Föregående sida

Tidningsklipp 1961

 

90 på gotländska förband söker till Gazabataljonen

Gotlänningen 13/1 1961

Vid ansökningstidens utgång på torsdagen till den tionde svenska bataljonen i Gaza hade från personal vid de gotländska förbanden kommit in sammanlagt ett 90-tal ansökningar.

På I 18 har man fått ett 40-tal ansökningar 0ch vid A 7 25 medan KA 3 fått 24 ansökningar till det KA-kompani som skall ingå i den nya bataljonen.

Inryckningen till bataljonen sker i slutet av mars och i början av april. I mitten av april flyger man till Gaza, där man sedan stannar till november.

 
 
 

Luftvärnet

Gotlänningen 21/1 1961

Styckjunkare Enar Holmer, Karlsborgs luftvärnsregemente, anhåller hos regeringen om rätt till avsked med förtidspension från 1 april i år, vid vilken tidpunkt detta förband dras in. Arméchefen tillstyrker. Styckjunkare Holmer är till 1 oktober i år förordnad uppehålla arvodesbefattning som expeditionsunderofficer vid sjunde militärbefälsstaben i Visby.

 
 
 

Gräddade våfflor på logementet men fick inte ha mjöl i skåpet

Gotlänningen 21/1 1961

− Fanjunkaren ville alltid djävlas särskilt med mig, sade en värnpliktig, som i går stod inför rådhusrätten i Visby, åtalad för sex förseelser av vilka några rubricerades som tjänstefel, andra som lydnadsbrott.

 

ÅTALSPUNKT ETT gällde lydnadsbrott. Fanjunkaren hade gett den värnpliktige order om att laga ett lås på logementet. Det skulle vara lagat till en viss tid men när fanjunkaren visiterade var det inte klart. – Jag kunde inte laga låset eftersom nyckeln var borta, sade svar.

 

ÅTALSPUNKT TVÅ gällde tjänstefel. Svar. hade nämligen inte städat på logementet. – Jag hade städat, sade svar. – Det var inte städat, sade fanjunkaren.

 

ÅTALSPUNKT TRE gällde också tjänstefel. Svar. hade nämligen inte deltagit i vapenvården en eftermiddag. – Jag visste inte om att det var vård, jag var tydligen inne hos kompanichefen då, sade svar: och framhöll att det inte stått något om vapenvård på dagsprogrammet.

 

ÅTALSPUNKT FYRA, tjänstefel. Svar. hade förvarat en kniv och en sked från matsalen i sitt logementsskåp. Jag erkänner tjänstefel, sade svar. men alla på logementet använde skeden och kniven och det var en ren tillfällighet att just jag hade besticket i mitt skåp under visitationen.

 

ÅTALSPUNKT FEM gällde lydnadsbrott. Svar. hade inte gått till kompanichefen som han blivit beordrad av fanjunkaren att göra. Fanjunkaren hade nämligen hittat ett par skor hos svaranden. Svar. hade i stället gått till skomakaren, fått besked am att skorna gick att laga och därefter inte brytt sig om att gå till kompanichefen.

 

ÅTALSPUNKT SEX, slutligen gällde tjänstefel, vilket svar. erkände. i hans skåp hade nämligen påträffats ett par påsar mjöl, som han använde till gräddning av våfflor på logementet, några buljongtärningar samt en ask lösa skott. Ammunition och mat får inte förvaras i logementsskåpet.

Rådhusrättens dom i målet faller den 3 februari.

 
 
 

Vad man säger om Gotland: ”Man hånskrattade när jag sade att jag skulle lumpa på Gotland”

Gotlänningen 9/2 1961

Det sägs att Gotland bland fastlandsungdomen är känt eller rättare sagt ökänt som bl. a. ”helvetesön” och ”utvisningsorten”. Det är grabbar, som gjort värnplikten här på ön som sprider ut detta, grabbar som av någon eller några anledningar varit missnöjda med sin placering på Gotland.

 

En kull värnpliktiga, över 200 underbefälselever, kom häromdagen till Gotland för att börja sin värnpliktstjänstgöring och vi beslöt oss att höra oss för bland dessa om det dåliga ryktet om Gotland verkligen förekom på deras respektive hemorter. Vi frågade också om anledningen till ryktet, och fick till svar att ”Gotland ligger ju alldeles för långt från Sverige, förlåt fastlandet”.

 

Urban Kjällgren, Ringarum

URBAN KJELLGREN från Ringarum i Östergötland hade inte hört så mycket otrevligt om Gotland men tyckte i alla fall att det inte var något vidare att komma hit. Man kommer ju nästan aldrig hem. Jag bad minsann inte att få komma hit…

 

Jörgen Appelquist, Norrköping

JÖRGEN APPELQUIST är från Norrköping och tycker på sätt och vis att Gotland är bra. – Här är ju den enda plats i landet där man får rycka in och ut samma år. Men hemma pratas det också mycket om ön, när jag berättade att jag skulle hit skrattade man åt mig och önskade med ett hånflin lycka till.

 

Leif Eriksson, Stockholm

LEIF ERIKSSON, stockholmare: - Det snackas mycket hemma om hur jäkligt det skall vara här nere. Varför? Ja, inte så mycket för att det är brist på nöjen, sommaren ska ju vara fin, men det är ju så långt hem.

 

Göran Rosenlund, Stockholm

GÖRAN ROSENLUND har i sin hemstad Stockholm hört åtskilligt om Gotland, förvisningsort är en vanlig benämning för ön. Sökte till kustartilleriet på fastlandet men placerades här. – Alldeles för långt hem, tycker han.

  

Per-Ivar Glaser, Västerås

PER-IVAR GLASER från Västerås har också hört rykten hemma men tror de är överdrivna. Det blir nog bara nyttigt att komma hemifrån. Men jag sökte förstå inte hit utan till två andra ställen – på fastlandet.

Alltså: Gotland har fått ett dåligt rykte bland fastlandsungdom, vi talade även med grabbar från andra orter, t. ex. Motala, och överallt fanns ryktet. Orsaken är tydligen att ön ligger för långt hemifrån, annars anser de flesta att Gotland är ”ganska skapligt”, åtminstone på sommaren.

 
 
 

Militär stjäl största antalet cyklar i Visby

Gotlänningen 14/2 1961

Ett 100-tal cyklar stjäls varje år av permisjäktande Gotlandsinfanterister. Visbybor som blir av med sina cyklar riktar i första hand misstankarna mot I 18 och hälften av de cyklar som hittats vid I 18 hämtas av ägarna. I går fick dock Visbypolisen ta emot ett 25-tal cyklar som mer eller mindre nedrostade hittats därute.

 
 
 

Fullgjort ett halvårs tjänstgöring som löjtnant och plutonchef i Svenska FN-bataljonen i Ghaza

Gotlänningen 17/4 1961

Bertil och Maud Lekström med 7-årige sonen Jan som skrudat sig i pappas blå basker och halsduk

 

Till Visby anlände på lördagsförmiddagen (15/4 1961) 1:e polisassistent Bertil Lekström efter att ha fullgjort ett halvårs tjänstgöring som löjtnant och plutonchef i Svenska FN-bataljonen i Ghaza. Som alla andra svenskar som tjänstgjort i det gamla Juda land återkom han med en klädsam solbränna, och hustru Maud såg ut som om hon tyckte att han var vackrare när han kom än när han for.

Gotlänningens medarbetare hälsade på uppe hos familjen Lekström på lördagskvällen för att få höra litet om erfarenheterna. Det är så många gotlänningar som tjänstgjort i Ghaza vid det här laget att det knappast kan komma fram så mycket nytt genom en intervju, men eftersom polisass. Lekström tjänstgjorde som plutonchef för den unge FN-soldaten Sjöberg som blev skjuten på långfredagen är det kanske motiverat med en pratstund.

Resan till Mellersta Östern skedde i ett Boeing 707 jetplan som tar 162 passagerare – litet större än kärrorna på visbytraden. Bara en av motorerna är lika stor som en jaktplanskropp.

Tjänstgöringen förlades till 2 komp. 3 plut. Där Lekström som plutonchef ansvarade för kulspruteposten Helmers Hill och tre observationsposter. Observationsposterna ligger på ca 500 m avstånd utmed det dike som utgör demarkationslinje mellan det egyptiska Ghazaområdet och Israel men kulspruteposten ligger ca 1 km innanför demarkationslinjen. 

Under 6 veckor tjänstgjorde han även i Raffa som chef för vaktstyrkan och tiden där blev den mest omväxlande och trevliga.

På 2 kompaniet tjänstgjorde inte mindre än nio gotlänningar: 1:e polisassistent Bertil Lekström, stabsred. Lars-Erik Lingström (bägge bördiga från Fide), fanj. Bo Pettersson, I 18, rustmästare K.-G. Lansgard, I 18, samt FN-soldaterna med skiftande civila yrken, Evert Malmström, Kjell Pettersson (bägge från Hogrän), Stig Magnusson från Sanda, Stig Larsson, Norge (från Garda) och Bengt Jakobsson, Levide.

 

Dödsskottet invid observationspost 12

Dödsskottet mot Sjöberg skedde när denna och kamraten Nilsson skulle återvända från den yttersta på högra flygeln av svenska bataljonens observationsposter. Nilsson och Sjöberg var på återväg från denna till Helmers Hill. Mellan sig bar de en flaggstång som användes för den FN-flagga som markerar demarkationslinjen. När de passerade en bäckravin ljöd plötsligt två skott och Sjöberg som träffades och dog en ögonblicklig död föll och drog i fallet med sig Nilsson tack vare flaggstången. Denne som trodde att han träffats räddades troligen genom att Sjöberg föll först. Av allt att döma avlossades skotten från två bakhåll, ett på vardera sida av ravinen.

De män som utförde överfallet, av allt att döma två stycken, sprang fram till svenskarna och då de såg att Nilsson levde sattes en kulsprutepistol mot hans huvud o. han fick ordern ”Don’t move, Give me your machine gun”. Försiktigt lirkade Nilsson av sig k-pisten och därefter beordrades han ”Give me your money – don’t move”. Sedan han även lämnat pengarna ifrån sig avlägsnade sig männen och först när Nilsson ansåg sig säker vågade han resa sig upp och kunde då konstatera att Sjöberg var död. Han rusade till kompanichefens kommandoställe som låg något närmare än Helmers Hill och rapporterade vad som hänt. Hela överfallet gällde att komma över vapen, ca 150 kr får man för en k-pist på svarta börsen – så billigt kan ett dyrt liv bli.

 

Bertil Lekström tittar från observationspost 12 (tidigare 5) ut över Israel och fötterna har han i diket som utgör demarkationslinje.

 

FN-bataljonen absolut nödvändig

Polisass. Lekström framhöll som sin bestämda uppfattning att FN-styrkornas tjänstgöring i Ghaza är oundgängligen nödvändig – skulle de dras bort skulle en katastrof snabbt inställa sig. Om stämningar och tankegångar får en svensk FN-soldat inte yttra sig, allt som har den ringaste politiska anknytning är tabu. Mycket av sin lediga tid använde han till fotografering och filmning och med i sitt bagage hem har han många meter intressant film och många fina färgbilder. Så småningom kommer han väl att visa en hel del av dessa för allmänheten.

 

Problematisk hemresa i sandstorm

En sparsam kanadensare hade kommit underfund med, ansåg han, att hemtransporten kunde omorganiseras och därmed skulle FN spara ca 25.000 dollars. Truppen skulle efter avlösningen transporteras till Kairo varifrån flygningen hem skulle företas, SAS lade in anbud och fick flygningen.

 När så konvojen med första avlösningstruppen skulle passera Sianiöknen överraskades man av en sandstorm, alla bussar och lastbilar så när som på en fastnade i sanddrivorna och försenades. Förseningen ökade när Suezkanalen skulle passeras, klaffbron var öppen för passerande fartyg och egyptierna var inte särskilt angelägna att släppa över svenskarna i stället för att släppa igenom fartyg. Till sist fick egyptiska ambassadören general Hilmy ta till sina skarpaste ord för att klara upp saken.

Återstoden av bataljonen som inte for i den första omgången fick nu istället transporteras till El Arish i Förenade Arabrepubliken och därifrån flygas till Kairo. Från Kairo gick sedan färden för Lekströms del med en DC 8 från SAS till Arlanda, men när planet skulle landa var det dimma och efter en halvtimmes snurr över Arlanda fick man gå till Kastrup och övernatta där – tre kvart tog resan Arlanda – Kastrup - och 12 timmar senare än beräknat var man nere på Arlanda.

Vid avrustningen i Strängnäs kunde man konstatera att 38 man inte fått sina grejor till Strängnäs utan de hade troligen hamnat i Kairo. Till de 38 mannarna hörde vår löjtnant och han fick avstå från avrustningen och blev försenad så att makan fick honom hem först på lördagen i stället för med fredagens kvällsflyg.

Hur många dollars FN förlorade på den sparsamme kanadensarens affär förmäler inte historien, men dyrt blev det. Slutet gott allting gott och nu glädjer sig 7-årige Jan åt Pappas presenter och minst lika glad är fru Maud åt brokader och smycken från fjärran land och far röker kanadensiska cigarrcigarretter och är mäkta belåten över att vara hemma igen.

 
 
 

Tyska torpedbåtseskadern anlöper Visby i morgon e. m.

Gotlands Allehanda 20/4 1961

 

 

De tyska motortorpedbåtarna av typen Jaguar — på bilden — är mycket lika de svenska T-100-båtarna. Deplacementet är 140 ton och farten uppges till 42 knop. Bestyckningen är två 40 mm:s automatkanoner och fyra 53 cm:s torpedtuber.

 

Fredagseftermiddagen kommer att bjuda på ett marint skådespel i Visby hamn med fortsättning ända till måndag förmiddag. Det är som förut nämnts tredje torpedbåtseskadern ur västtyska marinen som gör Visby den äran med ett besök över veckohelgen och i eskadern ingår tio motortorpedbåtar samt depåfartyget ”Wittensee” på 980 ton. Eskaderns personal uppgår till cirka 400 man.

Eskadern väntas löpa in i Visby hamn i morgon och sedan vidtar eskaderchefens visiter hos militärbefälhafvaren, landshövdingen, garnisonschefen överste von Horn. Stadsfullmäktiges ordförande o. hamnkapten Johansson, varefter följer svarsvisiter hos eskadern.

Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar ger middag för eskaderchefen och särskilt inbjudna och vidare anordnas dans på Borgen för eskaderns personal under ankomstkvällen. Staden tar emot med ringmurens flaggor i topp och under lördagen och söndagen vidtar nya arrangemang.

På lördagseftermiddagen går en handbollsmatch mellan eskadern och ett garnisonslag och eftermiddagen viks åt rundturer i Visby med omgivningar. På söndagen ger eskaderchefen lunch för särskilt inbjudna på Stadshotellet, det blir nya rundturer och kl. 15—16 på söndagen visas fartygen för allmänheten.

 
 
 

20-årig militär svårt skadad. Klämdes av lastbil mot vägg

Gotlänningen 21/4 1961. Gotlands Allehanda 21/4 1961

Svårt klämd av en lastbil blev i går (20/4 1961) eftermiddag en militär, 20-årige Kurt Karlsson från Eskilstuna, som befann sig i Smittens backe mitt emot Kaffestugan. Olyckan skedde vid 17.50-tiden då en lastbil körde genom det trånga passet och svängde ut för en annan lastbil som från Wallérs plats skulle köra Smittens backe ned. Den förstnämnde lastbilföraren märkte inte att Karlsson just hade klivit ned från trottoaren vid korvståndet i gatukorsningen och skulle gå nerför backen där det ju inte finns någon trottoar för de gående. Militären kom i kläm mellan muren intill och lastbilsflaket. Efter det militären kommit loss, måsta han föras till lasarettet där han röntgades.

Läkare meddelade senare på kvällen att 20-åringen hade spräckt levern vid olyckan och opererats för denna skada.

Först om några dagar kan man säga något bestämt om hur utgången kan bli för 20-åringen.

Den skadade miste aldrig medvetandet vid olyckan men han klagade då han kom loss över häftiga smärtor i bröstet.

 
 
 

Skadade Eskilstuna-ynglingen mår bättre efter operation

Gotlands Allehanda 22/4 1961

Tillståndet för den skadade 20-åringen Kurt Karlsson från Eskilstuna, var efter omständigheterna tillfredsställande sa en läkare på Visby lasarett på fredagskvällen. (21/4 1961) Eskilstunabon kom i kläm mellan en mur och en lastbil i Smittens backe på torsdagskvällen. Vid olyckan spräckte 20-åringen levern och opererades omedelbart på lasarettet. Hans skada är mycket allvarlig, Men nu, sedan mer än ett dygn gått efter operationen, börjar läkarna hysa en viss optimism om att utgången skall bli lycklig om inga ytterligare komplikationer tillstöter.

 
 
 

Västtyskt flottbesök i Visby

Gotlänningen 22/4 1961

  

  

Det västtyska flottbesöket inleddes på fredagen när tredje västtyska torpedbåtseskadern lade till vid yttre hamnen i Visby vid 14-tiden. Man hade väntat 10 torpedbåtar men tre av dessa hade fått stanna i hamn för översyn efter en fjortondagarsmanöver i Kattegatt. Eskadern är direkt underställd NATO och i Visby befinner sig depåfartyget Wittensee samt torpedbåtarna Panther, Löwe, Leopard, Luchs, Fuchs och Marder. Eskaderchef är korvettenkapitän Bernd Wölfing.

  

 

Korvettenkapitän dr. Eberhard Noodt vid kommandobryggan på västtyska torpedbåten Wolf.

 

Gotlandspressens representanter besökte ”Leopard” och ”Wolf”, vars chefer kapitänleutnant Roland Hess resp. korvettenkapitän dr. Eberhard Noodt ställde sig till förfogande för alla önskemål och frågor. Eskaderchefen tittade också ner i kajutan på ”Leopard” och hälsade på tillsammans med västtyske marinattachén och svenske förbindelseofficeren löjtnant Bo Cederwall.

Kapitänleutnant Hess berättade att eskadern kom från en övning i Kattegatt men att man mellanlandat i Flensburg i lördags för översyn av båtarna. Vädret hit hade varit litet hårdare än väderlekstjänsten tänkt sig och prylarna hade skakats om ordentligt.

Besättningen består huvudsakligen av frivillig på tre år fast anställd personal samt ett fåtal värnpliktiga med 18 månaders tjänstgöring till skillnad mot 12 i landtjänstgöring.

 

Ingen anställs utan yrkesexamen

Varje man som anställs som frivillig måste först ha avlagt examen inom ett yrke och manskapets ålder är i genomsnitt 20—21 år. Man hade bytt manskap 1 april och den övning som genomgåtts kunde närmast betraktas som en tillvänjningsövning.

Alla fartygscheferna hade tillhört den gamla tyska marinen och under åren 1945–56 haft civila sysselsättningar, eskaderchefen hade varit affärsman i trävarubranschen, Hess hade varit i polistjänst samt public relation i ett affärsföretag och Noodt hade tagit en naturvetenskaplig doktorsexamen samt därefter i 5 år tjänstgjort på ett oceanografiskt forskningsfartyg samt även haft annan vetenskaplig verksamhet i 2 år.

Alla var ense om att denna civila tid hade varit av utomordentlig värde då man därigenom fått en mycket vidare kunskap om normal verksamhet utanför det rent militära och inom eskadern hade man haft stor glädje av alla spridda yrken som de olika officerarna representerade. Det är inte bara fartygsbefälhavarna som haft krigserfarenhet och därefter civiltjänst utan alla äldre officerare.

En yngre officer som utbildats direkt för sitt jobb ansåg att man hade ett mycket bra samarbete med dessa äldre officerare och att tjänsten vann på den allsidiga kunskapen. Ombord på en torpedbåt känner man sig också ung då tjänsten delvis är sportbetonad genom de höga hastigheter… (sedan följer ett stycke som är felplacerat då det gäller hamnen i Klintehamn.)

 
 
 

Leverskadade ynglingen åter sämre

Gotlänningen 24/4 1961

Tillståndet för den allvarligt skadade Eskilstuna-bon Kurt Karlsson försämrades under …n han opererades …kväll på Visby lasarett … det att han skadat .. han kom i kläm vid … olycka i Smittens backe … befann sig … efter omständigheterna … . På lördagen till … magblödning … hans till- … inte att säga hur … bli, sade läkare

 
 
 

Den skadade från Smittbacken med ambulansplan till Lund

Gotlänningen 25/4 1961

Den värnpliktige Kurt Larsson som skadades i Smittbacken överfördes kl. 15.45 på måndagen (24/4 1961) med ambulans till flygfältet för vidare transport till Lund där han skall behandlas med den konstgjorda njuren. Hans tillstånd inger inga allvarliga farhågor för utgången och han erhöll såväl syrgasbehandling som intravenös näringstillförsel under transporten.

Med planet följde dr Mikael Wantschura från lasarettet. I Lund konstaterade docent Erlandsson på njurkliniken att den skadade klarat den långa transporten bra, han hade måst överflyttas i Bulltofta till ambulans och köras därifrån till Lund.

Även en kvinna från Helsingfors fördes med ambulansplan till njurkliniken. Tillståndet var på tisdagsmorgonen allvarligt för båda patienterna, enligt vad professor Nils Alwall upplyser.

 
 
 

Värnpliktig avled efter visbyolycka

Gotlänningen 28/4 1961. Gotlands Allehanda 28/4 1961

Den 20-årige Eskilstunapojken Kurt Karlsson, som under torsdagseftermiddagen i förra veckan blev svårt klämd mellan en lastbil och en husvägg i Smittens backe, varvid han fick levern spräckt, avled i går kväll på njurkliniken vid Lunds lasarett. Han fördes dit på söndagskvällen sedan en allvarlig försämring inträtt som en följd av de inre blödningarna. Olyckan inträffade då en lastbil körde genom den trånga passagen i Smittbacken. Föraren skulle svänga ut för en annan lastbil, som från Wallérs plats skulle köra nedför Smittbacken. Den förstnämnde lastbilsföraren märkte inte Kurt Karlsson, som klev ned för trottoaren och pressades in mot stenmuren. Så fort den skadade kommit loss fördes han till lasarettet där han underkastades operation. Han var vid sin bortgång ännu inte fyllda 19 år – född den 2 augusti 1942.

 
 
 

Nya utbildningsformer vid I 18 har gett mycket goda resultat

Gotlänningen 29/5 1961

Det var ett synnerligen modernt regemente som regementschefen överste Jan von Horn hade nöjet att presentera vid Gotlandsinfanteristernas kamratförenings årsmöte i lördags. (27/5 1961) Provet med två värnpliktskontingenter – en med uteslutande gotländska vpl som rycker in i oktober och en som rycker in i slutet av februari – har gjort att man ständigt har inte bara beredskap utan även övningstrupp för de olika skolorna och kurserna så att det värnpliktiga befälet får en mera praktisk utbildning.

Det gotländska försvaret har under årens lopp kommit med många goda idéer som anammats på fastlandet och även denna reform kommer säkert att tas efter på andra håll tack vare de goda erfarenheter som man fått vid I 18. Den utveckling som man nu närmast ser fram mot är en sammanslagning av I 18 och P 1 G, så att regementet får ett särskilt motorkompani. Men det kräver 6-7 milj. kr. i garage- och annan nybyggnad. När kamratföreningarna om tre år åter samlas till årsmöte hoppades översten att kunna presentera ett ännu mer moderniserat regemente.

Vid årsmötet hade översten nöjet att hälsa två tidigare regementschefer vid I 18 välkomna. Det var vårt lands förste ÖB 83-årige general Thörnell som för 30 år sedan var chef för regementet och överste Haquinius som var chef före överste von Horn. Vidare var det ett 100-tal medlemmar i kamratföreningarna, därav många från föreningarna på fastlandet. Förhandlingarna gick mycket snabbt undan då man just inte hade så mycket mer än förvaltningsberättelser och årsavgift att besluta om.

Löjtnant Bernhard Gellborn från Kalmar−Ölandskretsen överlämnade ett diplom som donatorn till kamratföreningarna generalkonsul Hans Lagerlöf en gång fått som tack för donationen och nu efter hans död skänkts som gåva till regementet. I detta sammanhang erinrade överste von Horn om donationen som går till premier och belöningar åt vpl. Han nämnde även att man telegrafiskt fått 1.500 kr från kapten Viking Forsberg i Stockholm så att en Köpenhamnsresa för fem vpl är säkerställd även i år. Vidare hade man fått 2.000 kr. av hr Hugo Håkansson, Kristianstad, för belöningar år vpl som visat gott kamratskap och föredömligt uppträdande.

Vidare hade en annan vpl vid regementet kommit ihåg detta. Det var generalkonsul Raoul Nordling som skickat den minnesmedalj som han fick som tack för att han räddade Paris från förstörelse när tyskarna utrymde staden.

I samband med redogörelsen för de olika donationerna spelades upp en bandupptagning från den radiointervju som gjordes med de fem vpl som i fjol fick göra stipendieresan – tack vare kapten Forsbergs donation – på tre dagar till Köpenhamn och fick följa utbildningen vid ett danskt regemente. Till sist visades en film om modernt infanteri i strid, varefter man åt middag i regementsmatsalen och sedan drack kaffe och pratade gamla minnen på officersmässen.

 
 
 

I 18-chefen tackade manskapet men varnade för okynnessprängning

Gotlänningen 3/6 1961

 

Ute på I 18 tackade överste Horn sina värnpliktiga efter kungabesöket. Det blev tacksamhetens ord för goda insatser under stridsövningarna och förbimarschen men också varning för ”knallskott” och oknäppta uniformer under permissionerna.

 

”Ett knallskott är ingen leksak i händerna på några levnadsglada ynglingar på permission – en oskyldig ”knallkork” som de kan slänga i en rännsten eller i en trappuppgång där människor när som helst kan dyka upp. Ett knallskott är en ytterligt farlig sprängladdning som, om den bringas att detonera i en papperskorg, bland lådor, sten eller annat bråte, kan orsaka de allvarligaste skador om det vill sig illa.

Jag förstår att det kan vara frestande för en yngling att lägga sig till med en sån där under övningarna för att sedan använda den i andra sammanhang. Men gör man det och åker fast, blir man dömd för snatteri, tjänstefel och allmänfarlig vårdslöshet i bästa fall. Har sedan en olycka inträffat i samband med sprängningen kan hela saken få de mest ödesdigra konsekvenser för den skyldige.

Denna allvarliga varning riktades i går eftermiddag till samtliga värnpliktiga ute på I 18, och den som framförde varningen var regementschefen själv, överste Jan C:son von Horn.

Men översten gick ännu längre för att äntligen få ett slut på de okynnessprängningar med stulna sprängskott som tidigare på dagen spökat inför rådhusrätten. Han gav även inför de på kaserngården uppställda kompanierna en utförlig demonstration hur knallskotten verkar när de spränges enligt påsatt bruksanvisning och hur det kan gå om de slänges på ett olämpligt sätt.

Först fick tre knallskott detonera när de lagts på plan och öppen mark. Det hördes en kraftig knall men i övrigt hände just ingenting.

Tre knallskott placerades därefter i var sin pappkartong och fick explodera. Kartongerna förintades till små pappersbitar som yrde omkring. Och när sedan ytterligare tre knallskott placerades i var sin ammunitionslåda av trä och locket lades på ville just ingen vara närmare den regelrätta ”helvetesmaskinen” än 50 – 100 meter. Trälådorna blev ”småved” blev som rök ända bort till kasernbyggnaderna hade någon människa i det ögonblick lådorna flög i luften, stått lutad över dessa, hade han knappast varit i livet efteråt.

 

Översten tackar sitt manskap

Men överste von Horns tal till de värnpliktiga var inte blott ett maningens ord beträffande knallskotten. Han uttryckte även sin stora tacksamhet mot såväl manskap som underbefäl och officerare för det utmärkta sätt på vilket de skött sina uppgifter under kungabesöket. ”Ni har alla visat prov på utmärkt disciplin och stor stridsduglighet som väckte stor tillfredsställelse hos Hans Majestät. Jag tackar eder därför och jag hoppas att ni under den värnpliktstid som ännu återstår skall visa er som goda soldater sade översten bl. a.

 

221 värnpliktiga hjälper till på betfälten

De inkallade får nu under sommaren helt fria lördagar, och man har då ordnat det så genom länsarbetsnämnden och de militära cheferna, att de värnpliktiga som så vill kan få hjälpa till med betgallring eller annat arbete på landsbygden. Hittills ha 221 vpl anmält sig till detta fritidsarbete och översten uttryckte sin stora tillfredsställelse med anslutningen blivit så stor. Det är c:a en fjärdedel av hela årskontingenten och givetvis måste denna vilja att hjälpa till glädja varje befäl. Översten lät vidare de värnpliktiga veta hur de skulle vara klädda under permissionerna inne i stan. Den värnpliktige behöver inte bära vapenrock utan får gärna uppträda i skjortärmar om det är varmt, men då skall skjortan vara ren och nypressad och inte se ut som en nattskjorta som man använt en veckas tid.

Mössan får inte sitta i nacken, och absolut förkastligt är – sade översten – att komma med vapenrocken oknäppt och skärpet dinglande fastsatt under ena axelklaffen. Uppträder någon klädd på sådant anskrämligt sätt, har jag givit mina underordnade i uppdrag att anmäla vederbörande till närmaste chef vilket kommer att resultera i indragna permissionsförmåner o. dyl. för vederbörande.

Efter samlingen på kaserngården höll kyrkoherde Erik Beijer korum i parkområdet utanför kasernvakten.

 
 
 

Svenska flaggans dag firad med biskopstal i sommarsol

Gotlänningen 7/6 1961

En avdelning ur P 1 G på marsch ut genom grinden till Solbergaskolan. Pojkarna såg stronga och käcka ut i sina svarta baskermössor.

 

På Gutavallen talade biskopen om vad flaggan uttryckte för honom och han talade om idealitet och om att den bör praktiseras, inte bara omfattas. Den gröna fotbollsplanen stod vackert som bakgrund mot den svarta prästkappan och de paraderande kårerna och korporationerna. Runt staketet stod, satt och hängde allt efter läggning och möjligheter en talrik publik som uppskattade den festivitas som Svenska flaggans dag kan utstråla, när luften är mild, solen skiner och försommarens dofter sveper in över murarna.
Innan biskopen höll sitt högtidstal hade deltagarna i festtåget samlats inne på Solbergaskolans gård, tagit en sista överblick över sin klädedräkt och talat med varandra om det vackra vädret.

Med armémusikkåren i täten marscherade man taktfast de få meter som skiljer Solbergaskolans och Gutavallens entréer. Flaggor och fanor fördes högtidligt och taktfast i den grönskande allén och bistrast bland de bistra blickade de kvinnliga deltagarna i de frivilliga försvarsorganisationerna mot den skådelystna menigheten.

Inmarschen på den gröna ovalen var ett vackert skådespel och om någon hade hunnit tappa takten under marschen så syntes det inte.
Så hissades flaggorna runt muren kring Gutavallen och fanorna paraderade medan musikkåren utförde fanhälsning.

Så var det biskopens tur att hålla sitt högtidstal. Som alltid väl genomtänkt och utformat och starkt personligt format. I återblickar i sitt minne uttryckte han vad den svenska flaggan talat till honom och till andra. Såväl från det första minnet från november 1905 när unionsflaggan ersattes av den nya riksflaggan som när André-männens stoft insvepta i den svenska flaggan fördes i land i Tromsø. Han citerade Carlyle i samband med citat ur Andrés dagbok där denne konstaterat att det enda sättet att verkligen omfatta idealitet är att praktisera den. Så höjde han levet för kung och fosterland och Du gamla, Du fria sjöngs unisont.
Landshövding Wahlbäck överlämnade tvenne fanor. Det var folkskollärare Örve, som på IOGT-distriktets vägnar mottog den ena och förste polisassistent Lekström som på Befälsutbildningsföreningens vägnar mottog den andra. Visby allmänna sångförening hade ställt upp vid den något malätna talartribunen och sjöng vackert Sveriges flagga och Blommande sköna dalar men deras röster hade svårt att nå ut över det stor området, man hade dessutom blivit bortskämd av armémusikens kraftigare musikutövning.
Så blev det en lätt och elegant gymnastikuppvisning av läroverksflickor under Margit Löwenborgs ledning varefter utmarschen skedde.

 
Varför inte längre marschväg?

Det föreföll tidningens medarbetare som om arrangörerna missat några poäng genom att inte låta marschen gå genom staden. Man kunde ha samlats på Paviljongsplan eller i Almedalen och därefter marscherat upp till Gutavallen. Gör man sig så stort besvär att erhålla ett vackert festtåg bör man också låta det höras och synas en längre sträcka – och tänk vad vackert det skulle varit när marschen gick ut genom Österport.
Högtalarförstärkningen hade tydligen inte generalrepeterats ordentligt så biskopens tal dränktes vid ett par tillfällen av interferenstjut. För att råda bot mot detta skruvades ljudförstärkningen ned så lågt att delar av hans tal måste gått förlorade för många lyssnare.
Som så många gånger tidigare kunde man konstatera att den svenska flaggan hör till världens vackraste och att den som rikssymbol utgör en tillgång som är svår att tillräckligt uppskatta. Flaggningen på Visby ringmur är kanske en av vårt lands vackraste sätt att foga in flaggan i en levande tid med historisk bakgrund och just här i Visby så många erövrares flaggor vajat för vinden har Svenska flaggans dag en särskild stark innebörd.
PHL

 
 
 

Svenska flaggans dag i Fårösund

Gotlänningen 7/6 1961

 

Svenska flaggans dag i Fårösund firades traditionsenligt i Kronhagsparken. Med Arméns musikkår i spetsen och föregångna av en fanvakt marscherade en bataljon värnpliktiga genom samhället och fram till den flaggprydda parken. Bungeskolans lärare och elever ett stort antal övriga intresserade bevittna de traditionsbundna men alltid lika högtidliga och stämningsfyllda ceremonierna.

 
 
 

”Vaktparad” i Sommarvisby

Gotlänningen 10/6 1961

 

Armémusiken tågade genom staden i går och konserterade sedan på Donnersplan. Det är meningen att detta skall upprepas varje fredag under sommaren. Säkerligen ett populärt inslag i Sommarvisby, som får egen ”vaktparad”. På bilden passeras S:t Hansplan.

 
 
 

Visby hvo vann ksp-skjutningen. Sexton femmannalag ställde upp

Gotlänningen 12/6 1961

Hemvärnets tävling i kulspruteskytte på Sysneudd i går (11/6 1961) samlade allt som allt 16 femmannalag. Här lyckades Visby hvo som var oslagbara i skolskjutningen och som totalt nådde 684 poäng.

 

 

Helge Nilsson i Lärbrolaget lägger an på en av skolskjutningstavlorna medan instruktören fanjunkare Gunnar Ahlqvist tittar på.

 

Tävlingen gick över tre stationer, den första gällde skolskjutning där tre tavlor skulle beskjutas med korta eldskurar på tillsammans 50 skott. Andra målet gällde stridsskjutning där man hade tre olika måltyper att bekämpa med tillsammans 375 skott. Här visade Tingstädeborna framfötterna och lyckades nå 305 poäng, de hade tyvärr inte lika god framgång på de andra stationerna.

Det tredje och sista målet upptog materialkännedom där man fick montera samman kulsprutorna för olika ammunitionstyper.

Tävlingen har lagts upp av kapten Ture Dahlgren och fanjunkare C. G. Hägg, och som skjutledare fungerade kapten Sven Palmgren.

När hemvärnsmännen passerat de tre stationerna fick de njuta av härligt kaffe med smörgåsar, allt serverat av tjänstvilliga Östergarnslottor.

Resultat: 1) Visby hvo 684 poäng. 2) Endre hvo 657, 3) Tingstäde hvo 621, 4) Fole hvo 610, 5) Vänge hvo 553, 6) Ekeby 543, 7) Hangvar hvo 534, 8) Bro 527, 9) Tofta hvo 513, 10) Östergarn hvo 502.

Det segrande Visbylaget bestod av Linde Johansson, gruppchef, Ivar Gardelius, Arvid Pettersson, Simon Karlström, och Sven Svensson.

 
 
 

Armélottor lär foto och expedition vid gemytlig treveckorskurs på I 18

Gotlänningen 13/6 1961

 

 

Gertie Persson, Malmö, började öva fotografering redan första kursdagen. Övningen bestod i att hon ”plåtade” kamraterna i expeditionskursen.

 

Ett trettiotal armélottor kommer de närmaste tre veckorna att lära sig fotografering och expeditionstjänst i en armélottaskola förlagd vid I 18. I går (12/6 1961) hälsades 22 av lottorna välkomna till lägret och Gotland i övrigt av överste von Horn som erinrade om att kursen försiggår på en lägerplats med 150-åriga anor. Där har nämligen den gotländska nationalbeväringen övat en gång i tiden.

– Det kan ha sina besvärligheter att förlägga lottor så nära värnpliktiga soldater, men vi får hoppas att det kommer att gå bra, sade översten vidare, men han kunde inte underlåta att varna lottorna för att det kan uppstå kontroversiella situationer.

Lottorna delas på två utbildningslinjer, det är ett 20-tal som sysslar med fotografering och resten får utbildning i expeditionstjänst. Kursdeltagarna är komna från skilda delar av landet, det finns representanter för såväl Pajala som Malmö. Chefslotta är fru Margit Carlsson från Stockholm, och skolchef är kapten per Lange, I 18. Till hans hjälp står som chef för expeditionsutbildningen löjtnant Bengt Ahrnfeldt och fotoutbildningen ledes av kapten N. A. Bergqvist.

Utöver utbildningen är det givetvis meningen att flickorna och deras lärare skall få tillfälle att titta på det sommarfagra Gotland samt bekanta sig med några av öns utmärkta badstränder. Stämningen bland lottor och befäl var redan från början den allra bästa, och det artade sig till att bli en gemytlig och trevlig treveckorsperiod för alla parter.

 
 
 

Dragonkasernen vid Kajsarport måste stå kvar

Gotlänningen 16/6 1961

Som svar på en skrivelse från riksantikvarieämbetet till befälhavaren för VII milo, generalmajor Fale Burman, angående borttagandet av en förrådsbyggnad, framhåller fortifikationsförvaltningen att den ej kan villfara ämbetets begäran. Den aktuella byggnaden är belägen mellan Söderport och Österport.

I sin motivering framhåller fortifikationsförvaltningen dels medelsknappeheten, dels den markanta bristen på förrådsbyggnader i Visby-området. Önskemålet lovar man dock framdeles beakta.

Frågan har tagits upp i samband med nedläggandet av järnvägen på Gotland. Det är önskvärt att så långt som möjligt ordna områdena utanför östermuren på ett sätt som låter stadsmuren komma mera till sin rätt som aktualiserat ett eventuellt rivande av förrådsbyggnaden.

 
 
 

Populär lottakurs på I 18 avslutas efter tre veckor

Gotlänningen 30/6 1961

Dagen före utryckningen från treveckorskursen på I 18 gick i sömnighetens tecken för lottorna. Natten innan hade ägnats åt stor larmövning med kulspruteeld och utryckning i skogen för att slå bivack klockan 2 på natten. Men tröttheten till trots så gick arbetet i sina vanliga gängor och var kanske ännu intensivare än vanligt inför dagens examen.

 

Expeditionslottorna arbetande i sitt anletes svett med skrivmaskiner, radio och telefonlurar för att sköta signaltjänsten tillfredsställande

 

Det är ett 25-tal lottor uppdelade på ungefär jämnt på expeditions- och fototjänst som utbildats på I 18 under de tre senaste veckorna. För expeditionslottorna har det varit den första kontakten med det militära, medan fotolottorna gick sin B-omgång, d. v. s. var repetitörer. Som expeditionslotta lär man sig, förutom rent allmänt militära saker ungefär detsamma som en helt vanlig civil sekreterare: att skriva maskin, göra ut stenciler och att sköta telefontjänst.

Fotolottorna gör allt från att ”knipsa” bilder till att framkalla och kopiera dem och att verksamheten på den fronten har varit speciellt intensiv förstår man av kursledarnas smått beundrande uttalanden. Mesta tiden av lottornas fritid har tillbringats i mörkrummen. Förutom själva fotograferandet ingår också fototolkning som ett viktigt moment i utbildningen. På torsdagen (29/6 1961) hade exempelvis dessa lottor en orientering längs en bana som var utmärkt på ett flygfoto över området i ungefärlig skala 1:5.000. Om de tycktes kunna sin fototolkning ordentligt, för ingen anmäldes saknad eller bortsprungen.

Att flickorna skulle trivas med sin gotlandsvistelse har chefslottan fru Margit Carlsson, Stockholm, sörjt noggrant för. Åtskilliga turer med buss runt ön har man anordnat och bl. a. firades midsommar i Katthammarsvik där lottorna hjälpte till att göra midsommarstången vacker.

Och att flickorna verkligen har trivts, det intygar de själva.
− Skojigt arbete, trevlig miljö, bar mat och inte alltför okristliga tider har gjort korsen nästan till semester, sade de. Dessutom – nog trodde vi att vi skulle få se Visby, men aldrig hade man vågat hoppas på att få resa runt så mycket på hela Gotland som vi verkligen fått. Man kan inte vara annat än tacksam.

I dag (30/6 1961) är det alltså examen och stor högtidlighet avslutning för de 25. Examensdelen omfattar valda smakprov på vad utbildningen gått ut på och vid avslutningen avlämnats först skolan till tjänsteförrättande regementschefen, överstelöjtnant Ivari, efter korum, lottaerinran och krigsmannabön utdelar regementschefen jetonger och tjänstegrensmärken.

Skolchef har för andra året i följd har varit Pef (sic. Per) Lannge, Stockholm.

 
 
 

Flera lottor på visbykurs

Gotlänningen 1/7 1961

 

Lottakurserna i Visby avlöser varandra. Denna gång var det A 7 som fick kvinnliga gäster i uniform. Inte mindre än 150 lottor från hela landet togs i går morse emot på A 7, där de skall utbildas i signal- och förplägnadstjänst.

 
 
 

Kronan säljer mark och byggnader i Stenkyrka

Gotlänningen 1/7 1961

Kronan säljer mark och byggnader i Stenkyrka. Regeringen har godkänt ett av sjöfartsstyrelsen med direktör Freius Danneman, Lidingö träffat köpeavtal enligt vilket han för 21.400 kr köper kronans fastighet Sorby 1:15 i Stenkyrka socken jämte till fastigheten hörande byggnader med undantag av ett markområde om cirka 300 kvm jämte där belägna fyrbyggnad och förrådsbod. I köpet ingår också två kronan tillhöriga intill fastigheten på kronan inte tillhörig mark belägna uthusbyggnader.

Marken och byggnaderna har blivit obehövliga för sjöfartsverket genom den under fjolåret genomförda automatiseringen av fyren Stenkyrkehuk och därav föranledd indragning av fyrmästartjänsten vid platsen.

 
 
 

Värnpliktiga skadade när militärtält brann

Gotlänningen 8/7 1961

Kl. 4.30 (8/7 1961) utbröt tältbrand i ett förläggningstält i en militärförläggning i närheten av Tingstäde. Det var 5 batteriet ur A 7 som sedan den 3 juli haft sin övningsförläggning vid Tingstäde.

Två mannar i tältet brännskadades den svårast skadade fick 10 proc. Brännskador och kvarligger på lasarettet för vård men är utom fara, medan den andre behövde plåstras om och kunde få återvända till sitt förband.

Det har varit rått och kyligt de sista nätterna och man har eldat i fältkaminerna av den anledningen. Elden uppstod i samband med att kaminen skulle tändas på nytt, men hur den uppstått är inte helt utrett. För utredningen svarar polisen i Tingstäde.

Några större skador uppstod inte på tältet och även utrustningen klarade sig bra. Endast en del filtar och några klädespersedlar blev skadade.

 
 
 

Tusenhövdad publik vid Ejmundsbro bevittnade minnesstenens avtäckning

Gotlänningen 24/7 1961

Högtidlighållandet av det dystra 600-årsminnet av den danska invasionen på Gotland 1361 inleddes i går (23/7 1961) med avtäckandet av minnesstenen vid Ejmundsbro i Mästerby. Det var ett stilfullt och välkomponerat program som manade den tusenhövdade publiken till stillhet och andakt inför minnet av de slagna gutarna som föll för vår hembygd.

 

Mästerbybonden Raymond Magnusson lägger ner minneskransen vid den just avtäckta minnesstenen. Till vänster syns hembygdsförbundets ordförande David Ahlqvist.

 

− För 600 år sedan kämpade här gotländska män mot dansk inkräktare, sade Hembygdsförbundets ordförande David Ahlqvist sitt hälsningsanförande. De kämpade för att värja sin hembygd och värna dess frihet. Vi har velat hedraderas minne och hugfästa det genom att resa en minnessten på den plats där man har anledning tro att de hetaste striderna i denna trakt utkämpades och där marken ännu gömmer många av de fallnas ben. Kring händelserna har sägner spunnits. Somliga av dem har betecknats som fria fabuleringar, som variationer kring ett givet tema, som försöker att i dramatiska bilder levandegöra stridernas hemskhet och kampens vilda raseri.
− Jag vill först klargöra, att vi som är initiativtagare till minnesstenen ingalunda vill visa sidovördnad mot de gamla traditionerna kring striderna. Stenen reses sålunda icke för att – bildligt talat – kasta någon skugga över den sköra väv som sägnerna spunnit och därigenom bli ett söndringens tecken, tvärtom, vi hoppas att den skall bli en samlande symbol för gotlänningens hembygdskänsla och frihetslängtan.

I trakten kring Ejmundsbro ligger de okända gotlandskrigarnas gravar, över vilka minnets låga alltid borde flamma. Stenen reses först och sist som en manifestation av tacksam minnesgodhet hos nutidens gutar. Eftervärlden kan här se, att vi år 1961 tänkte på våra förfäder, som på denna plats offrade sina liv för sin hembygd. Själva förnimmer vi som samlats här i dag den högtidliga stämning som råder på en kyrkogård, och för vår fantasi uppstiger upprörande bilder av krigets smärta och elände.
− Den minnesstund vi har samlats till är en sorgehögtid, fortsatte hr Ahlqvist. Må den också bli en för begrundan och självprövning! Sätter vi än i dag friheten så högt att vi vågar liv och blod för den?  Är vi ännu mäktiga en gemensam kraftinsats i en ödesstund? Vi må vara tacksamma så länge vi släpper ställas inför så fruktansvärda realiter som gotlandsbönderna mötte under de ödesdigra julidagarna 1361. Nutidens krig har antagit proportioner ifråga om massförstörelse som ingen drömde om på den tiden, men problemet och lidandet är desamma i dag som för 600 år sedan för varje enskild människa, som tvingas in i kamp på liv och död. Det ohyggliga kriget har förföljt mänskligheten som en ond, aldrig vilande makt. Dess svarta vingar har beskuggat jordelivet i årtusenden och mänskligheten tycks aldrig kunna bli fri från dess förbannelse.
− Må denna minnesstund bli en stund för självrannsakan, men må framför allt vårt hjärtas röst höjas i en bön om fred på denna krigsminnets dag, sade hr Ahlqvist slutligen.

  

Vad hände för 600 år sedan?

Sedan Gotlands sångarförbund under ledning av folkskollärare Simeon Jacobson framfört ”Stridsbön” av Lindblad tecknades Valdemarstågets historiska bakgrund av överstelöjtnant Nils Söderberg.
− Det finns ingen gotlänning som inte läst eller hört något om kung Valdemar av Danmark sade överstelöjtnant Söderberg, men det mesta vi hört och läst handlar om Visby och dess brandskattning samt skattens vidare öden. Det var dock landsbygden och bönderna som drabbades.

Varje vapenför gotlänning var skyldig att lära sig vapnens bruk och möta upp vid ofärd, trots detta är det svårt, för att inte säga omöjligt, att veta hur många gutar som ställdes upp mot danskarna. Vi vet inte heller hur många danskarna var, vi vet bara att de var stridsvana och väl rustade. Gotlänningarna var inget krigsfolk, de hade inte varit i krig sedan 1313 då nordergutarna slog kung Birger Magnusson på Röcklingebacke i Lärbro. Det fanns ingen gemensam överbefälhavare som kunde leda striderna, när budet kom att ofärd rådde fick man skrapa ihop vad man till äventyrs kunde ha av gamla rustningar och vapen.

Varje ting och varje setting skulle förmodligen sätta upp (ett) visst antal man, men det blev troligen ändå inte mer är ett par tusen man tillsammans.
− Det har spekulerats i var Valdemar gick iland med sin här, sade överstelöjtnant Söderberg vidare, men det får hållas för troligt att han landsteg i Fröjel där man hade en för den tiden ansenlig hamn. Därifrån tågade han inåt landet medan gutarna under tiden sökte samla ihop folk för att möta honom. Troligen var det Hejde setting som mötte honom vid Ejmundsbro den 24 juli på morgonen. Denna styrka förmådde väl inte hålla stånd så länge men Burs setting kan ha kommit österifrån och fortsatt striden den 25:e. Strelow talar ju om ett tvådagarsslag.

Kräklinge setting hann inte fram, inte heller nordergutarna. De samlades troligen utanför Visby där de dock inte kom in utan fick formera sig till strid utanför muren med känt resultat. Efter det att Visby intagits återstod det ännu en obesegrad gutastyrka. Det var Hoburgs setting som inte kommit med i striden. Valdemar tågade nu söderut med sina trupper, och sudergutarna mötte förmodligen sitt öde vid ett slag i Fide. En inskrift i Fide kyrka med årtalet 1361 tyder i varje fall på detta.

 

Stenen avtäcktes

Till sist manade överstelöjtnant Söderberg de församlade att tänka på de förfäder som här stupade i slaget mot danskarna samt bjöd täckelset falla.

De församlade bevittnade stående stenens avtäckning, och under det att sångarna sjöng ”Här dvaldes fordom…” av Malmström nedlade mästerbybonden Raymond Magnusson en minneskrans med inskriptionen ”Hembygdens tack och evig ro vare Eder lön” Stenens inskription lyder ”Till minnet av de gutar som här värjade sin hembygd 1361 restes stenen 1961”.

Efter kransnedläggningen sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg…” varefter kyrkoherde Erland Olson talade om vikten av att aldrig svika sin tro och sina ideal även om döden hotar.

Till sist sjöng Sångarförbundet ”Mitt liv är en våg…” varefter Stånga hornmusikkår avslöt det hela.  De hade även medverkat tidigare i programmet.

Efteråt var de medverkande vid högtiden samt initiativtagarna till resandet av minnesstenen inbjudna till lantbrukare Alert Löfgren på kaffe. Det var ”grannlaget” kring Ejmunds som stod

 
 
 

Minneshögtiden vid Grens av hembygdskärlek fylld

Gotlänningen 26/7 1961

Minneshögtiden i Mästerby kyrka och vid korset vid Grens blev en egenartad stämningsfylld högtid där de som tagit initiativet helt lyckats få sina intentioner fullföljda. Mästerby kyrkas utsökt harmoniska interiör där endast ljuskronorna stör, hade fyllts och man måste tillgripa extra stolar för att menigheten skulle få plats. Lantbrukare Henning Wittberg öppnade med följande inledningsord sedan Tofta manskör sjungit två sånger.

− Det har berättats en gammal legend här i Mästerby som lyder: När det kom bud om ofred hit till Mästerby samlades man här i kyrkan och nattvarden och välsignelsen gavs innan striden begynte.

När vi 600 år efteråt vill hylla de stupades minnen är det för oss alldeles självklart att samlas här i samma kyrka. Det är kanske inte på så många platser utanför Gotlands gränser som detta skulle ha varit genomförbart efter 600 år.

 

Kapten G. Söderberg höll i Mästerby kyrka ett inlevelsefyllt föredrag om den historiska bakgrunden till och händelserna vid slaget mot danskarna vid Fjäle myr och Ajmunds.

 

Traditionen måste ha ett visst fog för sig.

Kapten G. Söderberg höll därefter ett orienterande historiskt föredrag om de geografiska och militära förhållandena på Gotland i allmänhet och kring Mästerby i synnerhet för 600 år sedan.

Han påpekade att Ajmunds å var ett stort vattendrag på den tiden som inte som inte kunde passeras och han hyste den uppfattningen att träbron vid Ajmunds rivits innan danskarna kom och att den omfattningsmanöver över grens som traditionen förtäljer om hade ett klart militärt berättigande och hade beslutats av en sin tids största militära ledare.

Den danska hären föll in på den gutniska styrkan i flanken och det blev ett massmord där de välövade danska trupperna huvudsakligen bestående av legoknektar hade ett fullständigt övertag över de gotländska hoparna som ej hade förstånd att skydda sig mot armborst och rytteri. Kyrkogården kunde ej rymma de stupade och helt säkert begravdes i en massgrav helt nära korset vid Grens den del av gutarnas styrka som stupade där.

  

Lantbrukare Henning Wittberg, Grens i Mästerby, nedlägger en krans från hembygden till de fallnas minne vid Fjäle myr. På bilden syns även en kopia av medeltredingens urgamla fana i rött och vitt.

 

Säkert ligger här i den lättgrävda marken under ett ditfört stenlager gutarna på samma sätt som i massgraven vid Korsbetningen.

Till slut läste han ur Thordemans ”Invasion på Gotland” hur denne beskrivit massakern där.

Kyrkoherde Åke Wiberg höll därefter en minnespredikan, som föregicks av ps. 306 och avslutades med ps. 434. Minnespredikan återgives på annan plats.

Härefter begav sig de till mellan 250 och 300 närvarande personerna till Grenskorset, där medeltredingens och sudertredingens fanor satts upp på ömse sidor om korset. Här inledde Tofta manskör med Kväll och frid av E. G. Geijer, varefter redaktör Erik Gadd läste dikterna ”Den gamle” och ”Vid odlarens bår” ur Gustaf Larssons Strandbygd.

Så nedlade hr Wittberg en krans från hembygden med röda och vita band och yttrade: I vördnad för vördade förfäders kamp och strid nedlägger jag denna krans till deras minne.

Sedan nedlade kapten Söderberg likaledes en krans med röd-vita band och uttalade: Förfädernas ära.

Från en av gårdarna i Mästerby nedlades så en bukett blommor, varefter kören sjöng ”Gotland” av Gustaf Larsson med musik av Maja Klintberg.

 

Underbar solnedgång

Medan den vackra akten pågick färgades aftonhimlen av en sällsam vacker solnedgång, som stod som bakgrund till korset och den sjungande kören. Vinden ilade smått kyligt efter ryggarna och så som de kommitterade önskat blev det en kärv men vacker högtid.

Efteråt samlades man i godtemplarlokalen till ett smakligt kaffebord, varvid aktivtjänsteman David Gadd tackade å de utsocknes vägnar och hr Wittberg riktade ett tack till pressen för ett strikt och korrekt uppträdande under debatten samt ett tack från bygden till de medverkande och så överlämnades blommor till dessa.

 

 

”Här ligger de rad om rad i skymningen …”

När skymningen faller över Mästerby-bygd i kväll är det sex hundra år sedan handfull gutar vigdes till ro. Hit de samlats för vad kärast de ägde, hemmet och friheten. Här hade de stridit, …ott och här hade de hoppats under dagens timmar. Men här hade de också sett kamrater från Astu och Nöstu stupa och bli liggande. Här hade de sett hur hoppet sviktat ingenting velat lyckas och hur allt till sist bröt samman. Nu ligger de tysta soldaterna som inga soldater var, sida vid sida, ett folkuppbåd, allt vad sydvästra Gotland hade att ge. Här ligger de, rad om rad i skymningen. Och prästen i Mästerby går från man till man, lyfter krucifixet o. läser sin bön över kända från Mästerby och Sanda och Hejde och över okända från Klinte och Fröjel och längre bort.

Situationen är inte direkt ovanlig, i alla tider och i alla land har män och kvinnor stupat för det de hade kärast. Men dessa som vilar sedan sex sekler här i Mästerby står oss på något vis närmare än de flesta andra. De var våra fäder, vi räknar dem som våra fäder, vi som leder vårt ursprung från denna den västra delen av Gotland. Och det är inte nationalistiska känslor som drivit oss hit i kväll, knappast ens hembygdskänslor. Men vi känner ett behov av att fylla fjärde budets krav också inför dessa som här vilar efter striden, budet som talar om att hedra fader och moder för att dig må väl gå och du må länge leva i ditt land.

Sex hundra år är så nära och likväl så långt borta. Det beror alldeles på med vilken måttstock vi mäter. Det som hände vid Ajmunds och Grens i Mästerby, det har hänt i kyrkobyggnadernas tid. Längre sedan är det inte. Men samtidigt verkar dessa händelser så oerhört avlägsna. Särskilt under dessa senaste femtio år har vi avlägsnat oss från det gamla och de gamle på ett sätt som aldrig förr i vår historia. Det är framstegen som gjort det, framstegen, som inte alltid är några framsteg, det är de som har gjort att halva tiden från den 25 juli 1361 ligger efter 1900.

För den skull har vi så svårt att föreställa oss hur det var och hur det gick till den 24 och den 25 juli, när den danska knekthopen söderifrån från Ekstastranden avancerade mot norr. Inte nog med att vi saknar tillräckliga historiska kunskaper, dem vi har tolkar vi dessutom illa därför att vi omedvetet blandar in tankegods från vår egen tid. Egentligen är det knappast mer än de kristna tankarna och de kristna föreställningarna som vi har gemensamt med de gamle. Men följer vi de kristna tankarna skall vi kanhända likväl kunna låsa upp något lås till minnenas skattkammare.

Budet hade således kommit till Storstu bittigt om morgonen. Hur vet vi inte. Vi brukar föreställa oss att det kom med budkavle. Med en repstump i ena ändan och bränd i den andra. Påminnande om konsekvenserna om inte kallelsen blev åtlydd. Vi vet inte om detta någonsin förekommit på Gotland. Det hör möjligen till romantikens utbroderingar. Men vad vi vet är, att samhörighetskänslan var större då än den är nu. Att troheten mot bygden och människorna var större då. Nu behöver människor tvingas att göra sin plikt, då gjorde man det för trohetens skull. Man hade förpliktelser mot kollektivet. När budet kom tvekade man väl, men man gjorde sin plikt. Man tog de huggvapen man hade och det som skulle kunna användas till vapen och man samlades på angivet ställe inte långt ifrån kyrkan. Det var så naturligt för dem att kyrkan blev medelpunkten inte bara i friden utan också för striden.

Det var med tungt hjärta kvinnorna vid Storstu såg sönerna dra iväg den morgonen. Det var den andra olyckan som drabbade dem och Gotland allmoge inom loppet av tio år. Det var för tio år sedan den stora pesten dragit fram. Den som tog både ung o. gammal. Den som tömde gårdarna och fyllde kyrkogårdarna. Som nära nog lade kyrksocknar öde. Pesten hade betytt hundra gånger mera för Gotlands historia än vad danskarnas anfall gjorde. Det fanns helt enkelt mycket litet folk kvar på gården. Folk i dålig kondition. Lytta och bräckliga som folkuppbådet från norra Gotland mötte oss i massgraven vid Korsbetningen. Om en gång graven från striden vid Ajmunds och Grens öppnas. Så skulle vi få se en gotländsk bataljon av samma slag. Vi skulle få se de män och kvinnor, som pesten lämnat kvar.

Men på det sättet blir troheten ännu större. Den växer inför våra ögon. Bräckliga trasiga människor, lytta av värk plockar sigdar och tjugor från rindarna och går att möta välövad, välrustad trupp. Det verkar oförnuft för tjugonde århundradet, men för dem det gällde var det fråga om trohet. Man fick inte svika. Inte svika grannarna. Inte svika bygden. Mycket kunde man förlora. Mycket hade man förlorat. Barn och bröder hade man begravt. Hälsan var de inte mycket bevänt med. men troheten den var kvar. Troheten hörde till det bestående.

Men begrep man då inte hur hopplös striden var? Låt vara att man väntade förstärkning från Södra Gotland. Men de gamla gutarna, som i alla andra ting framstår som realistiska och beräknande handelsbönder, kunde inte räkna ut hur hopplöst detta skulle bli? – Det tycka ha varit ett underligt folk, våra fäder. De använde inte alltid samma räknesätt. De räknade inte på samma sätt när det gällde affärer och när det gällde hembygden. I affärer kunde man förlora men förlorade man hembygden så kunde man aldrig få den tillbaka. Därför levde de på hoppet ända in i det sista. Och de stred med förtvivlans mod som minnena från Korsbetningen bär tydligt vittnesbör om. Så länge att också det för oss verkar som oförnuft. Det är oförnuft att fortsätta när allt hopp är ute. – Men dessa gamla gutar hade ett hopp, som för många i våra dagar är okänt. De visste med sig, att det här livet är inte det enda livet. De såg fram emot det liv som kyrkan lovade dem.  Detta liv hoppades de på. Jag tror att vi där har nyckeln till det mod som levde i dessa bräckliga människospillror. Det hade de levt på under pestens dagar när kyrkklockan ringde själaringning sex dagar i veckan och det hoppet levde de på i striden. De visste att trohetens lön är livet. Det är ett härligt hopp, som de gamle kände väl till men som mycket trängts undan. Hoppet hör också till detta som blir bestående, blir kvar också när hjältarna faller. Finns kvar ännu efter sex sekler.

Men det som ändock till sist drev fram tragedien vid Ajmunds i Mästerby det var vare sig trohet eller hopp, det var något annat, det var kärleken. Det var först och främst kärleken till de där hemma, till kvinnorna o. barnen. Man mildrade stöten man förhindrade plundring. Den danska truppen blev bunden, fick annat att tänka på.

Ingen är större än den som ger livet för sina vänner. För kärleks skull. Det var så med de gamle, att de kände en stark samhörighet inte bara med fränder och grannar i samtiden. Uppenbarligen hade de en för oss nästan okänd förmåga att känna samhörighet också med gångna släktled liksom med ännu icke födda. Därför kände de det som om kampen på Ajmundsbro gällde inte bara nutid utan också forntid och framtid. Också vi kommer sent omsider in i bilden. Också oss gällde deras kärlek. Detta hör med till det som blir bestående, tron hoppet och kärleken, dessa tre. Dessa tre ting som 1361 års gutar vid Ajmunds hade. Men störst bland dem är kärleken.

 

1 Kor. 13:13.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:

Brudgummens löfte till bruden

Hemmet, de nyföddas kristna namn,

kämparnas färd till den sista hamn

Fanan och konungaskruden.

Komme nu åter till strid för Gud,

skaran sin Konung till möte.

Väpnad och villig i helig skrud,

samlad som daggen på ljusets bud.

flödar ur morgonens sköte.

                                   Amen

 
 
 

Norra Gotland Sveriges Cape Canaveral Lv sköt ner roboten ”Tjelvar” i går

Gotlänningen 26/7 1961

Vialmsudd vid Fårösunds norra gatt är något av Sveriges Cape Canaveral. Där experimenteras visserligen inte med rymdraketer utan med robotar, ett vapen som väntas få en framträdande plats i vårt lands försvar.

Under publik av ett 40-tal officerare från kustartilleriets skjutskola samt journalister från Skåne, Blekinge och Gotland sändes i går robotarna ”Tjelvar” och ”Graip” upp från robotskjutskolan vid Vialms. ”Graip” landade efter en flygtur välbehållen i en fallskärm på vattnet och bärgades av ett mul-fartyg medan ”Tjelvar” sköts ner av luftvärn grupperat på Fårö. Det skottet kostade ungefär 90.000 kronor.

 

Roboten ”Graip” beses innan starten av officerarna ur KA-skjutskolan. ”Graip” drivs med fotogen, tanken rymmer 170 liter och flyktiden är ungefär en halvtimme beroende på flyghöjden. Till det yttre liknar roboten tyskarnas V1

 

Skjutning med robotar blir dock inte så dyrbar som det låter här ovan. För det mesta kan roboten bärgas på havet, gås igenom och avskjutas igen.

”Tjelvar” kostar dock c:a 90.000 medan ”Graip” är dubbelt så dyr, c:a 180.000-190.000 kr.
”Tjelvar” – namnet efter urguten enligt förslag av KA-kaptenen Lars Sundahl – och ”Graip” (Tjelvars sonson enligt gutasagan) är typnamnen på de två robotar, som användes vid Vialms. ”Tjelvar” är den tidigare typen och har provats här i fyra år medan ”Graip” är en nyare och förbättrad version av ”Tjelvar” och som nu används för andra året. ”Graip” kommer upp i en medelhastighet av 900 km/tim (250 m/sek), går på en högsta höjd av 12.000 meter och drivs med fotogen i motsats till bensindrivna ”Tjelvar”. Bägge typerna, som kommer från Frankrike, följs med radar och kan manövreras från stationen, landar i en fallskärm och bärgas av fartyg.

 

Stridsversion inom kort

Vad är det då som händer ute vid Vialms och vem ligger bakom det hela? Ja, det är kustartilleriet som tillsammans med flottan och armén svarar för verksamheten med dessa två robottyper. Robotarna är ännu helt övningstyper men inom ett par år hoppas man få fram en stridsversion och man har då tack vare verksamheten med övningsrobotarna utbildad personal för denna. Övningsrobotarna tjänar också ett annat syfte – nämligen som övningsmål för olika luftvärnsförband.

 

Intresserade åskådare

Åskådarna vid skjutningarna var som nämnts kustartilleriets skjutskola med överste Bo Westin i spetsen. Vialms robotstation ingår också i skjutskolan och det var den del av skolan som är verksam på fastlandet som nu gästade Gotland. Denna del sysslar dock inte med robotskjutning och det var med stort intresse man följde skjutningarna.

Bland åskådarna sågs en del andra gäster, bl. a. chefen för Blekinge kustartilleriförsvar överste Sven Lawerberg och förre KA-inspektören general Nyman. Vidare närvar även chefen för KA 3 överste Nyberg.

 

Imponerande batteri

Efter uppvisningarna vid robotstationen tittade skjutskolan på KA 3 medan representanterna från pressen fick tillfälle att bese ett tungt KA-batteri på norra delen av Gotland. Batterichefen kapten Lars Sundahl kunde visa upp en imponerande anläggning med moderna och precisionsräknande instrument och grova, respektingivande eldrör.

 

En imponerande syn är de grova eldrör som sticker upp på en batteriplats med tunga kanoner någonstans på norra Gotland.

 
 
 

Värnpliktiga rymde från I 18 bodde med flickor i Brisund

Gotlänningen 19/8 1961

En fastlänning, som inte trivdes på Gotland underlät efter skördepermissionen i juli att inställa sig vid I 18. Han hämtades och fick 12 dagars arrest. En tid senare smet han tillsammans med en kamrat från en övning i Tjelders och de båda plus två stockholmsflickor hyrde sommarstuga i Brisund, där de hämtades den 12 augusti sedan de stött på en furir i Almedalen. På onsdag (23/18 1961) får de förklara sig inför rådhusrätten.

 
 
 

Unga kanonskyttar på Tofta

Gotlänningen 19/8 1961

Överfurir Sune Wallqvist visar pojkarna hur det går till att aptera projektilerna till haubitsen.

 

Sommarens praktikantläger på A 7 för skolungdomar upplöses i dag och i går fick pojkarna gå igenom ekluten i form av en skarpskjutning på Tofta skjutfält med 10,5 cm haubits. Efter endast fyra timmars utbildning hade ynglingarna inhämtat en del grundläggande kunskaper, vilket visade sig i form av en och annan träff.

Det är pojkar i åldern 16-18 år som varit samlade under två veckor och avsikten med det hela är att de skall få lukta lite på de militära förhållandena. Någon utbildning i egentlig mening kan det av naturliga skäl inte bli fråga om. När de sedan återkommer för att göra sin första utbildning har de i alla fall någon kännedom om militära förhållanden.

Pojkarna har kommit från alla delar av landet, Lund och Boden var motpolerna. De har förutom rent militära sakerna fått tillfälle att titta lite på Gotland. Under fyra dager har de legat ute i fält, bl. a. har Ljugarn och Fågelhammar hört till lägerplatserna.

-Vi har haft det trevligt och bra på alla sätt, försäkrar pojkarna med en mun, programmet har varit trevligt och lärorikt och befälet har varit bra. Och sedan är ju Gotland en sådan sevärdhet att bara det är värt ett besök.

Utbildningsledare har varit kapten Bengt Lindén, och som instruktörer har kadett Rolf Larsson och överfurir Sune Wallqvist fungerat.

− Ni har skött er bra, pojkar, var kapten Lindéns slutomdöme, när han tackade av eleverna ute på Tofta skjutfält i går, och bättre betyg lär väl inte gå att få.

− 50 procent av årets lägerpojkar har uttalat intresse för officersyrket och det är mer än vi kunnat notera någon gång tidigare, säger kapten Lindén, och även det säger väl att lägret varit lyckat och till fullo fyllt sin uppgift.

  

Eld, kommenderar skjutledaren och följer med intresse hur det går framme vid målområdet.

 
 
 

Värnpliktiga skadade under övning i Othem

Gotlänningen 22/8 1961

Två värnpliktiga, Yngve Frölander, Rönninge och Stig Göte Gardelin, Klintehamn, skadades i går (21/8 1961) vid en olyckshändelse under övningar vid Ytlings i Othem. Frölander fick skador i ansiktet och fick kvarstanna på lasarettet medan Gardelin, som skadade ena armen, fick åka hem efter omplåstring.

De båda värnpliktiga var sysselsatta med justering av ett bandaggregat till en stridsvagn. De spett de använde under arbetet rappade och slog upp och träffade de båda männen.
Frölanders skador är icke livsfarliga. Förmodligen beror det inträffade på en ren olyckshändelse, men en militär utredning om orsaken har igångsatts.

 
 
 

1.700 repövar på Gotland

Gotlänningen 2/9 1961

I går ryckte förtruppen av repförbanden in, d. v. s. befälen. C:a 300 befäl kom till I 18 medan A 7 fick ta emot ett 100-tal.
Huvudstyrkan av repförbanden kommer inte förrän den 11 september och blir c:a 1.000 man på I 18 och ett 350-tal vid A 7. Infanteristerna kommer att hålla till i trakten kring Havdhem och av artilleristerna ligger de flesta på Blåhäll medan en mindre grupp blir förlagd till Visby.

 

Kapten Paulsson skriver in Hans Jacobsson, Fide, och Håkan Stuxberg, Hangvar, då däckskursen började i går.

 

Efter tjänstgöringen här med MB:s fälttjänstövning som slutkläm blir det gemensam utryckning den 6 oktober, för första gången 5 dagars kortare reptjänstgöring än tidigare.

På bilden syns inryckningen vid I 18 i går, då repbefälen fick sin utrustning. De två som här syns med sina prylar är båda från Åtvidaberg i Östergötland, de flesta av årets mannar är också östgötar. Lars Alfredsson t. v. gjorde sin värnpliktstjänstgöring så sent som 1960 och gör nu sin första repmånad. Jan Gansäter däremot gör sin andra repmånad, sin första gjorde han 1959.

 

 
 
 

Militärpastorerna

Gotlänningen 8/9 1961

Militärpastorerna. T. f. kyrkoherde Åke Sundelin anhåller hos regeringen om entledigande från förordnandet som militärpastor vid Gotlands kustartillerikår från 1 oktober (1961). Försvarsstabschefen tillstyrker.

 
 
 

Repdags på Gotland i dag. Flesta förbanden på Sudret

Gotlänningen 11/9 1961

I dag och i morgon blir det militärinryckning på Gotland. Det är höstens ordinarie repetitionsövningar som tar sin början med värnpliktiga från såväl Gotland som fastlandet. Befälet har redan tidigare ryckt in till sin befälsövning. Huvuddelen av de nu inryckande förbanden kommer at förläggas till Sudret.

Höstens repetitionsövning är den första omgång, där tiden försöksvis kortas av till 25 dagar. En av anledningarna till den försöksvisa avkortningen är att man vill prova möjligheterna att genomföra ett system med kortare men flera och tätare repetitionsövningar. För att vinna erfarenheter om hur tiden bäst skall utnyttjas försöker man inom armén vid vissa förband att behålla de vanliga slutövningarna och i stället korta av den grundläggande utbildningen före ”manövern”. Vid andra förband – främst dem där omskolningsbehovet är stort – bibehålles grundutbildningen under det att ”manövern” i större förband utgår eller avkortas. Det blir emellertid rikliga tillfällen att leva fältliv även i det senare fallet.

Inom VII. militärområdet kommer som redan framgått av meddelande i Gotlandspressen, fälttjänstövningar att äga rum 27/9–2/10.

Repetitionsövningarna kommer inte bara att inriktas på att förbättra tidigare färdigheter för den enskilde och förbanden. Även sådana nyheter som skydd mot s. k. ABC-stridsmedel kommer givetvis att övas. Repetitionsövningarna avslutas 6/10 med utryckningsdag 7/10. En senare repetitionsövningsomgång med huvudsakligen enheter ur KA 3 och I 18 inrycker till repetitionsövning en vecka senare med motsvarande förskjutning av utryckningstiden.

 
 
 

Motortorpedbåtar kolliderade utanför Gotland – fem skadade

Gotlänningen 12/9 1961

Under de övningar som i natt pågått utanför Gotland västkust kolliderade i morse två motortorpedbåtar. Fem av besättningsmännen skadades och fördes till Visby lasarett. Enligt uppgift torde det inte vara någon större fara med någon av dem. Motortorpedbåtarna blev inte värre åtgångna än att de kunde ta sig tillbaka till basen.

På lasarettet konstaterades att de fem skadade endast fått lättar blessyrer. Alla kunde lämna sjukhuset sedan på plåstrats om.

Olyckan inträffade vid halv 4-tiden i beckmörker under de avancerade övningar som bedrivs i Östersjön. De inblandade båtarna, en större och en mindre motortorpedbåt, har tydligen skurit varandras kurs. Förmodligen då den ena båten skulle köra om den andra. Ingen av båtarna fick svårare skador och båda beräknas vara tillbaka vid sin bas i Stockholms skärgård på förmiddagen.

 
 
 

I 18-kadetter i Paris

Gotlänningen 12/9 1961

 

 

I 18-kadetterna Per-Åke Sporre (t. v. på bilden) och Åke Pihl kom i går hem från sitt livs första besök i Paris. Denna utlandsresa har de fått som belöning för sina insatser i kadettskolan där Pihl gick ut som 6:e och Sporre som 10:e man.

Tillsammans med 33 andra kamrater från kadettskolan har de fått vara två veckor i Frankrike varvid huvuddelen av tiden ägnats åt Paris, men de har även fått besöka de forna slagfälten i Normandie och Verdun. Resan har bekostats av en del svenska storindustrier samt Alliance Française och den är unik i så måtto att det var första gången kadetter fått resa utomlands på detta sätt.

 
 
 

Atomskyddsfilm spelas in på I 18. Arméns filmdetalj besöker Gotland

Gotlänningen 13/9 1961

Arméns filmdetalj, som varje år brukar spela in ett 25-tal filmer, besöker i dagarna Gotland och I 18 för att färdigställa en film under arbetsnamnet ”Skyddstjänsten under krig”. Som ”skådespelare” medverkar I 18-personal med major Nils Stenquist och hans närmaste män i huvudrollerna.

 

Pionjärpatrullen har nått fram till en skadad, som ligger under en trädstam och sjukvårdaren ingriper omedelbart medan manskapet kallas fram.

 

Förutsättningen i filmen är att en atomladdning kreverat i stridsområdet och det gäller därefter för pionjärer och sjukvårdare att ta sig in i det radioaktiva området för att röja upp och forsla bort skadade.  Inspelningarna började i fredags (8/9 1961) med att ”atomsmällen” filmades, det var på sedvaligt sätt en oljeladdning som antändes varefter man kunde studera den för atomladdningarna typiska röksvampen. Sedan har de olika detaljerna från räddningsarbetet tagits, och i går eftermiddag var man ute i skogarna kring Djupkvior för att ta ytterligare en del detaljer.

 

I bataljonens stabstält togs i går en del filmavsnitt, som visade hur man centralt sammanställde de inströmmande uppgifterna från skadeområdet. Fr. v. ses regissören kapten K. A. Keier, fotografen Arne Palm, fanjunkare Stig Kullman, löjtnant Lars Sjöblom, major Nils Stenquist och löjtnant Sven Larsson.

 

− Filmens förutsättning är att de egna styrkorna är i strid med en fiende som förfogar över atomvapen, framhåller chefen för Arméns fildetalj major C. L. Ceder, som följer inspelningarna på ort och ställe. Filmen visar vad som händer i skadeområdet, och vilka åtgärder som vidtages med anledning därav. Filmen får en effektiv speltid av 40 minuter.
Anledningen till att inspelningarna förlagts till Gotland är dels att man vill sprida verksamheten till olika delar av landet, samt dels att I 18 hade just de övningar på programmet som man var ute efter.

 
Omfattande filmverksamhet

Vid den lilla presskonferens som major Ceder gav för gotlandspressen framgick det att Arméns filmdetalj bedriver en omfattande verksamhet. Detaljen har att skaffa fram aktuellt filmmaterial till den militära utbildningen, och för att fylla denna sin uppgift skaffar man årligen fram 25-30 nya filmer. De flesta spelas in av filmdetaljen och resten köps in från utlandet och förses med svenskt tal.
Under fjolåret spelade 25 egna filmer in varav 11 i färg. För nästa budgetår har man 186.000 kr. till förfogande för filmanskaffningen och det bör enligt beräkningarna räcka till en filmproduktion av samma omfattning som under detta år.
Filmdetaljen är väl rustad för sin verksamhet, tre inspelningspatruller kan arbeta samtidigt, och dessutom har man ateljéer och inomhuslokaler i övrigt som gör att man är fullt ut lika välutrustad som vilken filmstudio som helst. Filmerna görs under sommarhalvåret och sedan görs resten av arbetet under hösten och vintern.

 
 
 

Ungdom till frivillig luftbevakning

Gotlänningen 13/9 1961

De här ungdomarna står i ledningen för luftbevakningsföreningens ungdomsavdelning. Fr. v. på bilden fänrik Lars Lindgren, Christian Thüring, Lars-Ola Ohlin, Göran Lohren och Göran Pettersson

 

Gotlands luftbevakningsförening har satt i gång en kampanj för att sprida kännedom om sin verksamhet och värva nya medlemmar. Särskilt siktar man på att få ungdomar med och utbilda dess till frivilliga luftbevakare.

Som ett led i denna strävan har föreningen i samarbete med Borgens ungdomsgård startat instruktionskurser, sedan 1959 har inte sådana förekommit, och den första i serien hölls nu i fredagskväll. (10/11 1961) luftförsvaret står för dessa arrangemang och tillhandahåller lärare och undervisningsmateriel. Vid den första kurskvällen var det fänrik Lars Lindgren som svarade för instruktionerna och vidare visades film. Tio nya medlemmar skrev in sig i föreningen första kvällen men det finns plats för flera. Intresserade kan ringa 741 61 för närmare upplysningar. Nästa möte blir i december. Medlemmarna får flygvapnets uniform och när de deltar i övningar blir det en dagsersättning av tio kronor.

 
 
 

Välkommen på A 7

Gotlänningen 13/9 1961

Den nyinryckta personalen till repövningarna vid A 7 hälsades på onsdagen (12/9 1961) välkommen av kårchefen, överste Deutgen, man började på eftermiddagen med uppställning på A 7:s kaserngård där armémusiken spelade och korum förrättades av kårpastor L. M. Holmbäck, Vall. Efter detta fortsatte man med en liknande högtidlighet för de avdelningar, som är förlagda till Blåhäll.

I sitt tal drog överste Deutgen också upp den allvarliga internationella situation, som bildar bakgrund till denna repetitionsövning. Det utrikespolitiska läget framhäver än mer vikten av att repövningstiden används på effektivaste sätt. Översten gav också de nyinryckta beröm för att inryckningen gått så ordentligt och städat

 
 
 

Lansen-planet slog ner på åker intill Gute i Bäl

Gotlands Folkblad 13/9 1961 - Gotlänningen 14/9 1961

 

 

Olycksplanets stjärt och ena vinge fastnade i ett par kraftiga träd vid vägkanten och blockerade den smala Nordergårdevägen mitt i kurvan vid Gute i Bäl. Planets vinge gick in i väggen i smedjan vid vägkanten.

 

Makarna lämnade olycksplatsen tio minuter tidigare

En J 32 Lansen (sic) störtade vid 10.30-tiden i går (13/9 1961) vid Gute i Bäl. De båda ombordvarande, sjökrigsskolans chef kommendör Hans C:son Uggla och kadett hans Hjort från F 7 och hemmahörande i Göteborg hoppade i fallskärm och kom undan oskadda. Planet slog ned endast något tiotal meter från Birger Hellgrens (1916-1999) gård vid Gute, och om planets riktning varit 30-40 meter mera västlig hade katastrofen varit ett faktum. Som genom ett under räddades även hr. Hellgrens grannar, makarna Gustaf (1910-1990) och Helga Larsson (1909-2007). De stod och gjorde en hästhacka klar just på nedslagsplatsen tio minuter tidigare.

Olycksplanet kom söderifrån och slog först av topparna på träden invid Birger Hellgrens ladugård för att sedan ta mark en liten bit närmare vägen som leder från Bäls kyrka till Norrgårde i Vallstena. Ena vingen och stjärtpartiet fastnade i ett par stora träd vid vägkanten och resten fortsatte ett hundratal meter på andra sidan i den Hultbergska fruktodlingen. Sedan hade själva flygkroppen och den ena vingen stannat medan motorn fortsatt ytterligare ca 50 meter i riktning mot Hultbergs gård vid Stenstu.

Splitter och delar av planet låg spridda över ett stort område, det fanns flygplansdelar flera hundra meter bort, och området kring själva nedslagsplatsen var svartbränt av utsprutande bränsle. Förödelsen var stor och det var praktiskt taget endast den i trädet sittande stjärten som tydde på att det hela skulle ha varit ett flygplan en gång i tiden. Teleledningar revs ner och vägen blev blockerad när stjärten och ena vingen stannade i träden som står invid smedjan som ligger just i den skarpa vägkröken.

Olycksplanet tillhörde F 7 vilket är detsamma som Skaraborgs flygflottilj och olyckan inträffade sedan man övat taktiskt anfall i division med tillhörande skjutningar över Enholmen. Föraren rapporterade motorstörningar och när det inte gick att få igång motorn igen beslöt de båda besättningsmännen sig för att hoppa.

De hoppade från ca 500 meters höjd och tog mark en bit ifrån planets nedslagsplats, där de snabbt hämtades i helikopter för vidare transport till lasarettet för rutinundersökning. Till olycksplatsen strömmade snabbt de närboende som hörde och såg smällen. Till dessa hörde hr. Hellgrens fru Greta som blev svårt chockad efter det inträffade, hon var ensam hemma då maken som för närvarande är inkallad. När hon hörde smällen och såg lågorna slå upp trodde hon att deras ladugård legat i olycksplanets väg, och hon måste i medtaget tillstånd tas om hand av grannarna som lyckades få tag i maken som kom hem efter en stund.

 

De hade tur

 

 

Paret Gustaf och Helga Larsson stod och gjorde i ordning sin hästhacka på nedslagsplatsen tio minuter före olyckan.

 

Ett par som prisade sin enastående tur var makarna Gustaf och Helga Larsson, de höll på att hästhacka raps hundra meter från olycksplatsen och var ögonvittnen till störtningen, men tio minuter tidigare hade de stått precis på nedslagsplatsen och gjort i ordning hackan. Vad som skulle ha inträffat om de stått kvar på platsen behöver inte påpekas.

Makarna Larsson var bland de första på olycksplatsen, ingen visste då om det fanns folk kvar bland spillrorna eller inte. För att vara på den säkra sidan larmades ambulansen, som snabbt var på platsen. Då blev man dock snart på det klara med att de ombordvarande hoppat och bärgats, när sedan flygets personal anlände för att få en uppfattning av det inträffade kom det lugnande beskedet om att ingen människa kommit till skada.

Efter ytterligare en stund kom polisen från Roma landsfiskalsdistrikt med landsfiskal Paul Önnered i spetsen till platsen och området avspärrades i avvaktan på flygets haverikommission.

 

Brandbil strejkade

 

 

Flygkroppen och ena vingen brann friskt inne bland fruktträden i den Hultbergska fruktodlingen innan flygets brandpersonal hann fram med pulversläckningen.

 

Flygförvaltningens lilla pulverbil kom till platsen för att släcka det brinnande planet. Flygkroppen brann friskt och en kraftig rökpelare syntes vida omkring i trakten. Flygets stora skumsläckningsbil, som fick larm även den, kom aldrig fram till brandplatsen. Av någon anledning fick den motorkrångel på vägen, och det var tur att branden inte var av den art att större släckningsinsatser var av nöden. Eftersläckningen omhändertogs sedan av Tingstäde brandkår.

 

Hopp blev räddningen

 

 

Kadett Hans Gunnar Hjort och kommendör Hans C:son Uggla lämnade lasarettet efter genomgången rutinundersökning, glada över att vara helt oskadda. – Hade kadett Hjort varit vid Sjökrigsskolan så skulle jag ha gett honom högsta betyg för hans lugn och rådighet när olyckan inträffade, sade kommendör Uggla.

 

De båda ombordvarande på det Lansenplan som havererade vid Gute i Bäl i går förmiddag – chefen för sjökrigsskolan kommendör Hans C:son Uggla och flygkadett hans Hjort från Göteborg – räddade sig med fallskärm från 500 meters höjd.

 

Den förste som hoppade ur var kommendör Uggla och han följdes omedelbart av piloten kadett Hjort.  Båda hamnade i ett skogsområde i närheten av Källunge kyrka inte så långt ifrån varandra men dock utan att den ene visste var den andre befann sig. De fick ganska snart kontakt med varandra och transporterades till flygplatsen i Visby med en tillkallad helikopter som snabbt var på olycksplatsen.

Efter på lasarettet företagen undersökning konstaterades att ingen av de båda fått något som helst men av det skedda.
– Jag är ju sjöofficer, så vad skulle jag i luften att göra, säger kommendör Uggla skämtsamt, när Gotl. träffar honom vid lasarettet. – Gotland är vackert men inte hade jag precis tänkt att bli så länge här i dag, det var meningen bara med en 5-minuters tur häröver. Men det var ju skönt ändå att det gick så väl som det gjorde. Uggla var med om flygövningen för att studera samverkan och olycksplanet deltog i ett taktiskt anfall i division.
– Har kommendören varit med om något sådant förut?
– Nej, det var första gången jag gjorde ett fallskärmshopp och det är faktiskt inte så obehagligt som man kan tro, inte när allt fungerar som det skall.
– Jag tror förresten att vi träffade i målet, sade kommendör Uggla till kadett Hjort (och därefter viskande till sin unge förare) – Vi måste träffas i Stockholm någon gång.

Och när man talar med den sympatiske sjöofficeren, som nu också avlagt sitt eldprov i luften, kan man inte märka någon nervositet eller att han är skakad på något sätt. Han är lugn och samlad, och glad över att ha klarat sig från flygturen med liv och lemmar i behåll.

Flygkadett Hans Hjort, som förde olycksplanet, verkar också vara i god form efter det vådliga äventyret, om också litet fåordig av sig. Det kunde ju ha slutat illa för dem båda.
– Tur i alla fall, att planet inte hamnade rätt på bondgården intill, det var ju inte långt ifrån.

Och glad är också han, att helskinnad kunna återvända till fastlandet, om också med ett annat plan.

Jige

  

Flygförbud för Lansen ej aktuellt

- Det är icke aktuellt med något flygförbud för flygplan 32 Lansen, sade inspektören för flygsäkerhetstjänsten överste Christian Nilsson på onsdagen på TT:s fråga. De senaste dagarnas haverier med flygplan av typ Lansen har skett under så vitt skilda förhållanden som start, landning och skjutning mot markmål.

I två av fallen havererade flygplan A 32 A och i ett fall var det J 32 B som har en annan typ av motor. Det är för tidigt att uttala sig om orsakerna. Vi måste invänta haverikommissionernas rapporter. Något sammanhang mellan de tre olyckorna kan vi inte se nu.

De preliminär undersökningar som hittills gjorts tyder inte på att något fel gjorts vid övningarnas planläggning eller att övningarna skulle ha varit för hårda, sade överste Nilsson vidare. Vid haveritillfällena har molnhöjd och sikt varit väl över de minimivärden som vi tillåter.

 
 
 

Korpral, mjölnare, slaktare och finsnickare på gamla dar

Gotlänningen 14/9 1961

Gahnström sysslar nu hemma i sin verkstad med renovering av gamla kistor, stolar och andra antika föremål. Två fina svarvar har han gjort där varje detalj präglas av största precision och noggrannhet

− Det intressantaste jag varit med om var nog korpralsskolan i Norrköping, underofficersskolan på Karlsborg eller den månad som jag arbetade som slaktarlärling på Enskedeslakteriet utanför Stockholm. Nej, jag tror det var då jag år 1921, efter att ha förvärvat en tredjedels lott i Stenstu kvarn i Stånga satte in en råoljemotor där och skulle få den att driva kvarnen samtidigt som vi kopplade in kraften från vattenhjulet. Folket i trakten trodde inte alls det skulle gå. Till och med de andra två lottägarna började tvivla. Men jag hade gått och grubblat på saken en tid och räknat på det.

 

År 1921 startade vi kvarnen med de båda kraftkällorna utnyttjade gemensamt, och allt fungerade perfekt. Vi behövde inte ändra på en enda detalj. Och den transmission som sattes in då använde vi ända fram till 1937, då Stenstu kvarn blev ombyggd och elektrifierad.

Mannen som berättar denna episod ur sitt snart 90-åriga liv heter Oskar Wilhelm Gahnström och bor på Videvägen 12 på Österby. Men Gahnström är inte född visbybo, utan vid Autsarve i Lye 1872 och var äldste sonen till lantbrukaren Jakob Gahnström och hans hustru Olivia. Gården där han växte upp var på drygt ett halvt hemman. Där fanns tre hästar och ett par oxar samt ganska många nötkreatur.
  − Jag var dock inte så särskilt intresserad av jordbruksarbetet, säger hr Gahnström. När jag som 20-åring gjorde min värnplikt vid I 27 på Visborgsslätt arbetade jag som skrivare på kompaniexpeditionen. Min chef var en sergeant, som hette Emil Löfgren. Då jag slutat värnpliktstjänstgöringen föreslog han att jag skulle ta värvning. Då jag talade med mina föräldrar därom var de inte glada däråt. Jag var ju äldste sonen i en familj med tre barn där de andra syskonen var flickor. Men å andra sidan ville de gärna att deras barn skulle få lära sig något som de kunde ha nytta av. Därför sa de inte direkt nej till mina värvningsplaner. Följden blev att jag for in till Visby, skaffade mig ett läkarintyg och sökte värvning vid I 27. I september 1892 ryckte jag på nytt in till kronan, och till en tjänst som jag sedan kom att inneha i hela 12 år.

 

Högsta betyg i korpralskolan

Hr Gahnström berättar att han inte var ensam då han den hösten som värvad soldat lämnade I 27 för att genomgå en tio månaders korpralskurs vid den nystartade korpralskolan i Norrköping. Vi var 16 stycken från I 27 som hamnade där. Tjänstgöringen var ganska hård. Med den bokliga bildningen var det ej så noga. Mest upptogs vår tid vid skolan av exercis, fältskjutningar, vapenkännedom och vapenvård. Disciplinen var omutligt hård, men skötte man sin tjänst och lydde utfärdade bestämmelser och order så hände ingenting tråkigt. Jag tyckte tiden på korpralskolan gick ovanligt fort och i juli året efter hade vi vår examen. Jag fick då högsta betyget och reste hem.

På hösten när Gahnström kom hem till Gotland skulle han i enlighet med sin anställning tjänstgöra vid ett repetitionsmöte som varade tre veckor. När mötet var slut skulle det bli fortsatt utbildning, nu på Karlsborg på en underofficerskurs som också varade tio månader. Av de 16 kursdeltagarna från I 27 som varit med i Norrköping hade nu två fallit bort. Vi var fjorton man som reste dit i september. Chef för skolan var en ilsken gubbe – en överste som hette Lövenberg. En major Severin var regementsofficer. Chef för 4:e kompaniet, som vi gotlänningar tillhörde var en kapten Vinberg. Inga fler av dem som var med på underofficerskursen lever nu, säger Gahnström. F. ö. var det inte många av oss som gick igenom denna utbildning som stannade kvar i det militära. När vi avslutade kursen och även avverkat höstens repetitionsmöte här hemma, tog de flesta avsked. Vi levde ju i tider då det militära var satt på avskrivning. Annat blev det längre fram mot första världskriget 1914.

Under höstens repetitionsmöte blev emellertid Gahnström utnämnd till troppchef. Han var då korpral men det stred ändock mot tjänstereglementet. Som närmast underlydande hade han två betydligt äldre ”distinktionskorpraler”. En troppchef den tiden måste vara minst sergeant. Då kompaniordern lästes upp, protesterade jag även däremot, säger Gahnström. Jag kände mig ju alldeles för ”grön”, men det hjälpte inte. Kompanichefen på Garda kompani som läste upp ordern sa att de som inte var nöjda med utnämningen fick klaga. Ordern lydde så och jag hade inget annat att göra än att ta befäl över troppen. Efter den dagen fick jag mitt första öknamn, berättar Gahnström vidare med glimten i ögat. Jag fick nämligen heta ”underofficerskorpral’n”. Detta var på hösten 1906.

 

Man måste alltid vara noggrann

Det arbete som O. W. Gahnström sker alltid med den största noggrannhet, och möjligt är att han fick detta inpräntat hos sig de år han var anställd vid kronan. Efter vad jag vet tog han sina examina där med högsta möjliga betyg. När han sedan efter tolv års tjänst tog avsked, började han som byggnadsarbetare i trakten, men efter knappt ett år var han sin egen byggmästare, och uppförde ladugårdar och boningshus i Stånga, Lye, Garda m. fl. socknar. Ett tag ville han även lära sig slaktaryrket ordentligt och sökte sig då upp till Enskede slakteri och jobbade där en månad. Det betyg han förde med sig därifrån har även de allra bästa vitsord.
Fram till 1918 arbetade Gahnström inom byggnadsfacket. År 1921 köpte han en tredjedels lott i Stenstu kvarn i Stånga.
− Jag hade arbetat med dammbyggnaden vid kvarnen en tid och blev därvid intresserad av den. Lotten kostade mig 4.000 kr. plus andelen i den skuld som häftade vid lotten. Kvarnen drevs av vatten. Den hade som malningsverk, sikt, ”spiss”, och dessutom ett sågverk. Då jag snart insåg att vattenkraften inte förslog ville jag sätta in en motor i den, men på så sätt att kvarnverket kunde drivas av både vatten- och motorkraften samtidigt

Ritningarna till transmissionen gjorde Gahnström själv. Transmissionsverket var f. ö. konstruerat så att man kunde köra kvarnen med antingen motorn enbart eller också enbart med vattenkraften. När kvarnen var färdigbyggd 1921 var den Gotlands största i sitt slag med Gahnström och hans ena kompanjon Enok Nilsson som mjölnare. År 1945 sålde dock Gahnström kvarnlotten till hr Martin Jacobsson, Rotarve i Lye, som alltjämt tillsammans med den tredje lottägaren Emil Pettersson driver kvarnrörelsen. Kvarnen hade dessförinnan eller år 1937 på Gahnströms initiativ och efter hans egna ritningar blivit helt ombyggd och elektrifierad.

 
Jobbar nu med renovering av antika föremål

Att Gahnström sålde sin kvarnlott och flyttade till Visby berodde på att hans dotter gifte sig med en man som hade sitt arbete förlagt till staden. Familjen köpte då en fastighet på Videvägen. Gahnström lät bygga till boningshuset, satte upp en bra verkstad där, i vilken han nu dagligen sysslar med renovering av antika kistor, stolar, skåp och gamla lyktor. Även hans arbete där präglas av den största noggrannhet. De två svarvar som han gjort är rena ”underverken”. Pigg och kry är han alltjämt trots att han nästa år kan fira sin 90-årsdag. Slåtterkarl ut i fingerspetsarna har vi många år haft nöjet att se honom med i slåtterarbetet på Alvena äng. Och där Gahnström gått fram med sin lie där är det inga ”pinnsteigar”. Även i det fallet präglas nämligen hans arbete av noggrannhet. Hatten av för den gamle hedersmannen.   

A-d

 
 
 

10 från gotländska förband till Kongo

Gotlänningen 22/9 1961

Den … uttagningen till den nya Kongo-bataljonen, som har beteckningen ”XIV K” är nu klar. Av de 3.000 sökande har 500 tagits ut. Förra gången hade man 2.500 sökande.

Bataljonschef blir blivande bataljonschefen i Elisabethville, överste Jonas Waern från Infanteriskjutskolan i Rosersberg. Ställföreträdande bataljonschef blir major Carl-Fredrik Follin från I 10 i Strängnäs.

Huvudstyrkan rycker in i Strängnäs den 16 november. Avresan sker vid månadsskiftet november-december.

Följande uttagna tillhör gotländska förband.

H. G. V. Gardelin, Romakloster, A 7, Kj. R. V. Holm, Västerhaninge, I 18, B. F. E. Jakobsson, Levide, I 18, L. G. Johansson, Enskede, KA 3, E. B. Å. Karlsson, Nyköping, I 18, G. Kj. I. Karlsson, Hallvards, L. A. Karlsson, Vällingby, KA 3, S. G. Lind, Västerås, I 18, F. A. Mattsson, Jakobsberg, KA 3, och Ulf Nordberg, Visby, I 18.

 
 
 

Amiralsbesök i Fårösund

Gotlänningen 22/9 1961

 

 

Den avgående marinchefen, viceamiral Stig H:son Ericsson, tog på onsdagen (20/9 1961) avsked av Gotlands kustartilleriförsvar med Gotlands kustartillerikår.

Chefen för marinen tog på KA 3:s övningsfält emot trupper av såväl de repetitionsövande förbanden som årets rekryter. Förbanden avlämnades av chefen för Gotlands kustartilleriförsvar, överste C.-F. Gillberg. I samband med avskedsinspektionen passade amiralen på att avlägga ett besök på Bunge museum.

 
 
 

Invasion i När avslöt fältövningen. ”Drakarna” hittade ej rätta kyrkan

Gotlänningen 4/10 1961

En del särskilt inbjudna till övningsskjutningen vid Närshamn blev placerade intill värnplutonen för att kunna följa skjutningen på nära håll. Här syns bl. a. landshövdingen, militärbefälhavaren, amiral af Klint och lottachefen fru Hildur Löf.

 

Markägare inbjöds som åskådare

Med bomull i öronen satt eller stod allt efter rang och ordning åskådarmassorna ute på Närsholmen i går (3/10 1961) då fientliga förband försökte landstiga längs kusten. Det var truppförband, som deltagit i repövningarna, som skulle förhindra fientlig landstigning till sjöss. Bomullen behövde dock inte användas eftersom ”Drakarna”, vilka väntades banga, genom felnavigering aldrig kom fram till området. Övningarna, som var mycket realistiska, följdes med spänt intresse av bland andra landshövdingen, chefen för marinkommando ost amiral af Klint och militärbefälhavaren, Fale F:son Burman.

Övningen gick som förevisningsskjutning och allmänheten var inbjuden, i första hand alla markägare som upplåtit ägorna för repövningarna. Skjutningen hade lockat stora åskådarmassor, bland annat Stånga kommunala klasser åsåg med spänt intresse hur en tänkt invasionsstyrka anföll Närlandet. Militärbefälhavaren F. Burman introducerade allmänheten före övningen om händelseförloppet för att det skulle bli lättare att följa det hela.

Övningen gav åskådarna en uppfattning om hur man med moderna stridsmedel tidigt kan skapa underlag för en skärpt bevakning. Invid fyren var en radaranläggning placerad, som bevakade det fientliga flyget. Längs stranden var en värnpluton utposterad just framför åskådarplatserna. Kompaniets huvuduppgift var att slå fienden innan han når land och, om han når land, slå ner honom. Invasionsstyrkan, som anföll När, fick så småningom stridskontakt med kustartilleriet och det brakade löst. Prick 10.10 kom det första luftvärnsanfallet som givetvis blev kraftigt besvarat. Flera divisioner ur flygvapnet gick därefter till attack mot en invasionsstyrka till sjöss. De fientliga landstigningstrupperna besköts sedan av värnplutonen, två tunga granatkastarplutoner ur I 18, tre 7.5 cm batterier ur A7 samt stridsvagnkomp. ur P 1 G.

 

"Drakar på villovägar"

Flygets anfallsriktning gick över Närs kyrka och planen gick från Linköping och hit på 16 minuter. Vädret var ur siktsynpunkt inte det allra bästa och det var detta som förorsakade den felnavigering som gjorde att ”Drakarna” aldrig kom fram, de var destinerade till Närs kyrka men hade troligen tagit fel på kyrkorna. Vädret var grått och mulet så det antogs att man navigerat fel i de låga molnen  hela övningen gick planenligt och organisatörernas klaffade som det skulle med undantag av de försvunna planen. Intresset från åskådarna var synbarligen mycket stort och många hade tagit tillfället att komma ”kriget” nära inpå livet. När det dundrade som värst var det många naglar som tuggades av, i varje fall på den kvinnliga fronten. Utanför kusten långt ute mot horisonten, gick i lugn och ro stort lastfartyg ovetande om de krigiska tilldragelserna en bit ifrån.

Gotlandskriget är nu i och med tisdagens uppvisningsskjutning huvudsakligen över för den här gången. Ännu återstår en del mindre övningsskjutningar för repförbanden innan de får mucka. Det var många trötta krigare som tolkade mot sina förband, övningarna har varit intensiva. Vädret har turligt nog varit idealiskt hela repmånaden, vilket inte brukar vara fallet varje år.

Militärbefälhavaren Fale Burman sade sig vara mycket belåten med årets höstmanöver, som gått i ett ganska hårt tempo. Det har inte blivit mycket sömn men på viljan hos de stridande har det inte varit något fel. På lördag blir det utryckningsdag för de flesta av repgubbarna.

Carin.

 
 
 

Generalmajor Janse död

Gotlänningen 4/10 1961

 

 

Generalmajor Pehr Janse, Stockholm, har avlidit. Han var född i Lidingö 1893. Han började sin militära bana som kavallerist vid dåvarande Skånska dragonerna samt transporterades efter att ha genomgått ridskolan till livregementets dragoner. Efter att ha utnämnts stabschef i kavallerisektionen 1935 övergick han tre år senare till infanteriet som överstelöjtnant vid Södermanlands regemente och blev 1939 chef för dess pansarbataljon. Våren 1941 blev han överste och regementschef vid Gotlands infanteriregemente och 1942–1945 var han inspektör för pansartrupperna. Sedan sistnämnda är var han stf. Militärbefälhavare för IV milo samt utnämndes till generalmajor och gick i pension 1953.

 
 
 

Repförbanden rycker ut

Gotlänningen 6/10 1961

 

 

Nu är det utryckningsdags för de inneliggande repförbanden och i går avtackades ett underhållskompani som varit förlagt på A 7. Komminister H. L. Holmbäck förrättade korum och kårchefen överste T. Deutgen tackade mannarna för deras insatser under repetitionsövningen. En stund senare på dagen var det de på Blåhäll förlagda mannarna som stod i tur att hemförlovas. Betyget blev bra i bägge fallen.

 
 
 

Infanteriregementet

Gotlänningen 7/10 1961

Avsked med pension har från den 1 april nästa år beviljats kaptenerna Bengt-Arne Löwin och Ulf Snöbohm, Gotlands infanteriregemente.

 
 
 

Generalmajor Pehr Janse in memoriam

Gotlänningen 7/10 1961

Dödsbudet om Pehr Janse kom inte oväntat. En svår sjukdom hade länge bundit honom vid sängen. När nu budet kommit är det ändock svårt att fatta att denne en gång så kraftfulle, ännu icke särskilt åldrige man ryckts bort. Pehr Janse var en färgstark personlighet och en skicklig officer, som satte djupa spår efter sig där han verkat. Kanske gäller detta främst inom pansartrupperna, där han var vapnets inspektör i fyra år under beredskapstiden, d. v. s. just då detta vapen växte från ett ganska obetydligt embryo till i stort sett nuvarande omfattning, även om materielen sedan dess givetvis moderniserats. Förtjänsten av den framåtanda, som det svenska pansarvapnet under denna tid tillägnade sig, är i hög grad Janses. Icke utan skäl fick han – utan att särskilt gilla det – ett slag benämningen ”Sveriges Rommel”. En sak är säker. Hans underlydande uppskattade honom i hög grad. Han var en fordrande chef som förstod att ingjuta respekt både genom stor yrkeskunnighet och medfödd pondus. Vid tillfällen då något väckte hans särskilda ogillande var hans barskhet likt ett kraftigt åskväder, men liksom ett sådant ofta drar fort förbi förbyttes ej sällan den tillrättavisande attityden snabbt i et humoristiskt inpass. Humorns gåva ägde Pehr Janse i högsta grad, något som mycket bidrog till den goda hand hade med trupp och med folk av alla kategorier. Långsinthet var honom främmande och liksom han själv efterlyste ädelmodet – den egenskap som han särskilt uppskattade men närmast fann bortglömd i vår krassa tid – förlät han lätt misstag och också sina fiender. Ty en sådan mångsidigt utrustad och orädd karl som Pehr Janse hade givetvis sina belackare.

En bild av Janse som på ett utomordentligt sätt återger både hans inre och yttre egenskaper i hans krafts dagar är det chefsporträtt av honom som hänger på I 18:s officersmäss. Janse var chef för I 18, innan han blev pansarinspektör.

Under beredskapstiden var Janse krigsplacerad som fördelningschef. Själv hade jag nöjet att tidvis hans stabschef på denna fördelning. Jag överdriver knappast om jag säger att vi alla som verkade i hans stab älskade honom som chef. Han hade en förmåga att sprida arbetsglädje omkring sig som gjorde att var och en bjöd till att göra sitt yttersta.

Jag var icke här på Gotland under hans chefstid vid I 18 och saknar därför personliga intryck från den tiden, men det skulle förvåna mig mycket om Pehr Janse icke var lika uppskattad här. Säkert är det många även här som minnes honom med saknad.

Själv känner jag Pehr Janses bortgång som en svår personlig förlust. Vänskapen från denna äldre erfarne officerskamrat var en stor tillgång. Han tillhörde den sortens begåvade, medryckande kraftfulla chefer, som tyvärr icke är alltför vanliga, men som man när det gäller allvar följer i vått och torrt.

VII. militärområdet sörjer en dugande, förutvarande regementschef. Militärbefälsstaben och truppförbandens flaggor komma på begravningsdagen fredagen den 13 oktober att i vördnad sänkas på halv för att hylla generalmajoren Pehr Janses minne.

Fale F:son Burman

 
 
 

I 18-kapten hemma efter tjänst som FN-observatör i Jerusalem

Gotlands Allehanda 9/10 1961

− Folk skjuter på varandra vid gränserna och det händer då och då att någon stupar, men i stort sett är det lugnt. Det måste givetvis vara ett spänningsförhållande nere i Israels gränstrakter eftersom arabvärlden vägrar godkänna gränslinjerna och alltså överträder dem allt som oftast.

Den som säger detta är kapten Carl Gustav Geijer, värmlänning till börden, men sedan femton år tillbaka med eget brevfack på officersmässen, I 18. Han har nyligen återkommit från sina 380 dagar som FN-observatör med majors grad i Jerusalem.

 

 

 

Skönt att pappa är tillbaka, säger de båda äldsta barnen Geijer, Claes och Ann-Margreth och kramar om pappa Carl Gustav.

 

Ett år och femton dagar är en lång tid att vara ifrån fenbarnsfamiljen och en hel del hinner hända under den tiden. Minstingen, Fredrik, var bara några månader när pappa gav sig av och har ännu inte riktigt hunnit fatta varför ”den där farbrorn skall bo ho oss.”

  Med två trälådor fulla med påtagliga minnen kom kapten Geijer åter till Gotland häromdagen. Han saknade högertrafiken och hoppades att den svenska regeringen snart skall göra Gotland till försöksdistrikt. Trots Gazastrippens sol känns det skönt att åter trampa svensk mark.

Åtskilliga svenska officerare har gått i övervakningskommissionen som har till uppgift att se till att stilleståndsavtalet hålls från alla sidor. Major Geijer efterträdde kapten Nohlgren och efterträds nu i sin tur av kapten Fredborg som snart funnit sig tillrätta nere i högkvarteret i Jerusalem.

 

Vit flagga – enda vapnet

− Sammanlagt arbetar mellan 17-19 svenska officerare här nere, berättar Geijer. De första fyra månaderna hade jag fått gränsen mot Jordanien på min lott och tillsammans med en officer från Nya Zeeland tillbringade jag fyradagarspatruller ute på posteringsställena, även kallade OP:n. Vi svarade själva för kosthållningen, lagade mat på gasugnar och förvarade maten i fina kylskåp.

Vårt enda vapen var den vita flaggan och vår uppgift att rapportera till kontoret i Jerusalem där c:a 400 civilanställda behandlade våra rapporter och där sedan målet, som kunde vara en av de vanliga överflygningarna togs upp med de berörda parterna.

Samtalet resulterar i en varning till den felande sidan. Ibland trilskas en av parterna och vägrar att sitta vid samma bord som motparten och det kan också hända att ordföranden, som f. n. är svensken kommendörkapten Melin, måste resa över gränsen för att samtala med ena parten, resa tillbaka igen och därefter komma till resultat.

 

Bra samarbete

Men i stort sett är samarbetet bra. Den största upplevelsen för kapten Geijer är just att få träffa yrkeskamrater från andra sidan jordklotet. En möjlighet som vi neutrala svenskar inte har någon som helst chans till annars. Danskar och norrmän har sina internationella övningar.

Speciell uppsikt måste övervakningskommissionens medlemmar ha över tjuvar. Det hände ganska ofta att de israeliska kollektivjordbruken, kibutzims, fick påhälsning. Den mest eftertraktade varan var då kor och… vattenledningsrör. En vara som hade strykande åtgång i ökentrakterna.

När det bor 250.000 flyktingar inom ett område som är åtta mil långt och sex kilometer brett och ingen av dessa flyktingar har möjlighet till utkomst måste det förekomma tjuveri. Flyktingproblemet här nere håller på att snabblösas inom FN och man får hoppas att man snart kommer till resultat.

 

Syrienkrisen väntad

Syrienkrisen var väntad bland FN-observatörerna. Förvåningen var stor över att syrierna inte frigjort sig tidigare. De syriska köpmännen är oerhört handelsminded och då de kände sig utsugna bröt de sig ur Nassers grupp. En helt naturlig reaktion. Kapten Geijer reste tre dagar innan krisen bröt ut och kan alltså inte lämna några ögonvittnesskildringar.

Däremot kan han berätta vad han gjorde på de sex dagar i månaden han var helt fri från FN-tjänst. Han har faktiskt besökt samtliga de platser som är värda ett besök. Nasaret och Kapernaum från Bibelns berättelser, de gamla tempelstäderna Luxor och Thebe, Libanon och alla de andra platserna av intresse.

Som sagt, två stora trälårar står och väntar på familjen Geijer. Vi kan redan nu förutspå att det blir ”lilla julafton” när kofoten bryter loss de döljande brädlapparna.

 
 
 

KA 3-figur till ny FN-bataljon i Kongo

Gotlänningen 11/10 1961

Det aktiva befälet till den fjortonde svenska FN-bataljonen har nu tagits ut av arméstaben. Som bataljonschef kvarstår överste Jonas Waern. Han får som ställföreträdare major B. C.-F. Follin, I 10, Strängnäs. Av befäl från gotländska förband har endast furir S. T. Karlsson, KA 3, uttagits.

 
 
 

Överste Gillberg avtackar repsoldater o. KA-personal

Gotlänningen 12/10 1961

Årets repövning är nu i det närmaste avslutad. Det återstår endast avrustningsskedet. Övningen har som vi alla vet genomförts i skuggan av det spända internationella läget. Detta har gjort denna repövning särskilt betydelsefull. Det är också för mig såsom ledare av repövningen en mycket stor tillfredsställelse att nu kunna konstatera att övningarna kunna genomföras programenligt och med gott resultat. De förband som varit inkallade har blivit väl sammantrimmade och äro nu väl skickade att lösa sina viktiga krigsuppgifter, om så skulle krävas, även om på grund av den korta tiden som stått oss till buds vissa avkall på utbildningsmålen måst göras, sade KA-chefen överste Gillberg när han i går (11/10 1961) avtackade repförbanden.

 

 

Det har icke varit möjligt att nå detta resultat utan det plikttrogna och skickliga arbete det aktiva befälet av alla kategorier och grader nedlagt. För detta vill jag uttala ett varmt erkännande och tack.

Jag vill också uttala min stora uppskattning av reservbefälets insatser vid genomförandet av övningarna.

De värnpliktiga – befäl och meniga ha under den gångna månaden visat intresse för och god vilja att väl tillgodogöra sig utbildningen. Övningarna – särskilt den nu avslutade krigsövningen – har ställt stora krav på Eder förmåga att lösa Edra uppgifter och på Er uthållighet. Det är med glädje jag funnit att Ni väl fyllt dessa krav och för detta vill jag uppriktigt tacka Er alla och tillönskar Er lycka och framgång i den civila verksamhet, som Ni nu återvänder till.

Vid en högtidlighet i Fritidshemmet avtackades personalen vid Gotlands kustartilleriförsvar.

- När jag nu frånträtt befälet över GK med KA 3 och står i begrepp att lämna Gotland är det väl ganska naturligt att jag ser tillbaka på de fyra år jag utövat detta befäl, sade översten bl. a.

När jag tillträdde min befattning här i Fårösund visste jag ganska litet om Gotland och om kustartilleriförsvaret och dess personal. I dag kan jag säga, att jag väl känner allt detta.

Under de gångna åren har jag ofta ställts inför frågor som jag tidigare aldrig mött, och av vilka många äro direkt avhängiga av de särskilda förhållanden som äro rådande på Gotland och speciellt här i Fårösund.

Jag har också haft turen och glädjen att under min tid här få se kustartilleriförsvaret i många hänseenden utvecklas och förstärkas. Jag kan här endast nämna genomförandet av den nya stabs- och förvaltningsorganisationen, utbildningsorganisationens effektivisering och varvets utbyggnad.

Allt detta har emellertid för personalen av alla kategorier ofta medfört en arbetsbelastning över det normala. Personalens hängivna arbete och det förtroende, som jag redan efter en kort tid kände, att jag kunde hysa för all personal i hög grad underlättat för mig att lösa min del i allas vår gemensamma uppgift – att göra GK till en än starkare komponent i Gotlands försvar.

Jag har också vid många tillfällen fått bevis för högre chefers uppskattning av Ert arbete.

För allt arbete Ni alla utfört, för den glädje och tillfredsställelse Ni givit mig i mitt arbete och för det förtroende Ni visat mig är jag Er alla stort tack skyldig. Jag lämnar GK i en för hela världen svår tid. Men jag gör det i vissheten att all personal, om det värsta skulle hända och ett krig utbryter, även då kommer att lösa sina uppgifter med samma plikttrohet som i fredstid.

Jag säger Er nu farväl och jag gör det med ett uppriktigt tack för de gångna åren och en varm önskan om lycka och framgång för Er alla.

 
 
 

Bunkerbrand på Visborgs slätt

Gotlänningen 16/10 1961

Vid 2-tiden natten till söndagen (15/10 1961) upptäckte en person på Stenkumlaväg att det brann invid vattentornet på Visborgs slätt. Brandkåren alarmerades och när den kom fram till brandplatsen visade det sig att det var en gammal, ganska stor träbunker från 40-talet som tagit eld.

Eldsläckningen blev rätt tidsödande då bunkern var täckt av jord och man ville inte rasera för mycket för den händelse någon tillfällig invånare blivit innebränd. Sedan släckningen avslutats satte I 18 ut vakt för att kriminalpolisen på söndagsförmiddagen skulle kunna ta en orörd brandplats i besittning.

Vid undersökningen kunde konstateras att ingen människa blivit innebränd. En halmhög hade samlats ihop till en bädd på golvet och det var i denna elden av allt att döma börjat. Vem som förorsakat elden, någon värnpliktig som utnyttjat bunkern till klädbyte eller småbarn som lekt med eld är inte klarlagt. Bägge möjligheterna står öppna. Man vet nämligen att värnpliktiga, som inte haft rum att byta om i staden, utnyttjat bunkern som garderob och även att barn ofta lekt i den.

Då och då har även berusade föredragit att sova ruset av sig i bunkern i stället för att hamna i buren genom kasernvaktens försorg.

 
 
 

Minnesstenen över Garde compani värdigt avtäckt på Hemmor backar

Gotlänningen 16/10 1961

Överste von Horn och kyrkoherde Kurt Grip och vid avtäckningen av minnesstenen vid Hemmor backar.

 

Med pompa och ståt, tal och militärmusik avtäcktes minnesstenen över Garde compani på hemmor backar. Därmed var framlidne kyrkoherde Ragnar Johanssons idé förverkligad. Han föreslog nämligen på sin tid att hembygdsföreningen skulle resa en sten på den gamla exercisplatsen, dåvarande Guffride backar, nuvarande Hemmor backar. Korslagda klingor pryder stenen som avtäcktes av överste von Horn i ett strålande sommarväder i närvaro av bl. a. överstelöjtnant Söderberg, en grupp underofficersuttagna, militärmusikkåren, bygdens hemvärnsmän och befolkning.

Gotlands nationalbeväring upprättades för 150 år sedan och två år sedan fick Garde, Etelhem, Alskog och Lye under namnet Garde compani sin exercispalts på Guffride backar. Den första gången jägarkompaniet o. infanterister ställde upp till övning var den14 maj 1813. Sex dagar årligen exercerade i Garde, ibland 3 dagar i maj och 3 dagar i oktober men för det mesta 6 dagar i en följd på försommaren. Inkvarteringen av dåtidens soldater skedde i hemmen runt om i socknen såvida de inte var bosatta i Garde.

Ända till 1882 exercerade man på Guffride backar då exercisplatsen efter ett yrkande från kyrkoherde Svensson i Garde slopades och i stället förlades till Stangmalmen. Orsaken härtill var de kulor som inte träffade i den uppbyggda skyttevallen – 12 fot hög – utan fortsatte in över de uppodlade prästängarna som låg bakom. Att yrkandet tydligen var berättigat vittnar de kulor om som ännu årligen hittas på området.

För något år sedan föreslogs hembygdsföreningen av dåvarande kyrkoherden i Garde, Ragnar Johansson, att man för att hugfästa minnet av Garde compani lämpligen borde resa en minnessten på platsen. Förslaget gillades och hembygdsföreningen tog kontakt med skyttegillet och hemvärnet varvid Arvid Larsson, Kyrkebols, blev den som närmast fick uppdraget att verkställe beslutet. En insamling i berörda socknar har sedan möjliggjort anskaffandet av stenen. Slite stenhuggeri har stått för leveransen och för resningen har Villy Dahlby, Garde, svarat. Inskriptionen under de korslagda klingorna lyder: ”Garde compani Exercisplats för Etelhem, Lye, Garda och Alskog socknar”.

Söndagens festlighet inleddes med högmässa i Garde kyrka där kyrkoherde Grip predikade över Tacksägelsedagens text. Armémusikkåren biträdde kantor Palmér med psalmmusiken. Efter högmässan blev en ståtlig avmarsch till Hemmor backar med musikkåren i spetsen. Därefter kom de underofficersuttagna och hemvärnsmännen och sist alla kyrkobesökarna. Den enda fana som bars med i tåget var den med Gotlands vapen. Garde companis fana, en värdefull klenod, paraderade tillsammans med svenska flaggan inne i kyrkan och i bygdegården vid det efterföljande samkvämet. Den visades också ute på backen men åldern hade gjort den skör så man var rädd att vinden skulle gå för hårt fram med den. Den förvaras i vanliga fall i Armémuseum och hade dagen till ära lånats därifrån.

Hembygdsföreningens ordf. kyrkoherde Grip hälsade alla välkomna till den gamla exercisplatsen. Överstelöjtnant Nils Söderberg tecknade kompaniets historia från starten och fram till 1882. Av hans redogörelse framgick bl. a. att namnet Garde compani kom att överleva Gotlands Nationalbeväring och levde ända till 1901.

Så var det dags för överste Jan C:son Horn att dra täckelset av stenen under det de paraderande mannarna stod i stram givakt. Översten manade alla att hålla i minnet, att här har grundstenen lagts en gång i tiden till det som är vår nuvarande armé.

Armémusikkåren lät sina mässingsinstrument ljuda och den högtidliga minnesstunden avslöts med avmarsch från platsen. Stort kaffekalas fortsatte sedan i bygdegården dit samtliga var bjudna och där kyrkoherde Grip framförde tack till alla deltagarna och de som hjälpt till att stenen blivit rest.

Högt uppe på kullen av Hemmor backar står nu minnesmärket över Garde compani synligt över en stor del av bygden.

Carin.

 
 
 

Rökgranat användes att röka ut bisvärm vid KA3

Gotlänningen 18/10 1961

Ett unikt skadeståndsmål var under måndagen uppe till förberedande handläggning vid Visby rådhusrätt.  Det gäller ett kravmål som riktar sig mot en flaggfurir vid KA 3 och lyder på1.142 kr. Beloppet utgör de pengar som kronan fått utbetala i skadestånd till en repinkallad värnpliktig vid KA 3 som skadade sig under tjänstgöring i Fårösund förra året då man vid ett tillfälle skulle röka ut en bisvärm ur väggen till en matsalsbarack. Mot gällande bestämmelser kom då en s. k. rökhandgranat till användning.

Flaggfuriren skulle enligt allmänne åklagaren vid detta tillfälle ha fört befälet och har även av rådhusrätten genom dom den 24 febr. i år dömts till 6 dagars disciplinbot för tjänstefel.

Kronan för talan i målet genom en byråsekreterare, medan svar. vid rättsförhandlingen biträddes av advokat Sven Dufvenmark. Svar. bestred till alla delar skadeståndsanspråken under hänvisning till att det inte var han som vid ifrågavarande tillfälle förde befälet. Däremot erkände svar. att han i strid med gällande författning släppt till rökhandgranaten ur förrådet.

Genom att den dagfurir som sysslade med borttagandet av bisvärmen accepterade förslaget om rökgranatens användning, måste det vara denne som den skadade gick tillhanda vid tillfället, ansåg försvaret. Dagfuriren hade därmed också åtagit sig ansvaret för de följder användandet kunde komma att medföra för närvarande. F. ö. hade den skadade vid olyckstillfället själv uppträtt på ett sådant sätt att han var så starkt medvållande att han skulle att skulle ha förvägrats skadestånd.

De pengar som kronan betalat ut avser ersättning för förlorad arbetsförtjänst under tiden 26/10 – 9/12 som den repinkallade efter olyckan legat på sjukhus.

För hörande av vittnen i målet uppsköts huvudförhandlingen till början av december.

 
 
 

Få ”kronvrak” vid visning av begagnade bilar på A7

Gotlänningen 20/10 1961

En gammal ambulans och en lastbil utan motorhuv och förarhytt finns att beskåda vid försäljningen av militärfordon på A 7. I varje fall ambulansen väckte intresse bland spekulanterna, den kan ju ändras om till en bra och rymlig skåpbil.

   

Bland de fordon som spekulerades mest omkring var traktorerna och bland dessa fanns också några bandtraktorer. På bilden syns lille Sven-Ove från Vänge prova en sådan bandtraktor.

  

Årets försäljning av begagnade militärfordon inleddes på A 7 i går (19/10 1961) och pågår även i dag. Nära 500 personer besökte i går försäljningen för att titta på de c:a 100 fordonen, brukblandare, kompressorer och andra redskap.

Det var bara inte gamla ”kronvrak” som visades upp utan för det mesta en hel del användbart. Traktorer och skåpbilar i hyggligt skick väckte det största intresset och i andra hand kom personbilar, lastbilar och kompressorer.

Hur försäljningen gick under första dagen går ännu inte att svara på – försäljningen sker nämligen via anbud och slutgiltigt besked kan inte lämnas förrän omkring den 7 november, berättar ”försäljningschefen”, arméingenjör Albin Olofsson.

Visningen fortsätter som sagt även i dag och för att spekulanterna lättare skall hitta rätt kan vi nämna att infarten till visningsplatsen inte är genom huvudgrinden utan genom grinden vid Artillerihallen, alltså från Kempfs väg öster om A7:s område.

 
 
 

… plutonfälttävlan på I 18 krävande prov i dåligt väder

Gotlänningen 10/11 1961

En grupp ur tredje pluton ger sig ut på poängorientering, 15 kontroller av olika svårighetsgrad och poänggivande i förhållande härtill finns det att välja på. Ännu har gruppen … … … tävlande framför sig…

 

480 man från I 18 gav sig på torsdagsmorgonen (9/11 1961) i kast med årets stora plutonfälttävlan. Det är som vanligt en utbildningskontroll och mannarna kommer att utsättas för prov i de grenar där man kan mäta graden av hur man har tillgodogjort sig utbildningen.

Det är inte bara skjutförmåga, konsten att kunna ta sig till olika kontroller med hjälp av karta o. kompass och dylikt som sätts på prov. Framförallt är det konditionen det kommer an på och med det väglag som rådde i Hejnum-trakten på onsdagsförmiddagen (8/11 1961) var det minsann ingen sinekur att ta sig fram medelst velociped till utgångspunkten för poängorienteringen som var förlagd till Rings.
I fält bör en soldats strävan vara – vill jag minnas – att bli så lik den omgivande terrängen som möjligt. Med detta hade grabbarna inga problem. Efter att ha cyklat några kilometer i duggregnet på den tämligen bottenlösa vägen med kamraternas gyttjesprutande cykelhjul framför, bakom och vid sidan om sig kunde inte ens den mest nitiske maskeringsexpert finna något att anmärka på beträffande likheten med vägbanan.
− Går det trögt, frågade jag en av grabbarna på 7:e kompaniet.
− Nja, det är ungefär som att simma i ärtsoppa. Tydligen hade han torsdagsmiddagen i tankarna.

Vid Rings blev det tillfälle att hämta andan några minuter medan gruppcheferna fick sina instruktioner för poängorienteringen och det var inte med någon större saknad som man övergav cyklarna för att begå orientering till fots.

  3:e plutonen, 7:e komp. ställde sig villigt till förfogande för en intervju. Vpl. Bredwitz – enligt innehavaren ett namn med anor – förklarade att man inte hade för avsikt att vinna tävlingen men räknade med an andra plats!! Sträckan Visby – Tingstäde hade plutonen avverkat på 1 timme och 17 min. och man hade inte aktat för rov att cykla om en pluton som startat fem minuter före – en prestation som av det stora flertalet ansågs tillräckligt meriterande för en dags extra permission.

 

Vpl. Lindgren har fått punktering. Kamraterna bistår med råd och dåd vid lagningen

 

Förutom förflyttning hade avverkats: skjutning, avståndsbedömning, mintjänst och stridsskjutning. Framför sig hade grabbarna poängorienteringen, sjukvårdstjänst, nya orienteringar såväl på cykel som till fots, ilmarsch 7 km, och tältslagning. När tältet rests, vilket beräknades bli någon gång fram på småtimmarna väntades någon timmes vila men kl. 06,00 på fredagsmorgonen väntar nya prövningar i form av kompassmarsch, punktorientering, handgranatkastning och skjutning varefter det hela avslutas med förbimarsch, som bedöms även den. Här torde antalet skavsår bli utslagsgivande för hållningen och takten.

Det är som synes inget lätt program I 18-mannarna har att avverka men ”stridsmoralen” är god, som det brukar heta. 3:e plutonen beställde ett gruppfoto av Gotlänningens fotograf.
− Det kan alltid vara trevligt att ha ett kort av plutonen medan vi ännu alla är på benen, sas det.
− Nej, grabbar nu måste vi iväg, nu har vi vilat i sex sekunder, sade och försvann tredje plut. sjunde komp., nya öden och äventyr.

 
 
 

Plutonfälttävlan på I 18 vanns av Befälsskola K

Gotlänningen 11/11 1961

Befälsskola K med löjtnant Nyberg som plutonchef och furir Thomsson som ställföreträdare gick segrande ur I 18:s plutonfälttävlan som vi berättade om i gårdagens tidning

När de första plutonerna i dag (11/11 1961) vid halv niotiden kom tillbaka till I 18 hade de avverkat sammanlagt 18 olika moment i tävlingen. De 130(?) mannarna klarade provet med glans. Trots mindre trevligt väder var det endast två man som tvingades att bryta. Ytterligare ett par slapp delta i tävlingens mest ansträngande avsnitt – ilmarschen.

Cyklarna övergav man natten till fredagen för att fortsätta till fots vägen Fole över Endre tillbaka till Visby. Sammanlagt har 5 mil per cykel och 3 mil till fots avverkats, varav en stor del i mörker och med endast ett par ficklampor per pluton till hjälp vid orienteringen

 
 
 

Värnpliktiga på KA 3 med många åtalspunkter

Gotlänningen 15/11 1961

Den 17 oktober (1961) stals en SAAB, som senare återfanns i Fårösund, denna historia har tidigare klarats upp och redogjorts för i Gotl. Det var två värnpliktiga i Fårösund som knyckte den, den ena erkände omgående medan den andre anhölls och fördes till Visby. Under den fortsatta utredningen har det visat sig att ynglingarna knyckte en motorcykel i Fårösund innan de begav sig till Visby där de till hemresan tog SAAB-bilen.

Dessa två ynglingar plus ytterligare två var den 3 november i farten i Fårösund med att berusa sig på bultöl och de två andra gjorde sig skyldiga till misshandel av två civila ynglingar. Den ene av de värnpliktiga insattes då i arrest för fylleri. Vid förhören kom det fram att ”bultölet” tillverkats av de två andra värnpliktiga inne på kasernområdet. De hade smakat av gojan, men tyckte det smakade så illa att de tänkte slå ut den, men de två som åkte fast för fylleri var så sugna, att de tog hand om soppan som konsumerades inne på förläggningens vind

De två som stal SAAB-bilen i Visby har erkänt kioskinbrott i Fårösund den 1 och 2 nov. där stals cigarretter och läsk samt en del snask. Dels har de förtärt själva, dels bjudit på och dels sålt.

Inbrottet i f. d. Fårösundsbageriet den 4 nov. begicks av de tre värnpliktiga och en av dessa var inblandad i de tidigare historier medan de två andra var nya på listan. Härvid stals en back pilsner. Denna pilsner delades sedermera i en buss på dansen till Rute.
Alla de som mottagit eller köpt de stulna varorna blir också inblandade så förutom de 8 nämnda blir det ytterligare som får redogöra för vad de roat sig med på fritiden.

 
 
 

Åtal för skottet vid I 18

Gotlänningen 17/11 1961

Dödsolyckan vid I 18:s skjutbana den 2 december i fjol, då tygarbetaren Ingvar Rudberg dödades av en gevärskula, behandlas nästa vecka i Visby rådhusrätt. Den man, som avlossade skottet, står då åtalad för vållande till annans död.

En omfattande utredning i saken har gjorts av visbykriminalen och åtskilliga personer har varit under förhör. Något direkt vittne till det som hände finns dock inte och skytten själv berättar att han inte kan förklara hur det gick till. – Jag såg inte Rudberg förrän han träffades av skottet, berättar denne.

Olyckan inträffade vid korthållsbanan, då den åtalade höll på med att skjuta in en del armégevär. Elva gevär hade provats och mellan varje serie skott gick Rudberg fram ur sitt skydd för att markera. När första skottet ur det tolfte geväret avlossades  stod Rudberg fortfarande kvar framför tavlan och träffades i ryggen av en kula, som sedan fortsatte ut genom halsen. Han sjönk medvetslös till marken och förblödde omedelbart till döds.

 
 
 

Troppfälttävlan för A 7:s krigare. Slidkniv och haubits i utrustningen

Gotlänningen 18/11 1961

Kl. 06.00 i går utspisades ”förstärkt frukost” på A 7. När sådant händer i det militära brukar det finnas någon särskild anledning och det fanns det även den här gången. Den förstärkta frukosten var avsedd att ladda upp kamphumöret på krigarna inför den stora troppfälttävlan som startade på morgonen.

Kl. 08.00 gav sig den första av 8 troppar om vardera 27 man iväg från A 7. Varje tropp förfogar över fyra bilar samt mängder av utrustning alltifrån slidkniv modell 6310−001 till 10,5 cm haubits modell 40. Såväl slidkniven som haubitsen lär komma till användning under de 8 olika grenar som troppen har att avverka innan de är åter på A 7 kl. 13 i dag.

Vad vädret anbelangar hade fälttävlarna inget att klaga på. Solsken och relativt torrt i markerna är önskeförhållanden för en krigare. Den här omgången värnpliktiga har framför sig en månad av intensivt uteliv med bl. a. en avslutande manöver innan det är dags för utryckning dagarna före jul och de hoppas givetvis att fälttävlingsvädret står sig.

Marsch med fordon var det inledande momentet i tävlingen. Fel beträffande väg, skydd och marschmål belastas med två prickar per fel. Prickbelastning av större eller mindre omfattning blir det även i övriga grenar som är Stridsskjutning, anfall, pjäsavdelning, närförsvar,  förläggning, gruppering i mörker, tropps gruppering och strid under dager, teoretiskt prov samt materielvård – här blir det alltså ”kontroll av utrustningens befintlighet och vård”. Saknad eller icke vårdad utrustning (slidkniv och haubits) medförde en prick per fel. Borde inte haubitsen varit högre belastad??

Tiden för de olika uppgifternas genomförande har stor betydelse för placeringen i tävlingen. Max-tid är satt på så gott som alla moment. Det fältmässiga uppträdandet och antalet träffar i den lede fienden är givetvis också av stor vikt.

Fältmässigt uppträdande ja, vid stridsskjutningen som genomfördes nere vid Ygne hade övningsledaren, fänrik Ståhl – ja, faktiskt – en del att anmärka på detta. Förutsättningen var den att troppens fordonskolonn stoppades av fientlig eld, troppchefen stupade och det blev ställföreträdarens uppgift att slå ner motståndet för att kunna fortsätta framryckningen.

Fordonens placering, att de snabbt kom i skydd och ej klumpades ihop var sådant som bedömdes. Sedan gällde det för ställföreträdande troppchefen och troppen i övrigt att genom spaning ta reda på hur fienden var grupperad samt att genom ”omfattning vänster”, som det heter, slå ned motståndet och rensa upp i motståndsnästet. Det sistnämnda en sak som flera troppar glömde bort i ivern att komma vidare. Men k-pistar och kg knattrade ettrigt och fienden bet i gräset den ene efter den andra. ”Di svenske” klarade sig dock bra trots att de nog hade varit ganska så väl synliga för fienden om denne inte hade bestått av plåtfigurer. Men vi förstår grabbarna. Det är svårt att i längden bibehålla någon större respekt för en fiende som varken skjuter eller slänger granater omkring sig. Till naten blev det som sagt ”ordnande av tältförläggning” och då kom ”lykta, karbid” som även medföres, väl till pass. Så värst mycket sömn lär det dock inte blivit ty man skulle även hinna med övning i gruppering i mörker. Det är mycket en krigare skall kunna och ännu återstår det väl en hel del för fälttävlarna att lära innan det blir dags för muck.
När fyra grenar avverkats på lördagseftermiddagen (18/11 1961) var ställningen i tävlingen denna: 1) . to, chef sergeant B. Karlsson, 2) 7. to, sergeant Fransson, 3) 5. to, fänrik Stübner, 4) 1. to, fänrik Erlandsson, 5) 8. to, stj. Oveståhl, 6) 3. to, sergeant Andersson.

Allan

 
 
 

Fyra värnpliktiga erkände stölder och förstörelse

Gotlänningen 22/11 1961

Fyra värnpliktiga fastlänningar från Mellansverige anhölls på måndagen (20/11 1961) såsom misstänkta för diverse tilltag på I 18 samt en del kioskinbrott i Visby. På tisdagskvällen hade hela kvartetten erkänt sina försyndelser och kunde släppas.

Två kioskinbrott i Visby från i somras är därmed uppklarade. Vid bägge tillfällena stals 6.−7.000 cigarretter. Ute på I 18 hade fyra skåp brutits upp och lika många bajonetter tillgripits, vidare hade glasrutor krossats nattetid. Bajonetterna har nu kommit tillrätta och glasräkningarna kommer så småningom att presenteras för de fyra vid rådhusrätten – såvida det inte blir i det nya tingshuset.

 
 
 

Fröken ville hugga ved. Trotsade KA 3-stängsel

Gotlänningen 24/11 1961

Vid nästa veckas Allekvia-ting åtalas en äldre fröken i Fårösund för att ha beträtt fridlyst område på Bungenäs. Området tillhörde KA 3 och hon hade för att komma in krupit under ett stängsel.

Hon visste mycket väl om att tillträde var förbjudet men då hon skulle in på området för att hjälpa sin bror hugga ved tyckte hon att tilltaget borde vara förlåtligt.

Den åtalade har också vid ett tidigare tillfälle tagit sig in på området utan lov och därför fått böter. Hon har också försökt få följa sin bror in men blivit nekad. Brodern, som avverkar skog innanför stängslet, har särskilt tillstånd för att få komma in.

När hon nu kröp under stängslet, det var den 14 februari i år, hade hon blivit iakttagen av en tillsyningsman, som sagt åt henne att försvinna.

 
 
 

Engelskt på A 7

Gotlänningen 25/11 1961

Just nu har man engelskt besök på A 7 i Visby. på tisdagen (23/11 1961) tog kapten Jan Silvén på artillerikårens vägnar emot lieutenant R. D. A. Thompson från 6th Field Regiment Royal Artillery. Engelsmannen skall stanna i Visby till den 14 december. Växeltjänstgöring av befäl brukar förekomma regelbundet mellan olika länders förband. På A 7 har man dock tidigare mest haft besök av militärattachéer från olika ambassader och av andra äldre officerare. Detta är första gången som kåren har besök av en så här ung officer. Besöket kommer troligen också att ge direkt upphov till ett likadant svarsbesök från A 7 i 6th Royal Artillerys förläggning i Västtyskland. Det blir kapten Bo Anshelm, som får resa dit fram på nyåret.

 
 
 

Karl XII:s dödsdag firad

Gotlänningen 1/12 1961

 

Karl XII:s dödsdag högtidlighölls av Visby garnison vid en högtidlig vesper i domkyrkan på torsdagskvällen. (30/11 1961) 1.200 man från förbanden deltog, 850 från I 18 och P1G och 350 man från A 7 och Lv2G. Förbanden marscherade till domkyrkan företrädda av sina fanor och standar och armémusikkåren gick i täten för de förband som marscherade in genom Skansporten.
I domkyrkan hade ornats med stolar så att alla fick sittplatser, och förutom förbanden företrädda av sina befäl hade även militärbefälhavaren med maka infunnit sig samt personal från militärbefälsstaben.

Vespern inleddes med att musikkåren spelade Marcia Carolus Rex, varpå följde psalmsång, 324: 1−4. Härefter höll prosten Erik Beijer ett minnestal som följdes av ps. 380: 1−3, altartjänst och ps. 600: 6−7. Till sist spelade armémusikkåren Trumpet Voluntary åtföljt av postludium från orgeln.

Framför altaret stod fanvakten uppställd och utgjorde en högtidlig inramning till minneshögtiden kring Carolus Rex. För de flesta soldaterna var det första besöket i domkyrkan, så även för många gotlänningar, och trots att 1.200 man fyllde kyrkan fick inte psalmsången den tyngd och kraft som man kunde önskat. Blyghet?

 

I domkyrkan för första gången

Efter vespern i Domkyrkan passade Gotl:s medarbetare på att fråga några av de deltagande värnpliktiga, som dagen till ära fått extra kvällspermission till kl. 24, om deras intryck av högtiden.

Några värnpliktiga stockholmare drog litet på språket, men på en direkt fråga om de hade några invändningar att göra mot att bli kommenderade till gudstjänsten så sa de sig inte ha det. Ingen av dem hade varit i domkyrkan förut och tyckte att den var vacker.

Två värnpliktiga gotlänningar medgav att de aldrig varit i domkyrkan tidigare. De ville inte heller riktigt ut med språket om sina intryck, men så småningom kröp det fram att de var övervägande positivt inställda till kyrkobesöket och att det var roligt att ha få se domkyrkan. De betraktade inte kyrkobesöket som ett tvång eller inskränkning i sin åsiktsfrihet.

Intervjuarens kommentar till detta är att de av länets skollärare, som underlåter att visa sina skolklasser domkyrkan i samband med skolresorna påtar sig ett ganska stort ansvar.

 
 
 

I 18-soldater till Köpenhamn

Gotlänningen 4/12 1961

 

 

De sex bästa soldaterna vid I 18 har setts ut och som belöning väntar en resa till Köpenhamn den 8-10 december. Ynglingarna är alla från olika kompanier och endast en av dem är gotlänning. På bilden syns den duktiga sextetten, stående fr. v. Roland Kjellman, Sköldinge, Ulf Andersson, Överum, Rolf Karlsson, Stigtomta, Ingemar Eriksson, Björsäter, Rolf Malmros, Visby samt Udo König, Stockholm. Framför grabbarna syns deras reseledare, löjtnant Karl-Erik Bergström.

 
 
 

50 dagsböter för dödsskottet på I 18-banan

Gotlänningen 7/12 1961

Den visbybo som på I 18:s skjutbana av våda lossade dödsskottet mot en markör fick under onsdagen (6/12 1961) sin dom av Visby rådhusrätt. Svar. dömdes för vållande till annans död utge 50 dagsböter à 14 kr. Svar. skall vidare till den avlidnes anhöriga utge 900 kr. i begravningskostnader.

 
 
 

Hem från Kongo

Gotlänningen 14/12 1961

Hem från Kongo har i dagarna A 7-furiren Erik Linde kommit efter 7 månaders FN-tjänst. Redan den 23 november kom han till Sverige men har vistats i Strängnäs i två veckor. F. n. finns det 7-8 gotlänningar som deltar i den pågående FN-aktionen i Katanga.

 
 
 

Militär krock

Gotlänningen 14/12 1961

På P 18:s kasernområde krockade två militära fordon vid 15-tiden på onsdagen. (13/2 1961) Plåt- men inga personskador uppstod.

 
 
 

Dagsböter för ”olycka med tur” i visbykorsning

Gotlänningen 14/12 1961

Den 8 september inträffade i Visby en trafikolycka, som kunde ha slutat långt olyckligare än vada den gjorde. En värnpliktig bilist från A 7, som var mycket ovan vid den lastbil han körde, tappade i korsningen Solbergagatan−Östra Hansegatan kontrollen över bilen, och körde rakt över en flicka. Hon hamnade dock mitt emellan hjulen och slapp undan utan allvarligare skador. Rådhusrätten dömde i går den värnpliktige bilföraren till 10 dagsböter à 3 kr.

Den värnpliktige körde en 3-tons lastbil med s. k. Norrlandsväxel. Det var första gången han använde en sådan växel och i ovannämnda korsning hände olyckan, rätta växeln ville inte gå i och medan föraren var sysselsatt med växelspaken tappade han kontrollen över bilen, som körde över flickan och sedan fortsatte tvärs igenom A 7:s stängsel.

Föraren var åtalad för trafikvårdslöshet och han erkände också att han varit ouppmärksam på vägen emedan han höll på med växeln. Rådhusrätten tog dock ovanan vid växeln som en förmildrande omständighet och domen blev endast 10 dgb.

 
 
 

Furir slapp ersätta förlorad A 7-materiel

Gotlänningen 14/12 1961

En furir vid A 7 överklagade i går inför rådhusrätten ett av chefen för A 7 utfärdat beslut om att han skulle ersätta förlorad fältarbetsmateriel med 212 kr. Furiren hade varit ansvarig för materielen men hade inte haft en chans att förhindra att en del av redskapen kom bort. Rådhusrätten biföll furirens yrkande om att få slippa betala något som helst i ersättning.

Materielen hade försvunnit vid fältarbeten på norra Gotland, där furiren var materielredogörare för redskap som 120 man skulle använda. Materielen lämnades ut på morgonen och återlämnades på kvällen, då furiren räknade över redskapen och kontrollerade hur mycket som var borta. Manskapet skulle dock, enligt order från högre ort inte lämna något kvitto på de redskap de mottog på morgonen och om något var borta på kvällen kunde furiren inget annat göra än att ge order om att söka reda på redskapen. Men efterforskningar hjälpte inte och då de tre veckor långa fältarbetstiden var gången sakandes materiel för 212 kr., vilket furiren anmodades ersätta i egenskap av materielredogörare.

Furiren ville dock inte gå med på att betala och med biträde av advokat Dufvenmark yrkade han i går inför rådhusrätten att slippa ersättningen. Kronan, som representerades av stadsfiskalen, medgav furirens yrkande då det kom fram att furiren inte haft möjlighet att förhindra att redskapen kom bort. Furiren hade ju inte haft någon chans att ha uppsikt över redskapen vid arbetena, han hade nämligen också andra uppgifter att sköta såsom att sköta transporter från bl. a. Visby.

Rådhusrätten tyckte att furiren hade rätt och ogillade kronans yrkanden och lät alltså furiren slippa betala ut de  212 kronorna.

 
 
 

Pansartrupperna

Gotlänningen 20/12 1961

Fänrik Lindström, pansartrupperna, har placerats vid pansarlivgardets kompani på Gotland.

 
 
 

Två gotlänningar hem från Kongo

Gotlänningen 20/12 1961

Drygt 150 man ur den avlösta tolfte FN-bataljonen väntas till Arlanda i tre olika omgångar under onsdagen, (20/12 1961) meddelar försvarsstaben. Det första planet med 21 man ombord räknas landa kl. 07,30, det andra med 59 man kl 09,10 och det tredje med 73 man kl. 12,30.

Bland de hemvändande är, enligt meddelande från Kongo, två gotlänningar: major Gösta Lindwall och vicekorpral Sven F. Larsson, Källunge.

(Landet felskrivet i tidningen)

 
 
 

A 7-vpl fick ett gott betyg av chefen vid utryckning

Gotlänningen 20/12 1961

De vpl vid A 7 fick ett gott betyg av chefen vid utryckningen i går. Överste Tore Deutgen konstaterade visserligen att Visbyförbanden har sina speciella problem med ungdomsbrottsligheten och att en del råkar i klammeri med rättvisan under värnpliktstiden, men han fann samtidigt att erfarenheten visat att de flesta ungdomar med ett brokigt förflutet kommer igen som redliga män under beredskapstiden.

Avtackningen skedde i artillerihallen under medverkan av militärmusikkåren, som efter korum länge fick blåsa fanfar med jämna mellanrum. Då delades nämligen den stora prissamlingen ut från de gångna tävlingarna. Ett 10-tal värnpliktiga fick också, av översten motta en minnesbok för att de av kamraterna inom troppen valts till ”bästa kamrat”, enligt gammal tradition.

Till sist visades en filmupptagning från stridsövningen på Hällarna i somras i samband med kungabesöket, och en och annan artillerist kunde se sig själv som ”filmstjärna”.

 
 
 

Gotlänningen ledde erövringen av Tshombes gendarmläger

Gotlänningen 22/12 1961

Det torde inte vara känt för de flesta gotlänningar att v. bataljonschef i de hårda striderna i och kring Elisabethville var gotlänningen Gösta Lindwall, f. ö. äldre bror till ”Affen” Lindwall i Slite. Gösta Lindwall, tidigare vid I 18, har sin fredstjänstgöring i Kiruna som kapten men tjänstgjorde i Kongo som major.

Gösta Lindwall tillhörde den bataljon som skulle avlösas och hade redan hunnit lämna Elisabethville när striderna började hårdna till där. Han och några kamrater bad att få återvända och deras platser i flygmaskinerna stod tomma när den första kontingenten anlände hem.

Vid ankomsten till Bromma på onsdagen (20/12 1961) berättade han och hans kamrater om erövringen av Camp Massart, Tshombe-gendarmernas huvudförläggning.

Man visste att de svenska fångarna befunnit sig där och framryckningen och eldgivningen skedde med hänsyn till detta.

Framryckningen skedde under ett våldsamt regnväder och en bäck som skulle forceras och som bevakades av ett kongolesiskt kulsprutenäste, steg på kort tid över metern. Endast en del av de framryckande hann över, innan vattenmassorna blev för strida och de som ej hann över måste göra en svårartad framryckning längs med bäcken.

I intervjun framhåller Gösta Lindwall att eldledaren för bataljonens granatkastare, förvaltare Stig Allervik, I 14, hade varit en oerhörd tillgång genom den skicklighet med vilken han ledde granatkastareldgivningen. Härigenom underlättades bataljonens rörelse i hög grad och likaså hann aldrig katangesernas granatkastare skjuta in sig innan Allervik med den välriktade elden jagade bort dem.

En granatkastare använder i regel ett visst inskjutningssystem för att nå det exakta målet för eldgivningen och genom att slå ner denna eldgivning innan den hann bli exakt kan en, som i detta fall, mycket skicklig eldledare på försvarssidan, neutralisera den fientliga elden. Den fientliga kulspruteleden kan även nedkämpas med granatkastare fastän inte i samma utsträckning om den avgives från fasta ställningar.

 
 
 

Stora kanindrevet på I 18

Gotlänningen 27/12 1961

 

I går var det meningen att kaninstammen på I 18:s område skulle decimeras ordentligt. All fast anställd personal med släktingar och vänner var inbjudna till jakt och ett 15-tal man med överste von Horn i spetsen startade vid 9-tiden. Jakten skulle gå med skallgångsdrev och illrar och när man var klara hade c:a 30 kaniner fått bita i gräset. Hundar hade man inte med och det var kanske synd, kaniner som trycker i buskage och långt (högt?) gräs går inte undan för rop och hojtande. Med ett par goda kaninhundar hade utbytet säkert blivit bättre.

Gårdagens jakt skulle vara en fortsättning på höstens intensiva kaninjakt inom övningsområdet. Under hösten och vintern har 210 kaniner fällts.

På bilden ses en grupp jägare under en paus i jakten. Närmast kameran ses kapten Anders Dahlin och längst till höger står överste von Horn.

 
 
 

Förordnanden

Gotlänningen 27/12 1961

Pansartrupperna. Som löjtnanter i pansartruppernas reserv har från 1 januari 1962 förordnats fänrikarna i reserven J. A. Persson, K. E. Östenberg, L. V. J. Holmberg, C. B. Svensson, G. Persson och K. R. G. Wallquist.

 

Luftvärnet. Som löjtnanter i luftvärnets reserv har från 1 januari 1962 förordnats fänrikarna i reserven A. G. M. Koch, H. O. Bördin, A. L. Möller, L. E. F. Johansson, S. G. Forsaeus, R. L. Winroth, J. O. G. Malmqvist, S. H. Sandberg, K. E. Åslund, K. S. Mannheimer, B. E. Olsson, K. G. Andersson och R. A. B. Gunneflo.

 

Gotlands infanteriregemente. Som löjtnanter i Gotlands infanteriregementes reserv har från 1 januari 1962 förordnats fänrikarna i reserven B. R. Söderström, G. L. Sandell, K. A. Johansson, H. B. D. Bremström och R. Hörnfeldt.

 
 
 

Lv-kapten från Visby till U.S.A. för studier

Gotlänningen 28/12 1961

Kapten Stellan Friedsam vid Lv 2 G i Visby kommer fram på vårkanten att få göra en studieresa till U.S.A. för att studera en målsökande robot som används av det amerikanska försvaret.

Kapten Friedsam reser tillsammans med fem andra kolleger vid det svenska luftvärnet och målet för resan är El Paso nära den mexikanska gränsen.

Roboten ifråga är en projektil som under hösten 1962 kommer att återfinnas på svenska förband. Det är för att lära sig roboten och dess system och funktion överhuvud som kapten Friedsam får delta i utbildningen på ort och ställe i U.S.A. deras erfarenheter kommer sedan att ligga till grund för den vidare personalutbildningen på roboten här hemma. En rent teknisk utbildning på vapnet skall också ske och de som är uttagna till detta förläggs vid Ordnance Guided Missile School i Alabama – det är ingenjörer m. fl.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig