekommendationer. Därför kan i korthet sägas att boken är högintressant som vanligt och ett resultat av förnäm typografi. Särskilt intressant är boken i år ur gotländsk synpunkt genom att den innehåller en synnerligen trevlig artikel om Fårösund som ”Sveriges Cape Canaveral”. Här berättas om robotskjutningen på Gotland och robotarna ”Tjählvar” och ”Graip”, som döpts till samma namn som gotlänningarnas stamfäder. Högintressant är också en initierad artikel om ”Sovjets syn på Östersjön”, där bl. a. Sovjets modernaste robotar presenteras.

VÅR MARIN 1960. Hörsta förlag. Pris 5 kr., inb. 8: 50.

 
 
 

Motorcykel stulen vid I 18

Gotlänningen 18/12 1959

En röd Monark 125 cc à 2352 stals någon av dagarna 14-17 dec. från parkeringsplatsen vid Exhuset I 18. Motorcykeln har en förarsits med sittdyna för en passagerare. Upplysningar till polisen mottagas med tacksamhet.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig