Föregående sida

Tidningsklipp 1969

 

Smet från förbandet −  minns inget om det

Gotlands Allehanda 16/1 1969

En yngling, som numera muckat från militärtjänsten och uppträdde i rätten i civila kläder, dömdes i går (15/1 1969) i tingshuset i Visby till 25 dagsböter för undanhållande. Han hade två gånger samma natt haffats i vakten vid militärförbandet, då han kom för sent från permissionen.

Mellan inpassningarna i vakten hade han tagit sig ut över staketet. Han kunde inte förklara vad han hade för ärende och mindes inte något av vad som hänt under natten. Han hade druckit starköl under kvällen och även tagit 3 tabletter, som han ordinerats av läkare, och hade tydligen blivit påverkad av detta.

Ett befäl, som talat med ynglingen i vakten, vittnade och förklarade att han den gången svarat ordentligt på frågor och i övrigt verkat endast mycket måttligt spritpåverkad.

Kvällens händelser började med att ynglingen i rätt tid, innan permissionen gick ut, passerade ut genom vakten i uniform. Senare kom han igen – utifrån – civilklädd. Befälet gjorde anteckning om för sen ankomst. Ynglingen fick gå till förläggningen. Efter någon timme kom han igen ännu en gång.

Han minns nu ingenting av det hela och kan inte förklara vad som hände.

 

En yngling som åtalats för avvikande av försvarsplikt, får sin dom på fredag. (17/1 1969) han hade tillsammans med kamraterna sökt om skördepermission men på ansökan skrivit den 23 (måndag) i stället för 22 (söndag) som sista dag för ledigheten. Då ansökan beviljades hade inte den felaktiga datumsiffran uppmärksammats. Ynglingen stannade hemma på måndagsmorgonen. På förmiddagen ringde man från förbandet och frågade var han höll hus. Nu var han åtalad för svikande av försvarsplikt. Domen faller på fredag. (17/1 1969)

 

8 dagars arrest blev domen för en yngling som gjort sig skyldig till missfirmelse av krigsman och hot om våld mot krigsman. Han hade infört vodka på militärt område och druckit av spriten där. Då han lagt sig och av dagofficeren uppmanades att stiga upp och legitimera sig okvädade han dagofficeren och hotade också med våld.

 

En militär som på Wallérs plats i Visby uppträtt berusad iklädd uniform, dömdes till 6 dagars arrest.

 
 
 

Lv 2-are fick skyddstillsyn för rymning till Schweiz

Gotlands Allehanda 16/1 1969

Avsky för militärlivet drev i mars förra året en befälselev vid Lv 2 i Visby att  rymma från alltsammans och resa till Schweiz. Där blev han kvar till slutet av maj och i augusti dömdes han av häradsrätten på hemorten Huddínge till en månads fängelse. Nu har Svea hovrätt emellertid ändrat påföljden till skyddstillsyn.

Häradsrätten ansåg att ynglingen med hänsyn bl. a. att han hållit sig undan från tjänstgöringen så lång tid inte kunde undgå frihetsstraff. Hovrätten har emellertid med hänsyn till vad som upplysts om hans personliga förhållanden funnit det lämpligt att ändra påföljden till skyddstillsyn. Ynglingen råkade under militärtjänstgöringen ut för en depression och eftersom han inte fick någon behandling blev han småningom psykiskt tämligen invalidiserad. Han har nu anställning som ingenjör och går under behandling.

 
 
 

JO och P 18:s överste svarar kapten Sture Karlsson

Gotlänningen 30/1 1969

Det är normalt att högre befäl utreder militär anmälan svarar i dag JO på den artikel i vilken gotlandskaptenen ifrågasatta det korrekta i JO:s handläggning.

Om JO själv skulle utreda alla anmälningar behövde institutionen ökas ut till ett stort ämbetsverk, säger justitieombudsmannen Hugo Henkow.

P 18-chefen överste Hjukström bemöter också kapten Karlssons kritik.

− Kapten Karlssons uppgifter om att han utsatts för repressalier är inkorrekta säger överste Hjukström.

 

JO svarar gotlandskaptenen:

 

Normalt att högre befäl utreder militär anmälan

Om JO själv skulle utreda alla anmälningar behövde institutionen ökas ut till ett stort ämbetsverk, säker justitieombudsmannen Hugo Henkow. Det gör han apropå den kulturartikel i tisdagens DN (28/1 1969) där kapten Sture Karlsson anmärker på att militära chefer och inte JO skött utredningen om en anmälan han gjort mot sin regementschef.

− Det finns bara fyra eller fem föredragande under var och en av de tre justitieombudsmännen säger Henkow. De hinner inte med allt själva.

 

Kapten Karlsson anmälde överste Gerhard Hjukström vid P 18, som han ansåg hade ändrat ett militärt betyg för den blivande svärsonen till general K. G. Brandberg. Ändringen skulle ha gjorts för att svärsonen skulle in på kadettskolan.

− I en del andra fall där det gäller misstanke om brott anförtros utredningen år polisen, men i flertalet andra remitteras anmälan för utredning hos den högre myndighet som i normala fall skulle ha fått anmälan i första hand – i detta fall chefen för armén.

Från JO kontrolleras också att utredningen inte tar för lång tid – i detta fall bra lång eftersom anmälan gjordes i fjol sommar. Vi har också stött på och fått svaret att utredningen är klar, men att chefen för armén vid en generalinspektion på Gotland själv ämnar sätta sig in i ärendet.

Den inspektionen skall ske i början av februari, och när vi sedan får utredningen hör vi kapten Karlsson. Skulle det visa sig att utredningen blivit felaktigt skött, får vi komplettera den – antingen själva eller genom en återremiss till chefen för armén.

Om felaktigheter begåtts eller om det kan visas att anmälaren utsatts för repressalier, får det också utredas:

”Formellt oantastliga repressalier” går väl emellertid knappt att komma åt och lika litet den utfrysning som anmälaren klagar över – allt vad vi kan yttra oss om är bevisliga tjänstefel. i sådana här fall förekommer det ju mycket ofta att en anmälare visar allmän misstro både mot överordnade och utredare, och det kan vara omöjligt att klarlägga hur pass berättigat den misstron är eftersom det i mycket rör sig om ogripbara förhållanden.

Men visst finns det ofta stort utrymme för sådana repressalier.

En viss kontroll över valet av utredare förekommer – strävan är att få så opartiska högre tjänstemän som möjligt att utföra den.

Om nu inte general Brandberg själv blivit anmäld, skulle han förmodligen ha blivit utredningsledare, som överstens närmaste chef. Utredarna har på så vis sällan juridisk utbildning, men när det här enbart gäller att klarlägga en anmälan genom vittnesmål – ofta också hörande av anmälaren själv, som i detta fall – har det inte ansetts att juridisk expertis skall behövas.

Vad gäller anmälarens krav om juridiskt biträde förefaller det nog överdrivet, ingenting hade ju heller hindrat honom från att skaffa ett på egen hand, låt vara att det är en kostnadsfråga.

I normala fall får en anmälare inte se protokoll o. s. v. under utredningens gång, men när den är klar får han granska utredningen och yttra sig för oss. Efter eventuell komplettering prövas saken, och anmälan antingen ogillas eller leder till anmärkning eller erinran mot vederbörande anmälde tjänsteman, i svåra fall till åtal.

Hur pass tungt en anmärkning eller erinran väger är svårt att säga, det varierar nog, men många tar det hårt. Större befogenheter är att uttala oss över anmälan och dess berättigande, och eventuellt åtal har vi emellertid inte.

Man måste alltså konstatera att JO i detta fall följt den ordinarie gången, och att ett annat förfarande – enligt kapten Karlsson krav – skulle nödvändiggöra mycket stora förändringar inom ämbetet. Sådant är inte aktuellt efter den senaste omorganisationen i fjol.

Anmälningsvärdet anförtroddes av chefen för armén (som också förbereder ett yttrande) till general Carl-Eric Almgren, militärbefälhavare i östra militärområdet som också omfattar Gotland, och denne lät sin närmaste man konteramiral Bengt Lundvall ta hand om det som utredningsledare.

General Almgren har bifogat ett yttrande till utredningen, vari konstateras att denna visat att överste Hjukström i fråga om skolbetyget handlat korrekt och inom ramen för sina befogenheter. Utredningen är mycket omfattande – i allt nitton olika anmälningspunkter och ett fyrtiotal personer hörda som vittnen.

Utredningar av detta slag är mycket sällsynta, framhålls det.

 

P 18-chefen:

 

Inga repressalier!

Med anledning av kapten Sture Karlssons artikel ”Kan man lita på JO!”, Dagens Nyheter 20/1, vilken refererades i Gotlandstidningarna 29/1, hemställer jag att i Eder tidning få infört följande fakta rörande av kapten Karlsson påstådda eller antydda sakförhållanden.

1. Jag har inte valt ut några vittnen. Detta har skett uteslutande enligt utredningsmannens anvisningar och direktiv. Bortsett från ett fåtal, vet jag över huvud taget inte vilka vittnen som blivit hörda.

2. Jag har inte haft tillgång till någon ”av staten avlönad jurist”. Min auditör kan jag disponera endast i ärenden, som ligger inom det område där jag som bestraffningsberättigad myndighet har ansvar.

3. Jag har blivit korrekt hörd. Praktiskt taget allt som jag haft att anföra i målet förelåg i skriftlig form innan förhören började.
4. Kapten Karlssons uppgifter om att han utsatts för repressalier är inkorrekta. Bakom hans tre exempel på förmenta repressalier från bl. a. min sida finns följande lätt verifierbara fakta.

(1) Ifråga om bataljonschefsvikariat:

När ordinarie befattningshavare ej kan upprätthålla tjänsten kan förbandschef välja mellan följande alternativ:

a. fördela uppgifterna på andra.

b. tillsätta en tjänsteförrättande.

Då det gäller sådana vikariat väljer jag, för att i nuvarande svåra befälsläge undvika merbelastning på kompaniernas befäl, i regel att fördela uppgifterna på andra, ordinarie bataljonschefer, vilket kan ske utan olägenhet. Men kapten Karlsson har 4/11-14/11 1968 – sålunda under aktuell tid – varit tjänsteförrättande bataljonschef.

(2) Beträffande högvaktstjänsten.

Order för denna kommendering utfärdades under min semester av tjänsteförrättande regementschefen, major Nils Thalén.

Thaléns motiv för valet av vakthavande officer har varit följande:
− Med hänsyn till den för tillfället mycket stora arbetsbördan på chefen 2. komp. (K:s komp.) och att kompanichefen då saknade ställföreträdande, ansåg Thalén att annan officer, som lättare kunde frigöras från tjänsten vid regementet borde väljas, − Karlsson hade föregående år varit kommenderad som vakthavande officer. Eftersom sådan kommendering från från ett landsortsregemente i allmänhet betraktas som en förmån och kommendering på intet sätt är bunden till kompch. vid det komp., varifrån högvakten utgår, hade Thalén även av detta skäl ansett att annan officer borde få kommenderingen.

Thaléns motiv för personalvalet torde i alla avseenden ha varit korrekta.

(3) angående FN-kommenderingen:

− jag har som bataljonschef att redovisa om tjänstgöring i egen krigsbefattning vid repetitionsövning eller befälssituationen vid regementet utgör hinder för önskad kommendering, − kapten Karlssons sista ansökan gäller FN-tjänstgöring under tiden 20/3 1970-20/3 1971. Denna ansökan har jag tillstyrkt. Beslut i detta ärende fattas av chefen för armén. Frågan om kommenderingsuttag för FN-tjänstgöring aktuell tidsperiod är emellertid fortfarande under beredning. Beslut i frågan har sålunda ännu inte fattats.

G. A. Hjukström

Överste, Chef P 18

 
 
 

Nu JO-anmäler P 18-fänrik JO-utredaren

Gotlänningen 31/1 1969

En ny JO-anmälan kommer att göras i P 18-affären. Det är en JO-anmälan, som riktar sig mot JO:s egen utredare! Bakom anmälan står fänrik Pär Jägberger, P 18, som anser att både överste Gerhard Hjukström och JO-utredaren, konteramiral Lundvall, begått felaktigheter.

 

 

− Både översten och JO-utredaren har begått allvarliga fel, - anser fänrik Per Jägberger, som kommer att sända en ny JO-anmälan i P 18-affären.

 

− Som plutonchef var jag närmaste chef för befälseleven Tommy Sundberg och var därmed den som kände hans brister bäst, säger fänrik Pär Jägberger till GT. Jag anser att de ursprungliga betygen för Sundberg var råttvisa och anser det som ett grovt fel att regementschefen ändart betygen utan att ha en uppfattning om Sundbergs lämplighet. Under de fem månader jag hade Sundberg i min pluton var aldrig regementschefen ute för att titta på vad Sundberg gick för!

− En allvarlig brist från JO-utredaren är också att han inte hört mig i fallet. Jag var ju Sundbergs närmaste chef och måste naturligtvis få yttra mig i det här ärendet. Det är därför jag kommer att lämna in en anmälan till JO.

 

− Av Ola Sollerman –

Ytterligare en JO-anmälan kommer att göras i P 18-fallet. Det är fänrik Per Jägberger P 18, som kritiserar JO-utredningen för att den inte hållit förhör med honom angående befälselev Sundbergs betyg. Fänrik Jägberger var nämligen Sundbergs närmaste chef och därmed det befäl som föreslog hur betygen skulle sättas.

− Jag känner mig tvingad att träda fram då jag anser så grava fel begåtts, säger fänrik Jägberger till GT. Dels anser jag regementschefen, överste Hjukström, begått fel, dels anser jag att utredningen måste höra mig i egenskap av Sundbergs plutonchef.

 

Fänrik Jägberger var plutonsbefäl Tommy Sundbergs plutonchef under de senaste skedena i utbildningen, d. v. s. under tiden oktober—april. – Jag var Sundbergs närmaste chef med daglig kontakt med honom, berättar fänriken. Därmed var jag också den som bäst kände till Sundbergs både kunnighet och brister. Under det första skedet fick Sundberg betyg 7 i både truppföring och lämplighet – alltså det lägsta betyget som krävs för att komma in vid kadettskolan. Efter andra skedet sänktes truppföringsbetyge6 till 6 medan betyget 7 för lämplighet stod kvar.
− Då var det flera befäl som ville sänka även lämplighetsbetyget, säger Sundbergs kompanichef, kapten Sture Karlsson. Jag ansåg dock att det högre beslutet skulle stå kvar tills vi sett mera av Sundbergs lämplighet. Jag talade alltså för ett högre betyg – senare har det nog sagts att jag omotiverat sänkt betyget.

 

BETYGET REDAN OMDISKUTERAT

− Då hade Sundbergs betyg redan tidigare diskuterats, berättar kapten Bo Genfeldt, som var Sundbergs kompanichef under två skeden i utbildningen. Ungefär i mitten av andra skedet, det var vid jultiden, hade vi ett sammanträde angående Sundbergs betyg. Vi ansåg då att Sundberg inte svarade mot betyget 7 i truppföring. Vi beslöt dock att vänta och se hur Sundberg klarade sig i fortsättningen.

− Sundberg var en mycket duktig elev när det gällde teori, berättar kapten Genfeldt. Däremot fungerade han inte när det kom till det praktiska utförandet. Därför sänktes också betygen efter tredje och sista skedet till 6-6.

− Sundberg hade klarat sig bra vid kadettskolan och det förstod vi redan från början, säger kapten Genfeldt. Kadettskolan är ju en mycket teoretisk skola, där det praktiska kommer i andra hand bl. a. beroende på begränsad övningstrupp.

 

ÖVERSTEN HADE INTE SETT SUNDBERG…

Det var när betygskollegiet – bestående av bl. a. kompanichefer och plutonchefer – eftersista skedet sänktes Sundbergs betyg som regementschefen ingrep, berättar kapten Karlsson. Överste Hjukström höjde betygen så att det räckte för inträde till kadettskolan. Normalt skriver bara regementschefen under betygen och har tidigare aldrig ändrat ett betyg jag ställt. – I det här fallet höjde översten betygen och det utan tt ha kallat betygskollegiet på nytt och även utan att ha bildat sig en uppfattning om Sundberg under utbildningstiden, menar kapten Karlsson.

− Det är just det jag reagerar starkt emot, tillägger fänrik Jägberger. Under de fem månader jag hade Sundberg i min pluton var regementschefen vid inget enda tillfälle ute och tittade på Sundberg…
− Jag däremot hade under dessa månader hunnit bilda mig en god uppfattning om Sundberg och såg ju också hans brister i de praktiska övningarna, kommenterar fänrik Jägberger. Enligt min mening var det också rätt att sänka betygen.
− Det är därför högst märkligt att jag som Sundbergs plutonchef inte blivit förhörd av JO-utredaren. Det är därför jag nu kommer att skriva en JO-anmälan för att på så sätt få säga min ening.

− Jag anser det helt felaktigt att en regementschef, som inte följt vederbörande elevs utbildning, skall få ändra betyget.

 

JO-UTEDAREN EJ ANTRÄFFBAR

JO-utredningen angående överste Hjukström och Sundbergs betyg har av JO Henkow överlämnats till chefen för armén, general Carl-Eric Almgren, som i sin tur satt sin närmaste man, konteramiral Bengt Lundvall, som utredare. Denne har hört ett 40-tal vittnen, men alltså inte Sundbergs närmaste chef.

Konteramiral Lundvall var i går tyvärr inte anträffbar för en kommentar med anledning av att fänrik Jägberger inte hörts i fallet.

General Almgren kommer att göra ett besök vid P 18 i mitten av februari och då själv sätta sig in i ärendet.

− Kanske general Almgren kan få några nya synpunkter men knappast under några få dagar bilda sig en riktig uppfattning i fallet – när inte JO-utredaren lyckats under fem månader, kommenterar kapten Karlsson.

 
 
 

− Beredskapen på Fårö KNÄCKTE MIN HÄLSA

Gotlänningen 3/2 1969

 

− Av Johannes Gardell −

  

 

  − Och nu är det kväll och dragspelet kommer fram. Vad skall man nu få höra, tänker Sossie, husets trogna vakthund.

 

FICK HANDIKAPP

Beredskapsåren under andra världskriget satte sina spår. För John Lundgren kom de att betyda en bruten hälsa under en lång följd av år och sjukhusvistelse vid sanatoriet i olika omgångar. Ena lungan är helt ur funktion.

− Jag vet precis när det började. Vi var förlagda på Fårö. Det var 15-20 grader kallt den dagen. Vi blev utkommenderade på övning med kulsprutor. Fick knoga där i skogarna genomvåta av svett så att det trängde genom uniformen. Efter övningen uppställning till genomgång och kritik i två timmar. Man frös så man visste inte vad man skulle ta sig till. Befälhavaren hade lång päls och kände inte kylan som vi andra. Man fick trampa och hoppa så gott man kunde men vad hjäpte det. Dagen efter hade jag smärtor åt ryggen. Två dagar därefter var det nattövning. Jag var hos doktorn och bad om att bli sjukskriven men nekades. Då blev jag arg: − Det är väl meningen att man skall stupa på vägen! Doktorn tyckte då att jag fick väl ha något lättare arbete. Något papper på detta fick jag inte men plutonchefen var hygglig och trodde mig på mitt ord. jag skulle få gå som städare. Jag fick hålla på med att koka kaffe hela den natten, det var 31 grader kallt så att stövlarna frös fast på karlarna, de klarade sig inte där ute i kylan.

 

TBC-SMITTA

− Det var inte underligt att många blev sjuka. En del var förlagda i ett hus där flera personer dött i tbc. Och på Ava, där vi gick vakt, var vaktlokalen en djup grop, där vattnet alltid stod 20-25 cm. högt över golvet, så man fick palla upp med bräder. Där eldades det i en kamin så det kanske var 20 grader varmt därnere och mycket fuktigt. Ödlor och andra småkryp kröp fram ur marken. Att sedan ge sig upp och gå sitt vaktpass i två timmar i kanske 15-20 graders kyla var oerhört påfrestande.

− Efter skärmbildsundersökning i Fårösund blev sju av oss skickade till Lärbro för grundligare röntgenundersökning. Ingen åtgärd, jag låg sedan inkallad i flera omgångar. Men när jag senare var vid doktorn för en annan sak kom den gamla plåten fram och där fanns fläck på en lunga. Den nya undersökningen visade att fläckarna blivit flera.

Det är en lång sjukdomshistoria John Lundgren rullar upp. Även den andra lungan har varit angripen. Men tack vare noggrann kontroll, god vård och nya mediciner har sjukdomen övervunnits. Försiktig får han förstås vara och något och något tungt arbete orkar han inte med. efter många om och men fick han till sist lite hjälp från Riskförsäkringen men det satt långt inne. Paragraferna är många.  Efterhand som förbättring av hälsan fortskridit har bidraget dock minskats.

Det är alltid på grund av sitt handikapp som hr Lundgren – 68 ni år – fått lägga om sin livsföring…

 
 
 

Nu är det P 18-kaptenen som anmäls av översten!

Gotlänningen 5/2 1969

 

”Han väcker hat mot krigsmakten”

Nu är det kapten Sture Karlssons, P 18, tur att bli JO-anmäld. Det är överste Hjukström som skickat in en anmälan dels till JO och dels till chefen för armén.

Kapten Karlsson anmäls bl. a. för falsk angivelse och missfirmelse mot krigsman.

I sin anmälan till chefen för armén framhåller överste Hjukström bl. a. att kapten Karlsson vidtagit sådana åtgärder att ”därigenom uppväcka såväl hat som ovilja och misstro mot krigsmakten och deras befäl”.

 

P 18-chefen: Låt pressen få granska JO-handlingarna i målet!

För snart åtta månaderna sedan blev jag JO-anmäld av en officer vid mitt regemente, kapten Sture Karlsson, för en lång rad förmenta oegentligheter i min tjänsteutövning. JO har på ett övligt sätt föranstaltat och utredning, men målet är fortfarande under beredning. Jag har skäl förmoda att det kan dröja till framemot sommaren – efter vad som senast hänt i denna affär måhända ännu längre tid innan JO-utlåtandet kommer. Under tiden för handläggningen fortsätter den anmälde parten, att via olika massmedia misstänkliggöra mig, utredande instanser och JO-institutionen som sådan. Vid två tillfällen har jag ansett mig tvingad att uttala mig offentligt för att tillrättalägga vissa betydelsefulla sakförhållanden, som anmälaren via massmedia lyckats sprida till huvudparten av den svenska allmänheten.

Första gången var omedelbart efter JO-anmälan. Anledningen var då hänsyn till tredje man – vpl Sundberg och hans fästmö, indirekt på samma sätt deras familjer – som utan egen förskyllan och utan rimlig anledning utsattes för mycket stort obehag. Den andra gången  var 30/1 detta år, då jag måste tillbakavisa de i massmedia av kapten Karlsson offentliggjorda, grundlösa beskyllningarna för bl. a. repressalier.

 

MIN EGEN RÄTTSSÄKERHET

Den vändning som affären nu tagit berör i alltmer accentuerad form min egen rättssäkerhet. Därutöver berör den fortfarande tredje man, till vilken också min egen familj torde böra räknas. Slutligen berör den Gotlands regemente, som helt oförtjänt på detta otrevliga sätt får skylta i massmedias rampljus.

Eftersom vissa för opinionsbildningen betydelsefulla massmedia enligt min uppfattning i väsentlig grad bidragit till framförallt den senaste utvecklingen i denna affär har jag ansett det nödvändigt att belysa främst de principiella sidorna i detta hänseende. DN-artikeln 28/1 ”Kn man lita på JO” av kapten Karlsson, får härvid i första hand tjäna som utgångspunkt. Det är emellertid inte bara i denna aktuella affär som vissa massmedia agerat på ett sätt som enligt min uppfattning knappast svarat upp emot den i en demokrati så självklara och viktiga rollen som väktare av bl. a. den enskilde. Jag avser härmed den MO-anmälan innehållande beskyllningar för o tillåten politisk propaganda, som riktades mot mig för ett antal år sedan.

Detta mål hade sådan karaktär, att jag valde att att omedelbart framträda öppet. I direkt anslutning till offentliggörandet av anmälan – således innan någon som helst utredning ännu ägt rum – fann åtskilliga tidningar det förenligt med sin roll som tredje statsmakt att starkt kritisera mig, bl. a. i redaktionella ledare. Uttalanden som ”omdömeslös överste” och liknande torde inte ha varit sällsynta.

 

MO FRIADE MIG

MO friade mig i allt väsentligt från de av anmälaren framförda beskyllningarna. Beskyllningarna var utan tvekan av sådan natur, att de – om de varit sanna – skulle ha medfört kanske allvarligt straff för tjänstefel. När jag nu blev friad från dessa anklagelser uppfattar jag det som en rätts uppfattar jag det som en rättskränkning när aktuellt mål. trots MO-utlåtandet, fortfarande begagnas som tillhygge mot mig. Senast skedde detta i Aftonbladet i december 1968 i en sensationsartikel om vissa tilldragelser på Gotlands regemente.

Jag övergår nu till den senaste JO-affären och närmast den fas som inletts med den artikel av kapten Sture Karlsson: ”Kan man lita på JO”, som på iögonenfallande plats på första kultursidan infördes i Dagens Nyheter 28/1 1969. I denna artikel framställer sig kapten Karlsson, min anmälare, som en starkt förfördelad person och går till angrepp förutom mot mig mot alla utredningsinstanser. Mot mig riktades beskyllningar eller förstuckna antydningar – förutom för medverkan i antydd partiskt utförd utredning av amiral Lundvall m. m. – för repressalier mot kapten Karlsson i anledning av hans JO-anmälan. Både antydningar och beskyllningar rör frågor som självklart är av allvarlig natur – inte minst därför att jag är en förtroendechefstjänsteman.

I ett offentligt uttalande har jag tillbakavisat dessa antydningar och beskyllningar som grundlösa. Huruvida kapten Karlsson handlat i god tro eller icke må läsaren själv reflektera över. Omständigheterna och mina redovisade fakta rörande de förmenta repressalierna är emellertid av sådan art att jag knappast kan tänka mig att de offentliggjorts av missförstånd eller på grund av bristfällig information. Kapten Karlsson måste ha vetat om att han på regementsorder blivit beordrad som tjänsteförrättande bataljonschef och även fungerat som sådan under aktuell tid, han måste ha vetat om att det inte var jag utan då tjänsteförrättande regementschefen, major Thalén, som utförde ordern om högvaktskommenderingen, han måste ha vetat att uppgiften om FN-tjänstgöringen var felaktig.

Kapten Karlssons uttalanden i insändaren i Gotlands Allehanda 1/2 – återgivna i DN m. fl. tidningar – ändrar i intet avseende här berörda sakförhållanden. Särskilt torde vad han där säger om högvaktskommenderingen utgöra en ytterligare, grav belastning.

Jag är övertygad om att övriga påståenden eller antydningar i artikeln i allt väsentligt kommer att visa sig ha samma sanningshalt.

 

SENSATIONSRUBRIKER

Denna DN-artikel väckte självklart stort uppseende. Sveriges Radio tog upp den som ett inslag i Dagens eko morgonen 29/1 varvid i anslutning till den intervju JO Henkow, som då förekom, gjordes uttalanden, som för varje åhörare måste ha tolkats som om Karlssons uppgifter om bl. a. de påstådda repressalierna var fakta. Kvällspressen – jag har själv bara kunnat ta del av Stockholmspressen – offentliggjorda uppgifterna under sensationsrubriker.

 

I en insändare i dagens tidning uppmanat överste Hjukström JO att frigöra handlingarna i målet för pressgranskning. Handlingarna kommer at visa, att jag har handlat riktigt, menar översten.

Jag har särskilt fäst mig vid följdartikeln ”Ingen törs tala på regementet” sid. 6i Expressen 29/1. Jag skulle vilja be både tidningens ledning och den redaktör, som flög över för att intervjua mig och ta reda på de ”verkliga fakta”, att än en gång studera denna artikel den dag då JO genom sitt utslag uppenbarar sanningarna i detta mål.

Så åter till DN-artikeln 28/1. I alla avseenden, där Karlssons påståenden eller mer eller mindre förstuckna antydningar berör mig kan jag säga att de saknar verklighetsunderlag. Eftersom det rör sig om faktiska förhållanden, som lätt torde kunna styrkas med bevis, kommer den fortsatta utredningen också att visa att så är förhållandet,

Mot denna bakgrund måste jag ställa frågan:

Kan det vara förenligt med god publicistisk sed att offentliggöra en artikel med sådant från rättssynpunkt för annan person så allvarligt innehåll utan att göra det minsta försök att kontrollera sanningshalten bakom påstående och antydningarna?

 

FRIGÖR MÅLETS HANDLINGAR

Sedan DN-artikeln 28/1 har också en fänrik framträtt och i skrivelse till JO ansett sig ha grund för klander mot bl. a. sin regementschef. Detta har – jämte kapten Karlssons genmäle till min faktaredovisning i bl. a. repressaliefrågan – gett anledning till nya reportage – bl. a. i DN 1/2, stort uppslagen huvudrubrik ”Översten handlade fel” – och förstärkt undran rörande min person hos allmänheten:

Med hänsyn till denna utveckling finner jag mig nödsakad hemställa att JO för pressgranskning utan dröjsmål frigör handlingarna i detta mål, i varje fall den del som gäller Sundbergsfrågan. En sådan granskning kommer att ge omedelbart besked om jag handlat omdömesgillt korrekt och inom ramen för mina befogenheter. En sådan granskning kommer förmodligen också att medföra nya och helt ändrade frågeställningar, bl. a. dessa: Hur kan det komma sig att min anmälare fortsätter att inför offentligheten misstänkliggöra mig i fallet Sundberg sedan denne i aug. 1968 genom att på aktuell kadettskola placera sig som nummer 22 bland 80 elever från arméns samtliga pansarförband visat att mitt beslut var riktigt? Det kan med hänsyn till bl. a. de krav på rättssäkerhet, som jag anser mig ha rätt att ställa, icke vara rimligt att denna offentliga, kränkande smutskastning skall få fortsätta så lång tid utan att massmedia och därmed allmänheten ges möjlighet att bilda sig en korrekt uppfattning om vad som verkligen förevarit i denna sak.

Gerhard Hjukström

 
 
 

Piller mot Hongkong-influensan provas på Gotlands värnpliktiga

Gotlänningen 8/2 1969

Värnpliktiga på A 7 och P 18 används som ”försökskaniner” i kampen mot Hongkong-influensan. Det är Statens bakteriologiska laboratorium i Stockholm med  professor Bo Zetterberg i spetsen som startat en undersökning huruvida man kan bekämpa influensan med tabletter istället för med vaccin.

I går fick drygt 200 värnpliktiga vid ovannämnda förband varsin burk tabletter som de skall ta ett par veckor framåt. Om 2-4 veckor kommer professor Zetterberg tillbaka till förbanden för att undersöka hurudan verkan tabletterna haft.

 

Piller mot influensan Provas på öns förband

− Av Thomas Gottfridsson –

I går fick drygt 200 värnpliktiga vid P 18 och A 7 TABLETTER mot Hongkonginfluensan. Det är Statens bakteriologiska laboratorium som just nu genomför något av ett experiment på förband runt om i landet. Både P 18 och A 7 är ganska hårt drabbade av influensan – c:a 40-talet fall – och då lönar det sig inte att börja en vaccinering.

Professor Bo Zetterberg är chef för undersökningarna. – Visserligen finns det gott om vaccin nu, men att börja vaccinera på förband där smittan redan spridit sig är nästan dömt att misslyckats. De värnpliktiga får istället två sorters tabletter. Det är det svenska medlet Flumidin och det schweiziska Symmetrel. Medlen har prövats såväl utomlands som i Sverige och har vid normal dosering visat sig ofarligt för en människa.

Medlem kommer att prövas även civilt. Scania Vabis i Södertälje t. ex., tänker prova tabletterna på sina medarbetare. Sammanlagt har nu S b l provat de hör tabletterna på åtta förband och det blir ännu fler de närmaste dagarna.

 

SJU HÅLKORT!

Undersökningen innebär i korthet att varje värnpliktig får varsin burk tabletter tilldelad. Av dessa tages två tabletter varje morgon och två varje kväll. Två blodprov tas också. Ett togs i går och nästa tas efter 2−4 veckor då professor Zetterberg med manskap kommer tillbaka för att undersöka vilken effekt tabletterna givit.

Undersökningen innebär också en omfattande ”pappersexercis”. På varje värnpliktig förs upp inte mindre än sju hålkort…

 

MINNS NI ”ASIATEN”?

− Vi fick meddelande redan i mitten av november om en förestående undersökning. Influensan hade då ännu inte nått Sverige men man anade att den skulle komma, mberättar rustmästare Karl G. Lansgard.

Hongkonginfluensan startade som namnet antyder, i Hongkong någon gång i somras. Därefter spred den sig till Singapore, Filippinerna, Indien, Australien, Persien, Amerika och Sverige.

Sist vi drabbades av en liknande influensaepidemi var i slutet av femtiotalet då ”asiaten” drog fram. Även då provades liknande preparat vilka gav mycket fina resultat.

 
 
 

Bunge-flygfältet blir bilbana?

Gotlänningen 28/2 1969

Det gamla Bunge-flygfältet kommer att bli bilbana om motorklubben MK Gutarna får som den vill. Klubben har nämligen ansökt hos F 13 att få använda flygfältet som träningsbana. Fältet används inte längre, det är för litet och för dåligt för dagens behov, och troligen kommer klubben att få sin ansökan beviljad. Banan kan t. o. m. bli bättre än Skarpnäck-banan, tror man i klubben.

MK Gutarna har ett 40-tal medlemmar, som ses då och då med sina pigga go-carts. Ordförande är bilskollärare Arne Nilsson, som hoppas att Bungefältet skall upplåtas åt klubben.

- Visserligen ligger fältet långt bort från Visby, men det är den enda inhägnade banan på ön, säger han. I vår ansökan har vi bara talat om träningskörning men om vi sköter oss kanske vi längre fram kan få tillstånd till tävlingar också.

- Det går att använda banan för träning som den är men det bästa vore om vi i framtiden kunde få bygga till 200–300 meter asfalt, säger Arne Nilsson. Banan skulle då kunna bli bättre än själva Skarpnäck-banan utanför Stockholm!

- Det är chefen för F 13 i Norrköping som kommer att avgöra klubbens ansökan och det finns nog goda förutsättningar för att svaret skall bli positivt, säger fänrik Lundsten vid F 13 G.

 
 
 

Kapten Sture Karlsson frågar i rikspressen:

Gotlänningen 29/2 1969

−Är det så JO bör fungera?

Kapten Sture Karlsson, P 18, gick i gårdagens (28/2 1969) Dagens Nyheter till angrepp mot JO och undrade ”Är det så här JO bör fungera?

Han tog som exempel sin egen anmälan mot sin chef och dennes närmaste chef och menade att tillvägagångssättet i utredningen var delvis felaktigt. Utredningen verkställdes av en amiral och en major. De anmälda hade tillgång till juridiska biträden. Kapten Karlsson blev kallad till förhör med endast några timmars varsel. Han fick inga upplysningar hur långt ärendet framskridit. Två månader efter första förhöret fick han ta del av alla protokollen samtidigt, endast ett kunde godkännas i alla stycken, vad som hänt med protokollen och ändringarna vet kapten Karlsson ej.

Den anmälda har under tiden haft goda möjligheter att utsätta kapten Karlsson för oantastliga repressalier, t. ex. som att frånta honom tjänsten som vikarierande bataljonschef, han fick ej utföra bestämd FN-tjänst och när det blev tal om att hans kompani skulle gå högvakt blev en för kompaniet okänd kapten medsänd ”och jag fick stanna hemma och skämmas”.

I den långa artikeln kommer kapten Karlsson slutligen fram till att

1) JO bör ha egen rutinerad utredningspersonal i erforderlig omfattning. Härigenom nedbringas utredningstiderna.

2) En anmälare bör få eget rättsskydd vid behov få tillgång till juridiskt biträde.

3) JO bör under utredningens gång fortlöpande kontrollera att repressalier ej tillgrips.

Detta gäller särskilt ”stater i staten” såsom rättsväsende, kyrkan, sjukvården och försvaret.

 
 
 

FBU-försvar mot radiostyrda mål på Blåhälls-kurs

Gotlänningen 3/3 1969

Ett 25-tal FBU-are var under veckohelgen samlade till kurs på Blåhäll, där man bl. a. övade i försvar av motståndsnäste med skarpskjutning mot radiostyrda mål och anfall under stridsskjutning, där en del fick visa sin skjutskicklighet med den nya automatkarbinen Ak 4 och ksp m/58.

Övningsledaren var kapten Bengt Ahrnfelt och fanjunkare Bengt Söderlund och kursen följdes också av chefen MKG, general F. Löwenhielm.

Kursen avslöts med trivsamt eftersnack kring kaffebordet och alla uttryckte sin tacksamhet till lottorna Adela Johansson och Siri Johansson, Västergarn, för den goda maten.

”En signalist som var med”

 

 

Fr. v. general F. Löwenhielm, kapten Bengt Ahrnfelt och FBU-aren Lars Levander, Visby, går igenom övningsplanerna.

 
 
 

De flyger i kavaj....

Gotlänningen 4/3 1969

 

Tre av flygklubbens maskiner utanför Bunge-hangaren under lottaflygningarna i somras.

  

De flyger i kavaj, tröja eller skjorta och ibland också i badbyxor. De ha ett leende på läpparna och en glimt i ögonvrån. Detta gäller Gotlands Flygklubbs flygningar för lottaskolan i Bunge. Den är ett trevligt inslag i lottaskolans dagsrutin – ofta skockas lottorna kring flygarna när de landar med sina plan, lottorna har ibland då bikini – men också ett nödvändigt inslag.  I år 30-årsjubilerar Gotlands flygklubb. Det kommer säkert att bli många gratulanter genom två artiklar. En av chefen för lottaskolan – kapten Barry Press – och en civilförsvarsdirektör Ewert Trofelt. Båda tackar för det gedigna samhällsnyttiga arbete som flygklubben hittills utfört och kommer att framföras.

 

 

Kapten Barry Press. Bekvämt för lottaskolan köpa tjänster av flygklubben

 

De flyger i kavaj, tröja eller skjorta. De har ett leende på läpparna och en glimt i ögonvrån, de är alla besjälade inför uppgiften och vill göra sitt bästa. Det vanliga jobbets byts dessa dagar ut mot flygmotorns spinnande, instrumentens indikationer, flygprogrammets utvärdering och flygningens genomförande. Vid start och landning finns ofta skaror av intresserade flyglottor som uppmärksamt samlas kring flygaren och hans plan.

Det är givetvis Gotlands flygklubbs verksamhet vid Bungeskolan som åsyftas. En verksamhet som är ett trivsamt inslag i lottaskolans dagsrutin men också ett nödvändigt sådant. Målflygningarna utgör en viktig komponent vid den praktiska tillämpningstjänsten för att lottorna skall få erfarenhet av optiskt luftbevakningsrapportering.

För skolans del är det är det bekvämt att ”köpa” denna tjänst. Vi har att beställa flygning och lämna anvisning för dess genomförande. För flygklubben blir de sedan ett lagarbete att utföra beställt uppdrag – allt från planeringen av disponibla flygplan, teknisk övervakning, fördelning av förare, marktjänst och väder, beräkning av uppgörande av flygprogram, själva flygningen och inte minst uppgifterna efter flygning ifråga om rapporter, erfarenheter m. m. Ja – i begreppet ”köpa flygtid” ligger inbakat många och ansvarsfyllda uppgifter som skolan vet att flygklubben löser på bästa sätt.

Ibland får flygklubben ”konkurrens”. Det är vid större övningar när även flygvapnets propeller- och jetflygplan deltar. Då gäller det att förarna verkligen håller sig på anvisad plats både i fråga om färdväg, tid och höjd. Samordningen av dessa övningar sker inom skolledningen och det kräver exakthet från alla medverkande parters sida. Skolan ställer stora krav på att flygningarna genomförs enligt beställning, skulle så ej ske går värdefulla utbildningsmoment förlorade.

Snart har flygklubben genomfört 1.000 flygtimmar för Bungeskolan – det är en imponerande och omfattande insats. Det gångna året har gett värdefulla erfarenheter för såväl skolan som klubben. Vi är av den uppfattningen att flygklubben genomfört sina uppgifter på ett föredömligt sätt, även om vi vid några tillfällen känt oro inför manövrar som kunnat sluta illa eller flygprogram som inte följts. Men detta tillhör de sällsynta undantagen och det vore märkligt om sådana inte funnits.

Vi vet att det ligger stort arbete bakom flygklubbens organisation av flygverksamheten och vi vet också att detta arbete sker såsom en uppoffrande frivillig insats. Kontakten med flygklubben har i stort skett genom motorflygchefen Nils Björkman som alltid varit den följsamme för våra önskemål men sannolikt den stränge när det gällt att överföra skolans intentioner till faktisk flygtid. Inför 30-årsjubiléet vill Bungeskolan framföra ett varmt tack för mångårigt gott samarbete och väl utförda flygningar och vi hoppas på en lyckosam fortsättning av denna verksamhet. Vi vill också önska flygklubben lycka till i den behjärtansvärda uppgiften att samla ungdomen inför klubbens intresseväckande verksamhet och att dessa besjälas av den laganda och friska fläkt av målmedvetenhet som kännetecknar flygklubbens medlemmar.

Barry Press

Skolchef

 

 

Flygklubben värdefull i försvaret

 

 

Civilförsvarsdirektör Ewert Trofelt

 

Länsstyrelsen och i synnerhet dess civilförsvarssektion vill också ställa sig i raden av gratulanter till 30-årsjubiléet. Och varför? Ja, jag tror heller inte att någon för 30 år sedan tänkte på att den då nybildade flygklubben en gång skulle bli kärnan i en organisation, som skulle inrangeras i totalförsvaret av Gotland. Men så har det blivit och jag skall söka förklara hur.

Sedan sex år tillbaka finns en frivillig organisation, ansluten till och i viss mån lydande under KSAK, kallad Frivilliga Flygkåren (FFK). Centralt lyder den också under civilförsvarsstyrelsen. I varje län organiseras en eller flera flyggrupper, som ingår i denna flygkår. Det ligger i öppen dag att en sammanslutning som Gotlands Flygklubb med sin tillgång till skickliga flygförare och lämpliga flygplan måste bli kärnan i Frivilliga Flygkårens flyggrupp inom Gotlands län. Denna flyggrupp är organisatoriskt inlemmad i länsstyrelsens civilförsvarssektion.

På Gotland utgöres FFK I (I efter länsbokstaven) för närvarande av sexton medlemmar i Gotlands Flygklubb, som disponerar över fyra uttagna flygplan. Strävan skall vara att få fullständig grupp, d. v. s. 24 personer och 8 plan. Personalsvårigheterna utgöres av att så många klubbmedlemmar ännu befinner sig i värnpliktsåldern och icke kunna beredas uppskov.

Vad kommet då FFK I att få syssla med? Det blir rena civilförsvarsuppgifter som observationer efter luftanfall, trafikövervakning vid utrymning, radiakindikering i luften, transport av sjukvårdspersonal, medicin, blodplasma m. m. samt ren sambandstjänst. Även andra grenar av totalförsvaret kan betjänas genom exempelvis övervakning av och felsökning på elektriska kraftledningar, transporter av upplysningsmaterial (tidningar m. m.) för det psykologiska försvaret jämte andra personal- och materielflygningar.

Flyggruppen på Gotland har haft en tvådagarsövning i juni 1967. Att det är något visst med flygare fick civilförsvarets ledningspersonal då erfara; man var stormförtjust över att få lösa uppgifter ur en ovanligare synvinkel tillsammans med de skickliga och bussiga flygförarna. Utmärkt gott samarbete alltså och gissa om flygklubbens gossar blev populära! En lika lång övning skall hållas i maj detta år.

Som synes har Gotlands Flygklubb en viktig funktion att fylla vid beredskap och krig. Även den omständigheten manar myndigheter och enskilda till stöd av klubben och dess verksamhet, och det minsta stödet är väl att bli medlem i klubben. Bli det och Ni kommer att få träffa trevliga människor i en trevlig miljö. Mina bästa lyckönskningar till jubiléet.

Ewert Trofelt, civilförsvarsdirektör.

 
 
 

Rustmästare Gösta Ekman

Gotlänningen 4/3 1969

 

 

Rustmästare Gösta Ekman, Enköpingsvägen 19 A, 2 tr., Solna fyller femtio år den 8 mars. Han var 1937–46 anställd vid I 18 – nuvarande P 18. Fr. o. m. den 1 oktober 1946 är han anställd vid I 1. Han är knuten till Solna ridskola sedan 1957 och mycket aktiv inom Solna fältrittklubb samt förryttare vid Täby Galopp AB.

 
 
 

P 18-chefen svarar JO om Pippi och hemliga papper

Gotlänningen 5/3 1969

Överste Gerhard Hjukström på P 18 Visby tillbakavisar i yttrande till JO anklagelserna från kapten Sture Karlsson i dennes JO-anmälan mot översten.

Kaptenens uppgifter avfärdas som grundlösa och sägs utgöra ett allvarligt och uppseendeväckande misstänkliggörande inför JO och allmänheten av i första hand översten men även chefen för Gotlands militärkommando och annan militärpersonal.

Kapten Karlsson har dessutom enligt överste Hjukströms mening genom sina anmälningar på ett anmärkningsvärt och uppseendeväckande sätt vidtagit åtgärder som är förbjudna enligt tjänstereglementet för krigsmakten.

Överste Hjukström tar i sitt yttrande upp kapten Karlssons anklagelser punkt för punkt.

 

I fråga om den försvunna hemliga handlingen som utgjordes av en operationsorder för gotlandsförsvaret, medger översten att det tog längre tid att leta reda på den än som varit önskvärt. Han anser sig emellertid inte ha förfarit felaktigt.

Beträffande uthyrningen av lokaler till det filmsällskap, som spelade in Pippi Långstrump-serien, anför Hjukström bl. a. den dikterats av en önskan att visa tillmötesgående och hjälpsamhet mot regissören och filmbolaget. Genom en gåva på 10.000 kr. till konst i värnpliktsanläggningarna hade bolaget visat en generös välvilja till regementet.

Kapten Karlsson har bl. a. också angripit överste Hjukström för bristande ”kuppberedskap” och uppgivit att förvirring utbrutit på regementet i samband med tjeckoslovakienkrisen.

Hjukström förklarar att Karlssons uppgift endast grundar sig på att Karlsson och två andra kompanichefer efter en avlämning på kaserngården beordrades flytta sina kompanier c:a 20 meter framåt och 10-15 meter i sidled.

Det skedde för att kompanierna skulle komma närmare överstens talarstol och av sekretesskäl för att översten inte skulle behöva tala onödigt högt när han skulle orientera om den beredskapshöjning han just fått order om.

Med hänsyn till den för regementets anseende och tilltron till krigsmaktens förmåga negativa effekt, som Karlssons uppgifter kan ha förorsakat, anser sig översten böra tillägga att beredskapshöjningen vid P 18 innebär en skärpning i förhållande till vad som beordrats.

Den genomfördes på mycket kortare tid än ordern föreskrev. Personalens förståelse för behovet av beredskapshöjningen var höjd över all kritik. Översten säger att han fann de värnpliktigas inställning, anda och disciplin speciellt glädjande.

 
 
 

Fria ord.  Varför bråkar Karlsson?

Gotlänningen 6/3 1969

”Det finns ingenting så svårt som att mena allvar, utom den som menar allvar.”

(Lars Gyllensten)

 

Den som skämtar har ingenting att försvara i sitt skämt. Den som menar allvar – och det gör jag – lämnar ut sig själv med svagheter, familj och allt till i mitt fall 100 procent.

Därmed inte sant att vi skulle kunna överleva utan humor. Ett hjärtligt tack till Wolfgang Fridén för en rolig teckning i GT 28/2.

Tyvärr höll inte den bifogade texten samma höga klass. Det jag då menar är inte skojet om kronans höga portoavifter med anledning av JO-bråket. (Jag sköter det kriget helt på fritid och med egna pengar). Det jag är ute efter är diktaren som är ”tapper hemvärnsman”, men tyvärr inte nog tapper för att säga ut sitt namn.

”Hemvärnsmannen” har svårt att förstå folk som skriver till JO. Det har jag många gånger också. Jag försökte att i en artikel i Dagens Nyheter spalta upp JO-anmälningarna i tre kategorier: 1) Bagatellmål som klaras upp på vanlig rättslig väg (om nu någon kräver att de skall klaras upp); 2) Principmål där ej ämbetsmän personligen är inblandade och som bör kunna behandlas på politiskt-administrativ väg; 3) Principmål där en viss ämbetsman eller institution intagit en ur rättssäkerhetssynpunkt tvivelaktig attityd. JO bör koncentrera sin verksamhet på typ 3 och genomföra utredningar av dylika fall med egna jurister eller polispersonal. Den anmälda ämbetsmannen eller institutionen bör ej få utreda fallen med sin egna underlydande.

Petrus Klipparen säger sig inte ha träffat någon människa som tagit parti för den ene eller andra parten i målet. Men det har jag gjort. T. o. m. i Gotlands Folkblad.

Petrus förklaring till att hans bekanta är neutrala antages vara: ”De intressen och politiska värderingar som de ledande inom försvaret har skiljer sig således från svenska folkets”.

Ja, jag har försökt påvisa det och arbetar på många sätt med en förändring. Härvidlag är jag tacksam för stöd av den typ som förekom i ledaren i GF 11/2. Vad jag vill väcka är en allvarligt syftande debatt i denna sakfråga. Förstasidesrubriker om balkonghopp och sensationsjournalistik av Svenska Dagbladet och andra ”moderata” organs klass intresserar mig mindre.

Slutligen vill jag vända mig mot åsikten att det är oväsentligheter bakom de konkreta anmälningspunkterna. När på kontrollerade 20 år en regementschef en gång ändrar betyg för en elev är det onekligen ett konstigt sammanträffande att denne elev står i ett nära förhållande till öns general.

Det är skrämmande att höjningen sker utan att översten sett eleven föra befäl. Det är skrämmande att inte betygskollegiet sammankallas på nytt. Det är skrämmande att vid utredningen inte elevens plutonschef blir hörd.

Någon oväsentlighet är det heller inte att en kvalificerad hemlig handling av ”synnerlig betydelse för rikets säkerhet” saknas över ett år och att den för handlingen ansvarige regementschefen beskyller underordnade för att ha tagit den. Det är skrämmande att dessa underordnade inte känner starkare lojalitet mot landets intressen än mot sin chef. Ingen kan väl i detta fall påstå att de två lojaliteterna sammanföll.

Den militära lojalitet in absurdum som nürnbergsrättegångarna avslöjade kanske vi inte går helt fria från i det svenska militära systemet 1969 – i djupaste fred.

Sture Karlsson

 
 
 

Avtackning på P 18 utan försenade medaljer

Gotlänningen 1/4 1969

I dag är P 18 sju man kort. Det är nämligen avtackning av två militärer och fem civilanställda vid regementet i går. (31/3 1969) Överste Hjukström avtackade på sedvanligt sätt, och det var också meningen att det skulle bli medaljer för ”de som gick”. Men därav blev intet. Orsak: leveransen försenad.

Militärerna som avgick var förvaltarna Lage Filipsson och Oscar Öhrström. Filipsson tillträdde redan den 1 november en tjänst som fritidsintendent i Ljungby stad och hade rest till Gotland ”bara” för det här. Filipsson har tjänstgjort vid P 18 från 1938 och kommer att få medalj i guld.

Förvaltare Öhrström - som varit reg. specielle sjukvårdsspecialist – avgår efter 20 år vid P 18 och kommer att få medalj i silver.

De civilanställda som avgick var följande: Ekonomibiträdet Marianne Gardling (anställd sen -37), förman Sven Pettersson (anställd sen -37), 1:e reparatör Artur Johansson (anställd sen -42), förrådsman Nils Steen (anställd sen -45) och förrådsarbetare Emrik Medqvist (anställd sen -45).

De två förstnämnda kommer att få guldmedaljer och övriga silver.

 
 
 

Mellanöl prövas på markan

Gotlänningen 10/4 1969

Från dag som regeringen bestämmer bör försök göras med utskänkning av öl typ A och B, d.v.s. vanligt öl och mellanöl, på fasta marketenterier i försvaret.

Detta föreslås av finansminister Sträng som i likhet med överbefälhavaren anser att en sådan försöksverksamhet skulle kunna bli av värde för den nykterhetspolitiska bedömningen. ÖB har ifrågasatt både nödvändigheten och lämpligheten av nuvarande utskänkningsförbud. Hävs detta når man enligt ÖB sannolikt den positiva effekten att den okontrollerbara ölförtäringen utanför kasernområdet minskar samtidigt som de värnpliktigas känsla av förmyndarskap under militärtjänstgöringen försvinner.

Utskänkningen bör begränsas till tid efter tjänstens slut för dagen eller annan tjänstgöringsfri tid. Inskränkningar bör ske när så är motiverat av hänsyn till tjänstgöringen.

 
 
 

Skjutvarning

Gotlänningen 11/4 1969

 

 
 
 

Nej, minan hade inte exploderat!

Gotlänningen 12/4 1969

En flytande mina har observerats i farvattnen kring Gotska Sandön. Det var öländska fiskebåten Salve som rapporterade fyndet till Tingstäde radio på torsdagen. (10/4 1969) Minan hade siktats 20 distansminuter från Kyrkudden på Sandön. Salve fick i uppgift att stanna kvar på platsen. En viss förvirring uppstod dock senare på Tingstäde radio förlorade kontakten med Salve. För att få reda på vad som hänt dirigerades räddningskryssaren Helge A:son Johnsson till platsen. Allt var dock väl men fiskebåtens radio strejkade. Det blir nu militära myndigheter som får ta hand om minan.

 
 
 

Hälsofarlig stridsvagn rullar på P 18. Risk delvis avhjälpt

Gotlands Folkblad 16/4 1969

En S 74 i gotlandsterrängen. Farlig för hälsan?

 

På P 18 finns ett flertal stridsvagnar modell 74. Det är risk för koloxidförgiftning i dem. Under vintermanövern i Norrland för ett par år sen inträffade två förgiftningsfall som JO-anmälts av en läkare.

Mätningar som utförts visar att risk för koloxidförgiftning av besättningen föreligger om både huvudmotorer och elverksmotorn är i gång samtidigt. Förbud mot detta har utfärdats men det kan enligt JO inte anses full effektivt. F. ö. finner han att det meningsfulla i ett sådant förbud kan ifrågasättas. Om huvudmotorerna på grund av köld eller annat måste hållas igång kan detta innebära besättningen inte får använda värmesystemet med fara för förfrysning.
− Redan 1967 upptäcktes de här riskerna. Ändringar vidtogs och faran är betydligt mindre i dag, säger kapten Sven Gäfvert till GT.
− På P 18 har vi inte haft några allvarligare tillbud. Visst har soldaterna varit illamående ibland då de suttit i stridsvagnarna men det har mestadels berott på annat, t. ex. illaluktande bensingaser.
På P 18 finns i dag en sorts ballong som finns med i varje förband som går ut på övning.  Om en soldat känner sig illamående får han blåsa upp ballongen (kan liknas vid en alkotest). Luften undersöks och man kan därefter bestämma koloxidhalten.
− Vi har gjort mycket ingående undersökningar om det här och har kommit fram till att riskerna inte är så stora som utmålats, men det skall för den skull inte nonchalera, säger kapten Gäfvert vidare. Undersökningarna ger inte anledning till ytterligare ändringar. Ändringar har gjorts genom att man numera riktar utblåsningen från motorrummet mera neråt än tidigare. Vidare har man gjort en ombyggnad så att inga avgaser samlas i motorrummet.
Stridsvagnen beräknas utgå ur organisationen senast år 1974 men en fullständig ombyggnad skulle bli så dyr att det inte kan komma ifråga att omedelbart inställa användningen av stridsvagnen.
− Riskerna att avgaser sugs in i förarutrymmet är störst när tornet är riktat ”kl. 12” d. v. s. rakt fram, påpekar motoringenjör Göran Hammarstedt på P 18. Föreskrifter har därefter utfärdats att tornet skall vridas innan elverksmotorn startas. 

 
 
 

700 soldater övar i busken. Gerillakrig i dagarna tre

Gotlands Folkblad 17/4 1969

På Tofta skjutfält lekte A 7:arna ”luftvärnare” och sköt med 70 graders elevation på eldröret för att få granaterna att ”droppa ner” bakom pallkanten.

 

300 A 7-soldater skjuter i morgon sina sista haubitsgranater på Tofta skjutfält under sin värnpliktstid. Då slutförs nämligen A 7:s slutövning för året och soldaterna åker hem för att förbereda avrustningen.

När man kommer in på A 7:s område igen har man sedan måndagen tillbringar c:a 35 mil på gotländska vägar. Förflyttningar har nämligen dominerat denna slutövning.
Även soldaterna på P 18 är livligt i farten. Sen tisdag (15/4 1969) kväll är c:a 400 man engagerade i ”Det fria kriget” som just nu rasar på Sudret. Här får soldaterna pröva på att strida i små grupper mot fienden.

  

En pluton från 8 komp. på P 18 rusar i skydd efter en helikopterlandsättning.

 

Gerillakrig på Sudret. Strider i dagarna tre

Nu rasar ”Det fria kriget” på Sudret. Fråga grabbarna på 8 komp. på P 18… I dagarna tre – med stopp i morgon förmiddag – får de öva i att uppträda i gerillaförsvar. Plutonen skall lära sig att klara sig på egen hand. Om vårt ordinarie försvar skulle bli utslaget så skall de här gerillaförbanden fortsätta och slåss och försöka besätta de områden fienden redan besatt.
Förutsättningen för övningen är att Gotland från Hemse och söderut besatts av fienden och den pluton som var och en tillhör har blivit avskuren från det övriga förbandet och övergår då till det fria kriget. Överallt omkring dem härjar fienden.
Övningen – där cirka 400 man är engagerade – är mycket givande ur många synpunkter. Man kan få fram en hel del resultat av hur utbildningen skötts. Det viktigaste är att man verkligen får ett prov på soldaternas vilja att åstadkomma något.
Övningen är regementschefens avslutande utbildningskontroll där stor vikt också läggs vid hur befälen sköter sig. En inte så oväsentlig del i övningen.
Övningen startades vid 18-tiden på tisdagen, då plutonerna transporterades ut på 10 olika platser. Under de tre dagar som striderna pågår får plutonerna olika uppgifter att lösa – en del kan ta 2-3 timmar medan andra svårare uppgifter kan ta ända upp till ett dygn att lösa

 

  

300 A 7-soldater slutspurtar inför utryckningen nästa vecka
  -Av Hans K. Andersson-

− Nu har vi bara två nätter kvar i busken, var ett ständigt återkommande påstående bland c:a 300 soldater, som stred i När på onsdagen. (16/4 1969) De 300 soldaterna slutför nu sin slutövning och får kuska runt hela Gotland. Man började på måndagsmiddagen på Tofta skjutfält, på tisdagen förflyttades hela bataljonen till Rone-trakten, på onsdagen till Kappelshamnstrakten vid bl. a. När för att i dag återgå till Tofta och slutföra övningen och sedan åka ”hem” till A 7 och förbereda avrustningen.

Denna slutövning kallas också kårchefens slutövning. Överste Ture Deutgen är också övningsledare med överstelöjtnant Gösta Mittag-Leffler som biträdande och kapten Lennart Forsberg som skjutledare.
- Det är en bra åldersklass som skall rycka ut nu. Skjuttiderna ligger mycket bra till, säger överstelöjtnant Mittag-Leffler
Träffsäkerheten i målangivning och skjutning är tydligen också mycket stor. Det tog inte många minuter för bataljonen att bekämpa landstigen trupp i Lauviken när GT hälsade på.

 

Kårchefen överste Tore Deutgen – i mitten – lyssnar till bataljonschefen major Tord Lindbergs ordergivning. Längst till vänster styckjunkare Allan Olofsson – orderuttagare för tredje kompaniet.

 

LÅNGA MARSCHER

Men innan man kom till Lauviken hade man klarat av ”fi” i Tofta och i Rone. Dessutom klarades en liten luftlandsatt fientlig trupp av på marschen från Tofta till Rone.
Från När gick bataljonen till norra Gotland under onsdagseftermiddagen. Den fick lägga om vägen för bl. a. en atombombsdetonation i Bäl. Men man kom fram till Kappelshamn och var så säkra på att man tillsammans med KA 3 slog ”fi” på norra Gotland under onsdagskvällen och natten. I dag ger man sig av till Tofta för avslutande skjutningar i natt. Och jag törs nästan påstå att ”fi” drivs till flykten där också.

Som synes har den 300 man starka bataljonen fått röra på sig en hel del. Under de fyra dygnen har man förflyttat sig omkring 35 mil. Och det är inte småbitar ur gotländska förhållanden.

 
PREMIÄRSKJUTNING

En nyhet hade lagts in i det första momentet på Tofta skjutfält. Mot alla tips kom landstigningen enligt modell ”Normandie-invasionen”, d. v. s. att ”fi” landsteg vid de höga pallkanterna. För att klara av detta måste man leka ”luftvärnare”, d. v. s. att eldrören så högt att luftbanan för projektilen bildar en mycket hög båge. Detta för att kunna ”ramla ner” bakom pallkanten. Det var första gången för A 7 som man provade detta med bataljonen.
− Vi fick fram ett förvånansvärt fint resultat, säger de ansvariga. 

 

Kapten Lennart Forsberg, stående, har här klargjort för eldledare furir Wistrand var den fientliga flottan befinner sig i Lauviken och kontrollerar att eldledaren uppfattat positionen.

 

Han gör fienden chanslös vid landstigning på ön

Kapten Lennart Forsberg, A 7, har sett till mer än någon annan på Gotland att ”fi” landstigningsstyrkor inte haft en chans att få grepp om vår kära fosterö. Lennart Forsberg, 51 år, har nämligen i många år varit skjutledare på A 7:s övningar. Och det innebär att det är han som ser till att eldledarna fått syn på den fientliga styrkan ute vid horisonten, han har hela tiden sedan angivit flottans positioner under dess frammarsch.
− En underbar skjutledare, säger kollegerna. Och aldrig står han mållös inför oberedda situationer. Kommer t. ex. en privat båt in i skjutområdet och man är tvungen att vänta tills den gått ut igen innan man kan skjuta, så låter kapten Forsberg helt enkelt den anfallande flottan göra en undanmanöver, gå ut igen och ”ta ny fart”.
Kapten Lennart Forsberg är just nu skjutledare när de c:a 300 soldaterna gör sin slutmanöver, i nästa vecka – på torsdag – bär det nämligen av hem igen.

 
 
 

Pop och puss på P 18-muck. Cecilia Stam i Exhuset

Gotlands Folkblad 21/4 1969

Cecilia får blommor och puss på kind efter uppträdandet av Hans-Gösta Fagelberg

 

Närmare 500 värnpliktiga på P 18 muckar på fredag. (25/4 1969) Det är fyra hela kompanier och delar av ett femte. I går kväll hade man stor utryckningsfest i Exhuset. Kvällens gästartist: Cecilia Stam. Tidigare kallad Sveriges popflicka. Visst är hon fortfarande poppig men hon sjunger även lugnare låtar – det fick publiken med överste Gerhard Hjukström bevis för i går kväll.
− En verkligt lugn ”muckarskiva”, inga intermezzon, kommenterade en lugn överste. Förutom Cecilia Stam svarade också populära Classes för dansmusiken. Även en del andra uppträdanden förekom under kvällen.

 
 
 

Sju glada och goda krigare från P 18 firade i Köpenhamn

Gotlands Folkblad 23/4 1969

Den nu utryckande åldersklassens bästa soldater på P 18

 

Sju glada krigare från P 18 kom i måndags (21/4 1969) hem från en weekendvisit i Köpenhamn. Grabbarna har av kamrater och befäl på regementet valts till bästa soldat och bästa kamrat inom respektive kompanier. Kamratföreningen och Linjeflyg har bjudit på Köpenhamnsresan och på programmet har bl. a. stått besök på Carlsbergs bryggerier, Tivoli, Zoo have, ökända Nyhavn och revyföreställning.
Reseledare var varit löjtnant Willy Bragd och av de sju elitsoldaterna är två gotlänningar, Christer Berg från Visby och Yngve Jakobsson från Slite. Den senare kunde dock inte följa med p. g. a. en fotoperation utan ersattes av den näst bäste inom kompaniet, stockholmaren Håkan Forsström. Övriga elitsoldater var Ulf Johansson, Åtvidaberg, Pertti Vourinen, Gamleby, Per Sandberg, Hägersten, Ronnie Johansson, Västervik och Per Erik Berg, Norrköping.

 
 
 

Utryckningsassistenterna på A 7

Gotlands Folkblad 23/4 1969

 

 

Utryckningsassistenterna på A 7 brukar kännetecknas av att många flickor  − ibland lika många som soldaterna – möter upp i artillerihallen. A 7-grabbarna lockar tydligen. Eller också är det ”Rospiggarna” som drar gotlandstöserna till A 7.  Det blir en utryckningsfest i sedvanlig stil. Tommy Wahlgren, som direkt efter Röda Fjädern-arrangemangen kastat sig över A 7-festen, har tillsamman med ett festligt gäng artillerister snitsat ihop en ”ganska tuff” show med mycket musik – A 7 håller sig ju med egen orkester, som kompletteras av kvällens dansband: Rolf Hermans.

Alla flickor som kommer till A 7 i kväll (onsdag) kommer att tas väl om hand, lovar festbestyrelsen.

I Fårösund fortsätter de populära KA 3-danserna. I kväll inbjuder KA 3 personalvårdsdetalj allmänheten till f. d. flygets gymnastiksal där Classes spelar upp till dans. Trivsamma ”Rospiggarna” – välkända från bl. a. svensktoppen – uppträder.

 
 
 

”Fientlig flygverksamhet rapporterad över ön”

Gotlands Folkblad 1/5 1969

Peder Wahnström, Bäl, och Bernt Pettersson, Tingstäde, spanar efter ”fientligt”

flyg vid en luftbevakningsstation på norra Gotland.

 

Nära hundratalet personer var under söndagen engagerade i den luftbevakningsövning som genomfördes på ön. Övningens mål var att ge personalen övning i rapportering och uppföljning av flygverksamhet över Gotland och enligt övningsledningen blev resultatet gott.

Ett 80-tal lottor och frivillig manlig personal bemannade ett tiotal luftbevakningsplatser runt ön och vidare medverkade olika luftbevakningscentraler.

För flygverksamheten svarade dels F 13 G dels Gotlands flygklubb, och vidare sändes lufor (luftförsvarsorientering) över radions långvågsband.

 
 
 

VILLA VILLEKULLA HOTAS AV RIVNING

Gotlands Folkblad 3/5 1969

 

Villa Villekulla som det ser ut i dag – verandan där ”Lilla gubben” bodde är bortriven. Men huset strålar fortfarande i granna grön, gula och skära färger och i sommar stannar turistbussarna där. Militären blundar med ena ögat och låter barnen gå in i trädgården – men inte in i huset. Det är hemligt militärt förråd.

 

Men Kronefalk vill inrätta Pippi-museum!

Pippis hus på P 18 skall rivas. Det finns beslut från fortifikationsförvaltningen om den saken. Huset är i så dåligt skick att det helt enkelt inte lönar sig att rusta upp det. Men överste Hjukström har en idé.
− Jag kan visserligen inte besluta något men om jag skulle få yttra mig så är jag positivt inställd för ett bevarande av Villa Villekulla. Det skulle kanske gå att helt enkelt flytta huset. Det kommer att kosta en hel del, men det är det kanske värt. Men det är som sagt fortifikationsförvaltningen som beslutar i frågan, säger överste Hjukström.

Turistdirektör Karl-Erik Kronefalk har planer på att göra huset till ett slags ”Pippi-museum”.

Villa Villekulla är en turistattraktion just nu. Vi tror att Pippi Långstrump förknippas med Gotland sen filminspelningen här. Man skulle då kunna tänka sig saftservering, lekplats och andra sådana trevligheter för barnen i trädgården. Vi vill ha området civilt åtminstone sommartid, säger direktör Kronefalk.

Kommendörkapten Oscar Falkman, fortifikationsförvaltningen:
− Troligen finns det inte mycket att göra. Vi kan ju inte renovera eller behålla en byggnad som är rivningsmässig. Vi är skyldiga mot statsmakterna att inte kasta pengar i sjön. Men skriv hit och gör en framställning om uppskov!

 
 
 

Nu är den här, desertörfilmen. Bombhot vid Stockholms-premiär

Desertör med i filmen bosätter sig på Gotland

Gotlands Folkblad 7/5 1969

Robert Sylvia betraktar biografens reklam för filmen där han själv medverkar bland många andra USA-desertörer.

 

Kan han gå på bio ikväll utan att hotas av bombattentat? Han hoppas det. Han har flytt press och stress i Stockholm för att få lite lugn på Gotland.
Han, det är Robert Sylvia, 28, från Fort Lauderdale, Florida. Ett år har han bott som desertör i Stockholm. Där medverkade han i Lars Lamberts/Olle Sjögrens film ”Deserter USA” som har premiär på Royal. Han såg filmen på urpremiären i Stockholm för några veckor sedan – men då fick publiken utrymma salongen mitt under föreställningen för ett bombhot.
Ingenting hände – publiken fick ta plats igen efter en undersökning. Men lite nervöst var det i alla fall…

På Visbybiografen i kväll hoppas han kunna se filmen i lugn och ro. Den är bra, säger han

 
 
 

”Släpp in mig”

Gotlands Folkblad 8/5 1969

 

Om Robert Sylvia – på bilden ovan – återvänder till USA hamnar han bakom galler. Han har nämligen brutit sitt sexårskontrakt med amerikanska armén och deserterat till Sverige. I hans ögon är det inget brott – han har blott handlat som en människa. Han protesterar mot det amerikanska kriget i Vietnam (där han tjänstgjort i ett år) han protesterar mot det amerikanska systemet där allt går den rike väl men den fattige går under.

Men gallret på bilden ovan kan också symbolisera den halvhjärtade inställning som det officiella Sverige visar desertörerna. Robert är tacksam för att han får vara här men han känner sin ställning osäker. Släpp in mig helt och hållet – ge oss asyl! Vädjar han.
På sidan 11 i dagens tidning berättar Robert Sylvia – som nyligen flyttat till Gotland – desertörernas problem. Där kan ni också läsa GT:s recension av filmen Deserter USA.

  

 

Han går bildligt taget på lina i Sverige – Får han stanna?

USA-desertör flyttar till Ygne

-AV JAN WERKELIN-

 

Robert Sylvia upplever sin existens som USA-desertör i Sverige som en osäker

balansgång. Han får stanna tills vidare av humanitära skäl – hur länge?

 

− Det är som om jag gick balansgång på en lina. Osäkert vacklande. När som helst kan jag ramla ner – bli utlämnad till USA. Ändå hoppas jag åter vända dit när systemet ändrats – återvända tryggt, utan att riskera dödsdom för desertering. Jag har hustru och tre barn där.

Så berättar Robert Sylvia, 28 om sin situation i dag. För ett år sen kom han till Sverige från Fort Lauderdale, Florida, via Kanada och Köpenhamn. Han hyrde en bil i USA, körde över gränsen till Kanada där han lämnade bilen – ”vilket gör mig till en internationell biltjuv, mitt enda kriminella brott”, säger han – och åkte med reguljärt flyg till Köpenhamn. Dessförinnan hade han sökt hjälp på den sovjetiska och på den tjeckiska ambassaden i Ottawa men fick ingen.

Från Köpenhamn tog han sig till Stockholm där han fick jobb på en liten verkstad. Det var ett utomhusjobb och direkt från Floridas varma vinter till Sveriges kalla vår, som han kom, blev han sjuk. Så efter att ha arbetat från och till på verkstaden i fyra månader slöt han med ett fint betyg på fickan.

Till Gotland har han nyss kommit för att få lugn och ro i en sommarstuga i Ygne, tillhörig goda vänner i Stockholm, har han slagit sig ned. Han funderar på att söka jobb hos LM – han är utbildad flygplansradioreparatör.

Men just nu sysslar han med att fästa sina tankar om desertering och det amerikanska systemet på papper. Om anledningen till att han bröt sitt sexårskontrakt med amerikanska armén berättar han:
− Det måste finnas såväl personliga som politiska skäl till att någon deserterar från sitt land… jag är en mänsklig varelse, inte världens mest osjälviske person som ger hela sitt liv av ren idealitet – jag vill leva! Mina skäl var såväl politiska som personliga – man kan inte skilja en människas materiella behov från hennes andliga.

Robert Sylvia tillhör de äldre av de närmare 300 desertörerna i Sverige just nu. Han gick in i armén som stamanställd redan vid 18 års ålder – enda chansen han såg då att förtjäna sitt levebröd. Och vidare samhällets attityd: ”Du måste kämpa för ditt land – för att bli accepterad som människa måste du gå ut och döda någon”. Detta system, krigets system, opponerar han emot. Ja, mot det nuvarande amerikanska systemet överhuvudtaget – med sin stora, vitt utbredda fattigdom. Det är kanske kärnpunkten i hans opposition – miljoner och åter miljoner dollar pumas ut i kriget i Vietnam medan folket svälter i USA och i andra delar av världen.
− Sverige har tagit emot mig väl. Jag har inte svultit under året här. 84 kr i vecka har jag haft i bidrag – nu senast medan han deltog i intensivkurs i svenska som Kursverksamheten i Stockholm ordnade. Men jag och mina meddesertörer vill ha politisk asyl helt och fullt – inte bara den osäkra välvilja som säger att de får stanna tills vidare av humanitära skäl.
Robert Sylvia medverkar som akrobat i en kort scen i filmen om desertörerna i Sverige som hade premiär i Visby i går kväll. Den filmen ger en god bild av desertörernas erfarenhet, motiv och önskningar i Sverige. Den är sammanställd av många intervjuer med desertörer men är gjord som en spelfilm. Vad GT:s recensent tycker om filmen kan du läsa på annan plats i dagens tidning – Robert Sylvia tycker den är bra.

 
 
 

AB:s bragdmedalj till fru Thüring

Gotlands Folkblad 19/5 1969

Fru Birgit Thüring, Visby har som första kvinna tilldelats Aftonbladets medalj för svensk flygargärning. Hon fick den i hård konkurrens med bland andra svenska flygare som gjort bragdinsatser i Biafraområdet. Att Birgit Thüring flugit i alla år utan det minsta missöde imponerade så stort på juryn att man beslöt att ge henne utmärkelsen.

 

Här ses fru Birgit Thüring i kretsen av sin familj – maken Nils och sonen Christian samt husets tax. När Christian för 26 år sedan skulle födas flög fru Thüring själv till BB!

 

Fru Birgit Thüring, Visby har tilldelats Aftonbladets medalj för svensk flygargärning. Det är första gången under de 31 år som medaljen existerat som utmärkelsen gått till en kvinna. Birgit Thüring som är 57 år har varit i luften under 5.360 timmar utan att något missöde inträffat vilket i hög grad imponerat på juryn. Under snart 30 år har hon flugit för försvaret och skött målbogsering för luftvärnet. Hon är landets enda kvinna med C-certifikat, vilket ger henne rätt att flyga även stora trafikflygplan.

 

Vi citerar Aftonbladet som säger:
När Aftonbladets jury sammanträdde och fru Birgit Thüring nämndes som kandidat var det flera som inte tidigare hört talas om henne.
Vad hade hon uträttat för bragd som gjorde henne förtjänt av denna i flygkretsar så hett åstundade trofé?
Svaret blev: Hon har inte uträttat någon bragd alls, inte varit invecklad i någon halsbrytande situation eller räddat människoliv genom att riskera sitt eget.
Hennes insats ligger på ett helt annat plan. Just frånvaron av dramatik var det som juryn ansåg så värdefull. Det faktum att inga som helst incidenter  inträffat under de tusentals uppstigningar hon gjorts i försvarets tjänst ansågs meriterande nog. Lugnt och tålmodigt har hon gjort sin plikt. Kyla och regn har aldrig avskräckt henne, inte ens på den tiden då planen var öppna.
I tysthet har hon gjort en fantastisk insats. Nu när hon får publicitet drar hon sig litet inom sitt skal. Men så ler hon:
− Kanske alla de här skriverierna kan visa att även kvinnor kan flyga och då får jag väl vara något slags symbol.
Man brukar fråga en omtumlad människa om vederbörandes hobby. I Birgit Thürings fall är svaret lika lätt som föga originellt: flygning. Hon har jobbet som hobby. Men skulle vädret lägga hinder i vägen finns det mycket att göra som hemmafru. Och skulle det ändå bli någon tid över får frimärksalbumet en översyn. Färggranna märken från främmande öar står högst i kurs.

Den märkliga kvinnan – får Aftonbladets medalj vid flygdagen i Karlsborg den 1 juni. Av chefen för Flygvapnet. Som ju nyligen talade för flera kvinnor i försvaret.

Efter ingående diskussion enades juryn om att tilldela fru Birgit Thüring, Visby 1968 års medalj för hennes kvartssekellånga värdefulla och föredömliga flygverksamhet med målflygning för luftvärnet som huvudsaklig uppgift.

Fru Thüring erhöll privatflygcertifikat av 3 klass (B-certifikat) 1941 och trafikflygcertifikat av 2 klass (C-certifikat) 1946. Fru Thüring har sedan dess som enda kvinna i Sverige innehaft gällande C-certifikat.

Under en följd av år har fru Thüring utfört kvalificerade flygningar med bl. a. det lätta störtbombplanet SAAB B 17 och det tunga, tidigare hangarfartygsbaserade attackplanet Douglas AD4 Skyraider med en högsta flygvikt på 10 ton. Flygningarna har utförts utan missöden eller tillbud.

Juryn anser, att fru Thürings verksamhet varit ett föredöme för alla svenska flygare och tillika en pionjärinsats för kvinnans roll i flyget, som står i bästa samklang med medaljens inskription ”För svensk flygargärning”.
Juryn bestod av: major Arne Andersson, Flygvapnet, direktör K A Larsson, överste Björn Lindskog, KASK, överingenjör Erland Ljungh, Luftfartsverket, general Stig Norén, Flygvapnet (ordförande), direktör Björn Törnblom, SAS, direktör Arne Wickberg, Linjeflyg och från Aftonbladet Hugo Björk, Börje Heed och Bert Onne.

 
 
 

9 unglottor invigdes i Visby

Gotlänningen 31/5 1969

  

Visby unglottaavdelning kunde på torsdagskvällen inviga 19 nya unglottor vid en liten högtid i Clematishuset till vilken föräldrarna inbjudits. På bilden några av de nya unglottorna tillsammans med avdelningens ordförande Gullveig Thomsson. Flickorna har under vintern och våren deltagit i kurser under unglottaledaren Kristina Sjöbergs ledning och fick i gårkväll motta sina gröna stjärnor.

 
 
 

Öl och stekar stals vid KA 3

Gotlands Folkblad 9/6 1969

Hungriga objudna gäster besökte natten till söndagen på KA 3 i Fårösund. Mellan 50 och 100 öl, ett flertal nötstekar och kycklingar, allt färdiglagat, stals. En del av kycklingarna konsumerades av spåren att döma på brottsplatsen, men några andra direkta spår lämnade man inte.

 
 
 

Överfurir dödad i Lärbro-vurpa

Gotlänningen 9/6 1969

Överfurir Rolf Ingemar Berglund, 32 år, från Bräkne-Hoby i Blekinge omkom natten till söndagen vid en trafikolycka vid infarten till Lärbro. Två passagerare i bilen undkom med lindrigare skador; den ene kvarligger på lasarettet för observation medan den andre fått lämna sjukhuset.

 

Efter vurpan hamnade olycksbilen på taket, svårt demolerad och med taket intryckt.

 

Olyckan inträffade vid halv-tvåtiden på natten i kurvan vid Wennerdahls på södra infarten till Lärbro. Bilen kom över på vänstra väghalvan varvid Berglund gjorde en kraftig rattrörelse. Bilen kom i sladdning, slängdes på tvären över vägen och in i skogen. Farten tycks ha varit mycket hög. Ett träd av drygt en decimeters grovlek knäcktes av bilen.

Berglund tillhörde F13 i Norrköping men var sedan en vecka tillfälligt förlagd till Gotland. På lördagskvällen var han tillsammans med tre flygkamrater på väg hem; den tredje hade stigit ur vägen i Tingstäde strax före olyckan.

Polisen tror att Berglund hållit för hög fart i kurvan eller också att han somnat vid ratten.

Den avlidne sörjes närmast av moder och brodern i Bräkne-Hoby.

 
 
 

Livligt på Visby flygplats

Gotlands Allehanda 10/6 1969

J 29:an startar på Visby flygfält

 

Jakt- och attackflygplan landar, tankar och laddar upp på Visbyflygfältet i samband med den stora flygövning över östra Mellansverige som startade på måndagen. (9/6 1969) Huvudändamålet med övningen är att kontrollera luftbevakning och luftförsvar inom området. Men Gotland ligger i utkanten av området, vilket innebär att själva ön inte kommer att överflygas särskilt mycket och framför allt inte på låg höjd.

Verksamheten blir emellertid livlig kring Visby-fältet och i anslutning till Skenholmenmålet. Dessutom deltar öns luftbevakning och radarstationer i övningen som avslutas på onsdag kväll.

 
 
 

Det är de här som bullrar över oss!

Gotlänningen 11/6 1969

− Av Thomas Gottfridsson –

 

3:e divisionens fältflygare från F 7 samlade på en A 32 Lansen-vinge före starten från Visby flygfält.

  

Ni som bor på norr i Visby Tycker ni att det bullrat förfärligt mycket i luften de senaste dagarna? Ifall att, så bli inte förgrymmade.

− Vi gör verkligen allt för att det skall bli så lite buller som möjligt över Visby, säger löjtnant Ove Eklund vid F 13 G till GT. Mer kan vi inte göra. Planen måste ju landa och starta här och då är ju bullret oundvikligt.

Det handlar alltså om flygövningar där Visby flygfält är en av baserna i övningen. En värdefull bas, skall tilläggas. Här tankar och laddar man i huvudsak planen. Vistelsen för flygarna i Visby blir inte lång, c:a 10 min och därefter ut i ”kriget” igen. Förutom Visby-basen används Nyköping, Bråvalla, Kungsängen, SAAB och Malmen som baser i övningen.

Hemmabas är Såtenäs i Västergötland

Avsikten med övningen är att öva luftförsvaret främst över Östergötland och Gotska sjön, d. v. s. Östersjön mellan Gotland och fastlandet. Övningen är samordnad med slutövningen för de krigsförbandsövningar med luftvärnsförband som pågår. Detta ger vidare tillfälle att öva en samordnad insats av luftförsvaret tre aktiva komponenter – jaktflyg, luftvärnsrobotar och kanonluftvärn samt samverkan mellan Gotland och fastlandet.

I övningen deltar i runt tal 100 flygplan och de som ”besöker” Visbyfältet är A 32 A Lansen. A = Attack.

− Visbybasen ligger bra till i den här övningen. Hemmabasen Såtenäs ligger ibland lite för långt bort då flygarna vill gå ner för landning och ev. tankning före ett anfall mot mål i Östergötland, säger löjtnant Eklund.

Övningen startade i måndags (9/6 1969) och i dag kl. 17.oo är det ”eld upphör”. På Visbyfältet har det gjorts c:a 150 starter så det är inte så underligt att det hörts lite väl mycket ibland.

Då GT besökte övningen var en division från F 7 i Såtenäs under ledning av löjtnant Ove Wicktorin nere för landning i Visby. Därefter ett förfärligt oväsen och alla 8 planen var åter i luften på väg mot Östergötland och nya uppdrag.

 − Det är klart att en del ringer och beklagar sig över oväsendet, men enligt samtalen mest är det deras husdjur som tycks lida. Hundarna skäller och katterna jamar…

 
 
 

BRITT PÅ A 7

Gotlands Allehanda 13/6 1969

 

Gotlands enda engelska officer tjänstgör just nu på A 7. Löjtnant Stewart Cooper kommer från ett artilleriregemente i Wales. Han är här som utväxlingsofficer. Mellan Sverige och Storbritannien pågår för närvarande ett utbyte av officerare. Lv 2 blev då tilldelad en man och i våras var kapten Arne Schwartz över och tjänstgjorde i England.

Löjtnant Cooper har inte många dagar kvar av sin tjänstgöring här – drygt en vecka. Den 24 juni reser han ifrån Gotland.

 
 

Stort spaningspådrag sökte förgäves det saknade flygplanet

Gotlands Allehanda 14/6 1969

 

Ett uppbåd av fartyg och flygplan sökte under hela fredagen efter vrakspillror vid olika rapporterade oljefläckar i Gotska Sjön. På bilden är det livräddningskryssaren A. E. Appelberg, som är på väg att undersöka en av dessa oljefläckar.

 

Ett flygplan av typ J 35 Draken ur Östgöta flygflottilj, F 3, Malmslätt, saknas sedan kl. 09.20 på fredagsförmiddagen (13/6 1969) Det saknade planet fördes av major Sven-Åke Erner Goentorp, 43 år gammal. Ett stort pådrag av flygplan, helikoptrar och fartyg sökte under hela fredagen efter planet och dess förare väster om Gotland i Gotska Sjön.
GA:s medarbetare följde spaningarna under fredagen från flygvapnets helikopter, som normalt är stationerat på Visby flygplats. Helikoptern fördes under befäl av kapten Hans Frisk.
Det kom under dagen åtskilliga rapporter om olika iakttagelser i området mellan Gotland och fastlandet som skulle kunna ha med Drakens försvinnande att göra. Det huvudsakliga spaningsarbetet vid oljefläckarna inriktades på att hitta vrakspillror från planet.
 
Det försvunna flygplanet övade enskild stridsmässig avancerad flygning på omkr. 10.000 m. höjd och var radarlett. Kl. 09.20 förlorade radarledaren kontakten med flygplanet, som då befann sig omkring 10 km väster om Visby. 

Från flygvapnets helikopter såg vi flera mindre oljefläckar som skulle kunna härröra från den efterspanade Draken. Båtar dirigerades till de olika platserna och man tog bl. a. prov på fläckarna som sedan fördes till Visby för undersökning.

 

Det gick under fredagen inte att få någon bekräftelse på om föraren av det försvunna flygplanet hoppat i fallskärm. I händelse av att han skulle ha gjort ett fallskärmshopp skulle han ha stora möjligheter att klara sig.
De senaste dagarnas soliga och varma väder har gjort att ytvattnet hunnit bli tämligen varmt, omkring 10 grader. Risken för att piloten skulle frysa i vattnet ansågs under fredagseftermiddagen inte som överhängande.

I spaningarna deltog som sagt ett flertal flygplan och båtar. Torpedbåten T 43 som tillfälligt låg i Visby deltog under fredagen i spaningarna liksom livräddningskryssaren A. E. Appelberg från Hävringe. Tulljakterna 116 från Västervik, 243 från Gryt och 283 från Fårösund deltog också i spaningarna, liksom en J 32 Lansen från Södermanlands flygflottilj (F 11) i Nyköping, en J 35 Draken från Bråvalla flygflottilj (F 13) i Norrköping. Dessutom deltog under eftermiddagen två helikoptrar samt ett flertal militära och privata propellerflygplan i spaningarna.

Spaningsarbetet satte igång omedelbart efter det att planet försvann från radarskärmen. Det hade startat från Östgöta flygflottilj (F 3) utanför Linköping. Piloten hade till uppgift att öva enskild flygning och hade ingen radiokontakt med flottiljen.

Major Goentorp som alltså förde det försvunna flygplanet är flygchef på Jämtlands flygflottilj, F 4 i Östersund, vars personal delvis är förlagd till Östgöta flygflottilj för omskolning på J 35 Draken.

Spaningarna avbröts vid 18-tiden på fredagen. De kommer inte att återupptas

 
 
 

Flygare utanför Lummelunda. Nödlandade på havet

Gotlands Allehanda 17/6 1969

Räddningshelikoptern hämtade upp honom – Kom händelsevis förbi

 

Räddningsteamet framför sin helikopter. Fr. v. fältflygare ”Figge” Robert Sjöholm, fanjunkare, navigatör Arne Lindblom, fanjunkare, besättningschef Harry Frodé och förste tekniker Oscar Esters.

 

-Av LARS ÅKERMAN-

En sportflygare från Visby, Hasse Larsson, räddades på måndagen (16/6 1969) efter en dramatisk nödlandning på sjön drygt en kilometer utanför Lummelunda. Han var tvungen att nödlanda på vattnet. 3 minuter efter landningen sjönk planet. Flygaren hade tur, för just som hans oljetryck sjönk var en av flygvapnets räddningshelikoptrar på väg till Visby från Barkarby. Helikoptern hörde anropen från privatflygaren, tog kontakt med Visby trafikledartorn och pejlade in hans position.

Fanjunkare Harry Frodé, besättningschef på räddningshelikoptern, berättar:
− Vi fick syn på planet just som han nödlandade. Det var ungefär på några kilometes avstånd. När vi kom fram började planet precis att sjunka och flygaren som stått på det flytande planet var tvungen att hoppa i vattnet. Klockan 11.49 hade vi föraren uppe – 4 minuter tidigare hade planet slagit i. Det var ett verkligt äventyr vi kastades in i – vi hade just gått på vårt vaktpass.

Privatflygaren Hasse Larsson berättar:
− Jag var mer än halvvägs till fastlandet då jag upptäckte att min PA-24 började förlora bränsletrycket. Kanske jag kan klara mig tillbaka till flygplatsen i Visby, tänkte jag och vände om. Efter mycket vridande på olika knappar och kranar lyckades jag få upp bränsletrycket men sedan sjönk det åter. Först greps jag av panik men efter en stund fick jag tillbaka min sinnesnärvaro och det enda jag tänkte på var att jag tänkte på var att jag måste göra en perfekt glidlandning annars går planet runt.

− Sjön var ganska gropig. Landningsstället fällde jag in – jag hade lite tidigare fällt ut dem. Hade inte min PA-24 haft infällbara landningsställ hade jag gjort en volt vid landningen och då vet man aldrig vad som hade hänt. När jag landat sjönk genast nosen ner eftersom planet är framtungt. Med all min styrka fick jag pressa upp dörren samtidigt som vattnet började forsa in
− Planet har stora innerutrymmen varför det fylldes snabbt och bara efter några minuter sjönk. Men då var jag tack och lov räddad, inne i helikoptern tog besättningen hand om mig − jag kunde inte själv hålla mig på benen. Chocken satt i.

 

SKICKLIG NÖDLANDNING

Fältflygare ”Figge” Robert Sjöholm som tillhörde besättningen på helikoptern fyller i.
− Hade inte flygaren gjort en sådan skicklig nödlandning som han gjorde hade utgången säkerligen blivit en annan. Den var perfekt. Vi såg den hela tiden.
− Någon chans att bärga flygplanet fanns aldrig. Det sjönk för snabbt. Vi var tvungna att koncentrera oss på flygaren Hasse Larsson, sade fanjunkare Frodé
− Aldrig tidigare har jag begripit vad dödsånger har inneburit, men nu vet jag det. Under dessa sekunder som jag var på väg ned mot vattnet hann jag repetera hela mitt liv, tänka på mina anhöriga och på vad deras framtid nu skulle innebära. Nu är det över – visserligen var det kallt i vattnet och blöt blev man vad gör det när man har livet i behåll, sade flygaren Hasse Larsson tacksamt.

 
 
 

Helikopter hämtade skadad på Sandön

Gotlands Allehanda 19/6 1969

Flygvapnets helikopter, som under sommaren är stationerad på Gotland, fick vid 09.30-tiden fick larm om en olycka på Gotska Sandön. En kvinna i 25-årsåldern hade vid en olyckshändelse på stranden brutit nyckelbenet och behövde snarast komma under läkarvård. Klockan 10.25 landade man vid Visby lasarett, där kvinnan fick kvarstanna för vård.

 
 
 

”Ny” flyglottaskola invigd

Gotlands Allehanda 25/6 1969

I samband med invigningen av flyglottaskolan i Bunge överlämnade chefen för flygvapnet generallöjtnant Stig Norén en fana till skolchefen kapten Barry press, som på bilden håller fanan

  

Den utbyggda och allmänt upprustade flyglottaskolan i Bunge invigdes på tisdagen (24/6 1969) av chefen för flygvapnet generallöjtnant Stig Norén, som samtidigt också företog inspektion av verksamheten vid skolan.

Det var med stor tillfredsställelse som generallöjtnant Stig Norén kunde konstatera den lyckade satsning som gjorts vid skolan, som i dag kan ta emot 220 lottaelever samtidigt. Han menade i sitt invigningstal vidare att satsningen på just Bungeskolan, som för närvarande är landets största, kommit till stånd mycket med tanke på hur attraktivt Gotland är sommartid.

 

Vid invigningsceremonin deltog dels lottor, som nu får sin första utbildning vid skolan och dels inbjudna representanter för militära och civila myndigheter samt skolans instruktörer.

Kapten Barry Press, som tjänstgör som chef för flyglottaskolan, gjorde inledningsvis en sammanfattning dels av den utveckling som skolan haft, dels av den verksamhet som i och med den gjorda utbyggnaden bedrivas vid skolan.       

Sedan verksamheten på allvar började vid Bungeskolan 1962 har man investerat ca 1 milj kr för att kunna genomföra kurserna under så tillfredsställande former som möjligt.

Kapten Berry Press, som under invigningsdagen flera gånger harangerades för sitt uppoffrande arbete i samband med uppbyggnaden i verksamheten vid Bunge, konstaterades vidare med belåtenhet att det mål som tidigt blivit uppsatt nåtts. Målsättningen har varit att kunna ta emot 220 elever samtidigt. Han berättade vidare att man nu har möjligheten att hålla flera kurser varje år. Under de 4-5 månader som det pågår utbildning vid flyglottaskolan kan man ta emot mellan 900 och 1000 elever.

Det finns nu sex förläggningsbaracker vid skolan, varav två så nya att de ännu inte tagits i bruk. Rummen i de två nya barackerna är synnerligen trevligt ordnade och flickorna bor där två på varje rum. I de äldre förläggningarna delar fyra lottor utrymmet i varje rum. Sedan skolan startade har också toaletter och utrustning för personlig hygien avsevärt förbättrats.

De lottor som gjorde sin andra dag i den 36 timmar långa allmänmilitära utbildningen såg faktiskt ut att trivas bland skolans nyheter och under den gotländska solen. Exercis stod bland annat på tisdagsförmiddagens program och de inbjudna gästerna fick verkligen se att flickorna med förtjusning kan göra höger-vänster om i en gammal flygplansplatta. Bunge var ju som bekant en krigsbas under andra världskriget.

I samband med invigningen överlämnade flygvapenchefen en fana till flyglottaskolan och betonade:
− Stora anspråk måste ställas på lokalerna om den centrala utbildningen av frivilliga till försvaret skall vara effektiv. Vi har inte kunnat satsa på så många förläggningar. Vi har valt att satsa på Bunge, inte minst för att det är en attraktiv miljö.

Rikslottachefen fru Louise Ulfhielm betygade i sitt anförande sin glädje över att det i dessa tider då många höjer rösterna för vapenvägran fortfarande finns flickor som söker sig till lottautbildningen och vill påta sig ansvarsfulla uppgifter.

På den goda försvarsviljan hos gotlänningarna gjorde landshövding Torsten Andersson invigningsdeltagarna uppmärksamma med stöd av uppgifter som han fått från chefen för Gotlands militärkommando, generalmajor Fredrik Löwenhielm. Han underströk också det stora PR-värde som ligger i att ha flyglottaskolan, som drar 1000-tals flickor till Gotland.

 

Rikslottachefen fru Louise Ulfhielm, generalmajor Löwenhielm, generallöjtnant Stig Norén och landshövding Torsten Andersson fick tillfälle att ingående diskutera flyglottornas utbildning vid Bunge

 
 
 

Robert Sylvias minne

Gotlands Allehanda 14/7 1969

Robert Sylvia är död. Vi, som sedan några månader tillbaka räknat oss som hans vänner, vill med dessa rader förklara för allmänheten hur en främling kan gå under i vårt land.

Robert hade i nio år tjänstgjort i den amerikanska armén. Under tjänstgöring i Vietnam fick han upp ögonen för de brister i hans hemland, som möjliggjort det grymma han blev vittne till i Vietnam. I USA hade han upprörts av de färgades och de miljontals fattiga vitas utsatta belägenhet. Han tog konsekvenserna av sin insikt och valde att lämna armén och sitt hemland. Han visste att ordet desertör har en dålig klang i alla människors öron, men genom att desertera ville han, och många med honom, öppet protestera mot USA:s ut- och inrikespolitik.
Han valde att åka till Sverige därför att han visste att vårt land har rykte om sig att väl motta flyktingar. Han fick dock snart erfara de regler som gäller för politiska flyktingar från t. ex. Tjeckoslovakien och Grekland inte gäller för amerikanska medborgare. Han och hans kamrater förvägrades politisk asyl. Han fick i stället stanna av ”humanitära” skäl, vilket innebar att hans möjligheter till fast arbete, ordnat liv och politisk verksamhet kraftigt beskars.

De 15 månader han vistades i vårt land förgiftades av väntan på olika passtämplar, avvisande hållning från byråkratiska myndigheters sida och övervakning och trakasserier från den internationella amerikanska polisen, CIA. I ett tal han höll här i Visby så sent som i förra veckan sa han: ”Jag har genomlevt ett psykiskt helvete som jag hoppas att ni som människor kommer att förskonas ifrån”. I dag kom beskedet att han inte orkat längre.
Vi, som borde välkomnat honom bättre, måste för hans kamraters skull (det finns f. n. mer än 300 amerikanska desertörer i Sverige) kräva att vårt land ger politiska flyktingar även från USA politisk asyl.

VÄNNERNA PÅ GOTLAND

 
 
 

Pappa krigar, mamma solar och lillan leker på Fårö

Gotlänningen 24/7 1969

  

– Av Björn Smitterberg –

  

 

Barnkalas medan pappa krigar! Stor fest för alla barn som dansade och sjöng ”Räven raskar över isen”. Egentligen var det ju pappa som raskade över ängen.

 

I dagarna tre är det examen i en FBU-kurs på Fårö. Tisdagen (22/7 1969) var den första examensdagen och i dag (24/7 1969) avslutades övningarna. Platsen är FBU-lägret vid Svens på Fårö. Det har varit kurs för befordran, som anordnades i P 18:s regi. Lägerchef är kapten Bengt Ahrnfelt vid MKG, och han har lagt upp övningarna som deltagarna i kursen får genomföra.

Kurserna går ut på att de som vill nå en befordran inom armén kan gå tre sådana kurser och om de sedan klarar examensprovet så får de en högre tjänstegrad.

Kursen är ovanlig på så sätt att deltagarna har sina familjer med sig. I går var det stort barnkalas, medan papporna var ute och krigade med hjälp av 3 och 4 kompanierna från P 18.

 

  

Vpl sergeanten Sture Freijd, I 1, Solna, slutade som furir på I 18 1955. Nu är det femte året han är på FBU-kurs och nästa år blir han fanjunkare.

 

De flesta som kommer på lägret blir ”Fåröfrälsta” och kommer tillbaka år från år för att under sin semester gå denna kurs.

Sammanlagt är det ett femtiotal barn och mammor med på lägret. De får emellertid inte bo tillsammans med sin pappa och make under kursen. Pappa får allt stiga upp kl. fem om han skall få någon mat innan dagens övningar börjar.

 

  

Anders Isacsson heter den här grabben som har tagit en kanon i besittning. Snart fyller han 8 år och han kommer tillsammans med mamma och pappa från Malmö.

 

På onsdagen (23/7 1969) fick lägret besök av överstelöjtnant Lennart Bergqvist – tillfällig chef för P 18 – och major Lars Nohlgren P 18. I dag kommer generalmajor Fr. Löwenhielm på besök tillsammans med överste Gerhard Hjukström med fru.

– Truppen har varit bra under övningarna, och de båda kompanierna skall ha all heder av sin tjänst på Fårö, säger kapten Ahrnfelt.

Husmor kommer från Ludvika och hon heter Margaretha Fjellner som tillsammans med lottor från Fårö ser till att alla får mat. Adjutanten, fanjunkare Bengt Söderlund MKG, sköter om förläggning och trivsel.

 
 
 

Punktering orsakade haveri med Draken

Gotlands Allehanda 13/8 1969

Landade med hög hastighet

 

− Av GÖRAN BOHMAN –

En J 35 Draken från F 1 i Västerås fick på tisdagseftermiddagen (12/8 1969) punktering på vänstra hjulet vid landning på Visby flygfält. Planet, som ingår i F 1:s rutinövningar över havet på östra Gotland, (sic) fördes av fältflygare Olsson från Västerås. Efter punkteringen gled planet av landningsbanan och hamnade 150-200 meter till vänster på en gräsplan. Senare på tisdagskvällen anlände en haverinämnd från Stockholm till Visby för att utreda olyckstillbudet och planets skador.

Ögonvittnen till tillbudet trodde att planet exploderade vid landningen eftersom det genast omgavs av stora jordmoln och gnistor. När flygfältets brandkår kom fram till planet kunde man dock konstatera att det inte stod i brand.

 

 

Enligt ögonvittnen hade planet en ovanligt hög landningshastighet och landningsvinkeln verkade också ovanligt brant. Enligt major Markusson, som var högsta befäl på platsen, kontrolleras planens gummihjul ytterst noggrant speciellt när det gäller orutinerade flygare. Att det kan röra sig om ett alltför utslitet däck är därför osannolikt.

Naturligtvis kan pressande värme inverka nedsättande på flygarnas reaktions- och arbetsförmåga, men eftersom man under övningarna på Gotland arbetar på relativt höga höjder (c:a 3.000 meter) är temperaturerna ganska normala i förarkabinerna. Betydligt besvärligare är det då för jakt- och spaningsflyg som går på betydligt lägre höjd.

Sådana här olyckstillbud är ytterst ovanliga, berättar major Markusson. I förhållande till start och landningstillfällen utgör olyckstillbuden en försvinnande liten del.

Risken vid ett sådant här tillbud är alltid att eld utbryter och då kan det bli kritiskt. Flygarna har dock mycket stora möjligheter att snabbt ta sig ur planet om inte annat så med hjälp av katapultstolen.

F 1 startade på måndagen en rutinövning över havet öster om Gotland. I övningen deltar en division – åtta flygplan – J 35 Draken från F 1 i Västerås. Flygarna, som genomför luftskjutning mot flygmål, kommer att stanna på Gotland veckan ut, varefter man får avlösning av ännu en division J 35 Draken från F 1. Övningarna är förlagda till Gotland på grund av den ringa fartygstrafiken i övningsområdet och bedrivs enbart på dagtid. Normalt hinner man med 5-6 målstarter per dag med efterföljande flygplansstarter. Skjutningen utföres på en målbana utanför Östergarn och Fårö. Den 25 augusti får F 1 avlösning av F 13 från Norrköping som stannar med en division under en vecka. Efter en veckas övningsuppehåll kommer sedan F 3 i Linköping med två divisioner under lika många veckor. Höstens flygvapenövningar på Gotland avslutas mellan den 22 september och 2 oktober då två divisioner från F 10 i Ängelholm har övningar. Samtliga övande flygförband kommer att genomföra liknande övningar. Samtliga övande flygförband kommer att genomföra liknande övningar.

 
 
 

Draken-plan kvaddat på Visby flygplats

Gotlänningen 13/8 1969

J 35 Draken-planet som havererade fick ganska omfattande skador – som framgår av bilden. Det går dock troligen att reparera.

 

Ett J 35 Draken-plan havererade på tisdagseftermiddagen på flygplatsen i Visby. Planet hade just landat då det troligen fick punktering.

Föraren hoppade omedelbart ur planet när det hade stannat och klarade sig helt oskadd från o lyckan. Flygplatsens brandkår var mycket snabbt vid planet och sprutade skum över det. Flygplanet fattade dock aldrig eld.

Flygplanet tillhör den division J 35 Drakenplan som för närvarande bedriver övningar på Gotland. Det hör hemma på F 1 i Västerås.

Föraren stoppade omedelbart motorn när han upptäckte att han hade fått något fel på planet. Planet lämnade landningsbanan och fortsatte ut över gräsfältet flera hundra meter.

Det främre landningsstället böjdes och det vänstra bröts av. Vidare lossnade en hel del annat material från flygplanet. Bränsle läckte till en början ut, men markpersonalen var snabbt där och hindrade bränslet att rinna ned i grundvattnet.

Brandkåren fattade situationen mycket snabbt och sprutade skum så att det täckte hela Drakenplanet. Man hindrade därvid att planet fattade eld.

Man väntade att en kommission skulle anlända till haveriplatsen i går kväll för att fastställa olycksorsaken. Enligt personalen vid F 1 rör det sig troligen om en punktering.

Drakenplanet blev troligen inte totalhavererat utan det går att reparera det. Man får då ta loss vingarna – eventuellt också motorn – och ta det med båt till fastlandet till en divisionsverkstad.

 
 
 

Får skjutningarna på Tofta fortsätta trots att marken är torr som krut?

Gotlänningen 20/8 1969

ꟷ Hur kan militära myndigheter få fortsätta med skjutningarna på Tofta, trots att marken är torr som krut?

Det frågar man sig idag på Brandkåren efter de otaliga småbränder som genom skjutningarna uppstått på Tofta skjutfält. i går brann ett område på 250x100 meter på skjutfältet. Lyckligtvis var det bara några tallar som gick åt vid branden.

 
 
 

Fastlandssoldater på ön får oftare frisedel!

Gotlänningen 22/8 1969

 

 

10% av alla inkallade får s. k. frisedel på grund av psykiska besvär. På Gotland är siffran högre, men det gäller främst fastlandssoldater.

 

Många soldater på Gotland – i alla fall betydligt fler än på fastlandet – tål inte krigarlivets psykiska påfrestningar och blir hemförlovade…

 

Värnpliktiga på Gotlandsförbanden hemförlovas oftare för psykbesvär än de som lumpar på fastlandet!

 

Enligt en undersökning som publicerades tidigare måste årligen 10 procent av de värnpliktiga hemförlovas för psykiska besvär. Siffran har ökat under de senaste åren.

För Gotlands del är siffran högre. Främst är det storstadsungdomar med svåra uppväxtförhållanden som måste hemsändas. Det allmänna intrycket vid t. ex P 18 är att landsbygdsungdomar – särskilt gotlänningar – i mindre utsträckning än andra måste avbryta sin värnpliktstjänstgöring.

Fr. o. m. i höst räknar man med att procenten hemförlovade ska minska eftersom utgallringen i samband med mönstringen blir effektivare än tidigare. Ett läkarteam kommer att göra en ingående undersökning (även psykologiskt) av de mönstrande. De gotlänningar som skall mönstra kommer därför att i fortsättningen få åka till Stockholm. Inskrivningsverksamheten har starkt centraliserats.

- De hemförlovade värnpliktiga indelas i två kategorier, dels sådana som helt frikallas och dels sådana som helt frikallas och dels sådana som hemförlovats för en tid framåt, säger rustmästare karl G. Lansgard som är expeditionschef vid P 18:s sjukavdelning. Från första januari i år har 68 värnpliktiga hemförlovats från P 18. 30 av dessa har helt frikallats, 24 för psykiska sjukdomar och 6 för övriga sjukdomar. 38 hemförlovades tillfälligt, därav 17 för nervösa besvär.

I genomsnitt finns årligen 700 värnpliktiga vid P 18. Ett 100-tal hemförlovas varje år för såväl psykiska som andra sjukdomar. Detta gör drygt 14 procent. Siffrorna för Gotlands del ökade under några år men har stabiliserats.

- Under de 25 år jag sysslat med de här frågorna kan jag våga göra några generaliseringar, säger rustmästare Lansgard. Främst är det ungdomar från storstadsområdet som måste hemsändas för psykiska besvär. Ofta har de tråkiga hemförhållanden. I många fall under de senaste åren har narkotika funnits med i bilden.

- Mitt intryck är också, fortsätter rustmästare Lansgard, att för de som vid inryckningen har högre utbildning, d. v. s. de som tas ut till befälsutbildning, är procenten med psykiska besvär lägre. Lägst tror jag siffrorna är för gotlänningarna.

Ombyte av social miljö skapar nervösa besvär hos många. Särskilt gäller det ungdomar som är gifta vid inryckningen. De har maka och barn på annan ort.

De som sänds hem för en viss tid får ny inkallelse – i regel efter ett år. Hälften av dem gör sedan sin värnplikt på Gotland, den andra hälften vid något förband nära hemorten.

Att en tiondel av de värnpliktiga – och ibland mera – måste hemsändas någon tid efter inryckningen måste medföra en hel del besvär för de militära myndigheterna.

- Nej, ur militär synpunkt uppstår inte så stora svårigheter, säger rustmästare Lansgard. Värre är det för ungdomarna när de kommer ut i det civila livet. De har svårt att få arbete på grund av att de hemförlovats för krångel med nerverna.

- Trots att Fårösund kan betraktas som något av ett geografiskt isolat är inte siffrorna så höga, säger läkaren vid KA 3, Sten Siösteen. Ungefär tio procent av de värnpliktiga, det vill säga 30 av 300, hemsänds årligen – hälften av dem för psykiska besvär och hälften av de hemsända frikallas helt. När det gäller de psykiska besvären gäller det främst storstadsungdomar, men det förekommer även landsbygdsungdomar bland dessa fall. De tyngst vägande skälen för att de värnpliktiga sänds hem är att de är gifta och har sina anhöriga långt från värnpliktsområdet.

 

På A 7 har man inte många som vill åka hem. Endast 6% av de värnpliktiga har blivit hemförlovade under de tre senaste årgångarna.

- Att man inte trivs på Gotland är inget skäl för hemförlovning, säger doktor Dahlström på A 7. – däremot försöker vi då omplacera dessa till fastlandsförband.

REPORTAGE: HOLGER DAUN

 
 
 

Salmonellan stoppar Kårens Dag på KA 3

Gotlänningen 23/8 1969

Salmonellan fortsätter sina härjningar på ön. På söndag (24/8 1969) skulle egentligen Kårens Dag ha firats på KA 3, men det har man fått inställa på grund av smittrisken.

ꟷ Det är ingen explosiv framfart smittan har, säger länsveterinär Sigurd Sefastsson, medlem i länets epidemiutskott.

ꟷ C:a fem fall om dagen får vi in, alla är dock inte sjuka men då vi har kontrollerat personerna har de visat sig vara smittobärare, fortsätter han.

 

Över 100 personer är nu under läkarövervakning. Alla ligger inte isolerade på infektionskliniken, utan många, särskilt familjer, ligger isolerade i hemmen.

Det är inte bara Fåröbor som insjuknat utan även personer i bl. a. Havdhem, Lärbro, fastlandet har ett 20-tal fall, personer som besökt Fårö i sommar.

Professor Bo Zetterberg vid Statens bakteriologiska laboratorium har beslutat att komma till Gotland ännu en gång för att kunna vara i centrum för arbetet.

 
 
 

Fälttjänstövning

Gotlänningen 23/8 1969

 

 
 
 

STORMDYGN ÖVER GOTLAND

Gotlänningen 28/8 1969

Värnpliktig drunknade vid storm-bad i Hellvi

Aurskallsviken intill S:t Olofsholm i Hellvi såg ut som en kokande häxkittel i går. Stormen rev upp skyhöga vågor och skummet från vågtopparna stänkte långt in i skogen.

Ut i denna häxkittel vadade i går fem värnpliktiga, som tillfälligt var lediga från de militärövningar som pågår i trakten.  De tänkte ta ett snabbdopp i vågorna. Men en kom inte upp igen. P 18-soldaten Björn Gustavsson från Nydala, Kimstad i Östergötland trycktes ner av de väldiga vågorna och försvann. Kamraterna, som p. g. a. de kraftiga vågorna kommit överens om att hålla samman ute i vattnet, kunde inte göra annat än att ta sig upp på land för att slå larm.

Polis, brandkår och sjöräddning kom till platsen men det var enbart flygvapnets räddningshelikopter som kunde gå ut och spana. De båtar räddningsmanskapet hade med kunde man omöjligt sätta i sjön – de skulle omedelbart slå runt. Inte heller KA 3:s röjdykare som kom till platsen kunde sättas in i spaningarna.

Vid mörkrets inbrott avbröts spaningarna och de upptas så fort det ljusnar. Då skall den drunknade soldatens kamrater i åttonde kompaniet spana längs stränderna.

Björn Gustavsson sörjes närmast av föräldrar och fyra systrar.

 
 
 

19-årig värnpliktig på P 18 DRUNKNADE VID HELLVI

Gotlands Allehanda 28/8 1969

 

Från Visby kom Armens räddningshelikopter, som med hjälp av fanjunkare Lindberg i två timmar spanade efter 19-åringen, medan grodmän, dykare och brandmän med livbåt från brandkåren väntade på stranden utan att kunna ingripa.

  

En 19-årig befälselev vid 8:e kompaniet, P 18, drunknade vid 14-tiden på onsdagen i Aurskallsviken vid S:t Olofsholm.

19-åringen, som var från Kimstad i Östergötland, hade deltagit i fälttjänstövningar under natten och återvänt till förläggningen vid 12-tiden på middagen. Efter utspisning och vapenvård hade kompanichefen kapten Hans Dahlström rekommenderat vila i tälten.

− Men vi var svettiga och ville ta ett dopp, säger en av de fyra kamrater till 19-åringen som var med vid olyckan.

Det regnade och den hårda sjön som blåste rakt in i viken uppskattas till 24 sekundmeter.

 

Löjtnant Lars Lundin och vpl Claes Holm rodde med fara för eget liv tvärs över Aurskallsviken men lyckades i den svåra stormen inte upptäcka den försvunne 19-åringen. (Foto: Pehr Hasselrot)

 

En av kamraterna Lars-Eric Lanebo:

− Vi varnade honom från att gå för långt ut. Vi skrek åt honom att vända. När vi var i vattnet upptäckte jag hur undervattenströmmarna tog tag i mig och jag simmade allt vad jag orkade och lyckades ta mig upp på land. Han försvann väldigt fort, vi hörde inte om han ropade något. Han var bakom oss när vi simmade mot stranden. När vi vände oss om kunde vi inte se honom i de höga vågorna.

Vi sprang till en liten båt som låg uppe på stranden, men den var för liten, det var hopplöst att ens försöka få ut den i vattnet.

Pojkarna tog då en åra från båten och försökte ta sig ut i vattnet igen, men de tvingades återvända, då strömdraget tycktes ha ökat. Under tiden hade man alarmerat befälet om olyckan och med en större båt, som låg förtöjd vid udden söder om viken vid S:t Olofsholm rodde löjtnant Lars Lundin tillsammans med vpl Claes Holm med uppenbar fara för livet tvärs över viken, dock utan att hitta 19-åringen. Vpl Holm var en av dem som var med och badade. Från Visby kom arméns räddningshelikopter som i två timmar flög fram och tillbaka över viken utan att finna något spår efter den försvunne. På stranden väntade grodmän, röjdykare och brandkåren med en båt. Samtliga bedömde det som omöjligt att gå ut i den hårda sjön.

Samtidigt  bedrevs efterforskningar runt stränderna efter 19-åringen, men man anser det uteslutet att han skulle ha kunnat ta sig iland någonstans.

Kapten Dahlström:

− En enda blick på viken borde varit nog för att begripa att det var livsfarligt att bada där.

8:e kompaniet befann sig vid S:t Olofsholm som reserver för ett kustartilleriförband. Detta hade fått förhinder på grund av salmonella och därför beordrades 8:e kompaniet dit för at vara ”fiendeförband”. Resten av tiden var avsedd för rekreation och vila.

 
 
 

HEMVÄRNSTANKEN FÖDDES PÅ GOTLAND

Gotlänningen 28/8 1969

Det gäller för damerna i frivilligorganisationerna att inte vara fåfänga. Man får sätta säkerheten framför skönheten.

  

Gotland har alltid gjort sig känd som en landsända där man haft stort intresse för det frivilliga försvaret. Det var väl inte en ren slump att hemvärnstanken föddes av en man som var verksam på Gotland – försvarsassistent Rudolf Tiberg.

I dag kan GT presentera de vanligaste av våra frivilliga försvarsorganisationer – lottakårerna, bilkåristerna, hemvärnet, FBU och Röda Korset.

 

Generalmajor Fredrik Löwenhielm:

 

− Frivilliga organisationer viktig länk i totalförsvaret

”Vi lever i en värld som icke är fredlig. Det förekommer spänningar och motsättningar mellan människor, folkgrupper och raser som från misstro ofta leder till konflikter och öppet våld.

Vi i vårt land vill leva i fred och vi vill efter måttet av våra krafter minska spänningarna, mildra motsättningarna och lindra nöden i världen.

För att värna om vår egen frihet och bidra till en lugn utveckling i vår närmaste omvärld har vi i vårt land ett försvar vars främsta uppgift är att verka fredsbevarande. Vårt försvar är ett totalförsvar, som alla medborgare kan aktivt deltaga i. vi har skyldighet och rätt att med vapen i hand värna om vårt territorium. Svenska män har även rätt och möjlighet att i fred frivilligt förbättra sin förmåga att delta i rikets försvar. Svenska män och kvinnor har också rätt och möjlighet att i fred skaffa sig utbildning och kunskaper, som ger honom och henne möjligheter att bli en aktiv länk i det militära eller civila försvaret och därmed bidra till att höja totalförsvarets fredsbevarande effekt.

Försvarsviljan är en levande realitet på Gotland. De frivilliga försvarsorganisationernas omfattande och gagneliga arbete är ett klart uttryck härför. En positiv försvarsvilja och aktivt frivilligförsvar är för oss i krigsmakten en nödvändigt och inspirerande stöd.”

 

Gotlands frivilliga försvarsorganisationer arrangerar ”frivilligdag”

På söndag (30/8 1969) arrangerar de frivilliga försvarsorganisationerna en frivilligdag ute på P 18. Man börjar med rebusjakt – en familjeorientering per bil där hela familjen kan vara med.

Vid och omkring Pippi Långstrumphuset på P 18 är sedan en utställning ordnad. Det bjuds på åtskilliga evenemang. Bland annat blir det dubbla uppvisningar av räddningshelikoptern, frivilliga motorcykelkåren och Brukshundklubben. I Fritidshemmet visas non-stopfilm, och där kan man också få informationer on de olika organisationerna. Militärmusikkåren spelar vid flera tillfällen, bilkårister och FBU-are bjuder på körning med terrängbil, armélottor och FBU-are visar en sambandscentral i arbete, marin- och flyglottor förevisar var sitt stridsledningsspel, modern materiel är utställd och förplägnadslottor lagar mat och dryck som också försäljes till allmänheten.

Många är de, som velat se P 18:s regementsmuseum men aldrig haft tillfälle. De får nu sin chans, eftersom museet förevisas under hela utställningstiden.

Invigningen förrättas av militärkommandochefen, generalmajor Fredrik Löwenhielm, som också förrättar prisutdelning för rebusjakten.

Här nedan följer nu en kort presentation av några av de frivilliga försvarsorganisationerna.

 

Lottakåren största organisationen

 

Gotlands 43-åriga förbund har 1.400 lottor i åtta kårer

Riksförbundet Sveriges Lottakårer, SLK, är för närvarande den största kvinnliga frivilliga försvarsorganisationen och saknar i den omfattningen den nu har – 27 förbund med sammanlagt omkring 80.000 medlemmar – motsvarighet i något annat land.

I september 1924 bildades Föreningen Stockholms Landstormskvinnor. Deras exempel följdes snart på många andra håll och landstormskvinnoföreningar bildades på ett flertal platser i vårt land.

Under pingsten 1925 kom Stockholms landstormskvinnor på övning till Gotland och vid det besöket väcktes intresset för saken här på ön. Den 10 april 1926 bildades Gotlands Nationalbevärings Kvinnoförbund, vars första ordförande blev generalskan Maja Schmidt.

  

En flyglotta demonstrerar hur en pejlskiva används.

 

Det blev i förplägnadstjänsten, som lottorna till en början kom att göra sin stora insats. Vid landstormens och ungdomsavdelningens övningar ombesörjde lottorna utspisningen, ja, i de flesta fall bekostade de den också.

Men till allt detta behövdes pengar, och pengar måste anskaffas av lottorna själva. Detta skedde då – liksom i stor utsträckning även nu – genom insamlingar, fester, lotterier m. m. Man har under årens lopp spelat teater, ordnat dräktparader, mannekänguppvisningar historiska tablåer, julmarknader med mera.

 

Så här minns man lottorna från 1930-talet.

 

Om lottornas uppgift under de första åren helt var inriktad på hjälp åt landstormen, så dröjde det emellertid inte länge förrän de militära möjligheterna började få ögonen på organisationen. Och länge dröjde det inte, förrän läget skärptes och lottorna kam att tas i anspråk för allvarligare uppgifter. Under beredskapstiden tjänstgjorde ett stort antal i luftbevaknings- och förplägnadstjänst, på expeditioner och i telefonväxlar. Sjömansaftnar, kompaniaftnar, fältjulklappen till förläggningarna, de finska barntransporterna o. s. v. – överallt var lottor med och hjälpte till.

 

Fanborg vid öppnandet av lottornas riksmöte 1933.

 

Så kom flyktingströmmen från de baltiska länderna 1944, då i Visby 34 lottor utspisade till 1.775 personer på DBV:s paviljong varje dag. Allt som allt portionerades där under dessa dagar ut bl. a. 115.300 smörgåsar, 3.000 kg korv och 17.500 liter mjölk. Och alltjämt är lottorna beredda att rycka in och hjälpa till i katastrofsituationer och i humanitärt arbete.

Gotlands Lottaförbund med sina 8 kårer har idag sammanlagt närmare 1.400 armé- och marin och flyglottor. Förbundslottachef är fru Inga Johansson. Hon efterträdde år 1962 fru Hildur Löf, som då avgick efter att i 27 år ha lett förbundets öden.

I maj 1966 firade Gotlands Lottaförbund sitt 40-årsjubileum. På många sätt har under dessa 40 år lottarörelsen förändrats från den första, visserligen ofta arbetsamma, men som det nu förefaller oss, ganska idylliska tiden till våra dagars organisation och de problem, som nu möter med framför allt rekrytering och utbildning. Det ställs ständigt ökade krav på organisationen i dess anpassning till det moderna totalförsvaret.

Redan i slutet av 1930-talet hade fordringarna på lottornas utbildning skärpts och för våra dagars lottaorganisation är den viktigaste uppgiften just att utbilda lottor till vissa tjänster inom krigsmakten, där den kan ersätta en man, som bättre behövs bland de stridsutbildade. Mycket arbete läggs ned på att stimulera intresset för tjänstegrensutbildningen och den sker dels genom hemortskurser – fritidskurser – och dels under sommaren på centrala lottaskolor. Tjänstegrenarna är nu så många, att alla önskemål borde kunna tillfredsställas. Lottan skriver så ett avtal och blir efter genomgången godkänd utbildning krigsplacerad.

På Gotland har vi två sommarlottaskolor, nämligen Blåhäll för armé- och Bungeskolan för flyglottor. Att tillbringa ett par sommarveckor tillsammans med trevliga kamrater på Gotland låter ju för de flesta ganska attraktivt och det brukar inte vara några svårigheter att få skolorna fyllda.

 

En av dagens lottor i arbete i en telefonväxel.

 

Ett stort arbete läggs emellertid ned på rekrytering av lottor. Stora rekryteringsaftnar under glada och trivsamma former, har ibland ordnats, någon gång tillsammans med andra frivilligorganisationer.

Givetvis sker dock det mesta av rekryteringsarbetet under något mera blygsamma former. Kåren bedriver själva rekrytering vid kåraftnar och andra sammankomster och under det sista året har lottaförbundet haft en omfattande rekryteringsdrive i de högre klasserna i öns skolor med upplysning om lottarörelsen, utdelande av broschyrer etc. En icke föraktlig del av rekryteringen sker naturligtvis också genom att de enskilda lottorna entusiasmerar sina väninnor för lottaarbetet.

Det allra bästa rekryteringsunderlaget får man kanske ändå säga, att våra unglottor är. Unglottorna – flickor mellan 11 och 16 år – har sedan 1940 varit knutna till lottaorganisationen på Gotland. De är nu sedan 1965 en fristående organisation, tillhörande Sveriges Unglottor. Flickorna får vara tillsammans och ha roligt samtidigt som de får god kunskap om lottaorganisationen och lottaarbetet, något som de har stor glädje av, om de sedan skall utbilda sig till ”riktiga” lottor.

Den interna utbildningen av funktionärer inom organisationen sker till största delen på lottornas kurshem i Älvkarleö.

Allteftersom lottarörelsen växt ut under de 45 åren sedan tillkomsten och allt större krav ställts på organisationen som en del av det svenska totalförsvaret, har de ekonomiska villkoren för organisationen naturligtvis också förändrats. SLK erhåller numera statsanslag och medel härav ställs till förbundets förfogande för rekrytering och utbildning. De enskilda lottorna har numera också en liten lottalön vid tjänstgöring och övningar. Premier utdelas av förbundet efter genomgången godkänd kurs, en rekryteringspremie. Gotlands Lottaförbund har även en egen fond, ur vilken en lotta, som vill tjänstgöra, kan få bidrag t. ex. till barnvakt och dylikt.

Och sist men inte minst. Gotlands Lottaförbund har en utomordentlig barnorganisation för att vid mobilisering ta hand om de avtalsbundna lottornas barn, en sak, som knappast går at värdera i pengar.

 

FBU en organisation för alla svenska män

Den frivilliga befälsutbildningen – FBU-rörelsen i dagligt tal – står öppen för allt värnpliktigt befäl och alla meniga, som önska vidmakthålla eller öka sina militära kunskaper.

Utbildningen avser dels att repetera och komplettera de kunskaper, som erhållits under den obligatoriska utbildningen, dels att genom befordringsutbildning ge därtill lämpliga kompetens för högre grad och befattning.

Här på ön företrädes FBU-rörelsen av Gotlands FBU-förbund med sina drygt 600 medlemmar fördelade på 12 föreningar. Aktiviteten är stor, för övrigt den procentuellt starkaste i landet.

Utbildningen bedrives som kvällslektioner, lördags- eller söndagsövningar och veckoslutskurser, som serveras på olika platser på ön och omfattar allmänna militära ämnen samt en del specialkurser bl. a. i motortjänst, pansartjänst och artilleritjänst. Dessutom sysslar man mycket med fältidrott: fälttävlingar av olika slag och så naturligtvis skjutning. Allting är fritt liksom deltagandet i centrala kurser som regel på fastlandet. Dessa är belägna på attraktiva platser: vinterkurserna i Ånn, Hemavan eller Abisko, sommarkurserna i Tylöbäck, Falsterbo eller om man så vill på Fårö eller Blåhäll.

Frivillig befälsutbildning betyder mycket för krigsförbandets kvalitet och beredskap, särskilt här på Gotland.

Alla är som sagt välkomna. Man har ingen begränsning på medlemmar inom Gotlands FBU-förbund utan kan ta emot hur många som helst.

Frivilliga motorcykelkåren (FMCK), har till uppgift att utbilda manlig ungdom i åldern 16-18 år i motorcykeltjänst som förberedelse för militärtjänstgöringen. Här på Gotland utbildas varje år nya medlemmar i en grundkurs och äldre medlemmar vidmakthåller sina färdigheter.

Svenska Brukshundsklubben skall medverka till att tillgodose totalförsvarets behov av utbildade hundförare och specialutbildade hundar, liksom behovet i övrigt av samhällsnytiga hundar.

 

FBU anordnar även ungdomskurser. Här ses några av deltagarna i signalkursen vid ett Fårö-läger i början av augusti i år

 

HEMVÄRNET en viktig kugge i lokalförsvaret som hade sin vagga på Gotland

Hemvärnstanken framfördes ursprungligen i april 1939 av kaptenen och försvarsassistenten vid länsstyrelsen på Gotland – Rudolf Tiberg. Idén accepterades av försvarsledning, regering och riksdag den 29 maj 1940 – detta datum är alltså det officiella för hemvärnets födelse.

När tanken om hemvärn framfördes de första gångerna var det under livlig debatt. I en ledare i Aftonbladet den 18 december 1939 stod bl. a. följande att läsa:

”Uppslaget att skapa hemvärn i varje socken till skydd mot fallskärmstrupper är väl värt allt tänkbart beaktande och bör snarast möjligt realiseras. Här finns det överallt i landet massor av duktiga och organiserade skyttar – nästan varje socken har ju sin skytteförening, och i flertalet fall vidmakthåller de sin färdighet i armégevärets bruk långt efter det de utträtt ur landstormen. Det är alltså folk som finns att tillgå även när landstormen kallats under fanorna. Det är inget tvivel om att inte dessa hemvärn skulle utgöra ett mycket effektivt och samtidigt ytterst enkelt ordnat och föga kostsamt tillskott till landets försvar.”

 

Ledarskribenten i AB fick väl det mesta rätt. I varje socken finns ju frivilliga, som kan handskas med ett gevär på rätt sätt. Dessa besitter också en lokalkännedom, som inget annat förband kan få på platsen förrän efter en visstid, som är värdefull i många avseenden. Och nog kan också hemvärnsmannen utnyttjas i andra stridsuppgifter än den att skjuta på luftlandsatta fallskärmstrupper.

Här på Gotland har hemvärnet en mycket kraftig rot i den gotländska landsbygden. Försvarsviljan visar sig här – som på många andra håll – vara mycket stor. Det stora intresse som visas för denna organisation tar sig et mycket bra uttryck då man varje år sammankallar alla öns hemvärnsområden till en fälttävlan på Tofta skjutfält. Den som har sett en sådan, frapperas inte bara av hemvärnsmännens skicklighet utan också av deras brinnande intresse för sin organisation.

Det är alltså ingen tillfällighet att idén till hemvärnet kläcktes av en man som hade sitt verksamhetsområde på Gotland. Idékläckaren Rudolf Tiberg sade vid 25-årsjubileet:

− När jag nu ser tillbaka, så måste jag säga, att jag varit en dålig försvarsassistent, om det inte blivit just jag som, under de givna förutsättningarna, kläckte hemvärnsidén.

 

Röda Korset utbildar personal för olycksfall- och sjukvård

Röda korset bedriver en omfattande humanitär verksamhet inom och utom landet och anordnar utbildning för att öka allmänhetens kunskaper i olycksfallsvård och sjukvård. Den viktigaste utbildningsuppgiften i fredstid är att lära många grunderna för första hjälpen, d. v. s. riktiga åtgärder vid olycksfall och hastigt insjuknande.

Utöver dessa humanitära uppgifter för fredssamhällets behov är Röda korset även en frivillig försvarsorganisation med uppgift att medverka i totalförsvarets sjukvård.

Tidigare satte Röda korset vid ofred upp sjukvårdsanstalter, lasarettståg etc., stora och materielkrävande enheter. Nuförtiden är Röda korsets uppgifter i totalförsvaret ändrade, röda korset organiserar många och små enheter. Röda korsets nutida krigsuppgifter kräver mycket folk och relativt litet materiel. Vilka totalförsvarsbehov skall Röda korset tillgodose?

Röda korset organiserar hemvärnets krigssjukvård. En översyn av hemvärnsgruppernas sjukvårdsutrustning pågår och detta arbete är ännu inte slutfört. Avsikten är att komplett och fältduglig sjukvårdsmateriel skall finnas lätt tillgänglig på en plats inom varje hemvärnsområde. Detta är en förutsättning för att hemvärnssamariterna skall kunna lösa sin uppgift att även i fredstid vara en hembygdens olycksfallsberedskap. Under det kommande vinterhalvåret kommer veckoslutskurser att anordnas för gamla och nya hemvärnssamariter i Gotlandsdistriktets regi.

Röda korset utbildar samariter för den civila krigssjukvården s. k. SC-samariter. Såväl öppen som sluten sjukvård kräver vid ofred personalförstärkningar.

Ett mindre antal av Röda korsets frivilliga avses för placering vid krigssjukhus. Denna personalkategori har en relativt omfattande sjukvårdsutbildning.

Behovet av frivillig Röda korspersonal på Gotland uppgår till c:a 700. Genom utbildning och repetitionsutbildning av detta antal frivilliga för krigsuppgifter lämnar Röda korset ett viktigt bidrag till att fylla fredssamhällets behov av i olycksfallsvård och hemsjukvård utbildad personal.

 

Bilkåren satsar på framtiden

 

Bilkåristerna utbildas bl. a. till att vara vägens samariter för att kunna rycka in vid exempelvis en trafikolycka. På bilden ovan – som är tagen vid en realistisk övning – ses bilkårister i verksamhet vid en singelolycka där en personbil halkat av vägen i vinterväglag och kört in i ett träd.

 

Bilkåren tror på framtiden, satsar på framtiden och vet att den behövs i olika sammanhang. Det krävs kvinnliga bilförare som kan avlösa män på vissa poster inom hela det totala försvaret – på lastbilscentraler, på åkerier, vid beredskapssjukhus och vid militära förband. Och det behövs kvinnliga bilförare till olika humanitära verksamhetsgrenar. I det komplicerade samhället av idag finns det utrymme för alla att göra en insats som ganar den värld vi lever i och en insats som ger personlig tillfredsställelse över att göra något värdefullt.

Inom bilkåren finns många uppgifter att ägna sig åt beroende på hur mycket man kan satsa, hur mycket tid och kraft man har. Det är inte nödvändigt att vara någon ”hurtbulle” – om nu någon skulle tro det!

Gotlands Kvinnliga Bilkår, 20 år fyllda, ger sina 210 medlemmar många olika arbetsuppgifter att välja på. Det finns amazoner som oförfärat rattar bilar genom de oländigaste terränger, och det finns en stor grupp bilkårister som har till uppgift att – om något händer – evakuera det käraste vi har, barnen, och sköta dem i barninternat.

I botten ligger givetvis en ordentlig portion kunskap om trafik och bilar, motorns mysterier bör inte vara en bilkårist med utbildning främmande och att byta däck är en lätt match, sådant tillhör det elementära. Men vad viktigare är, på ett sätt, är den fördjupande trafikkunskap som bilkåren arbetar för, inom och utanför de egna leden. ”Var vänner på vägen” är en levande realitet för en sann bilkårist. Och glöm inte reflexbandet hemma. Det som bilkårister över hela ön delat ut i den vällovliga kampen mot trafikdöden på våra vägar.

Att veta vad som behöver göras om en trafikolycka händer är också något naturligt för en bilkårist. Hur ofta sker det inte att människor passerar förbi när en olycka inträffat och ingen vet vad som bör göras. Att veta det kan betyda att ett människoliv räddas.

Hur man lär sig allt detta?

Ja, det sker genom kurser, kurser av alla de slag, kurser där kvinnor i alla åldrar arbetar samman i glad gemenskap. Först grundkurs, sedan kurser i motorkunskap, orientering, terrängkörning, lastbilskörning, instruktörskurser. Den intresserade har alla möjligheter både att öka sina kunskaper och stiga i graderna.

Det finns en skyttesektion också som hållit sig väl framme i alla tävlingar och ingalunda räds att slå männen i deras egna specialgrenar. Idag är det nog bilorienteringarna som fångar intresset mest, orienteringar både i dagsljus och i mörker, där det hänger på både förare och kartläsare hur placeringen blir på prislistan.

Får det berättas att bilkåristerna har mycket roligt tillsammans? Inte minst när man arbetar för den julmarknad som skall ge pengar till egna kurser.

Till vardags i djupaste fred finns det alltid de som behöver en bil med en bilkårist bakom ratten. De humanitära uppgifterna är självfallna. Inte så mycket att orda om, men en hjälp till en behövande medmänniska.

Till slut: att bilkåren satsar på framtiden framgår kanske bäst och klarast av att de ungdomskurser som ordnas för flickor under körkortsåldern är mycket populära och en god rekryteringsbas. I de kurserna läggs tonvikten på trafikkunskap, något som deltagarna har god nytta av när de börjar sin utbildning i bilskolan.

 
 
 

Den värnpliktige ej påträffad

Gotlänningen 29/8 1969

Militären i samarbete med kustbevakningen spanade på torsdagen efter den drunknade P 18-värnpliktige Björn Gustavsson, Kimstad i Östergötland. (GA publicerade inte namnet på torsdagen med hänsyn till fadern, som var på resa, inte underrättats). Några resultat gav inte torsdagens spaningar varför de återupptas i dag och fortsätter lördag-söndag om inte ynglingen påträffas.

Kompaniet, som varit förlagt till Hellvi, har fått stanna kvar för att delta i spaningarna. Även en helikopter har ingått i styrkan. Spaningarna försvårades av att det ännu på torsdagen var ganska hårt väder vid olycksplatsen.

 
 
 

Avslutningsövning

Gotlands Allehanda 29/8 1969

 

 

Omkrong 300 man ur den utryckande årskullen av värnpliktiga vid P 18 avslutade på torsdagen (28/8 1969) sin sista fälttjänstövning med en i det närmaste perfekt skarpskjutningsövning på Tofta skjutfält. Sedan i måndag har man slagits mot luftlandsatta och marklandsatta fiender i bland annat Tingstäde och på S:t Olofsholm och nu är det bara inlämning av materiel och utryckning som återstår. Regementschefen, överste Gerhard Hjukström (bilden) är nöjd med årets värnpliktiga och tycker de har visat en fin moral och bra framåtanda.

 
 
 

Frivilliga försvarets dag drog 2000

Gotlänningen 1/9 1969

Över 2.000 personer besökte på söndagen (31/8 1969) ”Frivilliga försvarets dag” vid P 18 i Visby. Det var första gången man ordnade en sådan här tillställning på Gotland.

− Men försöket tycks ha slagit väl ut och det finns kanske hopp om att det blir tradition med en ”Frivilliga försvarets dag”, myste den huvudansvarige – kapten Bengt Ahrnfeldt.

Det fanns många olika aktiviteter på gång – förutom frivilligorganisationernas utställningar och uppvisningar, konserter av Militärmusikkåren, underhållning av bl. a. Tiljanssegraren Eva Larsson, uppvisning av Flygvapnets räddningshelikopter, rebusjakt, non stop-film samt tillfälle att besöka regementsmuseet.

 

Över 2000 personer på ”Frivilliga försvarets dag”

− Av Hans E Andersson –

Det var folkvandring ut till P 18 på söndagen. Anledningen var att det var första gången på Gotland anordnats något som heter ”Frivilliga försvarets dag”. Över 2.000 personer kom ut och tittade på frivilligorganisationernas utställningar och uppvisningar. Dessutom fanns andra aktiviteter att förströ tiden med. den förmiddagspigge bilisten kunde exempelvis delta i en knepig rebusjakt, den som inte ville vara ute i det fina vädret kunde gå in och titta på non-stopbion och musikälskaren kunde lyssna på någon av de konserter som militärmusikkåren gav. Dessutom hade påpassligt nog skolskjutningsmästerskapet lagts på en skjutbana bara c:a1 kilometer från ”försvarsområdet”. Försvarsdagen invigdes av generalmajor Fredrik Löwenhielm, som bl. a. sade:

− I dagens värld är ett försvar nödvändigt. Sverige har ett respektingivande försvar, det såg vi under andra världskriget, i vilket de frivilliga organisationerna spelade en mycket betydande roll.

  I försvarsdagen deltog brukshundsklubben, flygvapnets räddningshelikopter, frivilliga motorcykelkåren, FBU, hemvärnet och lottorna. Många frivilliga hjälpte till i det arbete som framförallt planlagts av kapten Bengt Ahrnfeldt, rustmästare Acke Engström och fru Peg Sjöberg.

 

− Varför svarar inte Viktor Ludvig?, frågar lille Dan Rådström när han inte får något svar på sitt anrop.

 

59 ekipage ställde upp i Rebusjakten. 20 kontroller skulle besökas. Kontrollangivelserna fick man antigen via ett foto eller genom en ”klurig angivelse”. Ett exempel på det sistnämnda: ”Renoverad 87-åring, kanske med plats för 87-åringar”. Det rätta svaret här är pensionärshemmet i Tofta. Bo Johansson, Visby, blev överlägsen segrare i tävlingen. Han kom upp till 135 poäng – givetvis med god hjälp av de åkande i bilen – vilket var 36 poäng bättre än tvåan.

 

RESULTAT:

1)    Bo Johansson, Visby, 135 poäng.

2)    Leif Pettersson, Barlingbo, 99 poäng.

3)    Gerry Karlsson, Visby, 95 poäng.

4)    Gustav Olsson, Visby, 85 poäng.

5)    Sven-Erik Björkander, Visby, 76 poäng.

6)    Dan Ekman, Visby, 73 poäng.

 
 
 

Spydigt på A 7

Gotlänningen 4/9 1969

Som vanligt på muckarfesterna i artillerihallen var det fler flickor än pojkar, när dansen började. Öns brudar lockades i går (3/9 1969) till Lv 2:s utryckningsfest, med fin dansmusik av Rolf Hermans orkester och toppunderhållning av Rospiggarna.

Även kårens egna förmågor visade sig på styva linan i ett festligt program. De befäl – och de var ganska många – som kom till muckarshowen vred sig av skratt åt de parodier och spydigheter som haglade från scenen. Stabschefen, kapten Bengt Wilsell tackade för sång, musik och kvickheter med blommor åt de medverkande.

 

Många scener var spydiga mot befälet…

 

250 RYCKTE UT

270 RYCKTE IN

VID P 18 I GÅR

 

Det var stort avbyte vid P 18 i går. Samtidigt som 250 värnpliktiga gladde sig åt muck fick istället 270 nyinryckta sätta igång med sin tjänstgöring.

Regementschefen, överste Gerhard Hjukström, hade alltså fullt upp: först att avtacka de som klarat av sin utbildning och sedan hälsa de nya välkomna. I bägge fallen erinrade han om de krav svenska folket ställer på försvaret. De nyinryckta ”som nu inträtt som soldat i Svea rikes tjänst” fick också en påminnelse om att ”regementets fana är den samlande symbolen för trohet mot regementet, försvaret och mot vårt land”.

 

Parad för fanan – ”den samlande symbolen för trohet mot regementet, försvaret och vårt land”.

 

”Bästa soldaterna” Bo Jacobsson, Östergarn, 4 komp och Yngve Eriksson, Norrköping, 3 komp fick berömt av överste Hjukström och var sin present.

 

Muck för 250 i går men 270 ryckte in

P-18-översten Gerhard Hjukström avtackade i går ca 250 värnpliktiga, som nu klarat av sin värnpliktstjänstgöring. Men samtidigt fick han hälsa ca 270 nyinryckta välkomna och delgav dem ”Krigsmans erinran”

Till de som muckade hade översten en hel del lovord. – Som jag bedömer det har ni i er utbildning nått så långt som det erfordras för att ni skall motsvara de krav som ställs på soldater i den svenska armén och för att göra er insats för bevarande av den svenska freden och friheten, sade han bl. a.
”Bäste soldaten” i tredje och fjärde kompanierna, Bo Jacobsson, Östergarn och Yngve Eriksson, Norrköping, fick en särskild eloge och varsitt askfat i silver, som skänktes av Kalmar-Ölandskretsen av GRKF.

De nyinryckta erinrades om de krav som svenska folket ställer på försvaret. – Jag lovar er inte en tid av lättja när ni nu inträder som soldater i Svea rikes tjänst sade regementschefen. – Regementets fana är den samlande symbolen för trohet mot regementet, försvaret och mot vårt land…

 
 
 

Värnpliktig blev retad till olydnad

Gotlands Allehanda 4/9 1969

Ett befäl får inte provocera en värnpliktig till ilska. Häradsrätten i Visby tog hänsyn till förmildrande omständigheter och dömde en åtalad yngling på onsdagen (3/9 1969) till ett så lågt straff som 30 dagsböter för lydnadsbrott och missfirmelse mot krigsman.

På en manöver, uppgav ynglingen, hade en fänrik sagt till honom: ”Kasta din djävla kamera och ta på dig utrustningen”. Ynglingen blev arg, vägrade och svarade: ”Ditt djävla as, vad står du där och glor på”. Häradsrätten fann det klart att fänriken genom sitt uppträdande provocerat den värnpliktige.

 
 
 

Fälttjänstövning

Gotlands Allehanda 8/9 1969

 

 
 
 

”Arméstabskapten” åtalas P 18-papper i olåst låda

Gotlands Allehanda 11/9 1969

 

Hemliga handlingar, bl. a. en utrustningslista för P 18 låg under en längre tid i en olåst låda vid arméns filmdetalj. För detta står en 42-årig kapten vid I 7 i Ystad nu åtalad och hotas av böter och suspension.

En rutinundersökning gjordes i augusti förra året vid arméns filmdetalj i Stockholm. Man hittade då de hemliga papperen i en olåst låda.

Kaptenen tjänstgjorde 1966 på arméstabens utrustningsavdelning. Där gjorde han bl. a.  upp ett förslag till utrustningslista för P 18. Listan hamnade emellertid i en skrivbordslåda tillsammans med fyra s. k. larmlistor. Dessa ska också enligt bestämmelserna förvaras bakom lås. Strax efteråt förflyttades kaptenen till filmdetaljen och då följde de hemliga handlingarna med.

– Jag glömde väl bort dem, förklarade kaptenen. Det var därför jag aldrig låste mina lådor.

Medan papperen på så sätt låg lätt åtkomliga hade städpersonalen fritt tillträde till lokalerna. Dörrarna står nämligen olåsta kvällar och nätter för att städerskorna ska kunna röra sig fritt.

När kaptenen fick tillbaka utrustningslistan för P 18 fanns det inget speciellt återlämningsdatum påstämplat. Det innebar att han skulle ha sänt tillbaka papperen så snart han läst dem. Det gjorde han alltså inte och det hela ledde till åtal.

Handlingen var drygt två år gammal när man träffade den i kaptenens skrivbordslåda.

 
 
 

SENAPSGAS ELLER INTE. VAD FINNS DET I SJÖN?

Gotlands Allehanda 12/9 1969

 

Lojstabönderna Sven Olof Kolmodin t. v. och Anshelm Pettersson vill veta sanningen om vad som döljer sig i sjön. (FOTO: Pehr Hasselrot)

  

Efter beskedet att ammunition sänkta i den lilla sjön Ramträsk, nära Lojsta Slott, börjar markägare i området att fråga sig om de utsätts för fara. De senaste utlåtandena om gifter av olika slag har väl i någon mån jagat upp stämningen. Några av de tio-talet jordbrukare som bor i närheten av sjön säger:

− Kan de sänka en massa ammunition i den här lilla sjön, så kan det säkert slinka med annat. Förresten måste det röra sig om ohyggliga saker som ligger här på botten eftersom man inte kunde masa sig till att tippa det i havet.

72-årige Gustav Ronström bor närmaste granne med Ramträsk, som ligger naturskönt i det kuperade landskapet.

− Det måste ha varit i början på femtio-talet. Flera lastbilar körde i skyttel-trafik här, berättar Gustav Ronström. De körde över åkern ner till stranden där de tung (sic!) lådorna, som jag tror var av trä, lastades i en mindre båt. Militärerna rodde sedan ut på sjön och kastade lådorna där. Jag tror att de lånade båten som låg i sjön. Det var när jag kom förbi lossningsplatsen som de uppgav att de sänkte kasserad ammunition i träsket. 3-4 man var sysselsatta med arbetet som jag vill minnas tog åtminstone en hel dag.

− Sjön är 18 meter djup på djupaste stället. Det har jag tillsammans med Sockerbolagets representant mätt upp för några år sedan. Jag undrar om Sockerbolaget känner till om nedskräpningen i sjön. De hade planer på att använda vattnet till en fabrik här i Lojsta. Bolaget har uppdämningsrätten här i sjön. Annars är Lojsta och Stånga som delar på sjön.

− Visst undrar man hur det är ställt, säger Ronström. Om det man sänkt i sjön för med sig skador vet man inte men nog är det obehagligt. Här badar och fiskar vi.

Jordbukarna Anshelm Pettersson, 50, och Sven Olof Kolmodin, 29, säger:

− Vi vill snarats ha kronans garantier, svart på vitt, att den sänkta materielen inte nu eller i framtiden ska vålla någon som helst skada på vattentäkten eller omgivningarna.

-PEHR HASSELROT

 
 
 

Muckarfestens kassör förskingrade pengar

Gotlands Allehanda 12/9 1969

Ett gäng KA 3-värnpliktiga skulle i sedvanlig ordning hålla en muckarskiva inför utryckningen. Festen hölls i fredags (5/12 1969) förra veckan på en restaurang och en av de värnpliktiga utsågs till ”kassör” för att ordna med festen.

1.200 kronor samlades  in, man gick på krogen och åt och drack. När det blev dags att betala kalaset hade dock inte ”kassören” några pengar på sig.

Dem hade han glömt att ta med sig uppgav han. Restaurangen utlovade kredit till nästa dag. Men någon värnpliktig dök inte upp då och inte de följande dagarna heller.

Polisen fick ta hand om saken och vid förhör kom sanningen fram. De 1.200 kronorna hade den värnpliktige egenhändigt gjort sig av med under några glada dagar och kvällar. Ingenting fanns kvar. Nu väntar åtal för bedrägeri och förskingring.

 
 
 

Utmärkelser

Gotlands Allehanda 12/9 1969

Svärdstecknet med tillhörande diplom har överlämnats till flaggtelemästaren Bo N A Bogren.

Översköterskan Gunnel Bergström har av överste Erik Lyth tilldelats minnesplakett i brons.

 
 
 

2-3 ton krigsmateriel sänks varje år i sjön norr om ön

Gotlands Allehanda 12/9 1969

Varje år sänks 2-3 ton krigsmateriel på en plats norr om Gotland. Det är KA 3 som svarar för att gotlandsförbandens kasserade ammunition blir sänkt på den aktuella platsen, som utsågs 1959. Vattendjupet på platsen är 100 meter och bottnen består av raukar, varför man anser att sänkningarna inte kan förorsaka besvär för vare sig sjöfarten eller fisket. Helt nyligen har en sänkning företagits på platsen norr om Gotland.

För en tid sedan spreds den farliga senapsgasen från en militär nedsänkningsplats. Denna risk föreligger inte i detta fall eftersom vapen med senapsgas inte finns inom det svenska försvaret. Den senapsgas som spreds för en tid sedan torde ha kommit från tippen vid Bornholm, vilken är internationell.

1954 gjorde svenska försvaret sina största sänkningar av krigsmateriel. Detta år sänktes ammunition och ögonblickskänsliga spetsanslagsrör utanför Kappelshamn och Fårösund samt i Ramträsk i Lojsta. Vid Kappelshamn sänktes 966 spetsanslagsrör och i Ramträsk 1.564 spetsanslagsrör på 13 m:s djup. Rören var förpackade i lådor. Vid Fårösund sänktes förutom 2.699 spetsanslagsrör även en mängd 20 mm:s ammunition.

 

SEX ANDRA PLATSER I ÖSTERSJÖN

Förutom platsen norr om Gotland använder försvaret sex andra platser i Östersjön för kasserad materiel. Platserna är Landsortsdjupet, Kanholmsfjärden, vattnen utanför inloppet till Härnösand, utanför Bornholm samt sydost om Utklippan och sydväst om Kalmholmen.

Fram till 1966 använde försvaret i stor utsträckning insjöar och vattendrag för sina sänkningar men då detta blev förbjudet sänker man numera materielen enbart i Östersjön. För närvarande bygger man en anläggning i Vingåker för förstöring av ammunition på mekanisk väg och därför räknar man med att sänkningar i vatten inomskärs skall upphöra helt i framtiden. Den stora tippen vid Bornholm kommer dock att användas även i fortsättningen.

Hittills i år har 20 ton krigsmateriel, främst ammunition av olika kaliber, sänkts i Östersjön. 1968 sänktes totalt 40 ton armémateriel.

Förutom ammunition som sänkts i fredstid finns fortfarande minor från andra världskriget i Östersjön, 100.000 minor fälldes i Östersjön, Öresund, Kattegatt, Bälten och Skagerack. Större delen av minorna har svepts eller förstörts av isarna men Öresund, södra Östersjön och Bälten är alltjämt minfarliga områden. Över 100 fartyg har minsprängts sedan kriget.

Under den gångna sommaren har 5 drivande minor flutit i land på svenska västkusten. Av dessa har två desarmerats och de övriga tre skall förstöras inom kort.

 
 
 

Veckans profil. Birgit i närbild

Gotlänningen 27/9 1969

 

 

Veckans profil handlar om Birgit Thüring, Gotlands ”mesta” kvinnliga flygare. Ja, inte bara Gotlands förresten… Vem skulle väl bättre kunna göra ett initierat porträtt av henne än maken NILS THÜRING och eftersom han tidigare dokumenterat sig som en god GT-skribent gav vi honom uppdraget och här är resultatet…

 

När redaktionschefen ringde och bad mig göra en intervju med Birgit, tänkte jag först be honom dra på trissor eller komma hit och skriva den själv. Skriva om sin egen fru, inte kan man det! Men vid närmare eftertanke sporrade uppgiften mig. Kanske kunde jag få dra några andra och nya perspektiv på människan Birgit Thüring än de, som beskrivits till leda i alla tidningsreportagen.

 

Envis

En sak är emellertid klar, hennes främsta kunskaper är ENVISHET. Det har präglat hennes handlande, så länge jag minns, och enligt hörsägen var hon likadan, när hon var en söt liten barnunge uppe i Dalarna. När det kom en ny jungfru, som det hette på den tiden, till Fahlmanska familjen, så fick hon veta, att ”flickan är värst”, ofta av flickan själv. Och i de högst okvinnliga slagsmålen på skolgården i Idkerberget var det för det mesta Bie, som hon kallades, härdad av bataljerna med två bröder, som avgick med segern mot traktens pojkar, som naturligtvis gärna ville tvåla till ingenjörens dotter. När det sedan inte fanns mer kunskaper att hämta i den lilla Bergslagsskolan, läste hon in två års realskolekurs på en termin för att komma in i Lyceum för flickor i Stockholm.

Vistelsen hos mormodern i det borgerliga hemmet i Frescati borde ha satt sin stämpel för evigt på en människa, men Birgit kunde i alla fall inte låta bli att mopsa sig när det nya modet med bobbat hår börjat sprida sig och hon ville klippa flätorna, fick hon naturligtvis ett bleklagt nej till svar. varpå hon beväpnade sig med en sax och gjorde det själv. Det lär ha varit en synnerligt effektfull entré i klassrummet den morgonen, och lektionen var nog inte mycket att hurra för. Men hur kunde det komma sig, att denna lilla borgarflicka valde – på den tiden – socialistisk fotograf till man? Det är bäst att fråga henne själv.

Fråga 1. Vad kom dig att välja mig?

Svar. Det blev bara så, båda tyckte vi om musik, båda gillade vi att cykla och promenera. Och så var du min typ, lång och mörk. Plus en portion envishet och mopseri mot borgerligheten.

 

Orädd

Hennes andra utpräglade egenskap är ORÄDDHET. Hon struntade blankt i konvenansen, när hon gav sig ut med mig på en 100-mila cykeltur i Sverige – utan förkläde – innan vi ens var förlovade, och det var ganska djärvt i hennes kretsar för 35 år sedan!

1937, när jag tog chansen och började lära mig flyga, var hon mycket skeptisk, men sa ingenting direkt. Naturligtvis grumsades det en del, när jag steg upp i ottan för att åka till Bromma, men det var bara normalt morgongrums, kanske parat med en viss portion avundsjuka vad det egentligen var, som kom henne själv att börja flyga, vet jag inte. Kanske bäst att fråga henne själv.

Fråga 2. Vad var det, som kom dig att vilja lära dig flyga, dina första bekantskaper med konsten var ju inte särskilt uppmuntrande?

Svar. jag har alltid varit intresserad av motorer, ända sedan jag var liten och ville gå till sjöss. Besvikelsen att flickor inte kunde bli sjömän inverkade på mitt intresse för andra motorer. Och så var det naturligtvis det spännande nya i flygningen, samtidigt som det bröt mot det konventionella. Familjen fick ingenting veta förrän allt var klart.

Ja, sen gick det, som det gick, och hon accepterade villigt, att vi bytte vår ateljé i Enskede för en i hög grad oviss framtid i luften. Inte heller knotade hon, när hon rycktes loss från sin invanda miljö i Stockholm, bort till Fårösund, som ju inte är någon världsmetropol, eller kanske just därför.

Att människan är full av motsägelser är Birgit ett levande bevis på. Hon avskyr hushållsarbete och i synnerhet städning, men samtidigt som hon med oseende ögon tillåter dammtussarna och tidningspackarna att växa på golv, stolar och bord, så är hennes frimärkssamling ett mönster av ordentlighet och när hon sitter i Skyraidern på målbogseringsuppdrag, är hon ett mönster av precision. Hon har alltid varit road av matematik. Ett par terminer som mattestuderande vid Stockholms högskola efter studenten vittnar om det.

Hon är på sätt och vis billig i drift, eftersom hon totalt saknar fåfänga och helst vill gå i ett par obeskrivliga gamla långbyxor, som borde ha hamnat på tippen för länge sedan. ”Fruntimmerskläder” föraktar hon djupt och innerligt, och det är alltid med den största motvilja hon ikläder sig en klänning med tillhörande ”stjärtmördare och långstrumpor.

 

Temperament

Hennes tredje utmärkande egenskap är TEMPERAMENT. När något går henne emot, kan hon bli riktigt arg, så stickor och strån ryker i luften. I vår sommarstuga i Ihre har vi en vedspis, som en morgon – Birgit gillar i princip inte morgnar – var osedvanligt tjurig och gjorde sitt bästa för att rökförgifta henne. Resultatet blev att spisuslingen åkte ut på backen, så det sjöng om det!

Birgit har alltid haft en hälsosam brist på respekt för auktoriteter, kanhända influerad av mig, som alltid avskytt maktfullkomliga översåtar. Hennes kontroverser med snorkiga tjänstemän, när hon ville ha högre certifikat eller jobb som förare i SAS och Transair eller som trafikledare i Luftfartsverket och möttes av en kompakt mur av oförstående, har absolut inte bidragit till att ändra på detta.

Om någon till äventyrs tror, att den fina guldmedaljen för svensk flygargärning, som hon fick i somras, skulle utgöra kulmen och avslutningen på hennes verksamhet som flygare, tar den grundligt fel. Man vad gör man för att förnya sig, när man satts på plats av karlarna och effektivt hindrats att nå högre positioner. Ja, det är bäst att fråga henne själv.

Svar. Jag tycker bäst om att flyga stora maskiner, som går fort, men eftersom jag inte får flyga sådana, så vill jag gärna flyga mindre flygplan men som ändå går fort. Till exempel ett taxiflygplan, som befordrar passagerare över hela Sverige och Europa med för den delen är inte heller dumt. Jag trivs mycket bra på Gotland, men det är trevligt att få röra på sig ibland.

Till hennes mera sympatiska egenskaper hör att hon tycker om blommor och djur och naturligtvis i viss mån även mig. Hon har dessutom ett utpräglat sinne för fair play och rättvisa, något som kanske hör ihop med hennes familjetradition.

Ja, någon intervju blev det ju knappast, snarare en dissektionsrapport, men det är vad jag lyckades åstadkomma.

Gubben Nils

 
 
 

Värnpliktiga har många fritidssysselsättningar att välja på i Visby

Gotlänningen 1/10 1969

Det finns en hel del fritidssysselsättningar för de värnpliktiga i Visby. Detta ville man bevisa med den utställning som i två kvällar har anordnats på A 7 och i kväll på P 18. Där medverkar när det gäller studier ABF, Studieförbundet Vuxenskolan och nykterhetsorganisationernas studieförbund. I övrigt medverkar ungdomsförbunden tillsammans med fritidsnämnden, Soldathemmet som samtidigt ger besökarna möjlighet att träffa sin pastor och föreståndare. Medverkar gör också Stadsbiblioteket samt DKSN. Personalvårdskonsulenten presenterade samtidigt A 7:s egen fritidsverksamhet.

 

Leif Andersson och Pia Kebbe tyckte att det där med äktenskapsskolan såg lockande ut, för den propagerade Gunnel Brozén.

 
 
 

”Emden” nr 4 för första gången i Sverige

Gotlänningen 25/10 1969

 

 

”Emden” är ett namn med klang i den tyska marinens historia, men det är första gången det använts som namn på en fregatt. Denna gästar f. n.  Visby tillsammans med ubåtsjagarna Thetis, Hermes och Najade och det är för övrigt första besöket dom dessa fartyg i en svensk hamn. Med anledning av besöket hade tyske marinattachén i Stockholm Kapitän zur See Höppner kommit till Visby och han var jämte tyske konsuln Gillis Waldenström de första att stiga ombord sedan fartyget kommit i hamn.

Besöket i Visby varar t. o. m. måndag (27/10 1969) eftermiddag för att man skall hinna se så mycket som möjligt av Gotland och många utflykter är planerade. Man får också mer eller mindre officiella besök ombord. På söndagseftermiddagen får allmänheten gå ombord.

  

  

Befälhavare på Emden Fregattenkapitän Böhme ses här tillsammans med ställföreträdande eskaderchefen fregattenkapitän Lingen (Foto: Gunnar Källberg.)

 

Visby första Sverigehamn för tyska fregatten Emden

De tyska örlogsfartygen Emden och ubåtsjagarna Thetis, Hermes och Najade kom i går (24/10 1969) till Visby och de möttes ute till havs av lots och den svenska förbindelseofficeren kapten Norin vid militärkommandostaben. Det är första besöket dessa fartyg gör i Sverige och det motses med stor förväntan av de många ombordvarande.

De första som gick ombord var tyska marinattachén i Stockholm Kapitän zur See Höppner och tyske konsuln i Visby Gillis Waldenström.

Strax efter ankomsten var en presskonferens ordnad. Eskaderchefen Kapitän zur See Hackländer välkomnade och uttalade sin glädje över att komma till Visby som han så mycket hört talas om. Eskadern hade i måndags gått från Flensburg och i Östersjön haft förbandsövningar. Men nu skulle man vila upp och titta ordentligt på Gotland.

Ställföreträdande eskaderchefen Fregattenkapitän Lingen berättade om den tyska flottans återuppbyggnad efter kriget. Skillnaden från Wehrmachtstiden är främst att man nu bygger på värnplikt, för flottan 18 månader med 12 månader till sjöss, och att man saknar eget överbefäl. Flottan lyder helt under NATO och man har ofta sambandsövningar med marina enheter från andra NATO-länder.

Emden är det fjärde fartyget med den för den tyska flottan så ärorika namn. Den är byggd i Hamburg och trädde i tjänst den 24 oktober 1961, alltså på dagen 8 år före det första utlandsbesöket. Den är 110 meter lång och mäter 2.090 ton och är utrustad för ubåtsjakt. Efter tre års tjänst ”förpuppades” den, men trädde i tjänst igen i oktober 1967 som utbildningsfartyg för värnpliktiga och skolor.

Bland dem som välkomnade eskadern var också Karl Paul från Berlin, en av de överlevande från den utanför Östergarn strandade tyska kryssaren Albatross. Han är sedan 15 år tillbaka en trogen gäst i Visby. Vintrarna tillbringar han i Berlin – annars får han inte ut sin pension – men han trivs allra bäst i Visby. han berättade om Albatross och gjorde några jämförelser mellan förr och nu, till stor glädje inte minst för det fyra fartygsbefälhavarna på Emden, Tretis (sic), Hermes och Najade, som tycktes trivas mycket bra med den frispråkige berlinaren.

Det är ett digert program som lagts upp för de ombordvarande som får vara med om rundturer, besök på Fornsalen, en gudstjänst i Östergarns kyrka med kransnedläggning på Albatrossgraven m. m. men har även en del representationsplikter med besök bl. a. hos militärkommandochefen generalmajor C F F (sic) Löwenhielm och får ombord besök av olika kategorier inbjudna, bl. a. från de frivilliga försvarsorganisationerna på Gotland. En fotbollsmatch mot P 18 i dag står även på programmet. I går eftermiddag fick allmänheten gå ombord och titta på fartygen och nytt tillfälle ges på söndag eftermiddag.

På måndag eftermiddag löper eskadern åter till sjöss för att fortsätta sina övningar i Östersjön.

Gireau.

 
 
 

Stormen nära förkorta det tyska besöket

Gotlänningen 27/10 1969

Det var nära att vädrets makter avbrutit det tyska örlogsbesöket i Visby i förtid.  Natten mot söndagen (26/10 1969) blåste det kraftigt – omkring 20 meter per sekund – och det gungade ordentligt inne i hamnen där de tyska cheferna övervägde att gå till sjöss för att undvika skador på fartygen.

Man stannade dock kvar och drygt hundratalet man från de tyska örlogsfartygen Emden, Rhetis, (sic) Hermes och Najade kunde på söndagen hylla sina omkomna landsmän från Albatross. Högtiden ägde rum i anslutning till en gudstjänst på tyska i Östergarns kyrka. Förre eldaren Carl Paul som var med ombord på Albatross för 54 år sedan talade och lade ner blommor liksom eskaderchefen Kapitän zur See Hackländer.

Helgprogrammet för de tyska gästerna bestod i övrigt av bl. a. av en fotbollsmatch mot P 18 som värdarna vann med 15–2. Vidare besöktes Gotlands fornsal.

På lördagen besöktes fartygen av medlemmar från frivilliga försvarsorganisationer. Vidare var det också cocktailparty ombord för särskilt inbjudna och middag på tyska konsulatet. I eftermiddag lämnar eskadern Visby.

 

 

Här syns några av de tyska kadetterna i stram givakt efter kransnedläggningen vid Albatross-graven.

 
 
 

Nu får verkligen militären god mat

Gotlänningen 7/11 1969

 

 

- Nu får verkligen militären god mat. Det är mycket bättre än på min tid.

Så säger en av pensionärerna på Tingsbrogården i Bro. Och han vet vad han talar om. Pensionärerna i Bro får nämligen mat från P 18 just nu på grund av att köket byggs om vid ålderdomshemmet.

Det var i förra veckan man började hämta lunchen och middagen från P 18. Och man beräknar att hålla på med det en månad. Sedan står det nya köket färdigt och då lagas åter maten på platsen. Men, som sagt, de 22 pensionärerna och personal kommer nog inte märka någon skillnad. För det är kvalitet på den mat man dagligen hämtar i kantiner från P 18.

 
 
 

SLITEBRÖDER FIRADE JULARNA UNDER KRIGSÅREN

Gotlänningen 24/12 1969

Reportage: Johannes Gardell

 

Kalle och Gunnar Wallin berättar minnen från sjömanslivet.

 

De tre syskonen Karl, Gunnar och Maria i Slite sitter och tittar i sjömännens jultidning. Deras far var skeppare farfar var sjöman och både Karl och Gunnar har varit till sjöss i många år. Nu börjar de bli gamla, 77 och 76 år, men se sjön glömmer de inte. De bor alla tre syskonen i sitt gamla barndomshem nära havet. Ofta går de där nere vid båtarna.

− Minns du den där julaftonen vi firade ute på redden? säger Gunnar. Ja, visst minns Kalle. Han var 14 år då och hade varit med sin far efter last från Tyskland.

− Det var julen 1906. Vi kom från Königsberg och kom först till Östergarn. Sjön låg som en spegel och månen lyste. Klart och fint väder var det. Sedan gick vi mot Slite, men vi seglade inte in, utan ankrade ute på redden. Nu skulle vi slå ner seglen när de är torra, sade far, så slipper vi hålla på att torka dem sedan.

Far gick i land med en båt och Gunnar, som inte hade varit med på resan hade gått ut på natten för att se efter om ”Concordia” hade kommit. Han tog sig sedan ut till oss. Vi var tre ombord, styrman och en man till och så jag. Plötsligt blåste det upp en nordlig storm o hemskt kallt blev det, så att viken blev isbelagd. Far hade kommit ner till hamnen när han hörde stormen men han kunde inte ta sig ut till oss med någon båt.

I tre dygn varade ovädret, vi fick fira hela julen där på båten vi fyra som var där. Men vi hade ingen nöd. Mat fanns det, jag tror vi kokade julgröt. Styrman sjöng och Gunnar stämde in.

− Julsånger?

− Det var nog allt möjligt. Men julfirandet i hemmet den julen, det blåste bort.

 

UNGA SJÖMÄN

Redan flera år innan det här hände hade både Kalle och Gunnar varit med fadern till sjöss, mest uppe i norrlandshamnarna. Kalle mönstrade senare på en ångbåt i Hälsingborg, ”Neptunus” som mest gick på Norge, England och Frankrike.

− Jag glömmer inte en resa, säger Kalle. Det var julafton 1910. Vi var på väg till England och befann oss ute på Nordsjön. Det blåste inte nämnvärt men sjön löpte ändå rätt kraftigt och båten rullade friskt. Mörkt var det också på natten. Vi gick utan last, och för att propellern inte skulle gå tomslag fick man täppa till alla gluggar och fylla hela akterdäcket med vatten. För att komma akteröver och se efter loggen hade man då en brygga över däcket. Klockan åtta på kvällen skulle jag gå akteröver och avläsa loggen och när jag gick där på bryggan fick jag se ett par ögon stirra där nere i vattnet och tänkte: vad är det nu för odjur som kommit in på däck.

Men så kände jag igen att det var maskinisten, han var flintskallig och det var väl därför det såg så konstigt ut där i vattnet. Han for där med skvalpet i rullningen från kant till kant men till slut lyckades jag få tag i honom och få honom upp på trappan som ledde upp från däcket. Han sa aldrig ett ord och inte såg jag något av honom under hela resan. Han var för svag för spriten Gustaf Adolf och hade väl ramlat i.

En annan gång, det var när vi låg i en engelsk hamn, fann jag honom hängande i en stege som vi hade att klättra i land på. Jag gick vakt den natten. Och såg karln hänga där mellan stegpinnarna upp under armarna. Han var stor och kraftig, magen var stor och han kunde väl inte få den mellan pinnarna och krypa upp. Jag fick hala in stegen, inte var jag så kraftig av mig men fick en man att hjälpa mig. Vi klarade maskinisten ombord och tyst som en mus försvann han ner i fartyget.

Men en gång senare hörde jag honom säga om mig till en som han pratade med: ”den där karln han har räddat livet på mig många gånger”!

 

SJÄLV I FARA

Är man sjöman blir man garvad. Man är van att leva farligt.

− Vi var med en stor skuta, det var på vintern, jag minns inte om det var före eller efter jul. En dag skulle jag gå över till aktern efter kaffe åt en gammal finngubbe, som hade sin egen kaffepanna. När jag kom på däcket och såg upp i luften tyckte jag det såg så egendomligt ut, på de stora skutorna ligger relingen så högt att man inte kan se över den. Det jag sett var en stor våg som svepte över båten och på ett ögonblick befann jag mig inne i den, jag kände hur jag strök iväg. Man hinner tänka ändå: jag är nog en bra bit akterut om skutan nu och det här blir nog min sista resa. Men det blev inte så.

Det ljusnade plötsligt för ögonen och jag fick se ett hörn av skanstaket. Jag var alltså kvar ombord i alla fall. Jag hade hamnat inne under en bänk och det blev min räddning. Men nära hade det varit.

 

SÅG TORPEDEN

Kalle Wallin kan berätta många minnen från sitt liv på sjön. Här kommer ett från 1915, då man verkligen fick leva farligt i krigiska farvatten.

− Jag mönstrade på en engelsk oljetanker i Dublin, ”Narraganset” på 11.000 ton, den största tanker som då fanns. Vi hade varit i Liverpool och lossat olja och skulle nu gå till New York igen. Det var i maj månad och havet låg spegelblankt. Men vattnen är farliga. Tyskarna låg där med sina ubåtar och lurpassade på fartygen. Vi hade bevakning åt olika håll. En timmerman, han var norrman, fick då på långt håll se en krusning på vattnet och skrek till männen på bryggan: ”en torped”! De hade redan observerat den och lagt om rodret för att väja undan. Efter kanske en minut strök torpeden förbi bara någon meter akter om fartyget.

Man såg ubåtens periskåp (sic) sticka upp över vattenytan och karlarna på bryggan tog gevären för att skjuta på det. Men man hörde aldrig några skott, det var väl för långt avstånd.

Bara någon timme innan det här hände hade morsetelegrafen meddelat att ”Lucitania” blivit sänkt. Det dementerades strax efteråt men senare på dagen blev det bekräftat: ”Lucitania” hade gått under inte alls långt ifrån oss, bara någon sjömil. Vi kom emellertid lyckligt till New York den gången också.

Ett människoliv var inte mycket värt då under kriget. Jag var med en amerikansk båt från New York till England lastad med krigsmaterial, flygmaskiner, hästar m. m. som skydd hade det monterats kanoner ombord. Vi körde med full fart i mörker och ständigt ändrades kursen. Vi kom över, det gick bra. Men vi hade under hela resan lagt märke till at en ventil i aktern hade öppnats. Man trodde att det var kocken som gjort det. Så fort vi lagt till i hamnen fördes han också i land och sköts på fläcken. Det misstänktes att han var tysk spion. Ja, det var hårda tag. Soldater satt där på bryggorna och vaktade. En dag hoppade en sjöman i vattnet för att bada. Strax var det en soldat som satte en kula i honom. Krig är vidrigt.

 

NEJ, ALDRIG SOLDAT

Kalle Wallin höll på att bli skickad till krigsfronten i Frankrike, berättar han. Det blev en förordning att alla sjömän som kom i land skulle gå och inregistrera sig. Amerika behövde soldater och det företogs lottningar bland de inregistrerade sjömännen.

− De frågade också mig ”skall du gå till Frankrike?

– Nej, sa jag. Varför inte det? – Nej, jag vill inte gå i krig med något land! Och jag tänkte: här stannar jag inte. De kanske tar mig i alla fall. Man hade hört och sett nog av kriget. Den där finnen de kom släpande med hem till hans hustru. Inga armar och inga ben! Men hon orkade inte: − Fick jag inte behålla honom när han var friskfår ni ta hand om honom nu också.

− Eller, när alla stupade soldater skulle föras hem till Amerika igen. Det kom hela båtlaster med lik. Stanken var förfärlig. Ingen ville vara med och lossa liklasterna. Det hjälpte inte att de lockade med brännvin hur mycket som helst och ända till 40 dollar i timlön. Till slut fick de åka ut och sänka både fartyg och last i havet.

 

KAMP MOT RÅTTORNA

Kalle och Gunnar mönstrade på en skånebåt, det var 1913 och dåligt med sjöfart på Slite den våren. Inget arbete och fattigt i hemmet.

− Mor lånade 40 kronor av handlaren Krokstedt till respengar åt oss. Kapten Isaksson i Kivik behövde två man. Vi hade ju inga pengar och mönstrade på. En bedrövlig båt, och skepparn alkoholist, och så hemskt med råttor. Råttor, råttor överallt. Jag hade köpt mig ett par nya sjöstövlar hos skomakare Idevall i Slite för 30 kronor, och en dag när jag skulle ta den på mig hade råttorna ätit upp ena stövelskaftet. Där gick nästan en hel månadslön. När man låg i kojen sprang råttorna över bröstet på en, framåt och tillbaka. Det var alldeles hopplöst. Men en dag kom vi på idén att när vi hämtade bröd i aktern skulle vi ta med ett bröd till råttorna också. När de fick detta att gnaga på lämnade de oss ifred ett tag.

Och så dricksvattnet! Det kom en del mystiska föremål ur vattenbehållaren. Det var på sommaren och det dracks mycket vatten. När en dag behållaren skulle göras ren låg där resterna efter en stor råtta.

Ja, det var då en båt. Vi gick på England och där rymde Gunnar från den och jag mönstrade av, skyllde på exercisen. Kort därefter fick vi höra att båten gått under med tio man och allt. Det var naturligtvis de bristfälliga luckorna. Och skepparn var ju heller aldrig nykter.

Det här var några glimtar som de båda bröderna gav från det hårda sjömanslivet förr. Det fanns dock ljuspunkter också. Till exempel julfirandet i sjömanskyrkorna, med julbord och julsånger. Men också där i främmande hamnar, fanns det gamla skandinaver som mitt i julglädjen satt och grät. Längtade kanske hem. Till barndomens jul.

 
 
 
 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig