Föregående sida

Tidningsklipp 1971

 

Krävs på 4.000 för skjutolycka med KA-kanon

Gotlänningen 19/1 1971

- Av Carin Häglund – 

Varken skjutledare eller pjäschefen kontrollerade luftvärnsautomatkanonen innan avfyrningen..

En försummelse som kanske kommer att kosta dem drygt 4.000 kronori skadestånd. Skjutledaren som samtidigt var eldkontrollant vid en skarpskjutning vid KA 3 i juni i fjol glömde i brådskan bort att följa gällande militära säkerhetsbestämmelser. När pjäschefen rapporterade klart för skjutning hade ingen tittat efter om eldröret var fritt. Vid första skottet förstördes kanonen och nu vill kronan att de båda som hade ansvaret skall betala skadan. De är åtalade för tjänstefel.

Sex månader efter skjutningen och fyra månader efter muck kräver nu kronan de båda  —  En värnpliktig från Katrineholm och en flaggjunkare från Fårösund  —  att ersätta skadan.

Åklagaren i Visby ställer dem till svars för tjänstefel och samtidigt för kronan ersättningsanspråk som till tingsrätten i Visby lämnats in genom översten vid KA 3.

Flaggjunkaren har erkänt att han inte har inspekterat pjäsen innan skjutningen. Kontrollinstrumentet i eldröret blev aldrig borttaget. Flaggjunkaren tjänstgjorde både som skjutledare och eldkontrollant. I vanliga fall läggs inte båda uppgifterna på en och samma person. Flaggjunkaren var därför hetsad och då målbogseraren började gå i sin bana glömde han bort sina rutinuppgifter.

Inte heller pjäschefen kom ihåg kontrollen av eldröret. Han rapporterade att det var klart för skjutning. Kvar i eldröret låg en diopterhylsa. Mannarna sköt två skott med blindammunition varvid flamdämparen i eldröret sprängdes sönder. Det blev eldavbrott. Ingen människa skadades. Men kanonen modell 48 skadades för drygt 4.000 kronor. Det är dessa pengar kronan nu vill ha tillbaka. Samtidigt som de båda ansvariga åtalas för tjänstefel.

Även om de båda åtalade medger de faktiska förhållandet så är de inte villiga att betala ersättning för skadorna.

Då den värnpliktige katrineholmsbon muckade den 4 september var det ingen som sade något om att han skulle få punga ut med pengar för skadan i juni. Det fick han reda på först nu när papperen kom från åklagarmyndigheten i Visby.

Bemanningen av pjäsen vid olyckan utgjordes av tre man, mot normalt sju man.

--------------------

Händelsen ägde rum den 22/6 1970 vid en skarpskjutning med KA3:s 3.e batteri med lvakan mod. 1936.

Pjäschef var Nils Ove Karlsson f. 2/5 1948 Stora Malm, Södermanlands län. Dömd för tjänstefel  till 10 dagsböter à 10:- och förpliktigades att solidariskt med Ekvall att betala ett skadestånd till Kronan på 1643,50:-

Skjutledare och eldkontrollant var flaggjunkare Karl-Erik Gösta Ekvall Dömd för tjänstefel till 15 dagsböter à 15:- och förpliktigades att solidariskt med Karlsson att betala ett skadestånd till Kronan på 1643,50:-  1500:- för skadat eldrör och 1443,50:- för flamdämpare med tillbehör och diopterhylsa

 

 

 

50 dagsböter för värnpliktig som inte sprang

Gotlänningen 21/1 1971

En värnpliktig dömdes vid tingsrätten för lydnadsbrott, hot mot krigsman och vårdslöshet i trafik. Den åtalade har vid ett tillfälle under militärtjänstgöringen vägrat lyda en sergeant då denne beordrat honom att byta om för fysisk träning.

Den åtalade hade alldeles innan varit ute på fysisk träning, men befälet hävdade att han inte sprungit ordentligt. Därför hämtades han och beordrades göra om sin fysiska träning. Han vägrade dock att byta kläder, och hotade samtidigt ett befäl med orden: Det här skall du få igen…

Åtalspunkten vårdslöshet i trafik härrör från en färd i bil på Kung Magnus väg. En riskfylld omkörning gjordes. Senare har han också kört i mörkret utan lyse på bilen.

  

En värnpliktig som gick vakt vid A7/Lv2 dömdes för tjänstefel för att han lämnat sin vakttjänstgöring under en vaktrunda. Istället för att gå vakt hade han åkt och köpt korv.

  

Dagsböter fick en annan värnpliktig som efter en övning inte gjort patron ur. Dagen efter övningen råkade ett skott gå av.

 

Två värnpliktiga som inte kommit till förläggningen i tid, en av dem greps då han klättrade över staketet, dömdes för undanhållande till 5X15 respektive 15X15 dagsböter.

 

 

 

Haveriflygare åtalas. Bröt mot spritregler?

Gotlänningen 2/2 1971

 

Helikopterhaveriet på Visby flygfält i mars förra året får nu rättsligt efterspel.

 

Två underofficerare vid flygvapnet åtalas på måndagen vid Stockholms tingsrätt för tjänstefel. i mars månad i fjol havererade de med en helikopter på flygfältet i Visby.

Vid undersökningen framkom att de båda hade deltagit i en fest på mässen och druckit en del sprit kvällen innan olyckan.

Chefen för flygvapnet konstaterar i ett yttrande att ingen av de båda förarna överträtt förbudet mot alkoholförtäring före flygning. Däremot aktualiseras den del av bestämmelserna där det heter att mellan åtta och tjugofyra timmar före flygning anbefalls stor återhållsamhet med sprit.

De båda förarna nekar till att de begått brott. De säger att de druckit måttligt under kvällen. Den ene uppger en mängd på 20 centiliter medan den andre druckit tio centiliter.

De uppger även att de gått och lagt sig vid 23-tiden. Klockan 10 på dagen därpå steg de upp.

 

 

 

Idag kommer den  – kaptenens bok om hans överste

Gotlänningen 6/4 1971

 

Kapten Sture Karlsson i Mellanöstern, där han är FN-observatör. – Men efter boken är jag slut som militär, tror han.

 

I dag släpps ”Översten och jag” ut. Boken där kapten Sture Karlsson gåt hårt fram med P 18-chefen Gerhard Hjukström och många andra militärer.

Många andra får också sina smällar. Alla gotlänningar förresten. Infödingarna är pittoreska och tålmodiga, skriver kapten Karlsson.

Visbyborna får en extra känga där stan betecknas som horhus på sommaren, skvallerhåla på vintern.

Efter det här är jag förstås slut som militär, tror kapten Karlsson. Just nu är han kommenderad som FN-observatör i Mellanöstern

- Men hans stamregemente är fortfarande P 18, förklarade överste Hjukström, som dock inte vill yttra sig om boken.

- Jag vet inte om jag bryr mig om att läsa den, säger han till GT.

 

 

Nu säljs Karlssons bok om översten:

FÖRST TYCKTE JAG OM HONOM

 

Sen kom generalens svärson och anmälningarna började…

 

Av OLA SOLLERMAN

I dag börjar Översten säljas. 224 boksidor där kapten Sture Karlsson försöker förklara JO-anmälningarna och händelserna på P 18.

Kanske blir boken en bestseller på Gotland. Nyfikenheten är redan stor. Stämmer kanske det kapten Karlsson skriver i boken:

”På sommaren är Visby krog och ett horhus, på vintern en skvallerhåla”.

Det är alltså inte enbart P 18-chefen Gerhard Hjukström som angrips i boken. De flesta militärer i ”systemet”. Ombudsman Sune Bolin, Gotland Yard och generalskan är andra som får skylta.

 

Kapten Sture Karlsson går i sin bok till angrepp mot överste Hjukström och det system som översten representerar.

 

Det är detaljrika skildringar kapten Karlsson ger. Han medger att han liksom alla andra tyckte bra om överste Hjukström i början. Ja t. o. m. bättre om honom än de flesta, skriver han.

Men så småningom började det skära sig mellan de två. Kapten Karlsson anser att översten sålde lite av ordningen på regementet för popularitetens skull. Sen drabbar de samman om militär taktik i övningarna och kapten Karlsson gillar inte en kommendering till Falun.

Men det är först när bråket med betyget kommer upp som motsättningarna börjar märkas utåt. Det utlöste hela historien. Eller som kapten Karlsson förklarar det:

”Våren 1968 höll jag vid 40 års ålder på att mogna till god borgare och statstjänsteman med en så stark lojalitet att den eventuellt skulle kunna belönas med 26:e lönegraden och småningom Svärdsorden.

Hade bara inte generalens blivande svärson varit så hopplös i sin befälsföring.”

 

VILLY STENLUND

Medan alla andra nämns vid sina rätta namn i boken får denne svärson heta Villy Stenlund.  Om honom och om kampen om betygen berättar kapten Karlsson ingående.

Kampen om betygen förlorade Karlsson som bekant. Han och hans kolleger i betygskollegiet vill inte ge generalens blivande svärson så höga betyg att han kan komma in vid kadettskolan ”men efter 10 minuters samtal med Stenlund” höjer översten betygen och Stenlund kan överföras till kadettskolan.

Så börjar raden av anmälningar. Kapten Karlsson anmäler till JO, översten polisanmäler kapten Karlsson, en kollega till Karlsson JO-anmäler JO-utredaren o. s. v.

 

HÖGERTIDNING

Historien publicerades, Kapten Karlsson går till Gotlands Allehanda med sin första JO-anmälan. Han förklarar det så här

”Bra att nyheter publiceras i högertidningen, ingen skulle beskylla oss för att vara ute i antimilitaristiskt syfte”.

Efteråt ångrar han sig. Borde jag inte ha gått till en annan tidning? undrar han. Men jag har ju lovat Torvald (Lönnefalk) och gjort är gjort.

Så kommer JO:s beslut. Översten friad. Ny anmälan och översten prickas på sex punkter. Bl. a. för uthyrningen av Villa Villekulla och för att topphemliga papper kommit bort. Nu var utredningen också helt annorlunda, förklarar kapten Karlsson, Förut skötte en amiral och en major utredningen. Då behövde jag juridisk rättshjälp för att klara mig mot JO-utredarna.

Den andra utredningen sköttes bl. a. av Gotlands säkerhetspolis, även kallad Gotland Yard, berättar kapten Karlsson. I sin normala rutin brukade han arrestera skäggiga konstnärer som målade av kusten. Eller också lät han sig med outgrundlig uppsyn vallas runt bland de busslaster utlänningar, son varje sommar besökte Visby.

Men, tillägger Karlsson, förhöret med mig hölls av en yrkesman.

 

HÖGERÖVERSTE

Om överste Hjukström berättas naturligtvis en hel del. Bl. a. påstår kapten Karlsson att generalen. K. G. Brandberg, inte var särskilt förtjust i översten.

”Hjukström var en pratkvarn och han var nyckfull. Ställde ständigt till besvär. Hahn pockade på uppmärksamhet för sig och sitt.

Men officiellt stödde generalen sin ”högeröverste”. Mellan skål och vägg skrattade man åt översten”.

Generalen stödde översten också när man satte betyg för kapten Karlsson. Betygen presenteras i boken och där skriver översten:

”Karlsson har demonstrerat allvarliga brister. Denna bedömning grundas främst på resultaten på de utredningar, som föranletts av hans mångfald anmälningar till JO och CA (chefen för armén).”

Jag publicerar betygen bara för att visa hur systemet fungerar, förklarar Karlsson. Systemet representeras av ”Översten”.

 

SANNINGEN?

För att avslöja detta system håller sig kapten Karlsson inte enbart till P 18. Han berättar om sitt hus i Fole, om en FNL-demonstration han gick med i (på behörigt avstånd från Jan Myrdal för att slippa bli fotograferad), han berättar om sammandrabbningen med ombudsman Sune Bolin och publicerar brevet han fick från denne.

Han medger det är svårt att skriva boken. Jag skäms och jag skriver, förklarar han. Det svåraste är att berätta sanningen, att inte dölja den. Ett problem är också att jag måste skydda människor, t. o. m. överste Hjukström i vissa avseenden.

Han skyddar väl en del. Men boken vimlar av namn och många får på huden ab v kapten Karlsson.

Gotlänningarna drar han över en kam. Svenska tjänstemän styr gotlänningarna, anser han. Infödingarna är pittoreska och tålmodiga. Varje svensk kan göra sig till humorist genom att härma deras dialekt. Till och med gotlänningarna själva tycker det är roligt…

 

ALLT ÄR SLUT

Alla dessa örfilar gör förstås inte kapten Karlsson till någon populär figur hos dem som angrips. Han skriver också att ”detta är slutet för min del”. Slut med det militära alltså.

Han berättar om de repressalier han utsattes för efter den första anmälningen mot översten. Nu anser han sig sparkad från P 18. Istället fick han ett jobb på Försvarets Brevskola. Ett skitjobb med en gammal nazist som chef, uttrycker han det.

Just nu är han FN-observatör i Kairo. Långt borta från utgivningsorten.

 

Boken får bra betyg

Per Olov Enquist – han som skrev Legionärerna, den dokumentära skildringen av baltutlämningen – har i Expressen (5/4) gett kapten Karlssons bok ett gott betyg. Det är på många sätt en mycket lärorik bok. Skriver han och pekar på de principproblem som kapten Karlsson tar upp.

Enequist ger i flera fall kapten Karlsson rätt i kampen mot maktapparaten – miltära chefer, MO och JO. Men, skriver Enequist, viktigare är att fastställa att hans lilla uppror mot orätten ändå var en viktig handling, att upproret avtäckte ett system.

 

Överste Hjukström:

Vet inte om jag tänker läsa boken

− Det är var mans rätt att skriva en bok. Bara han håller sig inom tryckfrihetslagens gränser förstås.

Mer vill P 18-chefen, överste Gerhard Hjukström, inte säga om kapten Karlssons bok Översten.

− Jag har inte läst boken, säger han. Jag vet inte om jag bryr mig om att läsa den heller. Men kanske blir jag tvungen av tjänsteskäl.

Överste Hukström förklarar att kapten Karlsson fortfarande står bokförd vid regementet.

− Det är hans stamregemente och hans arbeten vid Brevskolan och i Mellersta Östern är bara frågan om kommenderingar.

− Om han kommer tillbaka får han tjänstgöra på regementet igen? Det kan jag ännu inte svara på?

 

− Jag vet inte om jag bryr mig om att läsa boken, säger överste Gerhard Hjukström till GT.

 

 

Här flyter kapten Karlsson långt borta från all uppståndelse kring boken

Av STURE KARLSSON

KAIRO (GT) Morgonen 29 september 1970, när tidningarna meddelade att Nasser dött, anlände min familj och jag till Israel. I Jerusalem var det sorgprocessioner, som övergick till demonstrationer och möttes med ridande polis och vattenkanoner. Vi fick veta att vi inte skulle stanna i Israel, som planlagt var, utan förflyttas till Egypten.

Vi hann dock se Israel under en vecka. Den 1 oktober då president Nasser begrovs, var vi inne i Gamla stan i Jerusalem. Det var sällsamt att vandra Via Dolorosa och besöka Golgata samtidigt som böneutropare mässade ur Koranen ur alla minareters högtalare, kyrkklockorna ringde och radioapparater i hem och på gator refererade begravningen i Kairo.

Vi såg små sorgetåg ur smala gränder som slutligen förenades till en mäktig flod av mörkklädda, allvarliga araber med palmkvistar, blommor, sorgflor och porträtt på den döde ledaren. Många hade ansiktena våta av tårar.

På Jerusalems murar och tak stod israeliska soldater – skjutklara. Allt slutade dock lugnt och värdigt.

I ett hörn på en takterass satt Moshe Dayan, sedd av alla, seende allt med sitt enda öga.

Jag har sedan varit tillbaka i Israel två gånger och även Libanon och Syrien. Det känns bittert att de vänliga människor jag lärt känna i Israel ska vara i krig med goda vänner vi fått i arabstaterna. Kriget kan nu inte längre stoppas undan i lådan ”Problem i Mellanöstern”. Kriget skär rakt in i hjärtat – skär och förstör.

Det jag minns starkast är ett gammalt palestinskt par i ett flyktingläger utanför Damaskus. Ögon som slutat leva. Två sittande kroppar bakom ett hundnät.

Det var den tredje parten – människan – som drabbats.

 

DRÖMSEMESTER

Jag bor med min familj i Kairo och är hemma en eller flera dar per vecka. Passen på OP – observationsplats – omfattar tre dar. Vi växlar om mellan sju olika OP längs den 171 km långa Suezkanalen. Livet därute vid fronten mellan Förenade Arabrepubliken och Israels styrkor är mycket lugnt. Jag har fått min drömsemester med sol och tid för böcker.

Familjen trivs bra – inte minst pojkarna, Lennart 17 och Torsten, 13, med sitt sabbatsår. Det år de förlorar i skolan har de förmodligen igen i de lärdomar den stora världen och det annorlunda livet.

Vi är förtjusta i Egyptens sol, kulturskatter, frukt, blommor och varma gästfrihet. Människor har tid med varandra, samtalar, visar sina känslor.

Samtidigt skäms vi över vår privilegierade status med en levnadsstandard högt över flertalets i detta land. Vårt värdfolk muslimerna tror att skillnaden är förutbestämd av Gud. Vi som gästande européer vet att vi bl. a. lever på afrikanernas bekostnad.

En tröst är att vi aldrig mött någon som sett ut att hungra. Landet har problem men har dock mat för alla sina 35 miljoner.

De bästa hälsningarna hem till Gotlands Tidningar och alla dess läsare.

 

Lugnt flyter Sture Karlsson fjärran från P 18:s kanoner.

 

Observationsplats Mike är den sydligaste i Suez med utsikt över Röda Havet, Sinai och staden Suez. Observationsplattform finns på taket, ”lägenhet” i ett hörn på andra våningen (se solstolen).

 

Britt Karlsson i ökenmiljö. Det är lite skillnad på naturen här och hemma i Fole.

 

Huvudbonad är obligatoriskt vid Klagomuren. Britt, Sture och Lennart Karlsson på studieresa till den kända platsen.

 

Lennart, 17 och Torsten, 13, Karlsson med ”öknens skepp”

 

 

 

A 7-officeren som blev chef för Europas största schäfer-kennel

Gotlänningen 10/4 1971

 

Av GUNNAR ÖBERG

 

På Gotland hade han en egen hundspalt i tidningen Gotlänningen. I dag är han chef för Arméhundskolan i Sollefteå. Tillika Europas största schäferkennel. Föder upp mellan 350 till 400 schäferhundar varje år. Och utbildar250-300 hundar. Har ett 80-tal fast anställda och omkring 100 värnpliktiga. Marlo Hjernqvist. 51 år. Överstelöjtnant bekant för alla gotländska hundvänner sedan sin tid på A 7.

 

Överstelöjtnant Marlo Hjernqvist framför huvudbyggnaden vid Hundskolan i Sollefteå.

 

Från i juli i år blir överstelöjtnant Hjernqvist civil. Avdelningsdirektör eller något liknande. Då blir Arméhundskolan Försvarets Hundskola. En helt civil institution direkt under försvarsdepartementet. De militära inslagen vid skolan försvinner helt. De värnpliktiga ersätts med fast anställd civil personal. Överstelöjtnant Hjernqvist och övriga militära befäl blir civila med civila titlar.

− Det har väl ingen betydelse vad man kallas för, tycker Marlo Hjernqvist. Det väsentliga är ju vad man gör.

Ordförande i den nya Hundskolans styrelse blir också en Gotlandskändis. Centerns förste vice ordförande Torbjörn Fälldin. Aktiv i bl. a. Svenska Fåravelsföreningen.

 

Dyrare hundar

Hundskolan i Sollefteå har monopol på att utbilda hundar för svenska staten. Skyddshundar för polisen, minhundar för försvaret, bevakningshundar för främst civilförsvaret, narkotikahundar för polisen och tullen, malmletningshundar för Sveriges Geologiska Undersökning, vakthundar för försvaret, blindledarhundar. En del hundar går också på export.

Hittills har Hundskolan drivits med förlust. Man har sålt hundarna till olika myndigheter till ett lägre pris än vad de kostar att föda upp och utbilda. Förlusten har täckts genom anslaget till armén. Men nu skall det bli ordning på torpet. Polis, tull etc. skall få betala vad det kostar. Uppåt 20 000 kronor för en polishund. Eller skyddshund som man säger på fackspråket. Lika mycket för en blindledarhund.

Men så tar den längsta utbildningen uppemot ett halvår. Utbildningen av skyddshundar, malmletningshundar och blindhundar.

 

Schäfrar räcker inte

Vid Hundskolan utbildas mellan 250 och 300 hundar per år. De allra flesta schäferhundar.

− Schäfern är en allroundhund som kan användas till det mesta, säger pressofficeren kapten Torsten Hjelm.

− Därför satsar vi i första hand på schäfrar. Om hunden inte passar till skyddshund kan den kanske bli narkotikahund eller vakthund. Men det är svårt att få fram fina schäfrar i tillräcklig mängd. Därför satsar vi även på andra raser. Främst labrador som narkotika- och blindledarhund.

 

För kort svans

Ur ren utbildningssynpunkt är annars de flesta raser gångbara. Dressyrchefen rustmästare Bertil Persson har inte heller något emot blandraser. Men det finns motstånd hos köparna.

− En polis vill inte ha något annat än en schäfer. Han är rädd för att bli utskrattad om han kommer med en blandrashund.

Kapten Hjelm kan berätta om en fin skyddshund som man inte fick sälja. Det var en schäfer. En fin och mycket duktig hund. Men den hade fått svansen kapad av tåget vid ett olyckstillbud.

 

Köper en av fyra hundar

Hundskolan har en egen stor uppfödning av schäferhundar. Den största i Europa. 350-400 hundar per år. Men gallringen är hård före utbildningen och man är inte självförsörjande med hundar. Omkring 100-talet får köpas per år från privata uppfödare. Även här är gallringen hård. Man testar fyra gånger så många hundar som man köper.

Testen sker vid ett och ett halvt års ålder. Då är hunden mogen för att sättas i skola. Genom testen avgörs vad hunden lämpar sig för. Och om den över huvud taget lämpar sig för utbildningen. Avgången är stor. Omkring 30 procent av de hundar som man själv föder upp kommer aldrig till utbildning.

Från 10 veckors ålder och fram till testen och utbildningen är hundarna utackorderade till fodervärdar över hela landet. Man har närmare 3 000 fodervärdar.

Det skulle bli alltför dyrt att föda upp hundarna på skolan fram till skolåldern. Dessutom är det nyttigt för hundarna att växa upp bland vanliga människor. Det är ju ändå där de ska göra sin insats när de gått ut skolan.

Men Hundskolan är inte bara hundar. På djursjukhuset tar man emot även andra djur. För närvarande pågår en stor nybyggnad av sjukhuset.

Veterinär Joel Månsson har gjort sig ett namn inte minst bland travfolk för sina fina insatser. Och för en tid sedan hade han till och med en giraff från en djurpark liggande på sjukan.

 

 

 

Gamla bilden

Gotlänningen 16/4 1971

 

ÅNGSPÅRVAGNEN TILL SLÄTTEN

  

 

Det fanns faktiskt en tid då ångspårvagnen trafikerade sträckan Visby-Visborgsslätt. En linje som så småningom utökades till Västerhejdebanan.

Elna Lyander – pensionär i Stenkyrka – har skickat bilden till oss. Hennes framlidne make Edvin Lyander var förare på ångvagnen och syns i fönstret. Framför honom med skyffeln i handen står eldare – en beväring vid I 27 – och mannen med väskan på magen var konduktör och en ölänning vid namn Jonsson.  Bilden är tagen 1907.

 

 

 

Han är vår man i lumpen

Gotlänningen 3/6 1971

 

 

Det här är typograf Dage Erixon, 20 från Visby. Ja, numera kallas han mest 803 Erixon. I tisdags ryckte han nämligen in i lumpen på P 18.

GT:s Thomas Gottfridsson följde 803 Erixon under hela inryckningsdagen. Från det att han passerade vakten, gick till förrådet och hämtade den väldiga säcken (bilden), till de första stapplande marschstegen på kaserngården.

− Visst känns det lite konstigt så här i början, man känner ju inte många. Men det blir säkert bättre senare, tyckte Erixon.

Erixon skall bli stridsvagnsförare och placeras på 6:e kompaniets 3:e pluton.

Plutonchefen, fänrik Inge Nilsson:

− Det verkar vara bra grabbar allihopa!

 

 

VÅR MAN I LUMPEN

Nu skall han lära sig att köra stridsvagn!

 

Av THOMAS GOTTFRIDSSON

 

Typografen Dage Erixon ännu i ”frihet”. Han monterar tisdagens förstasida i Gotlands Tidningar.

 

Det här handlar om typografen Dage Erixon. Visbybo, 20 år gammal, 169 lång och 55 kg tung. I tisdags (1/6 1971) blev Dage Erixon 803 Erixon. Dage ryckte in i det militära på P 18. Eller lumpen som det allmänt kallas.

Dage jobbade så sent som i måndags här på Gotlands Tidningar. Han monterade bl. a. förstasidan någon gång vid midnatt. I tisdags kl. 9.30 passerade han förbi vakten vid P 18.

 

Här har han anlänt till vakten på P 18. Inkallelseorden visas upp och i nästa stund passerar han grinden och inställer sig på 6:e kompaniet.

  

Inryckningsproceduren hade börjat. Det vimlade av civilklädda ynglingar (325 stycken) på P 18 denna sommarförmiddag. Ynglingar spända av förväntan av vad som skulle komma.

Vid vakten visade Dage upp inkallelseordern och blev hänvisad till 6:e kompaniet. Där tog Dages plutonchef, fänrik Inge Nilsson, emot. Fänrik Nilsson verkade vara snäll. Log vänligt mot grabbarna och visade dem tillrätta i de olika logementen. På plats fanns också överfurirerna Örjan Palje och Olsson. Det blir i huvudsak dessa tre som skall att 803 Erixon och hans kamrater blir dugliga soldater.

Det verkar vara bra grabbar allihopa. Än så länge i alla fall, säger fänrik Nilsson.

På 803 Erixons ”lucka” bor 11 man. Sex av dessa är gotlänningar.

− Jag känner bara en sen tidigare. Visst känns det lite konstigt så här i början, men snart är man säkert kompis med de flesta och då går det bättre, säger Erixon.

 

SKALL BLI SPÄNNANDE

803 Erixon och kamraterna på hans pluton skall så småningom bli stridsvagnsförare. En specialbefattning som kräver inryckning lite tidigare än övrigas.

− Skall bli spännande att köra stridsvagn, tycker Erixon och får medhåll av kompisarna på luckan.

 

Innan utrustningen hämtas smakar det gott med lite mat. Tanterna i matsalen är inte snåla. Det blir en stor portion köttfärs och falukorv. (sic)

 

803 Erixon hinner inte hämta sin utrustning före lunch. Han får gå civilklädd till matsalen. Utanför står ”bassarna” och hånflinar…

 

På väg mot intendenturförrådet där uniformer, skor och övrig personlig materiel skall hämtas ut. Det är plutonchefen Inge Nilsson som går till vänster.

 

Kl. 12.15 marscherar Erixon till intendenturförrådet och får packa den legendariska säcken med allehanda prylar.

 

”Håll upp säcken så får du din tilldelning av skor”… Marschkängor, gymnastikskor och skoblock packas först i säcken.

 

− Hur skall jag orka bära den här säcken tillbaka till kompaniet? Suckar Erixon.

Men det går bra. Erixon passerar först av alla in genom kompanidörren med säcken på axlarna. Ute på kaserngården kämpar flera av hans kamrater. En del har tappat säcken flera gånger då att halva innehållet rasat ut igen…

 

Oj, så många prylar att hålla reda på. Tre par kortkalsonger visas upp vid inventeringen…

 

LITE FÖR MYCKET

Säckens innehåll töms på sängen. Nu gäller det att få in allt i det lilla skåpet. Med tålamod och ordningssinne ordnar det sig. Fastlänningarna, som kommit lite tidigare på morgonen och redan klarat av det här, hjälper till och säger hur sakerna skall ligga.

 

Fastlänningarna har redan fått på sig modell 59 (de ryckte in tidigare på morgonen). Överfurir Örjan Palje (t. h. ) visar hur det skall se ut.

 

Kl. 14.30 är det uppställning i korridoren. Då skall alla ha modell 59 på sig. Och alla har det. Fast det där med knäppta knappar och bältets placering är det lite si och så med. plutonsbefälet instruerar utan invändning från de värnpliktiga. Oj, så snälla alla verkar…

Nu blir det också en första lektion i exercis. Hur man ställer upp på en linje, på led, i gruppkolonner och allt vad det heter.

 

Så här ser den färdige soldaten 803 Erixon ut. Modell 59 sitter som den skall. Utbildningen som stridsvagnsförare kan börja.

 

− Det kanske blir lite för mycket på en gång så här första dan, erkänner fänrik Nilsson och får medhåll av en del.

Senare på eftermiddagen tar kompanichefen kapten Willy Bragd emot i Ex-huset och det blir faktiskt också lite kvällstjänst så här första dagen. Men inga jobbiga saker. Det gäller bara att bli hemmastadd med sin utrustning.

Gotlands Tidningar återkommer en gång i månaden och berättar om soldaten 803 Erixon och hans vidare äventyr som stridsvagnsförare på P 18.

 

 

Nu har också 803 Erixon fått på sig uniform och kängor och gör sig hemmastadd med kompisarna på luckan. Framifrån i vänstra ledet: Sten Rotsjö, Stockholm, Tommy Bråthen, Stockholm och Kari Pulkanen, Södertälje. Högra ledet: Sören Broström, Bro, Inge Malmqvist, Rune och Alf Johansson, Stockholm.

 

 

 

NÄR GOTLAND MOBILISERADE 1914

Gotlänningen 5/6 1971

Första världskriget bröt ut och det blev mobilisering i Sverige. Gotland låg då, som nu, i händelsernas centrum. Tyska flottan opererade nämligen huvudsakligen i Östersjön. I massor av gotländska familjealbum finns det minnen kvar från den tiden. Och i vår efterlysning efter ”den gamla bilden” har det kommit massor med bilder från 1914. Vi kan tyvärr inte publicera alla, för vi vill visa bilder från olika platser och olika verksamhetsområden. Och en del innehållsmässigt utmärkta bilder har vi tvingats plocka ur på grund av att det ur teknisk synpunkt var omöjligt att reproducera.

 

Man levde farligt ibland även om det var på skoj. Visbyrekryterna Siltberg och Jakobsson överlevde dock och grabben från Hästnäs träffade inte med gevärskolven. (Bild: Armand Gabrielsson, Enköping).

 

Vapenvård i det gröna vid en förläggning vid Kyrkebys i Hejnum. Det är Johannes Blomberg, Alfred Stenström, Alfred Olofsson och Olof Nilsson från Gothem, som putsar vapen. (Bild: Olof Stenström, Gothem).

 

Vid Ahr i Fleringe använde mob-soldaterna fritiden till potatisplockning. De vänstra mannarna är Axel Kristoffersson, Tofta, August Toftén, Eskelhem och Anton Kristoffersson, Tofta. (Bild: Ester Hansson, Tofta).

 

På konstapelskolan mobiliserade bl. a. automobilavdelningen som såg så här pampigt ut när man ryckte ut med bil och efterföljande kanonvagn. Ragnar Wallin tillhörde den motoriserade avdelningen. (Bild: Helge Wallin, Visby)

 

Vid Blåhäll släpptes ingen genom grindarna med mindre än att han hade sina legitimations-handlingar i ordning. (Bild: Ragnhild Myhrström, Alskog)

 

När mobiliseringen var ett faktum gällde det att så snabbt som möjligt ta sig ut till sina mobiliseringsplatser. På Södra Järnvägsstationen i Visby samlades anhöriga och vänner för att vinka av karlarna och transporterades iväg på järnvägsvagnar med Gotlands Järnväg. (Bild: Elsa Rohnström, Visby)

 

Ett litet brygghus fick fungera som fältkök vid 13 fästningskompaniet under mobiliseringen. (Bild: Wilh. Nyström, Nynäshamn)

 

Ilandflutna minor desarmerades och samlades in på Kustartilleriets kaserngård. Längst t. v. sergeant Janze, som senare omkom vid desarmeringsarbete med en mina. Längst t. h. korpral Frid. (Bild: Wilh. Nilsson, Nynäshamn)

 

 

 

”Torpeddivision” till Visby. Gotlänning blir sällan flottist

Gotlänningen 12/6 1971

 

Manskapet på motortorpedbåtarna får själva föreslå vad som skall målas på de två torpedtuberna. Hans Linhammar från Stockholm är på T 44, där man har Karl Alfred på en tub. Ofta låter manskapet målningarna bli en pik till befälet.

 

Fyra motortorpedbåtar och torpedbärgningsfartyget ”Hägern” kom på torsdagseftermiddagen (10/6 1971) till Visby. Här skall de ligga till nio-tiden på måndag morgon. Mellan 70-80 flottister finns ombord, men alla stannar inte i Visby. De har stora svårigheter att få ut någon permission. Istället får de en kompensationsdag då och då. I dag – fredag – är många hemma, just för att de har en kompensationsdag.

Närmast kommer motortorpedbåtarna från flottans anläggningar vid Hårsfjärden i Stockholms skärgård. När de lämnar Gotland på måndag så går de söderut, mot Karlskrona och Skåne.

Det finns inga gotlänningar ombord. Gotlänningarna blir nämligen inte uttagna till marinen. De behövs på de gotländska förbanden.

 

 

 

Gotländska beredskapsmän i TV-film i kväll klockan 19

Gotlänningen 6/7 1971

 

 

Hablingbo-bonden fick order att spela dragspel för prins Wilhelm

 

Av OLA SOLLERMAN

I kväll (6/7 1971) visar TV ännu en av de gamla filmer, som en gång gjordes av prins Wilhelm. Idyll och allvar i svensk beredskap heter den och är av speciellt gotländskt intresse.

När filmen visades under kriget berättade man att den var tagen ”någonstans i Sverige”, man fick naturligtvis inte avslöja var. Men eftersom filmen visade glimtar från ringmuren i Visby var det inte så svårt att räkna ut att prins Wilhelm varit på Gotland.

 

 

Så här ville prins Wilhelm visa idyllen i svensk beredskap 1940. Vid en barack i Havdhem har stadiga Suder-grabbar placerats. Till vänster knäpper Erling Nordin, Hablingbo, på sin banjo, bredvid honom och lutad över bordet sitter Gustaf Cedergren (?) från Grötlingbo och i fönstret Folke Pettersson, Hablingbo med sitt dragspel. I skuggan, med pipa i munnen njuter Arne Uddin, Grötlingbo, av idyllen och längst till höger skriver John Söderlund, Klintehamn brev till frugan.

Prins Wilhelms ”skådespelare” kände förstås till platsen. Som grabbarna på den stora bilden här intill. Det är faktiskt stadiga Suder-gossar i 11:e kompaniet, som under andra världskriget försvarade Havdhem-trakten.

 

 

Sommaren 1940 spelade Folke Pettersson dragspel för prins Wilhelm och kompisarna i elfte kompaniet i Havdhem. I dag tar han fortfarande fram dragspelet ibland och då är det barnbarnen som lyssnar hemma vid By i Hablingbo.

 

 

− Jo, jag var också med och agerade filmstjärna för prins Wilhelm, minns John Söderlund som fick skriva brev hem till frun i filmen. I dag kopplar han av med fiske vid stranden mellan Klintehamn och Sanda.

 

Här, vid en nybyggd barack intill Havdhems bygdegård, ville prins Wilhelm visa idyllen i svensk beredskap sommaren 1940. Så Folke Pettersson, i dag lantbrukare vid By i Hablingbo, fick order av kompanichefen, en löjtnant med det klingande namnet Jean Torsten Carpentier, att kila hem och hämta dragspelet. Sen placerades han i barackens fönster med sitt vita HB-dragspel.

Erling Nordin, Halbenarve i Hablingbo, plockade fram sin banjo Arne Uddin, nu bosatt vid Prästgården i Grötlingbo, satte sig i skuggan och tände pipan medan John ”Södis” Söderlund, idag vägarbetare i Klintehamn, fick order att skriva brev hem till fru Anna-Lisa, då bosatt i Hablingbo.

− Visst minns jag prins Wilhelm och hans fotograf, Gustav Boge, berättar lantbrukare Folke Pettersson, Hablingbo idag. Prinsen undrade förresten vad det var för låt jag spelade, en ganska ovanlig visa jag lärde mig i det militära.

− Fast den låten kom aldrig med, när jag några år senare fick se filmen, som förspel till en film på Hemsebio, hade man lagt på nytt ljud.

Inte heller John Söderlunds brev var riktigt äkta.

− Inte brukade jag skriva brev hem till frugan, inte, avslöjar han idag. Men prins Wilhelm envisades med att jag skulle skriva och fotografen tog till och med närbilder på brevet.

En annan bild av idyllisk beredskap visar hur Magnus Ahlin, nu bilförsäljare i Alva, står och pressar byxor åt Erik Larsson i Alskog. Men filmen avslöjar inte att strykjärnet glömdes bort så att det tog eld i byxorna…

Prins Wilhelm och hans filmgäng fortsatte söderut, bl. a. till Vamlingbo. Där skulle en del av beredskapstidens allvar spelas in. T. ex. hur larmet gick för soldaterna, som låg inkvarterade i missionshuset eller kapellet.

Allan Rohnander vid snickerifabriken i Hablingbo var en av dem som fick rusa upp ur slafen i kapellet närlarmet gick.

− Någon i filmgänget, inte prins Wilhelm utan en äldre herre, tyckte att vi också skulle sjunga en psalm ”med anledning av lokalens helgd”, berättar han. Men inte kunde vi sjunga när larmet gick, sa någon annan och så slapp vi åtminstone det.

− Men också vi fick visa ”idyllen”, minns Allan Rohnander. Prins Wilhelm ville nämligen ha bilder när vi slog ett änge. Jag vill minnas att det var Simunds änge vi fick ge oss på.

− Först ville man att vi skulle slå i takt, allt skulle ju vara så militäriskt. Men inte gick det, inte, det slöt med att var och en fick slå som han själv kunde och ville.

− Själv syns jag inte särskilt bra under slåttern. Jag var nämligen inte så hemma på det där med att slå med lie – så jag drog mig så långt bort från kameran som möjligt.

Resultatet av filmregissören prins Wilhelms resa på Sudret blev en kortfilm på cirka en kvart som främst visades som förspel till långfilmerna på biograferna. Slutligen hamnade filmen i Svensk Filmindustris gamla arkiv, som för några år sedan köptes in av TV.

Därför kommer den i TV i kväll. Klockan 19 bör Sudrets gamla beredskapsgubbar knäppa på apparaten för att få se sig själva för 31 år sedan.

 

 

 

VÅR MAN I LUMPEN

Gotlänningen 14/7 1971

 

”Allt skulle kunna gå att lära sig snabbare”

 

Av THOMAS GOTTFRIDSSON

Kommer ni ihåg 803 Erixon som ryckte in i det militära den 1 juni? GT berättade om ”Vår man i lumpen”. Hur han upplevde den första dagen på 6:e kompaniet ute på P 18.

Idag har det gått en och en halv månad sen dess och 803 Erixon (Dage är hans förnamn, han är 20 år gammal och är bosatt i Visby) har hunnit lära sig en hel del.

− Men nog kunde allt gå att lära sig lite snabbare alltid. Det blir för mycket dötid. Modellen vore en kortare och intensivare utbildningsperiod, säger Erixon.

Första veckan var inte särskilt rolig för Erixon och hans kamrater.

− Vi fick ju inte lämna kasernområdet. Det kändes lite tråkigt – fick inte en chans att träffa min fästmö. Mest hängde man på Markan eller också låg man på luckan och hörde på radio eller läste tidningar, förklarade Erixon.

 

BÄTTRE KONDIS

Vad har han då hunnit lära sig under den här tiden? Ja, först och främst exercis. En stor del av första veckan ägnades år det.

− Och så hade vi fått ut k-pistar. Vi har skjutit mycket och det har gått skaplig, tycker Erixon.

De gamla cyklarna har också kommit till användning.

− Vi behöver dem för att öva upp konditionen. Fast vi har en hel del annan fysisk träning också. Hård träning faktiskt. Min kondition har  nog blivit lite bättre under de här veckorna.

803 Erixon skall bli stridsvagnsförare. Ja, han är det nästan redan nu. Erixon har nämligen kört stridsvagn 102 ett flertal gånger.

− Vi får gå igenom stridsvagnen mycket ingående. En stor del av tiden blir det att sitta i lektionssalar. Tycker det är roligt att köra, men det är ett ganska tungt jobb. Man har med kraftiga doningar att göra.

 

JOBBAR PÅ NATTEN

Erixon nöjer sig inte med arbetsdagen (6-17) på P 18. Nästan varje kväll klockan 17.30 infinner han sig i GT:s monteringshall och jobbar till framemot midnatt.

− Befälen på plutonen och min kompanichef är jättehyggliga. Det är inga problem det är inga problem att få nattpermis, säger Erixon. Vi har ju bara 6 kronor om dan så jag behöver tjäna lite extra eftersom jag också har bil.

Men de blir säkert kärvare på det här området längre fram. I nästa vecka har Erixon beredskap och längre fram kommer manövrarna…

 

 

 

Då jagade hela I 18 de sista fria russen

Gotlänningen 31/7 1971

 

 Av GÖTE NILSSON och LARS HADAR ALM (teckningar)

 

Två gånger sände I 18 ut folk som drevkedjor på Lojsta hajd 1932. Andra gången satte man in 1 100 man. Det blev den största klappjakten i Gotlands historia.

 

500 rekryter från I 18 ryckte ut på Lojsta hed för att driva in de sista fritt kringströvande skogsrussen. Det var en grann augustidag 1932. På linje med 30-40 meters luckor satte sig soldaterna i rörelse västerut från järnvägen mellan Etelhem och Buttle. Luckorna växte. Luckorna krympte, och kompanierna klumpade ihop norrut medan skogen söderut låg tom och russen försvann långt borta i Hejde. Det var som när amerikanska armén jagade Sitting Bulls indianer. Sent på eftermiddagen tumlade en löjtnant fram på landsvägen i Klinte.

− Var är jag?

  Det var en påfrestande klappjakt. Ett enda russ blev fångat. Men rekryterna fick sin belöning ändå: En pilsner per man. Fram på hösten rustade sig I 18 till ett nytt svep över heden med mer än dubbelt så stark trupp. Det skulle bli den största klappjakten i öns historia.

Dessa båda klappjakter kom att utgöra höjdpunkterna i en serie märkliga händelser.

 

DRAMATISK VÅR

Gotlands russavelsförening, mest bönder i Lojsta och Gerum, hade om vintern sina hästar i några hagar sydost om Gerums korsgata. På våren brukade bönderna flytta russen till ett300-400 tunnland stort område som föreningen arrenderade på Liljewalchska skogsfondens marker vid Hejdes i Fröjel. men åtskilliga russ hoppade över inhägnaderna, särskilt på vintern.

De strövade långt bakom de milsvida skogarna, ibland dök de upp i Etelhem, Buttle eller Guldrupe. De trampade sönder vallarna. På vintern och våren när snön smält åt de av höstsäden. De gav sig på höstackar och rovhögar ute i myrarna.

Herbert Hägg, Ejmunds Gerum, minns:

− Buttlebor och Guldrupebor klagade jämt över russen våren trettiotvå. Vi måste dit varannan dag. När vi kom fram fanns russen för det mesta inte kvar.

Ivan Jacobsson, Myrungs i Linde, var då ordförande i russavelsföreningen. Sen blev han verkmästare i Bungenäs. Numera är han död, men så länge han levde berättade han gärna och med inlevelse om händelserna denna vår:

− Vi kom till Guldrupe på palmsöndagen. Trettio russ sprang omkring på en myr däruppe. Dem tänkte Guldrupeborna fånga, men det gick inte. Vi hann fram och tog dem själva.

− Där fanns en fyraårig hingst som var född på heden. Något vildare än den har jag aldrig sett. Vi kunde inte leda honom. Det var första gången han hade med folk att göra. Han reste sig på bakbenen, slängde sig omkull, rullade runt och bets. Vi kastade en rännsnara om halsen.

− Sen gick två man tio femton meter bakom och höll snaran. Då följde hingsten med de andra russen. När han började bråka drog karlarna i snaran. Strupen snördes ihop. Hästen måste ge sig. Så gick vi ända till Skote i Lojsta.

 

MED HAGELBÖSSA

Föreningen fick arrendera 800 tunnland mellan Gerums korsgata och Fröjelgränsen. Området blev inhägnat. Ivan Jacobsson köpte virket hos Helmut Jakobsson, Hexarve i Sproge, och Wilhelm Jakobsson, Levide, satte upp en gammaldags gärdesgård av troder sommaren 1932.

Sen hade föreningen fått ett ordentligt utrymme åt russen. Det var dags att driva in hästarna från heden i norr.

De råkade illa ut ibland. Fanny Sjöberg vid Ejmunds säger:

− Stammor till russ jag nu har hemma på gården hette Wally. Henne hittade någon död inne på heden. Hon hade fått en hagelsvärm i huvudet…

Det berättas även om russ som blev fångade i hemlighet och instängda på främmande gårdar – och hur ”Rambar pa haidi”, den legendariske skogsmannen spionerade åt hästägarna.

Ivan Jacobsson tog kontakt med militären.

− Kan vi få hjälp med en drevkedja?

I 18-chefen och militärbefälhavaren sa tillsammans:

− Ja, vi skall ta det som en grupperingsövning.

Infanteristerna spred sig längs järnvägen. Hela I 18 – det var bara en kår då inget regemente – stod uppställt från Buttle station i norr och ner till Västringe i Etelhem. Karlar från russavelsföreningen var med för att ge råd. En skånsk rekryt frågade skorrande (om russen): − är di gröna?

En annan vände sig till Valdemar Gustafsson, Likmunds i Gerum, med näven lyft någon meter över marken:

− Hur höga är di? Så här…

Det skramlade från mattornistrar. Gevär och ammunitionsgördlar skavde mot grå ylleuniformer. Förbandet marscherade. Någon hojtade till för att hålla kontakten. Svetten bröt fram under skjortlinningarna. En smålänning skrek:

− Där är di!

Nej. Det var en räv.

 

RADIOSÄNDAREN

Kompanierna gick mot vägen Lojsta-Hejde. Där skulle de göra en halvhalt. Löjtnanter och kaptener knogade på mitt ibland sina mannar. Ett kompani svängde omärkligt mot norr. Ett annat följde efter. Under betydande villervalla trängde förbandet fram mot Hejdevägen i den gassande sensommarsolen.

Vänstra flygeln skulle gå mot Bjers i Lojsta. Men dit kom den aldrig. Den nådde landsvägen tre-fyra kilometer längre norrut. Kompanierna skockade sig upp mot Stenstugu i Hejde. Flämtande rapportkarlar jagade av och an under tallarna:

− Uppställning!

Officerarna fick rättning på förbandet igen. Marschen fortsatte mot det avlägsna Fröjel. Fänrikar, furirer, meniga… Alla slet hårt. Någon svor ilsket mellan enbuskarna.

Från vägen Fröjel-Lojsta går en skogsväg norrut mot Geiste myr. På trettiotalet var den bitvis inte mycket mer än ett par hjulspår eller en slingrande gångstig.

Där skulle kompanierna göra en ny halvhalt. Men somliga passerade hjulspåren utan att lägga märke till dem. De tappade bort varandra.

 

Upphetsad marscherade översten norrut med två man plus radiosändare. Översten ökade takten. Rekryterna halvsprang, flåsande med den tunga sändaren. De fick sätta upp den hos ”Rambar pa haidi”.

 

Upphetsad marscherade översten norrut med två man plus en radiosändare. Översten ökade takten. Rekryterna halvsprang, flåsande med den tunga sändaren. De fick sätta upp den i Rambars torp. Någonstans ute i skogen lyssnade andra signalister. Via radion började översten dirigera ihop förbandet.

Vid stängslet norr om Hajdes i Fröjel stod Gustaf Sjöberg, Ejmunds i Gerum. Plötsligt kom ett russ travande. Han öppnade grinden och släppte in det. Ingen vet om djuret blev uppskrämt av drevkedjan eller händelsevis kom förbi platsen ändå.

 

 

ÖVERSTENS KONJAK

Kockan fem: Trötta infanterister strömmade ut på vägen Lojsta-Fröjel, klappjaktens slutmål. En halvmil mot nordväst kom Oskar Häglund, Uddvide i Gerum, åkande på vägen från Klinte. han hade varit vid Klintebys med ärtor. En löjtnant klättrade upp på vägkanten.

Löjtnanten (förvirrad):

− Var är jag?

Häglund, född vid Mickels i När, svarade på sin hemsockens flataste gutamål:

− Däu jär pa Klinthaidi, vitja.

− Får jag åka?

  Det fick han. Hästhovarna rev upp damm. Syrsorna spelade. På Lojsta hed stod Fanny Sjöberg med kaffe och hembrygd dricka till soldaterna medan generalmajor Gösta Törngren for förbi i en svart Chevrolet.

Förbandet marscherade till Solbjerge i Fröjel. Där stod kokvagnarna. Russavelsföreningen bjöd på 500 pilsner. Officerarna åt middag med underofficerarna och föreningens medlemmar. Föreningen bjöd befälet på brännvin. En av hästkarlarna gick runt med literflaskan, men när han kom till översten lyfte denne handen avvärjande över spetsglaset.

Skulle det inte vara något där?

Jovisst – men av ett finare märke.

Ur uniformen drog översten fram sim fickplunta Eau-de-vie, trestjärnigt.

Löjtnanten som satt snett emot översten vid bordet kunde omöjligen låta bli att demonstrera. Han lyfte glaset mot kårchefen, drack ur och sa så att det sjöng om orden:

− Det är gott med RENT BRÄNNVIN!

 

FÖRE MÖRKRET…

Föreningskarlarna sa sen:

− Vi skulle ha haft två drevkedjor.

På Lojsta hed sprang ännu minst femton russ omkring. I oktober hade de blivit sedda uppåt Hunninge i Klinte. då var det möte, repövning alltså, på I 18. Militären ville göra ett nytt försök vid mitten av månaden.

Hela mötesomgången, 1 100 man, ryckte ut. Hälften marscherade på morgonen från Bjers i Lojsta mot nordväst. De andra 550 väntade vid Hunninge och vid Väntinge i Hejde. Därifrån skulle de sedan gå mot söder. Båda styrkorna skulle mötas vid kanten av Geiste myr. Där skulle Lojstagruppen svänga mot söder med sin högra flygel och nå samband med den andra styrkan. På en enda linje skulle styrkorna fortsätta söderut.

Åt väster kunde russen inte komma undan. Där måste de stöta på stängsel vid Hajdes. Där väntade också föreningens folk för att öppna grinden. Om russen flydde söderut skulle de springa rätt mot den nya inhägnaden väster om korsgatan. Där väntade mer folk vid grindarna.

Lojstagruppen gav sig av. Klockan elva kom Ivan Jacobsson till nordgruppen. Han sa:

− Ni går väl klockan tolv?

Befälhavaren, en major, sa:

− Nej. Klockan två.

− Ni måste gå klockan tolv, sa Jacobsson. Annars hinner ni inte fram förrän det blir mörkt.

− Det här begriper jag bäst, sa majoren. Jag har varit med och jagat ÄLG.

− Då går det åt helvete, sa Ivan Jacobsson.

Göte Nilsson, Dals i Levide, var med. Han berättar:

− Vi låg i Hunninge trädgård, spelade kort, fick kaffe och dricka och mådde bra.

Så kom ordern: Marsch!

Infanteristerna trängde in i de täta snåren på hedens nordsida. Mödosamt knäade de fram genom marker med höga ljungtuvor. Pjäxorna klafsade ner i myrar. Terrängen var oländig.

En kortväxt sergeant rörde sig smidigt över träsken. En bastant fanjunkare – Karlsson hette han visst – 190 cm lång och bred därtill, följde efter. Då gav den halvtorra gyttjan vika. Fanjunkaren sjönk och blev blöt långt över låren. Karlarna såg russen men tappade bort dem.

 

BLÅSTE I HORN

Vid tretiden skulle de båda kedjorna mötas. Lojstagruppen gjorde halt. Folket spanade mellan tallarna i den klara höstdagen. En björk flammade med rödgula löv. Men nordstyrkan – var fanns den?

Karlarna väntade. De tog sig ett bloss, sträckte ut sig i gräset eller stod och hängde sysslolösa längs skogsvägen. Klockan blev fyra, fem…

Skymningen kom. Man hörde rop. Nordgruppen kom. Klockan var halv sex och mörkret tätnade.

Drevet var slut. Det hade stannat mitt inne på heden. En kapten vid nordgruppen sa med en suck:

− Det gick faktiskt åt helvete…

Manskapet kom vilse. Herbert Hägg, Ejmunds, säger:

− Vi såg en hop militärer på väg mot Hajdes-stängslet, kliva över och fortsätta på andra sidan. Det skulle de ju inte. Jag ropade, men de bara stövlade på.

Kompanierna försökte leta sig ner till förläggningen vid Skote. Officerarna lät blåsa i horn efter sitt folk. Flera timmar senare irrade ännu infanterister omkring ute i markerna.

Russen blev kvar på heden. Man såg dem och spår i snön några år.

Sen blev det inget mer.

Jo: På Stora Torget i Visby sålde något ”fölkött” varje torsdag.

Somliga säger:

− Det var kött från tjuvskjutna russ. Köttet från föl och russ är ljusare än köttet från exempelvis en ardenner.

Det hela slutade alltså ungefär på samma sätt som det hade börjat, som en rövarhistoria – en blandning av Buffalo Bills äventyr och Janne Vängmans bravader.

 

 

 

GOTLANDSBEFÄL ÅTALAS TOG MAT I FÄLTFÖRRÅD

Gotlands Allehanda 17/8 1971

En underofficer vid ett gotländskt förband har åtalats för stöld eller eventuellt egenmäktigt förfarande under åsidosättande av tjänsteplikt. Han åtalas för att ha tillgripit korv, kaffeburkar, socker och en del andra matvaror ur ett militärt fältförråd. Alltsammans beräknas vara värt omkring 100 kr.

Den åtalade medger tillgreppet men förnekar uppsåt att tillägna sig det tillgripna. Han tog hand om varorna för att inte obehöriga skulle stjäla dem ur förrådet, förklarar han.

Han berättar att han en dag kommit till en förläggning för ett fältförband i samband med att man höll på att avveckla förläggningen efter en övning. Eftersom det inte fanns någon personal i förrådet och det var lätt åtkomligt för obehöriga tog han hand om matvaror där.

Den åtalade uppger att han senare redovisat varorna vid sitt eget förband.

En annan person, som sett underofficeren i förrådet, har hörts som vittne. Han uppger att underofficeren frågat honom om han ville ha några sockerpaket.

- Det var paket som hårdnat av fukt och som inte kunde tas tillbaka till förbandets huvudförråd, menar den åtalade.

 

 

 

Officerare vid P18 kräver avtalsverket på stort skadestånd

Gotlands Allehanda 20/8 1971

P 18:s officerare kräver nära hundraprocentigt skadestånd från Statens Avtalsverk på grund av, som det heter, ”den kränkning av föreningsrätten som föreligger i det på statstjänstemannasidan träffade avtalet”.

Skrivelsen har följande lydelse:

”Härmed får undertecknad – i enlighet med stagandena i 25 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt – p. g. a. den kränkning av föreningsrätten som föreligger i det på statstjänstemannasidan träffade avtalet, betr. SOF/SR medlemmar kräva: dels ett skadestånd på 1000 kr., dels samtliga enligt avtalet utgående förmåner retroaktivt även för tiden 1971.01.01-03.12.

Den ”bestraffning” avtalet ger SOF/SR-medlemmar är för det gotländska officerskollektivet dubbelt kränkande eftersom vi i verkligheten icke har någon reell konflikträtt. Vi var undantagna i arbetsgivarens lockout av säkerhets- och beredskapsskäl – och skulle givetvis samma skäl motiverat ett förbud från statsmakternas sida mot deltagande också i en strejk”.

 

 

 

540 västtyska flottister på stan

Gotlands Allehanda 20/8 1971

Här kommer västtyska flottan in i Visby hamn som snart fylldes av stålgrå torpedbåtar. Besättningen på 540 man spred sig på Visbys gator.

 

Visby gästas just nu av femte motortorpedbåtsdivisionen men depåfartyget ”Main” från Västtyskland. Ombord på de tio motortorpedbåtarna finns 540 man, som under de fem dagar eskadern ligger i Visby skall göra rundturer på ön och dansa på Borgen.

Eskaderchefen fregattenkapitän Roland Hess valde att gå till Visby framför andra alternativ i Sverige. Han har nämligen en gång tidigare besökt Visby och har från den gången sådana positiva minnen, att han gärna ville leda en resa hit igen.

Närmast kommer man från Olpenitz i Tyskland och har gått till Visby via Hanöbukten och Kalmarsund. Innan återresan på måndag skall man hinna med ett digert program.

 

Under torsdagen hann några med stadsrundtur och senare på dagen var det mottagning på P18, som följdes av middag på A7. Manskapet dansade på kvällen på Borgen och gör så även i kväll.

Idag inleder man med fotboll och gör därefter besök på Fornsalen. Dessutom ingår officiella besök och återbesök i det dagliga programmet.

På lördag och söndag visas fartygen för allmänheten mellan klockan 14 och 16.

Besöket avslutas på söndag med gudstjänst i Östergarns kyrka och kransnedläggning vid graven där besättningsmännen från SMS ”Albatross” vilar.

Femte motortorpedbåtseskadern har övertagit femte motortorpedbåtsflottiljens tradition. Den senare uppställdes 1941 och var i tjänst i Engelska kanalen till juni 1944.

Sedan den förlorat största delen av sina fartyg vid invasionsstriderna 1944, uppställdes flottiljen på nytt och kämpade till krigsslutet i Östersjön. Under de sista krigsåren var den aktivt behjälplig vid tillbakaförandet av tyska flyktingar från öster.

Eskaderuppställningen började hösten 1959. I och med insättande av tendern i juni 1963 eskadern fulltalig. NATO-underställning skedde i slutet av 1961, efter det att eskadern deltagit i en förbandsövning i Skagerack och Kattegatt. Sedan dess har eskadern varje år deltagit i olika nationella och NATO-manövrer i västra och mellersta Östersjön, i danska och norska farvatten samt Nordsjön.

Så några korta data om de gästande torpedbåtarna:

Längd: 43 m., bredd 7 m., djup ca 2 m., antal man 39, hastighet 42 knop, bestyckning: 2 – 40 mm luftvärnskanoner och 4 torpedtuber, minor.

Depåfartyg Main: 130 man, hastighet 21 knop, bestyckning: 2-100 mm luftvärnskanoner, 4-40 mm luftvärnskanoner.

  

 

Maj-Britt Nordström från Östergarn satt inte stilla många minuter under danskvällen på Borggården. De tyska flottisterna var i klar majoritet. Men ett 4-tal gotländskor dansade villigt och glatt. Flottisten som Maj-Britt dansar med är menige Kirschbauer.

 

 

 

Biskopen hälsar tyska flottan

Gotlänningen 20/8 1971

 

Biskopen gör honnör – för västtyska flottan! Han var en av de honoratiores som besökte den västtyska flotteskadern – med traditioner från andra världskriget – som i går anlände till Visby.

Första dagen ägnades åt mycket formella besök. Först besökte västtyskarna, med militärisk punktlighet och diplomatisk artighet, i tur och ordning landshövdingen, generalen, biskopen och andra visbybor av rang. Sen var det samma visbybors tur att i samma rangordning besöka eskaderns flaggskepp.

Eskadern består av ett depåfartyg och tio motortorpedbåtar, totalt 540 man ombord.  Fyra dagar varar besöket och då hinner man med att spela fotboll, skjuta luftgevär och lägga ner kransar vid Albatross-graven i Östergarn.

Eskadern, som enbart besöker Visby, har alltså traditioner från andra världskriget då de flesta fartygen dock gick förlorade vid de allierades invasion. Nu deltar den bl. a. i stora NATO-övningar.

 

 

100 tyska flottister samlades i går kväll på Borgen i Visby. Där väntade först förfriskningar. Sedan kom de gotländska flickorna för att dansa. I kväll upprepas evenemanget. Men det är inte samma flottister som kommer. Här serveras de tyska gästerna av Barbro Lindstedt.  (Foto: LASSE AHNELL)

 

Öns toppar fick i rangordning ta emot den västtyska flottan

I går siktades västtyska flottan i Visby. Inre hamnen fylldes nästan helt av depåfartyget ”Main” och tio stora motortorpedbåtar. Ombord fanns 540 glada flottister, från eskaderchefen själv, Fregattenkapitän Roland Hess, till längste man i skansen.

Men gladast var kanske de hundra flottister. Som genom förbindelseofficerens försorg hämtade ut biljetter till Borgen på kvällen. Där förfriskningar och svenska, danssugna mädchen väntade.

Mera formellt gick det till under dagen. Med diplomatisk artighet och militärisk punktlighet gjordes en massa officiella besök. Först gick eskaderchefen Hess, marinattachén Jansen, västtyske konsuln i Visby, Gillis Waldenström samt förbindelseofficeren i land.

Kl. 10.30 knackade de på hos landshövdingen, 10.50 hos generalen, 10.10 hos biskopen, 10.30 hos kommunalrådet Stenström och fullmäktiges andre vice ordförande Fred Henningson – och till slut, 11.55 blev det visit hos garnisonschefen, överste Hjukström.

Och när tyskarna varit så artiga så skulle visbyborna ge igen. Så 13.50 klev landshövdingen ombord för att avlägga visit, sen följde i tur och ordning samma personer som fått besök under förmiddagen, generalen, biskopen, kommunalgubbarna och garnisonschefen. Alla i tur och ordning och på bestämda klockslag…

14.45 t. ex. lämnade kommunalpamparna Stenström-Henningson flaggskeppet ”Main” och på landgången blåste en matros den traditionella saluten i visselpipa.

- Vad vi pratade om? Jo, det växlades litet artighetsfraser och så där, sade C B Stenström på kajen efteråt.

Just då svängde översten Hjukströms bil fram till landgången. Prick 14.50. Allt enligt programmet.

Senare blev det samvaro under lite friare former. Generalen gav i går kväll middag på A 7 medan de hundra meniga flottisterna lämnade sina biljetter på Borgen.

Och i dag blir det några fotbollsmatcher, besök på Fornsalen och rundvandringar i stan. Och på kvällen får hundra andra flottister biljetter till Borgen.

Eskadern blir kvar också under lördag-söndag. Då skall officerarna hinna skjuta luftgevär och äta lunch på A 7 och P 18, man skall besöka gudstjänsten i Östergarns kyrka och lägga ner kransar vid Albatross-graven innan man slutar med cocktailparty ombord på flaggskeppet. Dessutom tar man emot gotlänningarna ombord, vem som helst får komma och titta på lördag och söndag eftermiddag båda dagarna kl. 14-16.

 

 

 

Tyskar på flottbesök nedlade kransar vid Albatross-graven

Gotlänningen 23/8 1971

Fregattenkapitän Roland Hess nedlägger 5:e motortorpedbåtsdivisionens krans vid Albatrossgraven vid söndagens minneshögtid i Östergarn.

 

Det västtyska flottbesökets officiella del avslutades på söndagen (22/8 1971) med kransnedläggning på Albatrossgraven i Östergarn. Med denna kransnedläggning ville 5:e motortorpedbåtsdivisionen med befäl och manskap hedra minnet av de tyskar som föll i kryssaren Albatross strid mot en rysk övermakt den 2 juli 1915. Besöket i Östergarn, i vilket ett sjuttiotal tyskar deltog, inleddes med gudstjänst i kyrkan som förrättades av den västtyske skeppsprästen Walter Grunwald. Omedelbart efter gudstjänsten samlades deltagarna vid graven där eskaderchefen fregattenkapitän Roland Hess nedlade en krans med band i de tyska färgerna. Karl Paul talade också till sina fallna kamraters minne. Bland det tyska gästerna märktes tyska marinattachén kapitän zur See Jansen och som officiella gotländska representanter landshövding Torsten Andersson, militärkommandochefen generalmajor Fredrik Löwenhielm samt konsul G. Waldenström. Besöket i Östergarn avslutades med kaffe på pensionat Borgvik.

 

 

 

ÅTERUPPSTODEN EFTER NORMANDIE

Gotlänningen 23/8 1971

Den västtyska flottstyrkan, som i går anlände till Visby, kallas femte torpedbåtseskadern och har övertagit traditionerna från femte torpedbåtflottiljen, som var aktiv under andra världskriget.

Flottiljen blev komplett i juni 1944 men strax efter, under de allierades stora invasion, förlorade flottiljen sina flesta fartyg.

Men flottiljen återuppstod och kämpade till krigsslutet i Östersjön. Under krigets sista månad deltog flottiljen i evakueringen av tyska flyktingar från östfronten. –

För 12 år sedan, 1959, byggdes flottiljen ut till dagens omfattning. Den underställdes NATO och har varje år deltagit i olika manövrar i Östersjön, Nordsjön och i danska och norska farvatten.

De tio torpedbåtarna är bestyckade med vardera två 40 mm kanoner, fyra torpedtuber samt minor. Besättningen är 39 man. Depåfartyget ”Main” har 130 man ombord och kan ställas upp två 10 cm fyra 40 mm kanoner samt minor.

 

 

 

Tack för hjälmen!

Gotlänningen 23/8 1971

 

”Tack för lånet av hjälmen”, sa den svenska pojken. ”Jaså, vill du behålla den”, svarade den tyska matrosen. Lite språkförbistring gjorde dock inte så mycket på de tyska marinfartygen i Visby hamn. Det var god och glad stämning ombord när tyskarna bjöd gotlänningarna – och även andra besökare på Gotland – på rundtur ombord. Populäraste sysselsättningen bland de yngsta besökarna var att veva i kanontornen.

 

 

 

Krig i miniatyr på ”Garnisonens dag”

Gotlänningen 23/8 1971

Ett litet krig i miniatyr spelades på söndagseftermiddagen (22/8 1971) upp på Tofta skjutfält. Det var i samband med firandet av garnisonens dag som grupper ur P 18, A 7 och Lv 2 visade allmänheten hur ett fientligt anfall slås tillbaka. De många besökare som kom till skjutfältet fick inte bara se stridsövningar. De kunde också få pröva på att skjuta med olika övningsvapen, lyssna till musikkåren och äta fältkökslagad korv med mos.

På förmiddagen visades förläggningarna vid A 7 och P 18 för allmänheten. Och det var naturligtvis många anhöriga och flickvänner som ville se hur deras pojkar har det.

- En av anledningarna till att en sådan här visning för allmänheten anordnas är att försvaret ju är en storförbrukare av skattemedel. Därför vill man på det här viset visa litet av det som pengarna används till, berättar major Uno Årefeldt.

Bland de besökare som visade det största intresset var medlemmarna i Gotlands regementes kamratförening som tidigare på dagen haft föreningssammanträde.

Mycket intresserade var naturligtvis också de tyska matroserna som besöker Visby. De kunde nu göra jämförelser mellan tyskt och svenskt krigarliv.

 

Roligast hade kanske de här pojkarna som fick pröva på hur det kändes att sitta i en riktig stridsvagn.

 

Hon sköt med kanon i Tofta

 

 

Fru Anita Olsson från Visby sköt med kanon på Tofta skjutfält i går. (22/8 1971) Leif Eriksson, P 18-soldat från Mjölby, såg till att det gick rätt till. Det var dock ingen ”riktig” ammunition i kanonröret, utan bara spårljus – men small gjorde det och brand blev det vid nedslagsplatsen.

Skjutningen skedde på Garnisonens dag, som blev en dag i rök och damm för tusentals människor. Det började med en idyllisk visning, korv och mos och musik, men slutade med ett pansaranfall mot kusten. I det anfallet ryckte 481031 Olsson från Visby in i tio minuter för att fyra av en robot. Han arbetar i vanliga fall på länsstyrelsen i Visby, men eftersom inte P 18 har (sic) någon pv-robotskytt inne just nu måste man blixtinkalla Olsson.

 

 

Garnisonen kallade i 481031 Olsson tio minuter för ett skott

Av RUNE JACOBSSON

När Visby-garnisonen på söndagen (22/8 1971) skulle visa vad den kan i krig, så måste man kalla in 481031 Olsson på tio minuter!

Tommy Olsson, 23 år, arbetar i vanliga fall på länsstyrelsen i Visby. När han gjorde rekryten 1967-68 blev han utbildad till pv-robotskytt. Det är en exklusiv utbildning, som är centraliserad till ett förband i södra Sverige.

För att uppvisningsanfallet på Tofta skjutfält skulle bli så realistiskt som möjligt behövdes en sådan skytt. Och eftersom det inte fanns någon sådan skytt på P 18 just nu, måste man bläddra i rullorna – och då hittade man 481031 Olsson. P 18 ringde länsstyrelsen och undrade om Olsson ville rycka in till tio minuters tjänstgöring på söndagen. Och eftersom Olsson är en hygglig prick så lovade han att ställa upp i ledet av uppvisningssoldater.

När anfallet slogs ut över Tofta skjutfält, så steg den civile Olsson fram och drog på sig en overall och siktade in en Bofors ”Bantam” mot ett stridsvagnsmål vid strandkanten. Han tryckte av och styrde roboten så pass bra genom kastvindarna att fiendestridsvagnen fick sig en törn. Sen kunde Olsson dra av sig overallen och mucka.

- Det var inget vidare skott, tyckte Tommy Olsson efteråt. Men det är svårt att skjuta i sådana här kastvindar.

Vi som såg på tyckte dock att det var mycket bra gjort, för det var i alla fall tre år sen sist Tommy Olsson fyrade av en robot.

 

 

RÖK OCH DAMM

Kung Karl, den unge hjälte, stod – som vi fick lära oss i folkskolan – i rök och damm. Det gjorde vi också, för kanoner och stridsvagnar och terrängbilar och marschkängor förtätade luften så att man ibland inte kunde se många meter. Men det man såg var imponerande på en civilist.

Mest imponerande var kanske artilleriflygarens lågsniff över buskar under och under trådar. Men för de många smågrabbar som fanns på Tofta skjutfält, så var det bästa kanske att få kliva ner i stridsvagnar och prova hjälmar eller att skjuta med spårljus med kanon.

Mitt bland alla stridsvagnar, kanoner och bilar stod musikkåren och blåste och kön ringlade lång utanför fältköket, där man serverade varm korv och potatismos för en krona. Och det var militära portioner, alltså nära ett kilo potatismos…

Kamratföreningarna på P 18 och A 7 hade givetvis samlats på skjutfältet och alla tre förbandscheferna – överstarna Gerhard Hjukström, P 18, Stig Nihlén, A 7, och överstelöjtnant Uno Engström Lv 2 – var givetvis också där. Medan de väntade på att anfallet skulle sättas in pratade de med Gunnar Ericsson från Åtvidaberg. Han var dock inte här som industriman (Facit) eller idrottspamp (internationella olympiska kommittén), utan som pappa till en av A 7-rekryterna. Men Gunnar Ericsson har ett militärt förflutet – han är bl. a. Karlbergskamrat med A 7-chefen – så han kunde uppträda lika sakkunnigt här som i så många andra sammanhang.

 

 

83-årig A 7:are

Gunnar Ericsson med familj tittade på A 7 på förmiddagen. Och det var förmodligen första gången ett kårmästerskap i terränglöpning gick inför en så hög idrottsledare.

Förutom terränglöpning var det demonstration av hur artilleriet arbetar i fält, visning av kasernerna och lunch i matsalen. Bland A 7-besökarna var Fredrik Nyman, Visby, 83 år och gammal landstormsfänrik.

- De har fina grejer nu för tiden, tyckte han. Men ännu skulle han kunna klara av en 10-centimeterskanon.

Man tror honom.

Förutom gamla artillerister var det många mammor och pappor och flickvänner som hälsade på rekryterna. Och det var väl det som var den egentliga meningen med garnisonens dag – och de anhöriga skulle få se hur rekryterna har det och vad de skulle kunna när de är färdigutbildade.

 

Så här nära huvudena på soldaterna var inte artilleriplanet, men nog var det rekord i lågsniffning son visades.

 

Fredrik Nyman, Visby, är 83 år. Här serveras han lunch av Dolly Lawergren, som varit kokerska på A 7 i 24 år.

 

K. G. Mattsson, Silte, som gjorde rekryten vid A 7 1938, passade på att bekanta sig med ett modernt vapen: pansarskott/68 Miniman.

 

Gunnar Ericsson och Gerhard Hjukström talades vid före anfallet. Kanske om idrott – gamla idrottsmän som de ju båda är.

 

Lena Wahlberg sa den här flickan att hon heter, men man kan inte veta – för hon var hemlighetsfullare än någon annan på skjutfältet.

 

Joakim Bragd, 10-årig Visbypojke, prövade hjälmen och sittbrunnen i stridsvagn. Pappa Villy är pansarkapten vid P 18.

 

 

 

Farväl, min flottist

Gotlänningen 24/8 1971

 

Så försvann då 500 kavaljerer från Visby. När västtyska flotteskadern i går la ut från Visby hamn stod en och annan övergiven gotlandstös och vinkade. Där stod också många västtyska turister och tjoade ohoj medan de elva fartygen försvann genom gattet och hälsade tillbaka med fyrverkeri.

- Trevliga killar, de ville stanna kvar ännu några dagar, sa Susanne Laurin, arbetssökande trummis på Gotland och en av flickorna som vinkade farväl.

Och vem skulle inte vilja när söta Susanne stod där på kajen och vinkade. I bikini och långkofta…

 

 

 

VI LIGGER PÅ BRÄDER OCH HALM

Gotlänningen 17/9 1971

 

Rapport från GT:s repgubbe 517 Smitterberg:

 

Jag kunde inte undkomma längre. I måndags blev jag repgubbe. Allt som hör samman med repetitionsövning råkade jag ut för. I en barack inte allt för långt från Visby kastades jag och mina kamrater – några hundra – från en trygg tillvaro till en miljö som vi egentligen var ganska osäkra på. När vi gick genom baracken behövde vi bara tala om vad vi hade för storlek i kläder så vräkte man uniform, hjälm, overall, och allt annat över oss. En säck fick vi också. Ingen visste egentligen vad som fanns i säcken. Trots det stod en korpral i ändan av baracken och sa:

− Kvittera här. På tre ställen.

Då hade man kvitterat ut något man egentligen inte visste om man fått. Det kändes underligt. Men det sunda förnuftet sa att jag blev nog inte lurad.

Utanför baracken mötte man Ronnie Nilsson, polisman i Visby i det civila, löjtnant i det militära och med anledning av de två stjärnorna kallad för ”Stjärnbaneret”. Den som hittade på smeknamnet heter Leif Ullrich, och var korpral när jag låg i lumpen för fem år sedan.

− Följ snöret, sa Ronnie Nilsson. Då kommer du fram till din pluton och vid tältet kan du byta om.

Mitt ute i skogen stod alltså ett par hundra man i bara kalsongerna, och knappt det.

 

VAGNEN FÖR TRÅNG

När man bytt kläder, knutit igen sin säck och släpat iväg den en bit möter man en sergeant. Det var Bo Larsson, Visby ordförande i Gotlandshem.

− Stridsvagnen står nere i skogen, sa han. Du kan gå dit.

Härligt tänkte jag. Att få åka stridsvagn och slippa springa. När stridsvagnen väl börjat rulla blev jag rädd. Den lilla plåtburk till krigsmaskin jag satt instoppad i hade fått massor av nyheter. Dessutom glömmer man det mesta på fem år. Efter en stund började jag också fundera på om stridsvagnen fungerade om den skulle. Skulle Sören Andreasson-Uthas, Visby bilmekaniker i det civila, lyckas köra stridsvagnen.

− Jo, sa han. Det här går bra det. Men jag hör bara er, ni hör inte mig. Måste vara något fel på min hjälm.

Då såg jag plötsligt att det blivit nya hjälmar i stridsvagnen. Med inbyggda hörlurar och mikrofoner. Det var annat än de gamla hörlurarna av stål och gummi, och strupmikrofonerna som under värnplikten kallades strypmikrofoner.

När vi skulle kliva ur märkte jag en annan sak. Stridsvagnen har blivit mycket mindre än den var för fem år sedan. Jag har verkligen problem att röra mig.

 

HJÄLM OCH BRÄDER

Med säcken på ryggen banade j ag mig väg. Jag upptäckte förläggningen med fasa. Tält med träbotten och ett lass halm, det sistnämnda kallades i det militära för halmmadrasser. Mitt i tältet står den gamla hederliga kaminen. Vi är bara gotlänningar i tältet och kompanichefen, förvaltare Gunnar Eriksson, Visby, har gett oss ständig nattpermission, så vi behöver inte övernatta i tältet.

− Det här är som ett cirkustält, sa Curt Öström, Visby elektriker i vanliga fall. Och så är hela Gotland full av baracker…

Nu har vi kommit igång så sakteliga med repövningen. Ibland måste vi vara riktigt verksamma. Men befälet har problem. Det är svårt att skaffa fram övningsmateriel. Det blir automatiskt ”hängtjänst” när tiderna inte passar ihop. Massvis med pappersexercis för att få fram någonting. Under tiden väntar repgubbarna. Ibland tänker man på skatten man betalar.

Det är vid tre tillfällen som repgubbar har bråttom. Det är när middagen serveras, kafferasten och efter sista uppställningen.

 

 

Vid ett tillfälle varje dag används halmmadrasserna. Det är på middagsrasten. Sören Andreasson-Uthas, bilmekaniker i Visby, och Åke Nilsson rörmokare i Linköping, tidigare Slite, tycker att det går att använda dem. Om man har täcken till huvudkudde.. säcken, det är repgubbens garderob.

 

LÅNGA KÖER

Till matsalen och markan måste man ha bråttom. Köerna är oändliga. Ändå är det inte så många inne och gör lumpen. Nästan alla på P 18 är repgubbar.

Än så länge är det ganska lugn tjänst. Det mesta handlar om att plocka fram de kunskaperna som kanske finns kvar någonstans långt inne bland de grå cellerna i hjärnan.

 

 

 

Rakar sig i skogen

Gotlands Allehanda 17/9 1971

Om två veckor börjar samtliga fartyg smyga längs Gotlands kuster. Överraskande anfall mot kustvärn. Från luften ladsätter fienden trupper här och var.

Dags alltså för höstens stora fälttjänstövning.

Sjötrafiken mellan Gotland och fastlandet är svårt störd av fienden. Gotland får förnödenheter genom en ”luftbro”. Tre gånger under en och samma natt kommer militära transportplan på låg höjd att smyga in över en myr och fälla sin last. Fönsterglas, blodflaskor och stridsvagnsmotorer skall singla ner mot myren i fallskärmar.

 

Stig Malmberg, Visby, arbetar på LM Ericsson i vanliga fall.

 

Nu är han repgubbe och få raka sig i skogen

 

Snart bryter ”Gotlandskriget” ut

 

Blod och annat kommer från ovan

 

Den första oktober bryter det stora Gotlandskriget ut. Såväl armén som flygvapnet och marinen samverkar i övningen för att slå tillbaka fienden som gjort luftlandsättningar och landstigningar på de södra delarna av ön.

Ett för året nytt inslag i övningen är luftlandsättning av förnödenheter till det gotländska försvaret. Militära transportplan kommer att i fallskärmar släppa ner bl. a. fönsterglas, blodflaskor och stridsvagnsmotorer.

 

Lantbrukare Arvid Jacobsson, Gumbalde i Stånga var en av de markägare som informerades av militären. Här är han  omgiven av överstelöjtnanterna Uno Sivallius och Stig Göthe.

 

På torsdagen (16/11 1971) hade Gotlands militärkommando samlat berörda markägare och myndigheter till en information på Hemse hotell.

− Fördelen för vårt försvar vid ett anfall är att vi får slåss på hemmaplan, säger militärkommandochef Fredrik Löwenhielm.

− Därför krävs att vi får öva ute i terrängen. Även på civil mark. En del skador är därvid oundvikliga. Men ingen skall behöva bli lidande.

 

HAR GÅTT BRA

Hittills har det gått relativt bra att komma överens om ersättning för den skada som de militära övningarna åsamkar markägarna.

Men det har funnits en del större skador som varit svårlösta. I fjol t. ex. drunknade några kor i Gothem. Skrämda av skottlossningen, anser markägaren. Ett flera år gammalt fall av skada på skog har ännu inte lösts. Markägaren och de skogsvärderingsexperter som militären anlitat har haft helt skilda uppfattningar,

− Vi har från militären haft tanke på att låta länsstyrelsen inrätta en skadevärderingsnämnd som skulle kunna avgöra sådana här frågor, berättar militärkommandointendenten överstelöjtnant Uno Sivallius och undrade hur markägarna ställde sig till detta.

L R F-ombudsmannen Sune Bolin trodde inte så mycket på en sådan nämnd och konstaterade att det brukar gå bra att komma överens.

 

ÅTGÄRDER

Från övningsledningen har man vidtagit så många åtgärder som möjligt för att minska skadorna. Planeringen för övningen började redan i fjol höst då man rekognoscerade övningsområdena. De stora skadegörarna är de tunga bandförsedda stridsvagnarna. För dessa har en särskild karta utarbetats över vilka vägar och marker som får användas.

Men trots detta kommer det att bli skador. En del av dessa skall de övade förbanden själva reparera. Man har med sig utrustning för att t. ex. sätta upp nedriven tråd.

 

”Riktpriser”

För att så få skadeersättningsärenden som möjligt ska behöva vandra uppåt i beslutsstegen har de enskilda kompanierna också rätt att på platsen göra upp med markägaren. För detta finns en ”riktprislista” som utarbetats i samarbete med lantbrukarnas och skogsägarnas organisationer. I denna finns ”riktpriser” på t. ex. träd av olika sorter och ålder, olika slags  grödor, skador på vägar o. s. v. men priserna är inte fastlåsta enligt prislistan. Denna är bara en vägledning vid överenskommelser.

 

 

 

Skjutvarning

Gotlänningen 21/9 1971

 

 

 

 

HAN HAR DET FARLIGASTE JOBBET PÅ ÖN

RÖJER UPP EFTER FLYGANFALLEN

Gotlänningen 28/9 1971

 

Av OLA SOLLERMAN

 

Så här ser det ut då raketerna slår ned från de anfallande Lansen-planen.

 

− Om jag är rädd? Jovisst är jag det. Jag skulle vara en väldigt stor lögnare om jag påstod något annat!

Thure Kärrstedt förnekar inte att han ofta är rädd i sitt arbete. Så har han också det farligaste jobbet på Gotland. Att röja undan blindgångare på flygvapnets favoritmål, Skenholmen utanför Rute.

Där ute på holmen är hans bästa arbetskompisar en minsökare och en skrotsökare. Utan dem skulle han inte klara sig. Dessutom litar han mycket på sin erfarenhet – han har nämligen jobbat som ammunitionsröjare sen andra världskriget.

− Och så måste man ha lite tur, tillägger han. För visst är jobbet riskabelt. Erfarenheterna från kriget visar att killarna i det här yrket inte blev långlivade.

Thure Kärrstedt är förste flygtekniker vid Bråvalla flygflottilj (F 13) och bombröjning är bara en av hans uppgifter. Röjningen ingår i jobbet som målchef dels för Skenholmen. Dels för den grundstötta ryska trålaren i närheten. Trålaren liknar numera en rejäl schweizerost efter flygets attacker. Landets attackflyg har få mål som ligger så bra till och som är så naturtroget som den ryska trålaren.

 

MED SPRÄNGDEG

Men ändå populärare är Skenholmen. Inte bara flygvapnet öser bomber och raketer över holmen, också kustartilleriet och armén brukar försöka träffa den stackars ön. Efter varje större skjutning måste Thure Kärrstedt ut och röja.

Det är inte för allmänhetens skull. Ingen obehörig får kliva iland på holmen. Där finns skyltar överallt som säger stopp.

Blindgångarna måste bort ändå. När man t. ex. har skjutningar med övningsammunition på holmen – och därmed mindre riskzoner – får inte risken finnas att övningsbomber träffar en skarpladdad blindgångare. För då räcker kanske inte riskzonen till.

Vid röjningen har Thure Kärrstedt hjälp av olika slags sökare. Han kallar dem sina bästa arbetskompisar. En av dem är skrotsökaren, en metallsökare, som med ljussignaler och via en mätare talar om var blindgångaren finns.

Varenda blindgångare skall sprängas i luften. Helst med sprängdeg, som ger riktad sprängverkan och minskar risken för röjaren.

 

VÄRST ATT GRÄVA

Det här är Thure Kärrstedts bästa kompis på Skenholmen, en skrotsökare som varnar för blindgångare.

 

Ligger bomben synlig, uppe på markytan, är det ofta inga större problem för en erfaren röjare. Särskilt inte om den ligger så till att man kan se om någon säkring sitter kvar eller inte.

− Finns en säkring kvar kan jag till och med flytta bomben om den ligger för nära vår bunker på holmen. För vi vill ju inte skada bunkern…

Andra blindgångare vågar han inte ens rubba på. Och allra värst är det med bomberna, som borrat sig ned under markytan.

Då kan Thure Kärrstedt med hjälp av sökaren få veta ungefär hur djupt bomben ligger. Sen är det bara att gräva. Men knappast med grävskopa, skrattar han.

Sista biten används en liten, liten spade. Nästan som en arkeolog som letar efter fornfynd.

− Här har dock Skenholmen sina fördelar, tröstar sig Thure Kärrstedt. Kalkberget gör att bomberna inte borrar sig så djupt ner i marken. På andra ställen kan den dyka 8-10 meter under markytan.

 

RISKTILLÄGG

Thure Kärrstedt är väl medveten om riskerna med sitt jobb – och det är kanske därför han klarat sig utan en enda olycka under alla år. Numera har han också svart på vitt att jobbet ät farligt. Häromdagen tillstyrkte Försvarets civilförvaltning ett extra risktillägg på lönen.

− Ännu vet jag inte hur mycket det blir, säger han. Men vårt fackförbund har sedan många år kämpat för ett sådant risktillägg. Jag vet att det diskuterats två extra lönegrader.

− I så fall gör det bara två kronor extra per dag sedan skatten är dragen. Men kanske är man inte värd mera…

 

Efter anfallet är det Thure Kärrstedts tur att gå över området – men han måste vara försiktigare…

 

HJÄLP VIA RADIO

Thure Kärrstedt är inte ensam röjare på Skenholmen – det får han helt enkelt inte vara. Han har alltså en grupp värnpliktiga i sällskap. Men så snart man hittat en farlig blindgångare får de dra sig tillbaka. Då finns det bara Thure Kärrstedt och bomben.

Men han tycker det är skönt att ha de värnpliktiga i bakgrunden. För om något skulle hända måste helikopter eller ambulans tillkallas omedelbart.

− Jag har alltid minst tre radioapparater med mig för att kunna slå larm. Om alla skulle paja ihop reser jag hem. Då är det för riskabelt att fortsätta jobbet.

 

 

 

REPSOLDAT SKALLSKADAD VID OLYCKA MED KANON

Gotlands Allehanda, Gotlänningen 28/9 1971

Rep-värnpliktige Gunnar Buskas, 40 år från Gotland, nu bosatt i Tumba, måste i går kväll föras med helikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm, sedan han på eftermiddagen skadats svårt i bakhuvudet i samband med hanterandet av en kanon under övningar i Gothem. Buskas opererades vid midnatt. Även Jakob Jakobsson, 43 år, från När, skadades dock lindrigare. Han ådrog sig skärskador i bakhuvudet och slag på armen och kunde återvända till förbandet senare under kvällen.

Enligt en uppgift arbetade de båda i en grupp på åtta personer. En annan uppgift säger att de båda arbetade ensamma vid pjäsen.

Olyckan inträffade när Buskas och Jakobsson skulle återställa kanonen i transportläge efter skjutning med ett repetitionsförband ur P 18.

Med hjälp av två hävstänger återställer man pjäsen i jämnt läge. I samband med detta inträffade något. De båda skadades av slag – antingen från lavetten eller från hävstängerna.

Gunnar Buskas skadades allvarligt. Bl. a. trycktes en del av skallbenet in. Tillsammans med Jakob Jakobsson fördes han medvetslös med förbandets sjuktransportbil, som stod redo i närheten, till lasarettet. Där man omedelbart transporterade honom med helikopter till Karolinska sjukhuset. Dit inkom han kl. 21.45 på kvällen, sedan medvetslöstillståndet hävts vid 19-tiden.

Den aktuella kanonen är en 7.5 cm. värnkanon av äldre datum med fyrhjulig lavett för transporterna. Den måste lyftas ner från hjullavetten när den skall användas. På militärt håll anser man att det räcker med två man för att utföra detta. Utredning pågår av polisen.

 

 

 

Skadade soldaten mår bra

Gotlands Allehanda 29/9 1971

Tillståndet är förhållandevis gott för repsoldaten Gunnar Buskas från Tumba. Upplyser jourhavande läkare på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Gunnar Buskas skadades som bekant under skjutövningar med kanon i Gothem i måndags. Han fick då skallbenet intryckt. Jourhavande läkare meddelar även att operationen omkring midnatt natten till tisdagen genomfördes utan komplikationer.
- Han mår efter omständigheterna väl. Någon fara för hans liv anser vi inte föreligga, såvida inte någonting tillstöter.

 

 

 

Gotländska gerillan måste pinka på knä.

MEN HOBURGSGUBBEN RÄDDADES

Gotlands Tidningar 4/10 1971

  

Sabotagegrupp gick till anfall i mörkret

 

I helikoptern, d.v.s. lastbilen, planläggs anfallet mot Hoburgsgubben. Olle Pettersson och Freddie Lundberg hör till planerarna.

 

Av OLA SOLLERMAN

Hoburgsgubben är räddad. Fienden hade inte en chans.

Inte när krigsmålade, maskerade, gotländska FBU-are smög sig fram i natten. En del utbildade i gerillakrigföring och sabotage hemma i Olle Petterssons gillestuga i Bro.

Under några minuter ekade k-pistarna under Hoburgsberget. Sen var allt slut. FBU-arna hade gjort sitt för den gotländska fosterjorden.

 

Det här hände en natt under helgens stora gotlandskrig. Hela södra Gotland var i fiendens grepp. Allt hopp sattes till ett 30-tal FBU-are med högkvarter i Gannarve gästgiveri i Fröjel.

Deras uppgift var svårt:

− Överfall och förstör så mycket som möjligt av fiendens ställningar!

GT fick följa med på ett av de nattliga uppdragen. Med var också Expressens krigskorrespondent Bern ”Bison” Nilsson med fotograf Kenneth. Men de hade bekymmer. Dagen innan hade de åkt fast två gånger. En gång när de utan lov tog sig in på P 18. Den andra gången ute i fientliga skogar i Etelhem. Fråntagna presskort och bilnycklar hade de som fångar förts till högkvarteret i Havdhem för att ställas öga mot öga med generalen.

Därför hade de nu fått en skugga på sig, överstelöjtnant Arne Lundell som just kommit hem efter att ha studerat krigskonst i USA. Han höll ett vaksamt öga på Bison och det hjälpte inte att Bison försökte muta med ett glas whisky.

 

BLANDAT GÄNG

Den grupp vi följde med hade i uppdrag att slå till mot fienden som intagit Hoburgsgubben. Det var ett blandat gäng som skulle klara av det. Gruppchef var Jan Axelsson, mätningstekniker från Visby, och hans närmaste man Sune Ronqvist, agronom vid lantbruksnämnden. Där fanns också Olle Pettersson, annonskonsulent från Bro, Eskil Gahnström, förrådsman från Hejnum, Gösta Alness, agronomkollega till Ronqvist, Bengt Uddin, rörmontör i Visby. Bror Karlsson, jordbruksarbetare från Bäl, Lars Inge Pettersson, studerande i Fårösund. Lasse Nordin, kontorsbud i Visby, och Freddie Lundberg, kriminalvårdare i Lärbro.

10 man allt som allt. Plus vi tre från pressen.

Krigsmålade och iklädda mörka sabotageoveraller tog vi helikoptern från Gannarve till Sudret. Att helikoptern bara var fingerad och istället såg ut som en lastbil fäste sig ingen vid i detta allvarets ögonblick!

 

PINKA PÅ KNÄ!

Vid tvåtiden på natten var vi framme vid strandkanten söder om Hoburgsgubben. Egentligen tänkte vi anfalla norrifrån, gå i skydd av den väldiga landburgen. Men på vägen kom order från högre ort.

Tänk er att ni åker landstigningsbåt istället för helikopter, sas det. Då kommer ni i land söder om Hoburgen.

Därför landade vi vid sydstranden. Inte ett knäpp när vi stigit ur, varnade Olle Pettersson.

− Vi kan väl få pinka i alla fall, sa en FBU-are med liten blåsa.

− Jo, men då får ni banne mig stå på knä, svarade Olle som har stor erfarenhet av det här med gerillakrig.

När vi steg ur lastbilen eller helikoptern eller båten blåste det nästan storm. Det var bara bra. Då riskerade vi inte att någon klumpig FBU-fot på ett visset löv skulle röja oss.

Månen stod lågt över vattnet, svagt röd. Annars var det mulet och mörkt. Lite disigt var det också och mistluren utanför dånade så att man knappt hörde gruppchefens viskande order.

En förträfflig natt för sabotage!

− Nej, nej, rättade Olle P. Det skall regna också. Ösregna. Då trivs vi.

Några hundra meter bort reste sig Hoburgsberget som en avskräckande ointaglig Gibraltarklippa. Men mitt i det svartgrå berget lyste ett fönster, varmt och hemtrevligt.

Egentligen är det synd att väcka upp folk ur deras sköna sängar så här dags, tänkte man. Men bara för en kort sekund. Sen började allvaret.

 

Eskil Gahnström, FBU-are från Hejnum, nästlade sig in hos fi med kpisten i beredskap.

 

HALTA ANKOR

Vi smög framåt i skydd av en hög stentun. Men den där förbaskade fyren! Var fjärde sekund svepte fyrstrålen över oss. Var fjärde sekund duckade vi allihop. Samtidigt i god militärisk takt.

− Hade fyrmästarn sett oss skulle han ha tagit oss för en rad halta ankor.

Annars gick framryckningen smärtfritt. Ända tills en framdragen spanare återvände flåsande och rapporterade.

− Det står vaktpost bara femton meter framför oss!

Vi fick ta det försiktigare. Vi delade upp oss i grupper. Bison och jag, otränade som vi var, tappade förstås bort de andra i mörkret. Vi fick åla fram på egen hand.

 

MOT TAGGTRÅDEN

Svettdrypande nådde vi taggtrådsstängslet. Vi såg inte en själ. Och hade vi sett nån hade vi inte vetat om det var vän eller fiende. För allt vi fått veta om fi var att han bar grå uniform modell 58. Och vem ser sånt i mörkret.

Vi tog oss under stängslet via ett dike. Ålade fram mot en barackförläggning. Längre vågade vi oss inte. För tänk om vi, två tidningsmurvlar, skulle röja hela gruppen. Då skulle varenda FBU-are i svenska försvaret ha arkebuserat oss.

Då hände det. Det blev plötsligt ljust som på dagen. Det var anfallssignalen, ett skott från en lyspistol.

Jag rusade upp med vapnet fulladdat. 36 bilder i en småbildskamera. Man jag hann bara få iväg ett par skott. Sen föll jag för en FBU-ares kula. Han hade inte sett skillnad på uniform m/58 och min gamla trasiga jacka från US Army.

 

VI TOG DEM

Anfallet var över på några minuter. FBU-arna hade lyckats väl, de stod bara några meter från fi när de brassade på.

− Vi tog dem, sade Sune Ronqvist.

− Hade det varit ett verkligt läge hade vi sopat rent med ett raketgevär, sade Lars Inge Pettersson.

Men en fientlig kille med gulblått band i mössan var elak.

− Vi såg er hela tiden, sa han. Vi hade er under kontroll. Hade det varit ett verkligt läge så…

 

GJORDE BORT SIG

I en barack svor neutrala radiotelegrafister och en ledig stridsdomare. Den ofine Bison hade klampat in dit för att höra varför de inte besvarade elden. Han kom ut snabbt igen.

Vi landade vid Gannarve klockan sex på morgonen, fem timmar efter att vi gett oss därifrån tidigare på natten. Det blev fika och några timmars sömn i icke fältmässiga förläggningar. Sen var det dagsför nya nappatag med fi.

Själv for jag hem till min privata säng i stan. Och somnade tryggt i god förtröstan på vårt försvar. Särskilt FBU-arna.

 

 

 

SYLT TILL PANNKAKAN KOM MED FALLSKÄRM!

Gotlänningen 4/10 1971

 

43 ton förnödenheter släppte DC-3:orna och Herculesplanen ned över Lindefältet 100-talet meter framför åskådarna på söndagsmorgonen.

 

Av JÖRGEN FAGERSTRÖM

 

Ur dimman dalade dubbla och tredubbla tusenkronorsfallskärmar ned med sin last över övningsfältet.

 

Lasarettet fick sitt blod, glasmästare Holm sina glasrutor, Volvo-chefen Lars Alvelassen sina reservdelar, direktör Alex Medin sitt tidningspapper och Svensson i busken FÅR sylt till pannkakan på torsdag…

 

Volvodirektör Lars Alvelassen var intresserad åskådare när en last Volvo-delar landade med en fallhastighet av 9 meter i sekunden. Lådorna var hela och man kunde förmoda att reservdelarna inte tagit någon skada.

 

43 ton förnödenheter fälldes på lördagskvällen och söndagsmorgonen med fallskärmar över ett fält mellan Linde och Stånga.

 

Sylten höll… Det här paketet innehöll femkilosburkar med hallonsylt. Bortsett från några bucklor var allt helt och torsdagspannkakorna räddade.

 

Svenssons sylt var kanske inte det viktigaste i det pågående Gotlandskriget, men chefen för luftlandsättningen av godset överste Bruzelius var ändå ganska spänd på att se om syltburkarna skulle hålla.

Syltburkarna i all ära, men de är ju knappast avsedda för att landsättas med en fallhastighet av 9 meter i sekunden.

Nåväl, nu gick det bra. Bortsett från några bucklor i syltburkarna hade man inte sönder någonting av det luftlandsatta godset. En låda med bandbultar hamnade visserligen oturligt nog mitt över ett dike så att paketet brast mitt itu och bandbultar rullade omkring i terrängen, men det var ju ingenting som kunde gå sönder utan skulle bara plockas upp.

Fallskärmarna dalade ned sin last över Gotland var ett praktiskt försök med luftlandsättning i samband med pågående manöver.

Från Karlsborg transporterades de 43 ton tunga militära och civila varorna i DC-3:or (Tp 79) och Hercules-plan (Tp 84) och alltsammans fälldes med en imponerande precision – på lördagen (2/10 1971) i mörker och på söndagsmorgonen ovanför molnen.

Luftlandsättningen var ett viktigt led i den försöksverksamhet som pågår sedan 1965 och där man håller på att prova ut metoder, emballage o. s. v.

− Det har gått över förväntan. Efter lördagskvällens fullträff så var man förstås optimistisk, men ändå – allt klaffade ju perfekt, sade en nöjd överste Bruzelius på söndagsmorgonen.

Han hade också anledning att vara belåten med löjtnant Robert Lundberg och hans kompani, som skötte mottagningen på landbacken. B…transporterna och omhändertagandet av materielet gick med lika fin precision som själva luftlandsättningen.

 

Kompanichef för det mottagande kompaniet, löjtnant Robert Lundberg, hade all anledning att känna sig belåten med sina mannars raska borttransporter.

 

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig