Föregående sida

Tidningsklipp 1972

 

Visbyskeppare till sjöss i 45 år

Gotlänningen 8/1 1972

 

Han har klarat torpeder i Östersjön och indianer på sydamerikansk strand

Av BJÖRN SMITTERBERG

 

Allan Friberg i Visby kommer aldrig att glömma nyårsaftonen 1921. Då var han i Chile, i en liten stad som hette Punta Delgado. Han tillbringade julen där också. Allan Friberg var nämligen sjöman, och hans båt gick på grund i Magellans sund ett par månader tidigare. Han fick stanna länge i Chile. Mer än ett halvt år.

- Resan skulle ta fyra månader, säger han. Men den tog ett år och fyra månader istället.

Allan Friman har varit sjöman i 45 år. Och det var inte så konstigt att han blev sjöman. Hans far, hamnkaptenen och konsuln Nils Friberg, startade de fribergska rederierna, och ägde flera båtar.

- Jo, det var många båtar, det var skonerten Anette, jakten Elida, Svea, Enigheten, Emeli som var en skonare, Aldebaran, Genius och Nanna som jag kommer ihåg så här på rak arm.

- Skonerten Anette var den första båt jag mönstrade på. Det var 1919. Vi seglade mest på Östersjön med ”Anette”.

- 1921 mönstrade jag på en annan av båtarna, Aldebaran. Men där stannade jag inte så länge. Samma år kom jag till Stockholm och mönstrade på ”Lima”. Det var en modern båt. Den hade två Burmeister & Wain dieselmotorer och var på 6 500 ton dödvikt. Johnsonlinjen hade fyra sådana, alla utom ”Pedro Christoffersen”. Det var hon som i många år under 50-talet låg i Nynäshamn.

- Några dagar efter det att jag mönstrat på Lima gick vi till Göteborg och hämtade mer last. Det var styckegods till Sydamerika. Den 25 juli 1925 lämnade vi Göteborg och gick till Hamburg där mera last väntade. Sedan satte vi kurs mot Pernambuco, en hamnstad på Sydamerikas östkust. Men det var inte allt som skulle dit. Vi lossade i Bahia Blanca, Santos, Rio de Janeiro, Montevideo och Buenos Aires,

- Det var en annan gotlänning med ombord också. Eje Smitterberg från Klintehamn. Johnsonlinjen hade regelbunden trafik på Sydamerika som de som ville se Sydamerika mönstrade på dessa båtar.

- Från Buenos Aires gick vi till Punta Arenas och Valparaiso och slutlossade. Sedan gick vi till Antofagasta och Lima för att lasta gödning.

- När vi på hemvägen skulle runda Sydamerika gick vi in i Magellans sund. Klockan var nästan 12 på natten till den 28 oktober 1921 och jag gick upp på bryggan för att avlösa. Det var regnperiod då och så långt söderut som vi var så blev det snötjocka.

- Har vi inte ankrat ännu?, sa jag. Då vet ingen hur det går, berättar Allan Friberg. Det fanns ju inga fyrar på den tiden så man var inte riktigt säker på var man var någonstans i det vädret.

- Strax efter gick vi på ett klippgrund. Hela botten blev uppriven på båten. Vi hade kommit 150 meter ut ur farleden. Vi gick naturligtvis i livbåtarna.

 

INDIANER

- Det var inte långt till stranden, men vi ville ändå inte gå iland. Stranden var full av indianer så vi tyckte det var säkrast att gå ombord på ”Lima” igen.

- Vi hade ingen radio ombord, men det är mycket trafik i Magellans sund så vi blev ju snart upptäckta. Det dröjde inte länge förrän bärgningsarbetet var i full gång.

- ”Lima” drogs in i en vik och reparerades provisoriskt. Sedan gick vi tillbaka till Punta Arenas igen. Där lossade vi lasten och reparerades ordentligt. Det var fortfarande regnperiod och man var trött på vädret.

- Det var inget vanligt varv vi reparerades på. Vi fick gå in i en vik och när det var högvatten sattes båten på grund så nära stranden som möjligt. Där fick vi fira jul och nyår. Någon gång i januari var vi färdiga.

- Men då togs båten i beslag av chilenarna. Försäkringsbolaget ville inte betala och vi blev kvar i Chile tills betalningarna var klara. Under tiden lastade vi den last som inte var skadad, och så fyllde vi ut med annan last. Men den fick vi lossa igen när det kom någon annan båt. Vi lassade och lossade om vartannat i flera veckor. Chilenarna bara lurade oss. I maj 1922 kom vi äntligen iväg. Vi gick till Santiago de Chile och Buenos Aires och lastade styckegods. Vi lastade kaffe i Rio de Janeiro och Bahia Blanca innan vi satte kurs mot Hamburg. Den 27 november 1922 kom vi till Göteborg, säger Allan Friberg.

Johnsonlinjen upphörde därefter med sin trafik mellan Göteborg och Chile. Den inleddes 1914 med ett fartyg som var ungefär lika stor som ”Lima”, ”Kronprinsessan Margaretha” hette fartyget. Men även när chilenarna släppt ”Lima” så diskuterades vem som skulle betala reparationerna, och det slutade i en process.

Inte förrän 1937 ansåg Johnsonlinjen att man fått säkra garantier från Chile att man kunde återuppta trafiken. Det fartyg som då sattes in på linjen hette för övrigt ”Chile”.

- Då mönstrade jag av och reste hem. Jag gick tillbaka till de fribergska rederierna och seglade med ”Aldebaran” hemma i Östersjön. Vi gick med trä till Tyskland och Danmark från Norrlandshamnarna. Men där var jag inte så länge. I början av 1923 och ett par månader framåt var jag på ”Laros”, sockerbolagets ångdrivna båt. Sockerbolaget hade flera stycken som fanns kvar ända in på 50-talet. Nu har de en enda nyare båt – ”Tanto”, som ju är i Visby ofta. ”Laros” hämtade socker i Stettin och gick till sockerraffinaderierna i Landskrona och Göteborg. 1923 var det förresten isvinter. Vi låg fast i isen i Öresund tillsammans med en massa andra båtar.

- 1924 blev jag befälhavare. Det var på ”Nanna”, som tillhörde fribergska rederierna. Där fanns det många med som blev sjökaptener själva. Sven Bachér, Torsten Smitterberg exempelvis. Jag var kvar på ”Nanna” fram till 1928. Då blev jag styrman på ”Gute”, Gotlandsbolagets andra båt med det namnet. Sedan gick jag som styrman på Gotlandsbolagets alla båtar som fanns då, först ”Visby”, sedan ”Drotten”, ”Tjelvar” och ”Hansa”.

 

TORPEDANFALL

- 1940 blev jag befälhavare igen. Det var gamla ”Gute” jag fick.

Allan Friberg var befälhavare på ”Gute” genom andra världskriget. Då hade gotlandsbåtarna bevakning med sig, minsveparna ”Landsort” och ”Arholma”. I januari1945 utsattes ”Gute” för ett torpedanfall, men resan gick lyckligt trots allt.

- Jag var i min hytt och vilade mig. Det var ju jobb dygnet runt under kriget. Arne Kastlander, han var överstyrman då men har varit kapten vid Gotlandsbolaget i många år sedan dess, var på bryggan och såg torpedbanan framför oss. Han girade genast upp mot torpedbanan, det var största chansen att klara sig. när jag kom ut på bryggan var redan ”Arholma” och ”Landsort” i full gång med att släppa sjunkbomber.

Torpedanfallet kunde ha blivit en katastrof. ”Visby” var med i konvojen tillsammans med ”Gute”, och ”Visby” hade många passagerare. Det var för övrigt bara två månader efter ”Hansakatastrofen”, då 84 människor omkom.

1947 blev ”Gute” utsliten. Den hade varit med i över 20 år. Den 17 december 1947 fyllde Allan Friberg 45 år. Samma dag stod han på bryggan som befälhavare på nya ”Gute” när hon för första gången kom till Visby.

 

PENSION

1964 fick Allan Friberg pension. Skeppsredare Sven Mattsson i Slite köpte ”Gute”, som sedan såldes till Finland.

- Vad hände då med de gamla segelfartygen som Allan Friberg arbetade på under 20-talet?

- De försvann under kriget. ”Nanna” gick bort under en kolresa från Danzig till Kalmar tror jag. Men då var det en annan ägare. Hon gick ofta med kol och var i Visby och lossade.

”Lima”, som Friberg arbetade ombord på och som gick på grund försvann också under kriget.

- ”Lima” torpederades och nu finns ingen av den båttypen kvar längre.

Trots att Allan Friberg pensionerades 1964 så har inte slagit sig till ro. Han har en son, Nils-Åke Friberg, som är befälhavare på ”Holmsund”. Det är ett stort fartyg som specialbyggd för papper och pappersmassa. Den har 69-årige Allan Friberg fått följa med på ett par resor. Varje dag gör han också vandring över hamnen och tittar på vad som händer.

- Jag bor ju så nära, säger han. Men bo inne i landet det går bara inte. Här minns jag vad jag varit med om, och det piggar upp mig.

 
 
 

Dålig flotta för Gotlands försvar

Gotlänningen 16/8 1972

Hur var det egentligen med de fartyg som ingick i Visbyavdelningens, den flottenhet som skulle ta första stöten vid ett fientligt anfall mot Gotland?

Ja, det var egentligen inte så mycket att hoppas på. Det får man fullt klart för sig om man läser Åke Holmquists bok ”Flottans beredskap 1939-1940” han har gått igenom all korrespondens inom marinen som utväxlades under de år boken behandlar. Chefen för Visbyavdelningen var fullt på det klara med att Visbyavdelningen bara kunde sättas in mot en fiende under gynnsamma omständigheter, helst under mörker.

 

DE HÄR FARTYGEN SKULLEFÖRSVARA GOTLAND I KRIGET

… med nuvarande sammansättning kan Visbyavdelningen endast svara för minsvepning och konvojering. Jagarna kan möjligen, under gynnsamma omständigheter sättas in mot en landstigande fiende, men endast under mörker.

Det skrev chefen för Gotlands marindistrikt. E. Braunerhjelm, i ett brev till chefen för marinen, C. de Champs, under septemberkrisen 1939. Hitler hade ställt stora krav på Tjeckoslovakien. De militära myndigheterna i Sverige såg allvarligt på notutväxlingen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland. Man började undersöka den svenska beredskapen.

För några år sedan bildades Riksbankens jubileumsfond, en fond som skall stödja forskningen om hur Sverige förhöll sig under andra världskriget. Forskningsarbetet är knutet till historiska institutionen vid Stockholms universitet. Åke Holmquist är knuten till denna organisation och i bokform har hans forskningsarbete utkommit. Boken heter Flottans beredskap 1938-1940, och ingår i serien Sverige under andra världskriget.

Åke Holmquist blev känd för ett 10-tal år sedan då han ställde upp i TV:s 10 000-kronorsfrågan. Han tävlade i ämnet Beethoven.

Forskningen har han bedrivit i de militära myndigheternas omfattande arkiv. Åke Holmquist har läst så gott som all korrespondens som förekom under de aktuella åren. Han har tagit reda på vilka aktioner som planerades, hur flottan skulle uppföra sig, vilken organisation den hade och vilka uppgifter flottan fått bland annat. Men han har också tagit reda på hur det var med beredskapen och i vilket skick fartygen var.

 

FARTYGEN

De fartyg som ingick i Visbyavdelningen kunde alltså inte marinchefen på Gotland skryta med. Visbyavdelningen bestod av torpedkryssaren Jacob Bagge, som var 41 år, samt jagarna Ragnar och Sigurd, båda 30 år gamla när tilldelningen beslutades i 1936 års försvarsordning. Åke Holmquist har konstaterat att alla fartyg hade, då stärkt försvarsberedskap anbefalldes i samband med kriserna vid kriget, uppnått eller överskridit den totala livslängden enligt bestämmelserna i försvarsordningen.

I brevet till marinchefen från Braunerhjelm som Åke Holmquist hittat stod det alltså att fartygen i Visbyavdelningen var i så dåligt skick att de endast kan användas till konvojering och minsvepning. Men minsvepningsuppgifterna kunde fartygen ändå inte klara av, de var inte utrustade med paravaner eller svepanordningar. Istället fick hjälpfartyg sköta om den detaljen.

 

DÅLIGT ARTILLERI

− Artilleriet var svagt och ålderdomligt på kryssaren och jagarna, skriver Åke Holmquist. Beträffande Jacob Bagge föreslog marinchefen och marinförvaltningen samma åtgärder som för den 1897 byggda torpedkryssaren Örnen, som var det enda örlogsfartyget i Norrköpingsavdelningen. Det vill säga att artilleriet moderniserades liksom luftvärnet.

12-centimeterskanonerna kunde bara skjuta 8 000 meter. En modernisering av luftvärn och artilleri var det enda marinförvaltningen kunde tänka sig med torpedkryssarnas låga stridsvärde och höga ålder.

− Jagarna var enligt marinförvaltningens uppfattning ”jämförelsevis i gott skick”

Åke Holmquist fortsätter:

− Jagarna var enligt marinförvaltningens uppfattning ”jämförelsevis i gott skick”, och författaren citerar ur ett brev ”Alla dessa jagare, vilka är sjösatta åren 1907 fram till 1911, äro emellertid trots verkställda reparationer till följd av sin långa och påfrestande tjänst nedsatta i fråga om hållfasthet och driftsäkerhet”.

 

JAGARNA

När kriget bröt ut den 1 september 1939 var Jacob Bagge rustad och klar. Jagaren Ragnar var klar den 3 september. När det gällde jagaren Sigurd tog det dock längre tid. Fartyget blev inte färdigrustat förrän först den 14 oktober. Anledningen till den förseningen var bland annat personal- och penningbrist. Men ett annat stort problem med fartyget var skrovet. Åke Holmquist skriver:

Den 26 september 1938 beviljade regeringen 71 000 kronor för reparation av Sigurds skrov. Arbetet beräknades vara klart den 1 juli 1939.

Senare meddelades dock att jagaren inte kunde bli mera än halvfärdig till den 1 juli 1939. Den 8 februari reagerade marinchefen på de många uppskoven med Sigurds reparation:

− För flottans krigsberedskap är att örlogsfartygen hållas i den högsta beredskap som omständigheterna medgiva, och att alltså tiderna för beredskapsförläggning och reparation av olika fartyg i möjligaste mån nedbringas, står det i ett brev som marinchefen skrivit till marinförvaltningen och som Åke Holmquist citerar i boken.

 

FÖRSENING

Först den 28 april 1939 varvsförlades Sigurd. Reparationerna beräknades vara avslutade i mitten på juni, men Sigurd blev inte klar förrän den 30 juni. Varför det blev en försening har Åke Holmquist inte lyckats ta reda på. Jagaren blev inte klar för expedition förrän i mitten på oktober, ett år efter det att regeringen beviljat anslag för reparationerna.

Men det skulle ännu dröja några veckor innan Sigurd skulle komma att ingå i Visbyavdelningen. Jagaren Wale, som ingick i Karlskrona-avdelningen, var så dålig att man i Karlskrona måste låna Sigurd ett par veckor.

Men även kustflottan, som med sina tre pansarskepp Gustaf V, Victoria och Sverige, utgjorde kärnan av den svenska marinen, har Åke Holmquist funnit hade problem. Bland annat var de tre pansarskeppen aldrig rustade samtidigt så någon samövning hade aldrig skett. Men även materiellt var det dåligt. Åke Holmquist:

− Orsaken till att de båda rustade pansarskeppens materiella beredskap inte var tillfredsställande vid krigsutbrottet får sökas i deras drivmedelsförsörjning. I september 1939 rådde brist på pannbrännolja. Det bestämdes därför att brännolja skulle sparas i största möjliga utsträckning och att fartygen under gång skulle använda kol. Pansarskeppen fick kol som dock var av dålig kvalitet. Användningen av denna förorsakade skador på pannornas kåpor och eldstadsramar. Och för att hålla maskinerna igång krävdes ständiga reparationer. Med enbart koleldning kom fartygen upp i högst 13 till 14 knop. Normalt var maximal fart 22,5 knop.

När fartygen fick olja gick det däremot bättre. Då både olja och kol användes kom pansarskeppen upp i en fart av 19 knop.

 

UPPGIFTER

Enligt de handlingar som Åke Holmquist funnit kom Gotland lite vid sidan om i den stora planläggningen för flottan. Det mesta intresset fick Åland. En mycket stor del av ”Flottans beredskap 1938-1940” handlar också om Ålandsproblematiken. Åke Holmquist har tagit del av anteckningar från sammanträden ända upp till regeringsnivå om just Ålandsfrågan. Om en fiende fick fotfäste på Åland skulle det kunna bli en spjutspets mot Sverige.

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade några sammanträden med statsministern, Per Albin Hansson, och detta resulterade 1938 i tre promemorior. Där riktades inte särskilt stort intresse åt Gotland.

− Försvaret av Åland och Ålandshav var den svenska flottans huvuduppgift, men dess medverkan krävdes även på andra håll, exempelvis i Öresund och på Västkusten. Dessutom skulle flottan assistera vid vissa beredskapskapstransporter till Gotland.

Vid en stabstjänstövning som hålls våren 1939 fick flottan tre uppgifter, spärra tillträdet till Bottniska viken, skydda trupptransporter till Åland och till sist skydda trupptransporter till Gotland. Denna övning gav många erfarenheter, bland annat att personalen inte räckte till för att bemanna Gotlands marindistrikt och halva kustsignalväsendet ifråga om signalmatroser.

 

TVÅ NYA FARTYG

Samtidigt var två nya fartyg på väg att bli färdiga som skulle bli välkända i de gotländska farvattnen, minsveparna Arholma och Landsort, de fartygen som under en stor del av andra världskriget skulle bevaka transporterna till och från Gotland. Den 24 augusti 1939, endast någon vecka innan kriget var ett faktum bestämdes det att Visbyavdelningen med stab skulle upprättas, rustning av strids- och hjälpfartyg och två hjälpvedettbåtar skulle ske om det blev order om förstärkt försvarsberedskap. De båda vedettbåtarna tilldelades Gotlands marinflygstation.

Nästan omedelbart när kriget brutit ut blev det order om neutralitetsvakt. Och som tidigare nämnts fanns det endast två fartyg tillgängliga för Gotlands del. Det var torpedkryssaren Jacob Bagge och jagaren Ragnar. Åke Holmquist har funnit: uppgifter på att de övervakade Gotland med ett fartyg på vardera sidan om ön. Bättre var det ställt mellan Landsort och Öland: Det sköttes om av kustflottan, som ibland anlitade den så gott som nya flygplanskryssaren Gotland och pansarskeppen för ändamålet.

 

ISSVÅRIGHETER

Men snart kom vintern 1939-1940, med den mycket svåra issituationen. Enligt Åke Holmquist var det dock en gudagåva till marinen. Inga stridsfartyg, varken eventuellt fientliga eller svenska, kunde förflytta sig med någon större framgång genom isarna. Det var svårforcerad fast is mellan Haparanda i norr och Simrishamn i söder. För övrigt fanns det bara två större isbrytare, Ymer och Atle. Och Visbyavdelningen kunde inte lämna Visby hamn. Under vintern fick flottan tillfälle att bättra på fartygsbeståndet, men det blev ändå inte bra. Åke Holmquist har gjort en tabell som visar hur beredskapsläget var vid kustflottan strax före krigsutbrottet:

Gustaf V, skadade pannor, reducerade fartresurser, Drottning Victoria: samma sak, Sverige var varvsförlagd, Gotland: relativt god beredskap, Dristigheten: motorhaverier, Klas Uggla: god beredskap, liksom Stockholm, Malmö, Gripen, Ulven, Sjölejonet, Sjöbjörnen, Springaren, Delfinen och kustflottans vedettbåtar och trängfartyg. Ehrensköld: dåliga pannor och reducerade fartresurser, Svea: synnerligen dåligt skick.

Flottan fick: alltså en dålig start, det framgår klart i boken. Likaså var Gotlands läge ganska utsatt. Den 3 september – två dagar efter krigsutbrottet fanns de två första fartygen, Jacob Bagge och Ragnar, på sin plats i Visbyavdelningen. Ensamma.

 

MINSVEPARNA LANDSORT – på bilden – och ARHOLMA kom senare att ingå i Visbyavdelningen och deras huvudsakliga uppgift blev att bevaka transporter till och från Gotland. De båda fartygen var tämligen nybyggda och alltså moderna fartyg.

 

TORPEDKRYSSAREN JACOB BAGGE var 41 år när kriget kom. Fartyget skulle egentligen ha skrotats för länge sedan. När kriget utbröt var fartyget så gammalt och stridsvärdet så lågt att marinen inte ville lägga ut några större pengar på modernisering.

  

JAGAREN SIGURD ingick i Visbyavdelningen, men fick först ligga på varv för omfattande reparationer och fick sedan lånas ut en tid till Karlskronaavdelningen, som det var mycket dåligt ställt med. Bilden på Sigurd här är tagen i Visby hamn.

 

JAGAREN RAGNAR var systerfartyg till Sigurd, och båda mer än 30 år gamla och skulle egentligen vara skrotade. Chefen för Visbyavdelningen insåg det låga stridsvärdet i fartygen och skrev till marinen att de kan insättas mot en landstigande fiende endast under gynnsamma omständigheter och under mörker.

 

PANSARSKEPPET GUSTAV V utgjorde tillsammans med två andra pansarskepp kärnan i kustflottan. Med oljeeldning gjorde drygt 22 knop. Men när kriget kom fanns det inte brännolja. Istället eldades skeppen med dåligt walesiskt kol. Farten blev då högst 13, 14 knop. Kolen skadade också pannorna och medförde ständiga reparationer. Den dåliga kolen utvecklade sådan rök att att man ombord inte kunde använda luftvärnsartilleri: man såg inte målen för röken. Pansarskeppet Sverige var rustat först efter den 9 april 1940. Då hade man fått låna ångpannor från jagaren Ehrensvärd och ångpanneventiler från jagaren Nordenskjöld.

 
 
 

Bang-72. Experiment vid Hoburgsgubben

Gotlands Allehanda, Gotlänningen 29/9 1972

Docenterna Ragnar Rylander och Staffan Sörensen ska med hjälp av J 35:or Draken och förhoppningsvis ett 100-tal gotlänningar forska i den framtida överljudstrafikens bullerproblem.

 

Måndagen den 16 oktober och en vecka framåt kommer Bang 72 att ”drabba” södra Gotland.

Det hela är inte så farligt som det låter.
− Vi kan lova att inga raukar, hus eller fönsterrutor kommer att gå sönder, säger docenterna Ragnar Rylander och Staffan Sörensen vid Naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning, vilka ska leda försöksverksamheten.
− Vi kommer inte att orsaka mer buller än vanlig långtradartrafik

 

Experimentet går ut på att utröna hur överljudsflygets ljudbangar påverkar människors förmåga att koncentrera sig på en given uppgift. Till detta ändamål ska man hyra Majstregården i Sundre. Där ska man placera 20 försökspersoner varje dag under försöksveckan. Dessa personer hoppas man att man ska få tag på genom att annonsera i ortspressen. Personal från F 12 i Kalmar och F 13 i Norrköping kommer att flyga över Majstregården på olika höjder med överljudsplanet J 35 Draken också ned till lägre höjder än man gör i normala fall. Flygvapnet undviker så långt som möjligt flygningar som stör allmänheten, men i detta fall har man gjort ett undantag för att försöken skall kunna genomföras. Försökspersonerna kommer under experimentens gång att vara sysselsatta med olika koncentrationsprov. Man kommer att testa hur ljudbangarna påverkar försökspersonernas koncentrationsförmåga.
Ljudbangar alstras av flygplan i överljudsfart. Människan uppfattar den som varierande från ett svagt åskliknande muller till en kort knall av samma typ som uppkommer vid artilleriskjutning. Ljudbangen får inte förväxlas med det mera utdragna och oftast kraftigare ljudet från lågt flygande plan i underljudsfart.

Docent Ragnar Rylander:
− Detta är ett unikt tillfälle att i förväg kunna studera hur framtidens överljudstrafik kommer att påverka människorna. Här har vi ett enormt försprång framför dem som forskar i den vanliga trafikens bullerproblem. Den forskningen har ju kommit igång först 20 år för sent.
− Här i Sverige är vi något av pionjärer när det gäller denna typ av forskning, berättar docent Stefan Sörensen. Till skillnad från forskare i andra länder har vi ett intimt samarbete med flygvapnet. De ställer alltid välvilligt upp med personal och flygplan.

Försöken som kommer att utföras i samarbete med Chalmers tekniska hökskola och flygtekniska försöksanstalten kommer att följas av expertis från både Frankrike och USA och information om försökens resultat kommer att gå ut över hela världen. Sverige är ett av de få länder som bedriver forskning med riktiga ljudbangar.

Försöken på Gotland som beräknas äga rum från Öja och söderut kommer att avslutas med en intervjuundersökning bland befolkningen i Burgsvik.

Omfattande försök har visat att ljudbangar får anses ofarliga för byggnader och djur. I likhet med vanligt flygbuller kan människan uppleva bangen som störande.

Liknande försök har tidigare utförts på fastlandet i Vidsel -70 och Älvdalen -71.

 
 
 

Missöde med rökgranat - militär bröt benet

Gotlands Allehanda 4/10 1972

Överfurir Ted Jakobsson, P 18, bröt ena benet vid en olycka under en övning på måndagsförmiddagen. Jakobsson och en kamrat hoppade från en stridsvagn för att undgå att skadas av en exploderande rökgranat. Jakobsson kom ner så illa att benet bröts. Han blev liggande under stridsvagnen och fick inga skador då rökgranaten exploderade.

Jakobsson och en kamrat skulle från en stridsvagn avfyra rökgranaten. Då de höll på att göra avfyringen inträffade ett missöde. Granaten blev liggande pysande. Den hade tre sekunders fördröjning, och de båda militärerna måste därför snabbt hoppa undan för att få skydd från explosionen.

Polisen utreder nu olyckan.

 
 
 

Tog befäl över det anonyma förbandet. Gotlands flygchef har inga flygplan

Gotlänningen 6/10 1972

Major Carlson, ny flygchef på Gotland. Men han saknar flygplan, förstås

 

Av OLA SOLLERMAN

Lennart Carlson, major, heter vår nye gotländske flygvapenchef. Det vill säga att han är chef för F 13 G efter chefsbytet 1 oktober. Major Carlson kommer närmast från flygstaben i Stockholm där han haft hand om utbildningen av frivillig personal inom flygvapnet. För några år sen kunde man tillfälligt träffa honom som skolchef vid flyglottaskolan i Bunge.

Major Carlson är egentligen flygchefen utan flygplan F 13 G har inga flygplan baserade på Gotland i fredstid. Trots Gotlands strategiska läge finns inget motiv för det, anser man. Det tar ju inte många minuter för ett flygplan att nå Gotland, exempelvis från Bråvalla flygflottilj som F 13 G tillhör. Civilt uttryckt skulle man kunna säga att F 13 G är ett dotterbolag till F 13 på Bråvalla.

 

ANONYMT

Man kan nog påstå F 13 G är det mest anonyma gotlandsförbandet. Det beror väl på stor del på att det inte har några egna förläggningar utan man använder dels P 18 och dels KA 3 som förläggningsorter.

Vi har c:a 120 man inom förbandet, berättar major Carlson. Hälften består av fast anställd personal, hälften av värnpliktiga som övervägande del kommer från fastlandet.
− Man kan dela in oss i fyra avdelningar. Stabssektionen finns numera i gamla flygpaviljongen vid Visby flygplats, dessutom finns en bastrupp på annan plats intill flygfältet. Vi har en driftsgrupp i Tingstäde och slutligen ett radarkompani någonstans på norra Gotland.

 

VÄDERBALLONGER

I anslutning till staben finns också den så kallade väderdetaljen. Till den hör bland annat den radar som syns mellan paviljongen och Bingers kvarn. Kanske har ni också sett hur stora ballonger lyfter från den gamla flygstationen. Två gånger per dygn släpps sådana ballonger upp och de hjälper till att ge de väderprognoser som både det civila och militära flyget får användning av.

Väderballongerna är alltså allt vad F 13 (G) har i flygväg. I övrigt består en stor del av verksamheten av spaning.  Naturligtvis en mycket viktig uppgift med tanke på Gotlands läge.

 

DÅ HÖRS F 13 G

För spaningen har man också hjälp av flyglottor. Många av dem kommer förresten att vara i farten på lördag. (7/10 1972) Har ni inte hört talas om F 13 G förut så kommer ni att göra det på lördag.

Vi hoppas förstås att vi inte skall störa gotlänningarna alltför mycket på lördag, säger major Carlson. Då kommer vi i anslutning till den stora manövern på Gotland att ha en kompaniövning.

Då disponerar vi dels två Drakenplan, dels flyg ur Gotlands flygklubb. Det blir flygningar över hela ön, ibland en del lågflygningar, och från platser runt omkring på Gotland inrättas luftbevakningsstationer.

Deras uppgift blir att rapportera flygverksamheten till en underjordisk central.

 

FRITIDSPROBLEM

På tal om flyglottor vill major Carlson satsa på rekretering (sic) av frivillig personal på Gotland.  Sådan finns förstås redan på Gotland men man planerar att i höst aktivera rekryteringen och utbildningen. Och det är ju något som major Carlson har erfarenhet av.

Jag skulle också vilja ägan mig åt de värnpliktigas problem, säger han. Vi har visserligen genomfört en enkät där de där de värnpliktiga förklarar sig mycket nöjda med trivseln både på KA 3 och P 18 – men jag har redan märkt att de har stora fritidsproblem. De har tydligen inte så mycket att göra på Gotland under helgerna. Även om de har fler fria hemresor än tidigare kan de ju inta fara hem varje helg. Vi skall se vad vi kan göra åt de här problemen.

 
 
 

I går bröt kriget ut på Gotland

Gotlands Allehanda 7/10 1972

Dessa tre ledde pansarbataljonens motanfall. Jan Christer Ankre, bataljonsadjutant, Lennart Gunhamre, underrättelseadjutant och Björn Eliasson, bataljonschef.

 

I går bröt kriget ut på Gotland. På Fårö gjordes en del fientliga landstigningar och på Tofta skjutfält gjorde fienden flera luftlandsättningar. De repförband som låg grupperade runt omkring Visby på fredags morgonen (6/10 1972) förflyttade sig snabbt till Toftafältet och nedkämpade eller fördrev fienden. Fältet måste nämligen vara utrymt till  lördagens skarpskjutningar, som kommer att avsluta detta första övningsmoment. Sedan får tiden utvisa var fienden slår till härnäst.

Höstens stora krigsförbandsövning ”Neptun” är följaktligen inledd. Innan stridigheterna blåses av onsdagen den 11 oktober och fienden är helt och hållet bortsopad från gotländsk och södertörnsk jord samt farvatten och luftrum däremellan kommer allt som allt 20,000 man att ha deltagit i övningarna. På Gotland strider ungefär 3,000 soldater. Totalt räknar men med att hela krigsförbandsövningens gotlandsdel som inleddes med mindre förbandsövningar för fjorton dagar- tre veckor sedan kommer att kosta 6 miljoner kronor innan övningen är slut. Törs man gissa att hela ”Neptun” kommer att kosta omkring 40 miljoner kronor?

Första dagens övning på Toftafältet föranleddes som sagt av att fientliga trupper hade luftlandsatts på fältet. Som fiende agerade ett par hundra man, repsoldater samt värnpliktiga. Att denna fiende skulle stå sig slätt gentemot två repbataljoner om 1,200 man var väntat, och så visade det sig också när repstyrkan gick till anfall.

Från tre håll anföll ”de våra”. Taktiken var enkel: ”vi” anföll med pansar, understött av haubitseld. Mot detta försvar av Toftafältet fick fienden ge sig. Men, men, detta var bara en liten lätt inledning av ”Neptuns” Gotlandsdel. Innan övningarna är slut hinner mycket mera hända kan man förmoda.

Chefen för flygvapnet, generallöjtnant Stig Norén, leder operation ”Neptun” tillsammans med militärbefälhavaren för Östra militärområdet, generallöjtnant Ove Ljung, Övningens huvudändamål är att ge en lämplig ram inom vilken repetitionsövningsförbanden tillämpningsövningar kan genomföras. Dessutom beredes cheferna för vissa militärkommandon, bl. a. Gotlands samt en del försvarsområden, tillfälle att öva sina staber (förstärkt fredsorganisation) i samverkan och ledning av stridskrafter.

 

Under första dagen av operation ”Neptun” slog en pansarbataljon, understödd av en haubitsbataljon, den luftlandsatta fienden på Tofta skjutfält.

 
 
 

Tre ton potatis går åt

Gotlänningen 7/10 1972

 

Tre ton potatis, två ton kött, två ton fläsk, fem ton bröd och 20 000 liter mjölk. Det är i korthet vad som går åt under slutövningen för de repinkallade, som startade på fredagen. (6/10 1972) Och det är tilltaget i överkant. Inte en enda inkallad behöver gå hungrig. Fyra mål om dagen, frukost, lunch, middag och aftonmål, bjuds det på. Och det är bra mat också, vad sägs om kalops på söndag?

På bilden är det Göte Cederlund, Visby, som tvättar potatis innan den skall kokas. Under repövningen är det inget knussel med hur många kilo potatis han skall koka varje gång.
− En säck är en lagom portion åt ett kompani, säger han. Det går snabbt att koka också. 12 minuter tar det…

 

 

Gropen ett minne blott…

Repgubbar använder latrintunnor av papp

Av BJÖRN SMITTERBERG

Något gott förde dysenterismittan på Gotland med sig. Stora krav på hygienen ställs under den pågående stora militärmanövern. Latringropen är ett minne blott. När ett kompani grupperar monterar sjukvårdarna latrintunnor av papp, med plastpåsar inuti. I ett träd intill tunnorna hängs säckar med rent vatten upp. Och intill står det en sopsäck. Samma höga krav ställs på koktrossen. Ett uppspänt rep hindrar hungriga obehöriga från att ta sig fram till vagnen där maten lagas. Bara kockarna själva får vara där, och de har lämnat hälsoprov. De inkallade som GT på fredagen var i kontakt med var också alla nöjda med maten.

Dysenterismittan satte dock en käpp i hjulet för de som gjort upp matsedeln. Viss frukt och vissa grönsaker får inte delas ut på förbanden. Det är de sorter av frukt och grönsaker som lätt för smitta vidare.

 

Latringropen är ett minne blott. Efter det att dysenterismittan upptäcktes på Gotland fick förbanden latrintunnor av papp. Det är sjukvårdarnas sak att montera tunnorna och placera dessa. Här är det Arvid Rondahl, Vall, och Hans Godman, Visby som monterar latrintunnor på Tofta skjutfält.

 

3 TON POTATIS

Under den pågående manövern, som alltså har fått namnet Neptun, kommer det att gå åt tre ton potatis, två ton kött, två ton fläsk, fem ton bröd och 20 000 liter mjölk. Fyra gånger om dagen blir det utspisning, frukost, lunch, middag och aftonmål. På fredagen, när övningen började, bjöds det på kokt skinka, senap, potatismos, mjölk, smör, bröd, ost, kaffe och apelsin till lunchen. Middagen bestod av köttkorv, ärter och morötter, senapssås, potatis, nyponsoppa, kex, mjölk, smör, bröd och kaffe. I dag bestod matsedeln av corn flakes, filmjölk, mjölk, kaffe, te, saftsås, smör, bröd och kokt medwurst till frukost, till lunch blir det pytt i panna, rödbetor, mjölk, smör, bröd, ost, kaffe och bananer, middagsmålet består av stekt fläsk, blomkål, löksås, potatis, hallonkräm, mjölk, smör och kaffe och aftonmålet består av kaffe, te, mazarin, wienerbröd och saft.

 

KALOPS PÅ SÖNDAG

Under söndagen bjuds det på fruktsoppa, mjölk, kaffe, te, smör, bröd, hamburgerkött och vetebröd till frukost, lunchen består av stekt falukorv, tomatketchup, makaroner, blåbärssoppa, mjölk, smör, bröd, ost, kaffe och melon, söndagsmiddagen består av kalops, lingon morötter, potatis, persikor, grädde, smör, bröd, mjölk och kaffe och på kvällen bjuds det på kaffe, te, smör, bröd, ost, vetebröd och saft.

På måndag blir det jordgubbssoppa till frukost, som serveras tillsammans med mjölk, kaffe, te, smör, bröd och ost, och till lunch blir det lapskojs, rödbetor, ättiksgurka, aprikoskräm, mjölk, smör, bröd, skinkrulad och kaffe, till middag blir det köttsoppa, smör, bröd, ost, mannagrynsgröt, saftsås, mjölk och kaffe, och aftonmålets skall bestå av kaffe, choklad, smör, bröd, rökt medwurst, kex och saft.

På tisdag blir det bara frukost och lunch innan övningarna är slut. Till frukost blir det saftsoppa, mjölk, kaffe, te, smör, bröd, kaviar och marmelad, till lunch blir det isterband, rödbetor, potatis, krusbärskräm, mjölk, smör, bröd, leverpastej i burk och kaffe.

 

ÅNGPANNA

Allt det här kan naturligtvis inte kockarna ha med sig ut i buskarna och åka omkring med under hela övningen. På dagarna får kockarna laga mat och på nätterna får de åka och hämta maten. Det är ett speciellt trosskompani som radar upp allting ute i skogen och där får kompanierna sedan hämta mat för ett dygn i taget.

De kokvagnar som används är mycket användbara. De består av en ångpanna, till vilken det går att koppla in fyra tryckkokare och en stor stekplatta. Och när kockarna tänt på ångpannan och ångtrycket har stigit tillräckligt så tar det 12 minuter att koka en säck potatis…

 
 
 

Gotlänningen 9/10 1972

Det är många militärer som utnyttjar Fårö-färjan just nu. Det är ju ”rep-krig” på ön längst i norr.
 
 
 

I går bröt kriget ut på Gotland

Gotlands Allehanda 9/10 1972

Ett vägskäl vid Ring i Hejnum stormas här av ett halvt pansarkompani. Att ”fienden”, åtta man, snabbt drog sig tillbaka var både strategiskt och taktiskt välmotiverat.

  

Att krigföring är det möjligas konst har generaler och andra höga fältherrar påstått i stort sett sedan Hedenhös. Frågan är dock, om inte den största konsten i sådana här sammanhang är den att vänta. Speciellt när information med svar på frågor typ ”hur länge och varför?” inte når fram. Känslor som vanmakt och meningslöshet ligger då farligt nära att förtränga de godaste av föresatser, att likt en löpeld genomsyra leden och menligt inverka på stridsmoralen.

Sådana funderingar aktualiserades och fick näring på söndagen (8/10 1972) då pressen inbjudits att följa gotlandsdelen av Östra Milos stora höstmanöver. Neptun betitlad. Kulmen på densamma nåddes för öns del just under söndagsdygnet och med den intensivaste konfrontationen mellan A- och B-styrkor på mellersta Gotland och med områdena runt bygdegården i Hejnum och Tingstäde träsk som de ”hetaste”.

Det gick dåligt för fienden den här gången också. Men än har ”han” inte nått sitt definitiva och traditionella öde, d.v.s. att bli återförvisad till havet. Den upplevelsen får anstå till tisdagsförmiddagen då eldupphörsignalen kommer att ljuda.

Det som återstår till dess är ytterligare förflyttningar, omgrupperingar, väntan och åter väntan. I trakten runt Bunge och Fårösund kommer de symboliska kapitulationsdokumenten att få sitt undertecknande. Om man nu får avslöja det i förväg.

   

I väntan på nya uppdrag. Mc-ordonnansen, Nils Hallgren, Halla, delade många av sina kamraters öde i går, det att vänta på att någonting skulle hända.

 

Av det ovan anförda kan måhända den slutsatsen dras att Neptun är mindre bra förberett på det organisatoriska planet. Många i ”busken” menade också så, men man får samtidigt hålla i minnet denna krigsövnings omfattning: Mer än 20.000 man, därav 3.000 på Gotland skall samtidigt beredas en meningsfull sysselsättning. Om då en och annan tillfälligt tappas ”bort” torde detta icke vara att förvånas över. Generalen själv, Kjell Nordström, och de likaledes i högsta grad närvarande högre militära dignitärer, inklusive den specielle pressofficeren under övningarna, överstelöjtnant Sten Göthe, förklarade sig samstämmigt i stort sätt nöjda. Detta såväl med övningens förlopp och utfall som med den enskilde soldatens uppträdande.

Så sträck på er och känn er betydelse för det goda helhetsintrycket, ni alla på olika nivåer ner till meniga man.

 

Förberedelserna inför en sån här storövning har varit minutiösa och pågått mer än ett år. Då och då under övningens förlopp krävs ändå vissa omdisponeringar av manskap och materiel. Här är några av ”hjärnorna” bakom Neptun lösande sådana problem: general Kjell Nordström, överste Nils Stenqvist och överstelöjtnant Bengt Samelius.

 
 
 

Fienden ger sig ej KA 3 hårt trängt

Gotlands Allehanda 10/10 1972

Den lede fienden ger sig inte. Han drar sig inte för att fortsätta göra luftlandsättningar, landstigningar och andra otrevligheter på gotländsk mark. Under måndagen (9/10 1972) slog fienden till vid Bunge flygfält och ute på Bungenäs. Operation ”Neptun” fortsätter således.

Den luftlandsatta fienden tågade därefter mot Lärbro för att förekomma den repbataljon som fanns stationerad i Tingstäde och som kunde förmodas dra sig upp mot Bunge för att ta itu med fienden. Detta gjorde nu också den så kallade spärrbataljon bestående av en pansar- respektive haubitsbataljon plus ett infanteri-Lv-kompani, allesammans underställda chefen KA 3, överstelöjtnant Bengt Elström. Via Lärbro tog sig spärrbataljonen på tre vägar över Fleringe, Rute och Hellvi till Bunge flygfält.
− Efter en rasande kamp lyckades man driva fienden från flygfältet, berättar pressofficeren vid Gotlands militärkommandostab, överstelöjtnant Sten Göthe.

Överstelöjtnant Göthe avslöjar att spärrbataljonens uppgift i dag blir att fortsätta till Bungenäs och driva fienden även därifrån.

Man får bara hoppas att inte fienden är för morgonpigg och dessutom ha tillgång till GA utan att spärrbataljonens anfall kommer som en överraskning.

 
 
 

Nu är det slut på ”Gotlands-kriget”

Gotlands Allehanda 11/10 1972

Dimman stod lika tät på P 18 som det en gång gjorde vid Lützen när ”repgubbarna” gjorde ren stridsvagnarna efter ”Neptuns” avslutning.

 

För Gotlands del slutade den stora övningen ”Neptun” på tisdagseftermiddagen. (10/10 1972) 
Som i går meddelades i GA stod svåra strider kring Bunge och Bungenäs. Beklagligtvis hade vi där nämnt att spärrbataljonen gjorde anfall mot Fårösundsterrängen. Det skulle vara pansarbataljonen, som med understöd av haubitsbataljon och infanteriluftvärnskompani, fullföljde dessa anfall med lyckad framgång.

Spärrbataljonen är en stationär enhet ur KA. Den har sin huvudsakliga uppgift att nedkämpa fientliga landstigningsföretag så långt ute till havs som möjligt. I går fick denna enhet, vars chef var överstelöjtnant Bengt Ekström, bistånd i sitt trängda läge av ovannämnda styrkor ur P 18, A 7 och Lv 2.

En sådan samverkan mellan olika styrkor från skilda försvarsgrenar och tillhörande olika truppslag är en av de värdefullaster erfarenheterna för sådan här fälttjänstövningar. Sålunda kan även nämnas att spärrbataljonen i går svängde sina eldrör mot landmål för att på detta sätt hjälpa fram pansarbataljonen mot sina anfallsmål.

Dessa strider ägde som sagt var rum under måndagen och åsågs av bl.a. landshövding Torsten Andersson, länsrådet Ulf Thuresson och militärassistenten Anders Calissendorff.

Som ledare på denna norra front av främst KA-enheter m.m. fungerade chefen för KA 3 överste Jean-Carlos Danckwardt.

Under natten till tisdagen och under tisdagen fortsatte övningarna med nya omgrupperingar och strider, varvid spärrbataljonens huvuduppgifter blev bekämpning av sjömål. Markstriderna – ledda av chefen för P 18 överste Nils Stenqvist – dirigerades så att de övriga medverkande förbanden fick öva uppgifter, som fordrade omgrupperingar och marsch.

Under dessa omgrupperingar och marscher förflyttade sig de delar av truppen som tillhör A 7, Lv 2 och P 18 allt närmare Visby. Liksom förr om åren konstaterar befälet att andan och humöret varit prima under övningen.

Nu väntar vissa kompletterande övningar och därefter följer noggrann materielvård innan det blir dags för repövningens höjdpunkt MUCK! Fastlänningarna reser redan på fredag eftermiddag medan gotlänningarna rycker ut först på lördag.

Därefter är det dags för överledaren för ”Neptuns” Gotlands-del militärkommandochefen och generalmajoren Kjell Nordström att börja tänka på nästa års övningar.

 
 
 

De tunga kanonerna i gotländska kriget

Gotlänningen 11/10 1972

Gotlands Tidningar kommer i dag med ett rep-extra som går ut till alla rep-soldater på Gotland. Hälften av de sex specialsidorna ägnas åt kustartilleriet, som varit speciellt hårt engagerad i denna rep-övning och fälttjänstövning. Jörgen Fagerström har följt pojkarna bakom de tunga kanonerna och skildrar dem här.

Ola Sollerman talade med chefen för Gotlands militärkommando, generalmajor Kjell Nordström, i går efter ”krigets” slut. Det finns även en artikel av generallöjtnant Ove Ljung, som är chef för östra militärområdet som Gotland tillhör.

Björn Smitterberg har talat med femton rep-soldater om vad de tycker om rep-övningen.

Ola Sollerman har även träffat Bertil Ahlberg från Hogrän, som tillhör ett värnkompani.

 

Det är inte så mycket utrymme som står till buds inne i tyngsta KA-pjäserna. Repeteraren Kurt Palmgren, Ekerö och pjäschefen Karl Gerhard Pettersson, Slite avvaktar skjutinstruktioner

 

På batteriplatsen under markytan finns också logementen. Här är det rast mellan anfallen. T. v. uppifrån Sven-Ove Larsson, Gerum, Weine Genfors, Linköping och Gunnar Karlsson, Hemse samt t. h. på bilden Gunnar Södergren, Oskarshamn.

 

Det här är de tunga kanonerna i gotlandsförsvaret. Kustartilleriets 15 centimeters Boforskanoner pekar hotfullt och kan nå en fiende på havet på 1,5-2 mils avstånd. De styrs elektroniskt och riktas med hjälp av databehandlade uppgifter. De båda kanonrören är det enda som syn ovan jord, resten finns välskyddat i bergrum.

 

Från kommandocentralen dirigeras kustbatterierna. Här är det Börje Larsson, Skärholmen (närmast kameran), Anders Eliasson, Tyresö och Arne Almström som bemannar centralen under rep-kriget.

 

Pjäschefen vid ett modernt KA-batteri Weine Genfors, Linköping är på väg upp till kanonerna medan Allan Olsson, Handen tar emot radioorder i ammunitionshissen.

 
 
 

EN KRIGSMAKT I MINIATYR

400 fast anställda på KA 3

Gotlänningen 11/10 1972

Ett skogsbryn eller vad? Nej, det är en välmaskerad minutläggare – an av KA 3:s båtar som ingår i kustförsvaret.

 

 Av JÖRGEN FAGERSTRÖM

ORGANISATION: Gotlands kustartilleriförsvar med Kungliga Kotlands kustartillerikår.

UPPGIFT I KRIG: att försvara norra Gotland huvudsakligen med kanoner och minor.

UPPGIFT I FRED: att utbilda soldater för marina förband på hela Gotland.

Ja, detta är Gotlands kustartilleriförsvar eller som vi i dagligt tal kallar KA 3 i Fårösund. Det är ingen liten krigsmakt precis. Med en årsbudget på 25 miljoner kronor har man medel att utbilda c:a 400 soldater och rep-öva 1 000-talet för att förse krigsorganisationen med välutbildade soldater.

KA 3 kan också räkna in 400 fast inställda varav 130 är militärer. Självfallet betyder KA 3 en utkomst för större delen av Fårösunds befolkning.

Man vill kanske föreställa sig att kustartilleriet med en rad kanoner i strandlinjen där man kan sikta in sig på en eventuell fiende.

Så är emellertid ingalunda fallet. Den ”tunga klubban” i kustförsvaret utgöres av tunga 15 centimeters Boforskanoner med en räckvidd på c:a 1,5−2 mil. Det betyder att man kan sätta in kustartilleriet mot mål långt ut på havet. Kustartilleripjäserna är välskyddade en bit upp på landbacken där det mesta finns under jord i välbyggda bergsrum.

Det där med att rikta pjäserna tar elektroniken hand om. Radarstationer runt kusterna spanar av havet och upptäcker varje mål. Sedan är det dags för kommandocentraler och eldledningscentraler att ta vid. Med modern elektronik och databehandling riktas kanonerna och fullgör sin uppgift utan att manskapet som bemannar dem kanske sett en skymt av sitt mål.

Kustartilleriet är något av en krigsmakt i miniatyr. De tunga batterierna sätts in mot en fiende långt ut till havs. Lättare batterier skjuter närmare land och ännu närmare verkar KA-minorna som läggs ut av kustartilleriets båtar längs hamnar, inlopp och farleder. Minorna kontrolleras och avfyras från land. Skulle sedan en fiende trots detta ta sig i land har man markstridsgrupper i beredskap för att kunna slå tillbaka en invasionsstyrka.

 

Ordergivning ombord på minutläggaren. Fanjunkare Bengt Gardelin ger direktiv till sina mannar

 

För att försvara sina anläggningar mot luftangrepp har man också egna luftvärnstroppar.

De olika enheterna går samman i bataljonsförband s. k. spärrbataljoner. Inom bataljonerna bildar flera pjäser ett batteri och leds från kommandocentralen av en batterichef. Batterichefen har en välutvecklad elektronik till sitt förfogande. Med hjälp av radar, laser och en imponerande datateknik kan han snabbt sätta in kustartillerielden mot mål långt ute på havet.

Skulle mot förmodan en välskyddad batteriplats slås ut av en direktträff finns det rörliga batterier att sätta in så att man skall kunna lösa sina uppgifter.

Inom kustartilleriet kan man erbjuda en omväxlande utbildning både till lands och till sj. Man utbildar många specialister som riktare, pjäsmän, radarmän och minörer. Den rikt omväxlande utbildningen gör att man inte har några större rekryteringsproblem till kustartilleriet.
- Andan är utomordentlig bland manskapet och då är det lätt att arbeta och nå bra resultat, säger chefen för KA 3 överste Jean Carlos Danckwardt.

Tjänstgöringen är också ganska ”bekväm” eftersom man har sin förläggning och arbetsplats på ett och samma ställe – åtminstone i de fasta batterierna, Nere i betongbunkrarna under markytan finns både logement och pentry och med hjälp av specialist- och reservdelsförråd kan man också underhålla och ”serva” materialet på platsen.

Minutläggande fartyg, landstignings- och bevakningsbåtar ingår också i kustartilleriförsvaret. Man lägger ut och kompletterar mineringar och utbildar också dykare för den verksamheten.

Fartygssidan får sin service på Marinvarvet i Fårösund. Det anlades i början av 40-talet och sysselsätter nu ett 60-tal man. Verksamheten har utökats med bl. a. nybyggnationer av KA-båtar och man hinner också med underhåll av civila och andra statliga fartyg och båtar.

Den gotländska krigsmakten i miniatyr GK/KA 3 ger verkligen intryck av beredskapsårens igelkotte. Taggarna sticker ut överallt även om de i dataåldern bytts ut mot radarskärmar och laser, men de är beredda att sticka till så att det känns vilken tid som helst på dygnet.

 
 
 

Generalmajor Kjell Nordström till rep-soldaterna: Ni har kämpat väl men är inte färdiga

Gotlänningen 11/10 1972

Av OLA SOLLERMAN

Ni har kämpat väl – men ännu är ni inte färdiga att möta en verklig fiende. Ni behöver mer övning.

Så kan man sammanfatta generalmajoren Kjell Nordströms kommentarer till det nu avslutat Gotlandskriget. Han har inte enbart beröm att komma med.

- Det mest positiva jag upplevt under manövern är ”gålustan” (sic) hos soldaterna, förklarar han. De har gått in för att medverka, just det jag främst önskade mig.
- Men på minussidan har jag främst noterat att förbanden klumpat ihop sig och inte sökt skydd ordentligt. De har inte uppträtt fullt fältmässigt och är inte fullt färdiga förband.
- Därför vill jag också påstå att förbanden inte är krigsdugliga efter den här övningen. Det behövs fler manövrar av det här slaget för att de skall vara färdiga att möta en verklig fiende.
- Men jag vill också säga att det är en kollosal skillnad mellan de förband som ryckte in för några veckor sedan och de som nu genomfört övningen. De har alltså hunnit lära sig åtskilligt och det har varit en mycket nyttig övning för dem.

Men general Nordström har själv fått höra kritik mot övningen när han de här dagarna följt olika förband. Kritiken från repsoldaterna har främst berört de långa väntetiderna.
- Ta som exempel en pansarbataljon som är på marsch eller i ett verkligt läge. Väntetiderna är nödvändiga för att knyta ihop systemet.
- Ta som exempel att en pansarbataljon som är på marsch framåt, vanligtvis understödd av artilleri. Så blir det plötsligt stopp på grund av att fienden rapporterats farmför.
- Då måste det bli väntan. Förbanden skall i skydd, det behövs spaning framåt och rapportering bakåt. Kompanicheferna skall fatta beslut och gruppera sig och eldunderstöd skall begäras från artilleri och/eller granatkastare. Ja, under den här övningen har också kustartilleriet deltagit i en del markstrider.
- Allt det där tar tid, och måste ta tid. Anfall kan inte ske förrän artilleriet snabbgrupperat sig.
- Jag får dock medge att väntan under den här övningen några gånger blivit onödig lång. Det har tagit för lång tid att få fram eldunderstöd. Där är det främst sambandet mellan enheterna som inte fungerat ordentligt.
- Men för den skull behöver väntetiden inte kännas meningslös. Det finns många åtgärder ett förband kan vidta. Som till exempel att ta skydd och inte klumpa ihop sig vid vägen som jag sett flera gånger under den här övningen. Jag har faktiskt fått tjata många gånger för den skull. Ett sådant förband är inte färdigt för verklig strid.

 

DÄRFÖR FÖRLORAR ALLTID FIENDEN

Det brukar också framföras kritik mot att sådana här övningar tycks alldeles för verklighetsfrämmande. Det är ju alltid ”vi” som vinner, fienden är alltid den som förlorar och blir kastad tillbaka i havet.
- Jo, det är riktigt att vi alltid slår fienden, medger generalen. Men skulle vi låta det bli ett ställningskrig, ja då skulle det inte heller bli någon övning för förbanden. Därför kan det kanske bli lite orealistiskt.
- Det kan ju också vara svårt att säga om ett kompani lyckats eller inte under ett anfall. Någon skarpskjutning kan ju inte förekomma. Men man kan ändå se hur kompanierna anfaller – och det har hänt att anfall fått göras om under den här övningen.

 

VI SES KANSKE IGEN OM FYRA ÅR

Men naturligtvis har general Nordström också positiva omdömen att komma med. God medverkan och framåtanda hos repsoldaterna, ett gott kamratskap och ett bra sjukläge är några positiva tecken.
- Vi har också kunnat följa de ursprungliga stormplanerna, förklarar han. Det har förstås inneburit ideliga omgrupperingar som kanske många ser som onödiga men som innebär ett mycket stort plus bland annat därför att soldaterna lär känna terrängen. Hela Gotland får ju betraktas stridsterräng om något skulle hända.
- Repsoldaterna har också visat ett gott ansvar, som jag hoppas de visar också under utryckningen.
General Nordström hoppas också få möta de här repförbanden igen om fyra år. Men det är  inte alldeles säkert.
- Nej, vi kan inte säga i dag om det blir ny inkallelse 1976 eller inte. Det kan också ta längre tid men jag hoppas att vi kan hålla på 4-årsrytmen. En intervall på sex år är för mycket. 

 
 
 

Generallöjtnant Ove Ljung: Neptun ett viktigt led i skapandet av ett starkt försvar

Gotlänningen 11/10 1972

Ni har kämpat väl men är ännu inte färdiga för verklig strid, kommenterar general Nordström det nu avslutade Gotlandskriget.

 

Av OVE LJUNG

Ett anfall mot östra Mellansverige ger, om det lyckas, en angripare påtagliga fördelar. Anfallet går direkt mot ”hjärtat” av Sverige. I fred ligger här Sveriges politiska, administrativa, ekonomiska och militära centrum, och mer än en tredjedel av landets befolkning är bosatt i området. Stora delar av landets försörjning i fred och krig är avhängiga av östra Mellansveriges resurser. Området är begärligt för en angripare även genom tillgången på hamnar och flygbaser med stor kapacitet. Dessa utgör en infallsport med en kapacitet som medgör, att även vittsyftande operationer i våra grannländer kan undanröjas. Genom att besätta Gotland kan en angripare behärska norra Östersjön och därigenom underlätta ett anfall mot fastlandet.

Även om ett angrepp till en början riktas mot en annan del av vårt land, måste det följas av insatser mot östra Mellansverige, om den anfallande strävar efter att kontrollera hela landet. De stridskrafter, som finns i Östra militärområdet, kommer därför med största sannolikhet inte att lämnas oengagerade.

 

SKALL SLÅS!

Inom militärområdet krävs därför ett allsidigt sammansatt försvar, ett försvar som inte bara skall skydda det egna militärområdet utan hela landet.

Den grundläggande principen för detta invasionsförsvar av Östra militärområdet är att angriparen skall slås, innan han fått fast fot på svensk mark.

Ändamålet med miloövningen Neptun har varit att inom viktiga delar av Östra militärområdet öva förband ur alla tre försvarsgrenarna i strid mot en angripare, som inlett ett överraskande anfall.

Särskild uppmärksamhet har ägnats samordningen av insatser från olika förband.

Övningsledare har varit chefen för flygvapnet och militärbefälhavaren för Östra militärområdet tillsammans.

Under övningsledarna har övningsverksamheten inom geografiskt skilda områden letts av biträdande övningsledare. Dessa har främst varit chefen för militärkommando Gotland, chefen för Örlogsbas Ost samt ett antal försvarsområdesbefälhavare.

 

VIKTIGT LED

Övningen Neptun har utgjort ett viktigt led i skapandet av ett starkt försvar med hög beredskap inom detta viktiga militärområde. Genom övningen har övningsledarna kunnat kontrollera, att förbanden har sådan operativ utbildning, att de förmår lösa uppgifter av den art, som de kan ställas inför i händelse av krig. Samtidigt har krigsmaterial, krigsorganisationer, stridsteknik och arbetsmetodik kunnat prövas.

Genom aktiva och engagerade personliga insatser har alla, som deltagit i övningen, på ett viktigt sätt medverkat till att förbättra beredskap, slagkraft och stridsuthållighet inom denna utsatta del av vårt land. Det är för mig som militärbefälhavare angeläget att uttrycka min uppskattning av det arbete, som gjort detta goda resultat möjligt.

 
 
 

VI FEMTOM OM REPÖVNINGEN

Gotlänningen 11/10 1972

LASSE RODIN, plutonchef vid ett KA-batteri, i det civila reklamkonsult i Stockholm. En hård, lärorik och i stort sett bra övning. Men informationen har brustit. De flesta har inte förstått vad övningen handlat om. En särskild manövertidning, Neptunbladet, har getts ut men har inte kommit fram till mannarna i busken.

ROLAND WESTMAN, sjukvårdare vid KA, annars byrådirektör vid länsstyrelsen i Stockholm. - Min tredje repövning och den bästa jag varit med om rent organisatoriskt. Det här mötet har också varit ”mänskligare” med t.ex. bättre mat och hygien. Som sjukvårdare såg jag dock att jag fick göra halva utbildningen inom det civila. Att vårda attrapper är inte så lärorikt.

 

 

LEIF JOHNSSON, brandman, Södertälje, tidigare Visby. Det har varit fint väder, så det har inte gått någon nöd på oss. Ibland har det dock varit hårt. Och maten har kommit sent. Söndagsmiddagen fick vi som måndagsfrukost. Kommunikationerna har också klickat en del.

BO NORDENSSON, skorstensfejare, Täby. Jag tycker det varit ganska festligt. Man har träffat en massa roliga kompisar. Men jag gillar inte det primitiva förhållandena i fält förstås. Jag tycker vi kunde ha fått smörgåspapper att lägga mackorna i, så man sluppit att slå in dem i kronans blanketter…

 

 

GÖSTA MÖLLER, journalist, Stockholm. Jag tycker det varit ganska kul, till skillnad från vissa andra. Men jag är förvånad över att så många hamnat på fel plats i förbanden. Det gäller inte minst befälen. Även de befäl som står mig ganska nära.  

LEIF BOHMAN, byggnadsarbetare, Linköping. Jag tycker det varit ganska löjligt. Slöseri med pengar. Vi har inte fått veta varför vi fått vänta. Jag tycker man kunde talat om för oss vad vi väntat på. Vi har haft fin mat, det är nästan det enda positiva man kan säga. 

 

 

NILS DANIELSSON, köpman, Visby. Vi har haft det bra. Vädret bra. Egentligen är det bara litet för lite för lite som hänt. Vi har fått vänta lite för mycket ibland. Bra grabbar, alla har ryckt in och hjälpt till där det behövts.

SVEN-OLOF LARSSON, montör, Stånga.Vädret har gjort att det varit en trivsam repövning den här gången. Vädret gör nästan allting, det bestämmer humöret. Vi har varit ett bra gäng, fin sammanhållning. Och då är det ganska roligt att göra en repövning.

 

 

BENGT SÖDERLUND, kapten P 18, Visby. I sin helhet tycker jag man kan säga att det varit en bra anda i förbanden. Det säger jag inte bara för att jag är chef. Grabbarna har varit duktiga, de har löst problemen och det gör att övningen blivit rolig.

SVEN-ERIK BJÖRKANDER, montör, Visby. Med tanke på att det varit så fint väder så kan man ju inte klaga. Eftersom vi jobbat med sjukvård så har vi inte så mycket med striderna att göra. Nu har vi haft det ganska lugnt, men blir det allvar får vi mycket att göra.

 

 

ÅKE LUNDSTRÖM, grafisk formgivare, Stockholm.Nej, det här tycker jag inte om. Vem gillar att ligga ute i busken i den här formen. Annras gillar jag naturen. Det är tråkigt att stridsvagnarna skall skövla så som de gör. Djupa sår överallt där de varit. Jag tycker också att det skulle vara lokalförsvarsförband i större utsträckning. Nu måste det ju ta flera dygn innan förbanden kommer till Gotland.

BENGT JAKOBSSON, målare, Hemse, tidigare Fide och Södertälje.

Ett helvete skulle man kunna kalla det för. Alldeles för slappt. Jag tror vi skulle kunna göra hela repövningen på en vecka. Det är så mycket väntan innan det händer något. Annars har vi fått bra mat, haft bra befäl och det fina vädret har hjälpt till att hålla humöret uppe.

 

 

 

 

TRYGGVE ERIKSSON, lantbrukare, Hejde. Det har varit slappt och ingenting att göra. Det blev mest att äta och sova, och det är långtråkigt i längden. När det då äntligen skulle hända någonting har man i alla fall fått stå på samma ställe ganska länge utan att göra något, övningen var nästan bara väntan.

BENGT AHRLER, telemontör, Norrköping. Alldeles för mycket ”dödtid”. Övningarna skulle vara effektivare, då skulle de ge mycket, mycket mera. Annars har allting varit bra, både i fält och här hemma på Lv 2 har maten varit bra. Övningen har förresten varit bättre och lugnare än jag trodde innan vi ryckte in.

 

 

 

GÖRAN HANSSON, filare, Nynäshamn. Det var inget vidare på den här övningen. Hygienen skulle vara bra på den här övningen, men den var sämre än förra gången jag var på repmånad. Man blir smutsig av att ligga i tält i tre veckor. Och så kunde ju hela repmånaden varit kortare, det här är ju slöseri med tid.

 

 
 
 

Bertil från Hogrän en mönstersoldat

Gotlänningen 11/10 1972

Bertil Ahlberg från Hogrän – typexempel på andan hos flertalet svenska soldater?

 

Repsoldaten Bertil Ahlberg, 41, från Tomsarve i Hogrän, kan ses som ett typexempel på andan hos flertalet svenska vuxna soldater. Det tycker i alla fall reservkaptenen och journalisten vid Katrineholms-Kuriren Erik ”Östdal” Gustavsson. Kapten Gustavsson berättar:
- Ahlberg, som deltog i ett värnkompani på Fårö, fick i söndags gå till läkaren sedan han haft huvudvärk en hel natt och en förmiddag. Läkaren Lennart Åberg, som i det civila är ögonläkare, konstaterade då att Ahlberg var enögd och hade emaljöga.
- Du skall inte springa i skogen om nätterna, du kan ju bli helt blind, menade läkaren.

Bertil Ahlberg blev sjukskriven men var snart tillbaka i kompaniet igen. Eller som han själv förklarar:
- När jag ryckte in första gången 1952 frågade man om jag ville bli malaj. Men det ville jag inte alls, man skall väl söka vara lojal mot övriga och göra så mycket man kan. Jag vill inte dra mig undan och låta andra bära min del av bördan. Det är roligare att få vara med och dra lasset.

 

SÅLDE KORNA

Kapten Gustavsson berättar också att Bertil Ahlberg sålde sina mjölkkor när han i våras fick besked om repmötet. Ungdjuren får hans 71-åriga mor klara under mötet.
- Det var förstås inte enbart för repmötets skull jag sålde korna, medger Bertil Ahlberg. En orsak är att jag bor så avsides att mjölkbilen inte kör fram till gården. Men jag skulle nog behållit korna lite längre om inte repmötet kommit emellan.

 
 
 

Rudolf har haft det bäst

Gotlänningen 11/10 1972

General Kjell Nordström avslöjar att Rudolf är den som haft det absolut bäst under den här repövningen.

Nej, Rudolf är inget hemligt täcknamn för något förband. Det är helt enkelt en kanin på Gotska Sandön.
- Vi har ju haft folk också på Sandön och Rudolf har varje dag kommit fram för att bli utspisad. Han har verkligen haft goda dagar, berättar MKG-chefen.

General Nordström har också träffat på får under den här övningen. Ett repförband glömde stänga grinden till en fårhage och sex år försvann. De togs dock hand om på en bensinstation (!) där generalen inspekterade hemtransporten.

 I Hejnum träffade generalen på en dam som var arg för att militären kört sönder en vägtrumma. Men den är säkert redan lagad vid det här laget, kommenterar han.
- I övrigt har det nog inte inträffat några större markskador. En markskadeavdelning följer dock i hälarna på övningen och vi skall se till att alla skador blir ersatta eller lagade, förklarar Kjell Nordström.

 
 
 

FIENDENS SISTA BROHUVUD SLOGS

Gotlänningen 11/10 1972

förbanden motståndarens brohuvud på Gotland. Fiendens försök att under natten till tisdagen undsätta brohuvudena avvärjdes av sjöstridskrafterna. Övningarna har följts av bl. a. kronprinsen och representanter för riksdagens försvarsutskott.

 
 
 

Redaktör Stein protesterar: ”Vi blev inte överraskade”

Gotlänningen 11/10 1972

Claes-Åke Stein, redaktör på Gotlands Allehanda och chef vid ett KA-förband under Gotlandskriget, dementerade uppgiften om att hans förband blivit överraskat av ”fientliga” FBU-are på Furillen i söndags.

I stället upptäckte kustartilleristerna via sin radar, hur FBU-arna – eller gerillan – kom smygande. Claes-Åke Stein sände ut patruller att möta FBU med egna medel.

Det har också rapporterats att enda skadan vid mötet på Furillen blev ett sår i ändan på Åke Othberg, FBU. Men också en kustartillerist fick en smäll och fick näsbenet knäckt av en gevärskolv. En ren olyckshändelse, naturligtvis.

 
 
 

Repsoldaternas hemfärd gick utan intermezzon

Gotlands Allehanda 14/10 1972

Det var kö av hemvändande repsoldater på Visby flygfält i går

 

1.400 repsoldater med hemort på fastlandet genomförde i går den gotländska höstmanöverns sista övningsmoment – Militär Utryckning Civila Kläder. Närmare 800 ”nycivila” bassar embarkerade flyget. Resten – i huvudsak KA 3 – tog färjan. Det var stundtals trångt på Visby flygplats. Bussarna fyllde hallen med utryckande repsoldater i en aldrig sinande ström. Två av flygvapnets stora Hercules gick i skytteltrafik från klockan tre på eftermiddagen till nio på kvällen. Dessutom tillkom chartrat jetflyg (med söta värdinnor) av typ Boeing 737. Och Grafairs insats bestod i att flyga över 40 man från KA 3. Det blev en riktig luftbro.

Gotlandsbolaget hade dagen till ära företagit en ändring i gårdagens turlista. Avgång kl. 14.00 med ankomst Nynäshamn kl. 19.00. Närmare 700 passagerare ”föredrog” båt – många av de värnpliktiga befälen var försedda med bil vid ankomsten till Gotland.

Överfarterna såväl med båt som med flyg rapporteras ha gått bra. Ingen har varit för glad, det vill säga så glad att vederbörande har efterräkningar att vänta. På Linjeflyg säger man exempelvis att repgubbar i allmänhet är lugna och trevliga att ha att göra med. Då brukar det många gånger vara värre med de värnpliktiga.

 
 
 

EXTRA REP-VECKA

Gotlands Allehanda 14/10 1972

En kompaniofficer vid ett gotländskt repförband får göra en extra repvecka. Han har dömts till 6 dagars arrest för fylleri under repövningen. Officeren överklagade den militäre chefens dom vid tingsrätten. Men tingsrätten har nu fastställt straffet.

 
 
 

Bara kvinnor på Majstregården vid experiment med ljudbangar

Gotlänningen 17/10 1972

  − Av ALLAN CEDERGREN

I går inledde Statens naturvårdsverk

sitt stort upplagda ljudforskningsprojekt ”BANG-72” med personal bl. a. från Folkhälsan som slagit upp sitt högkvarter längst ute på Gotlands sydspets. Där har man under innevarande veckan invaderat restaurant Majstregården med en rad försökspersoner och en massa invecklad mätapparatur.

Det hela handlar om forskning om hur vi jordbundna varelser reagerar för s.k. ljud-bangar från överljudsflygplan.

Av den anledningen har man engagerat ett 60-tal frivilliga försökspersoner, alla kvinnor, för att ta reda på vilka reaktioner som uppstår när man överraskas av en ljudbang. Det kan närmast liknas vid en kort knall från en dynamitpatron eller liknande.

Varför har man då uteslutande valt kvinnliga personer till det här försöket.
− Det är för att kvinnor är mera känsliga för buller än vad män i allmänhet är, säger en av projektledarna, docent Ragnar Rylander från Naturvårdsverket.

Man har tagit ut två olika åldersgrupper, en i åldrarna 20-35 och en annan i 50-65-årsåldern. Någon större skillnad på reaktionerna dessa två grupper emellan finns dock knappast. Själva tyckte de deltagande damerna inte att det var så speciellt märkvärdigt när de blev utsatta för ”bangarna” med jämna mellanrum under måndagen (16/10 1972)
− Men visst rycker man till en smula när smällen kommer, fastän man vet att den skall komma, säger en av dem, fru Dagmar Ohlsson, Fide. Och det är just dessa ”ryckningar” som man mäter med hjälp av olika instrument för att få fram det som forskarna själva kallar ”basreflexer”.
Vad man nu vill få fram är ett underlag för avd som kan räknas som acceptabelt buller när det gäller ljud från överflygande flygplan av olika slag. Det hela går till så att ett flygplan av modell ”Draken” utan förvarning kommer in på olika höjd över Hoburgen i överljudsfart och därmed avlevererar en ljudbang, som omedelbart avläses via instrument genom försökspersonalens reaktioner

 

UNDER LÄGSTA HÖJD

Flyghöjden varierar från 6.500 meter ner till 2.000 meter, vid den lägre höjden blir ”bangen” kraftigast. I sammanhanget kan påpekas att den lägsta tillåtna flyghöjden för överljudsplan är 10.000 meter, således väsentligt högre än den höjd som de plan som ingår i de här försöken, flyger på.

Men det är ju förbud i vårt land att ”banga” på lägre höjd, varför man tycker det skulle vara onödigt att forska i en sak som ändå inte får förekomma.
− Det är riktigt att det råder ”bangförbud” över land och bebyggda områden för närvarande. Men det finns ingenting som säger att den här lagen inte kan modifieras i en framtid, och då står vi där utan någon som helst kännedom om vad som händer när en bang kommer från lägre höjd än vad som är tillåtet i dag. Därför måste vi göra sådana här experiment. En annan sak som vi genom sådana här försök vill avliva är alla de många rykten som då och då kommer i omlopp. Man läser och hör ofta att ljudbangar orsakat förödelse genom krossade fönsterrutor och liknande saker. I stället är det så att det hör till de absoluta sällsyntheterna för att inte säga obefintligheterna med sådana skadeverkningar på grund av ljudbangar. Därmed inte sagt att vi på något sätt vill förringa de effekter som kan uppstå vid sådana, säger den andra av projektets ledare, docent Stefan Sörensson, likaledes från Statens naturvårdsverk.

 

INTERNATIONELLT SAMARBETE

Hela det här projektet är heller inte enbart en svensk angelägenhet. Bland personalen – ett 20-tal – ute på Majstregården ingår också forskare från såväl Amerika som Frankrike.
− Det får väl räknas som ganska unikt just detta internationella samarbete. Det är ju inte bara här i Sverige som man är angelägen att få fram forskningsresultat på det här området som är av globalt intresse. Och eftersom det är betydligt svårare, och dessutom skulle ställa sig väsentligt dyrare att genomföra liknande experiment i t. ex. Amerika, så har det här samarbetet glädjande nog kunnat komma till stånd här hos oss, säger docent Rylander.
Pengar ja. handlar det om forskning så innebär detta också dyra kostnader som regel. Hur mycket kostar då den här experimentveckan ute i Sundre?
− Det är klart att det måste kosta en hel del pengar, dels genom att det är så många olika typer av forskare som är inkopplade på det här och dels själva flygningarna med dessa snabba flygplan som har sin bas bl. a. i Kalmar varifrån de gör sina inflygningar hit. Den exakta summan är väl svår att säga, men någonstans omkring 250.000 kronor kommer den här försöksveckan att gå på, tror de bägge docenterna.

 

FILMARE

Tilläggas bör också att utöver dessa finns ett antal observatörer ute i terrängen som har sin uppgift att filma och på annat sätt inregistrera eventuella reaktioner på fågel- och djurlivet i stort, när de snärtiga ljudbangarna rullar fram över Storsudret flera gånger varje dag den här veckan.

Förutom de tidigare nämnda docenterna från Statens naturvårdsverk deltar i ”Bang-72” – projektet även civ.ing. Stig Blomberg (Flygtekniska försöksanstalten) docent Yngve Espmark (Zool inst. vid Stockholms universitet), bitr. professor Walter Kiessling (Chalmers Tekniska högskola) dr. Bengt Andræ (Flygmedicinska inst. försökscentralen), samt från Amerika doktorerna R. Thackray och Mark Touchstone samt från Frankrike doktorerna G. Chatelier och A. L. Dancer. (Källa: 60)

 
Bland de damer som deltog i måndagens ”bangprov” ute i Sundre fanns de här fr. v. Laila Gustavsson, Öja, Eva Munkhammar, Sundre, Mariana Holmgren, Havdhem, Annie Pettersson, Rone, Gerda Jacobsson, Öja, och Ingegärd Rangmar, Visby.

 
 
 

A 7 övertar 20 hektar av toftabor

Gotlands Allehanda 18/10 1972

− Marken har tillhört Tofta socken i generationer, hävdade bl. a. lantbrukare Rudolf Hansson (med käppen) vid inspektionen av det aktuella området. T. h. förrättningsmannen lantmätare Nils-Olof Undén och i bakgrunden kronans man, major Yngve Rosén.

  

Kronan fortsätter att förvärva mark runt på Gotland. Alla gånger väcker det inte samma debatt som i Martille-fallet, men oftast väcker det förstämning bland människorna i trakten. Man gillar inte att kronan kryper allt närmare inpå knutarna genom markförvärv.
På tisdagen stod ”striden” mellan 130 delägare i Tofta socken och krigsmakten, denna gång A 7, gällande utvidgning av Tofta skjutfält, Området, samfälld mark tillhörande Tofta första, andra och tredje skifteslag kallat Tjockhagen, gränsar direkt till kronans nuvarande område.

Sammanträdet på tisdagen (17/10 1972) i Tofta bygdegård mellan representanter för kronan, major Yngve Rosén, och markägarna hade föregåtts av en ägandetvist.

Toftaborna hävdade bestämt att området var en allmänning tillhörande sockenbefolkningen. Man pekade bl. a. på vittnesmål av äldre sockenbor, samt gamla handlingar från skriften m.m.

Bl. a. finns området omnämnt i handlingar från 1653 där det påstås att området var allmänning. Vid storskiftet 1805 angavs området som kronoallmänning och vid laga skifta 1896 påfördes allmänningen Tofta socken.

Förr hämtade man ved till fattiga människor i socknen i Tjockhagen som under alla år tillhört oss.

 

KRONAN FICK GE SIG

Fortifikationsförvaltningen, som handlägger dylika frågor för kronan, hävdade emellertid att området var kronans. Så småningom avsade sig dock kronan ägandeanspråken. Tvisten avgjordes till slut av tingsrätten, ägodelningsrätten, och deras utslag kom att medföra att marken tillhörde Tofta socken.

Det var i januari 1967 som kronan ansökte om ensidigt ägandebyte, varefter tvisten om äganderätten uppstod. Första sammanträdet hölls i fjol och vid gårdagens sammanträffande skulle frågan definitivt lösas. Förrättningsman var distriktslantmätare Nils-Olof Undén och kronan representerades av major Rosén. Området, c:a 20 ha, består av en tredjedel skog och resten snårig backe.

 

VARFÖR?

− Varför skall kronan överhuvudtaget köpa området, de har ju under alla tidigare år använt området för sina övningar utan att betala för sig, menade många markägare.

Nu hade emellertid kronan bestämt sig för ett köp och priset skulle bestämmas av markägarna.

Man hade svårt att komma överens om ett pris, man visste inte riktigt vilka normer man skulle gå efter. Kronan har ett visst marknadsvärde vid sådana här förvärv och detta jämförde man nu med.

 
”DE TAR ALLT”

− Ser man på rena produktionspriset skulle ni inte få mycket för området, menade lantmätare Undén och riktade sig till markägarna. Han menade att ett pris på 1000 kr per ha kunde anses rimligt.

Så småningom fastställdes 1 100 kr. per ha som markägarnas pris. Fortifikationsförvaltningen får nu ta budet under behandling innan man bestämmer sig.
− Det är då f-n att vi alltid ska ge med oss, så snart lägger de väl hela ön under sig., löd en av kommentarerna efter sammanträdet.

-LENNART ALMQVIST

 
 
 

Skadad repsoldat har anmält FBU:are för stöt med gevär

Gotlands Allehanda 19/10 1972

En händelse som inträffat på Furillen under höstens repövningar kommer förmodligen att få rättsligt efterspel. En soldat som i samband med en markstrid mot en fientlig styrka ur FBU fick en gevärskolv i ansiktet och skadades har gjort polisanmälan. Han gör gällande att säkerhetsbestämmelserna inte följts samt att den stöt han fick mot ansiktet var avsiktlig.

Den sedermera skadade soldaten uppehöll sig i ett värn när FBU-arna ryckte fram under stenkastning. En FBU-are sprang fram till den soldat, som nu begärt polisutredning, och försökte rycka vapnet ur händerna på honom. Det var i samband med detta, som repsoldaten fick gevärskolven i ansiktet. Han menar att stöten med geväret utdelats med avsikt, sedan han vägrat att släppa vapnet ifrån sig.

Enligt säkerhetsbestämmelserna får inte en anfallande styrka gå närmare ett bemannat värn än fem meter vid ett sådant anfall som det här var frågan om. Även den stenkastning, som FBU genomförde under framryckningen, nämns i polisanmälan.

Efter det an anfallet avblåsts låg den skadade soldaten allvarligt omtöcknad i sitt värn. Han var nedsölad av blod i ansiktet och på kläderna. Repsoldaten fördes omedelbart till läkare i Fårösund för vidare transport till Visby lasarett. Han blev liggande kvar där ett par dagar innan han hemförlovades.

Vid lasarettet kunde man konstatera att repsoldaten fått en hjärnskakning samt en fraktur på näsbenet. Ett försök att lägga det sneda näsbenet till rätta lyckades inte.

 
 
 

Nytt förbandsbibliotek för 400.000 invigdes på P 18

Gotlands Allehanda 27/10 1972

Efter invigningstal och rundvandring i P 18:s nya förbandsbibliotek blev det stort kaffekalas i rummet för skönlitterära böcker

 

P 18 har fått ett helt nytt förbandsbibliotek. Överste Nils Stenqvist invigde på torsdagen (28/10 1972) biblioteket i närvaro av representanter för kulturnämnden, länsbiblioteket, företagsnämnden, regementsnämnden och biblioteksnämnden. Med var också representanter för projektör och entreprenör.

Det nya biblioteket innehåller naturligtvis i första hand lokaler för böcker, ett rum för facklitteratur och ett för skönlitteratur, men det finns dessutom ett allrum och tio studierum.
− Biblioteket utgör ett gott bidrag till regementets kulturella liv och vi är mycket tacksamma för dess tillkomst, sa överste Stenqvist i sitt invigningstal.

Den nya byggnaden har projekterats av FortF och byggts av Arriba. Entreprenadkostnaden ligger på omkring 400.000 kr. Byggstarten gjorden i januari och slutbesiktningen i juli.
Regementets bibliotek började sin verksamhet 1940 och antalet band var fram till 1945 omkring 2000. Genom ett tillskott från försvarsstabens fältbibliotek ökades antalet till 3.500. nu är bokbeståndet 4.530 band.

Erfarenheterna från försöksverksamheten med självbetjäning vid utlåningen har gett goda erfarenheter vid P 18. Det har varit mindre svinn nu än när låneverksamheten verksamheten övervakades. Detta gör också att man kan hålla biblioteket öppet alla dagar mellan revelj och tapto, d. v. s. mellan kl. 6 och 24.

Överste Stenqvist passade på att vid invigningen framföra ett tack till den nuvarande bibliotekarien fanjunkare Evert Lundgren, som haft ansvaret för biblioteket sedan 1952.
Någon samling av grammofonskivor finns ännu inte i förbandsbiblioteket men den lär komma när man fått en avlyssningsanläggning. En liten början till diskotek blev det i alla fall invigningsdagen då länsbibliotekarie Friedrich Ochsner som gåva överlämnade den högaktuella dubbel-LP:n med den gotländska folkoperan ”Makten och ärligheten”.

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig