Föregående sida

Tidningsklipp 1967

 

Visbyyngling stal brev och pengar från sina kamrater

Gotlänningen 24/1 1967

En visby-yngling som haft svårt att skilja på egna och andras tillhörigheter står inom kort åtalad inför häradsrätten. Av sina värnpliktiga kamrater på logementet hade han vid nio olika tillfällen tillgripit kontanter ur olåsta logementsskåp. Vidare har han lagt beslag på postanvisningar och paketlappar vid flera tillfällen. Han är vidare åtalad för sex olika penningstölder på Gutavallen.

Brotten rubriceras som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, stöld av brev och pengar.

 

 

 

Smitare blev avslöjad i gräl vid P 18-kiosk

Gotlänningen 24/1 1967

Ett slagsmål utanför kiosken vid P 18 i höstas avslöjade en värnpliktig som smitit från sitt förband utan lov. Av någon anledning kom han i gräl med en annan värnpliktig vid 10.30-tiden då de båda stod i korvkön. Det blev polisanmälan och undersökning och då kom det fram att upprorsmakaren saknade lov att avlägsna sig från förbandet. Nu är han åtalad för misshandel och undanhållande och den andre slagskämpen för misshandel.

Orsaken till att den värnpliktige inte fick lämna kasernområdet var att han var sjukskriven den aktuella dagen. Han blev emellertid korvsugen och passade samtidigt på att besöka sitt hyresrum.

Anledningen till at det blev bråk berodde på att en annan värnpliktig försökte smita före i kön.

Den andre åtalade har vid polisförhör förklarat, att han alls inte tänkte tränga sig före i korvkioskkön. Han gick bara fram till en kamrat, som stod framme i kön, och gav honom pengar för att köpa korv, påstår han.

Under polisförhöret uppdagades alltså, att den som först anmälde misshandeln inte hade tillstånd att gå utanför det militära området och besöka korvkiosken. Samtidigt står han åtalad för undanhållande vid ett senare tillfälle. Han skulle denna gång inställa sig vid midnatt men kom först klockan 7 på morgonen efter. Han förklarar detta med att han somnat på det rum han hyr utanför regementet.

 

 

 

Föräldrar reagerar mot ”KA 3-vykort” − Är det rätt med krigspropaganda bland 11-åringar?

Gotlänningen 25/1 1967

− Av SÖREN ÖSTERHOLM –

Många föräldrar till elever vid realskolan i Slite är upprörda och ställer sig kritiska till den form av ”PR-drive” eller på det sätt som KA 3 i Fårösund bedriver sin utåtriktade verksamhet.

Man har under några år och senast i dagarna utdelat 1000-taleet ”vykort” med PR-text för KA och samtidigt har man instiftat något slag av prestationsstipendie dels för en duktig ämneslev samt för en elev inom idrotten.

  

Detta är ett exempel på de ”vykort” som delats ut till eleverna vid realskolan i Slite

 

Den vinnande eleven under läsår 1966 fick som pris följa med Mul 16 på en resa till fastlandet och eleven fick samtidigt en inblick i KA-livet ombord på fartyget.
På de speciella ”PR-korten” – utkommer som vykort – har man texter som: KA det moderna vapenslaget… kustartilleriet MINERAR (på detta kort har man illustrerat hur en minering tillgår) och liknande andra kort med kanoner och robotramper.

Föräldrarna till eleverna anser att man inte bör bedriva denna krigiska PR bland elever så lågt ned i åldrarna som 11 till 12 år. En del frågar om detta är en legal värvningsdrive från KA:s sida.

Att man vill populärisera (sic) och skapa intresse bland de avgående eleverna genom information om försvaret det är förståeligt men frågan är om inte detta vore lämpligare genom att hålla ett väl genomarbetat föredrag om exempelvis KA säger en del av föräldrarna.

Vidare har man bland lärarna lämnat ut almanackor med texten ”TALA GÄRNA OM KUSTARTILLERIET….. MEN TÄNK PÅ TYSTNADSPLIKTEN”.
GT tog på tisdagskvällen (24/1 1967) kontakt med pressofficeren på KA 3 kapten Ossian för en kommentar.
− Vi anser inte att PR-kortet innebär någon krigspropaganda, säger kapten Ossian. Det har utformats enbart med tanke på att tala om vad vi håller på med. det är ju också en orientering om vad skattebetalarna får för försvarsanslaget. Vi använder oss också av föredragsformen för att i skolorna informera om vår verksamhet. Kanske har vi i kustartilleriet kommit längre med vår PR än andra försvarsgrenar men det innebär definitivt inte att vi driver krigspropaganda.

 

 

 

Arrest för befäl. Tog ut förskott

Gotlänningen 15/2 1967

Det befäl som åtalats för grovt bedrägeri i förening med åsidosättande av tjänsteplikt i samband med att han tog ut förskottspengar till en resa som inte blev av fick sin dom i går. Mannen hade lånat pengarna men sedan återbetalat dem. Domen löd på tio dagars arrest. Mannen slapp suspension från sitt gotländska förband.

 

 

 

Brandtillbud på KA 3

Gotlänningen 16/2 1967

Fårösunds brandkår fick i går (15/2 1967) rycka ut för ett eldsvådetillbud på KA 3:s område. I en barack som nu används som filmskjutbana hade det börjat brinna. Det hela stannade dock vid kraftig rökutveckling och några nämnvärda skador uppstod inte.

 

 

 

20 man i betongkupol militärt försök på ön första gången i landet

Gotlänningen 16/2 1967

Ovanför kupolen där männen sitter går en kraftig betongram som skyddar mot bomber och kärnvapnens stötvåg

 

− Av Carin Häglund –

 

Skulle ni frivilligt krypa ner i en jordkula som är fyra meter i diameter, endast upplyst av en stallykta, och där tillbringa kanske upp till tolv timmar tillsammans med nitton andra personer? Inte i fredstid kanske, men inför hotet att bli beskjuten eller bombad valde nog de flesta den nya typen av betongskyddsrum som byggts för att ge stridsgrupperna ute i terrängen skydd mot konventionella vapen och i viss mån även kärnvapen. Rummet är avsett för tio man men i dagarna har ett försök gjorts i ett gotländskt skyddsrum med 20 personer, ett försök som med följts med stor noggrannhet och som förevisats både lokal- och rikspresss.

När 20 man packats ner i betongkupolen, två meter i tak., finns det inga möjligheter att ligga ner på det skumplastbeklädda golvet, alla måste slita. Luften räcker inte till utan man pumpar in syre för hand med bälg.

Tio personer som skyddsrummet är avsett till får dock möjlighet att ligga ner och kan tillbinga flera dagar i skyddet. Man kan dock bli tvungen att plocka dit dubbelt så många i extrema fall och prov som nu har pågått med frivilliga har syftat till att ge besked om flera olika faktorer.
Man vill ha reda på hur stridsdugligheten påverkas av en kanske tolv timmars förvaring i underjorden.

 

En gotlänning fanns med i försöket, det är Ulf Thuresson, Visby (han med glasögon). Vid det här tillfället finns det bara 10 man i skyddsrummet

 

Hur man påverkas psykiskt att sitta sammanpackade i flera timmar − kanske med gasmasken på. Man har testat klimatförändringarna som ur överlevnadssynpunkt är de viktigaste. Syrgashalt, koldioxidhalt och koloxidhalt samt temperatur och luftfuktighet har noggrants studerats genom instrument i en intilliggande kur.

Har en av de tio eller tjugo som finns i skyddsrummet halsfluss eller influensa är smittorisken stor och man har därför försökt kartlägga eventuella risker och vägar för smittans spridning. Enligt byråläkare Ulf Gästrin som ledde de medicinska försöken har man inte fått något bevis på att smittospridningen är större under dessa förhållanden än i normala fall.

Vidare har mans studerat fysiologiska förändringar som puls, förstoppning, kroppsvikt m. m. Inte minst viktigt har undersökningen av psykiska förändringar varit. Ett fall av cellskräck förekom vid ett tidigare försök och det gällde en person som något år tidigare varit nära att innebrännas. Efter några timmar i jordkulan blev hans ångest så stor att han måste släppas ut.
Vid pressbesöket satt mannarna i kupolen iförda gasmask.

Enligt uppgift hade de sovit i gasmask i också.
I vanliga fall är det ur tillsynssynpunkt stränga krav på hygien men när det som det här fallet gäller att överleva i första hand, får man ge avkall på på de hygieniska kraven. Utanför skyddsrummen finns latrin och tvättställ som två man i samband med postavlösning kan uppsöka samtidigt. Under anfall då även posterna måste befinna sig i skyddet får torrklosetten i skyddets ingångsdel användas. Där finns också en kamin som förser rummet med värme och där man kan värma reservproviant i fall mannarna inte kan förses med lagad mat utifrån.
Försöken har letts av fortifikationsförvaltningen i samarbete med läkare och psykolog. ”Försökskaninerna” kom från P 18 och de hade tagits ut på helt frivillig väg.

 

 

 

P 18-soldaterna klarade sig bra i skyddsrummet

Gotlänningen 18/2 1967

De 20 inspärrade gotlandssoldaterna klarade sina fem dygn under jord. Inga väsentliga förändringar registrerades i puls, temperatur eller ”stressfaktorer”. I motsats till vad som var fallet vid höstens liknande försök, härdade alla ut denna gång tills experimentet fullföljts. De tjugo befriades programenlig på fredagseftermiddagen.

 

 

 

Kapten P G R Rydell

Gotlänningen 18/2 1967

Kapten P G R Rydell vid Gotlands luftvärnsdivision blir elev vid militärhögskolan, allmänna stabskursen, åren 1967-69.

 

 

 

Fågelbo på P 18 orsakade matstrejk

Gotlänningen 22/2 1967

Det var matstrejk på P 18 i måndags (20/2 1967), 200 av de 525 värnpliktiga vägrade att äta den mat som serverades. Inför utspisningsutskottet fick de på eftermiddagen tillfälle att framföra sina klagomål.

Det var tydligen rätt obetydliga saker som kom fram, en hade t. ex. fått en mask i salladen till den amerikanska köttstuvningen, och en annan hade sett fåglar bygga bo i matsalen, vad det nu är för fåglar som är så tidigt ute. Man hade också sett råttor springa omkring i matsalen och vidare fick man stå för länge i kö innan man fick sin mat. Det var också fel på diskningen.
Överste Gerhard Hjukström framhöll för grabbarna att visst kan det bli små klagomål ibland men alla gör sitt bästa för att komma tillrätta med sådant. Sådana missöden som en mask i salladen kan ju hända på de bästa restauranger. Intendenten på P 18, kapten K. G. Lindquist, fann det upprörande att klagomålen skulle ta sig sådana uttryck som här.

- Den civilanställda personalen i köket gör minsann allt för att maten skall bli så bra som möjligt. En kapten i 23:e lönegraden har inte råd att hålla samma klass på maten som de värnpliktiga bjuds på, menade han.

Det kan givetvis också vara andra orsaker än maten som var anledningen till att pojkarna liksom ”kom ur gängorna” för ett tag. Efter överste Hjukström pratat med dem om saken var det hela över och de ställde upp till det lockande dillköttet som serverades. I går fick de senapspanerad köttförs med rårivna morötter, sås och potatis samt hallonkräm, och till middag fläskkorv med rotmos samt semlor och mjölk. Man blir riktigt hungrig när man skriver om det här.

 

 

 

Motorkurs för FBU:are

Gotlänningen 6/3 1967

 

Under fredag till söndag har en motorkurs hålits på P 18 i FBU:s regi och med rustmästare C G Bandinge och Gunnar Johansson samt överfurir Alf Andersson som instruktörer. Kursen räknade 22 deltagare och omfattade bl. a. mörkerkörning och terrängkörning samt trafikteori,  där bl. a. högertrafiken behandlades. Som avslutning samlades man till gemensam middag där FBU-sekreteraren kapten Bengt Wellhagen tackade instruktörer och deltagare.

 

 

 

GT-serie om FN-gutar på Cypern

Gotlänningen 7/3 1967

 

”Med Gotlands Tidningar på Cypern” heter en artikelserie som inleds i dag. Det är major Stig Barke – i det ”civila” kapten på P 18.

I dag presenterar vi en del gotlänningar som är i FN-tjänst på Cypern och i major Barkes kommande artiklar presenteras i tur och ordning en historisk översikt, frihetskampen mot engelsmännen på 1950-talet, oroligheterna och dessas utbrott på 1960-talet och till sist en artikel om själva Cypern och FN:s styrka där

 

Framför en FN-KP-bil ses här fanjunkare Björn Lundkvist, P 18, rustmästare T. S. I. Andersson, f. d. Visby, samt överfurir Sture Nordin, också Visby.

 

Nöjda gotlänningar trivs fint i Cypern-bataljonen

 

Löjtnant Carl-Erik Elfström från flottan har tidigare tjänstgjort på Gotland. Här pekar han ut platsen för FN-bataljonens stab nordväst om Famagusta för major Stig Barke och rustmästare Karl Gustaf Lansgard, båda från P 18.

 

Trots att Sverige är ett litet land har vi svenskar många sätt, på vilka vi aktivt bidra till lösandet av en del av de stora problemen i världen. Ett sätt är att sända truppstyrkor och andra enheter till olika konfrontationsområden när Förenta Nationerna gör en framställning därom. Den svenska riksledningen har heller inte varit nödbedd när det gällt att göra sådana insatser. Nu senast är det Cypern som fått hjälp i och med att en bataljon svenskar sändes dit för tre år sedan. Och fortfarande finns en svensk FN-bataljon på plats.

Inom dess led tjänstgör flera gotlänningar, det är noga räknat 2 % av styrkan som bytt ö under vinterhalvåret. Vad säger major Barke, chef för den operativa sektionen vid bataljonsstaben som vi träffar på ”Carl Gustaf Camp”: hur är det att tjänstgöra här nere? – ”Alldeles enastående. Något som tilltalar mig särskilt mycket är de tillfällen till internationell kontakt som bjuds i denna blandade FN-styrka. Det är nog mycket värdefullt för många att tvingas inse, att det faktiskt finns annat i världen än Sverige och svenskarna”. – ”Är tjänstgöringen pressande?” – ”Både ja och nej. Det är alltid stimulerande med omväxling, nya kamrater, nya uppgifter, miljön är också trivsam. Å andra sidan är det till slut mycket pressande att upprätthålla den höga beredskap vi ständigt har.”

 

Inne på ”signal centre” i Famagusta ser vi korpral Jörgen Rydberg från Björke i Romakloster och (stående) telegrafisten Bo Andersson – ja, Signalgatan i Visby.

 

Vi stöter på rustmästare T S I Andersson, chef för en reparationsgrupp, på motorplan. Han är urgute – ingen tvekan om den saken – även om hemmastaden f. n. är Eksjö. Är det bra här på Cypern? ”Ja, jag finner mig mycket väl tillrätta”. – ”Vad är det som då spelar in?” – ”Det är svårt att säga, men mycket beror nog på att man kan känna sig som folk härnere även under denna årstid”. Sade och tänkte (i solskenet) på den slaskiga gotlandsvintern…

Men låt oss lämna Famagusta, som är Cyperns näst största stad och främsta hamnstad, och i stället bege oss till Larnaca. Denna stad ligger på sydkusten, och där håller tredje kompaniet till. I tredje kompaniet tjänstgör Bengt Cedergren från Hallbjens i Guldrupe, Clas-Eric Lingstedt från Visby och Tore Pettersson från Nybingels i Gothem. Vi träffar också chefen för transportcentralen, överfurir Sture Nordin, som f. n. bor i Malmö men som är från Visby. han ser ut att trivas bra, så vi frågar direkt: varför? ”Vet inte direkt. Kanske kan det vara för alla likheter med Gotland – lammen, kalkberget, havet, kulturen, historien”. Sture har rätt. Det är frapperande att två öar i helt skilda delar av världen kan vara varandra så lika. Är det månne för att de – var och en på sitt håll – legat längs de rätta traderna i historiens gryning?

Överallt där vi träffar gutar i Cypernbataljonen träffar vi också nöjda människor. Alla har funnit sig väl tillrätta. I några artiklar en tid framåt kommer Gotlands Tidningars läsare att få veta mer om det Cypern, som dessa gotlänningar tjänstgör på.

Kilroy.

 

 

 

Cypern har blivit ett världsproblem motsättningarna går långt tillbaka

Gotlänningen 9/3 1967

 

Famagusta har varit en av världens rikaste städer. Utöver det fantastiska murverket återstår nu dock mest ruiner av de gamla monumentalbyggnaderna. Men ruinerna är vackra, så det finns åtskilligt att vila ögonen på för den svenska FN-soldaten.

  

President Makarios: ”Ingen annan lösning än Enosis kommer att accepteras av grekcyprioterna. Vi önskar inte förtrycka turkcyprioterna, men vi kommer aldrig att hissa den vita flaggan och acceptera oresonliga krav på delning av Cypern.

Vicepresident Kutchuk: ”Om grekcyprioterna insisterar på Enosis kommer turkcyprioterna att begära, att deras del av Cypern anslutes till Turkiet i stället för att låta sig tvingas att bli grekiska undersåtar mot sin vilja”.

Vad är nu detta? Kommer den självständiga republiken Cyperns grekcypriotiske president inte överens med sin turkcypriotiske vicepresident. Nej – det gör han inte. På denna vackra Medelhavsö råder allvarliga motsättningar mellan grekcyprioter och turkcyprioter, dvs de båda dominerande befolkningsgrupperna. Grekcyprioterna utgör, som utgör närmare 8 % av Cyperns totalt 600,000 innevånare, räknar Grekland som sitt moderland, de talar grekiska och bekänner sig till den grekisk-ortodoxa religionen. Deras önskan om Enosis innebär anslutning till Grekland. Turkcyprioterna utgörande ca 18 % av befolkningen, talar turkiska, är muhammedaner och känner Turkiet som sitt modersland. Turkcyprioternas önskan om anslutning till Turkiet är icke på långt när så uttalad som grekernas Enosis.

 

Många intressen

Nåväl – detta är inte hela problemet: Både Grekland och Turkiet är medlemsstater i NATO, och det är alldeles givet att stridigheter inom ett av Västs starkaste pakter är olämpligt. Vidare har Storbritannien på ön två basområden, som är suverän brittisk mark. USA har sin 6. flotta i östra Medelhavet, beredd för omedelbart ingripande. Sovjet har genom sin premiärminister Kosygin tagit avstånd från Enosis. Härutöver kan man inom de grekcypriotiska leden spåra olika fraktioner, varav Makarios anför den ena och den gamle EOKA-kämpen Grivas den andre. Och på allt detta sitter Förenta Nationerna med en styrka på 5-6.000 man…

Det är som synes en enda härva av motsättningar och kraftlinjer, som det måste vara av intresse att klara ut. Varför har Cypern blivit ett världsproblem? Varför tjänstgör i dag 654 svenska soldater och poliser i FN:s fredsbevarande styrka på ön? Kanske en blick bakåt på den växlande historien kan ge en del av svaret.

 

Tidigt grekiskt inflytande

Cyperns långa historia domineras av två grundläggande faktorer. Den första är det stora antal ockupationer, innebärande ett lika stort antal civilisationer som svept fram över denna ö – den naturliga skärningspunkten för folk och kulturer från Asien, Afrika och Europa. Den andra faktorn är det konstanta grekiska inflytandet på Cypern under i runt tal 4.000 år.

Cypern har varit befolkat troligtvis i närmare 8.000 år. Självfallet är kunskaperna om ön från denna tid obetydliga: man tar sekel och årtusenden med samma portionssked som veckor och år i dagens historia. Man tror sig emellertid ha funnit att de första inbyggarna var estetiskt högt begåvade, samt att de influerades av invandrare från Mindre Asien under 3. Årtusendet f. Kr. Dessa invandrare upptäckte öns koppar, som givit Cypern både stor del av dess rikedom och möjligen även dess namn. En annan tolkning av namnfrågan ger cypressen, ett träd som förutom på Cypern även finns i Syrien och Egypten, med vilka länder Cypern vid denna tid hade livlig handelskontakt.

Det skulle föra alldeles för långt att detaljerat redogöra för historiens alla växlingar alltifrån denna tid. Vad som är av vikt att konstatera är att det grekiska inflytandet börjar vid denna tid i form av kontakter med Kreta. Den mykenska kulturen invandrar, och Cypern måste anses höra mer till den hellenistiska kultursfären än den levantiska fr. o. m. senare delen av 2. årtusendet f. Kr. Som vittnesbörd nämner man namn på städer (t. ex. Salamis) och berg (t. ex. Olympos), som förekommer både på Cypern och i Grekland. Det är också vid denna tid som det grekiska språket och grekiskt myntväsende får fäste på ön. Mytologin har t. o. m. låtit Aphrodite, den grekiska kärleksgudinnan, födas ur skummet vid några klippor nära Papphos på öns södra kust.

 

Härskarna växlar

Från tusentalet f. Kr. växlar de härskande oupphörligt: Assyrierna börjar på 700-talet, sedan kommer egyptierna, perserna, fenicierna, romarna, grekerna (Alexander den Store), egyptierna igen, återigen romarna tills Cypern på 300-talet e. Kr. blev en del av det östromerska riket Det förtjänar nämnas att Cypern dessförinnan (år 45) blev det första land som fick en kristen härskare.

I nära 1000 år tillhörde Cypern det byzantinska imperiet. Därefter, det var år 1191, börjar den modernare historien i och med att Richard Lejonhjärta erövrar ön på väg till det heliga landet under det tredje korståget. Redan året därpå sålde denne ön till Guy de Lusignan, en f. d. kung av Jerusalem, som därmed för 100.000 gulden inleder en av Cyperns få glansperioder. I 300 år varade denna period, som avlöstes av inlemmandet i det Ottomanska riket 1571-1878. Under hela denna period utnyttjades Cypern hänsynslöst av sina erövrare, hårda skatter sög ut ön. Den turkiska dominansen förhindrade dock inte grekerna att ytterligare befästa sin ställning: bl. a. inrättades skolor från 1841, i vilka eleverna lärdes grekiska.

 

Enosis en gammal dröm

Ett nytt blad i historien vändes när britterna kom till ön. År 1869 hade Suezkanalen öppnats och det är givet att britterna såg sig om efter en bas, varifrån Suez kunde försvaras. Den 12 juli 1878 flaggades det brittiskt för första gången på Cypern – den som det då sedan ”provisoriska” brittiska ockupationen kom att räcka i 82 år. Vad som i detta sammanhang är särskilt intressant är att grekerna på ön i samband med det brittiska maktövertagandet uttalar en önskan att förenas med Grekland – här har vi alltså Enosis vagga. Dagens strider är sålunda strider som syftar till att förverkliga en snart 100-årig dröm.

Därmed närmar sig denna korta historik sitt slut. Låt oss bara tillägga att det som från början var ett brittiskt arrenderande av Cypern från Turkiet övergick, när Turkiet förklarade England krig 1914, till ett annekterande. År 1925 gavs Cypern status av brittisk kronkoloni. Efter 2. Världskriget, under vilket 30.000 cyprioter kämpade på engelsmännens sida, frigjorde sig cyprioterna från den brittiska överhögheten: landet blev självständigt 1960, upptogs i FN samma år och i brittiska samväldet 1961.

Men det skedde icke oblodigt. Mer om frigörelsekampen samt om bakgrunden till den nuvarande krissituationen kommer i nästa avsnitt.

Stig Barke.

 

Nej – det är inga raukar på Gotland. Utan det är de klippor vid Cyperns sydkust där mytologin låtit Afrodite födas. Hon var kärlekens och skönhetens gudinna, och därför kallas Cypern ibland för Kärlekens ö.

 

 

 

”Vi är greker – skall bli en del av Grekland!

Gotlänningen 11/3 1967

 

Av engelsmännens herravälde på Cypern återstår endast suveräna basområden. Men minnenas antal är stort. Bilden visar en del av den f. d. engelska camp, där den svenska bataljonens högkvarter i Famagusta är grupperat.

 

Redan år 1878, då britterna arrenderade Cypern av Turkiet, förklarade den andlige och politiske ledaren att ”vi är greker och vi är beslutna att så småningom utgöra en del av Grekland”. (Förhållandet greker-turkar på ön var då 3-1 mot nuvarande 4-1). Det verkar precis som om sade sig att ”nej nu får det vara nog – inte ett nytt härskarfolk nu igen!” Och en anslutning till Grekland ansågs inte innebära underkastelse − i varje inte fall av den sedan årtusenden dominerande befolkningsgruppen – utan helt enkelt en anslutning till det rärra moderlandet. Därför har de senaste knappt hundra åren inneburit en mängd uppvaktningar i denna fråga – i London, hos FN – och även stridigheter för att få den enligt grekcyprioterna enda tänkbara lösningen – Enosis – till stånd. Men ingenstans har man mött förståelse, allra minst hos turkcyprioterna.

1878 års överenskommelse mellan Turkiet och England bröts 1914, då Turkiet förklarade England krig. Krigsförklaringen medförde att England annekterade Cypern, en annexion som slutligen erkändes genom Lausanne-avtalet 1923. Två år senare gavs ön status av brittisk kronkoloni under en guvernör och ett allierat engelsk-grekisk-turkiskt råd.

Det politiska förmyndarskapet ledde emellertid snart till en alltmer växande förbittring gentemot britterna. Tiden hade väl blivit för modern för den gamla sortens kolonialism. Framför allt skapade härskarnas intoleranta inställning mot kyrkan och de grekiska lärarna så småningom svåra oroligheter. Den förbjudna grekiska flaggan och den brittiska ohörsamheten gentemot cyprioternas krav på Enosis var heller inte faktorer ägnade att förbättra relationerna på ön.

 

SPÄNNINGEN STIGER

Under 2. Världskriget dämpades känslorna något – cyprioterna stred snällt med 30.000 man på engelsmännens sida – men efter krigsslutet antog kravet på Enosis rentav formen av en väpnad folkrörelse mot England. År 1949 valdes Makarios III till ärkebiskop av den ortodoxa kyrkan och blev därmed andlig och politisk ledare för den grekiska församlingen på ön. Valet av Makarios gav grekcyprioterna ett väsentligt krafttillskott i fråga om kampen mot engelsmännen. År 1949 drog man t. o. m.  Cypernfrågan inför FN, som dock vägrade att diskutera saken. Samma år organiserade dåvarande översten Grivas, även han grekcypriot, underjordsorganisationen ”De aggressiva kämparnas centralorganisation”. Spänningen steg, och tidigt den 1 april 1955 började striderna med de första bomberna mot administrationsbyggnader, polisstationer, och militära etablissements över hela ön.

Under 1955 och början av 1956, allt medan stridigheter pågick mot engelsmännen, fördes livliga förhandlingar för att söka lösa cypernproblemet. Man var nära att lyckas, men utan någon ordentlig förklaring ändrade England hela sin Mellersta Östern-politik i februari-mars 1956. Man började bli hårdare, bl. a. deporterades Makarios till Seychellöarna mitt i Indiska Oceanen. Den hårda linjen var dock inte inte särskilt lämplig – den misslyckades också skändligen då man tillsammans med fransmännen sökte intervenera i Suez i oktober 1956. Även inom Cypern blev förhållandena värre och nu börjar de första stridigheterna även mellan grekcyprioter och turkcyprioter. De senare skapade en motsvarighet till EOKA, nämligen TMT: våra dagars animositet mellan de båda befolkningsgrupperna är alltså inte mer än ett decennium gamla – och de har såvitt kan bedömas startats av den makt som nu nästan helt dragit sig tillbaka från ön.

 

SJÄLVSTÄNDIGHET

För att nå ett gynnsammare förhandlingsklimat släpptes Makarios, och den 17 april 1957 – för 10 år sedan endast – gjorde han ett hjältemodigt intåg i Athén. Till Cypern fick han inte resa. Stridigheterna fortsatte dock mellan grekcyprioter-turkcyprioter-britter. Detta kostade britterna stora pengar, 28.000 man hölls engagerade av några hundratal EOKA-terrorister, förhandlingar gav också föga resultat. Då tog USA ett initiativ och förde samman de turkiska och grekiska regeringarna för att söka finna en kompromisslösning. Så skedde också: de båda ländernas premiär- och utrikesministrar möttes i Zürich och London i februari 1959. Även de två cypernledarna, Makarios och Kutchuk, deltog. Och äntligen nåddes en överenskommelse. Den 2 1 mars kunde Makarios återvända i triumf till huvudstaden Nicosia igen.

Så hade då striderna upphört – för denna gång. Men Cypern hade blivit en självständig stat – låt vara att effekten dröjde till april 1960 på grund av långsamheten hos den gemensamma kommission, som hade att utarbeta den nya statens konstitution. Eftersom tiden skulle komma att utvisa att just konstitutionen blev Cyperns akilleshäl., finns all anledning att gå in på huvudpunkterna här.

 

KOMMUNALT SJÄLVSTYRE

Det fastslogs att Cypern skulle vara en oberoende republik med grekiska och turkiska som officiella språk. Den exekutiva makten skulle utövas av en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident. Av dessas 20 ministrar skulle 7 vara grekcyprioter och 3 turkcyprioter – men ser här att antalet poster på högsta nivå ej svarar mot befolkningsfördelningen. Förhållandet är detsamma inom ”riksdagen”, där grekcyprioterna skulle ha 35 medlemmar och turkcyprioterna 15. En för framtiden avgörande punkt i konstitutionen var bestämmelsen, att det i de fem största städerna d. v. s. Nicosia, Limmassol, Famagusta. Larnaca och Pophos, skulle finnas separata grek- resp. turkcypriotiska styrelser. Det stadgades även – och här är en av huvudorsakerna till inbördeskriget – att presidenten och vicepresidenten skulle pröva huruvida denna lag skulle fortsätta att tillämpas och inte när den efter 4 år upphörde att gälla.

I fråga om krigsmakten stadgades att den skulle bestå av 2.000 man – 60 % grekcyprioter. Cyperns allians med Grekland och Turkiet skulle symboliseras med närvaro på Cypern av 960 resp. 650 nationella grekiska och turkiska styrkor. Britterna skulle få behålla – och gör så än i dag – två basområden på södra delen av ön, på Cypern finns alltså engelsk mark där engelska lagar gäller.

Man bestämde även hur den cypriotiska flaggan skulle se ut, en vit flagga med Cypern i grönt ovanför två olivkvistar. Varför denna vackra flagga så sällan ses på Cypern – den ersätts i regel av de nationalgrekiska och nationalturkiska flaggorna – skall beröras i nästa avsnitt.

Stig Barke

 

 

 

Cypern – ej för litet för att kunna leva

Gotlänningen 13/3 1967

 

”His Excellency Dr Facil Kuchuk”. Republiken Cyperns vicepresident. Turkcypriot.

  

Cypern blev själständigt den 16 augusti 1960. Cypern är ett litet land, men ingalunda för litet för att kunna leva. Farhågorna i denna riktning fanns dock, framför allt hos grekcyprioterna, redan från början, man tvivlade också på den nya konstitutionen på flera punkter. Farhågor och tvekan skymdes dock av det faktum att man nu skulle få regera sig själv för första gången i historien. När man så gick till premiärval i juli 1960 fick Makarios’ parti 30 av de 35 grekcypriotiska platserna, medan 5 gick till AKEL, kommunistpartiet. De 15 turkcypriotiska platserna, stödde allesammans dr. Kutchuk.

Makarios och Kutchuk är varandras motsatser, de nästan karaktären hos de kvicka grekerna respektive de långsammare, solida turkarna. Makarios är pigg, ståtlig, vältalig. Med ett drag av ironisk humor; Kutchuk är satt, en grov och allvarlig talare. Båda är starka och envisa män.

Det dröjde inte länge förrän de turkcypriotiska ministrarna vid olika överläggningar började känna sig förbigångna av grekcyprioterna, som de trodde resonerade om olika frågor sinsemellan på förhand. En bidragande orsak härtill var att turkcyprioterna, enligt Richard Stevens i, ”Cyprös, inte talade engelska lika gärna som grekcyprioterna utan hellre franska. De hade därför inte lika lätt att följa med i diskussionerna, där det ofta förekom skämt på, som turkcyprioterna trodde, deras bekostnad. Det var också svårt för grekcyprioterna, som aldrig regerat sig själva förut, att låta bli att utnyttja sin nya makt gentemot turkcyprioterna – de var ju i alla fall minst dubbelt så många i alla sammanhang.

 

”His Beatitude Archbishop Makarios III” Republiken Cyperns president, Grekcyprriot.

 

ALLT TYDLIGARE SPRICKA

Ett stort misstag som grekcyprioterna gjorde var, enligt politiska bedömare, att visa sådan likgiltighet inför den turkiska fattigdomen. Ja, fattigdom kanske inte var rätta ordet. Men turkcyprioterna hade det dock sämre än grekcyprioterna. Och eftersom de var färre fick de mindre av kakan, d. v. s. fick det allt sämre. Så småningom klagade turkcyprioterna, med all rätt sannolikt, att grekcyprioterna inte behandlade som en jämbördig nationell kommun, utan närmast som en utländsk minoritet på en grekisk ö. grekcyprioterna å sin sida kände från början att Zürich-Londonavtalet var en dålig kompromiss, och misstänkte att turkcyprioterna skulle använda den som ett språngbräde mot separation. Så småningom kom oliktänkande fram i en mängd frågor: Utrikespolitik, arméfrågor, kommunalt självstyre eller ej, skattefrågor, vetorättfrågor. I fråga om arméproblemen kan nämnas att det inte dröjde länge förrän grek- och turkcyprioter började träna sina egna styrkor i smyg. En kontroversiell fråga var vidare om man av språk- och uniformsskäl skulle ha plutoner och kompanier av endera slaget eller blandade grek- och turkcypriotiska förband.

Den fråga som emellertid framför andra visade sprickan mellan grek- och turkcyprioter gällde självstyre eller ej för de olika befolkningsgrupperna i de fem största städerna. I slutet av 1962, när den dittills gällande lagen angående visst självstyre skulle förnyas, sade Makarios att detta var uteslutet. Allt skulle självfallet integreras. Turkcyprioterna var av motsatt uppfattning, visst självstyre skulle alltså förekomma, och en rad häftiga sammanträden hölls i frågan. Spänningen mellan grekcyprioter och turkcyprioter steg, snart gick det inte att lösa några frågor alls och i början av 1963 blev både Makarios och Kutchuk allt hårdare pressade av de sina. Yran över den nyvunna friheten började dämpas av de gamla tankarna på En(o)sis och separation. Och samtidigt försämrades inrikespolitiska händelser läget både i Grekland och Turkiet.

 

DE TRETTON PUNKTERNA

Mitt under dessa kriser – i november 1963 – föreslog Makarios med sin sedermera berömda ”tretton punkter” vissa ändringar och tillägg till konstitutionen. Här togs åter frågan om det kommunala självstyret upp och även andra frågor, vilka, om de gått igenom otvivelaktigt skulle ha givit turkcyprioterna ett sämre läge. Helt följdriktigt vägrade dessa därför fullständigt att gå med på dessa tretton punkter. Detta meddelades den 16 december. Dessvärre gjorde efterdyningarna efter mordet på president Kennedy världen blid för den altmer stegrande spänningen på medelhavsön, och fem dagar senare började striderna där igen efter en fred på drygt fyra år. Och vid jultiden 1963 var Cypern indraget i ett inbördeskrig, hundratals människor skulle få sätta livet till och landet var återigen centrum för en internationell kris.

Striderna började i Nicosia, huvudstaden, men spred sig även till andra delar av ön. Det var emellertid till huvudstaden som intresset i första hand knöts. Trots att man mycket snart nådde eldupphöröverenskommelse, samtidigt som principerna för en buffertzon mellan grek- och turkcyprioter i Nicosia accepterades, den sedermera så bekanta ”gröna linjen”.

Allt under det smärre strider fortsatte, skedde ideligen överläggningar på högsta nivå. Så småningom kom en konferens i London till stånd. Olika lösningar diskuterades, bl. a. – och det hävdades framför allt av president Makarios – den att Förenta Nationerna skulle ta hand om problemet. FN tog även upp frågan, och efter ett par veckors diskussion beslöt säkerhetsrådet den 4 mars d. v. s.  2 1/2 efter det striderna utbrutit, att man skulle sända fredsbevarande styrka till den unga republiken för en period av tre månader. U Thant satte 7.000 man som mål, varav britterna lovade att ställa 2.400 man till förfogande av de trupper, som redan fanns på ön. Förfrågan om bistånd skulle även utgå till Kanada, Irland och de skandinaviska länderna. Trots att denna fråga så äntligen syntes gå mot en lösning, hotade Turkiet med invasion den 13 mars. Säkerhetsrådet fördömde Turkiets hot, och dagen därpå flögs förtruppen till den kanadensiska styrkan till Cypern. Den följdes snart av nära 5.000 man från Sverige, Irland, Danmark och Finland. Den 27 mars 1964, för tre år sedan, övertog United Nations Force in Cyprus, UNFICYP, de fredsbevarande uppgifterna på ön – på begäran av Cyperns regering.

Därmed upphörde emellertid ingalunda stridigheterna. På olika platser på ön – främst där grekcyprioter och turkcyprioter bor blandade – har strid då och då blossat upp, mer eller mindre allvarligt. På det hela taget är dock läget i dag relativt lugnt på ytan, även om FN-styrkan måste göra dagliga ingripanden i olika former. Nästa avsnitt kommer att visa hur FN-förbandet, inte minst den svenska bataljonen inom UNFICYP, söker lösa de uppgifter, som den fått sig förlagd.

 

Den gamle munken från klostret Barnabas norr om Famagusta har också säkert annat att tänka på än de världsliga striderna. Barnabas var ”Cyperns apostel”, som påbörjade kristnandet av ön redan i mitten av första århundradet.

 

Stig Barke.

 

 

 

5000 FN-soldater självklar del av Cyperns landskapsbild

Gotlänningen 14/3 1967

 

I denna Cypernartikel – den sista i en serie om fem – får vi veta mer om själva ön samt om hur FN-soldater löser sina uppgifter.

 

Det är väl sörjt även för den andliga spisen inom bataljonen. Här pågår fältgudstjänst med dem som för tillfället inte har vakten. Observera att vakten i KP-tornet även under psalmsången har noggrann övervakning över framförvarande terräng!

 

UNFICYP, dvs FN:s fredsbevarande styrka på Cypern, har en civil och en militär del, lydande direkt under generalsekreteraren U Thant i New York. Det är den militära delen, f n under befäl av den finske generallöjtnanten Martola, som naturligtvis märks mest – man gömmer inte så lätt 5.000 blå baskrar och hjälmar på det lilla Cypern. FN-soldaterna utgör en självklar del av både stads- och landskapsbilden överallt på ön, likaväl som alla vita och ökenfärgade ”UN”-fordonen. Samarbetet med både grek- och turkcyprioter går på det hela taget mycket bra, cyprioten är nämligen mycket älskvärd, vänlig och gästfri.

 

UNDERBART KLIMAT

Cypern upptar en yta som är lika stor som Skånes eller tre gånger Gotlands. Den är den tredje i storlek i Medelhavet efter Sicilien och Sardinien, och avgränsas av en 780 km lång vacker kust. Att vattnet är badbart året runt gör det ju bara än mer tilldragande för en svensk, vattentemperaturen understiger sällan 15-16º C när det är som kallast, dvs i januari-februari. Under denna tid, ”vintern”, förekommer också en del regn – häftiga regn med stormar och åskväder i följe. Nätterna kan vara kalla, och i år har t o m frost uppträtt på en del ställen. Efter vintern kommer en kort och intensiv vår, varefter det är dags att skörda redan i maj. Och sedan kommer den heta sommaren som bränner sönder och torkar bort som varar till långt in i november. Då – när det är +40º i luften och +27º i vattnet i genomsnitt – då är det bra att ha bergen. Cypern består ju av en vidsträckt centralplatå, som i norr begränsas av en långsträckt bergskedja och i sydväst av ett bergmassiv, Troodosbergen, med en högsta höjd på 2.000 m. Här är det gott om snö på vintern medan det om sommaren bjuds på ett drägligare klimat än nere på slätten.

Det är på denna slätt som huvudstaden Nicosia ligger – 100.000 invånare – samt ett otal byar. Spridd bondgårdsbebyggelse saknas, allt är sammanfört till byarna. Dessa kan vara grekcypriotiska, turkcypriotiska eller blandade.  Det är i de blandade byarna som FN har de största problemen, liksom i städerna, som alla är blandade. De två städerna i den svenska zonen är Famagusta och Larnaca, som båda har en grekdel och en turkdel. Befolkningen håller sig i regel i sin del av samhällena, även om allmän kommunikation förekommer i viss utsträckning. På några platser, bl. a. i hamnen i Famagusta, arbetar t. ex. grek- och turkcyprioter sida vid sida. Men annars är det dåligt med sämjan – vilket ju är FN:s stora problem.

 

TRE UPPGIFTER

Ja, det är på detta Cypern som FN skall lösa i stort sett tre uppgifter, nämligen att förhindra strid, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt att bidra till återgång till normala förhållanden. Beträffande den första uppgiften måste man då först fråga sig: Hur uppstår strid? Ja, riskerna är som nämnts störst i de blandade samhällena. Orsakerna kan vara av de mest skiftande slag och det som i en normal värld på sin höjd skulle utlösa ett gräl, blir här en allvarlig incident. En getstöld, ett skott, ett hejdande på en väg – vad som helst kan göra att skaror av beväpnade samlas på förbluffande kort tid, de uppträder hotfullt, kanske grupperar sig och utför anfallsförberedelser. Det är då, eller rättare sagt innan dess, som FN skall vara där för att förhindra att strid uppstår. Det är det våra soldater gör varje timme på dygnet, antingen genom att vara grupperade i själva konfrontationsområdena eller genom som larmstyrkor snabbt ta sig ut till hotade områden. Här kommer våra svenska KP-bilar verkligen till sin rätt, de är verkligen imponerande när de kommer dundrande genom lerhusbyarna.

De båda övriga uppgifterna, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt till återgång till normala förhållanden är svårare att klart avgränsa. UNFICYP:s civila polis, varav vi har ett 40-tal man från Sverige, hjälper självfallet till med upprätthållande av lag och ordning och samarbetar därvid intimt både med den cypriotiska polisen och med militära enheter. I övrigt kan man väl sammanfattat säga, att problemen om möjligt skall lösas förhandlingsvägen. De militära och civila representanterna på olika nivåer inom UNFICYP träffar – regelbundet eller när behov föreligger – representanter för grekcyprioter och turkcyprioter på motsvarande nivåer.

 

MAN TRIVS I FÄLT

Den svenska styrkan har fått hela östra och sydöstra delen av Cypern på sin lott. Inom detta område (som är lika stort som Gotland och med 175.000 invånare) skall vi lösa de uppgifter som nämnts ovan. Styrkan består, förutom av de 40 poliserna, av en 600-mannabataljon. Chef för bataljonen är FN-översten Bertil Stjernfelt, som för några år sedan var stabschef vid kustartilleriet i Fårösund.

De viktigaste förbanden inom bataljonen är de tre skyttekompanierna, som gör ”jobbet på fältet”. De består vardera av ett 150-tal man och är helt bilburna, bl. a. med hjälp av KP-bilarna. Kompanierna är i regel mycket utspridda. Större delen av kompanierna är grupperade i f. d. brittiska camper, där förläggningar, matsalar, expeditioner o. s. v. är inrymda i halvcirkelformade plåthyddor. Men många av soldaterna, i regel två plutoner på varje kompani, tjänstgör långt från denna camp. De utför patrulluppdrag eller är grupperade på OP (Observation Posts) inom känsliga områden. Från dessa OP utförs bl. a. bevakning mot grek och turkcypriotiska ställningar, samt tillses att lugn råder inom området och att träffade överenskommelser följs. Soldaterna bor i tält vid sin OP, får maten utkörd med bil från koktrossen på campen, han har sin fritid vid OP:n etc. Efter ett par veckor sker omgruppering, så att ingen blir kvar för länge på samma plats. Om de trivs? Ja, utan undantag tycker soldaterna att det är mycket roligare på OP än på campen. Det blir alltså långtifrån så goda möjligheter att gå på barer i Famagusta som det angavs i ett TV-program i februari.

 

FRAMTIDEN OVISS

Många frågar sig naturligtvis hur länge FN kommer att bli kvar på Cypern. Ja, det går inte att besvara den frågan med någon större säkerhet. Vad vi vet är att FN:s mandat förlängts till 26 juni i år. Detta innebär för svenskt vidkommande att nuvarande bataljon kommer att avlösas av en ny i april. Chef för denna blir f. ö. FN-översten Hermansson, som var kapten på dåvarande VII. Milo i Visby några år på 50-talet. Men hur läget efter mandattidens utgång utvecklas är svårt att säga. F. n. inträffar så många incidenter dagligen att FN inte torde kunna dra sig ur utan att ytterligare överenskommelser på högsta nivå träffas. En urdragning nu skulle kunna medföra att inbördeskriget blossade upp igen. Och med tanke på att cypriotiska polisen enligt Makarios skall utökas och förses med tjeckiska vapen, skulle bilden i så fall bli ännu mer komplicerad denna gång.

Alldeles oavsett hur framtiden kommer att bli skall det dock bli av stort intresse – och alldeles särskilt hög grad för den som haft förmånen att tjänstgöra här – i vilken gestalt den klär Cypern. Och alla tusentals svenskar som tjänat FN på Cypern önskar verkligen innerligt att man snart finner en lösning, som återigen ger fred åt folken på denna vackra Medelhavsö. Då vill vi komma tillbaka som turister, vi vill besöka borgar, slott och kloster från en svunnen tid och vi vill sitta på bykaféet under lättjans träd.

 

 

 

HÄRDANDE FJÄLLIV FÖR A7-KONSTAPLAR

Gotlänningen 18/3 1967

    

Konstaplarna Flodin, Olsson och Klinga för motormarsch till fjällvärlden. Inom det närmaste dygnet skall bilarna rulla 80 mil.

 

Livet växlar snabbt. Från begynnande vårvinter på Gotland kom A 7:arna till en meter djup snö med tältförläggning.

 

 

Svåråkta skidor

 

Under rasterna gällde det att pälsa på sig ordentligt. Det blåste snålt uppe över trädgränsen.

  

Barnviseförfattaren har rätt!

Ni vet den där texten!

”Ack nu är det vinter och skidan den slinter…”

Åtminstone tycker 40 A 7-konstaplar så efter tre veckor i de jämtländska fjällen i Vallbo-trakten. Fjällvistelsen ingår som ett led i utbildningen för underofficersaspiranterna och att denna förläggs till Vallbo är numera en tradition. Högsta chef för truppen var – som vanligt – kapten Lennart Forsberg.
Vad gav då denna utbildning för erfarenheter?

För det första står det helt klart att vi sörlänningar skulle få ganska svårt att försvara vårt land om vi är tvungna att göra förflyttningarna med skidor. Kungens skidor är svåråkta. Det går väl bra så länge marken är slät, men det behövs inte några stora backar för att stjälpa en A 7-konstapel, och att slåss mot en fiende i en hög på marken med skidor och stavar över sig ger ju genast ett handikapp. Men ett par månader till i fjällen hade nog minskat detta handikapp, för i slutet av vistelsen kunde en hel del göra hopp och stämsvängar i branterna.

 

En välbehövlig rast för pulkdragarna, som skall dra pulkorna i en stigning på 400 meter på bara några kilometers sträcka.

 

 

Hårt men tjusigt

     

Under turerna på fjället uppträdde vi så fältmässigt som möjligt. Konstapel Olsson visar här ryggpackningens storlek.

 

Utbildningen i fjällen uppskattades onekligen av truppen. Det var en härlig omväxling och avkoppling till den slentrianmässiga och ofta psykeförstörande ”harvningen” på kaserngården.

Men tro för all del inte att fjällvistelsen var en dans på rosor i alla stycken. Otvivelaktigt var denna period den mest fysiskt ansträngande hittills under militärtiden. Och bättre blev det inte av att alla var ordentligt mörbultade de första dagarna efter de vådliga vurporna i backarna. Dessbättre noterades dock inga brutna ben denna gång. Konstaplarna fick onekligen stor aktualitet för den devis som de präglat under sin militärtid ”Hårt, men tjusigt!” inte minst gäller det den 10-mannapatrull som under ledning av rustmästare Eric Lindhe fullbordades en fyra dagars marsch på kalfjället i full storm. Av de fyra patrullerna som startade såg tre det för kort att förkorta detta mandomsprov – och det skall patrullcheferna inte klandras för det.

 

Kan ni tänka er att bo i en sådan här snögrotta en natt? Jag ryser när jag tänker på att det är mycket svårt att få varmare än en plusgrad i den.

 

Blåslagen fjällreporter:

Hans E. Andersson

 

 

 

Överste Hjukström anmäld till MO för att bedriva politisk propaganda

Gotlands Allehanda 20/4 1967

”Personliga åsikter inför repsoldater”

Chefen för Gotlands regemente, överste Gerhard Hjukström, har av vpl sergeanten Berndt von Corswant anmälts till MO för partipolitisk propaganda. Enligt anmälaren var ett helt kompani repsoldater beordrade att lyssna till en politisk orientering av översten som var en enda lång partipolitisk plädering för mera pengar till försvarsmakten.

Lördagen den 15 april gav översten i tjänsten en militärpolitisk orientering som var en enda lång partipolitisk plädering för mera pengar till försvarsmakten, hävdar von Corswant. Under en och en halv timme kritiserade han i indignerad ton den socialdemokratiska regeringens förslag till minskning av försvarsutgifterna.

Översten sade att penninganslagen till försvaret tidigare ökat år från år i en logisk och rimlig takt.
− Varje avvikelse från den nivå som rekommenderas av högern får negativa, ja katastrofala verkningar för försvaret, sade översten. Han hoppades också att det snart skulle komma en förändringens vind över landet.
− Denna information är viktig så att ni enskilda soldater får veta hur det i själva verket ligger till och hur ni skall ställa er, fortsatte översten.

Översten tog också utrikespolitiskt klar ställning. – Det vet ju alla att om man hade fria val i Sovjetunionen så skulle det se annorlunda ut där, sade han.

Ett kompani repsoldater var beordrade att lyssna, anmärker von Corswant. Reaktionen blev stor. Han framhåller att han själv är helt politiskt obunden. Han vill bara föra fram frågan om det kan anses fullt i sin ordning att en regementschef i officiell tjänsteutövning kritiserar sitt lands regering och utövar öppen partipropaganda, eller om det kan anses korrekt att framföra personliga åsikter inför ett kompani som är kommenderat att lyssna och som inte ens bereds tillfälle att ställa frågor.

  

Grova förvrängningar, säger översten

  

           

Anmäls. Överste Hjukström säger att det mesta i anmälan är grova förvrängningar.

                   

Anmäler. Berndt von Corswant anser att MO bör granska överstens sätt att tala.

    

− Det mesta som säges i skrivelsen är grova förändringar eller ren osanning, säger överste Hjukström till Allehanda. De 1 ½ timmarna använde jag huvudsakligen till att klara ut bakgrunden till repetitionsutbildningen och förbandets uppgift samt att belysa det militärpolitiska läget framförallt ur ett säkerhetspolitiskt långtidsperspektiv. Under en mindre del av tiden redogjorde jag för läget i försvarsfrågan från strängt sakliga utgångspunkter.
Någon kritik mot regeringen eller mot något parti har jag icke riktat. Jag redogjorde dels för försvarskostnaderna och försvarets utveckling under efterkrigstiden, vidare dagens budgetläge, och de utredningsalternativ som de olika partierna via försvarskommittén lämnat ÖB.

Jag framhåller vidare, att en större nedprutning av försvarsanslagen på längre sikt självklart måste få en betydande inverkan på försvarskraften och angav därvid att ju mera försvarskostnaderna pressas ned desto större skulle självfallet de negativa konsekvenserna bli.
Jag gick därvid något in på de motiv som redovisats i detta sammanhang: de ekonomiska och de säkerhetspolitiska. Jag har icke kritiserat regeringen. Jag har tvärtom framhållit de mycket starka ekonomiska skäl som ligger bakom nuvarande begränsningar av försvarsanslagen. Jag har icke talat om katastrofala verkningar. Jag har däremot sagt, att en större, långsiktig begränsning självfallet måste få betydande negativa konsekvenser för försvarets relativa styrka.

Vidare har jag icke nämnt något om fria val i Sovjetunionen eller gjort något utrikespolitiskt ställningstagande. Ej heller har jag talat något om en ”förändringens vind” över vårt land. Däremot har jag sagt, att försvarsfrågan är viktig för alla medborgare och att de som nu har att utreda och fatta beslut i försvarsfrågan både på militär och politisk sida står inför en ansvarsfull och vansklig uppgift, säger överste Hjukström.

 

 

 

Arméchefen: ÖVERSTENS TAL VAR EJ POLITISKT

Gotlänningen 23/4 1967

STOCKHOLM (TT) Arméchefen finner det inte styrkt att överste Gerhard Hjukström vid Gotlands regemente kritiserade regeringen eller utövade partipropaganda när han den 15 april gav ett förband repetitionsövande värnpliktiga en redogörelse för de olika alternativen till försvarsbudget.
I en MO-anmälan från en värnpliktig sergeant har översten klandrats för högerpropaganda i sammanhanget.

Det kan enligt arméchefens mening inte anses olämpligt att försvarsupplysningen omfattar försvarsutredningens direktiv och det beräknade utfallet av de olika förslagen.

Att de politiska partierna i utredningen lagt fram olika förslag till direktiv och försvarsfrågan allmänt debatteras gör det angeläget att krigsmaktens personal får en sakkunnig och allsidig information i saken, framhåller arméchefen.

Utredningen visar att överste Hjukströms upplysning var saklig och objektiv. Det kan visserligen inte uteslutas att han gett uttryck för uppfattningen att en sänkning av försvarsanslagen vore betänkligt från försvarssynpunkt. Ingenting tyder dock på att anförandet i den delen haft karaktären av partipolitisk propaganda eller i övrigt en olämplig utformning, finner arméchefen.

 

 

 

ANFALL I KAPPELSHAMN

Gotlands Allehanda 26/4 1967

Det har krigats på norra Gotland i ett par dagar och på tisdagen utsattes Kappelshamn för anfall från sjön. Det var kustartillerister från KA 3 som var anfallare och på bilden ses soldaterna storma iland för att inta ställningar.

 

 

Det har varit kallt i natt, tyckte försvararna. – Det här är toppen, tyckte anfallarna. Så lät det bland repsoldaterna ur armén resp. årsklassen ur 2. batteriet på KA 3. På tisdagsmorgonen anföll en fientlig landsättingsstyrka befästningarna runt omkring Kappelshamn. Kriget på norra Gotland blir allt hårdare och försvarsstyrkorna tvingas att dra sig alltmer norrut där man gör en kraftsamling.

Gårdagens anfall gjordes av årsklassen från KA 3. Anfallet gjordes med fyra båtar som markerade en stor fientlig landstigningsflotta. Landsättningen skulle ske vid Storugns, men stark eld av försvararna gjorde att styrkan avvisades och i stället landsteg i Kappelshamn, där den anföll och tog en befästning. Allt enligt planerna!

Det sköts friskt från båda håll och speciellt övningsledaren, överste Lyth, var mycket nöjd med sina kustartillerister som, trots ganska lite övning, uppträdde fullt fältmässigt. Även försvararna skötte sig, de behövde röra sig efter kylan de sista nätterna.

Fienden har tryckt på allt mer och försvarsstyrkan har dragit sig tillbaka och gjort en kraftsamling på en linje omkring Storungs−Rute där slutanfallet skall ske tidigt i dag på morgonen. Kl. 08.00 i dag avbrytes övningen, som haft till uppgift att öva förbanden i terräng under samverkan med kustartilleristridskrafter.

Gårdagens landstigning åsågs av bl. a. generalmajor Brandberg, som följde landstigningen och det efterföljande anfallet.

 

 

 

111 ”repgubbar” skriver till MO och begär ny utredning om talet på P 18

Gotlänningen 3/5 1967

Ytterligare en skrivelse – undertecknad av 111 värnpliktiga repgubbar – har sänts till MO med anledning av P 18-överstens utrikespolitiska orientering inför en trupp vid regementet. De 111 vänder sig med den utredning och det yttrande till MO som gjorts av generalmajor K. G. Brandberg.

I skrivelsen heter det bl. a.:
”MO har genom general Brandberg på kompaniet slumpmässigt valt 5 personer av 250 närvarande repinkallade värnpliktiga. Vi anser att detta antal inte står i proportion till antalet intervjuade plutonchefer och stamanställda.”

De 111 påpekar att – att enligt generalens uppgifter i gotlandspressen – ett stort antal officerare (har) hörts i ärendet och man ifrågasätter nu dessa officerares objektivitet. ”Ärendet gäller ju dessa officerares chef och intervjun görs av en general, framhåller de värnpliktiga i sin skrivelse.

De 111 repgubbarna avslutar skrivelsen till MO med följande:

”Flertalet av de 250 värnpliktiga var upprörda över överste Hjukströms politiskt färgade föredrag och framförande av personliga åsikter inför kommenderad trupp. I den fortsatta utredningen kräver vi att denna skrivelse skall beaktas”.

 

 

 

Fria ord. ”REPGUBBARNAS” BREV TILL MO: ”Generalen hörde bara fem av 250!”

Gotlänningen 3/5 1967

Min MO-anmälan mot överste Gerhard Hjukström för öppen högerpropaganda vid en försvarsorientering inför kommenderad trupp den 15 april har uppfordrat militärkommandochefen, generalmajor K. G. Brandberg till ett yttrande till MO.

Innehållet i generalens yttrande presenterades i Gotlands Tidningar den 28 april under rubriken ”Militärkommandochefen försvarar Hjukström”. Artikeln var ett refererande av vad Gotlands Allehanda dagen innan presenterat under rubriken ”Överstens orientering ’saklig och objektiv’, säger generalen”.

Generalen hade hört översten själv, kompanichefen, de fyra i tjänst varande plutoncheferna samt fem värnpliktiga som slumpvis utlottats ur fältstamrullan. Generalen kommer fram till att ”Flertalet av åhörarna synes icke ha reagerat vare sig emot ton eller saklighet i framställningen”.

Jag vill för den objektiva bedömningens skull bara påpeka att det gått också en annan skrivelse i ärendet till MO. Jag fick kännedom om den först sedan den var ett faktum, och jag har fått en fotostatkopia av den – med hela den långa raden undertecknare. Skrivelsen lyder:

”Till Militieombudsmannen.

Med anledning av den utredning som pågår om överste Gerhard Hjukströms utrikespolitiska orientering den 15 april och general Brandbergs uttalande i Gotlands Allehanda den 27 april anser vi denna skrivelse motiverad av två skäl:
1. MO har genom general Brandberg på kompaniet slumpmässigt valt 5 personer av 250 närvarande repinkallade värnpliktiga. Vi anser att detta antal inte står i proportion till antalet intervjuade plutonchefer och stamanställda.
2. General Brandberg har i Gotlands Allehanda den 27 april uttalat att översten ej brutit mot gällande bestämmelser. I tidningen framgår att att stort antal officerare hörts. Vi anser att deras objektivitet måste ifrågasättas när ärendet gäller dessa officerares chef och intervjun görs av en general.
Flertalet av de 250 värnpliktiga var upprörda över överste Hjukströms politiskt färgade föredrag och framförande av personliga åsikter inför kommenderad trupp. I den fortsatta utredningen kräver vi att denna skrivelse skall beaktas.

Visby den 28 april 1967.”

Denna skrivelse är undertecknad av 111 (etthundraelva) värnpliktiga repgubbar. Ingen av undertecknarna har generals grad. Men samtliga har fördelen att de, i motsats till general Brandberg, var närvarande och hörde vad överste Hjukström faktiskt sa i Exhuset.

Berndt von Corswant

 

 

 

P 18-soldater lagar mat

Gotlänningen 3/5 1967

Bo Berggren (närmast kameran) och Anders Sandgren passar Toscatårtan

 

På hemtekniska skolan går det livligt till på fredagskvällarna. Där är det nämligen en grupp pojkar, värnpliktiga på P 18, som med hushållslärare Kerstin Levin som lärare lär sig laga mat, baka m. m.

Kursen ingår i den serie med äktenskapsskolor m. m., som anordnas av IOGT:s kvinnoråd och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.

För närvarande är det två äktenskapsskolor och en matlagningskurs igång för P 18-soldater och en äktenskapsskola på KA 3. En äktenskapsskola för Lv 2 har nyligen avslutats och om någon vecka slutar en äktenskapsskola för civila ungdomar i Visby.

 

 

 

Fanjunkare åtalas för att han misshandlat arrestant

Gotlänningen 3/5 1967

- Jag är värnpliktig och ingen skurkäring. Även om jag just nu är arrestant så vidhåller jag detta.

En fanjunkare på P 18 hade annan åsikt. Skurkäring eller inte så skulle arresten skuras efter arrestanten och det skulle utföras av denne personligen. Men den värnpliktige var ståndaktig och vidhöll sin position trots att fanjunkaren visade brickan som stärkte hans väbelvärdighet. Någon skurning blev det inte. Då rann sinnet på fanjunkaren, han riktade ett slag i nacken på den andre som nu anmält honom. Inom kort står fanjunkaren åtalad för våld mot krigsman.

- Det är lögn alltsammans, säger den åtalade fanjunkaren. Jag framhöll för arrestanten att på 27 år aldrig träffat på en arrestant som vägrat utföra det jag befallt men jag har inte slagit honom.

Arrestanten vidhåller sina uppgifter, fanjunkaren har slagit honom i nacken så han var öm både länge och väl.

 

 

 

Nu får ”repgubbarna” svar av sin general

Gotlänningen 5/5 1967

Nu kommer chefen för Gotlands militärkommando, general K. G. Brandberg, med sitt svar till de 111 ”repgubbarna2 som i en skrivelse till MO kritiserat hans utredning. När det gäller överste Gerhard Hjukströms numera riksbekanta tal i Exhuset inför en kommenderad trupp. Efteråt MO-anmäldes översten för att ha hållit ett högerpolitiskt färgat tal.

General Brandberg framhåller i en presskommuniké – återgiven på sista sidan i dagens tidning – att han inte gjort några uttalanden för pressen rörande utredningen.

Här kommer general Brandbergs svar:

  
− JAG HAR INTE SAGT NÅGOT TILL PRESSEN!
I insändare till de gotländska tidningarna den 3 dennes kungör hr Berndt von Corswant en skrivelse till MO från ett antal värnpliktiga vid det repetitionsövningsförband där von Corswant tjänstgjort.

Enär insändarna med däri intagen skrivelse berör själva utredningsförfarandet och därpå följande pressreferat får jag meddela följande.
 
1. Jag har icke gjort några uttalanden rörande utredningen för tidningarna. Gotlands Allehanda har på därom gjord framställan fått ta del av vid militärkommandostaben befintligt konceptexemplar av den insända utredningen. Referat och rubriksättning får stå helt för tidningarnas egen räkning.
2. Militärkommandochefen har fått MO:s uppdrag att verkställa utredning och inkomma med yttrande, sålunda har hr von Corswants anmälan ej såsom han anger ”uppfordrat militärkommandochefen” till yttrande. MO gav inga direktiv för hur utredningen skulle göras.
3. Jag beslöt att påbörja utredningen på så sätt, att en officer vid militärkommandostaben skulle höra förutom överste Hjukström, mot vilken von Corswants anmälan var riktad, chefen för det aktuella förbandet (aktiv underofficer), fyra plutonchefer, (en reservofficer, två värnpliktiga fänrikar, en värnpliktig sergeant) samt några slumpvis utvalda övriga värnpliktiga. Vittne vid detta hörande var hela tiden en ur förbandet slumpvis utvald värnpliktig. Sammanlagt hördes på så sätt inom förbandet i aktiv underofficer, 1 reservofficer och 3 värnpliktiga, av dessa senare tre tjänstgörande som plutonchefer.
4. Sedan jag tagit del av det utredningsmaterial som på ovan angivet sätt kom fram, bedömde jag, att jag hade tillräckligt underlag för mitt yttrande till MO. Hade så icke varit fallet hade jag givetvis haft möjlighet låta höra ytterligare personal ur förbandet.
5. Huruvida utredningen jämte mitt under ämbetsmannaansvar avgivna yttrande är tillfyllest för MO bedömning är uteslutande MO:s sak att avgöra.

K. G. Brandberg

Militärkommandochef

 

 

 

Huka er - gubbarna har just laddat om

Gotlänningen 5/5 1967

 

- Av Carin Häglund -

En hemvärnsgubbe klagar inte på vädret även om det spöregnar. Vädret i går var med andra ord helt fältmässigt även om en och annan hemvärnare svor för sig själv över blötan när ingen hörde. ”Kulsprutegubbarna” inom varje hemvärnsområde var samlade till Tofta skjutfält för den årligen återkommande kulsprutetävlingen. Endre vann två av de tre klasserna med förkrossande överlägsenhet med Stånga på andra plats.

 

 

Under fältmässiga förhållanden d. v. s. sämsta tänkbara väder tävlade i går ”kulsprutegubbarna” från varje hemvärnsområde på Blåhäll som i går bort heta Blåshäll. Endre vann överlägset med 505 poäng. Några hemvärnsgubbar är här klara för beskjutning av framryckande fiende.

 

Nu skall det dock till de övriga gruppernas försvar – c:a 20 deltog – sägas att de fick förmånen att skjuta när ovädersmolnen skingrats fram på eftermiddagen fick en favör gentemot de som sköt när vädret var som värst. Sikten var sämre på förmiddagen och det var ruggigt på alla sätt och vis för gubbarna där de låg och kröp i lervällingen. Enligt kapten Ture Dahlgren vilken som vanligt ledde övningen, så syntes detta i resultatlistan. De som … himlen ljusnat fick … resultat.

Övningen var uppdelat i tre moment – skolskjutning, stridsskjutning och materielkännedom. Endre vann överlägset med 203 poäng på skolskjutningen och 242 på stridsskjutningen. Stånga som kom närmast fick 196 poäng på skolskyttet och 196 i stridsskjutningen. Stånga lyckades också bli bäst i materielkännedom med 85 poäng. Att sedan Lärbro kom trea förvånade väl ingen men att Gammelgarn lyckades placera sig på fjärde plats betraktades som en fin prestation av en liten socken.

105 hemvärnare ställde upp i det regniga vädret, det bör tilläggas att tävlingen endast avser kulspruteskyttarna inom varje hemvärnsområde. Kapten Dahlgren var mycket nöjd med deltagarnas prestationer.

Resultat:  1) Endre 505 poäng, 2) Stånga 450, 3) Lärbro, 394, 4) Gammelgarn 367, 5) Hangvar 355, 6) Vamlingbo 333, 7) Fårö 331, 8)

 

 

 

Visby till kungs för armémusiken

Gotlänningen 5/5 1967

För att försöka få behålla militärmusikkåren i Visby – som enligt Konsertbyråutredningen bör läggas ner och ersättas med hitresande orkestrar från fastlandet – har en rad företrädare för musiklivet på Gotland inlämnat en skrivelsetill stadsfullmäktige i Visby stad. Drätselkammaren har snabbehandlat ärendet och föreslår stadsfullmäktige att göra ett uttalande till chefen för ecklesiastikdepartementet om att Gotland skall få behålla sim militärmusikkår.

 

Det är rektorn vid Visby musikskola, Riber Mosell, dirigent för Visby konsertförening, Robert Sjölin, domkyrkoorganisten Albert Sjögren och ordföranden i Musikaliska Sällskapet i Visby, S. E. Westerlund, som undertecknat skrivelsen till Visby stad. De skriver bl. a. : ”Ett indragande av militärmusikkåren skulle medföra närmast förödande verkningar för det lokala musiklivet på Gotland.”

Uttalandet i ärendet har också gjorts av länsbibliotekarie Ochsner och styrelsens för Visby stifts kyrkomusikerförening. Bibliotekarie Ochsner befarar i sin skrivelse att åhörareintresset skulle sjunka hos gotlänningarna om musikkåren om musikkåren försvann. Det skulle betyda en successiv minskning av musikarrangemangen ”tills endast fåglarna står för det spontana musicerandet på ön.”

Drätselkammaren föreslår stadsfullmäktige följande uttalande till ecklesiastikministern:

”Stadsfullmäktige i Visby instämma i de synpunkter, som i vidlagda skrivelser och promemoria framförts av företrädare för musiklivet i Visby.

Det skulle med all säkerhet, så som framkommer i handlingarna, få förödande verkningar för musiklivet i staden och på ön – stommen i öns musikliv – skulle indragas.

Stadsfullmäktige vädjar därför enträget till chefen för ecklesiastikdepartementet att vid bedömning av ärendet de anförda synpunkterna av ärendet de anförda synpunkterna och argumenten beaktas och att sålunda utredningens förslag – vad gäller indragningen av armémusikkåren på Gotland -  ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts proposition.”

Stadsfullmäktige behandlar ärendet på tisdag.

 

 

 

Kasserat populärt på P 18

Gotlänningen 23/5 1967

Kasserat populärt på P 18

  

−  Det som inte duger till Kronan kanske duger till att ha i sommarstugan, tänkte nog många som i går lämnade anbud på kasserade möbler vid P 18. Visst fanns det gott om skavanker men somt hade dock klarat påfrestningarna av många årsklassers mer eller mindre omilda behandling. Och den som får det där stora runda bordet får kanske också en ny bekantskap: ”408 Andersson, 30 pinnar, Ankarsrum” står det inristat i bordskanten.

 

 

 

Bilkårister från hela landet lär terrängfordon på Gotland

Gotlänningen 31/5 1967

- Av Johannes Gardell –

En central lägerkurs för bilkårister pågår nu som bäst här på ön, med förläggning vid Flyglottaskolan i Bunge. Kursen har 25 deltagare och alla kommer från fastlandet. Kurschef är förvaltare Allan Eskelund, P 18, och chefbilkårist fru Hillan Ölmefors från Gävle. Kursadjutant är fanjunkare Sören Jansson, P 18. Kursen är underställd chefen P 18.

Samtliga deltagare har körkort för bil men knappast någon av dem har kört sådana fordon det här gäller, stora militära fordon. Men det är ju sådant de får lära sig under kursen.

Som lärare och instruktörer tjänstgör rustmästarna Carl-Gustav Bandinge och Gunnar Johansson vid P 18 samt fru Kari Fäldt, Billeholm, fru Inga-Brita Sävnor, Hässleholm, och fröken Edeltraud Clach, Norrköping. Efter genomgången kurs skall de som deltagit kunna krigsplaceras antingen vid krigsmakten eller i civilförsvaret.

 

Greta Edberg från Norberg har satt sig vid ratten och flickan från Luleå, Majvor Nilsson, läser kartan. – Tjusigt här, men bosätta sig – nej!

 

Omfattande kursprogram

Kursen tog sin början den 21 maj och avslutas den 3 juni, alltså på lördag. (3/6 1967) Målsättningen är att under de  96 kurstimmarna ge eleverna kunskap i att som förare av terrängpersonbil och standardlastbil kunna framföra och vårda dessa under fältmässiga former, att lära dem  militärt uppträdande och självskydd samt skydd mot ABC-stridsmedel, att utnyttja karta och kompass, ge kännedom om militära trafikföreskrifter, repetera vägtrafikförordningen o. s. v.
Det gäller alltså både teoretisk och praktisk undervisning. Till det praktiska har bl. a hört växlingsövningar, körning i körgård, bogsering och bärgning, åtgärder vid trafikolycka, fordonstillsyn före och efter körning, smörjning och oljebyte, körning i kolonn etc.

Att här i detalj relatera den omfattande utbildning eleverna får skulle bli för långt. Kurschefens  goda kvalifikationer på området, liksom hans medhjälpares, är en borgen för att ingenting förfuskas och att elevernas förväntningar på kursen infrias.

 

Tältförläggning

Ett inslag i kursen som verkligen i hög grad uppskattades var bivacksövningen under gårdagen. På måndagsförmiddagen skedde start för tillämpningsövningar med landsvägskörning från Bunge till P 18, där lunch intogs i matsalen, varefter färden ställdes till Fågelhammar vid Ljugarn, där sedan tälten restes i den mest säregna natur man gärna kan tänka sig, intill raukfältet. Och därtill detta högsommarväder med värme och sol! Inte underligt att flickorna trivdes. Gotland har, för många av dem, tills nu varit ett okänt land men innan de reser härifrån kan de en hel del om vår omtalade sagoö. Somliga är från Skåne, en del från Mellansverige och andra från norrländska trakter, en av dem Saida från Luleå. Majvor Nilsson, 28. Henne kände vi på pulsen.
− Vad tycks om Gotland?
− Fantastiskt tjusigt! Men aldrig skulle jag kunna tänka mig att bosätta mig här. Nej, inte när man är norrländska!

Vi hann inte prata längre för nu kommenderade chefen uppställning för bilorientering till Lagerlingen i Havdhem. Var och en skyndade till sin grupp och sina bilar och sedan försvann de snart allihop i skogsterrängen.
På förmiddagen hade de övat sig i pistolskjutning, maskering av fordon m. m. och på natten skulle det sedan bli mörkerkörning. Det blev säkert sent innan flickorna fick krypa till kojs i sina tält, med värkande armar kanske, efter lastbilskörningen och med huvudet fullproppat av en massa saker. För  inte får då någon lata sig på den här kursen, det är då säkert. Men visst kan man förena nytta med nöje.
Och de sex värnpliktiga grabbarna från P 18, som var med som eldvakt hade inga problem med flickorna, påstod de.

 

            

Inga problem med de här flickorna, säger eldvakterna vpl Tore Pettersson, Roland Olsson och Sören Andersson och tar det lugnt vid sitt tält.

 

Toppkonferens: Chefsbilkårist Hillan Ölmefors och kurschefen Allan Eskelund.

 

 

 

HÄR FLYTER 300.000 TON BETONG FRÅN RONEHAMN

Gotlänningen 7/6 1967

 

Största sjötransporten sedan invasionen 1944

 

Det var ett riktigt folknöje att se på när betongkolosserna lämnade Ronehamn. Kajen var kantad av Ronehamnsbor, pressfolk och representanter från fortifikationsförvaltningen och Armerad Betong.

 

Det var en underlig sjötransport som i går morse (6/6 1967) lämnade Ronehamn. Sakta men säkert stävade bogserbåten Bull ut ur hamnen med tre betongkolosser i släp. Varje koloss vägde 1.000 ton, var 48 meter långa, 8 meter breda och drygt  fyra meter höga.

Det var avgång för en av de största största (sic) transporterna över öppet vatten sedan invasionen 1944 av flytande hamnbryggor. Bryggorna – eller kassunerna – byggdes i Ronehamns hamn när den var torrlagd. Nu skall bryggorna tjänstgöra som förtöjningsplatser för ubåtar i Hårsfjärden söder om Stockholm.

Det är Fortifikationsförvaltningen som beställt bryggorna av Armerad Betong och att arbetet gjordes på Gotland berodde helt enkelt på att Armerad betong samtidigt hade hamnbygget och torrläggningen i Ronehamn på programmet. Det passade bra att bygga bryggorna på sjöbotten och låta den flyta upp när vattnet släpptes på.

Bryggorna är visserligen byggda i armerad betong och väger som sagt 1000 ton per styck men de är utförda med vattentäta skott och flyter lätt.

Att bogsera bryggorna tvärs över Östersjön – inte minst att få dem ut genom Ronehamns. trånga inlopp – kunde dock vara ett äventyr. Uppdraget gick till Transportbolaget i Stockholm och tidigt i går morse anlände deras bogserbåt Bull till Ronehamn.

Skepparen ombord, exguten Arne Palmgren från Rute, hade flera timmars jobb att se till förtöjningarna mellan bjässarna. Det gällde att ha ordentliga trossar och wirar för att det med bogsertrossarna nära 400 meter långa släpet skulle hänga samman.

 

Kraftiga trossar och wirar – och ett noggrant arbete -  krävdes för att samtliga tre betongbryggor skulle hänga med släpet.

 

Så småningom satte kapten Palmgren sin bogserbåts 1.260 effektiva hästkrafter i arbete och på kajen kunde fortifikationsförvaltningens och Armerad Betongs representanter pusta ut. Äntligen på väg!

  

      

Mats Linday

           

Här tar lotsen, Gillis Hultgren, farväl av bogserbåtskaptenen Arne Palmgren efter att lotsbåten följt med igenom farleden.

 

Bland skaran som vinkade av på kajen märktes bl. a. Mats Linday, tidigare känd från TV-rutan men numera pressombudsman vid fortifikationsförvaltningen. Där fanns också förvaltningens överingenjör Karl Krook och ingenjör Olle Ek, som bägge höll tummarna för att allt skulle gå väl. På kajen fanns också pressfolk från en rad tidningar och en stor skara ortsbor. Däremot fattades TV:s reportageplan – planerna på att ta flygbilder på transporten hade stoppats av krigsutbrottet i Mellersta Östern.

 

Allt gick väl genom den 35 meter breda rännan ut från hamnen. Gillis Hultgren följde dock efter i lotsbåten helat tiden om betongbryggorna skulle börja driva i den tilltagande vinden. Vid Ronehamns fyr tackade kapten Palmgren med en kopp kaffe och färden gick vidare utan lotsbåtens assistans.

160 distansminuter hade Bull med följe framför sig, därav c:a 70 i öppet vatten sedan man släppt kontakten med Gotland. – Vi kan nog inte hålla mer än 3 knop, trodde kapten Palmgren och det skulle betyda c:a 50 timmars färd. Men risken finns att vinden ökar och då blir det ett tags stillestånd i Fårösund. Även om kapten Palmgren bl. a. har erfarenhet av besvärliga timmertransporter vill han inte ge sig ut i öppet vatten med betongklumpar som dessa.

− Väl framme skall betongbryggorna användas för ubåtarna i Hårsfjärden, berättar Mats Linday. Bryggorna skall förtöjas vid av fortifikationsförvaltningen specialritade dykdalber, gjutna i betong och 14 meter höga.

− Även dessa dykdalber är unika konstruktioner, förklarar överingenjör Krook. De har nämligen konstruerats så, att de är flyttbara. De göts på land och fraktades till avsedd plats.

 

PS PS PS PS

Bull fortsatte över Östersjön

 

Det uppehåll som man fruktade att bogserbåten Bull p. g. a. vädret skulle göra under tisdagen behövdes dessbättre inte göras. Vid 21-tiden på tisdagskvällen hade Tingstäde Radio kontakt med båten som då befann sig 10-12 distansminuter från Östergarn. Kapten Palmgren hade då för avsikt att fortsätta direkt.

Text o foto: Ola Sollerman

 

 

 

Visbyartillerist sköt bäst om Kungapokalen

Gotlänningen 13/6 1967

Löjtnant Svante Ståhl, Visby, lyckades få artillerielden rätt på alla målen. Som han här själv kan konstatera.

 

Årets tävling om H. M. Konungens skjutpris för artilleriofficerare har genomförts på Älvdalens nya storskjutfält. Tävlingen tillgår så att några finalister som utses under tidigare skjutningar får tävla i skjutning med artilleri. Varje tävlande disponerar två batterier med haubitser och skall sedan på kortast möjliga bekämpa fyra fientliga mål. I år lyckades löjtnant Svante Ståhl från A 7 i Visby bäst. Utöver att ha den kortaste tiden lyckades han få artillerielden på samtliga mål alldeles rätt.

 

 

 

En fräckis för prinsen?

Gotlänningen 22/6 1967

 

 

Roliga historier blir det i tremänningens båthus. Fr. v. kapten Tore Dahlgren, överstelöjtnant Gustaf Malmström, kronprinsen, major Ulf Melin, kadett Engelhardt, kapten Magnus Olsson och historieberättaren Harry Klingvall.

 

Helt utanför den militära inramningen fick kronprinsen i går uppleva ett genuint gotländskt inslag. Han fick i Herrvik i Östergarn träffa samman med Harry Klingvall som demonstrerade den gamla tremänningen i Herrvik pratade gutamål och berättade roliga bedrifter. Sammanträffande skedde helt improviserat och tilltalade kronprinsen i hög grad.

Någon svårighet att förstå Harry Klingvalls gotländska dialekt syntes prinsen inte ha. Själv segelintresserade passade han på att ställa flera frågor till Klingvall beträffande tremänningen. Han ville också ha reda på hur lång tid det tog att avverka resan Gotland runt med tremänningen häromåret. Det kunde dock Klingvall inte svara på.

– Vi gick ju i land då och då.

Annat sevärt under kronprinsens väg var bl. a. raukarna vid Fågelhammar, Lina myr, Hallshuk, Ire, Kappelshamn och Slite.

 

 

 

ÖVERSTENS TAL VAR EJ POLITISKT

Gotlänningen 23/6 1967

Arméchefen:

 

STOCKHOLM (TT) Arméchefen finner det inte styrkt att överste Gerhard Hjukström vid Gotlands regemente kritiserade regeringen eller utövade partipropaganda när han den 15 april gav ett förband repetitionsövande värnpliktiga en redogörelse för de olika alternativen till försvarsbudget.
I en MO-anmälan från en värnpliktig sergeant har översten klandrats för högerpropaganda i sammanhanget.

Det kan enligt arméchefens mening inte anses olämpligt att försvarsupplysningen omfattar försvarsutredningens direktiv och det beräknade utfallet av de olika förslagen.

Att de politiska partierna i utredningen lagt fram olika förslag till direktiv och försvarsfrågan allmänt debatteras gör det angeläget att krigsmaktens personal får en sakkunnig och allsidig information i saken, framhåller arméchefen.

Utredningen visar att överste Hjukströms upplysning var saklig och objektiv. Det kan visserligen inte uteslutas att han gett uttryck för uppfattningen att en sänkning av försvarsanslagen vore betänkligt från försvarssynpunkt. Ingenting tyder dock på att anförandet i den delen  haft karaktären av partipolitisk propaganda eller i övrigt en olämplig utformning, finner arméchefen.

 

 

 

100-talet flickor på FBU-läger

Gotlänningen 23/7 1967

 

 

Visbyflickorna Elisabet Johansson, Yvonne Pettersson, Ann-Marlen Pettersson och Ann-Christine Hagvall under en friluftslektion i försvarskunskap under instruktör Kristin Barkes ledning. I bakgrunden lägerchefen, kapten Ahrnfelt och unglottainstruktör Laila Press.

 

FBU-lägret vid Svens på Fårö ”stormades” förra fredagen (16/6 1967) av 93 flickor i åldersgrupperna 11–16 år med hemortsadresser från Kiruna i norr till Svalöv i söder. De följande sex dagarna blev säkert mycket minnesrika för dessa unglottor, utbildningsmässigt fördelade på gröna, vita och blå stjärnkurser samt triangelkurs i förplägnad och ledarkurs. Förutom den schemalagda utbildningen, omfattande bl. a. samhällskunskap, flagg- och faninstruktion, unglottakunskap, orientering i teori och praktik, sjukvård och mycket, mycket annat har många andra aktiviteter utövats under kursveckan. I lördagskväll t. ex. for man till Klintsbrovik dit sjöscouterna från lägret vid Strå inbjudits och vid vilket tillfälle man grillade korv, sjöng allsång o. s. v. Solnedgången vid Lauters har studerats, högmässan i Fårö kyrka har besökts och i strålande väder, som rått hela tiden med undantag för examensdagen, har badmöjligheterna varit mycket goda och utnyttjats flitigt. En hel eftermiddag tillbringades på Sudersand och under en dag besöktes ”kollegorna” vid Bungeskolan. Det tättskrivna reportageblocket förvånar så här i efterhand: Hur har allt hunnits med på så här kort tid? En del av förklaringen står säkert att finna i den drivna och rutinerade instruktörskadern, som lägret hållit sig med. lägerchefen är kapten Ahrnfelt som till sin hjälp bl. a. haft chefslottan Inga Johansson, unglottainstruktör Laila Press, lägeradjutant Bengt Söderdahl, unglottakonsulent Ann-Margret Sandmark samt ett tiotal andra instruktörer.

Enligt samstämmiga påståenden från bägge ”lägren” har det hela fungerat perfekt. Enda ”kruxet” var, att eleverna vid kurstidens slut inte villa åka hem!

I onsdagsnatt for de emellertid mycket kunskap och många trevliga minnen rikare.

Olika kurser avlöser nu varandra under hela sommaren och först vid månadsskiftet augusti/september slås portarna vid Svens igen för gott för det här utbildningsåret.

– Sunne

 

 

 

”Vägra värnplikt” på Toftavägen

Gotlänningen 29/7 1967

 

 

Morgonsömniga bilister fick hjälp med att vakna till när de åkte Toftavägen mot Visby – eller tvärtom – i går morse. ”USA – UT UR VIETNAM” stod det på ena sidan och ”VÄGRA VÄRNPLIKT” på den andra. Dekorationerna var målade med vit oljefärg som faktiskt gick fram ganska bra mot den svarta asfaltsbotten.

 

 

 

Så lär gymnasister försvar i Visby

Gotlänningen 10/8 1967

 

26 grabbar har under två veckor härjat på P 18:s domäner. De är gymnasister från hela Sverige som har praktiserat det militära livet, helt frivilligt. Man vill skaffa sig en kort orientering om landets försvar innan det om några år är dags att rycka in på allvar. I går var det motorcykelträning på övningsbanan. Och det gick undan i svängarna.

 

 

 

Palme och Erlander smet från militärvakt för att hinna med Fåröfärja

Gotlänningen 10/8 1967

Kommunikationsminister Olof Palme beskylls för att ha smitit från en militär trafikvakt som stoppat Palmes bil.

Palme var tillsammans med statsminister Tage Erlander och hans hustru Aina på väg från Visby och hade bråttom för att hinna med färjan till Fårö.

Enligt värnpliktige Lars Larsson vid KA 3, som tjänstgjorde som motorcykelordonnans vid tillfället, hade Palme sagt att han måste hinna med en färja till Fårö. Trots vaktposternas stopptecken körde han förbi den militärkolonn som just var på väg ut på huvudleden strax söder om Bunge. Larsson säger också att Palme var mycket nära att köra på en mc-ordonnans.

Det här inträffade vid 22-tiden i tisdags (8/8 1967) kväll. Palme och Erlander hade varit i Visby där de sammanträffat med näringslivsminister Krister Wickman.
Palme räknade med att hinna med 22-färjan från Fårösund.

Söder on Bunge stoppades Palme av en vaktpost som var utposterad för att en militärkollon (sic) skulle ut på huvudleden.

När Palme väntat en stund blev han otålig och körde förbi den första vaktposten men stannade en bit längre fram av värnpliktige Larsson.

Palme gick ut och diskuterade med Larsson och sa att han hade väldigt bråttom eftersom färjan snart skulle gå.

 

 

Olof Palme hade bråttom − han måste passa tiden till sista färjan.

                  

Tage Erlander följde med i bilen. Det hjälpte inte att Palme påpekade för militärvakten att statsministern satt i bilen. De fick inte fortsätta i alla fall.

 

Vi hade order att inte släppa förbi någon, säger mc-ordonnanserna Lars Larsson (till vänster) och värnpliktige Norman. Palme handlade alldeles fel när han trots stopptecken körde förbi militärkolonnen.

  

Larsson sa att han hade order att inte släppa förbi någon. Han hänvisade till vägtrafikförordningen som endast ger rätt åt begravningsföljen och utryckningsfordon att passera.

En irriterad Palme gick då in i bilen och körde mellan två militära fordon och körde förbi kollonen. Men trots det hann han inte med färjan. Färjan gjorde sedan en extratur och tog över Palmes och två andra bilar.
Enligt Palme så är det i sak riktigt det som värnpliktige Larsson berättar.
Han förnekar dock att han skulle ha varit nära att köra över någon mc-ordonnans. Det har han Tage och Aina tillvittne på. Han säger sig heller inte ha observerat att hela militärkolonnen hunnit ut på vägen när han började köra om den. Några stopptecken hade han inte sett då.
− Men jag tycker Larsson var en strong kille som var envis och höll på sitt. Han hade ju order och ansåg att han hade rätt.
Palme har talat igenom saken med översten för KA 3, Erik Lyth. Överste Lyth har utrett det hela och funnit att den militära personalen handlat fullkomligt rätt.

 

 

 

Inget nytt i förhören med Palme. Gjorde han verkligen något fel

Gotlänningen 12/8 1967

 

Kommunikationsminister Palme träffade på torsdagen (10/8 1967) de två vpl mc-ordonnanserna som stoppade Palmes bil på väg till Fårö i onsdagskväll. Kommunikationsministern inbjöd till en stunds kaffedrickning och resonerade om vem som felade – och Palme säger: − Helt korrekthandlade jag väl kanske inte – men när det gäller tolkningen av vägtrafikförordningen anser sig Palme ha rätt – men säger också att de två vpl handlade helt OK också. Fr. v. Olof Palme, Lars Larsson och Christer Norman.

 

På fredagen hördes kommunikationsminister Olof Palme i sin sommarbostad av polisassistent Olof Janson om trafikintermezzot i tisdags kväll.
I det stora hela var det inget nytt som framkom, säger polisassistent Janson. Statsrådet förnekade att han skulle ha varit nära att köra på en av ordonnanserna och likaså påståendet att han skulle ha sagt att ”Jag tar befälet”. ”Jag tar ansvar gentemot befälet”, så föll orden, förklarade hr Palme.

Däremot är det klarlagt att ett av fordonen, en mindre bil med påslagna strålkastare, inte hade hunnit upp på vägen när statsrådet Palme med sällskap passerade på väg mot Fårösund
Protokollen sänds nu in till polismästaren i Visby och sedan blir det chefsåklagarens sak att ta ställning i åtalsfrågan.
− Bara en militärpolis har en polisman befogenhet och måste åtlydas. Så uttalade sig i går militäråklagaren Per Gunnar Arbman och överstelöjtnant Börje Börjeson på försvarsstabens kommunikationsavdelning. När kommunikationsminister Olof Palme hade sitt mellanhavande med de gotländska militärerna fanns ingen militärpolis på vägen, endast värnpliktiga. Det skulle alltså innebära att varken Palme eller någon annan behövde lämna företräde för de militära fordonen.

Men vägtrafikförordningen säger: Du skall lämna utrymme åt militärtrupp, om så kan ske.
Det sista ”om så kan ske” tvistar nu juristerna. Anser att det måste bli en bedömningsfråga.
− Jag är inte orolig, för jag vet att jag hade rätt att passera militärkolonnen, säger hr Palme. Jag vet förresten att det i lagen står att ”militära bilkaravaner får inte onödigt hindra civil trafik.”
− Och vad är det fråga om när man – som i tisdags – lät oss fem sex civila bilister missa färjan en timme. Det kunde ha undvikits om man hejdat KA3-kolonnen bara någon halv minut.

 

 

 

AUTOMATFEST PÅ P 18 I DAG

Gotlänningen 16/8 1967

− Av JOHANNES GARDELL –

Nu är det fest vid P 18. Alla vid regementet kan få dricka kaffe eller läsk och äta smörgås med leverpastej och gurka. Det är bara att ta för sig, betala behöver man inte. Men tyvärr pågår festen bara två dagar, i går (15/8 1967) och i dag.

Så här ligger det till: Det finns vid regementet en personalkassa för soldaternas nytta och nöje. Kassans inkomster kom från bion, kiosken och marketenteriet vid regementet och är liksom en form av återbäring. På initiativ av regementsintendent kapten Ingmar Lindqvist har nu trenne moderna automater från Canteenbolagen installerats, och det var dessa som festades in på personalkassans, Andelsslakteriets och Canteenbolagets bekostnad.

Genom de tre automaterna har grabbarna nu möjlighet att från klockan 6 på morgonen och till 24 på kvällen tillhandla sig kaffe, choklad, buljong, läskedrycker av olika sorter samt smörgåsar med olika pålägg. Priserna varierar mellan 25 öre och 7:50, med 25-öresintervaller.

− Man kan väl säga att det här är ett alternativ till den varma korven, säger regementsintendenten, ett alternativ med många fördelar. Dels får man det billigare, dels får man det nästan dygnet runt och dels är ju hygienen av högsta klass. Vi betraktar väl det här som ett första försök, efterhand bygger vi kanske på med elektrougn och möjlighet att servera varmrätter.

Automater av detta slag har tidigare installerats på en del fastlandsregementen, men P 18 blir alltså först på ön.

Skånska Cement i Slite har också liknande automater förut.

 

Vpl Tomas Lindberg, Solna, förser sig med en ”macka” i den nya automaten.

 

 

 

Palmefallen anmäls till JO och MO

Gotlänningen 16/8 1967

Inte bara JO utan även MO har nu fått en skrivelse om kommunikationsminister Palmes förehavanden på Gotland. I en skrivelse till justitieombudsmannen har en malmöbo begärt en utförlig utredning om trafikintermezzot; han litar tydligen inte på de gotländska polismyndigheternas sätt att handha fallet.
Med anledning av Palmes ryska gäster på Fårö anhåller en halmstadsbo att MO skall granska de bestämmelser som reglerar svenska och utländska medborgares rätt att besöka militärt skyddsområde.
Anledningen till detta är kommunikationsminister Olof Palmes besök på Fårö tillsammans med ryska gäster efter muntligt tillstånd av kårchefen vid Gotlands kustartillerikår.

Stora delar av vårt land är för stora summor bevakade och avspärrade för svenska medborgare, framhåller skribenten. Det förefaller därför underligt att i vissa fall tillståndsgivningen är så ytterligt tolerant som i det aktuella fallet.

 

 

 

KRIG PÅ KRÄKLINGBO BACKE

Gotlänningen 17/8 1967

 

GT-FLICKA HOS ARMÉN

Just nu håller 4-500 gotländska soldater på med sina respektive slutövningar ”i busken” före muck.

Gotlands Tidningars Birgitta Ericsson har varit och kollat läget bland våra krigare och här är hennes frontrapport.
 

KRIG PÅ KRÄKLINGBO BACKE

 

Troppchefen på Kräklingbo backe, rustmästare Hans Karlsson, Lv2, passade på att läsa Gotlands Tidningar i pauserna och i 3:e pansarskyttekompaniets tält tog man också det lugnt en stund.

 

Krig på Kräklingbo backe. Ett dussin grabbar från Lv2 ligger och väntar på ”fi”. Man sover, snackar och läser GT t. ex. och väntar och väntar. Natten mot onsdagen kastades fienden tillbaka i havet men han kommer säkert tillbaka innan slutmanövern är till ända på fredag. (17/8 1967)
Det rör sig alltså om slutmanöver för P18, A7 och Lv2. Krigsskådeplatsen ligger i ett brett bälte tvärs över ön, från kust till kust, och förutom gruppen på Kräklingbo backe finns ytterligare halva tusentalet grabbar ute i ”busken”.
GT sände på onsdagen ut en kvinnlig ”krigsreporter”, Birgitta Ericsson, på slagfältet för att se hur det går i årets ”examen” och hon kunde vid återkomsten berätta hiskeliga saker om hur striden rasade med Bamyl, kalops och en 20 mm akan.

 

GT:s Birgitta Ericsson rapporterar från fronten:


Bamyl, kalops, en ”20 mm akan”

− och så drevs fienden ut i havet!

− BAMYL! Skrev en av krigarna till plutonchefen och sedan bar det iväg mot nya strider utåt östra Gotland. Är man en manlig individ och har gjort sin värnplikt förstår man att detta är ett lösenord, men är man kvinnlig reporter och har dunkla föreställningar om slutövningar i fält tror man att det gäller någon stackars krigare som fått ont i huvudet och behöver medicin. 400-500 man från A7, Lv2, P18 och delvis KA3 håller just nu på med ”examen” eller slutövning och själva övningsledningen håller till i Kräklingbo bygdegård. De allra lyckligaste bland de grönklädda krigarna är förstås de som gått i kronans kläder i snart 15 månader och som muckar nästa fredag.

 

Två gotlänningar i eldställning, Göran Strandberg, Stenkyrka, och Ulf Westin, Visby. Båda muckar den 25 augusti och har legat vid P 18 sedan den 25 oktober i fjol.

 

På Kräklingbobacke fanns på onsdagen (16/8 1967) tolv man från Lv2 för att bevaka flyg. Någon större nöd såg det inte ut som om grabbarna hade, en låg på en bår och sov och jämrade sig emellanåt över att han egentligen var sjuk och hade haft hög temp. i morse, en annan läste dagstidningen och en tredje hade telefonkontakt med någon grupp – eller var det med ett kompani. Friden sänkte sig alltså över de tolv utposterade.

Där låg de och väntade och väntade och väntade och så PANG hände det något och då måste de vara på sin vakt.

 

RÄNESSANSPJÄSER

Känner ni förresten till en 20 mm akan? Det gör jag efter gårdagens ”fälttjänstgöring”. Det är en pjäs som gick ur militärmodet 1) för ett antal år sedan men som nu åter har kommit har kommit till heders allteftersom helikoptrarna kommit. Två av dessa pjäser kunde man också hitta på Kräklingbobacke.

 

Lennart Ritzén, Lv2, vid en 20 mm akan.

 

STORSTRID

Stridsområdet för slutövningen går från Visby i väster till Östergarn i öster och består av ett bälte över mellersta delen av ön.
− Det här är faktiskt en mindre slutövning, omtalar överstelöjtnant Lennart Bergqvist, vi brukar vara betydligt större antal mannar vid en del övningar.
Natten till onsdagen bekämpades fi (det är fienden det) ner i havet på östra Gotland och under gårdagen höll man på med förövningar till den verkliga ”smällen”, som kommer någon gång…

Övningsledningen, åtta man, har sitt högsäte i Kräklingbo bygdegård. Från en av bilarna där hördes: Caesar, Adam, Bertil-Adam och en hel massa andra namnsdagar men ingen av grabbarna hette något sådant för de svarade inte på ropen från kamraterna som ändå avslöt med ”klart slut”.

 

Ställföreträdande plutonchefen Leif Ulrich, P 18, klar att ge sig iväg mot nya strider.

 

MAAAT!

− Vid lunch fick jag två potatisar och lite kalops, hörs en röst bland träden.
− Maten är bra, hörs från ett annat håll.
− I går hade vi eld i halsen av kryddorna, men annars är det bra, hörs från ett tredje håll.
Och vid en av koktrossarna håller man på att värma kalops till 200 man. Åtta grabbar står för ”käket” och blir vänner eller ovänner med de övriga.
En mindre del av de 400-500 militärerna äter på pensionat Borgvik, men det är bara befäl som hör till den delen. Även en kvinnlig reporter räknas dit för EN måltid.

 

BARA NIO PINNAR!

− Det är sista gången vi ligger i ”busken”, berättade en nöjd krigare vid plutonchefskolan, och i dag är det NIO pinnat muck. SKÖNT!!!!
Och nu på fredag, en vecka före slutet, avblåses slutövningen och examen är slut. Och fi är slagen, som vanligt. Grabbarna åker hem, är trötta och tycker att det varit f-b arbetsamt ända tills de muckar.
Och då blir med ens slutövningen riktigt trivsam, men de vill inte vara med om flera!

 

Och 100 kom till Kräklingbo för att få veta mer om övningen

Med anledning av den stora manövern i Kräklingbotrakten hölls på onsdagskvällen en informationsafton i bygdegården till vilken bygdens folk inbjudits. Avsikten med sammankomsten var att informera befolkningen i övningsområdet om övningen och därigenom skapa större förståelse för de olägenheter som uppstår för civilbefolkningen
Uppslutningen till sammankomsten blev ungefär vad man väntat, ett hundratal personer lyssnade till militärmusikkåren, kapten H. Larsson demonstrerade materiel, major Löf talade om värnpliktsutbildningen, major Lundberg om den pågående övningen och en film om svenska armén visades.
Onsdagens träff var en helt ny form av kontakt med berörda civilpersoner i övningsområdet och den kommer att få efterföljare vid kommande övningar.

 

Norrman studerar ”kriget”

Med i den gotländska striden finns också den norske kaptenen Aarsand, som gästa gutaön sedan tre veckor tillbaka. Kapten Aarsand har varit i Sverige snart ett år närmare bestämt på tygförvaltningsskolan. Under tre veckor besöker han nu P 18 och deltar också i slutövningen på östra Gotland.
− Någon större skillnad på ”krigande” på Gotland och i Norge är det inte, tycker kapten Aarsand, men klimatet är mycket annorlunda här.

 

1) ”Avskrivaren” utbildades på dem då jag gjorde lumpen runt 1985, de var moderniserade till ”40/70”.

 

 

 

BOMBER FRÅN VISBY

Gotlänningen 18/8 1967

 

GT-FLICKA HOS MARINEN

I går lämnade Gotlands Tidningars Birgitta Ericsson

sin rapport från arméns ”krig på Kräklingbo backe”. I dag

kommer vi med en ny rapport från fronten – den här

gången gäller det marinen. Rapportör: Eva Tivell.

 

BOMBER FRÅN VISBY

Sjunkbomber från Visby! alltså, som tillsammans med ”kusinen” Sundsvall, hade uppvisning i sjökrig på väg mellan Visby och Kappelshamn i går. (17/8 1967) en helikopter fanns också på plats – liksom Gotlands Tidningars ”krigskorrespondent” Eva Tivell.

 

Fyra sjunkbomber fyras av. Fregatten Visby skakar, det dånar till och vattnet rörs upp.

 

GT-fotografen var tvungen att teckna ny livförsäkring innan han fick följa med den här helikoptern!

 

Helikoptern har lyft från fregatten Visby. GT:s fotograf Bengt Zettergren befinner sig ombord. Försäkrad för 7.500 kr., utrustad med flytväst och orange färgämne. Egentligen skulle han haft visselpipa också. Men han fick dubbelt så mycket färgämne i stället.

 

Sol och stiltje.

Ombord på fregatten Visby riktas två 57-millimeters Bofors-kanoner ut mot havet.

Vid relingen står besättningsmännen och håller för öronen – stora, starka karlar står och håller för öronen.
− Jag får så ont i magen när de skjuter, säger en.

Han har tre ränder på ärmen.

− Om nio sekunder smäller det.

Fregatten skakar, vattnet rörs upp. Systerfregatten Sundsvall, position 45 grader babord. Skall skjuta iväg en raket.
Fartyget är på väg Kappelshamn till Visby, och förevisar sina resurser för en grupp gäster.

 

2.000 I SJÖN.

Raketen laddas. Kostnaderna för en laddning rör sig om några hundralappar. Man skjuter iväg raketer som kan bärgas. Är det krig kostar varje avfyrad 8.000 kr.
− Fem sekunder kvar!
Ett eldsken, raketen går rätt upp i luften och landar i vattnet.
− Mycket fiffigt ordnat förklarar besättningen på fregatten. Ett färgämne utlöses när raketen landar och vattnet färgas orange och det är enkel. Om man har lagt i färgämnet alltså… Havet var blåare än någonsin denna dag, inte en orange prick syntes. Litet otur och 2.000 kr. flöt ut i Östersjön.

 

LIVFÖRSÄKRING

− Se upp för propellrarna.

Helikoptern skall lyfta.

Två fotografer följer med upp.
Försäkringar tecknas. Man vet aldrig… Flytvästar.
− Dra i den här spaken så blåses västen upp. Det går att blåsa upp västen manuellt också.
− När då?
− Om…
− Här finns färgämne, vattnet färgas orange av det. Här är en visselpipa.

 

INGET ATT AVUNDAS

En man med två ränder på ärmen gör en fin omskrivning. Helikoptern kan inte ta så tung last p. g. a. bränslebrist. Eller det kanske inte är en omskrivning? Helikoptern orkar inte flyga om jag följer med. Men fotograferna verkar inte att gå någon särskilt angenäm framtid till mötes. Att ligga ensam ute till havs med orange vatten omkring sig idogt blåsande en visselpipa, nej det var inget att avundas. GT:s fotograf fick inte ens en visselpipa, men han fick dubbelt så mycket färgämne i stället. Nå om det sista han såg i denna världen var orange vatten så skulle vårt svenska försvar i alla fall se till att han lämnade 7.500 kr. efter sig. (Livförsäkringen).

 

UNDERBEMANNING

14 man befinner sig ombord.  För många?
− Nej, det skulle behövas fler. Fregatterna är underbemannade.
− För mycket att göra. Nej, det är det inte. Det är skönt ombord. Man är du med de flesta befälen.
− Men det händer inte så mycket ombord, en gång höll vi på att skjuta ner en fyr, men vi missade.
− Det är i hamnarna man har roligt.

Det står Visby på sjömansmössorna, men en stor del av besättningen har aldrig varit i Visby
− Vart går man i Visby, finns det någon folkpark?
− Hur är det på Murgrönan?
Det är inte så konstigt att grabbarna är intresserade av att få reda på det. Ombord har man nämligen arbetat på Murgrönan i flera månader. Det är täcknamnet på en arbetsplan för jagarna när de tar upp förföljelsen på en u-båt.

 

Livet ombord är egentligen ganska lugnt och skönt. Och speciellt en sån här dag har man tid att ta sig an besökare.

 

Gamla jagare från andra världskriget

Fregatterna Visby och Sundsvall, som ligger i Visby hamn till måndag (21/8 1967) är gamla jagare från andra världskriget. Båtarna är ombyggda till fregatter och deras främsta arbetsuppgift i krig är ubåtsjakt och eskorttjänst
Fregatterna är utrustade med bl. a. två 57 mm automatkanoner, sjunkbombfällare, antiubåtsraketpjäs. Fartygen är 98 m. långa och har ett deplacement av 1.200 ton.
Fartygschef på Visby är kommendörkapten av första graden Göran Romare. Kapten Göran Linton är fartygschef på Sundsvall.
Fartygen bedriver för tillfället övningar tillsammans med förband ur Kustflottan huvudsakligen i Östersjön. I oktober återvänder fregatterna till hemmastationen i Göteborg.

 

 

 

För 14 dagar sedan stoppade de kommunikationsministern när ha var på väg till Fåröfärjan…

Gotlänningen 23/8 1967

Vpl  Lars Larsson och Christer Norman stoppade Palme

 

NU BESLUTAR HAN OM OLOF PALME SKALL ÅTALAS ELLER INTE

-Av BO SÖDERBERG –

 

För 14 dagar sedan stoppades Olof Palme på en väg i Fårösund när han tillsammans med statsministerparet Aina och Tage Erlander var på väg till Fårösfärjan.

Enligt de värnpliktiga bröt han en militärkolonn och fortsatte trots att de beordrade honom att stanna.

I dag eller i morgon skall chefsåklagare Gunnar Öhman i Visby besluta sig för om han skall åtala Palme för brott mot vägtrafikförordningen eller inte.

 

Inom de närmaste dagarna skall chefsåklagare Gunnar Öhman besluta sig för om han skall väcka åtal mot Palme eller inte.

 

Ännu har han inte fått ta del av polisutredningen som skötts av polisassistent Olof Jansson i Slite. Denne överlämnade sin utredning till polissekreterare Bengt Ottosson i går eftermiddag Ottosson skall först gå igenom den innan den går vidare till åklagarmyndigheterna.

-Sedan tar det en eller två dagar innan jag beslutat mig för om jag skall väcka åtal eller inte, säger chefsåklagare Gunnar Öhman.

-Utredningen har inte varit speciellt besvärlig, säger polisassistent Olof Jansson. Mest arbetsamt har det väl varit med alla nyfikna människor.

Ett överraskande vittnesmål har kommit fram under utredningen. Det kommer från en taxichaufför, Lars Stenberg, som körde bilen närmast Palmes. När bilarna stoppades av de värnpliktiga gick han fram och hörde på den diskussion som utspann sig mellan dem och Palme.

-Palme sa aldrig någonting om att ”jag tar befälet”! Säger Stenberg.

Det skulle han alltså ha gjort enligt de militära vaktposterna.

Polisassistent Jansson har också hört den fänrik som var chef för troppen och befann sig i det första fordonet i kolonnen:

-Jag skulle inte haft något emot att ett befäl på platsen som stoppat kolonnen för att släppa fram den civila trafiken, säger troppchefen.

Sammanlagt har nio vittnen hörts. Statsministerparet finns inte bland dem.

Chefsåklagare Gunnar Öhman skall som sagt inom de närmaste dagarna besluta om det blir fråga om åtal eller inte. Om man finner att Palme gjort sig skyldig till 41:a paragrafen i vägtrafikförordningen kan straffet bli max 500 kronor i böter.

-Det kan också bara bli tal om ett strafföreläggande, säger chefsåklagare Öhman. Då går saken inte vidare till domstol.

Enligt gårdagens Expressen skulle Palme ”gått till reträtt” när det gäller det påstådda brottet.

-Han bestrider fortfarande att han gjort sig skyldig till något brott, säger polisassistent Jansson. Däremot har han sagt att om åklagaren finner honom skyldig är han beredd att gå med på ett strafföreläggande.

 

 

 

P 18 först med målkamera i stället för granater!

Gotlänningen 23/8 1967

-Av BIRGITTA ERICSSON-

 

Skjutning med målkamera, en nyhet som hälsats med förtjusning bland grabbarna på P 18.

 

P 18 har som första regemente i landet kommit över experimentstadiet vad gäller ”skjutning” med målkamera och man håller nu på med utbildning.  Det är på stridsvagnsskjutningens område, som detta framsteg har gjorts. Istället för att fyra av riktiga skott till en kostnad av 200-400 kronor fyrar man istället av ett ”kameraskott” till en kostnad av 29 öre!

I två år har denna form av träningsskjutning pågått vid pansarskolan, men först nu har den kommit ut bland de olika regementena i hela landet. Major Lars Nolgren och fanjunkare Gunnar Ericsson har hand om utbildningen och de som utbildas hör till gruppen, som rycker in i juni i år.

Man håller för närvarande på att testa grabbar för denna form av träningsskjutning och på tisdagen höll 15 man från 9:e kompaniet på med ”kameraskjutning”.

-Detta är en drive i den modernisering av försvaret som just nu håller på, omtalar överstelöjtnant Lennart Bergqvist.

Kameran, modell Robot, sitter i en ställning framme på eldröret till stridsvagnen och man kan vid ”skjutning” använda svart-vit film eller en värmekänslig film (IR).

Ännu så länge håller man på med skjutning mot stillastående mål, men fram i höst blir det aktuellt med  rörliga mål och då kommer det också att bli aktuellt med duellskjutning. Den intressanta filmen framkallas sedan. Ibland under kvällstjänst och ibland på förmiddagen dagen därpå. En bit framför själva stridsvagnen, på ena sidan, finns en tavla där skyttens namn sättes upp, vilket skott i ordningen o.s.v. och sedan är det bara att läsa av på filmen och med intresse mäta och studera hur mycket från det egentliga målet man kommit.

-På grund av att vi kan av med så mycken ”ammunition” kan vi också få fram grabbarnas egenheter vad gäller skjutning, säger major Lars Nolgren, två personer har ju inte samma egenheter och ser inte på samma sätt.

 

 

 

EFTER FISKAFÄNGET FÖRHÖR OM PALME

Gotlänningen 24/8 1967

Polismästare Bengt Ottosson, Visby, har beslutat att statsminister Tage Erlander skall höras i det s. k. ”Palmefallet” Förhöret kommer att ske då statsministerparet återvänder från det officiella besöket i Finland.

Anledningen till att statsministern skall förhöras är att kommunikationsminister Olof Palme vidhåller sin åsikt, att han inte observerade den sista bilen i militärkolonnen vid Fårösund, då han svängde upp på vägen och bröt kolonnen.

Polismästare Ottosson har ännu inte beslutat om han skall begära hjälp av Stockholmspolisen för förhöret eller om han kommer att anmoda statsministern att skriftligen göra en redogörelse för sina iakttagelser.

När statsministern återkommer från Finlandsbesöket där han bl. a. fiskade kommer han att förhöras om kommunikationsminister Palmes sammanstötning med militären i Fårösund.

 

 

 

GT med ”havets vinthundar” över Östersjön

Gotlänningen 24/8 1967

 

Snabbhet, eldkraft och komfort hos flottans nya torpedbåtar

  

Torpedbåt T 121 kan med rätta kallas vid sitt smeknamn ”havets vinthund”.

 

Att åka motortorpedbåt det är enligt uppgifter från sådana som varit med, ingenting för vanligt folk. Det är ett nöje endast för sjöbjörnar med läder istället för hud i ansiktet, med sedan barndomen tränade sjöben och med magar försedda med njurbälten och inbyggda stabilisatorer.

Jag var alltså varnad när jag, trots avsaknad av samtliga ovannämnda attribut och egenskaper, tackade ja till inbjudan att medfölja motortorpedbåten Capella från Visby till Karlskrona.

Vindstyrka och sjöhävning utgjorde ytterligare varningssignaler, som enträget manade mig att hoppa av innan jag kommit ombord.

Vad jag upplevde?

Ja, till att börja med fann jag, att allt det där talet om att man måste stå ute, prisgiven åt piskande vindar och rytande sjöar är felaktigt ifråga om Capella.

Kommandobryggan påminner, närmast om förarkabinen i ett stort flygplan med en instrumentering som knappast står detta efter, med god sikt åt alla håll och med sittriktiga bekväma fåtöljer, som förefaller skydda mot sönderslitande vibrationer väl så bra som njurbälten.

Lika litet som folket på kommandobryggan har någon annan i den 29 man starka besättningen någon större anledning att visas utomhus under gång eller strid.

Capella är en 43 meter lång, 7 meter bred och 2,4 meter djupgående vapenbärare, men den är också ett hem för besättningen, långt mera komfortabelt och ombonat än man kan tro med hänsyn till fartygets litenhet och de många skildringarna av torpedbåtarnas ”ogästvänlighet”.

Detta gäller – det bör påpekas – Capella och hennes systrar Spica och Sirius, de tre första i den serie nya motortorpedbåtar som sedan något år tillbaka byggs på Götaverken och varvet i Karlskrona.

Flottan har och kommer i många år att ha i tjänst motortorpedbåtar som visserligen i stridskraft och snabbhet inte ligger Capella långt efter, men som för besättningen saknar det mesta av den komfort som våra nyaste båtar har.

 

Vid ankarspelet: Bertil Öhman, Malmberget.

 

BEUNDRAN OCH AVUND

Capellas chef, kapten Norsell kunde också med stolthet berätta att såväl de nya båtarnas prestanda som deras personalvårdande funktioner väckt stor beundran och kanske också en smula avund vid de många studiebesök som utländska marinofficerare gjort. Och då har dessa ändå inte fått se in i fartygets ”hjärna” där den ligger mitt i fartyget, ljudisolerad och ”arbetsvänlig” även under hårt väder och i övrigt svåra förhållanden.

Det utländska observatörer inte får se får inte heller svenska tidningsmän beskriva. Därför måste jag nöja mig med att tala om att datamaskinen är den 30:e besättningsmannen, och att den kan göra nästan allt utom laga mat och diska. Den tid då det satt folk vid luftvärnskanonen och siktade på flygplan är definitivt förbi, likaså den tid då man tog ut kurs och mål efter de stjärnor, som fått ge 11. Torpedbåtsdivisionens enheter dess namn.

 

”SKORSTENAR” BAKÅT

Capella och hennes systerfartyg drivs med tre gasturbiner om vardera 4.000 hkr. genom uttag i aktern blåses avgaserna ut med det speciella realjud vi känner från turbo-propplanen. Effekten är nästan bedövande när fartyget snabbt drivs upp i fart. Topphastigheten är en militär hemlighet, men när vi strax utanför hamninloppet i Visby gick upp i marschfart visade mätaren drygt 35 knop och redan det är ju en avsevärd hastighet på sjön. Med den når man skärgården utanför Västervik på en timme, och hade gått direkt på Karlskrona skulle resan tagit ungefär fyra.

Nu ingick i dagens övningar luftvärnsskjutningar utanför Utklipporna och en del andra övningarna. Medan Capella vid låg fart betedde sig precis som alla andra små båtar i hög sjö, d.v.s. kastades till synes planlöst omkring, rullade och hade sig, stabiliserade hon sig förvånansvärt väl när hon kom upp i fart och färden från Visby till Karlskrona beskriven i vidstående artikel blev faktiskt riktigt behaglig trots den höga sjön.

 

LITEN MED STOR ELDKRAFT

Att den svenska kustflottan i Capella och hennes systerfartyg fått fartyg väl lämpade att försvara våra kuster, inte minst Gotlands, gav färden och övningarna ett bestämt intryck av. Att få fram vapen med stor eldkraft är för den moderna tekniken inga problem, att få fram snabba vapenbärare är heller ingen konst. Svårigheterna ligger i att förena snabbhet och god manöverförmåga med stor eldkraft.

Med detta har som sagt konstruktörerna lyckats förvånansvärt väl ifråga om dessa motortorpedbåtar. De har en eldkraft som beträffande luftvärn och torpeder kan mäta sig med de betydligt större jagarna, de har en överlägsen snabbhet, och deras ringa djupgående gör att de kan smita undan och gömma sig strängt taget i vilken skärgårdsvik som helst.

Capella har också, trots att  hon ännu inte varit i tjänst mera än fjorton dagar redan bekantat sig med en god del sav södra Sveriges kuster. Kapten Norrsell och hans besättning har alltså fått ett i hög grad rörligt hem, men ett bekvämt hem, som förutom ovanämnda egenskaper har den ideala damskons att vara liten och nätt utanpå men stor och rymlig inuti.

… dog ej synderlig god red, skrev redan Johan Månsson i sin sjöbok från Visby av år 1644.

Nästan exakt detsamma sa en besättningsman på Capella om Visby hamn i tisdags morse. Och han visste vad han talade om. Dels hade han varit med om att gå in till Visby i full storm ett par dagar tidigare, dels hade han kastats ur kojen mitt i natten när ”grytan kokade” i inre hamnen och dels hade han som sjöman från Björkholmen – de gamla båtsmännens stadsdel i Karlskrona – sett en god del av världens hamnar. 

Inte undra på att lübeckarna råkade illa ur här, sa en av officerarna, och med det styrde vi ut över deras och tusentals andra sjömäns och soldaters grav längs leden mellan provinsen Gotland och det gamla danska moderlandet.

 

URGAMMAL LED

Hur gammal den leden är vet ingen, men att den använts och använts flitigt i över tusen år vet vi. Om vi bortser ifrån hur gotlänningarna själva en gång nådde sin ö, så vet vi att danskarna kom längs den vägen, troligen före tyskarna, och slög sig ned i Visby. Sedan kom som sagt de tyska hanseaterna, och därefter kom danskarna igen med skepp, vapen och Atterdag. Om han på hemvägen lade sin skatt här utanför Karlsöarna vet vi däremot inte. Jag ser på Capellas radarskärm det guldskimrande smycket i mitten, men det är inte Valdemars skatt utan vi själva. Runt om syns här och där små guldkorn. Det är heller inte skatter utan fartyg, och de ligger inte på botten utan fullgör sin tjänst längs denna starkt trafikerade farled.

I skärmens ytterområden syns konturerna på Gotland och Öland. Det är en bred ”flod” vi går på, nära sex landmil. Men så breda floder finns faktiskt på riktigt. Amazonfloden är sex mil i mynningen och den är ännu mer trafikerad än Östersjön mellan Gotland och Öland.

I dag behöver man inte anlita radar för att se båda ”stränderna” samtidigt. Det är en sådan där sällsynt klar dag, då Karlsöarna ännu inte försvunnit, då Högby fyr dyker upp.

 

POSTVÄGEN

Just här gick den gamla postvägen mellan Öland och Gotland. Från Gaxa for den danske kungens sändebud över till Fröjel. Under Gotlands sista danska tid hade en öländsk bonde, Jacob Olsson i Sandby, i stort sett monopol på denna trafik. Det var det första öländska ”gotlandsbolaget”. Nu lär man ha planer på att bilda ett nytt.

Öland är en lång ö – 14 mil – men med motortorpedbåt passerar man den faktiskt ganska snabbt även i längdriktningen. Det tar inte stort längre tid än att äta blodpudding och fläsk och dricka en kopp kaffe efteråt. Stekt fläsk till blodpudding är gott skall jag tala om, ifall någon händelsevis inte vet det.

 

TRAGEDIERNAS KUST

Ja hela Öland har vi förstås inte passerat, när vi åter kommer upp på kommandobryggan efter måltiden. Vi befinner oss i höjd med Bläsinge fiskehamn i norra Möckleby. Inte ens med kikare kan vi mera än skymta konturerna av hamnbodarna, men vi vet att här finns en minnessten som berättar om en av de många sjötragedier som utspelats längs den öländska ostkusten.

Den 22 juni 1942 torpederades här hälsingborgsångaren Ada Gorthon, varvid 14 sjömän omkom. (En av dem var jungman Bengt Johansson från Tofta).

Längre söderut skymtar vi Gräsgårds höga kyrkspira. Här utanför inträffade under andra världskriget en sjökatastrof som i fråga om antalet omkomna väl endast kan jämföras med vad som hände utanför Visby 1566, då de 7.000 lübeckarna dränktes. Den 9 juli 1941 kom ett antal krigsfartyg – varav några var transportfartyg fullastade med trupper – i strid med ryska stridskrafter.

Tyskarna drevs in i det svenska minbältet utanför Gräsgård och med ett antal detonationer som skakade Öland och en god del av fastlandet där bortom fullbordades katastrofen.

Vi behöver inte komma längre än till nästa öländska socken, Segerstad, förrän vi skall finna spåren av ännu en sjötragedi, där utländska sjömän fick släppa livet till.

På själva julafton 1919 förliste här utanför den engelska krigsbåten Catspaw (H. M. T. Catspaw) varifrån 14 lik under de följande veckorna flöt iland och jordades i en gemensamhetsgrav på Segerstads kyrkogård.

Nu nog med katastrofer. Vi passerar Långe jan och därmed Ölands sydspets. Där bortom ligger Kristianopel, den danska postvägens slutpunkt. Härifrån fick man antingen ta båt till Gotland eller med speciell kurir föra posten över svenska Kalmar och Öland till det danska Gotland. Bortsett från hindrande eller försenande stormar över Östersjön fungerade faktiskt vägen via Öland ganska bra. Till och med när Sverige och Danmark låg i krig med varandra tycks postbuden ha sluppit fram

 

MOT HAMN

På den tiden fanns inte Karlskrona, målet för vår resa. Innan vi når dit skall dock Capella och hennes systerfartyg Spica och Sirius få visa sin förmåga att bekämpa fientligt flyg. Det blir en imponerande uppvisning som avslutar denna dag med flottans nyaste motortorpedbåt. Synd egentligen att publiken är så liten. Det är bara jag och en rysk trålare en bit hitom horisonten. Men den fiskar ju, så den kan väl inte ha något intresse för våra förehavanden i ”fredens hav” eller har den det?

 

Reportage:

Stig Jonsson  −  Bengt Zettergren (foto)

 

 

 

Soldater från P 18 skådespelare hos Ingmar Bergman

Gotlänningen 25/8 1967

Nu värvar Ingmar Bergman skådespelare bland soldaterna på P18 till sin film ”Skammens drömmar”!

Värnpliktiga och befäl samt en del stridsmateriel kommer med största sannolikhet att ställas till hans förfogande i slutet av nästa månad.

Filmen, som enligt uppgift kommer att kosta tre miljoner, behandlar en inbördeskrigssituation och militärerna skall bilda bakgrunden i en del scener. Det är alltså endast fråga om statister.

− Ännu är ingenting klart – vi har inte fått några papper, säger överstelöjtnant Lennart Bergqvist på P 18, men allt talar för att vi kommer att medverka.

 

 

 

Detta hade Erlander att säga om Palme!

Gotlänningen 31/8 1967

-Bara Palme tittat på materialet så får chefsåklagare Gunnar Öhman överta det och avgöra om åtal skall väckas eller ej, säger polissekreterare Bengt Ottosson i Visby, som på onsdagen (30/8 1967) fick statsminister Erlanders skriftliga redogörelse om intermezzot på Fårösundsvägen, där man påstår att statsrådet Palme trott att vägen var fri – åtminstone har han tolkat ett yttrande av kommunikationsministern så.

Nu efteråt kan jag erinra mig, att jag uppfattade något slags ljus till höger i skogen, säger statsminister Erlander jag hade då ingen tanke på att det kunde vara ett fordon som tillhörde kolonnen, och jag hade heller ingen att fundera över vad det var. Det fanns heller ingen anledning att försöka bryta militärkolonnen, eftersom vid den tidpunkten (hade) färjan redan gått. Något stopptecken när Palme startade bilen kunde jag inte upptäcka. Det var heller ingenting anmärkningsvärt med hans körning. Vi passerade några militära fordon som körde med mycket stora luckor. Det fanns gott om plats på vägen och vi blev själva omkörda av två civila bilar, slutar statsministern.

Även ett annat vittne har framträtt inför polisen i Stockholm. en man begärde häromdagen att bli hörd av Östermalmspolisen. Han berättade då att han färdats i en annan bil i samma bilkö som statsrådet Palme och statsministern och att inte heller han sett den sista bilen i militärkolonnen, utan givit sig ut på den korsande vägen.

Ett nytt vittne som en aftontidning presenterade på onsdagen var för polisen intet nytt. Hon hördes samma dag som statsrådet självt och hennes vittnesmål överensstämde till största delen med hans.

 

 

 

Gotlänningarna får gott betyg av militärpolisen

Gotlänningen 5/9 1967

 

En av de många militärpoliserna, Alf Ullén, ger gotlänningarna ett gott betyg för uppförandet under högertrafikens första dagar.

 

Gotlänningarna får ett gott betyg av militärpolisen för att de kör försiktigt och även visar hänsyn till andra trafikanter. Däremot tycks de inte känna till vad filkörning är, varför det ibland uppstår onödiga trafikstoppningar.

Den som delar ut betyget är militärpoliserna Alf Ullén från Stockholm, som inkallats på en repmånad för att hjälpa till vid övergången till högertrafik. Han har på sin lott tillsammans med Nils Winberg, även han från Stockholm, fått korsningen Österväg – Kung Magnus väg.

Militärpoliserna är mycket väl skickade för sin uppgift att dirigera trafik. I deras utbildning på den militära polisskolan ingår både trafikledning och ordningshållning.

– På det hela taget har trafiken flutit mycket bra i denna besvärliga korsning, säger hr Ullén. Under den värsta rusningen blir det dirigering av trafiken, men i övrigt räcker det med att gripa in vid direkta felkörningar. En del bilister som kommer Österväg västerut ser inte stoppmärket utan fortsätter över Kung Magnus väg. Vart de sedan ska ta vägen har de väl inte funderat så mycket över! En annan sak som vållar en viss irritation är bilmarkeringen i vägbanan vid gamla järnvägsövergången. Den lockar bilister att köra åt vänster, där det är stoppmärke. Det är en enkel sak att flytta pilen eller också förlänga refugmarkeringen västerut.

Svårast har de bilister som kommer från Österport och skall korsa Kung Magnus väg, där den från höger kommande trafiken har förkörsrätt. Att sätta trafikljus här blir en mycket kostsam historia. Enklast vore att ordna med ett väjningsmärke på Kung Magnus väg så att Östervägstrafiken som är den tätaste får företräde. Här kommer annars att bli en mycket farlig korsning när bevakningen upphör.

 

 

 

Fyra Visbyfänrikar från världens äldsta krigsskola

Gotlänningen 6/9 1967

 

– Av Johannes Gardell –

 

 Fyra fänrikar vid P 18. Fr. v. Rainer Trübenbach, Eskilstuna, Per Jägberger, Stockholm, Lennart Ljungdahl, Stockholm, och Bengt Wahlgren, Visby.

 

Den 175:e officerskursen på Karlberg avslutades i fredags. Bland aspiranterna var också en gotlänning, Bengt Wahlgren, som är född (eg. Umeå) och uppväxt i Visby och tog sin studentexamen här. Han och tre av hans kamrater från fastlandet, som gjort sin värnpliktstjänstgöring här vid P 18 har nu fått anställning vid regementet, efter genomgången officerskurs på Karlberg i ett och ett halvt år.

Karlberg är världens äldsta krigsskola – grundad 1792.

– Årets kursavslutning fick därför prägeln av 175-årsjubileum och blev därför särskilt högtidlig. Kungen förrättade examen och manade de nyblivna officerarna att tänka på att det att det är människor de får hand om i sina uppgifter.

– Det räcker inte endast med yrkesskicklighet, när det gäller att ta hand om våra svenska ungdomar under värnpliktstjänstgöringen, man måste också ha gott handlag med det manskap man som officer har att utbilda i de militära uppgifterna.

Föreståndare för kursen har varit överste N. I. Carlborg och som kurskamrat har de bl. a. haft kronprinsen.

– Har Ni blivit beordrade till tjänstgöring här vid P 18?

– Nej, vi har sökt anställning här, säger de alla fyra.

– Vi har   – Åretsfullgjort värnplikten här och ville gärna få komma tillbaka hit igen. Och ännu hann vi få njuta lite av den sköna gotländska sommaren. Bengt Wahlgren har ju också sitt hem här.

– Varför har ni valt militäryrket? Är det bra betalt?

– Tyvärr är fänrikslönen inte så särskilt lysande, åtminstone inte för den som har familj. Men friluftslivet i det militära gillar vi. Efter två års tjänst här följer sedan pansarofficersskola i Skövde.

 

 

 

Vpl Lennart Frisell finalslog KA-chefen i Fårösunds-tennis!

Gotlänningen 6/9 1967

Under sommaren har en omfattande tennisturnering pågått i Fårösund. Ett 25-tal spelare har deltagit, de flesta från KA 3. Matcherna har spelats dels inomhus på KA 3:s bana i idrottshallen och dels på KA 3:s och Fårösunds utomhusbanor.

Tills semifinalen gick överste Erik Lyth, flaggjunkare Bengt Widén, sergeant Göte Karlsson och vpl Lennart Frisell.

Finalmatchen spelades på KA 3, mellan överste Lyth och vpl Frisell. Frisell vann i en tresetsmatch med siffrorna 6-1, 3-6, 6-2. Han är framstående spelare i Katrineholms tennisklubb.

Vpl Lennart Frisell är från Katrineholm och gör sin värnplikt vid KA 3.

 

 

 

Nu har de fått sin första kontakt med militärlivet

Gotlänningen 7/9 1967

 

Nya inskrivningschefen på ön, överstelöjtnant Börje Valinger, också chef för Io 10, framför några av de 20 som mönstrade i går.

 

20 unga män fick i går sin första direkta kontakt med militärlivet. Det handlar om årets inskrivningar, som i går startade på Borgen i Visby. 470 man ska placeras på gotlandregementena och en del gotländska förband.

 

Huvuddelen kommer att hamna på Gotland, medan 35 man ska till S 1, Uppsala, flottan i Karlskrona, F 2, Hägernäs eller F 13 i Norrköping.

– Vi räknar med att hinna skriva in 50 man om dagen och det hela ska vara klart till 20 september, sade nye inskrivningschefen, överstelöjtnant Börje Valinger.

Antalet mönstrande är ungefär samma som i fjol. Den nya tvådagarsinskrivningen har inte slagit igenom här, men provas inom en del inskrivningsområden på fastlandet.

Det blir inga nyheter för de 470, som ska inskrivas här i år.

Alltså lämplighetstester, läkar- och psykologbesök i vanlig ordning.

Den nye ordföranden i inskrivningsnämnden på Gotland, övl Valinger, är chef för Io 10, (Sörmland). Han har nu två områden att klara av under årets mönstringar.

 

…och så här kan det gå:

 

Fast i taggtråden till förläggningen

En värnpliktig stod åtalad för fylleri och för att han skulle ha olovligen tagit sig in på militärområdet över staketet.

Han hade besökt en muckareskiva, där han inmundigat en del sprit. Han började känna sig ”konstig” i magen och bröt därför upp tidigt. Men eftersom han tyckte det var retligt att gå genom kasernvakten så tidigt efter en muckareskiva, beslöt han istället att ta sig över staketet. Där fastnade han i taggtråden, och efter en kvart blev han befriad av militärpersonal. En furir hördes som vittne.

Rätten ansåg inte fylleriet bevisat utan frikände den värnpliktige på denna punkt. Däremot fann rätten att värnpliktige gjort sig skyldig till tjänstefel genom att försöka forcera staketet och dömde honom därför till 10 dagsböter.

 

 

 

3.000 militärer i övning på Gotland

Gotlänningen 7/9 1967

Samtliga militära styrkor på Gotland larmades tidigt på torsdagsmorgonen. (6/9 1967) det var militärkommandochefen, generalmajor K. G. Brandberg, som genomförde en omfattande kontroll av beredskapen.

Förband ur samtliga försvarsgrenar deltog i övningen. Försvarssidan, som representerades av P 18, A 7, Lv 2, KA 3, F 13 G och vissa enheter ur flottan samt hemvärnet fick möta ett överraskande angrepp som insattes med motortorpedbåtar, attackflyg och helikopterlandsatta styrkor. Sammanlagt deltog cirka 3.000 man.

Med hänsyn till högertrafiken undveks längre förflyttningar med fordonskolonner på vägarna.

Övningarna följdes bl. a. av Östra militärbefälsstaben, konteramiral B. Lundvall.

Militärkommandochefen kunde efter övningen konstatera att samtliga militära förband på Gotland kan lösa sina uppgifter i ett överraskande läge på ett tillfredsställande sätt.

 

 

 

Verkstadsskola invigd på KA 3

Gotlänningen 7/9 1967

 

Yrkeslärare Karl-Gunnar Eklund, rektor Gunnar Ahlqvist, överste Erik Lyth, och skolstyrelsens ordförande, verkmästare Ragnar Johansson studerar hur Bruno Engström, Fårö, hanterar slipmaskinen.

 

Sedan några år tillbaka har Fårösunds kommun i samverkan med de militära myndigheterna arbetat för att få en verkstadsskola i Fårösund. Det har ansetts angeläget att ge ungdomen på norra Gotland möjligheter till kvalificerad verkstadsutbildning. Marinvarvet har också haft behov av att rekrytera utbildad arbetskraft.

I går kunde skolan invigas. Visserligen hade skolans första årskurs börjat redan för ett helt år sedan men den har under tiden varit inrymd i provisoriska lokaler. Först nu var de nya lokalerna och installationerna färdiga för att tas i bruk.

Skolan är resultatet av et mycket gott samarbete mellan GK och de kommunala myndigheterna i Fårösund. Samarbetet kommer att fortsätta även efter invigningen. Fårösunds kommun har ansvaret för utbildningen vid skolan. Kustartilleriet upplåter sitt område, ställer lokaler samt utrustning för den praktiska utbildningen till skolans förfogande. Det är främst marinvarvets resurser som tas i anspråk.

Rektor Gunnar Ahlqvist vid Fårösunds obligatoriska skolor är rektor för skolan.

Arbetsföreståndare vid skolan är ingenjör Torkel Blohm samt lärare yrkeslärare Karl-Gunnar Eklund och handelslärare Gunnar Sunneborn.

Skolan är tvåårig och utbildar plåtslagare och svetsare. Skolöverstyrelsens läroplan för tvåårig verkstadsskola följs.

Elever i första årskursen är Börje Broander, Fårö, Åke Olsson, Fårö, Jan-Åke Söderdahl, Fårö, Alf Wessman, Lärbro, Stig Tomtlund, Lärbro, Kent Billström, Lärbro.

Elever i andra årskursen är Arne Bingström, Slite, Bruno Engström, Fårö, Kent Hertzman, Fårö, Bo Liljegren, Fårö, Karl-Gustav Nyman, Fårösund, och Jan-Erik Rohdin, Fårösund.

Varje elev får ett extra utbildningsbidrag av 50 kr./mån. av kommunen samt fri lunch.

 

 

 

”Skjutfältet” blir skydd för sjöfarare till Visby

Gotlänningen 9/9 1967

 

En båtnyhet presenterades och levererades till A 7 i dag (9/9 1967) på förmiddagen i Visby hamn. Båten är en snabbgående cabinbåt av märket Coronado Ambassadör med en längd av 28 fot. Den är utrustad med 2 stycken 150 hk. Volvo Penta motorer. Båten har en marschfart av 22-25 knop och en toppfart av c:a 30 knop.
A 7 kommer att använda den i bevakningssyfte vid skjutningar, men den skall även tjänstgöra som målbogserare. Åtta likadana båtar har tidigare levererats till armén.
Om någon skulle fundera på att anskaffa en Coronado Ambassadör för privat bruk lär han få betala mellan 80.000−100.000 kr., beroende på utrustningen.

Be-Son

 

 

 

Helikopter från Gotland räddade fyra i nöd på vrak

Gotlänningen 11/9 1967

Sveriges äldsta fartyg i trafik – eventuellt också Europas – motortankern Caddy av Vrångsjö sjönk natten mot lördagen efter att ha gått på grund i Misterhults skärgård utanför Oskarshamn. Besättningen om fyra man räddades med helikopter från flygets räddningsstation i Visby sedan Tingstäde radio uppfattat nödsignaler från de nödställda. ”Caddy”, som var lastad med bensin, var på väg från Stockholm till Färjestaden.

”Caddy” råkade ut för hårt väder och tjocka i höjd med norra Smålandskusten. I Misterhultsskärgården vid Boskär i närheten av ön Vinö och två och en halv distansminut från Kråkelunds lotsplats drygt tre mil norr om Oskarshamn gick fartyget hårt på grund och tog omedelbart in mängder av vatten samtidigt som vågorna gick över fartyget. Klockan var då omkring tre på morgonen.

Via fartygets kortvågsradio hann man kontakta Tingstäde radio innan strömmen bröts och allt blev mörkt. Då kaptenen var rädd att det skulle bli svårt att finna fartyget eftersom man inte hann uppge noggrann position, sände man upp nödraketer i hopp att någon skulle observera detta.

En halvtimme senare var personal från Kråkelunds lotsplats på väg ut i en sjöräddningsbåt.

Sikten var dålig,  men de lyckades dock gå raka vägen till ”Caddy”. Men det hårda vädret omöjliggjorde alla bordningsförsök. De blev tvungna att återvända till lotsplatsen där de i stället tog den mista båt man hade. Med den lilla båten gick lotsarna ut på nytt till fartyget, som nu hunnit bli vrak. Då de närmade sig kom en helikopter från flygets räddningstjänst i Visby med fanjunkare Harry Frodé som pilot, och lotsarna behövde aldrig ingripa. De fyra männen lyftes ombord på helikoptern och fördes till Oskarshamn.

”Caddy” var hemmahörande i Vrångö i Göteborgs skärgård och ägare var kaptenen samt två andra Vrångöbor.

”Caddy” byggdes 1855 vid Motala Verkstads filial i Norrköping. Första namn var ”Föreningen”. Därefter hette hon ”Westerås”, ”Nya Upsala”, ”OK 1”, ”Elvan” och slutligen ”Caddy”. Från början var hon passagerarbåt och trafikerade Mälaren, främst linjen Stockholm-Skokloster-Uppsala.

Under kriget var hon inhyrd av kustartilleriet som transportfartyg och under 1945–47 ombyggdes hon till tankmotorfartyg. De sista åtta åren har hon varit hemmahörande på västkusten men mest trafikerat ostkusten.

 

 

 

Svenska Lottans Dag firades i Fårösund

Gotlänningen 18/9 1967

− Av Gunnar Sunneborn –

I går (17/9 1967) firades över hela landet Svenska lottans dag och för Gotlands del hade högtidligheten förlagts till Bungemuseet, där Fårösunds marinlottakår svarade för ett perfekt värdskap. Man lyckades till och med få de hotande regnmolnen att dra bort och precis då komminister Bernander tog till orda för att förrätta korum bröt solen igenom diset. Vid hans solosång –”Sverige”− hade den (solen) full och värmande lyskraft.

 

Fanvakterna fruarna Birgitta Sunneborn och Anita Holmberg

 

Fru Lena Lyth, chef för marinlottakåren, hälsade de närvarande lottorna med familjer samt övriga intresserade välkomna och därefter gav militärmusikkåren en till sitt innehåll variationsrik konsert, som blev mycket uppskattad. Fru Ingeborg Lingegård tog sedan plats i den lilla men innehållrika kryddgården och kåserade därifrån på ett initierat och humoristiskt sätt om gamla gotländska kryddväxter, deras ursprung, historik och praktiska användning.

 

 

 

Nu har vi fått en kanon på biblioteket i Visby

Gotlänningen 3/10 1967

Visbygrabbarna Lennart Ahlgren och Bo Ericsson är intresserade av Lv 2:s 20 mm akan m/40.

 

I entréhallen vid stadsbiblioteket kan man just nu beskåda en kanon (!). En kanon med rött sidenband. Den kom dit på måndagen (2/10 1967) och är en 20 mm akan m/40. Runt kanonen finns bilder uppmonterade på planscher. Det hela är en utställning som celebrerar arméns luftvärns 25-årsjubileum. Luftvärnet blev särskilt vapenslag den 1/10 1942 och på bilderna kan man se hur utvecklingen inom luftvärnet varit.

Bildutställningen är ett svep från dåtid till nutid och första bilden visar ”Första försöket” 1920.

Den sista bilden är en skiss över robotsystemet -67 HAWK. Även på Handelsbankens huvudkontor i Visby utställer Lv, och i 14 dagar pågår den.

 

 

 

Kronprinsen såg på KA 3:s slutövningar

Gotlänningen 9/10 1967

− av GUNNAR SUNNEBORN –

 

Dagen M som i Muck – närmar sig med stormsteg för KA 3:s värnpliktiga! I slutet av veckan byter de ut sin mundering mot civil och återvänder till sina respektive hemorter. Den gångna veckan har medfört strapatser för såväl dessa ”atomer” som de populärt kallar sig – som deras befäl.

 
 

Den ”okände soldaten” rengör för sista gången under sin värnpliktsperiod kanonloppet. Dagen M hägrar!

 

Förra måndagen inleddes nämligen slutfasen i utbildningsperioden i form av en manöver, som nådde sin avslutning på lördagen (2/10 1967) i form av skjutningar med rörligt såväl tungt som lätt artilleri, mot sjö- och luftmål vid Nackeviken, väster om Fårösund. Kronprinsen, överste Widner – chef för sektion fyra i marinstaben – KA 3-chefen överste Lyth m. fl. följde förevisningarna, som kulminerade i ett verkligt crescendo: Sprängning av en minering, utlagd c:a 400 meter från land, och innehållande sex minor uppenbarligen stora mängder sprängämne innanför plåtskalen.

Bestående intryck: imponerande slagkraft och precision. De belåtna småleendena hos bataljonschefen, major Sundahl, skjutledaren, kapten Kihlström, KA3/GK – chefen överste Lyth, gästerna och ner till menige man var förståeliga och välmotiverade. Att – som nu varit fallet – under en veckas tid bl. a. gå i ställning med batteriet på fyra platser, sinsemellan från varandra långt belägna, betecknades även av garvat befäl som ett mycket ansträngande program. Brist på sömn, oregelbundna tider, ansträngande tjänstgöring, ”bivackliv” – de rödkantade ögonen och mer eller mindre dolda gäspningarna på avslutningsdagen var begripliga. Men trots omständigheterna: perfekt skärpning när sådant krävdes. ”Examen” gav bevis för att kursplanens olika moment var väl inövade och lett fram till avsedd totalkunskap.

Kronprinsen anlände till Nackeviken tillsammans med överste Widner, kapten Rundqvist, sjökrigsskolan – prinsens specielle följeslagare under dennes utbildningstid vid kustartilleriet – och en av KA 3:s 18 stamkadetter, vilka nu också hade slutövning på sin ”fälttjänsttid” för att inom kort fortsätta utbildningen vid sjökrigsskolan.

 

Chefen för KA 3 överste Eric Lyth (i mitten) informerar kronprinsen och kapten Rundqvist, sjökrigsskolan om detaljer i manöverns avslutningsskjutning i går.

  

Skjutningarna skulle inledas med tunga artilleriet – tre 15,2 centimeters pjäser – kl. 09.00 mot bogserade mål på 13.000 meters avstånd och med ytan 4x2 meter. Men – för att citera major Sundahl:
− Kustartilleriets uppgift är att avvakta.
I det här fallet befann sig några fiskebåtar inom skjutområdet och under deras reträtt mot ofarliga vatten berättade överste Lyth bl. a. att KA 3.s stora fördel framför andra KA-förband just är tillgången till relativt fria skjutfält mot havet. Väntetider på upp till två dygn till skjutledarens ”fyr” lär på andra håll förekomma. När – efter sedvanliga korrektionsskjutningar – nämnda kommando låg nu redan efter första laget elden rätt trots nämnda avstånd i förhållande till den ringa målytan. ”Invasionsföretaget”, på väg till Kappelshamnsviken, nådde definitivt aldrig destinationsplatsen!
Innan den relaterade minsprängningen fick luftvärnsbatteriet visa sin förmåga att bekämpa sjömål. 20 skott från vardera av de två pjäserna gavs besked om att också denna andrahandsuppgift på sådant batteri kan lösas med önskat resultat.

Kronprinsens KA-utbildning fortsätter nu några dagar vid KA i Härnösand innan terminen vid sjökkrigsskolan.
Kapten C. Ossiann fullgjorde enligt uppgift i och med prinsbesöket sitt sista uppdrag som pressofficer vid KA 3. Från GT tackar vi för det mångåriga och perfekta samarbetet!

 

 

 

Hurra för Lv!

Gotlänningen 12/10 1967

 

De ”färskaste” grabbarna i A7:s rekrytomgång är de som nyss ryckt in på Lv2 och nog var det många av dem som tyckte att tillvaron i militärlivet blev lite ljusare på onsdagskvällen. Det var nämligen många visbyflickor som hörsammat fritidsnämndens inbjudan till välkomstträff på Borgen. Lv:aren Paul Östen Härdell blir t. h. väl omhändertagen av Mona Malmberg, Eva-Lisa Söderström, Mona Olsson och Kathe Sandelius.

 

 

 

Dansk fiskare i helikopter till Visby lasarettet

Gotlänningen 12/10 1967

Flygvapnets helikopter fick på onsdagseftermiddagen (11/10 1967) ryckte ut till ett danskt fiskefartyg åtta distansminuter öster om Gotska Sandön. Fartyget hade en sjuk besättningsman ombord, som omedelbart behövde läkarvård.

Larmet förmedlades till Tingstäde radio av ett annat danskt fiskefartyg Ellen Margrete, som låg intill båten med den insjuknande. Den sistnämnda båten hade troligen ingen radiosändare ombord.
Larmet kom vid 16-tiden. Hämtningen med helikopter gick normalt och vid 17.30-tiden var den sjuka på lasarettet i Visby. Man befarade att mannen ådragit sig blindtarmsinflammation, men jourhavande läkare upplyser på onsdagskvällen att så inte är fallet. Däremot tror man att han har lunginflammation. Mannen stannar på lasarettet för observation.

 

 

 

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

Gotlänningen 20/10 1967

 

 

Gymnasisterna var frågvisa efter föredraget. Fr. v. Margareta Stumle, rektor Lennart Bohman, Friedrich Ochsner, Britt- Louise Fredrikson och AFS-stipendiaten Barbara Welles.

 

Länsbibliotekarien inför visbyelever:

 

Jag läste under dödshot som soldat i Nazityskland

16 år gammal togs Friedrich Ochsner – nu länsbibliotekarie i Visby – ur läroverket för att utbildas till soldat i Nazityskland. Han utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, upplevde flera bombraider och otaliga flyglarm.

Och samtidigt fick han några timmars skolundervisning varje dag men det intressantaste var att i smyg läsa den av nazisterna förbjudna litteraturen. Men det var en farlig läsning – straffet var döden!

Om sin tid som gymnasist och ung soldat i Nazityskland höll länsbibliotekarie Ochsner i går (19/10 1967) ett föredrag inför Säveskolans elever. ”Att läsa under dödshot” kallar han sin berättelse som GT i dag återger.

 

Gotlands länsbibliotekarie som gymnasist under dödshot:

 

Goebbels ”generositet” gav tillfälle till gymnasiestudier i förläggningar

Nazikriget inkallade under krigets slutskede de sextonåringar som gick i läroverk klassvis till krigstjänst. Från stadens samtliga läroverk drevs vi ihop på en stor plats och en hög partifunktionär förklarade livets allvar för oss mot bakgrunden av en vajande fanborg och blåsmusik. En vecka senare ryckte vi in, fick uniformer, drillades efter Preussens alla vansinniga regler och började tappa vårt människovärde. Man hade inte ens givit oss chansen att stanna kvar i skolan de futtiga sex veckor som hade behövts för att få ett reguljärt slutbetyg från andra ringen. Vi utbildades till att handskas med tunga luftvärnskanoner, vi upplevde flera bombraider och ett oräkneligt antal flyglarm.

Å andra sidan ville man ändå inte helt ge till spillo all den utbildning som staten redan kostat på oss. Följaktligen bestämde den generöse kulturministern Goebbels att skolutbildningen skulle fortsätta även i förläggningarna. På det sättet fick vi ovanpå den preussiska drillen också några timmars skolundervisning varannan dag av lärare som beordrats ut till oss. Jag vågar påstå att det aldrig i en skola skrivits och fuskats så mycket som i våra baracker. Det hela var en fars, men så lagom roligt för dem som fick genomlida den.

 

 

Friedrich Ochsner var gymnasist under nazitiden i Tyskland. I denna artikel skildrar han detta livs alla vedermödor.

 

INGET BIBLIOTEK

De böcker vi kom i beröring med var våra egna skolböcker, och de var ju ingenting att ha. Något litet bibliotek, om så bara fyrtio band i en trälåda hade vi inte. Men vi hade en förnuftig lärare som utan att darra på rösten dikterade ”adnotata” om saker som enligt hans åsikt var värda att veta. Under lektionen i grekiska fick vi således skriva ned utförliga definitioner av begrepp son ”tyranni” och ”hybris” och i modersmål noterade vi bakgrunden till Schillers drama ”Rövarna” eller utländskt inflytande på tysk litteratur. Våghalsiga diktamen med snudd på landsförräderi. Men läraren kunde vara säker på att vi var uppmärksamma och kunde vad han lärde oss.

Från kompanichefen fick vi ibland några broschyrer från Goebbels ministerium, men eftersom vi pojkar var tämligen oppositionella vandrade dessa tryckalster ögonblickligen och ostentativt till den lilla sexsitsiga baracken där de rätteligen hörde hemma. Dessa tilltag belönades regelbundet med straffexercis och utegångsförbud.

 

LÄSTE I SMYG

Vi läste i stället andra blad, som var mycket intressantare. Men de lästes i smyg. En del av dem hade vi själva framställt innan vi inkallades, givetvis också i smyg. Det rörde sig om valda delar ur den litteratur som nazisterna förbjudit, framställda med hjälp av en skrivmaskin och en duplikator i källaren till en kolonistuga. Såväl framställning som läsning av dylik litteratur var belagt med dödsstraff, i synnerhet när det gällde soldater. Det kunde också hända att en syster till någon av oss kom på besök och lämnade en bok ur fars bibliotek, en historiebibliotek exempelvis som var tryckt före 1930, eller gamla häften av ”Simplicissimus”. Det var då vi blev medvetna om att fri litteratur är en omistlig livskälla, lika viktig som mat för kroppen.

 

STRIDSUTBILDNING

Ett år senare, sjutton år gamla, stoppades vi in i kasernerna för att genomgå stridsutbildning för fronttjänst. Böcker var förbjudna, eftersom de ansåg fördummande. Det räckte med de politiska genomgångarna som regementets partiofficer bestod oss med. Det räckte verkligen. I övrigt var vi så sjuka och trötta och hungriga att vi ibland måste lyfta varandra i säng på kvällarna. Det fanns varken tid eller plats för böcker. Ändå hände det att en man kunde , som en lördagskväll träffa en kamrat, som ägde en liten samling Goethedikter, en annan hade Nya Testamente i fickan, en tredje gömde en broschyr av Engels i sitt skåp. Och vi hade inkallade skådespelare bland oss, som en lördagskväll reciterade Shakespeare och andra dramatiker för oss.

Senare vid Italienfronten hade jag en major som kunde valda delar av Bert Brecht utantill, och en fallskärmsjägare berättade för första gången om Antoine de Saint-Exupéry för mig. Majoren som hade fått sin utbildning i Berlin, visste också vem Karl Tucholsky var och Erich Kästner, men naturligtvis kunde han bara de oanständiga dikterna utantill. Mina fastrar skickade en gång ett litet häfte Hölderlindikter, och en frontjournalist upplyste mig en natt över en flaska anisett om naziidolen Nietzsches verkliga åsikter om det tyska folket.

 

SEXUALUPPLYSNING I DECKARE

Litteraturen hade blivit en muntlig tradition som i gamla tider. I kamratkretsen försökte man ibland försökte man ibland rekonstruera verser av Homeros och Vergilius, historiska åsikter om Mommsen, religiösa livsmaximer av Angelus Sileius. En gång bar majoren fem äventyrsböcker med triumf till oss; han hade fått dem av en arméläkare. Vi fick låna dem och slukade dem med frenesi, som om vi inte hade tillräckligt med äventyr runt omkring oss. Något fältbibliotek har jag varken sett eller hört talas om. Propagandatrams fanns det däremot i massor, däribland några ytterst sällsamma tryckalster: sexualupplysning i form av deckare – det osmakligaste jag någonsin sett i tryck.

 

LJUSGLIMT I FÅNGLÄGER

När Italien-fronten hade brutit samman befann jag mig med hundratusen kamrater i ett jättelikt fångläger i närheten av Milano. Vi lämnades i fred av amerikanarna, fick så pass mycket mat att vi kunde uppehålla livhanken och tvål och vatten för att hålla oss rena amerikanarna är så sunda.  Men vi hade ingenting att göra. Då, i ett hörn av detta läger mitt ibland allt elände blomstrade om kvällarna och under nätterna, när italienska solen inte kunde steka livsanden ur oss längre, något mycket skört: en ny andlighet. Där satt lärare av alla kategorier och professorer från ansedda universitet, katolska och protestantiska präster, journalister, skådespelare och musiker och försökte med försiktiga, ovana ord ge bort någonting till oss som vi sällan eller aldrig hade hört tidigare, men som vi var i brinnande behov av. Utan några som helst skrivna texter arrangerades ett lägeruniversitet. Man hjälptes återigen åt att rekonstruera glömda böcker, undanskyfflade kunskaper om den andliga värld nazisterna hade avskurit oss ifrån. Där började det sakta spira upp idén om den fria, självständiga, självansvariga människan, hennes humana, humanistiska inställning till omvärlden, hennes religiösa ödmjukhet inför livet och Gud.

Det är denna grogrund ur min förstörda ungdom som innerst inne när de aktiviteter jag försöker utveckla, när jag nu fått chansen i ett fritt land och en kulturvänlig landsdel.

 

 

 

Barlingbo-bon Ivar Ericson Hässleholm 60 år

Gotlänningen 20/10 1967

 

 

60 år fyller på torsdagen den 26 oktober, förvaltaren vid Intendenturkåren, Ivar Ericson, Hässleholm.

Han är född i Barlingbo. Redan 1 november 1924 tog han anställning som volontär vid I 27, Gotlands infanteriregemente, varifrån han på hösten 1929 som furir erhöll transport till Intendenturkåren med placering i Stockholm. Han utnämndes till sergeant 1936, fanjunkare 1941 och förvaltare 1946, svärdsman 1949.

Under sin långa tjänstetid har han tjänstgjort, förutom c:a 10 år i Stockholm, på ett flertal platser. Boden 5 år (1936–41), i Karlsborg 2 år, såsom förrådsförvaltare dels vid A 7, Visby 10 år (1948–57), dels vid I 17, Uddevalla 7 år (1958–64). Sin nuvarande befattning såsom chef för Milointförrådet i Hässleholm tillträdde han den 1 mars 1965.

En del civila intressen har han även odlat. Han var ordförande under 2 år i underofficerskåren vid I 17, vidare var han ledamot i hälsovårdsnämnden de två sista åren i Uddevalla. Han var medlem i Visby kyrkobrödrakår och tillhör nu Hässleholmskåren.

Lionsrörelsen, som han numera lämnat, hade i honom en aktiv och intresserad medlem. Han var chartermedlem av Visby Lions club, därefter medlem i Uddevalla Lions club. Med särskild glädje minns han, när han var ”kusken” på den svenska postdiligensen, som en grå novembersöndag 1959 från Uddevalla startade sin veckolånga färd mot ”Morokulien”. Slutligen må nämnas att han som ”lion” erövrat utmärkelsen för 10 års 100 proc. närvaro.

 

 

 

Kom hem efter 30 år i Amerika. Räddades till livet av hemsedoktor

Gotlänningen 22/11 1967

 

USA-gute hälsar på i Näs:

Av Allan Nilsson

Gustav Albert Eriksson – USA-medborgare sedan 1913 – är hemma och hälsar på syster Agda och svåger Henry Pettersson, Konsum i Näs. Eriksson har tillbringat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv i Amerika – nu är han snart 74 och pensionerad.

– Ingen nämnvärd skillnad på Amerika och Sverige i dag tycker han. När han började som eldare vid ett kraftverk i Wyoming 1913 var det hårda tider…

Eriksson har växt upp i Grötlingbo och Näs men är egentligen född i USA.

 

Agda Pettersson, Näs, har kärt besök – brodern Albert Eriksson, 74, hemma från USA, dit han for första gången 1913

 

– Far som var värmlänning och mor som var från Grötlingbo bodde i Wyoming. 1893 när jag kom till världen var det dåliga tider i staterna. Far arbetade på järnvägen, men det blev brist på arbete så mor och far flyttade åter till mors föräldrahem i Grötlingbo. Då var jag bara åtta månader gammal.

Fadern var över i Amerika igen ett par gånger men senare köpte han affären i Näs där nu Alberts syster Agda och maken Henry Pettersson residerar.

1913 – samma år som Albert skulle fylla 20 – följde han med några släktingar från Wyoming, som varit i Näs och hälsat på, till USA där en farbror ordnade arbete. I Laramie fick Albert Eriksson arbete som eldare på ett kraftverk. Två man skötte eldningen dygnet runt. Det blev följaktligen 12 timmars arbetsdag – söndag som vardag. Enda ledigheten bestod i en veckas semester per år.

– Det var riktigt hårt, måste jag säga, men man fick vara glad att ha ett arbete. Lönen var 75 dollar i månaden. Tiderna dåliga – arbetslösheten stor.

Farbrodern arbetade vid samma kraftverk och genom honom passade Albert på att lära sig hur anläggningens maskiner i övrigt skulle skötas. Det gjorde att han efter en tid förflyttades av bolaget till ett annat kraftverk i Nebraska där han fick större ansvar för skötseln av kraftverket i dess helhet.

Men i Nebraska var det olidligt varmt – dels i jobbet men även i övrigt, tyckte Albert. Därför övergav han kraftverksjobbet, flyttade åter till Laramie där han arbetade på bilreparationsverkstad. 1916 flyttade han till staden Olympia i staten Washington i Amerikas nordvästra hörn och hann med att arbeta i sågverk innan armén gjorde sig påmind och ville ha medborgaren Albert Erikssons medverkan i första världskriget

– Vi kom aldrig till krigsskådeplatsen. Vi var färdiga att skeppas över till Frankrike när kriget tog slut, berättar Albert.

1920 var Albert hemma i Näs och hälsade på, men det bar snart tillbaka till USA igen där han 1921 en bilreparationsverkstad i Olympia.

– Det gick riktigt bra, tyckte Albert. Jag hade ett par anställda, byggde ut verkstaden. Men kunskapen om vådorna av att hela dagarna andas i bensinångor var inte så utbredd på den tiden. 1934 var jag alldeles slut. Jag sökte flera läkare och fick många sorters mediciner, men inget hjälpte. Mitt blod var förstört, sa de. Då åkte jag hem till Näs igen. Trodde jag skulle dö. Jag var så dålig att jag låg medvetslös ett par dagar. Men doktorn på Hemse – jag tror det var Sasse – skrev ut en medicin som hjälpte mig på rätt köl igen. Men han sa också åt mig att jag måste sluta jobba med bilar.

Ett halvår var Albert Eriksson hemma den gången. Sedan bar det iväg över Atlanten igen. Nu började han arbeta på ett skeppsvarv för amerikanska flottan nära Seattle.

När andra världskriget brakade löst blev det fullt upp med arbete för dem som skulle hålla krigsfartygen flytande.

– Fartygen kom in sönderskjutna – med sidorna uppslitna. Nog fick man se mycket elände. En gång hittade vi en död japan inne i en oljetank på ett fartyg. Han hade anfallit fartyget – såsom japanerna ofta gjorde – genom att styra sitt flygplan, laddat med sprängämnen direkt ner på fartyget. Planet slog hål i fartygssidan och japanens döda kropp hamnade inne i oljetanken.

Efter kriget gifte sig Albert och bosatte sig i Olympia igen. Hans fru dog nu i våras efter att ha varit sjuk i 7 år under vilken tid hon vistats på sjukhus.

Det är dyrt att vara sjuk i Amerika.

– Mina pengar gick åt till sjukförsäkringar, säger Albert. Först när de tog slut trädde staten in.

Nu har Albert Eriksson sålt sitt hus i Olympia men i nästa månad måste han ändå tillbaka dit.

– Pensionerna från staten och armén för tjänstgöring under kriget ger mig 175 dollar i månaden – det klarar man sig på, säger han. Jag tycker att man har det riktigt bra i Sverige nu. Fast ni lever för fort – jäktet tycker jag inte om…

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig