Föregående sida

Tidningsklipp 1963

 

Till glädje för stadens flickor och till grabbarnas förtrytelse och

missnöje har Gotlänningen nöjet att meddela

Gotlänningen 29/1 1963

NU HAR DE KOMMIT…”P 18-BASSARNA” FAST EGENTLIGEN…ÄR DE ”SOLISAR”

 

 

Den alltid lika trevliga gotländska vintervinden mötte de blivande militärerna på landgången. Efter att Kung Bore också hälsat dem välkomna med litet isblandat regn, motade grabbarna in i bussarna.

 

Ja, så har en ny omgång kommit. En ny omgång som är till förtret för pojkarna och glädje för flickorna (åtminstone på dansgolvet). En ny omgång militärer till P 18. De kom till Gotland med ”Gotland” kl. 05.37 i tisdags (26/1 1963) morse. Inte allt för glada. På landgången möttes de av den alltid lika trevliga gotländska vintervinden, och inte av militärmusiken som annars är brukligt. För att ytterligare förhöja välkomststämningen sände Kung Bore ned isblandat regn.

Allt för våra militärer.

Chefen för kasernkompaniet hade haft vänligheten att sända ned två bussar för att de blivande soldaterna skulle slippa gå ända ut till P 18. Ingen skulle således ha chansen att i sista stund försöka smita.

När de passerade vaktposten på väg mot matsalen lyste många ansikten vita av nervositet och respekt vid anblicken av den stora kaserngården. Inte gjorde det saken bättre att vaktpostens ansiktsuttryck riktigt strålade av medlidande med de nyinryckta

− Man är väl ingen ”solis”, tycktes han tänka.

  

Röst bland ”matgästerna” på P 18”

Vem tusan har stulit mitt plommon?

 

 

En anonym blivande militär låter plommonsoppan sig väl smaka vid det första besöket i matsalen. Ingen hade stulit hans plommon. ”Tack och lov för det”, tyckte den anonyme.

 

Kronan visade sig från sin soligaste sida, trots regnet, genom att grabbarna som första punkt på programmet fick intaga frukost i matsalen. Där gjorde musikkåren sitt bästa för att dämpa de glada tillrop som ”bassarna” överöste nykomlingarna med, som t. ex. ”finns det några bassar här? Här är det 59 pinnar muck.”

− Det är tur att det inte ligger så många soldater inne förut, sade dagofficeren, fänrik Nygren.

Den första kontakten mellan de nyinryckta och ”bassarna” gick därför relativt friktionsfritt. Plommonsoppan som serverades smakade bra hos de flesta efter en natts båtresa. De kaxigaste försökte lätta upp stämningen med ”vem tusan har stulit mitt plommon”. Det var inte många som hade mod nog att skratta.

Efter det första matsalsbesöket traskade grabbarna de många trappstegen upp till sina logement. Trappstegen är urholkade av många omgångar militärers traskande upp och ned, en av grabbarna undrade: − Jag undrar hur många millimeter tunnare trappstegen är den dagen jag muckar?

Problemen är många och stora den första tiden som militärer. Detta skulle visa sig även senare på dagen.

 

Ett helt år kvar tills mamma ropar på Hubert

På logementet började ett febrilt letande efter en säng och ett skåp där nummer och namn redan i förväg fanns påklistrade. Redan nu fick grabbarna göra den erfarenheten att förnamn inte existerar i det militära. ”− Lilla Hubert, kom in till mamma och ät”, dröjer det nästan ett helt år innan de får höra igen. Här förekommer endast matsignaler och mattider.

När de väl hittat sängen och skåpet hade de också hittat sin bostad de närmaste månaderna. Det är därför kanske inte så underligt om de särskilt noga undersökte sängbottnarna.

 

”Nej överfuriren, det här kommer aldrig att gå”

 

 

Den otroligt tunga och den otroligt tråkiga säcken. Lennart Landin från Norrköping gör ett tappert försök att få den kvar på ryggen. ”Hur ska vi få  in alla sakerna i skåpet”, frågade sig grabbarna.

 

”Att hämta säcken” är ett kapitel för sig. Ett kapitel som vanligen brukar etsa sig fast i minnet trots att man militär får uppleva många andra episoder. Säcken innehåller det mesta av den utrustning man får ut. Från uniformer till konservöppnare och klädhängare. Den är stor, den är tung och den är definitivt inte rolig att bära på ryggen. Och alla saker skall in i det lilla skåpet. – Det går aldrig, tyckte grabbarna. Fullt så pessimistisk var inte plutonchefen, överfurir Bror Johansson. När persedelpåsen kom upp ur säcken fick de veta att i den skulle nästan lika mycket saker rymmas som fanns i den flera gånger större säcken. Ett tvivlande leende mötte det påståendet.

 

 

För stora kalsonger, för små skjortor och för trånga vapenrockar hörde till vanligheterna. Nils Lindwall, Stockholm och Anders Persson, Sigtuna hörde till dem som fick ”smått”.

 

Redan på förmiddagen togs den militära uniformen på för första gången. Inte utan problem. Trots att grabbarna i förrådet fått uppge krag-, sko- och mössnummer var nästan allt för stort eller för litet. Skjortärmarna för korta, långkalsongerna var lagom för två man runt midjan och vapenrockarna var för trånga att knäppa över magen. Vantar, strumpor och spritkök fattades.

En av grabbarna klagade för överfurir Johansson att det gjorde så ont över vristen när han fått marschkängorna på sig. Anledningen var enkel. Han hade nämligen stoppat ner byxorna i kängorna, och eftersom det finns en metallkrok på byxan som skall häktas fast utanpå kängsnörena hade han säkert fog för sina vristsmärtor.

Lagom som alla fått på sig de militära kläderna någorlunda hade man 323,5 ”pinnar” muck. Lunchrast, och åter till matsalen. För att åter tappert få uthärda ”bassarnas” hjärtliga kommentarer. Men vad gör man inte för mat.

 

Sängen skall vara spänd som en fiolsträng

 

 

Överfurir Johansson försöker lära grabbarna bädda sina sängar efter militärt mönster. Sängöverdraget skall vara spänt ”som en fiolsträng”.

 

Klockan blir 12 och det innebär uppställning i korridoren. Den första uppställningen hade kanske inte den erforderliga militära rättningen, men grabbarna gjorde sitt bästa för att leden skull bli så raka som möjligt.

 

 

Överfurir Bror Johansson framför sin trupp för första gången. Rättningen kunde varit bättre, men den goda vilja fanns. ”All vår början bliver svår”, som ordspråket lyder.

 

Sängbäddning . Ett ständigt återkommande dagligt arbete. Överfurir Johansson visade hur man bäddar sin säng på militärt sätt. Denna bäddning fordrar en speciell teknik, eftersom täcke och sängöverkast är sammansydda. Dessutom ska överkastet vara ”spänt som en fiolsträng”, enligt befälet. Inte heller sängbäddningen avlöpte utan episoder. En av grabbarna lade ner stor energi på att sträcka, sträcka och åter sträcka sitt överkast för att få det riktigt slätt. När han med ett belåtet leende mönstrade sitt verk, stelnade hans leende på läpparna. Han hade nämligen glömt att filten skall vara instoppad mellan överkast och överlakan. ”All vår början bliver svår” är tydligen ett sant uttryck.

En sista lång blick fick de civila kläderna innan de lämnades in på Soldathemmet. Nu fanns inga materiella ting som påminde om det civila livet.

 

Givaaaaaaaaakt!

Manöver! – Lediga

 

Kapten Bengt Ahrnfeldt och överfurir Glenn Andersson informerade de nyinryckta om vilka möjligheter de har att roa sig på sin fritid. För säkerhets skull omtalades också hur dags de måste vara i säng på kvällarna.

 

Till Soldathemmet fick grabbarna göra sin första marsch. Denna gick över förväntan. Alla utom en höll takt. Överfurir Johansson kommenderade ”vänster, vänster, vänster” på vartannat steg, och till slut hade alla kommit underfund med vilken fot som var den vänstra. Alla utom en. Hur mycket han än koncentrerade sig, kunde han inte komma på vilken fot som var den vänstra.

− Andre man i vänstra ledet går med fel fot.

Ingen annan reaktion inträffade än att tredje mannen i samma led klev ur ledet för att kontrollera att kamraten framför honom verkligen gick med fel fot. Det gjorde han.

Den näst sista timmen på dagen hade de exercis i korridoren. Framför allt för att lära grabbarna vilket som är vänster och höger. De flesta hade förvånansvärt svårt för att hålla detta isär. De fick också lära sig skillnaden mellan ”Giv akt, manöver och lediga”.

Avslutningen på dagen tillbringades i en lektionssal där kompanichefen, kapten Bengt Ahrnfeldt och adjutanten, överfurir Glenn Andersson informerade de nyinryckta om vilka möjligheter de ha att roa sig på sin fritid, hur dags de måste vara inne på kvällarna, när och hur avlöningarna utbetalas och när de längre permissionerna kommer att infalla.

Därefter hade grabbarna 323 dagar muck.

 

GRABBARNA ÄR BRA

sa’ kompanichefen

Hur uppför sig den nyinryckte nu i jämförelse med förr?

Kapten Bengt Ahrnfeldt:

− De är genomgående hyggliga. Förr hände det ofta att de ryckte in berusade, men det har jag inte upplevt på många år nu. Det förekommer sällan några problem i tjänsten heller. De flesta är villiga och intresserade. Jag är medveten om att en del känner sig isolerade på Gotland. Därför försöker vi göra vårt bästa för att ge grabbarna så mycket roligt som möjligt på deras fritid. Jag vill ha glada rekryter omkring mig.

Adjutanten, överfurir Glenn Andersson:

− Tiderna har förändrats till det bättre. Som adjutant ser jag dem oftast när de är som gladast, som t. ex. vid utbetalande av avlöningen. I mitt arbete ingår också att ombesörja trevnaden på kompaniet, att ordna extraförplägnad och över huvudtaget ha ansvar för all mat på manövrarna. Lyckas man med detta har man endast positiva saker att säga om soldaterna. För att ytterligare förbättra deras arbetsvilja och goda humör bör de få fler fria resor till hemmet än de fem som nu är. En gratis hemresa i månaden är mitt absoluta önskemål.

Plutonchefen, överfurir Bengt Johansson:

− Den första tiden av utbildningen är den tråkigaste. Man får varje år börja om från början, strax efter det man haft en omgång som varit färdigutbildad. De flesta av de nyinryckta är positivt inställda till militärtjänstgöringen och försöker få ut det bästa av den. Visst kan man i början bli irriterad på alla banala frågor man får besvara, men man får aldrig visa detta. Man får förstå att allt är nytt för dem, och för att lära sig måste man fråga.

Tilläggas bör att lördagen den 30 januari är första dagen de får gå ut på Visbys gator. Bäva månde alla pojkar, och glädjas månde alla flickebarn.

OBS. Till Visbys flickor.

Grabbarna är väldans intresserade av er.

 
 
 

Hemmet där soldaterna trivs

Gotlänningen 20/2 1963

Det var allt väl att du ville följa med mig hit, säger soldathemmets nya husmor fru Maria Carlsson till den lille taxen Jojo, som minsann inte är sen att besvara komplimangen.

 

Soldathemmet på Visborgsslätt var en tid i farozonen. Det såg ut som om man skulle bli tvungen att lägga ner verksamheten i brist på pengar. Soldatmissionen tycktes inte längre ha det rum i missionsvännernas hjärtan som den tidigare haft och det gick heller inte så bra med kaférörelsen. Stora kostnader för reparationer och underhåll var det också. Glädjande nog lades inte verksamheten ned den gången och sedan dess har vinden vänt. Nu har kaférörelsen stor omsättning och besöksfrekvensen har ökat avsevärt på hemmet. Och vid årsmötet i söndags var det hoppfulla tongångar och ett stigande intresse för denna missionsgren har kunnat förmärkas.

Vi tittade in på hemmet häromdagen och fann att rätt många av de värnpliktiga hade sökt sig dit för att få ha det skönt ett tag efter veckans övningar i snö och kyla. Personalen på hemmet gör allt för att skapa trevnad för pojkarna med de resurser som står till buds. Särskilt fastlandsgrabbarna, som ju länge får vara hemifrån, sätter värde på att en stund få lite hemkänsla och få komma ifrån det direkt militära. Här kan de slå sig ned vid tidningen från hemtrakten, dricka sitt kaffe, titta på TV eller fördriva tiden vid något sällskapsspel, för att nu inte tala om bordtennisen.

− Ja, där finns det alltid grabbar som håller på, säger flickorna i serveringen, när vi pratar om vad hemmet har att bjuda på.

 

Vpl Thuresson (närmast), Magnusson och Eriksson beställer kaffe hos servitriserna Elisabet Hansson och Ester Lindberg vis Soldathemmet.

 

Just nu var det emellertid kaffet och TV:n som upptog de flesta, och bara det, att det fanns friska blommor på alla bord gjorde ju mycket till trevnaden. Vid ett av borden sitter ett par grabbar och spelar kinaschack. Det är G. Pettersson från Hall och Rune Johansson från Väte, gotlänningar alltså. De har nu klarat av fyra månader av värnpliktstiden men ännu har de sex månader att räkna pinnar på.

− Brukar ni ofta gå hit till soldathemmet?

− Ja, i regel varje dag, man måste ju ha något att fördriva tiden med och här finns ju både sällskapsspel och annat, och lugnt och skönt är det.

− Räcker avlöningen?

− Nej, lite extra hemifrån behöver man allt, 2:75 är ju inte mycket, halva dagspenningen går ju åt till en kaffe. Och kaffe vill man ju ha. För oss gotlänningar går det väl an, vi kan ju komma hem då och då, värre är det för fastlandsgrabbarna.

  

Karl Göran Jonsson, Skänninge, och Jan-Erik Persson, Norrköping, hör till dem som dagligen besöker soldathemmet. !

 

Ny husmor

Soldathemmet har i dagarna fått en ny föreståndarinna, fru Maria Carlsson från Hässleholm. Hon är ju knappast ännu kunnat hinna sätta sig in i förhållandena här men de första intrycken har varit goda, försäkrar hon. Fru Carlsson, som är änka, har tidigare vikarierat vid ett mindre soldathem i Eksjö och vid Långanäs-Sjöbaden därstädes, vidare har hon varit vaktmästarinna i baptistkyrkan i Hässleholm och själv är hon också baptist.

− Än så länge är det bara fråga om en provtjänstgöring det här, säger fru Carlsson. – Jag måste få se först hur det går. Jag tycker också det där med föreståndarinna låter så krävande på något sätt, det ligger mycket i detta, jag tycker nog titeln husmor passar mig bättre.

− Det är ju första gången på Gotland det här, har jag hört, vad tycks nu om Gotland?

− Jag tycker gotlänningarna verkar öppna och lättillgängliga och till och med kan man ju förstå språket ganska bra! Att jag sökte den här platsen berodde väl en hel del på nyfikenhet att komma till Gotland men framförallt önskar jag att kunna vara til nytta här. Som sagt, jag får väl se hur jag klarar det, och så hoppas jag att pojkarna skall trivas här på hemmet lika bra i fortsättningen.

  

Göran Lindberg från Sparreholm letar i tidningshyllan efter ”Folket” och den fanns där. Han är kontorist i det civila, klarade av handelsskolan i höstas.

 
 
 

Landets största flyglottaskola i Bunge. Inemot femhundra elever i sommar

Gotlänningen 21/2 1963

Försöksverksamheten i fjol blev ’central flyglottaskola’ i år

 

Den försöksverksamhet med lottakurser, som i somras bedrevs på Bunge flygplats gav så positiva resultat att flygvapenchefen beslutat att fr. o m. 1963 göra Bunge till centra flyglottaskola. Den blir t. o. m. den största i Sverige med inemot 500 elever i 16 olika kurser i luftbevakningstjänst. En del renoverings- och förbättringsarbeten kommer att göras på förläggningen i Bunge, då man räknar med att skolan skall bli årligen återkommande. Skolchef blir i sommar kapten Barry Press, Visby.

 

KLART BUNGE för inemot 500 lottor från hela landet.

 

 

I luftbevakningscentralerna samlas uppgifterna från de olika luftbevakningscentralerna och en översiktlig bild av den aktuella flygverksamheten erhålles. För denna viktiga tjänst kommer ett stort antal lottor att utbildas i Bunge i sommar.

 

Stort intresse.

Intresset för Bungeskolan förefaller mycket stort bland lottorna och att Gotland är en populär plats för en lottaskola behöver man inte tvivla på efter de rosor son ströddes vid fjolårets försökskurser på Bunge. I tidskriften ”Den svenska lottan” skrev sålunda flyglottatjänstchefen:

 

  ”Redan när vi på den militära sektionen fick papper på att Bungeskolan började ta riktig

    form – det var i juni när organisationsplanen till skolan kom från skolchefen kapten Barry

    Press – blev vi övertygade om att den här skolan skulle bli verkligt bra. Det gällde ju att

    iståndsätta ett ”läger”, som inte använts på åtskilliga år, men ingen fara, in i minsta detalj –

    till sista blyertspennan – var skolan planerad och förberedd.

    Och elevanmälningarna började strömma in, det var roligt att se hur skolan så småningom

    fylldes av flickor från alla delar av vårt land. Det var fantastiskt roligt att sedan som gäst få  

    komma till Bunge och där få träffa lottorna och följa dem under utbildningen, käcka

    trevliga flickor som verkligen gick in för att lära sig sin tjänstegren.

    … här på Bunge hade de trivits. Och redan innan de med tårar i ögonen lämnade Bunge och

    Gotland, började de längta efter nästa sommar och nästa lottaskola ”och på Bunge ska de

    va’ och samma lärare ska de va’. Hoppas att dras önskan går i uppfyllelse!”

 

Skrev alltså flyglottatjänstchefen, och hennes och elevernas önskan kommer alltså att gå i uppfyllelse till sommaren.

 

Flygplats med anor.

Bunge, som alltså nu blir central lottaskola har fina flygaranor. Redan på sjöflygets tid var Fårösund sjöflygstation och under krigsåren byggdes landflygstationen, som lottaskolan nu får helt utnyttja.

Bunge är utan tvivel en mycket lämplig plats för en sådan skola. Utom det att Bunge ligger på den populära semesterön Gotland finns där bra lokaler som förläggningar, kök, matsalar och lektionssalar, lokaler som alltså nu moderniseras och blir än bättre för sitt ändamål. Dess läge nära havet är givetvis ett ytterligare plus för en verksamhet som visserligen är oerhört viktig för vårt försvar och har en allvarsmättad bakgrund, men som ändå ger möjligheter till avkoppling i härlig bad- och semestermiljö.

 
 
 

32 värnpliktiga ur A 7 får nu vinterutbildning

Gotlänningen 28/2 1963

På fredag (29/2 1963) morgon åker 32 man ur A 7:s troppchefsskola — värnpliktiga som uttagits till utbildning till värnpliktigt befäl — med båten till Nynäshamn för att sedan åka bil över Gävle, Sundsvall och Östersund till Vallbogården i Jämtland, där man skall stanna under tiden den 2–13 mars för utbildning till värnpliktigt (sic)

Chef under första veckan blir kapten Forsberg och under andra löjtnant Thorn. Övrigt befäl blir styckjunkare Björnlund, sergeant Hansson och överfurir Nilsson.

 
 
 

Det blir inget bröllop. Därför åtalas KA 3:are

Gotlänningen 28/2 1963

Får man tjänstledigt från värnpliktstjänstgöringen för att åka hem och gifta sig så måste man också — gifta sig. Det har en värnpliktig från KA 3 fått erfara. Han fick ledigt fyra dagar för att gifta sig men då det inte blev något bröllop av och då han även kom tillbaka en hel vecka för sent åtalas han för svikande av försvarsplikt samt rymning.

När ynglingen kom till sitt hem sade han att han fått ledigt därför att han var sjuk. Han bosatte sig sedan hos en flicka men något bröllop var inte på tal.

De fyra dagarna hade gått och ynglingen inte kommit tillbaka till KA 3 ringde man hans hem och fick beskedet att ynglingen måste gå till sjukhuset för att han hade ont i magen. KA 3 ringde då upp ynglingen hos flickan och förklarade att han måste skaffa ett läkarintyg. Ynglingen gick mycket riktigt till läkare men det fanns inte något medicinskt hinder för att ynglingen skulle återvända till KA 3.

 
 
 

Dimma stoppade flyg och kustartillerister

Gotlänningen 24/3 1963

 

Fienden fick vänta länge innan försvararna kom… 

 

 

Åskådarmassorna var imponerande. De gråklädda gossarna dock i stor majoritet.

 

Den utposterade fienden fick vänta länge i ”strandskalpet” (sic) nedanför Grogarnsberget i går innan försvararna kunde gå till anfall. Dimman, som redan tidigare under manövern spelat militärledningen stora spratt, vältrade in över land just lagom för att spoliera de (sic) planerade uppvisningsskjutningen. Meningen var att allmänheten skulle få en föraning om hur det skulle gå till då vår krigsmakt skall hindra fientliga landstigningar, men intrycken kunde tyvärr inte riktigt bli vad man väntat.

Allt började ju bra. TV-vädret lovade redan på måndagskvällen sol över Gotland – ett löfte som upprepades i tisdagsmorgonens radioprogram. General Burman kunde ge klarsignal i morgonnyheterna. Solen strålade över Östergarnslandet. Klockan tio skulle det väl genomtänkta och planerade programmet starta. Flyg, kustartilleri, pansar, artilleri och infanteri skulle hjälpas åt. Tusentals personer var på åskådarplats. Strax efter klockan nio drog det ihop sig i de övre regionerna. Det var dimman som var påpasslig.

De enda som kunde sätta igång på avtalad tid var militärmusikkåren. Musikdir. Robert Sjölin och hans gossar blåste sig varma i den snåla och gråkalla blåsten, värre var det för åskådarna som troget bidade väderleksförbättring. General Fale Burman gick punkt för punkt igenom uppvisningsprogrammet och bad den stora lyssnarskaran ha tålamod och förberedde dem på att det hela i värsta fall kunde bli inställt.

 

 

Överste von Horn spanar ut i den täta dimman som gäckade uppvisningen. 15 min. efter visningens slut var det så klart att kustartilleriet kunde ha varit med.

 

I strandkanten väntade fienden vid sina landstigningsbåtar på att dimman skulle lätta så att de kunde bli nedskjutna. De fick vänta en dryg timme. Då äntligen blev det ett hål i den grå gardinen. General Burman kunde dra en lättnadens suck. Ett inferno brakade loss. Tunga artilleripjäser dånade fram ur skogen. Granaterna haglade över udden vid Grogarnshuvud och kulsprutorna smattrade i ett.

Eldkvastarna lyste ur artilleripjäserna kusligt realistiskt i det grådisiga vädret. Eldgivningen var dock något långsammare än under fullt fältmässiga förhållanden.

Åskådarna gick emellertid miste om kustartilleriets och flygvapnets medverkan. Dimman satte stopp. Fienden blev trots detta effektivt stoppad och åskådarna fick en vision av att vi har ett effektivt försvar om kriget skulle bli en realitet.

I och med tisdagens uppvisningsskjutning är manövern över för den här gången. En manöver som är nyttig både för mig själv, befälet och soldaterna, sade general Burman. Nyttigt för alla parter är också den kontakt som allmänheten får med försvaret så här på manöverns sluttamp. Slutligen ska inte bilkårister och lottot (sic) glömmas bort. Deras insatser är mycket värdefulla antingen det gäller at utspisa hungriga mannar eller medelst tunga terrängbilar forsla befäl från en plats till en annan. Viljan och humöret har varit det bästa under manövern, intygade de kvinnliga ”soldaterna”.

 

 

Ett gäng trötta men glada bilkårister. De har skött sina uppgifter som ”riktiga karlar”, vilket väl är det bästa beröm en kvinna kan få?

 

Ovanlig otur för kustartilleriet. Dimman lättade 15 min. för sent. I krig hade man fått skjuta ändå.

 

(Text och foto: Carin)

Efter förevisningsskjutningen, som trots att inte hela programmet kunde genomföras gav ett mycket starkt intryck av det hårda motstånd som möter en angripare, vilken försöker landstiga på vår gotländska kust, hade militärbefälhavaren och chefen för Gotlands kustartilleriförsvar inbjudit representanter för olika myndigheter och en hel del kommuner samt markägare i de trakter, till vilka fälttjänstövningen förlagts, till lunch på Lövängens pensionat i Ljugarn.

 

 

Ser Du någonting i kikaren, undrade fyraåriga Inger Söderdahl, Kräklingbo, till sin bror Hans Gustav som studerar läget i sin pappas fina kikare.

 

General Burman framförde därvid ett tack till markägare m. fl., som på et eller annat sätt fått känna av den militära ”invasionen” under övningarna, och uttalade sig i berömmande ordalag om den hjälpsamhet och lojalitet som gotlänningarna alltid brukat visa de militära myndigheterna och som bottnade i deras kända försvarsvilja. Generalen passade också på tillfället att framföra militärmyndigheternas tack för alltid lika gott samarbete till länsarbetsdirektören fröken Allie Korsell med anledning av att hon om ett par månader lämnar sin tjänst.

Under lunchen fick man veta att kustartilleriet denna dag haft en ovanlig otur. 15 minuter efter övningens slut hade nämligen dimman lättat så pass, att KA-batteriet under befäl av kapten Sundahl skulle kunnat blanda sig i leken. Men då var det för sent. Hade det varit krig hade man förstås fått brassa på trots dimman.

Vad man inte fick se och höra var alltså flygdivisionens attackanfall mot invasionsfartyg utanför kusten och KA-batteriets beskjutning av invasionsflottan. Det hela blev mycket krigiskt ändå med värnpluton, tunga granatkastarplutoner, artilleri (10,5 cm) och bandpansarkompani i aktion. Skjutledare vid den omsorgsfullt planerade förevisningsskjutningen var överstelöjtnant Malgerud, A7.

 
 
 

Luftlandsättning på låtsas. Drabbning väntas vid Slite

Gotlänningen 22/4 1963

De luftlandsatt fiendetrupperna fick transporteras via landsvägen till krigsskådeplatsen i det pågående Gotlandskriget. Militärledningen gör upp planerna för förbandsövningarna men sedan är det Vår Herre som avgör huruvida de kan genomföras eller inte. Dimman satte stopp för fiendens neddimpande med helikopter. Det fick alltså bli på låtsas, som de kom luftledes och inte på riktigt som meningen var enligt planerna. Striderna som i ”krigets” början rasade på Östergarnslandet har flyttats fram över Kräklingbo, Anga, Ganthem för att gå fram mot Lina myr. Där drabbar i dag på morgonen A-styrkan samman med fientliga styrkor landsatta i Slitetrakten.

 

 

Major Uno Engström – chef för Lv 2 – tar en titt på den kulspruta modell 36 som Martin Jakobsson från Vamlingbo ligger beredd vid.

 

På krokiga vägar och över våta marker går Gotlands-kriget vidare. De hårda striderna i Östergarn som inledde manövern var över, fienden omintetgjord och den egna styrkan under överstelöjtnant Henrikssons ledning förflyttad för att någon gång i dag drabba samman med nya fientliga förband landstigna i Slite.

Här och var längs vägen i den skogiga terrängen låg trupper och tryckte, beredda vid kulsprutor och kulsprutepistoler. För den oinvigde var det inte någon större skillnad på egna och fientliga soldater. Vid närmare beskådande va fienden, tillhörande B-styrkan, märkt med svart skena i hjälmen. Även åldern skilde A-styrkan utgjordes av repinkallade medan fienden kom från åldersklassens höstomgång.

Flygvädret var dåligt och satte på ett effektivt sätt krokben för flygets deltagande i striderna. Trupperna fick för den skull inte det intryck av fientligt flyg som man hoppats på. Ibland var sikten så dålig att man bara hade 50 meters sikt. Visserligen hindrar detta inte att det går att skjuta men bestämmelserna säger att man i fredstid inte får göra detta på grund av eventuella fartyg i farozonen. Flyget fick alltså utgå. Det fick också vissa värnförband med kanoner göra. De fick stanna kvar i Östergarn på söndagen för att ägna sig åt skarpskjutningsövningar.

Under natten till måndagen och i dag väntas striderna bli mycket hårda. Vid middagstiden i dag skall kriget blåsas av och sedan återstår bara den stora uppvisningsskjutningen för allmänheten.

Generalmajor Fale Burman var mycket nöjd med repövningarna. Andan bland både soldater och befäl har varit mycket god påpekade han. Det har blivit lite sömn under den ganska ansträngande manövern men ändå så har humöret varit enbart gott. I viss mån har den stora befälsbristen satt sin prägel på övningarna, men själva viljan har varit god och det är huvudsaken.

3.000 personer har deltagit i själva fälttjänstövningen. Ett hundratal eldrör som skjutit granateld har ingått och vidare har ett mycket stort antal båtar deltagit, både kustartillerifartyg och förhyrda fiskebåtar har inte besvärats av dimman då de varit radarstyrda.

Gotlands-kriget är alltså över för denna gång och nu återstår några dagar innan de inryckta får mucka. Alla pinaler ”lämnas in” och det tar några dagar för att få ordning på det hela.

Carin.

 
 
 

P 18-kokvagn på Södertorg då Adelsgatan blir gågata

Gotlänningen 24/4 1963

FN-dagen i Visby på lördag, då FN-statyetten skall tas emot och då Adelsgatans 72 affärsmän skänker en del av sina dagskassor till FN:s flyktinghjälp, kommer att bli en ganska unik tillställning. Lions Club skall brandskatta butiker och kunder. Adelsgatan blir gågata, röda korset ombesörjer sjukvårdsberedskapen och visbylottorna kokar kaffe i en kokvagn från P 18.

 

En kokvagn inne i Visby är ju ingen vardaglig syn. Man har fått brandchefens tillstånd att ställa den på Södertorg och där kommer ett tiotal visbylottor att koka och servera kaffe. Även på Adelsgatan blir det kaffeservering, kaffet kommer att bäras dit från kokvagnen i isoleringskärl. Ett tiotal lottor kommer att svara för lotteriförsäljningen och sammanlagt kommer c:a 25 lottor från Visbys samtliga kårer att vara i arbete.

Adelsgatan som gågata är ju en gammal dröm hos många i Visby. När nu gatan stängs av mellan kl. 10 och 18 på lördag, (27/4 1963) kommer då inte polisen att passa på att kontrollera hur trafiken flyter i övriga delar av stan.

- Vi har diskuterat saken, säger kommissarie Anders Attner, men har beslutat att inte göra några kontroller. Det är ingen mening med det eftersom det är lördagstrafik och en lördagstrafik som tydligen kommer att bli livligare än normalt på grund av festligheterna.

Något trassel med trafiken räknar inte polisen med, bilarna har ju möjlighet att komma in genom Söderport och fortsätta längs torgets södra del. Värst blir det väl för linjebussen, som får söka sig en annan trad än Adelsgatan.

 
 
 

Rysk robotmanöver driver bort fiskare

Gotlands Allehanda 27/5 1963

Kattviksbor återtog laxgarn

 

Just nu pågår stora ryska flottövningar med robotskjutningar i södra Östersjön. Ryska motortorpedbåtar har bryskt kört bort en rad svenska och danska fiskebåtar från deras fiske på internationellt vatten. Natten till lördagen (25/5 1963) kom t. ex. en motortorpedbåt upp till den plats där fiskaren Göte Pettersson, Katthammarsvik, låg och fiskade med sin båt Missy. ”Väck”, sa ryssarna på tyska. Göte Pettersson tvangs lämna 90 garn, som han hade ute.

En bit från Missy låg en dansk båt, som tvangs lämna 200 garn i sticket.

Både danskarna och gotlänningarna stannade emellertid kvar en bit från platsen och avvaktade. När den ryska militärbåten väl försvunnit ur sikte gick fiskarna tillbaka igen och lyckades bärga alla sina redskap.

Både de danska och svenska fiskarna är förgrymmade över att på detta sätt bli hindrade i sitt arbete. Alla båtarna, som körts undan, har klart legat på internationellt vatten, utanför den proklamerade ryska 12-milsgränsen. Laxfisket i södra Östersjön ger relativt bra fångster just nu.

 

Protest

Fiskarna ska nu via UD göra en demarche hos de sovjetiska myndigheterna. – När ryssarna behöver något område i Östersjön för övningar, så kan de åtminstone tala om det på förhand och inte dyka upp och köra bort oss direkt, säger fiskarna.

Fiskaren Sture Hägglund, Östergarn, är delägare i trålaren Sonny, som kom hem från fiske i södra Östersjön natten till söndagen. Sonny hade legat ute en dryg vecka och ombord hade man en fångst på 133 laxar. Förhållandevis bra. Även Sonny fick visiter av ryska motortorpedbåtar. Den första ryska båten dök upp i torsdags, då Sonny låg och fiskade 17 distansminuter NO Brüsterort (1) på litauiska kusten. Ryssarna vinkade och hojtade att gotlänningarna skulle ge sig av. Då gotlänningarna ville avsluta arbetet och få med sig laxgarnen som var ute, sa ryssarna obevekligen ”nix”.

 

Flera torpedbåtar

Sonny stannade dock till slut kvar i området och ryssarna försvann. Natten till lördagen dök en ny ryssbåt upp, då gotlänningarna fiskade något längre från kusten. Nya hojtningar och konversation med händer och miner. Till slut uppfattade gotlänningarna, att de fick ta med sina garn, men sedan måste de bort.

I samma vatten som Sonny låg Östergarns-fiskaren John Ahlgren med sin Östanvåg. Båda båtarna hade vardera 200 laxgarn ute. Gotlänningarna tog upp sina nät, men på morgonsidan dök en ny rysk båt upp.

 

Fick ej gå direkt hemåt

Med en skiss visade ryssarna, att gotlänningarna fick inte gå den raka vägen mot Gotland utan måste hålla upp mot öster först – tydligen för att gå runt ett övningsområde. Efter kryssande kom båda östergarnsbåtarna småningom upp mot hemmakusten. De hade då iakttagit ryska krigsfartyg på övning. Bl. a. förstod de att robotskjutningar pågick.

Båda båtarna skall om någon dag gå ut på en ny fisketur. Besättningarna hoppas då att ryssarna skall ha övat färdigt.  − Rätten att fiska på internationellt vatten vill vi inte bli ifråntagna, säger fiskarna. –

Det har ryktats att ryssarna skulle ha bordat de utländska fiskebåtarna i södra Östersjön. Det är dock fel. De ryska motortorpedbåtarna har cirklat runt fiskeplatserna och visat bort fiskarna från deras arbetsplatser. En del motortorpedbåtsbesättningar, som dykt upp, har varit mer bryska än andra i sina avvisningar.

 

(1) Orten ligger nu i den ryska oblasten Kaliningrad och heter Majak (Маяк). Orten och låg i Ostpreußen och hette till 1946 Brüsterort. Heter på litauiska Bruzdava.

 
 
 

Idag far Gotlands-fiskarna PÅ NYTT MOT SOVJET

Gotlands Allehanda 28/5 1963

Rysk rätt att avvisa undersöks

 
− Språksvårigheterna ställer till trassel i sådana här situationer, säger fiskaren John Ahlgren i Östergarn, en av de gotlänningar som ryssarna visat bort från fiske på internationellt vatten i södra Östersjön. När ryska motortorpedbåtar dykt upp och visat bort svenska o. danska båtar har man inte förstått allt vad ryssarna sagt.

 

Skepparen Göte Pettersson och besättningsmännen Bo Lundkvist och Axel Lux efter det de återkommit till Katthammarsvik med sin trålare Missy. En rysk torpedbåt tvang häromdagen gotlänningarna överge 90 nät i södra Östersjön.

 

Gotlänningarna, som blivit avvisade, är dock inte värre oroade än att de idag igen ger sig ut för att fiska i farvattnen i södra Östersjön. De hoppas att inte mer behöva bli avvisade av ryska båtar. Men man vet ju inte bestämt.

Fiskarna har förstått att det rört sig om militära övningar i fiskevattnen. Från ett par gotländska båtar på hemväg har också robotskjutningar iakttagits. Men om det gällt övning bara för en eller ett par dagar eller för längre tid har man inte fått klart för sig. Ombord på Östanvåg, där John Ahlgren är skeppare, fiskar också kompanjonerna Klas Siggelin och Fred Klingvall.
 
− Vi förstår några år tyska, men absolut inte så mycket så det inte är risk för missförstånd, säger John Ahlgren. Ryska förstår vi inte ett ord. Och det var bara ombord på en av de ryska motortorpedbåtarna som man kunde tala tyska, så att vi i vart fall kunde uppfatta något ord.
− Kanske rörde det sig bara om förvarning om lördagens övning, när de första avvisande ryska båtarna dök upp i torsdags. Fiskarna fattade ju inte de ryska orderna. Sedan på lördagen var det i vart fall mer bråttom.

Ryssarna låg bland annat och väntade hela tiden medan Gösta Pettersson från Själsö och hans fiskekompanjoner ombord på Ganthi bärgade utsatta laxgarn.

Sedan måste båtarna bort, bort…

 
”Rättighet militäröva”

− För en militär övning är ju rysarna i sin fulla rätt att tillfälligt visa bort fiskare från vissa farvatten, säger ombudsman Bertil Lilja i sydkustfiskarnas centralorganisation. Han förklarar att intermezzona skall undersökas närmare, för att man skall få klarhet i om det är lämpligt med en demarche via UD.
− För både vår och ryssarnas egen del bleve det ju smidigare med klara besked i förväg om en övning, tycker de bortmotade fiskarna. När vi vet vad det rör sig om och hur länge en övning skall pågå, så fiskar vi ju inte på avlyst farvatten, säger fiskarna. Men när motortorpedbåtarna bara dök upp så var vi ju motvilliga att avbryta vårt arbete.

 

Oturligt

Fisket ger bra i södra Östersjön just nu.

John Ahlgren och hans kamrater ombord på Östanvåg har dock haft otur och fick inte hem mer än 40-talet laxar. John Ahlgrens son Ivar och Sture Hägglund och Per-Olof Klingvall ombord på Östergarnsboken Missy, fick samtidigt hela 133 laxar.

Östanvåg råkade i förra veckan driva samman med Fårösundstrålaren Mallorca och garnen från båda båtarna trasslades ihop. Mallorca och Östanhav fick gå till Gdynia i Polen för att reda ut dem.

 

Läkar-besök

I Gdynia kom först en polsk läkare ombord och smittkoppsvaccinerade alla, eftersom man hade larm om smittkoppsepidemin i Stockholm. Sonny och Östanvåg, som legat i hemmahamnen över måndagen, återvänder på tisdagen liksom andra gotländska båtar till fiskevattnen i södra Östersjön.
− Vi hoppas att de ryska militärövningarna är avklarade då…

 

”Man måste lyda”

Bland dem, som ger sig ut idag igen är skepparen Göte Pettersson och hans två kamrater ombord på Katthammarsviks-båten Missy. – Vi måste tänka på förtjänsten och kan inte ligga i hamn, när fisket ger relativt bra, säger de. Trion avvaktade häromdagen, sedan de blivit bortmotade av en rysk båt. Då ryssarna försvunnit kunde de gå tillbaka och bärga 90 laxgarn.

Om man inte försvinner med en gång, när en ryss kommer och visar bort en, kan det hända att ryssarna backar in sin båt rakt över garnlänken och därmed hindrar vidare arbete, säger gotlänningarna. Då kan garnen bli förstörda. När vi gav oss iväg efter ryssarnas anvisningar fick garnen ligga i fred.

Rute-fiskarna ombord på Fårösunds-båten Mallorca har däremot lockats av ryktena om bra fångster vid Nord-Norge. De är just nu på väg dit för att pröva fiskelyckan.

 
 
 

Lektion till sjöss för marinlottakurs

Gotlands Allehanda 17/6 1963

Kapten Lennart Träff och Marianne Eklund, marinlotta för att de i första hand varit initiativtagare för att de i första hand varit initiativtagare till lottaskolan vid KA 3

  

− Av BENGT RUNE JERNHALL –

Fårösund (GA) . Även KA 3 har haft en lottakurs i gång under tiden 13 till 15 juni. (Som bekant har flyget landets största lottaskola förlagd till Fårösund). Fårösunds Marinlottakår arrangerade skolan. Den har bestått av dels en grundskola och dels en stjärnkurs för unglottor. Grundskolan har haft 7 kursdeltagare och i stjärnkursen har 21 fullföljt.

Den 12 juni, dagen innan skolan började, arrangerades en kårafton med rekryteringsmöte på Fritidshemmet. Skolan startade så morgonen därpå med inspektion av chefen för KA 3, överste C. G. Eklund. Sedan följde lektioner slag i slag endast avbrutna för mat och kaffe. 9 ämnen stod på schemat för grundskolan och 10 för stjärnkursen.

På lördagen avslutades skolan. Först med en timmes lektion i Fårösund, sedan blev det en bussutflykt, under vilken man bl. a. besökte Hammars ängar i Lärbro. Där hade stjärnkursen en lektion i naturkännedom.

Bussturen avslutades i Slite hamn, där Mul 16 under flaggjunkare Erland Wallins befäl, låg klar för avgång mot Fårösund.

Ombord var det först en lektion på omkring en halvtimme. Sedan visades fartyget från för till akter.

Båtfärden uppskattades mycket av alla som medföljde. Det fina vädret och den vackra gotländska kusten gjorde resan till en verklig upplevelse för de flesta. På Fårösunds redd ägde så lottaskolans avslutning rum. Där tackade överste Eklund alla som bistått kursen och förbundslottachefen fru I. Johansson uttryckte sin belåtenhet med kursen. Dessutom utdelades märken till de som genomgått grundkursen, och de som fullföljde stjärnkursen blev lovade sin stjärna på lottadagen.

 
 
 

Tingstädebonde tvingas att flytta? ÅKRARNA BLIR MILITÄRFÄLT. Nekar att sälja. ’Vi exproprierar

Gotlands Allehanda 20/6 1963

Av HOLGER DAUN

Tingstäde (GA) Lantbrukare Karl Johansson, Tingstäde, har ett 100-tal hektar åker och skog som ligger mitt i P 18:s övningsfält i socknen. Nu måste kronan ha hans areal för att kunna utnyttja fältet. Men Tingstäde-lantbrukaren vill inte sälja.
− Då exproprierar vi, säger de militära myndigheterna i Stockholm.

 

Kronan vill ha lantbrukare Karl Johanssons jord i Tingstäde. – Jag flyttar inte säger han

 

Som bekant äger kronan en hel del mark i Tingstäde. Nyligen har man förvärvat ytterligare områden. Skomakare Olof Ahlqvist, Hejnum, sålde 0.9472 hektar av sitt lilla ställe. 0.5513 hektarhat köpts av John Lind. Bredvid en mängd områden som kronan äger köpte lantbrukaren Ingemar Gahnström en gård för 4 år sedan. 100 tunnland skog och 30 åker. 
Byggnaderna är ganska förfallna. Kronan betalde nu 40.000 för gården. Den gård som Ingemar Gahnström nu äger vid Riddare i Hejnum har från 1300-talet till omkring 1930 tillhört kronan.

Militären kommer också att utnyttja de områden man tidigare arrenderat till Tingstäde-bor. Furubjers stora gård kommer att få en stor del av sina åkrar förvandlade till fält för pansarvagnar.

 

Måste köpa

Men övningsfältet blir inte komplett förrän man köpt lantbrukare Karl Johanssons areal. Byråsekreterare Spång vid fortifikationsförvaltningens markbyrå i Stockholm säger:
− Områdets omfattning är fastställt. Vi måste förvärva Johanssons marker annars är tidigare förvärv inget värda. Har vi sagt A måste vi säga B.

Kronan har varit i kontakt med mig två gånger. Men jag vill inte sälja, säger lantbrukare Karl Johansson genom RLF.
− Går det inte att få en överenskommelse på frivillig väg måste vi expropriera, säger byråsekreterare Spång. Vi behöver bara de skifen som ligger mitt inne i övningsfältet. Men Johansson. Men Johansson vill i så fall sälja hela fastigheten. Det är ju fullt förståeligt eftersom det inte går att leva på den areal som blir kvar.

Karl Johansson:
− Kronan var i kontakt med mig första gången hösten 1961. Innan dess sa ryktena att kronan skulle ta marken. Nu har jag inte hört av dem sedan förra hösten. Ryktena säger nu att det nog inte blir flera markköp.

 

Ej skjutfält

Tingstädefältet kommer inte att användas för skjutning med stridsvagnar, vilket många tycks tro. Det skall bara tjänstgöra som övningsfält. Enligt P 18:s pressofficer kommer inga nya förläggningar att uppföras där ute. I varje fall inga permanenta. De byggnader som finns skall brukas vid övningstillfällen.

 
 
 

Avslutning vid Bungelägret. Nöjda unglottor flyger hem

Gotlands Allehanda 21/6 1963

Maria Svenningsson och kapten Barry Press intervjuas av radioreportern Bengt-Erik Nordell.

  

Av BENGT-RUNE JERNHALL

Bunge (GA). ”Jättetrevligt, god mat och trevliga lärare”, tyckte Lena Lindén från Djursholm om det nu avslutade unglottalägret i Bunge. 15-åriga Barbro Wikström tyckte att det hela varit ”jätteskoj” och hon uppskattade särskilt baden, resorna till Visby och Bungemuséet. Utan tvekan var det 125 flickor, som var helt nöjda med sin 10-dagarsvistelse på unglottalägret, när man på onsdagen (19/6 1963) hade avslutning.

  Avslutningshögtiden bestod i att varje deltagare i kursen erhöll en bok med intyg om deltagandet i unglottalägret. Inför inbjudna gäster, utdelade 1:e vice rikslottaförbundschefen fru Ulvhielm böckerna till var och en av de 125 flickorna. Skolchefen, kapten Barry Press, avslutade samlingen med att tacka för det fina uppförande. Som deltagarna i lägret visat och han hoppades även att många i forstätningen skulle ägna sig åt lottatjänst.

  Skolan har haft 65 aspiranter och 60 deltagare i s. k. stjärnkurs. Dessa har undervisats, erhållit mat, transporter m. m. av en lägerledning på sammanlagt 20-talet personer. Tre kurser har varit i gång, nämligen en luftbevakningsstationskurs (Ls), en luftbevakningsgruppcentral (Lgc), en signalkurs (Sign). Deltagarna har representerat alla vapenslagen.

  Avslutningsdagen gästade Sveriges Radio lägret för intervjuer m. m., vilket väckte ett väldigt intresse och arbetstakten var säkert så högt uppdriven man någonsin kan tänka sig. I varje fall tycktes det så när GA besökte en av skollokalerna. En sak man fäste sig vid var den fina disciplin som rådde inom skolan, och vad märkligare var, att alla tyckte, att så skulle det vara.

  Tyvärr har inte vädret varit det bästa de sista dagarna, men skolan har ändå verkligen fungerat bra. Allting har klaffat, inga sjukdomsfall har inträffat och såväl elever som lärare ock ekonomipersonal har trivts med varandra under den gångna 10-dagarskursen.

  Alla deltagarna, så när som 10-talet, skall få flyga hem, något som säkert blir en fin höjdpunkt på lägret. Men nu skall allt rustas och göras i ordning till nästa kurs. Den 1 juli börjas det igen…

 
 
 

Två på segelutflykt drunknade vid Fårö

Gotlands Allehanda 24/6 1963. Gotlänningen 24/6 1963

Hoppade till kamrat i sjönöd

En nöjesseglats utanför Fårö på midsommarafton (21/6 1963) slutade i en tragedi, då två av de tre ombordvarande drunknade och ännu på söndagskvällen inte hade kunnat återfinnas. Det var  KA 3:are som omkom, nämligen 22-årige korpral Kjell Wikström från Kalix och 21-årige vpl Rolf Olsson från Björkfors i Värmland.

För segelturen hade han på vanliga villkor fått låna en segelslup från KA 3, en s. k. tiohuggare, och den seglingskunnige, som hade avlagt seglingscertifikat, ombord var korpral Wikström. De var från början fem i båten när man gav sig av på torsdagskvällen och man seglade då ut till Ryssnäs på Fårö och övernattade där. Sedan fortsatte två i sällskapet landsvägen till Sudersand för att förbereda övernattningen där tills de andra kom fram med båten.

 

 

Korpral Kjell Wikström, Kalix

       

Vpl. Rolf Olsson, Björkfors

 

För den fortsatta seglingen fick man motvind och det blåste nordlig bris utmed Fårö-landet på fredagen, varför man fick ligga på kryss.

Troligen har olyckan hänt 1-2.000 meter öster om Hammars udde på Fårö mellan kl. 14-15 på midsommaraftonen. Vad som orsakat den och vad som hänt efteråt är ganska dunkelt, då man inte kunnat få några direkt klarläggande uppgifter av den räddade. Wikström, som bara hade badbyxor på sig, hade emellertid hoppat i och fått tag i den nödställde, men den kvarvarande ombord kunde inte manövrera båten så att han kom till undsättning i tid

Vid 18-tiden drev båten i land på Hammarsstranden och den räddade ynglingen irrade sedan omkring på stranden innan han så småningom fick kontakt med andra, som vid 19-tiden kunde alarmera KA 3 och polisen.

Man letade under hela helgen längs stranden och KA hade en bevakningsbåt ute, varjämte också tullbåten deltog i spaningarna. Man hoppas på att de drunknade skall flyta upp efterhand så att de kan tas omhand. Tingstäde radio sände på midsommardagen ut meddelande till de fartyg som kunde passera farvattnet att hålla utkik.

Det blir alltså fortsatta utredningar så snart den räddades tillstånd medger detta, dels för att i detalj klara ut hur olyckan kan ha gått till dels huruvida ryktena om spritförtäring ombord, talar sant eller ej.

Vid krysset drunknade de två värnpliktiga från KA 3, korpral Kjell Wikström, Kalix, och vpl. Rolf Olsson. Bandhagen. Olsson föll över bord och Wikström hoppade i för att rädda honom men båda försvann i lågorna.

 

(Rolf Olssons hemvist skiljer sig åt i tidningarna, Bandhagen eller Björkfors. Hans efternamn stavas Ohlsson och Olsson)

 
 
 

Kransnedläggning till havs – minnesstund över de två drunknade soldaterna vid KA 3

Gotlänningen 2/8 1963. Gotlands Allehanda 2/8 1963

Fanvakt och honnörsstyrka paraderade på Mul 16:s däck, då de i minneshögtiden deltagande embarkerade fartygen i lanthamnen. Förste fanförare är fänrik Sandberg och andre fanförare sergeant S. U. B. Nilsson.

  

Minnet av de genom seglingsolyckan utanför Fårös östkust den 22 juni förolyckade KA 3-soldaterna, K-G E Wikström, Kalix och P H O Olsson, Björkfors högtidlighölls på torsdagen (1/8 1963) genom minneshögtid i Bunge kyrka och kransnedläggning till sjöss utanför Hammarsudden, olycksplatsen. En strålande sol över ett lugnt och stilla hav inramade den högtidliga och gripande ceremonin då föräldrar och anhöriga samt befäl och manskap från KA 3 frambar sitt tack och sin sista hälsning till de bortgångna.

Utanför Bunge kyrka paraderade honnörsstyrkan och fanvakt då de i minnesgudstjänsten deltagande anlände. KA 3:s fana fördes därefter fram i koret innan marinpastor Sven Bernander tog till orda för en kortare andaktsstund, som avslutades med att han från koret sjöng ”Jesu, Jesu du är min” av J. S. Bach. Vid kaj i lanthamnen låg tre av KA 3:s egna fartyg, beredda att avgå till olycksplatsen, fanvakt och honnörsstyrka paraderade på Mul 16:s däck vid embarkeringen liksom senare även under kransnedläggningen då fartygen ankrat upp utanför Hammarsudden sänktes flaggorna på fartygen till halv stång. Ceremonin inleddes med bibelord och bön varefter unisont sjöngs Sv. ps. 525 ”Gud i mina unga dagar…” De tyngdförsedda kransarna vandrade så över relingen och ner i djupet till de bägge så tragiskt förolyckade soldaternas sista vilorum.

C KG, överste C. G. Eklund, sade i sitt tal bl. a. ”Det är värt betydande ekonomiska uppoffringar för att vårt land skall kunna uppnå den ökande trygghet vi alla eftersträvar. Men det läggs också ned stora ansträngningar för att tjänsten inom krigsmakten skall medföra så små risker som det är över huvud taget är möjligt för personalen. Trots detta händer det ibland olyckor inom det militära – liksom inom den civila sektorn. Sådana offer är tunga och det gäller i särskild hög grad då olyckor inträffar under soldaternas fritid – den tid som är anslagen till rekreation och vila – bl. a. med den bakgrunden att personalen då skall hämta nya krafter så att själva tjänsten skall kunna genomföras med ett minimum av risktagande. Vi känner mycket varmt för Er anhöriga som drabbats av denna olycka och vi deltar i den djupa sorg, som så oförmodat kommit över Er. Må det vara en tröst för Er, att vi uppskattar och sätter stort värde på den insats som Era pojkar gjort inom det militära – till fromma för oss alla, för vårt försvar och för hela vårt land. Gotlands Kustartilleriförsvar med Kungl. Gotlands kustartillerikår framför en sista hälsning och hyllar minnet av våra så tragiskt förolyckade soldater och kamrater”.

Såväl Wikström som Ohlsson tjänstgjorde på Mul 16, det fartyg från vilket kransnedläggningen nu skedde. Fartygschefen på Mul 16, flaggjunkare E. Wallin, nämnde i sitt tal bl. a., att två värdefulla kuggar i det team, som utgör en fartygsbesättning utgör, samt minde om den sorg och förstämning, som hade gripit dem alla vid budet om olyckan.

Kransar från kamrater vid Kasernavdelningen, från kamrater i resp:s hemorter nedlades även innan pastor Bernander lyste frid över griften. Ankaren drogs upp och fartygen vände åter mot Fårösund efter en minneshögtid, som för de sörjande kanske inte förmått lämna tröst och hugsvalelse men som i vilket fall genom sin värdiga utformning allt framgent kommer att för dem framstå som ett ljust och vackert minne.

Efter ceremonin följde återtransporten till lanthamnen i Fårösund där anhöriga bjöds på supé vid KA 3 offmäss. Bland deltagarna märktes förutom översten kapten Ossiann och major Benckert.

 

Utanför Hammars udde sänktes kransarna i havet från minutläggaren. En av kransarna syns i bildens vänsterkant. På akterdäck står hedersvakten uppställd.

 
 
 

Drunknad KA 3:are återfunnen?

Gotlands Allehanda 5/8 1963

Utredningen om den man, som i torsdags (1/8 1963) hittades drunknad vid Kräklingbo fortsatte i går. Det finns en möjlighet att den omkomne kan vara en av de KA 3:are, som drunknade i midsomras. Han är svår att identifiera eftersom han har legat så länge i vattnet att kroppen svullnat. Hans tänder kommer att undersökas, det är på det här stadiet den lättaste identifikationsåtgärden. Kroppen kommer senare att flygas till Stockholm och där genomgå rättsmedicinsk undersökning.

 
 
 

Furir på P 18 med skarpladdad pistol

Gotlands Allehanda 5/8 1963

BESKÖT VAKTCHEFEN

Sårad då elden besvarades

En 23-årig furir, bördig från fastlandet, hotade sina kamrater med en skarpladdad pistol på P 18 på söndagseftermiddagen. (4/8 1963) Vaktchefen, rustmästare Göte Hermansson, blev beskjuten och räddade sig genom att kasta sig ned bakom en stenstolpe. Tillsammans med polisman Sven-Gösta Hoas, som tillkallats, måste vaktchefen öppna eld mot den sinnesförvirrade furiren. Hermansson sköt med sim k-pist och Hoas med sin tjänstepistol. Då 23-åringen träffats av två skott i benen kunde han omhändertas och föras till lasarettet.

 

Rustmästare Göte Hermansson blev beskjuten av den sinnesförvirrade furiren på P 18.

Händelsen inträffade strax före klockan 18.00. Furiren – eleven i arméns uoff-skola – hade spritpåverkad kommit till uoff-mässen redan vid 17-tiden. Där började han bråka med ett par kamrater, det blev till slut direkt slagsmål. Efter det blev 23-åringen avvisad från mässen.

I handen hade furiren – som var ledig från tjänst för dagen – en portfölj. Ur den tog han utanför mässen upp en pistol och började vifta med den.

Vaktchefen Göte Hermansson larmades av två andra furirer, som skyndade till vakten och rapporterade att de blivit hotade med pistolen. Vaktchefen och en värnpliktig i vaktstyrkan begav sig genast till mässen, beväpnade med k-pistar. Utanför mässen fann de furiren med pistolen. Då rustmästare Hermansson uppmanade honom att kasta från sig vapnet svarade furiren med att skjuta ett pistolskott mot Hermansson.

Vaktchefen och den värnpliktige i hans sällskap slängde sig i skydd bakom en grindstolpe i trädgården. Ytterligare ett skott, som furiren lossade, träffade i cementen i grindstolpen.

Från sitt skydd uppmanade rustmästare Hermansson furiren att lägga ned sitt vapen. Furiren nekade. Då avlossade Hermansson 5-6 varningsskott med sin k-pist. Hermansson drog sig sedan bakåt. Trädgården hade blivit avspärrad.

Samtidigt larmades Visbypolisen. Polismännen Thure Högfeldt och Sven-Gösta Hoas anlände och körde in i trädgården med polisbilen. Från bilen uppmanade polismännen furiren att lägga ned pistolen, men även detta var utan resultat.

Till slut fick de backa ut bilen igen. Från skydd bakom en husknut fortsatte Sven-Gösta Hoas och Hermansson att övertala furiren att ge sig. Det blev inget resultat nu heller. Thure Högfeldt talade dessutom till furiren genom polisbilens högtalare.

Risken var mycket stor att furiren med sin pistol kunde skada eller rent av döda någon person i de omkringliggande husen. Därför sköt polisman Sven-Gösta Hoas två varningsskott i luften. Inte heller då gav sig furiren. Sedan riktade Hoas och Hermansson sina vapen mot mannens ben. Hoas avlossade nu fyra skott och Hermansson ett tiotal.

Då furiren träffats av två skott, ett i ena knäet och ett i låret, tappade han pistolen. Då polis och vaktpersonal tog hand om den skadade fann man också att han hade en slidkniv i handen.

Furiren fördes med regementets ambulans till lasarettet, där han omedelbart opererades. Läkare meddelade i går att det inte är någon fara med honom. Man vet dock inte ännu om han eventuellt kommer att få något framtida men av skotträffen i knäet.

Eftersom pressofficeren, major Stig Runeborg, i går kväll meddelade, att man från regementet ännu inte kunnat få kontakt med furirens anhöriga för att underrätta dem om det hända, nämner GA inte furirens namn.
− Det var tur att händelsen inte avlöpte värre, säger major Runeborg. Det var många personer runt om i husen och trädgården, som löpte fara att träffas av furirens pistolskott. Man vet ännu inte vad som utlöst händelsen, men troligen har furiren grubblat över en del privata problem.

 
 
 

Furiren var ”SKÖTSAM”

Gotlands Allehanda 5/8 1963

P 18-furiren, som på söndagskvällen i sinnesförvirring sköt skarpt på regementsområdet, förklarades på måndagen anhållen. Förhör hölls med honom på Visby lasarett, där han kommer att ligga kvar för vård en tid. Furirens kompanichef förklarar, att ynglingen under hela sin tjänstgöring skött sig bra. Några anmärkningar mot honom har man aldrig haft.

Man har heller aldrig tidigare märkt att furiren visat tecken på depression eller annat onormalt beteende, som kunnat varna för den olycka, som nu kom helt plötsligt.

Landsfogde Stig Wannstedt har nu hand om utredningen av dramat. Han har ännu inte fattat beslut om häktningsframställning och åtal mot furiren. Ett eventuellt åtal mot honom kan komma att gälla tjänstefel, allmänfarlig vårdslöshet, resande av livsfarligt vapen eller (i allvarligaste fall) försök till dråp.

Vid förhören på lasarettet i går erkände underofficersaspiranten, att han skjutit skarpt på P 18:s område. Han medgav dock inte, att han haft för avsikt att skada vaktchefen eller några andra av de personer, som sökte avväpna honom. Ytterligare förhör skall hållas både med furiren på sjukhuset och de militärer och poliser, som var inblandade i skotlossningen, säger landsfogde Wannstedt. Innan förhören är avslutade kan inga beslut fattas om vilka de vidare åtgärderna kan bli.

 

Vapen enligt order

Underofficersaspiranten hade tillgång till både vapen och ammunition helt enligt givna order, vid sin tjänst vid regementet. Han har tjänstgjort en tid vid P 18, men höll annars på med utbildning vid Arméns underofficersskola.

Då furiren med sin pistol sköt omkring sig i trädgården utanför P 18:s u-off mäss var det många personer, som svävade i fara att träffas. Både i mässen och i Fritidshemmet intill liksom utanför trädgården befann sig åtskilliga – både befäl och meniga.

 

Uppslagen förlovning

Kamrater till den nu anhållne furiren uppgav i går för polisen, att furirens förlovning slogs upp för någon dag sedan. Man tror att furiren tagit detta mycket hårt och att detta orsakat dramat. Furiren berusade sig för att söka glömma sina problem och i fyllan och villan hände skottdramat.

 

Dramat rekonstruerat

Skottdramat rekonstruerades av polisen på måndagsförmiddagen. Kriminalpoliser undersökte också området utanför mässen där skottlossningen ägde rum. Man letade bl. a. efter patronhylsor och säkrade spåren efter de skott som avlossades.

 
 
 

Brutet ben för korpral

Gotlands Allehanda 6/8 1963

En 20-årig vicekorpral från Visby bröt i går (5/8 1963) ena benet vid en olyckshändelse på Tofta skjutfält, i samband med en P 18-övning. Olyckan inträffade vid transport av målmateriel.

Vicekorpralen var tillsammans med fyra andra värnpliktiga i färd med att hämta ett antal stridsvagnsmål vid skjutfältet. Målen lastades på ett lastbilsflak. Under transporten upptäcktes att de inte var ordentligt surrade utan försköt sig. Man stannade och vicekorpralen och en man skulle ordna lasten. Härvid kom en kastvind och vräkte både honom och målen till marken.

 
 
 

Giiiiiiiiiiiv akt! FORMERING TILL SALU!

Gotlänningen 16/8 1963

Varför inte en stridsvagn? Många tittade intresserat, men få var spekulanter

 

Vem vill ha en stridsvagn att ställa upp i trädgården som avskräckande vapen? Chansen att få en sådan privat fanns i går vid militärauktionen i Visby, då en hel del motorfordon, däribland en del stridsvagnar försåldes.

 

Till salu: Beg. Stridsvagnar, traktorer och fältbagerier. I skick som nya

 

Nej, annonsen har inte figurerat i spalterna, utan är tillverkad efter den årliga försäljningen av militära fordon på A 7 i går. (15/8 1963) Bland det som salufördes fanns tre stridsvagnar av ålderstiget datum och några bagerier för fältmässigt bruk.
− Inte skulle en stridsvagn vara dum att ha se’n i övergången till högertrafik, sade en mycket vänstervan bilist.
Huvudparten av det saluförda bestod dock av bilar och traktorer. Några bilar var stämplade ”För skrotning” men i övrigt verkade de befinna sig i god kondition.
Militära försäljningar av detta slag är ingen stor publikfest, men ändå syntes så många spekulanter att de flesta fordonen bör finna köpare – även stridsvagnarna.

Några spekulanter från fastlandet fanns också på plats. Kanske några av den ”människospillra” i landet som livnär sig på dylika försäljningar. De köper, rustar upp och gör enorma vinster vid försäljning.

 
 
 

Jagare i Slite

Gotlänningen 17/8 1963

 

I strilande regna anlöpte på fredagsmorgonen (16/8 1963) jagarna Hälsingland och Magne Slite hamn. Många köpingsbor tog på kvällen en promenad till hamnen för att se de stiliga fartygen. Vid dansen i Folkets Park passade många flottister på att ta en svängom. Det blir visning för allmänheten i dag och i morgon mellan kl. 13 och 15.30.

 
 
 

Krock bil-flyg DC:3-propeller skalade av tak

Gotlänningen 21/8 1963

 

Som genom ett under undkom på måndagen en 20-årig värnpliktig vid F 4 utan svårare skador då ha med sin Volkswagen kolliderade med en DC 3-a förd av en flygjunkare på den s. k. taxibanan på flygfältet. Propellerns blad skar Volkswagens tak i skivor och det var tack vare sin sinnesnärvaro bilföraren klarade sig.

 
 
 

GOTLÄNNING ÅNGRAR EJ 6 HÅRDA KUSTJÄGARÅR

Gotlands Allehanda 22/8 1963

Attackdykarna 65 Karlsson och 110 Wästfelt klara för uppdrag klädda i

grodmansutrustning vid kustjägarövningen i Bunge på onsdagen.

 

Av BENGT-RUNE JERNHALL

Fårösund (GA) Kustjägare hade uppvisning i Bungenäs på onsdagsförmiddagen. (21/8 1963) De är på Gotland för att lära känna gotländska förhållanden och för att i viss mån samöva med KA 3. Kustjägarförbanden har främst följande tre uppgifter: 1. Specialisering i skärgårdsterräng. 2. Anfall mot ”svåra” kustavsnitt. 3. Understöd av de fasta KA-förbanden.

Skolchefen vid kustjägarskolan, major Åke Larsén, omtalade detta och mycket annat i samband med kustjägarskolans uppvisning i går.

Det finns bara en enda gotlänning bland kustjägarna, men han har varit med ända sedan starten 1957. Martin Svensson, Lärbro, såg för sex år sedan att man sökte personal till en ny avdelning inom kustartilleriet, nämligen kustjägarna, och tog då chansen. Han har aldrig ångrat sig, tvärtom trivs han med den hårda fysiska träningen vid förbandet.

Uppvisningen i går inleddes med att två grodmansdykare gick i vattnet och försvann. Några minuter senare dök 6-7 man upp ut vattnet. De andra hade legat gömda i vattnet för att dyka upp tillsammans med dem som gått i vattnet. Det var attackdykare, som svarade för den delen av uppvisningen!

De andas ren syrgas och den utandade luften renas. Andningssystemet är därför slutet och inga luftbubblor vid ytan kan avslöja attackdykarens närvaro. Dykutrustningen möjliggör vistelse i vattnet 2-3 timmar i sträck. Vapen medföres även i vattentäta säckar.

Marinens helikopter landsatte ögonblicket efter det att attackdykarna försvunnit kustjägare, (sic) som visade hur en landsättning från luften går till. Den förste som hoppade fick göra en luftfärd på ett par meter och sedan strömmade soldaterna ur helikoptern. Det var inte många sekunder som denna landsättning tog. De medförda kulsprutorna och granatgevären var snabbt i ordning för eldgivning.

 

Den ende gotländske kustjägaren, överfurir Martin Svensson, Lärbro.

 

Paddling

Mot stranden kom en stund senare fyra kanoter, som snabbt fördes fram i vattnet. När man närmade sig stranden övergick man till tyst paddling, d.v.s. man tog i sär paddlarna i två delar och paddlade vidare. Kanoterna består av en gummiduk spänd över en kanotstomme, som i sin tur är helt isärtagbar. Dessa kanoter tål mer än 15 sekundmeters vindstyrka och är i övrigt väl utrustade för långa färder. Varje år har kustjägarskolan en tävling i paddling mellan Arholma och Landsort, en sträcka på c:a 80 distansminuter. 27,5 timmars oavbruten paddling är den bästa tid som uppnåtts. Med uppriggade segel av plastduk har sträckan avverkats på 22 timmar. Farten som uppnåtts i paddling, ligger på omkring 4 knop.

Landstigningsövning var nästa punkt på programmet. Båten kom i mot stranden och under växelvis framryckning avancerade man fram emot det avsedda målet. Efter landstigningsmanövern sköts det med granatkastare en stund, varefter visning av materielen vidtog.

Kustjägare är en ny gren inom kustartilleriet. 1957 startade man kustjägarskolan, som är förlagd till KA 1 i Vaxholm. Just nu har skolan c:a 150 man under befäl av skolchefen, major Åke Larsén.

Många idrottsmän och andra som vill ha hård fysisk träning söker varje år till skolan. En stor del får avvisas varje år. Under utbildningen bortsållas c:a 20 procent på grund av skilda orsaker. Men de som klarar sig kvar riktigt lyser av hälsa, vilket man har det hårda friluftslivet att tacka för. Och bättre disciplin än inom kustjägarförbandet får man leta efter. Sveriges motsvarighet till U.S.A:s marinkår har visat att än kan den svenske soldaten bita väl ifrån sig.

 
 
 

F. d. visbyfurir landade på väg med helikopter

Gotlands Allehanda 28/8 1963

En f. d. Lv 2-furir, Hans Backner, nödlandade i måndags, (26/8 1963) med en helikopter på riksvägen mellan Falun och Rättvik. Backner gjorde en verklig precisionslandning sedan helikoptern fått motorstopp. Vid landningen hade han inte mer än 15 cm marginal mellan motorbladet (skall nog vara ”rotorbladet”) och en telefonstolpe. Backner och mekanikern Erland Jonsson kom undan oskadda men helikoptern måste repareras för c:a 40.000 kr. för att bli flygduglig. För ett halvår sedan kvaddade Backner en annan helikopter i en Norrlands-hamn. Den hamnade i vattnet och kunde inte räddas.

 
 
 

Värnpliktig KA 3:are fick VÅDASKOTT I BRÖSTET

Gotlands Allehanda 22/10 1963, Gotlänningen 22/10 1963

Fårösund (GA) En 20-årig KA 3-värnpliktige, Kurt Andersson, Linköping, träffades i går (21/10 1963) av ett vådaskott i i högra delen av bröstet. Olyckan hände vid en av förbandets ytterförläggningar. Enligt vad som framgick vid en första utredning i går hade en vaktpost handskats obetänksamt med sitt vapen, så att ett skarpt skott gått av.

Vakten befann sig utanför vaktlokalen. Skottet gick in genom ett fönster och träffade Kurt Andersson, som satt telefonvakt inne i lokalen. Det var ett skarpt skott från vaktens Mausergevär, som träffade Andersson.

Den skadade fördes omedelbart med KA 3:s ambulans till lasarettet i Visby. Han var medtagen av blodförlust, men tillståndet förbättrades en del under eftermiddagen. Läkare kunde konstatera, att han fått en skada på bröstkorgen och på högra lungsäcken. Om ingenting oväntat tillstöter är det ingen fara för livet.

Skadan är dock av det slaget, att Andersson bör komma under sådan behandling som endast sjukhus i Stockholm har utrustning för. Sent på måndagskvällen fördes han därför över till fastlandet med ambulansflyg. Läkare från Visby följde med på färden. Hela den inneliggande styrkan, även den vaktpost som råkade avlossa skottet och den skadade Andersson, höll på att göra sig beredda mucka den här månaden. Olyckan kom alltså som ett svart streck mitt i den begynnande muckarglädjen.

Den vådaskjutne, som är 20 år gammal och vars fullständiga namn är Kurt Ingemar Andersson, lades in på Karolinska sjukhusets Thoraxklinik sent på kvällen.

Strax före midnatt upplyste jourhavande läkaren vid samtal med TT att Andersson kommer att opereras under natten. Någon överhängande livsfara förefaller det inte att vara men infektionsrisken är stor.

Vidare upplystes att Andersson fått en blödning i lungsäcken på högra sidan samt metallsplitter i axelhålan på höger sida och i högra lungan. Dessutom har skottet vållat en huddefekt stor som en handflata o. muskulatur söndertrasats.

Vi har ännu inte kunnat höra posten som orsakade olyckan, säger pressofficeren vid KA 3, kapten C O Ossiann. Vi vet dock att posten handskats ovarsamt med sitt vapen. Vi vet dock att posten handskats ovarsamt med sitt vapen. Förmodligen har han lekt med säkerhetsanordningen och samtidigt kommit åt avtryckaren.
Vaktposten är svårt chockad och det är osäkert om vi kan förhöra honom i dag. I vaktlokalen fanns tre ynglingar. En låg och sov och de två andra satt och spelade kort framme vid fönstret. Skottet gick igenom en dubbelruta och träffade Andersson. Alla tre skall ”mucka” på torsdag.

 
 
 

Vårdas för chock efter vådaskottet

Gotlands Allehanda 22/10 1963, Gotlänningen 22/10 1963

Fårösund (GA) Fårösundspolisen hörde i går den värnpliktige, som avlossade vådaskottet mot 20-årige Kurt Andersson på måndagen. Den värnpliktige, som blev svårt chockad efter olyckan, vårdas ännu på KA 3:s sjukhus. Han kunde vid förhören inte lämna någon förklaring till olyckan. Tidigare har ynglingen inte varit i klammeri med rättvisan på något sätt och har gjort sig känd som trevlig och skötsam.
Den skadade Kurt Andersson opererades natten till tisdagen på thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset för skadan i lungan. Han befann sig i går efter omständigheterna väl.

Utom Kurt Andersson befann sig vid olyckstillfället två andra värnpliktiga i vaktlokalen. Vakten kom förbi med sitt mausergevär och stack på lek upp gevärspipan, så att den pekade in genom fönstret. För polisen förklarade ynglingen i går, att han inte kan minnas att han siktade på någon eller något utan blott gjorde en lekfull gest. Då de tre inne i vakten sa till honom att inte leka så tog han ned vapnet. Han fingrade på avtryckaren och säkrade och osäkrade geväret.

Efter en stund tog han på lek upp geväret igen och ett skott råkade gå av.

Då Kurt Andersson träffats av gevärskulan sprang han iväg mot sjukvårdsbaracken och hann 150 meter bort innan han föll ihop och måste tas omhand.

Han är mycket deprimerad.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig